Bara det här, men lite magiskt…

Jag springer alldeles för ofta på människor som säger något i stil med “det är viktigt att man får tycka och tänka”, eller att “vi måste skapa arenor där folk får tycka och tänka”. Uttrycket “tycka och tänka” är, kort sagt, väldigt vanligt.

Det är ett ofog! Människor som säger så har nog inte tänkt till. För rimligen måste man väl tänka innan man tycker? Säg “tänka och tycka” istället. Goddamnit, det rimligen mer korrekta (och normativt önskvärda) “tänka och tycka” får storstryk av “tycka och tänka” i en hederlig google-fajt: det avskyvärda sättet att uttrycka sig får 37 200 träffar, det mer njutbara och av mig föredragna bara 871. Varthän är världen på väg?

Suck. Upptäckte just att PSW länkat hit. Det känns inte bra att länken går till ett våldsamt gammalt inlägg, och att Remissinstansen faktiskt beskrivs som “pausande”. Därför – ett hastigt inlägg så bloggen åtminstone är en smula uppdaterad för de nykomlingar som råkar trilla in här.

Två iakttagelsen ligger bakom rubriken, Delaktighet och misstro. Den första väcktes av den andra (ni förstår snart vad jag menar): Jag fick nyligen anledning att minnas hur mina gamla skolkamrater som gjorde sin PRAO på pizzerior kläckte ur sig att…

Fy fan vad äckligt det är med pizzor när man ser hur det egentligen går till med pizzabakning och salladsmakande. Asså, när man bara är kund, och får den färdiga pizzan serverad, ser det ju fräscht ut och så, och det smakar oftast OK också. Men fy fan, när jag praoade på pizzeria X, och såg att de inte tvättade händerna och fan och hans moster, nej, satan, jag äter aldrig pizza igen!!!

Den andra iakttagelsen, som alltså fick mig att minnas den förra, gjordes för drygt en vecka sedan. Jag mötte en man som, i egenskap av forskare, hade varit djupt involverad i en statlig utredning. Det lustiga var att han gjorde en liknande reflektion som de gamla skolkamraterna gjorde efter sitt PRAO-ande. Han tyckte ungefär att…

Fy fan, när man har arbetat så nära makten och djupt inne i en statlig utredning, så tappar man fantamig förtroendet för det representativa demokratiska systemet. Är det inte tjänstemän som är inne och pillar i varje enskild formulering i utredningen, så ringer telefonen sig varm av alla särintressen som vill tjata in en uppfattning, ett visst perspektiv, in i densamma. Politiker ser man knappt röken av. Och det som kommer ut från utredningen får ju stora politiska implikationer. Nej, min misstro mot den representativa demokratin har förvärrats av denna erfarenhet.

Detta kanske är ett allmänt drag, att när man väl kryper in bakom kulisserna i vilken verksamhet som helst, tja, varför inte de svenska universiteten, då tappar man förtroende för de relevanta institutionerna? Månne är det verkligen så att ignorance is bliss!

Jag längtar tillbaks till en tid då…

• …tågen kom, och gick, i tid
• …när rulltrapporna fungerade oftare än de var sönder
• …hemlösheten var lägre (den ökade tydligen med 50 procent mellan 1999 och 2006)
• …när personalen på caféer och restauranger behandlade en som kund, inte som ett bekymmer
• …när dokusåpor knappt fanns, i synnerhet idol.

Recept:

• Ta en person som under normala omständigheter leder ett grävande samhällsjournalistiskt teveprogram.
• Denna person är skallig, ser ut som ett livsfarligt skinhead och försöker ha en mycket hård och seriös framtoning.
• Personen talar under normala omständigheter (borderline) karikatyrversion av “Stockholmska”
• Placera denna person i ett mycket folkkärt teveprogram, tja, typ På spåret.
• Låt denna person berätta den grövsta jävla buskisvits du kommer på, gärna på temat “sex”, gärna involverande “Kålle & Ada”, och definitivt, definitivt låta denna person prata en rejält usel variant av Göteborska.
• Vad får vi då? Jo, fett med humor:

Rolf Wolff?

Mille Millnert?

Om jag byter namn till Girre Grunka är jag nog home safe vad gäller framtida karriär inom universitetsadministrationen.

