Eftersom det är nio dagar kvar till jag träffar min käraste och eftersom jag tidigare skrivit om allitterationer i nordisk poesi tyckte jag att ett inlägg om Skírnísmál (Sången om Skirner) är passande.

Ovan nämnda är ett kväde ur den poetiska eddan och handlar om hur fruktbarhetens gud Frej blir förälskad i en jättekvinna. Känslorna är till synes mycket starka

“ty skimrande sol
skiner alla dagar
men lyser dock ej, som jag åtrår”

Kvinnan erbjuds flera gåvor. Bland annat erbjuds kvinnan Frejs svärd som gåva om hennes hand han får (något som senare får ödesdigra konsekvenser. Vid Ragnarök är Frej endast bärare av ett renhorn som vapen).

Till slut lovar kvinnan att träffa Frej. Inte på en gång dock, i nio dagar får Frej gott vänta innan de ska träffas vid Barre lund. Nio hela dagar är en lång tid för Frej och sången avslutas med hur han passionerat diktar:

“Lång är en natt,
långa äro två,
hur kan jag under tre tråna?
Ofta en månad
mig mindre tycktes
än halva denna natt av nöd.”

The Lovesickness of Frey

Jeg har vært så smart å lånt vekk boken jeg skulle skrive om av Anthony Flew, så mens vi dere venter kan dere jo ta et titt på mitt innlegg om Noas Ark – republisert fra Kristendomsbloggen med et par justeringer.

Bibelens fortelling om Noa og den store flommen Gud lot slippe løs over menneskene, har betydelige likheter med flere andre mytologiske fortellinger. Det viser seg at det sentrale i mytene også kan ha rot i virkeligheten, i følge vitenskapelige funn.

Mytologi

Svært mange kjenner til den bibelske fortellingen om Noas ark og syndefloden. Ikke like mange er klar over at urovekkende lignende historier blir skildret i mytologiske sagn fra ulike deler i verden.

I det omtrent 4000 år gamle mesopotamiske Gilgamesj-eposet fortelles det om Utnapishtim. En av gudene, Ea, advarte Utnapishtim om at de ville la menneskene drukne i en stor flom, men Utnapishtim skulle få tid på seg til å bygge en båt. I den kunne han og hans familie unnslippe vannmassene.

Skriftspråket ble, etter hva vi kjenner til, introdusert i Sumer (Mesopotamia) for drøye 5000 år siden. Rundt 1000 år senere ble så altså den versjonen vi kjenner av Gilgamesj-eposet skrevet ned.

Basisen i historien er derfor sannsynligvis av svært gammelt opphav. Ifølge Bibelen landet Noa til slutt på fjellet Ararat i Kaukasus. Om vi ser på regionen, er det kort vei til Svartehavet. Dette passer bra med det Gilgamesj-eposet forteller.

I tillegg finner vi flere andre lignende fortellinger:

- Det finnes en sumerisk versjon av historien som er eldre enn Gilgamesj-eposet. Arkeologene har kun funnet fragmenter av fortellingen, ganske enkelt kalt “Flommen”. Her bærer helten navnet Ziusudra.

- I de indiske Rigvedaskriftene fortelles det om en mann kallt Manu. Også han blir advart om at en flom skal sluke alle skapninger, og at han må bygge et skip som skal føre ham til “det nordlige fjellet”.

- Den aller eldste versjonen av dette scenariet er Atrahasis-eposet, som er minst 300 år eldre enn fortellingen om Gilgamesj.

Alle disse historiene deler følgende momenter:

- En urhelt som overlever en gigantisk katastrofe fordi han har fått varsel.

- En flom iverksatt av gudene (eller Gud i Bibelen).

- Flommen utgjør startpunktet for den eksisterende verdens historie.

- Urhelten finner land og blir stamfar for nåtidens menneskeslekt.

Forskning

To amerikanske oseanografer, William Ryan og Walter Pitman, er seniorforskere ved Columbia University i New York, og har begge mottatt the Shepard Medal for eksemplarisk virke innen maringeologi. Ryan og Pitman har i samarbeid med europeiske forskere fra flere fagdisipliner, funnet bevis for at det faktisk har funnet sted en gigantisk flom. Stedet er Svartehavet, og tidspunktet for katastrofen passer treffende godt i tid med de gamle mytene.

I følge Ryan og Pitman har man kommet frem til følgende resultater:

- Cirka 5600 f.Kr. brøt Middelhavet gjennom den naturlige demningen ved Bosporusstredet. Med hele Atlanterhavet i ryggen, flommet gigantiske mengder vann gjennom åpningen. Antall kubikkmeter vann må ha vært i størrelsesorden 200 ganger Niagaras vannføring.

- Da vannmassene fra Middelhavet flommet inn i sjøen steg nivået raskt; 15,2 centimeter om dagen. Konsekvensen for de fastboende bøndene langs bredden av New Euxine Lake ble at de måtte rømme opptil 1,6 kilometer hver dag, mens de samtidig skulle skaffe seg mat. I nesten 2 år fortsatte vannet å stige i dette tempoet.

- Vannet ble salt, fisk døde, avlingene lå under vann og folk hadde plutselig dårlig tilgang på drikkevann. Folk kunne aldri mer vende tilbake til sine gamle bosettinger. Deres verden var druknet.

- Overlevende spredte seg deretter vestover til Europa, nordover til Russland, østover inn i Sentral-Asia og sørover til Lilleasia og Midt-Østen. Med seg brakte de datidens mest utviklede redskaper og avanserte ferdigheter, og kunnskapen om hvordan man driver intensivt jordbruk. I løpet av kort tid erstattet deres levesett steinalderkulturene som hadde vært der før dem.

Grunnen til at det nettopp var sumererne som best klarte å ta vare på fortellingen, kan ha med klimatiske forhold å gjøre. De uregulære, men hyppige flommene i Mesopotamia må jevnlig ha minnet folket om Den Store Flommen, og når elvene gikk over sine bredder var det den perfekte anledningen til å innvie den oppvoksende generasjonen i myten.

Jordbrukssamfunnet

En av bivirkningene av floden, var det europeiske jordbrukssamfunnet slik vi kjenner det idag, i følge professor ved Execeter University, Chris Turney, som har gitt ut boken “Bones, rocks and stars: The Science of when things happened”.

- Det må ha fortont seg som om hele verden ble oversvømt. Katastrofen de opplevde passer svært godt inn i fortellingen om syndfloden og Noas ark, sier Turney.

- I takt med at Svartehavet ble fylt, har vi anslått at rundt 4.500 mennesker årlig måtte flykte. Det betyr at til sammen rundt 145.000 mennesker kan ha blitt fordrevet før oversvømmelsen var ferdig, hevder han.

Turney peker på at disse menneskene vandret vestover inn i Europa, som frem til da stort sett bare hadde bestått av jeger- og sankersamfunn. I Perioden etter at katastrofen traff svartehavet, finnes det arkeologiske bevis for en plutselig oppblomstring av jordbrukssamfunn, blant annet i dagens Hellas og i landområdene videre vestover.

