Det pågår krig i liten skala i Sverige – jag tänker på grannfejderna. Antalet anmälningar om konflikter i boendet har tredubblats mellan 2005 och 2008. Att en icke ringa del av dessa utstpelar sig i tvättstugan förstår jag efter att idag ha besökt Nordiska museet utställning om detta äktsvenska fenomen.

Kände med glädje igen en gammal Vascomat, en sån tvättade jag i hemma hos Svea i Gävle i början av 1990-talet. Annars är historiken ganska tunn. Fast det gör inget, för det är lapparna som gör det – tvättstugelapparna. Alla dessa utbrott över bristfällig städning, ickeborttaget ludd, stulna tvättider och försvunna boxershorts. På Nordiska finn en hel vägg full av dem. Så mycken frustration, så mycken ilska! Man anar den aggreggerade bitterhet över livets jävlighet och allmänna orättvisa som får sin förlösning.

 Tvättstugan som en plats även för själens rening.

Äldre dam skriver: “Underkläder får inte tvättas i tvättstugan. De kan man tvätta hemma i handfatet. Ni ungdomar slösar. Under kriget fick man lära sig att vara sparsam”.

Är hon otidsenlig, eller snarare, i högsta grad med sin tid och dess krav på minskat vattenslöseri?

En annan lapp: “Du som tvättade 11.5. Städa undan din skit efter dig! Av de långa färgade mellan- & mörkblonda hårstråna att döma så är du av honkön, så jag är inte särskilt förvånad… Skärpning!”

Roligt om inte annat att se att könsrollstänkandet kring tvätt har förändrats. När tvättstugan en gång uppfanns var det för att underlätta arbetet för de stackars utsläpade husmödrarna. HSB byggde den första i Röda Bergen i Stockholm 1925.

På den tiden tvättade man garanterat underkläderna i handfatet. Men bara när de var smutsiga. Idag är 93 procent av det vi tvättar redan rent, meddelas det i utställningen. 

Det vore kanske nåt att gnälla om?

En lille trailer for Kulturhistorisk Museum Randers’ særudstilling, “Tæt på døden“, som kan ses på museet frem til 7. februar 2010.

En intressant utställning har öppnat på Nationalsozialistische Dokumentationszentrum i Köln, med titeln (ungefärligen översatt) “Den oheliga natten – julen i politisk propaganda”. Jag läste om den i Spiegel Online.

Jag har inte tidigare funderat så mycket över hur tyskarna firade jul under nazisttiden – det känns på något vis som att begreppen “nazism” och “jul” inte borde ha några beröringspunkter. Julens budskap, om det judiska jesusbarnets ankomst torde inte ha varit något att fira i Hitlers heimat.

Och det var det förstås inte heller. Utställningen i Köln bygger på en privat samling av julprydnader och -pynt från den här eran, och visar hur naziregimen gjorde försök att avkristna julen och göra den till någon slags forntida germansk helg. Oden var bättre än jultomten, hävdade man till exempel.

Det såldes kakformar och ljusstakar i form av swastikor, granpynt i form av järnkors och marknadsfördes en speciell julleuchten, en “germanskinspirerad” jullykta som tillverkades i Dachau på order av Himmler. Sådana säljs fortfarande i new age-butiker konstateras det i webbartikeln.

En annan intressant sak som tas upp är 1930- och -40-talens uppmaning till tyska husmödrar att baka “solhjul”, som skulle påminn om svastikor. De ser precis likadana ut som svenska lussekatter. Ursprungligen var ju svastikan en symbol för solen, men nazismens och fascismens härjningar har gett den en inetsat våldsam innebörd.

I Der Spiegel konstateras att tysken i gemen dock knappast ändrade sina helgvanor efter nazismens önskemål. De firade nog som vanligt – fast kanske tog de bort “Davidsstjärnan” ur toppen av granen? Det intressanta är att kyrkan aldrig protesterade när ett av dess centrala budskap kidnappades och förvrängdes under Hitler.

P4-programmet ”Levende lørdag” har fokus på Kulturhistorisk Museum Randers’ nye særudstilling ”Tæt på døden”. Hør udsendelsen her: ”Når døden bliver lyslevende”. (klik på linket ”Hør seneste Levende lørdag”).