Jag brukar ju tråka er med att jag reser så fruktansvärt mycket. Och det är inga luxuösa konferenser till Las Vegas eller Hawai det handlar om. För det mesta handlar det om mödosam pendling mellan Gnesta och Växjö, som pga. SJ:s nycker då och då innebär att jag får bekanta mig närmare (för 30-90 minuters väntan…) med ställen som Katrineholm, Hallsberg, Mjölby, Alvesta etc. Genom min kommunforskning har jag ofta hamnat i tätorter i småkommuner, och min och hustruns förkärlek för bilsemestrar gör att vi också passerar en hel del mindre ställen runt om i landet.

Och här kommer så min lätta amatörsociologiska spaning: för det första reagerar jag på det faktum att en del pizzeriaägare, med allra största säkerhet invandrare, väljer att döpa sina pizzerior till typ “Pizzeria Svea”, “Pizzeria Viking” etcetera (hitta en valfri variation på något nordiskt tema). För det andra att så väldans många pizzeriaägare väljer att drapera sina restauranger i svenska flaggor: det är sverigeflaggor utanför, det är påklistrade små sverigebanér på fönsterrutorna, och inne på restaurangerna återfinns inte sällan stora, fina sverigeflaggor på väggarna.

Var kommer denna, hmmm, norm från? Egentligen bör jag passa över den här bollen till mina kollegor sociologerna, men låt en lätt åksjuk amatörsociolog (japp, sitter på ännu en x2000-tripp…) komma med en inte allt för vild gissning. Det är naturligtvis, mest sannolikt, ett försök hos de invandrade pizzeriaägarna att inte väcka anstöt, att visa sig integrerade, att väcka till liv mekanismen hos de lokala främlingsfientliga elementen att “visst tycker jag illa om invandrare, men Pizza-Zahed är en schysst jävel, han har ju sverigeflaggor överallt”. Eller?

Jag har egentligen inte reagerat över denna amatörsociologiska spaning förrän nyligen. Och då lekte jag med tanken hur vi skulle reagera om typ Börje Hansson öppnar en restaurang i Knäckebrödhult, som bara serverar svensk husmanskost. Kallar restaurangen Svea Viking, och tapetserar om stället med svenska flaggor. Skulle tro att en och annan misstänkte att den gode Börje hade en viss form av politiska sympatier då. Men när Pizza-Zahed gör samma, egentligen rätt bisarra sak, då rycker vi på axlarna och tänker inte mycket mer på det.

Jag är ett stort fan av att jobba hemifrån. Inte bara för att jag bor ute i spenaten (distansarbete gör därför att jag slipper långa mödosamma resor och åksjuka), utan också för att det finns en del forskning som stöder tesen om att hemmajobb dessutom är smart på andra sätt. Låt mig sammanfatta fördelarna:

• Mindre resande är schysstare mot miljön (minskade koldioxidutsläpp!). Ergo vinner vi alla på det, inte minst framtida generationer!
• För den enskilde anställde sparar det naturligtvis en sjuhelsickes massa tid (personligen blir jag alldeles galen när jag tänker på alla spillda arbetstimmar som SJ och SL orsakat mig – nu senast drygt en timme i morse!)
• För den enskilde sparar det såklart också en hel del pengar (minskade pendlingskostnader)
• Forskning visar också att om den anställde hanterar hemmajobbet korrekt, innebär det betydligt mindre stress
• En del forskning visar dessutom på en effekt som är gynnsam för både arbetsgivaren och den anställde: ökad effektivitet och bättre produktivitet
• För arbetsgivaren innebär också hemmajobbarna sänkta lokalkostnader (man kan låta anställda dela kontor de dagar arbetstagarna är inne)

Naturligtvis listar forskningen också en hel del nackdelar (många individer hanterar inte riktigt hemmajobbet, utan låter arbetstid och fritid glida samman med resultatet att arbetstagaren känner konstant stress, varför också risken för s.k. utbrändhet ökar). Personligen har jag dock bara positiva erfarenheter av hemmajobb, och är övertygad om att det lämpar sig särskilt bra för personer som handlar med idéer (dvs. forskare, utredare, författare etc).

Sen kan det förstås alltid vara så att jag bara letar reda på forskning som ger stöd åt mina egna preferenser och stärker min egen världsbild, eller helt enkelt letar efter skäl till att legitimt få klappa mina två små kisar samtidigt som jag fosskar…

Ett par uppsamlade reflektioner från en intressant helg:

Statsvetenskapliga förbundets årsmöte var i de alla flesta viktiga avseenden en nöjsam upplevelse, något som får mig att backa från flera av utfästelserna i detta inlägg. Mycket bra arrangemang: workshoplokalerna i anslutning till ett trevligt gemensamt fikautrymme, där det bjöds på generöst med kaffe och allehanda tilltugg. Mycket viktigt för en konferensbesökare.