Dermed kan “klimaflyktningene” fra Svartehavet ha startet overgangen fra den neolitiske tid (bondesteinalder/tidlig steinalder) til den mesolitiske tid (middelsteinalderen) i Europa.

- Vi tror at samfunnene helt øst i Europa, som hadde lært seg å dyrke jorden og å lage potter, tok med seg kulturen sin inn i Europa da de flyttet fra vannmassene, sier Turney.

Kilder: Historisk og Forskning.no

Här kommer lite boktips. 7 stycken faktiskt.

Jag håller just nu på att läsa “Reinventing Jesus” av Komoszewski, Sawyer och Wallace. Det är en bok som i detalj går igenom frågor som “Har Nya Testamentets texter gjorts om under 2000 år?”, “Uteslöts trovärdiga dokument om Jesus från Bibeln?”, “Är Jesu gudomlighet något som kyrkan hittade på på 300-talet?” och “Är historien om Jesus baserad på tidigare mytologier och gudasagor?”.

Det är en fascinerande bok, som jag varmt rekomenderar för den intresserade. Dock kan den kanske vara lite avancerad för många. Den går tämligen djupt in på den textkritiska vetenskapen.

Men för er som vill testa kristendomens trovärdighet, men behöver något lite mer lättsmält, så rekomenderar jag följande böcker:

“Kristen på Goda Grunder” av Stefan Gustavsson

“Kan man vara kristen?” av C.S. Lewis

“Fallet Jesus” av Lee Strobel

“Vilken Jesus ska jag tro på?” av Lee Strobel

Stefan Gustavsson är förmodligen en av de främsta i Sverige på att förklara och försvara kristen tro på ett intellektuellt trovärdigt sätt. C.S. Lewis (författare till Narnia-böckerna) är en av 1900-talets stora kristna tänkare. Hans bok har en liten annan utgångspunkt än Gustavssons, och han talar mycket om moral och var den kommer ifrån. Den fungerar som ett filosofiskt försvar för, men också som en introduktion till, kristen tro. Lee Strobel är en amerikansk f.d. kriminaljournalist som tidigare var ateist, men som efter att ha undersökt bevisen för och emot kristendomen, kom fram till att bevisen för var mycket starkare. Hans böcker innehåller väldigt mycket nyttigt, då han intervjuar världsledande teologer, historiker, filosofer och experter på Nya Testamentet m.m. Men han är själv nog ingen “stor tänkare”, utan förmedlar det hans intervjuobjekt (som ju som sagt är experter) säger. “Kristen på goda grunder” av Gustavsson var den första bok jag läste på det här ämnet, och jag skulle nog rekommendera att man börjar med den.

Jag har också precis läst ut boken “Inga Enkla Frågor” av William Lane Craig. Detta är den världsledande kristne filosofens första bok på svenska. Den är en tämligen kort bok (ca 180 sidor), men sprängfylld med utmanande filosofiskt tänkande. Craig försöker besvara frågor om tvivel, obesvarade böner, misslyckanden, lindande och ondska, aborter, homosexualitet och Jesus som den enda vägen. Men trots de komplicerade frågorna, så är det tämligen lätt att följa med i Craigs strikt logiska resonemang. Boken är dels rent filosofiskt utmanande. Dessutom bra i apologetiskt syfte. Men också på sätt och vis själavårdande och uppmuntrande.

Dessutom läser jag just nu också en tredje kristen bok (plus Bibeln naturligtvis). Det är dock ingen apologetisk bok, utan snarare en bok som handlar om att lära känna Gud. “Lär känna Gud” heter boken, skriven av den framstående teologen J.I. Packer. Det är också en bok jag rekommenderar varmt. Dels lär man på sätt och vis känna nya sidor av Gud. Men man märker också hur Bibelns budskap utmanar ens egen relation med Kristus. Väldigt upplysande och uppbyggande.

Jag hoppas att jag någon gång i framtiden kan dela med mig lite av vad jag har funnit i de böcker jag läser just nu. Det finns mycket jag vill skriva om. Men just nu har jag inte tid.

Därför har jag tänkt att posta några YouTube-klipp som på sätt och vis är kopplade till den litteratur jag läser. Inom en snar framtid kommer här finnas klipp med teologer, filosofer och tänkare som William Lane Craig, Gary Habermas, Lee Strobel, N.T. (Tom) Wright, J.P. Moreland mfl. De kommer tala om Nya Testamentets historiska tillförlitlighet, om det finns objektiv moral, om kristendom är den enda sanna religionen, om det kan vara logiskt att tro på det övernaturliga m.m.

… så var hon enligt Bibeln den första kvinnan som Gud hade skapat samtidigt som Adam. När sen Adam ville “vara tillsammans med” Lilith så ville hon inte underordna sig honom,  och så valde Lilith att ge sig av.

Jag var just in på Wikipedia för att läsa mer om Lilith. Det finnas mycket skrivet om vem Lilith var, både inom judisk mytologi och i bibeln. Hon finns också beskriven i ett mesopotamiskt litterärt verk med ca 4000 år på nacken. Häftig kvinna att bita sig kvar i historien! Som vanligt med historiska berättelser, så finns ingen heltäckande förklaring. Det tycker jag är bra, för då kan man göra en egen tolkning som kan vara lika “rätt” som något annat nedtecknat!

Ha det!

Boka gir en kort og lettfattelig innføring i nordsamenes gamle religion på engelsk. Den er rikt illustrert med bilder og tegninger og gir informasjon om termer og navn, noaidevuohta og noaidier, om trommen, verdensoppfatningen og gudene, offerplasser, Sáivu og om navne- og dåpsskikker.

Boka er en oversettelse av boka Hva vi tror på – Noaidevuohta – en innføring i samenes gamle religion som kom i 2008.

ISBN: 978-82-92044-77-3. CálliidLágádus, 2009. Pris/Haddi: 140.-

Det er ikke mange personer så mange er villige til å uttale seg om, men så få har lest, som Platon (427 – 347 f. kr). De fleste noenlunde utdannede mennesker er i stand til å si at han er opphavet til idélæren, og noen kan sikkert også komme opp med hulelignelsen for å forklare den, men få av dem har lest om idelæren direkte, og må i stedet gjenfortelle hva de har hørt av andre. Med mange filosofer er dette nokså forståelig, om man ikke er spesielt intetressert (som man selvfølgelig – i parentes bemerket – bør være), men akkurat med Platon er det ingen grunn til ikke å oppsøke hovedkilden. Dialogene hans er ikke bare filosofiske, men også litterære mesterverk. Denne posten kan bli enda en kilde som gjør at folk bare leser om dialogene i stedet for å lese dem. I så fall vil den ikke ha nådd sitt mål. Den er skrevet for at Platon skal bli mer lest, og ikke bare mer omtalt.