Besökte Kulturen idag för att se deras nya folkkonstutställning. Och som alltid när jag går på utställning med kreativitetsalster blir resultatet en egen lust att skapa. En stark men tyvärr flyktig känsla. Jag blir sugen på att ta fram stickorna, broderigarnet, konservburkarna, pärlplattorna, ja till och med figursågen, om jag hade haft någon. Det slutar alltid med att jag sitter här vid datorn igen.

Men jag blev alltså lite bländad, men Kristina som var med och är textillärarinna tyckte att åtminstone en av de fyra delutställningarna, “Formfröjd” var för lite nyskapande. Wanja Djanaieff igen, har hon inte varit med en gång för mycket, borde inte Kulturen släppa fram andra, yngre, fräckare designers? Ja kanske. ”Formfröjd”, där gamla och nya hantverksalster fick interagera var delvis en aning tråkig och slätstruken när det gäller det nygjorda. Men den raggsocksstickade vasvärmaren var kul. Och den fantastiska blinkande ljuskronan förstås, som jag mycket mycket gärna vill ha i julklapp. Synd att jag inte hittar någon bild på den, bara på den moderna madonnan här nedan.

Jag kan dock inte annat än förundras över den hantverksskicklighet som fanns förr.  Även om jag anar att de som gjort många av de föremål som nu fyller Kulturens magasin inte var gemene man utan de allra skickligaste. En elit. Alla kunde inte knyppla en spets, snida en trearmad ljusstake eller sticka finvantar ens på 1800-talet! Då var hantverkandet en överlevnadsaspekt och inte som idag ett fritidsnöje. Eller en födkrok för några få utvalda. Men ändå.

I det perspektivet kan hyllningarna till “det kvinnliga obetalda hantverket” (som det så ofta hänvisas till i sådana här sammanhang) kännas lite kvalmiga. De förminskar tvärtemot sin förmodade intention på något sätt resultatet. När de gjordes var de här grejerna inget pyssel utan produkter av ekonomisk betydelse. Liksom kläder, textilier, lampor, möbler, prydnadsföremål är idag.

Förra veckan var jag i Stockholm och passade på att besöka Forum för levande historias omdiskuterade utställning “Middag med Pol Pot”. Efter all debatt som varit väntade jag mig en negativ upplevelse. Men det fick jag inte. Jag tyckte det var en bra utställning, och den berörde mig. Den fick mig att tänka efter, den sitter kvar i skallen fortfarande. Och kanske inte bara på mig, ty utställningen var välbesökt. Unga människor var där, och gamla. Män och kvinnor. En jämnårig man vände sig till och med till mig för att Diskutera. Och det händer inte så ofta i utställningsvärlden.

Hur jag än försökte så kunde jag inte få ”Middag med Pol Pot” till en sittande regerings hämnd på en före detta regerings oförrätter, eller vad det nu var det stod i en recension.  Eller om det var på Newsmill, där debatten rasat. Alltså att sossarna skulle sättas dit av borgarna för att några i 68-generationens kommunistvänliga kulturelit stödde de röda khmererna. De gjorde det, punkt slut, och det måste kunna granskas, på samma sätt som vi kan granska människor och strukturer som stödde nazister och fascister före och under andra världskriget. Problemet är väl här, och det förstår jag, att Forum är en myndighet, och som sådan inte ska bedriva opinionsbildning.

Men är “Middag med Pol Pot” opinionsbildning? 

Grymheterna under Pol Pot-regimens korta styre är så vanvettiga att man blir mörkrädd. Fler än två miljoner människor mördades under loppet av några år. I den starka film som var utställningens hjärta, och som handlade om en av de dåvarande svenska Pol Pot-anhängarnas omvändelse, stod det klart hur många av dagens kambodjaner som förlorat familjemedlemmar under terrorväldet. Gunnar Bergdahl, som Pol Pot-supportern hette, reste tillbaka för att be om ursäkt för det lilla han kunde, för stödet till en av historiens värsta massmördare. Det är naturligtvis en liten gest, i det stora hela obetydlig, och ändå tycks den både modig och ovanligt. För det är svårt att be om förlåtelse och det är svårt att medge att man haft fel.