I min workshop, “Political Participation and Citizenship“, var det en mycket trevlig och konstruktiv stämning. Dessutom fanns en hel del intressanta papper. Bl.a. fanns en Mikael Persson i min grupp (vars B-uppsats jag tydligen en gång hjälpt till att handleda, visade det sig). Han blev – välförtjänt – vinnaren av “konferensens bästa uppsats”-priset. Tillsammans med Henrik Oscarsson ställde han frågan om det tidiga 90-talets gymnasiereform minskade glappet “concerning political participation, knowledge, attentiveness and trust” mellan studenter med yrkesinriktad respektive teoretisk utbildning. Svaret?

The egalitarian reform of the Swedish gymnasium that pawed way for more civic education did not produce hypothesized positive effects on any of the core dimensions under study. The gap in civic virtues between citizens from theoretical and vocational gymnasium study programs prevailed also after the unification of the educational system.

Totalbetyg: fyra glasögonprydda statsvetarnördar i manchesterkavaj av fem möjliga för konferensen.

Och på en helt annan not: efter konferensen zick-zackade jag mig ut till Lidingö för att se min hustru och min goda vän, Jocke på Styret, löpa Lidingöloppet. Förutom att drabbas av en akut insikt om att jag själv är ytterst otränad (att springa tre mil ligger liksom inte inom rimlighetens gränser, kom jag på), fick jag också några tankar om marknaden för taxibilar i Stockholm. Runt 16.30-tiden var vi ungefär, tja, säkert 5000 pers som skulle ta oss från Lidingö samtidigt. SL gjorde sitt bästa för att köra skytteltrafik, men det tog ändå sin tid. Jag hade tänkt belöna min hårt arbetande fru med en taxi in till stan, men jag såg inte en bil på de 20 minuter vi väntade. Samma iakttagelse upprepades borta vid Ropsten (dit SL-bussen transportade oss). Och det var många, många fler som såg ut att spana efter samma lösning som oss. Hade jag varit taxichaufför, hade jag varit all over the place. Många sköna kronor att göra. Men taxibilar verkar liksom aldrig vara där man vill att de ska vara, och det förbryllar mig enormt. Vid stora evenemang, typ Lidingöloppet, fotbollsmatcher etc., verkar det finnas ett klart underskott av taxbilar.

Som du ser är min bloggroll här till höger ganska kort. Förklaringen är enkel: jag länkar bara till bloggar som uppfyller tre kriterier: (i) faller inom (ungefär) mitt gebit (samhällsvetenskap), som jag (ii) läser regelbundet och som (iii) jag konsekvent gillar (även om jag inte alltid håller med författarna i allt de skriver).

Det innebär alltså inte att det inte finns fler bloggar jag gillar. Min favvo, som ligger helt utanför allt sådant som rör forskning, är Anders Teglunds Fredagslistan. Anders slår mig som oerhört smart och mycket sympatisk, och rolig på ett rätt så introvert sätt. Han har en lillebror som också är underhållande.

Mitt fotbollsintresse stillar jag med Henriks Rydströms och Tobbe Carlssons bloggar (men märk: jag är inte KFF-fan, det är AIK som gäller), samt ibland de inlägg som Jesper Högström och Isobel presterar på Tre Hörnor Straff.

Min fäblesse för vintersport brukade få sitt hos Björn Ferry, men han skriver numera så rysligt korta inlägg (och så fasligt sällan…). Därför försöker jag rösta med tangenterna för att få honom att skärpa sig genom att gå över till David Ekholm som skriver lite längre, och oftast rätt skojigt, om en skidskytts vedermödor. Jävlar vad elitidrottsmän tränar!

Det finns givetvis fler – men det är framför allt de ovan jag vill puffa lite extra för. Särskilt Anders Teglund. Han är stundtals en riktig pärla.

Som den trogne läsaren vet tillhör jag the hardest working men i statsvetarbranschen, åtminstone om man med hardest working avser tid sittande på ett pendeltåg, intercity, X2000 eller någon typ av buss.

Igår hade jag en intressant dag. Först intercity Gnesta till Katrineholm. Där: väntan. Sedan: “tågbuss” till Norrköping. Där: väntan. Sedan: X2000 till Linköping. Där: snabbt byte till stadsbuss ut till universitetet där min kamrat Rickard Mikaelsson disputerade på en, vad jag förstår, kompetent avhandling om demokratifrämjande/demokratispridning från ett land till ett annat. Efter det väntade strapatsrik bilresa från Linköping till (typ) Borås (läs: Sparsör).