Jeg velger da dialogen Faidon, som jeg nettopp leste nå igjennom på ny. Den går over cirka 100 sider innkludert forord, kommentarer og fotnoter i utgaven jeg leste nå fra Vidarforlaget. Dette lille forlaget gav ut Platons samlede dialoger i ni bind i 2001. Det er første gang dialogene er utgitt samlet på norsk, et sikkert tegn på at vi ikke nettopp er noen kulturnasjon. Men Vidarforlaget skal ha stor takk for anstrengelsen sin, og man burde egentlig kjøpe samleverket i sympati og takknemlighet. Om man ikke vil bruke toogethalvt tusen på takknemlighet, kan man låne bøkene på et bibliotek. Oversettelsen av Faidon er er gjort av Egil Kraggerud. Jeg har også en engelsk utgave (Phaedo)  jeg kjøpte i forbindelse med hovedfaget mitt. Den er utgitt på Cambridige university press, oversatt av R. Hackforth, og en del mer ambisiøs i kommentarer og noteapparat. Jeg vil påpeke at i motsetning til andre klassiske verk er ikke noteapparatet og kommentarene nødvendige, de fleste dialogene kan leses enkelt og greit rett frem som de står og er oversatt.

Faidon er dialogen der Sokrates sitter i fengselscellen sin og snakker med vennene som har besøkt ham, før han drikker giftbegeret og dør. Den handler om hvordan vennene frykter døden og gråter over at Sokrates må dø, mens Sokrates selv har et fullt forsonet forhold til døden og til livet, og beroliger dem. Sentralt her er hvordan Sokrates tror på sjelens udødelighet, og egentlig forklarer troen rasjonelt her i dialogen, et studium i seg selv, det der, hvordan det er mulig. Om man selv ikke tror så fullt og fast verken på sjelen og udødeligheten, og kanskje selv skulle vært til stede for å bli overbevist av Sokrates’ argumentasjon, kan man godt lese dialogen som at man ikke frykter døden, når man har levd et godt liv i overensstemmelse med ens egne verdier og hva man står for. Dialogen gir en utmerket fremstilling av hvordan Sokrates, Platon og grekerne så på livet og døden, og på hvordan alle ting henger sammen i verden.

Det var det enkle referatet. Men Platons ambisjoner med den strekker seg mye høyere enn bare å argumenere for sjelens udødelighet. For å gjøre det, trengte han ikke å tenke ut dialogen og settingen, han kunne bare fremme argumentene, skrive dem ned, rett og slett, og med det gjort det mye lettere for seg selv. Jeg skal nå vise hvordan denne dialogen utmerker seg som litteratur, som filosofi og til og med som religion.

Dialogen som litteratur

Da Platon skriver denne dialogen en gang på 300-tallet f. Kr.,  så består verdenslitteraturens største prestasjoner av de greske eposene (Iliaden og Odysseen) og det greske teater, da særlig de greske tragediene til Sofokles, Evripides og Aiskulos. Platons dialoger går inn i begge disse tradisjonene, og sprenger rammene for dem, i tillegg til at han bruker teknikker og virkemidler som egentlig ikke ble tatt i bruk igjen før med modernismen på 1900-tallet. Jeg skal vise hvordan han gjør det alt sammen i Faidon.

Illiaden handler om slaget om Troja, eller den trojanske krig, der både mennesker og guder deltar, etter at prins Paris av Troja, har kidnappet den skjønne Helena av Sparta, og ført henne med seg. Odysseen handler om en av heltenes – Odyssevs – reise hjem igjen. I løpet av reisen møter Odyssevs på en rekke problemer og hindringer, før han endelig kommer hjem og kan avsløre seg for sin Penelope, slik at de kan gjenopprette sitt familieliv og leve lykkelig igjen. Denne litterære reisen er speilet, brukt og vridd og vendt på i en rekke senere verk. Det at den litterære hovedpersonen skal bevege seg fra et sted til et annet er hovedsaken i Vergils Aeniden (selvsagt), Dantes Divina commedia og James Joyce Ulysses, for å nevne tre verk med omlag tusen års mellomrom. Platons dialoger handler også om en reise. I Faidon i et mye mer konsentrert format, selvfølgelig, siden omfanget av verket er mye mindre enn de andre nevnte, men i dialogene samlet sett kan man godt snakke om en Sokratisk reise som kan måle seg med Odyssevs’. Forskjellen er at Sokrates’ reise foregår på det indre plan, han reiser i sinnet. For dialogene samlet sett er de tilsvarende monstrene og hindringene Sokrates møter, som Odyssevs, de forskjellige samtalepartnerene som kommer til ham. Og det gjelder særlig de sofistiske samtalepartnerne, som ikke anerkjenner Sokrates’ søken etter sannhet, men heller vil bruke språkets mangler og tvetydigheter til å rive ned mening, skape forvirring og vinne diskusjoner. I Faidon har denne reisen endt med at Sokrates sitter i cellen sin og skal dø. Jeg vil for eksempel kunne lese den berømte scenen der Sokrates sitter og gnir benet sitt i starten av dialogen, også som at han er sliten av å gå, reisen nærmer seg slutten. Det er selvfølgelig også at han gnir kroppen som skal skille seg fra sjelen, kroppen verker, men sjelen er smertefri. Mot slutten mener jeg det vanskelig kan leses annerledes, enn at Sokrates går i ring på cellen sin for å bringe reisen til sin slutt. Gjennom hele livet sitt har han bare oppholdt seg i Athen, stort sett på torget, og gått i ring der. Nå har ringen blitt enda mindre, men han går fortsatt, og reisen nærmer seg slutten. Denne sinnets reise er både viktigere og mer imponerende enn Odyssevs reise over havet.

En av definisjonene på en tragedie er at helten skal dø til slutt. Det passer godt til de Shakespearske tragedier, og det passer godt til dialogene lest som tragedie. Helten er Sokrates er helten, og Sokrates dør. Aristoteles legger til at virkningen blir størst når den tragiske helt blir offer for tragedien uforskyldt, at man selv er skyld i ulykken gir ingen ordentlig tragedie. Det passer også godt for Sokrates, han er som dialogene er lagt opp, uskyldig i anklagene som dømmer ham til døden. Platon viser vel snarere at det er dem som dømmer ham som begår forbrytelsen Sokrates blir dømt for. Det er disse som forderver ungdommen, Sokrates gjør det stikk motsatte og bidrar heller til å opplyse dem og utvikle dem.  Sokrates er en ypperlig tragisk helt innen denne definisjonen. Men den skiller seg helt ut med at døden her blir fremstilt som en lykklig slutt! Sokrates ler en eneste gang i samtlige av Platons dialoger om ham, og det er når Kriton mot slutten av Faidon spør Sokrates om hvordan de skal begrave ham:

- Slik som dere vil, svarte han, så sant dere får tak i meg da, og jeg ikke unnslipper dere. Og dermed lo han stille, kikket bort på oss og sa (…)

Sokrates er en tragisk helt som ler mot slutten av sitt liv, i det han møter døden. Det er en kraftig understreking av at døden ikke er noe å frykte, for dem som har levd et godt og riktig liv. Det som får de sanne greske, tragedieheltene til å gråte så fryktelig i møte med sin skjebne, er jo kanskje nettopp det at de har forsøkt å sette seg opp mot gudene og det liv som er forventet av dem? De har handlet galt, og ser de har handlet galt, og at det nå er uopprettelig. Sokrates har ikke noe uopprettelig han skulle hatt ugjort. Han har levd det liv han skulle,  har nådd slutten for reisen, og kan møte døden i fred og ro.