Utställningen ville mycket, kanske lite för mycket på liten yta. Den berättar för lite om det historiska sammanhanget, om den tid och den politiska situation som bringade fram de röda khmererna. Men den diskuterar något viktigt, nämligen hur svårt civilkurage är, och hur lätt det är att följa med strömmen och de oppurtuna berättelserna. Hur lätt det är att se verkligheten som svartvit när den nästan alltid är grå. Hur vi människor på något sätt vill bli vilseledda, som det stod någonstans i utställningen. Vi ville vilseleda dig, men du ville bli vilseledd. Det är ju enklast så.

Forum för levande historia har kritiserats hårt inte bara för denna utställning utan för sin existens. Och denna kritik kan jag kanske hålla med om. En myndighet bör inte, principiellt sett, peka ut vad som är viktig historia eller inte. Den bör inte syssla med opinionsbildning – om det nu, återigen, är det Forum gör? Jag vet för lite om deras verksamhet i övrigt. Men det tycks mig som om den kritikstorm som nu blåst upp har mycket att göra med att det är kommunismen som granskas, snarare än nazismen? Den är inte lika entydigt svart som nazismen, inte lika entydigt ond. Den har fortfarande sprängkraft, hos kulturetablissemanget.

Ibland stannar tiden till, som när jag, via Daily Telegraph, hittade till kanalen med Anne Frank-media på YouTube. Här finns, nu tillgängligt för alla, det enda existerande filmklippet av Anne.

I juli 1941 står hon på balkongen til Merweideplein nr 37, där familjen bodde då, och försöker få en glimt av en grannflicka som ska gifta sig.  Man känner igen det mörka sidbenade håret, man känner igen henne.  

På kanalen hittar man också filmade intervjuer med Anne Franks far Otto och med Miep Gies, familjens förtrogna, som berättar om när hon överlämnade dagboken till Otto efter att de fått veta att Anne och hennes syster Margot var döda. Man kan också få en förhandstitt på det virtuella museum som Anne Frankstiftelsen håller på att skapa.

Där ser man hur familjen Franks gömställe i gårdshuset till Prinsengracht 263 såg ut och var möblerat. Fyra små rum plus toalett och ett vindsförråd som de delade med ytterligare en familj. Den 4 augusti 1944 förråddes de och fördes till koncentrationsläger. Otto Frank var den enda som överlevde.

Sällan har jag fått sån lust att gå på museum som när jag läste Malin Wessbys recension av utställningen Craftwerk 2.0 på Jönköpings länsmuseum. Det handlar om craftivism – att revolutionera världen genom eget skapande. Det passar mig som inte är speciellt revolutionär till sinnet, iallafall inte i ordets våldsamma bemärkelse. Hantverksaktivism. Bara ordet ger mig lust att ta fram virknålen.

En av de deltagande konstnärerna är amerikanska Lisa Anne Auerbach vars motto är: Konsumera mindre. Skapa mer. Stickning är politik. BÖRJA OMEDELBART. Själv gör hon vantar med antalet amerikaner döda i Irakkriget instickat på ovansidan. Högre siffra för varje nytt par.

Längtan efter att själv skapa sin tillvaro utan att göda de multinationella, smalspårigt tillväxtorienteriade företagen växer sig starkare. Men blir det mer än ord och drömmar? Mer än inspirerande utställningar på ett småländskt länsmuseum (heder åt dess skapare!)? Ja kanske den dag då det verkligen är allvar, då masskonsumtionen och ekonomin brutit samman och var och en måste bidra till sin basala försörjning. Men då handlar det inte craftivism längre, bara om vanlig skitig verklighet…

Hursomhelst: måste ta mig till Jönköping och Craftwerk 2.0 innan den 17 januari. Till dess måste väl världen iallfall bestå?

Om jag minns rätt så hade Karl X Gustav, när han dog, ett midjemått om 136 centimeter. Han var ju känd för att gilla mat och dryck och gav sig dessutom inte tid att tugga ordentligt. Men trots omfånget matchade han inte riktigt den brittiska drottning Viktoria, vars underbyxor, har det just framkommit, mätte 143 centimeter runt midjan.