Nåväl, den långa utläggningen i stycket ovan är ett annat sätt att säga att jag passerade ett antal kommuner under my travels. Gnesta kommun. Flens kommun. Katrineholms kommun. Norrköpings kommun. And so forth, and so on.

Jag kom på något udda på resan, som jag ingalunda kan förklara språkligt. Jag drabbades av insikten att kommuner som slutar på vokal heter just bara kommunens namn och sedan “kommun” eller “stad”. Typ: Gnesta kommun. Luleå kommun. Malmö Stad. Ale kommun. Alvesta kommun. Däremot kommuner som slutar med konsonant får possesiv form, typ: Linköpings kommun, Norrköpings kommun, Stockholms stad, Helsingborgs kommun etc etc.

Kan någon snäll, språkintresserad själ förklara den här, för mig, lätta anomalin? Den retar mitt ordningssinne.

Alltså, jag gillar renlighet lika mycket som bonden nästgårds. Eller nästan iallafall. Men ibland går vissa saker överstyr. Som det här med “kökstjänst” på en arbetsplats.

Visst, ni känner ju till det här. Om ni är på en arbetsplats med gemensamt kök, eller bott på studentkorridor med gemensamt dito, får man ofta en skön fångarnas dilemma-situation: “det är ju inte mitt kök, och ingen annan verkar vara särskilt renlig, så varför ska jag ta något stort ansvar här?” När alla resonerar så får man såklart ett litet mayhem efter ett tag. Ingen plockar ur diskmaskinen. Kaffekopparna hopar sig i diskhon. Brödsmulor och utspilld soppa fyller alla tänkabara avsnitt av bordsytorna. Dagstidningarna ligger huller om buller. Mögligt käk blir kvar i kylskåpet. Ni har alla sett det hända, det är inga nyheter.

Så, hur brukar detta lösas. Tja, den renodlat evolutionära modellen i studentkorridorer brukar bli:

1. någon bror duktig/miss goody two-shoes-typ bryter ihop, och tar på sig att ensam bli korridorpappa/mamma, och styr upp skiten,
2. man har ett korridörmöte, gör upp en lista med ansvar veckovis. Detta är dock en skakig jämvikt, givet den genomsnittliga studentkorridorspopulationen: vissa slarvar med sin vecka, och det leder ofta till ett sammanbrott, och vi hamnar ändå i…
3. den totala anarkin, Hobbes naturtillstånd, ett kök som är “nasty… brutish”. Finns ingen köksentreprenör som fixar allmänningens tragedi med helt egna resurser, och löser man inte det kollektiva handlandets problem efter demokratiska korridormöten och snygga listor, ja, då ser det ut som köket i The Young Ones.

Men på arbetsplatser då? Tja, på mina tidigare arbetsplatser har man varit så djärva att man låtit en städfirma ansvara för att allt är i ordning på morgonen när arbetstagarna dyker upp. Men på min nuvarande arbetsplats har man löst det på ett annat sätt: via dekret från prefekt ska nu alla anställda skriva upp sig på en kökslista och ansvara för kökstjänsten under (minst) en veckas tid. Detta förefaller inte vara frivilligt, utan ingår alltså i arbetsuppgiften som professor, doktorand, forskarassistent, lönehandläggare etc., etc. Mycket demokratiskt, förstås, och naturligtvis ska vuxna människor kunna fixa att hålla rent osv. Men jag vet inte. Jag har aldrig skrivit på något kontrakt om att jag ska hålla rent i köket. Men nu ingår det alltså i min arbetsuppgift.

Hur löser man det här på era jobb? Någon av studentkorridorvarianterna, eller inköp av städfirma?

Under en bättre bjudlunch igår (dr Bergh öppnade plåboken) fick jag tillfälle att vidareutveckla mina tankar kring SJ:s årskort och fattiga konsulter/egna företagare. För det är inte bara så att du får ett gratis kontor, fritt internet, gratis kaffe, kakor och skorpor för 35 000 om året – i SJ:s “fattig konsult”-paket ingår nämligen också sängplats för den bostadslöse entreprenören/fattige konsulten.