Alle som kan litt litteraturhistorie vet at overgangen fra realismen og naturalismen til den nye modernismen fra slutten av 1800-tallet og begynnelsen på 1900-tallet, også var en overgang fra forsøket på å skrive objektivt, til et forsøk på å skrive så subjektivt som mulig. Mange av de tidlige modernistene, vi nordmenn kan bare ta Hamsun som et typisk eksempel, diktet opp karakterer også til å fortelle historier, og la det opp slik at man aldri kunne være helt sikre på om disse fortalte helt ærlig, eller husket helt riktig. Selve dialogformen gjør denne oppnåelsen helt selvsagt. Særlig når dialogen er utformet som den er i Faidon. Jeg kan ta en annen liten digresjon, som ivrig teaterleser og smått aktiv dramatiker, er jeg alltid imponert når jeg leser stykker av Shakespeare, det er så få sceneanvisninger der. I Platon er det ingen sceneanvisninger i det hele tatt. Det er ingenting utenom samtalen mellom de som deltar i den, det finnes ikke en eneste forfatterkommentar eller inngripen, dialogen er alt. Og beskrivelsen av Sokrates som sitter og gnir foten sin etter lenken, og senere drikker giftbegeret og går rundt i cellen for at giften skal virke, den blir gitt av en av deltakerne i dialogen. Rammen av dialogen er nemlig at en av deltakerne i Sokrates’ siste øyeblikk, Faidon, møter Echekrates på landeveien. Echekrates som er fra Fleibus, spør Faidon om han kjenner noe til dette dødsfallet til Sokrates, for det er ingen fra Fleibus som vet det ordentlig. Og så må Faidon til å fortelle. Dermed blir hele beretningen bare hukommelsen til en enkelt person, og man får tilleggsspørsmålet hvor mye er det egentlig han husker, og hvor mye er det han vet, og hva er det nettopp han vil legge vekt på? Og hvorfor velger Platon nettopp Faidon til å fortelle historien, og hvorfor nettopp til Echekrates? Siden dialogen er så tett knyttet opp til virkelige og sikre hendelser, blir disse spørsmålene bare ytterligere interessante for dem som virkelig er interessert.  

Språket i dialogene er på ett plan meget enkelt. Det ser ut som helt naturlig dagligspråk, teaterverdenen får ikke til noe lignende før med Ibsen og Tsjekhov noen tusen år senere. Men om man ønsker å lete, finner man også ting som er fristende å tolke symbolsk, slik som den markante detaljen om hvordan Sokrates ligger og gnir beinet i begynnelsen, siden reiser seg opp i sittende stilling med beina på gulvet, og sitter slik resten av samtalen. Dialogen er også full av helt enkle spørsmål og svar, replikker som “ja, absolutt”, “jo, etter min mening i alle fall”, og “jo, helt og holdent, vil jeg tro” er den full av. Og plutselig i Faidons lange utgreining om hva som skjedde og hva Sokrates sa, så blander plutselig tilhøreren Echekartes seg inn, og tilkjennegir sin følelse til det som blir sagt. Kontrasten mellom det enkle, hverdagslige språket til de to samtalepartnerene og den greie dagligdagse tilnærmingen til emnet, og de enorme dimensjonene ved Sokrates død og hva som egentlig hendte her, og også de enorme filosofiske utlegningene Sokartes kommer med, og rekkevidden av dem, kan fint få plass i både moderne og postmoderne sammenblanding av høy og lav, for dem som er interessert i slikt.

Dialogen som filosofi

Nå skal jeg ikke utrope meg som noen stor Platonkjenner. Jeg leser riktignok dialogene hans, men jeg leser ikke forskningen, og de dypere problemene med Platon og diskusjonene om ham, kjenner jeg ikke til. Men jeg kan nå uttale meg litt hverdagslig, om hva jeg finner i Faidon, og hva jeg oppfatter det betyr i filosofien hans og i filosofihistorien.

Hva jeg finner viktigst, er som jeg har sagt tidligere hvordan et rolig og harmonisk menneske kan gå døden rolig i møte. Platon deler som alle de gamle grekerne mennesket opp i kropp og sjel, der kroppen tar seg av det sanselige, og sjelen det åndelige. For filosofen Platon er det gjennom Sokrates opplagt viktigst at det er sjelen som blir tilfredsstilt. Det blir den gjennom å søke viten og sannhet, bli kjent med seg selv, og vite hvem man er og hvilken funksjon man har i livet. Dette er vanskelige spørsmål som nok kan gi noen og enhver følelsen av ikke å lykkes, og man velger i stedet å hengi seg til sanselige nytelser, eller å sørge for kroppens velvære, i stedet for sjelens. Sokrates ro i forhold til tilhørernes fortvilelse viser belønningen når man satser på sjelen fullt og helt. Det er dette som er kjernen i Sokrates’ berømte “Kjenn deg selv”. Man finner det her i denne dialogen.

Dialogen introduserer også idelæren. Her skal man kanskje ha et ganske klart hode for å få med seg hva som foregår. Det enkle språket til Platon kan forlede én til å tro at man ikke trenge skjerpe seg for å henge med, og man har kanskje selv lyst å bare henge seg på tilhørernes “Jo, selvsagt” og “ja, sånn må det være”, når Sokrates bedriver sin berømte kunnskapssøken, og stiller sine spørsmål. Først introduseres læren litt forsiktig, med at Sokrates spør om det ikke er sant som dikteren sier, at man ingenting ser og ingenting hører, av tingene som de egentlig er (65b er referansen), og videre “er det ikke i tenkingen, mer enn i noe annet, at noen av de værende ting blir åpenbare for den?”.  Vanskeligere blir det når Sokrates siden sier at noe er vakkert fordi “det har del i skjønnheten” (100c), og at noen er større og mindre enn andre, på grunn av storhet og litenhet (fra 101). Det er fint å lese dette her, for å få en innføring i hva Platon selv sier om ideene sine, og hvordan han selv introduserer dem. Det er for øvrig verdt å merke seg at han introduserer dem som ledd i et helt annet argument, og som en selvsagt ting alle tilhørerne umiddelbart er enig i. Som sagt, jeg skulle gjerne vært til stede selv, og sagt til Sokrates at jeg ikke helt skjønte hva han mente. Det er fristende å gi seg hen og svare ja på spørsmålet om at skjønne ting er skjønne fordi de tar del i skjønnheten, men konsekvensen av dette “ja” fører med seg en del ting som man ikke like lett kan svare “ja” på.