Byxorna och ett vackert linne har just införskaffats till den kungliga dräktsamlingen på Kensington Palace i London. De kostade 600 pund tillsammans och inköptes på auktion. Flera tidningar skriver om denna kulturhändelse, bland annat Telegraph.

Karl Gustav var bara 37 år när han dog, Victoria var i 70-årsåldern när hon bar sina “bloomers” som byxorna kallas på engelska. Hennes matvanor känner jag inte, men hon hade ju fött nio barn under sin levnad, och sådant brukar ju sätta sina spår.  Karl Gustav hade egentligen inga ursäkter för sin vällevnad, förutom att det låg en viss status i att vara fet på 1600-talet. Han gillade att ställa till gästabud och byggde in magen i korsett för att slippa banta.

Hursomhelst tycker jag att dessa underkläder är mycket fina. Man ser det inte på bilden, men byxorna bär monogrammet VR och en liten broderad kungakrona. Jag har själv haft en liknande dress en gång, bara en aning nyare. Och utan krona. Jag tror att den var från ungefär 1915 och bars av min mormor. Byxorna var förresten nästan ännu finare, för de hade spets nertill och högre midja.

Mode brukar ju gå igen, men det gäller nog inte kläder som dessa, eftersom de inte får plats under jeans och tröja. Eller nylonstrumpor för den delen. Annars är det förra sekelskiftet mode mycket tilltalande, med de där långa kjolarna och kavajerna, scarvesen, handskarna och lager på lagerfilosofin. Lite kulturtant, men med stil och kvalitet och utan orange inslag.

Om ett par års tid kan den som vill få se Victorias secrets på riktigt, i en utställning på Kensington Palace. Det ska nämligen restaureras och öppnas upp nu, och få ett utbyggt besökscentrum. Rummen där imperiedrottningen föddes och tillbringade sin första tid ska ställas i god museiordning. Den var det lite hipp som happ med när jag var där i våras, man fick gissa sig till vilket rum vaggan stod i, om man inte hade guide.

Här nånstans kommer förmodligen underbyxorna och det omfångsrika linnet att hänga. I andra rum finns prinsessan Dianas kläder, hon bodde ju också i Kensington under slutet av sitt olyckliga liv. Hennes plagg är hundra år yngre, mera form, färg och styling än funktion. Det är paljetter och boleros med puffärmar och, snart, en tweeddräkt för friluftstillvaro som hon fick när hon var 20. Också den nyinköpt, för kulturarvsändamål. Stackars Diana.

Mina bloomers och linne kommer nog inte att gå till eftervärlden. Jag slarvade bort dem i någon flytt för många år sedan, innan mitt historieintresse fick mig att bli mer uppmärksam på det förflutnas värde. Kanske ligger de längst inne i en garderob någonstans, i en andrahandslägenhet i Västertorp.

Har i dag været på eventyr i Nordbyen i Randers – nærmere bestemt i Jennumparken, hvor jeg havde et møde med den flinke beboerkoordinator. Som introducerede mig for en flink dame – der hed Wagner til efternavn. Og gav mig visitkort med billeder af Ayse og Zeliha, to projektledere i parkens Samlingshuset, der begge ligeledes ser meget flinke ud. Forleden talte jeg over telefonen med Sükrü Ertosun – nyindvalgt til byrådet for Socialdemokraterne, nuværende købmand, tidligere buschauffør og medlem af/formand for et væld af råd, foreninger og udvalg – som tilbød sin hjælp, trods politisk travlhed. I det hele taget: mit projekt har været i gang i en måned nu, som primært er gået med metodeovervejelser og formulering af diverse spørgeskemaer. Jeg er først lige gået i gang med rekruttering, og jeg har 0 deltagere indtil videre. Men alle, uden undtagelse alle, jeg har været i kontakt med – sprogskoleundervisere og andre undervisere, kulturcenterfolk, beboerkoordinatorer, projektledere etc. – har været overvældende hjælpsomme.

Nu er det weekend, og jeg vil gå på biblioteket og aflevere en meget kedelig bog om Henry Purcell. Jeg klarede tre sider. Min sidst færdiglæste bog – som til gengæld ikke var kedelig: ”Billy Budd. Fortopsgast”. En Judashistorie til søs. Af Melville.