För när din arbetsdag är klar i SJ:s lounge på centralen, tar du en långpromenad och inväntar helt lugnt 22.30 tåget till malmö, och bokar in dig i en liggvagn. Du sover förhoppningsvis gott, anländer till Malmö 08.12, och hoppar sedan på 09.14-tåget till Stockholm (fritt internet och gratis kaffe gör att du kan jobba på tåget också). Sedan är du tillbaka och klämmer en arbetsdag i loungen från ankomst till det att de stänger, och så upprepar du proceduren dag ut och dag in.

Priset för hyra av kontor, fritt internet, fritt kaffe, kakor och – inte minst – sängplats? Under 100 spänn på ett år. Det är inget annat än alldeles, alldeles lysande.

Är du i konsultbranschen, ensamföretagare och baserad i Stockholm? Mycket på resande fot, har lite ont om stash och saknar ett billigt kontor? Boy, do I have a bra lösning for you!

Köp ett årskort Silver för 35 loppor av SJ. Då kan du dels resa vart du vill för dina olika konsultuppdrag utan större framförhållning och gigantiska kostnader, och dels ha ett gratis kontor. Du har helt enkelt som princip att gå upp tidigt varje dag, knalla iväg till Stockholms central och sätt dig bekvämt i en fåtölj i SJ:s lounge. Väl där inleder du morgonen med en gratis kopp kaffe och en macka, packar upp datorn och loggar in på deras trådlösa kontor. Du lägger mobiltelefonen prydligt på armstödet och sätter igång och jobbar. Knallar ned till Harrys eller Dronken och lunchar kring 12, går sedan upp igen och fortsätter värvet. Tar en gratis kopp kaffe kanske, lite juice och någon liten kaka till trefikat.

Vad härligt! Du har en månadshyra för ditt kontor på runt 3000 kronor, ett kontor som du också kan utnyttja i Göteborg (det finns en SJ-lounge där också). Dessutom reser du gratis runt omkring hela landet för denna nätta lilla peng.

Har EM-tomheten infunnit sig? Funkar inte allsvenskan som substitut? Njut av en klassisk match mellan Tyskland och Grekland. Och Grekland spelar med Sokrates (inte brassen, filosofen)!

Det hyggligt långa blogguppehållet beror på semester. Jag pep iväg på en veckoresa till Island, där jag passade på att besöka platser jag aldrig varit i närheten av tidigare. Det var, som förväntat, makalöst. Och vädret! Sol samtliga dagar. Bildbevis kommer så småningom.

Semestern väckte några semipopsociologiska frågor. Den första: varför är det så ohyggligt dyrt att hyra bil på Island? Nu när den isländska kronan kollapsat (den var på sin lägsta nivå någonsin när vi var där, rasat med 40 procent sedan årsskiftet… bra för oss, dåligt för islänningarna) var det mesta lika dyrt eller lite billigare än här hemma. Men att hyra bil? Forget about it, som amerikanska mafiosos plägar säga. Nästan 1000 spänn om dagen. Svaret på varför det är så dyrt? Min gissning: en kombination av att deras hyrbilssäsong är extremt kort, och att bilarna slits ut bra mycket fortare på Island än i Sverige (vägarna är verkligen heeelt usla så fort du är utanför Väg 1, den asfalterade väg som går runt ön).

Den andra är svårare: varför kör den absoluta majoriteten av alla islänningar automatväxlat, och vi nästan har omvända förhållanden i Sverige? Jag har frågat runt bland mina isländska vänner, och inte hittat någon rationell förklaring. Det enda de säger är att “jamen, det är ju så bekvämt att köra automatväxlat”. “Jamen”, invänder jag då, “det är ju högre bränsleförbrukning – sämre för din ekonomi, och sämre för miljön i allmänhet”. Då ler de, och säger: “islänningar är kortsiktiga livsnjutare som sätter bekvämlighet för ekonomin”.

Hmmm. Det är obehagligt med kulturella förklaringar. Men förklaringen skulle i o f s funka fint för att förklara den djupa ekonomiska kris landet befinner sig i.

Woops. Sa jag att Dylan Moran och Will Ferrell var världens roligaste människor? De delar förstaplatsen med Mitch Hedberg.

Här bl.a., en kortare lektion i att anpassa sina preferenser:

Yeah, I got to write these jokes. So I sit at the hotel at night and think of something that is funny, and than I get a pen and write it down. Or, if the pen´s to far away, I have to convince myself that what I thought of ain’t funny.