Til slutt tar dialogen opp ytterligere litt om forholdet mellom kropp og sjel, og forsøker som sagt intet mindre enn å bevise sjelens udødelighet gjennom argument. Argumentene er blendende, men Sokrates er ingen sofist, blendende argumenter er ikke hans mål. Det er en serie argumenter, 4 stykker, der Platon legger mest vekt på det siste finaleargumentet, før dette har vi intet mindre enn en kunstpause ”Sokrates gjorde en lang pause og tenkte over noe for seg selv” (95e). Argumentet tar utgangspunkt i idélæren, og tror man på den, blir det vanskelig å gjendrive argumentet. Men så var det dette med hvor sannsynlig idélæren egentlig er, da. Uansett er det interessant lesning.

For øvrig finner man annet snadder som vil overraske en som ikke er så altfor vel bevandret i antikken og dens visdom, som at Sokrates uten videre sier at jorden er  rund og henger i luften, og at alle uten videre går med på det. Dette var kjent kunnskap i det opplyste Athen. Selve måten argumentasjonen blir ført på, og Sokrates’ nitidige prøving av all kunnskap, er også lærerik lesning den dag i dag. Hva er det for eksempel med årask og virkning? Hvordan kan man vite sikkert at en virkning har en bestemt årsak, at det er nettopp denne, om det virker aldri så sannsynlig? Det filosofiske ambisjonsnivået i dialogene lider ikke under noen begresning, kan man si. 

Dialogen som religion

Platon er en filosof, og hans dialoger er filosofi, men de har vel så mange trekk til felles med religiøse tekster, som med filosofiske.

Sokrates kan sammenlignes med religiøse tenkere som Kung fu tse, Buddha og Jesus. Ingen av dem er kjent for noe de selv har skrevet, for alle var det disiplene og etterfølgerne som skrev ned historien om tenkningen deres og om livene. Slik kommer de opp i en slags sfære av ufeilbarlighet, som vel er vanskelig å oppnå når man selv skal skrive hva man tenker. Etterfølgerne bryr seg heller ikke om å beskrive feilene, og gjør de det, går disse tekstene tapt, eller blir oversett.

Sokrates er den første martyr. Hans død har alle kjennetegn på den kristne martyrdøden. Å ende livet med å drikke giftbegeret for forbrytelser han ikke har begått, det er den perfekte avslutning for et perfekt liv. Likheten med Jesus Kristus er mer enn slående.

Här är ett klipp där ateisten Tim Callahan och filosofen och teologen  Dr. Gary Habermas debatterar Jesu uppståndelse.

Callahan hävdar, bl.a. i likhet med internetfilmen Zeitgeist, att Jesu liv och, framför allt, korsfästelse/uppståndelse är baserade på tidigare mytologiska gudasagor. Dr Haberman argumenterar emot detta påstående.

Detta är ett ämne jag tänkt skriva om i framtiden på min blogg. Men tills dess får ni hålla till godo med detta klipp.

Är vår närmaste galaktiska granne en kosmisk kannibal..? Nyare observationer tyder på det.

WASHINGTON — Vår närmaste större galaktiske granne är en kosmisk kannibal! Och eventuellt är den på väg hitåt! Astronomer har länge misstänkt att Andromeda är ett rymdrovdjur, som slukar dvärggalaxer vilka kommit alltför nära. Nu genomsöker rymddetektiver noga det som finns i galaxens  närmiljö och har hittat bevis på  Andromedas oroande förflutna; de har funnit lämningar i vår stora rymdgrannes kölvatten… (Klicka på övre bilden för att läsa mer!)

Klicka på bilden för att läsa mer på Wikipedia!

Enligt myten skulle Andromeda offras till ett havsmonster som straff för att hennes mor (?) skrävlat över hennes skönhet.

Intressant…?
Läs även andra bloggares åsikter om Andromeda, Mytologi, Astronomi, Vetenskap, Kosmisk kannibal, Dvärggalaxer, Granngalax

När Bodhisattvan skulle nedstiga från Tusita-himlen i sin sista mänskliga återfödelse, lät han det ske i form av en vit elefant med sex snablar. Han mor, drottning Maya, låg ensam sovande på sin säng och drömde om hur elefanten kom in i hennes livmoder. Där och då blev hon gravid, och nio månader senare födde hon den blivande Buddhan.

Boddhisattvans konception skedde under moraliskt rena förhållanden. Hans mor var ensam, i tillfälligt celibat, och hennes man medverkade inte till att barnet blev till.

Jag finner detta intressant, eftersom buddhistisk embryologi i övrigt menar att det krävs tre faktorer för att en graviditet ska uppnås att 1) ett samlag sker 2) under kvinnans fertila period samt att 3) en “gandhabba” (ett medvetande) är närvarande. Den mytologiska berättelsen är förvånansvärt modern, och påminner om hur vissa barn idag blir till med hjälp av assisterad befruktning.

Vid insemination och provrörsbefruktning är själva konceptionsögonblicket frikopplat från intimitet; ibland har till och med spermierna legat nedfrysta under lång tid och kvinnan behöver inte ens ha en personlig relation till donatorn. Barn kan således bli till på ett liknande moraliskt rent sätt, och utan en pappa.

Jag funderar på att släppa en ny kategori här som kunde heta Flummet. Där skulle jag utveckla diverse luddiga tankegångar om vad som rör sig i Flumvärlden just nu. Litet modern mytologi, liksom. Jag tror att det strax kommer att bli modernt att prata om sånt. För det är ingen slump varför humanister och teologer råkar i luven på varandra just nu, det finns en flummig förklaring till det. Som jag skulle kunna skriva om. Och en massa annat mysko.

Som till exempel varför vårt DNA är en loop och inte en stege, som många tror att de vet att det är. Eller varför universum fungerar som en ihoprullad strumpa, och varför man därför inte behöver resa varken långt eller snabbt för att surfa mellan galaxerna. Eller varför vatten gillar snälla människor. Eller hur man flyttar på jordbävningar. Eller snackar med änglar.

Shit, det här blir ju inte lätt. Folk kommer tro att jag är knäpp. Men å andra sidan är det kanske bara en spegling av deras egen förträngda längtan efter knäpphet? Det är rädslan för att bli betraktad som knäpp som avhåller många ifrån att tänka överhuvudtaget. Och vad skulle de tänka om de tänkte litet annorlunda? Det skulle jag också kunna skriva om.

Egenskaperna för dagens datum enligt Mayakalendern

Klicka på bilden, så kommer du till en sajt där du kan kolla upp ditt eget soltecken enligt Mayaindianerna! Själv blev jag en STAR, vilket tycks innebära att jag är en generös, glädjespridande, fertil pratmakare med stor övertalningsförmåga, typ…

http://www.mayanmajix.com/TZOLKIN/images/star.jpg

Den 5 juli uppenbarade sig den här cirkeln med maya-motiv i Silbury Hill.
Tjusig, va..?

På lite avstånd....

Och på den stora luman i skyn tycks aktiviteten vara hög.

Läs även andra fenomen(?)bloggares åsikter om CCC, UFO:s, Fenomen, Sädescirklar, Crop Circles, Silbury Hill, Solaktivitet, Mayasymbol

De senaste dagarna har signaturen Dave pepprat mig med frågor i kommentarfältet – glädjande, tycker jag! Till slut blev dock frågorna så många och svaren så långa att jag bestämde mig för att flytta upp saken i huvudtexten. Så här började det hela:

Dave (28/4, 20.00): Tjenare här kommer lite frågor håll till godo:
1.Vad har dom grekiska gudarna för ursprung; semitiskt, persiskt, gilgameshreligionen?

På den här ganska omfattande frågan värjde jag mig först med ett “jag [måste] be att få återkomma”, men gav ändå ett kortare svar:

Venanzio (29/4, 07.42): de flesta grekiska gudomligheters ursprung går att spåra till andra äldre eller samtida kulturer. Somliga menar att Apollon är den enda äktgrekiska guden, men det finns uppgifter som säger emot detta också.

Shamaner i olika kulturer betraktas också som en sorts psykopomper, vilka, utöver att bistå själar att lämna denna värld, även hjälper dem att komma hit, såsom själar till nyfödda barn.

Svaret följdes sedan upp av ytterligare frågor, svar, och nya frågor igen:

Dave (29/4, 10.44): du, jag måste också fråga “psykopomp”?
jag tror jag förstår innebörden men rent språkligt, psyke är ju liv
pomp borde vara ett verb eller?

Venanzio (29/4, 14.49): När det gäller psyke betyder det inte riktigt “liv”, utan snarare “själ” (i motsats till “kropp”), och ordet πομπός (pompos), “guide” eller “ledsagare”, är bildat på verbstammen πέμπω (pempo) som betyder “skicka”. En psykopómp (ψυχοπομπός) är således någon som ledsagar (eller skickar) själar, vanligen till dödsriket. Om man någon gång behöver besöka Hades, såsom exempelvis Odysseus gjorde, måste man alltså ha en psykopompos till hjälp. Den mest kände är väl Charon, färjkarlen på Styx.

Dave (30/4, 01.51): “pompos” är det ett vanligt substantiv eller?
kan man bilda substantiv på det sättet ifrån verb? som i svenskan: -are?
(01.53) menar du orpheus? eller är det jag som inte har läst Odyssén?

Nu börjar frågorna som sagt bli så många att det blivit lite svårt att hålla isär – men jag ska göra ett försök. Till att börja med är πομπός (pompos) ett vanligt substantiv, absolut. Många av de indoeuropeiska språken har den speciella förmågan att enkelt kunna bilda substantiv och verb av samma rot genom olika så kallade avljudsstadier, ursprungligen en regelbunden växling mellan vokalerna o och e; πέμπω (pempo) förhåller sig enligt dessa regler till πομπός (pompos) som λέγω (lego, “jag säger”) till λόγος (logos, “ord”). Vad som gör grekiskan särskilt intressant, och särskilt ordrik, är att den, i likhet med det hypotetiska indoeuropeiska urspråket, har två olika o (omega: ω, och omikron: o) liksom två olika e (epsilon: ε, och eta: η). Dessutom förekommer något som kallas Ø-stadiet (nollstadiet), det vill säga när ingen vokal används. Ordet πατήρ,  “fader”, är ett tacksamt exempel, då det förekommer i samtliga avljudsstadier (kort e, kort o, Ø-stadium, långt e, långt o) enligt följande:

πατέρα (pa-ter-a) εὐπάτορος (eupa-tor-os) πατρός (pa-tr-os) πατήρ (pa-tēr) εὐπάτωρ (eupa-tōr)

Dags att vända oss till frågan om psykopomp igen. Till att börja med vill jag påminna om att grekiskans alfabet skiljer sig en del från latinets (det vill säga det vi normalt använder). I samband med transkriptionen av tecknen uppstår det därför lätt inkonsekvenser, särskilt mellan vedertagna ord och begrepp och “nya” transkriptioner. Det grekiska ordet för själ är ψυχή (psyche), vilket alltså stavas med bokstaven χ, chi, och inte med κ, kappa, vilket man lätt kan tro av stavningen psykopomp. Samma sammanblandning sker även ofta mellan θ, theta, och τ, tau. Således stavas ordet för skådeplats teater på svenska, men theatre på exempelvis engelska, då det ursprungliga grekiska ordet är θέατρον (theatron, “skådeplats”). Det är av denna anledning stavningen psychopomp av vissa skulle betraktas som “riktigare”. Jag är inte så petig, i varje fall inte till vardags.

Orfeus lyckades med sin musik övertala Hades att befria Eurydike från dödsriket. Han fick dock inte vända sig om och se på henne förrän de var framme, vilket han dessvärre misslyckades med.

På frågan om jag menar Orpheus (som också innehåller en besvärlig bokstav, φ, phi; stavningen Orfeus är kanske den vanligaste på svenska) är svaret nej. Visst har även Orfeus besökt Hades, i sitt försök att befria sin döda älskling Eurydike, men Odysseus resa till underjorden är nog snart sagt lika berömd. Den beskrivs i Odysséens elfte sång – för övrigt en mycket läsvärd passage. Ibland är det exempelvis svårt att inte tänka på vår tids zombie-filmer:

ἀλλὰ πρὶν ἐπὶ ἔθνε’ ἀγείρετο μυρία νεκρῶν
ἠχῇ θεσπεσίῃ• ἐμὲ δὲ χλωρὸν δέος ᾕρει
Men nu strömmade fram i otaliga skaror de döda
under ett rysligt gny, och jag greps av den bleka förfäran (Od. 11.632f.)

De mest berömda orden ur elfte sången tillhör nog annars hjälten Akilles (eller ska man skriva Achilleus?), som precis blivit prisad av Odysseus som den mest lycksalige människan någonsin, men som i själva verket inget hellre vill än att återvända upp i ljuset:

βουλοίμην κ’ ἐπάρουρος ἐὼν θητευέμεν ἄλλῳ,
ἀνδρὶ παρ’ ἀκλήρῳ, ᾧ μὴ βίοτος πολὺς εἴη,
ἢ πᾶσιν νεκύεσσι καταφθιμένοισιν ἀνάσσειν.
Hellre jag ute på landet som dräng ville slita för daglön
under en främling, som ingenting ärvt och som hade det fattigt,
än gå härnere som kung över alla som slocknat i döden. (Od. 11.489ff.)

Dave hade också vidareutvecklat frågorna om gudarnas ursprung, men jag känner mig återigen tvungen att begära respit; jag vill ogärna ge kortfattade svar på så grundläggande och viktiga frågor. I väntan på längre svar hänvisar jag tills vidare  till Martin Wests The East Face of Helicon, en systematisk genomgång av de grekiska gudomligheternas härkomst österifrån.

Maj Samzelius böcker har varit en självklar introduktion till den grekiska mytologin för tusentals unga - och säkert också för deras föräldrar.

I Eva-Carin Gerös snart årsgamla bok Grekerna – språket, kulturen, myterna saknade många ett avsnitt om just den grekiska mytologin, delvis beroende på att man av undertiteln lätt kunde få intrycket att de skulle behandlas, delvis också då just mytologin är ett ämnesområde som alla kan relatera till, på ett eller annat sätt. Vem känner inte till sagorna om trojanska kriget, om Theseus och Ariadne, labyrinten och minotauren, om Oidipus och sfinxens gåtor, eller om de olympiska gudarna? Och visst är det lätt att känna att dessa myter verkligen speglar olika aspekter av den mänskliga tillvaron. På ett sätt kan mytologin sägas vara en av de mest “tillgängliga” ingångarna till antikens tankesfär – det är inte utan orsak som den gamla bok- och radioserien Hjältar och monster på himlavalvet gjorde stor succé när det begav sig. I dagens UnderStrecket (Många vägar till myternas mystik) lägger Gerö äntligen ut texten om myter och mytiska berättelser, och illustrerar olika perspektiv på vad myterna egentligen betyder – i en form som kunde varit en del av boken.

Vi får inblickar i såväl traditionell som modern mytteori, och två “viktiga, bland flera tillgängliga alternativ[a]” synsätt för att åskådliggöra detta ganska problematiska område ställs emot varandra: “Svenbros mångfasetterade, fantasieggande kalejdoskop eller Lévi-Strauss reducerade, kyligt eleganta modell med anspråk på allmängiltighet i tid och rum”. Gerö tar i slutet av sin text ett steg i Lévi-Strauss riktning, efter att ha rubricerat Svenbros tillvägagångssätt som “mystifierande”, men också talat om hans “myllrande detaljrikedom”; alldeles klart är att området äger högintressanta kvaliteter, men också problem som ibland framstår som oöverstigliga. Icke desto mindre är det framför allt försöken att förstå som är det viktiga – inte att servera färdiga svar.

Jag noterar samtidigt med skräckblandad förtjusning att Odysséen än en gång ska bli film – Warner har enligt uppgift skaffat rättigheterna till en bearbetning gjord av Ann Peacock. Allt verkar dock än så länge mest vara rykten; men visst vore det på tiden?

Nydöpt Maxi med dopljus och meditationsbok i Öja

Varken jag eller Agapanthus är av uppfattningen att det är speciellt meningsfullt att döpa nyfödda, eftersom de inte alls är medvetna om vad som sker och akten därför inte blir något annat än ett slentrianmässigt, traditionellt förfarande.

Som en följd av detta ställningstagande har ingen av våra tre söner blivit döpta. Förrän nu, förstås. Maxi, som är en andligt intresserad ung man, beslöt sig för att konfirmeras, vilket medförde att han först måste döpas. Han valde att göra detta på sin egen födelsedag, vilket ju är en rätt häftig symolisk handling.

Maxi är förstås Vädur enligt gängse astrologi, men enligt den keltiska hör han till Tecknet Lönnen. Hans kompis Felicia, som spelade flöjt vid ceremonin, är Skorpion, (med Solen på väg in i Skytten) Keltisk astrologi placerar henne i tecknet Ask, som besitter ett orubbligt lugn. Det verkar stämma. Hon är lika svårskrämd som jag, haha…:lol:

Maxi är Japanvän, så hans kompis Felicia spelade bl a ett japanskt musikstycke

Maxi mottar sitt dopljus. Spana in hans koncentrerade blick!

Maxi med sin dopförrättare Inger på Församlingshemmets trappa

Läs också gärna andra döpta (?) bloggares åsikter om 2000-tal, Agapanthus, Anden, Astrologi, Barn, Ceremonier, Dop, Egoorienterat, Eldelementet, Elementen, Familj, Filosofi, Foto, Förändring, Gotland, Intressen, Jesus, Jubiléer, Keltisk astrologi, Kristendom, Litteratur, Livet, Livsåskådning, Lönnen, Maxi, Meditation, Mobilbilder, Mytologi, Naturen, New Age, Nyandlighet, Personlig utveckling, Religion, Själen, Släkt, Sverige, Symboler, Teologi, Ungdom, Universum, Väduren, Vänner, Världsreligioner, Våren, Zodiaken, Ritualer, Årstider, Öja, Fiskarna

Det här är en lärobok i keltisk astrologi som verkar åtnjuta ett gott rykte

Kul det här med keltisk astrologi! Det verkar stämma förvånansvärt bra, måste jag säga efter att ha gått genom släkt och vänner.

Har funderingar på att använda den keltiska astrologin som ett slags komplement till vår vanliga västerländska. Detta måste undersökas närmare!

Tack för att du fäste min uppmärksamhet på den här astrologivarianten, Madonnan! Visserligen var Agapanthus ute så tidigt som drygt ett år innan eller så och bloggade om den keltiska astrologin, men då var jag antagligen för upptagen av andra projekt för att få upp ögonen för den.

I mitt sökande efter ytterligare info om den keltiska astrologin, stötte jag på denna quiz. Jag blev tydligen Hagtorn där och ska ha en uggla i släptåg, uppenbarligen. Precis som Harry Potter, haha…
Det anmärkningsvärda är dock att hagtorn stämmer med den Keltiska trädkalendern, så uppenbarligen matchar mina egenskaper med mitt tecken. Så bra!

Kolla vad du blir! 

You Scored as The Hawthorn In Celtic astrology, you’re a Hawthorn. The animal symbol that accompanies this tree is the owl. The ancient Druids say Hawthorn people are creative, confident, innovative, eloquent, charming and may be good performers. However, Hawthorns may be prone to being mercurial, impatient, hasty or easily bored.

Om du klickar på länken här nedanför, får du klart för dig vilka datum och träd som gäller och vilka egenskaper varje tecken anses ha. I det här systemet blir jag emellertid ett kastanjeträd, så viss begreppsförvirring föreligger tydligen när det gäller keltisk astrologi.
Mera forskning krävs, som det brukar heta i olika sammanhang.

Celtic Astrology Horoscopes

Läs även andra keltiskt astrointresserade (?) bloggares åsikter om Astrologi, Keltisk astrologi, Keltiska trädkalendern, NewAge, Självkännedom, Helena Paterson, Madonnan, Agapanthus, Bloggning, Quiz, Hagtorn, Kastanje

Krishna och de andra indiska gudarna är poppis på bloggen!

…tycks vara högeligen populära på bloggen, har jag kunnat konstatera. Och det är en jämn ström av besökare hela tiden! Bland de mest sökta termerna märks:

Skumt, va?

Hur som helst så finns det indiska gudabilder, statyetter och mycket annat smått och gott på Indiras Indiska Vårmarknad i Eksta bygdegård just nu och några dagar framöver! För att inte tala om alla tyger, förstås!

Läs även andra hinduiskt intresserade (?) bloggares åsikter om 2000-tal, Affischer, Allmänbildning, Anden, Egoorienterat, Hinduism, Indien, Kommers, Konst, Kultur, Kuriosa, Livet, Livsåskådning, Mytologi, Nepal, Nyandlighet, Reklam, Religion, Symboler, Teologi, Universum, Vardag, Vänner, Världsreligioner

Så har jag äntligen kommit till Fondation Hardt, ett forskningsinstitut för studier i de klassiska språken, beläget strax utanför Genève i Schweiz. Jag ska stanna här i tre veckors tid, så det kommer förmodligen att finnas tillfälle att berätta om både det ena och det andra, även om den huvudsakliga anledningen till min vistelse här är att skriva på min avhandling.

Prometheus straff är ett av de så kallade eviga - han är fjättrad till en klippa, och varje dag kommer en örn och hackar ut hans lever

Det i särklass mest överraskande idag hände när jag och en doktorand från Liverpool sprang en löprunda genom vad som kallas för Schweiz eget ‘Beverly Hills’ – den lilla kommunen Cologny; alldeles en passant får jag veta att vi precis passerar just den villa där Lord Byron, Percy Shelley, Mary Wollstonecraft och John William Polidori tillbringade sommaren 1816. Det var här, i Villa Deodati, som Mary (senare samma år gift Shelley) kom på grundidén till den minst sagt världsberömda romanen Frankenstein; or, The Modern Prometheus. Det som är särskilt intressant med Frankenstein för en grekiskafanatiker är att Shelley har bearbetat och tillämpat den antika myten om Prometheus, titanen som stal elden från gudarna och gav till människorna att använda fritt (något han fick betala dyrt för). Vetenskapsmannen Viktor Frankenstein gör ett liknande övertramp mot gud(arna) när han skapar nytt liv, och man har förstått romanen som en varning riktad till den “moderna” människan, föranledd av den pågående industriella revolutionen. Skylten på fasaden berättade dock bara att lorden bott där och att han skrivit den tredje sången i arbetet om “Childe Harold“. Jag antar att ni hör hur det låter.

Väduren är zodiakens första tecken. Ett ledande eldtecken som styrs av planeten Mars

Element: ELD
Egenskap: LEDANDE
Motto:  JAG ÄR!

Jag tänkte för en gångs skull vara ute i tid med Månadens soltecken, så därför kan jag redan nu skriva:
Here I proudly give you the sign of Aries- the Ram..ta-daa..!

Solen befinner sig i Vädurens tecken mellan 21 mars och 21 april . Tecknet styrs av planeten Mars, romarnas krigsgud och symboliseras av en bagge.
Väduren är zodiakens första tecken och innehåller en obändig livskraft. Där finns också ansenliga mängder av viljekraft, impulsivitet, initiativ- och ledarförmåga samt energi i största allmänhet. Väduren är också känd för sin benägenhet att störta sig huvudstupa in i nya erfarenheter.

Personer födda i Väduren är i stor utsträckning impulsstyrda. De är zodiakens pionjärer och ger sig mer än gärna ut i tidigare oupptäckta omgivningar.
Man kan säga att Väduren är i färd med att upptäcka och bygga upp sin personlighet. Nästan all deras energi är självcentrerad. Till tecknets egenskaper hör förmåga till ledarskap, mod och styrka. Väduren besitter ofta en uttalad förmåga att genomdriva sin vilja i olika sammanhang.
Liksom de övriga ledande tecknen (Kräftan, Vågen och Stenbocken) är Väduren initiativtagare och mycket bra på att sätta igång och göra saker. Dessvärre kan Vädurar också bli otåliga, rastlösa och kräva att allt ska hända på en gång. Tålamod är, som sagt var, inte Vädurens starka sida och hon/han tröttnar fort om saker och ting drar ut på tiden eller blir för komplicerade.

Temperamentsfull

Väduren har mycket energi och gillar i regel sport och spel, eftersom tecknet innehåller en medfödd tävlingsbenägenhet. Det är näst intill omöjligt att styra eller kommendera en Vädur. De gör istället saker när de själva vill och när det passar dem.
Väduren är, liksom övriga eldtecken (Lejonet och Skytten) en humör- och temperamentsmänniska. Men i förhållande till Lejonet och Skytten är Väduren extra temperamentsfull och blir ganska lätt arg. Någon långsinthet finns dock inte i tecknet och om Vädurens beteende inte är förenligt med god ton, beror detta ofta på tanklöshet och obetänksamhet, sällan ren elakhet.

Dominerande

Väduren är mycket självsäker på ytan och döljer ofta en känsla av inte räcka till, som ligger begravt i det undermedvetna, mer eller mindre djupt.
Till deras mindre lyckade egenskaper hör egoism och arrogans samt viljan att dominera. De har en benägenhet att styras av sitt huvud istället för av sitt hjärta.
Livsläxan för Väduren, som ofta har alltför bråttom genom Livet och slösar bort mycket energi på sin impulsivitet, är att sansa sej, tänka först och handla sen. Det höga tempot kan dessutom vara ohälsosamt och vädurar lider därför ofta av huvudvärk, orsakad av spänningar och deras oförmåga att koppla av.

Tävlingsmänniska

Allt som oftast råkar man i Livet ut för människor som är otroligt tävlingsinriktade. När jag studerade på Journalisthögskolan i Stockholm på 1970-talets andra hälft, gick jag i samma klass som Aftonbladets sportjournalist Mats Wennerholm. Mats är Vädur och han ville gärna lära sig att spela schack. Det ställde jag förstås upp på. Men Mats gav sig inte, förrän han hade vunnit ett parti och det tog ett par veckor innan det hände. Eftersom jag har Vädursplaneten Mars exakt på samma grad som min Sol i horoskopet, är även jag mycket tävlingsinriktad, så jag kunde ju inte motstå hans ständiga utmaningar. Resultatet av detta blev att såväl jag som Mats ådrog oss s k rest i plugget. Vi var tvungna att komplettera den arbetsuppgift som resten av klassen ägnat sig åt medan vi lirade schack, vilket för mitt vidkommande dröjde till 1980.
Härom dagen stötte jag på en gotländsk kille på frågesportsajten Vetgirig.nu med exakt samma beteende. Till sist var jag ju tvungen att ställa följande fråga i chatten: “Vilket tecken är du född i, egentligen? Vädur, eller…?”
Och varför tror du att jag inte blev förvånad när han svarade “Ja, jag är faktiskt Vädur!”?

Tecknet Väduren styrs av planeten Mars

Läs gärna mer om Väduren på dessa länkar:

Ilse-Marie

Anna Granberg

Astrology-Online

Läs även andra astrogalna (?) bloggares åsikter om 2000-tal, Allmänbildning, Anden, Astrologi, Egoorienterat, Elementen, Gudar/Gudinnor, Internet, Livet, Livsåskådning, Mytologi, New Age, Personlig utveckling, Poesi, Psykologi, Symboler, Universum, Utbildning, Lejonet, Skytten, Zodiaken, Temperament, Nyandlighet, Själen, Tävlingsinriktad, Initiativrik, Anna Granberg