Jag målar f.n. om huset. Eller rättare sagt, jag får huset ommålat. Att ha en hantverkare av detta slag på besök får hjärnan att arbeta övertid. Jag menar… jag bad om offerter från 3-4 lokala företagare. Alla var mer eller mindre svindyra. Jag får helt enkelt inte arbetstiden och materialet att gå ihop. Men å andra sidan: det är säljarens marknad. Jag kan inte måla (och ja, det är lite knepigare än att “bara” måla träfasad). Så, här har jag nu Jocke på besök som gör vårt hus vackert.

Jag unnar verkligen Jocke att tjäna pengar på sin kompetens, och jag är avundsjuk. För det är naturligtvis inte bara så att han blir ekonomiskt lycklig av sådana här kneg. Nej, målar’n sitter på ett sådant socialt nätverk att de flesta han umgås med vid sidan om jobbet också är hantverkare och/eller småföretagare av annat slag. När målar’n behöver ha el dragen, ringer han sin kompis elektrikern. När elektrikern vill ha bergvärme installerad ringer han sin kompis med bergvärmeinstallationen. När bergvärme-killen vill ha saker och ting målade, ringer han målar’n. Och så går det runt i den informella bytesekonomin i hantverkarnas sociala nätverk: skatter av allehanda slag slipas ned, tjänster utbyts. Med andra ord drar de in en hel massa stålar på mig som har tummen mitt i handen (med betalning inkluderande skatter och fan och hans moster), samtidigt som de själva sparar deg i informella transaktioner med sina polare.

Och vad har en fosskare att byta med? “Nej, jag kan korrekturläsa din hemsida, målar´n”. “Tack, det gör morsan”. “Nej, jag kan kanske göra en omvärldsanalys åt dig…”. “Tack… men nej tack”. Det finns liksom ingen informell marknad för den kompetens vi fosskare sitter på, eller åtminstone har jag inte hittat denna .Aldrig i livet att jag råder mina barn att bli akademiker.* De ska bli elektriker eller målare. Så ska de bli min informella sektor: måla och dra el som tack för den fantastiska uppfostran jag kommer att ge dem.

Till den ekonomiska vinsten, medföljer andra små fördelar med att vara hantverkare. Ni vet, jag kommer på mig själv med att brygga kaffe till dem. Köpa lite småkakor. Samtalar med dem på deras villkor. Allt i hopp om att ju trevligare jag är och ju bättre, hmm, fikamässig infrastruktur jag skapar kring deras jobb, desto mindre är sannolikheten att de slarvar med någonting. Jag ångrar verkligen mitt eget karriärval när jag ser målar’n ute i solen, medan jag sliter med att skriva ut intervjuer med oppositionsråd i landstingspolitiken.

_____________________

* Som Jacob mycket riktigt påpekar i kommentarsfältet gäller mitt inlägg egentligen statsvetare (och resonemanget gäller förstås alla vetenskaper som är mjukare än statsvetenskap också, typ sociologi, genusvetenskap, socialantropologi etc). Jurister skulle mina barn kunna få bli, även om det förevigt skulle döma dem till att ha en bestämd sorts politiska uppfattningar.

Oj, sa jag att Dylan Moran var världens roligaste människa? Delad etta, menar jag. Delad etta.

*EDIT* Länkkrångel. Sorry, chops.

http://www.milkandcookies.com/link/31749/detail/

Borta hos dr PSW kan vi läsa om humorserier den gode doktorn saknar på box. Mitt uppe i undervisningens förtrollade värld förmår jag mig själv inte skriva några substantiella inlägg, varför jag slår en bro till den käre PSW och rankar mina topp tre humorserier. Och till skillnad från PSW:s favvisar, finns faktiskt samtliga tre i boxform.

1. Black Books

Världens roligaste man, Dylan Moran, briljerar. Han medverkar som manusförfattare i alla 18 avsnitt (3 säsonger), och spelar den något nersupne och något buttre ägaren av en liten bokhandel – Bernard Black. I serien flankeras han Bill Bailey (Blacks, hmmm, assistent) och Tamsin Greig (Blacks, hmmm, motsvarighet till Seinfelds Elaine). Mörk, lätt surrealistisk humor. Finns ingen motsvarighet. Överlägsen etta på Remissinstansens lista över humorserier.

2. The Office.

Visst är det förutsägbart? Men just därför. Det går inte att komma ifrån genialiteten. Jag klarade aldrig av att se de här avsnitten när de gick på teve. Det var lite för nära. Alltså, nästan alla de där karaktärerna hade jag omkring mig dagligen på min dåvarande arbetsplats. Det blev för plågsamt att se på, när verkligheten just då överträffade dikten. Men förr-förra julen satte vi oss, jag och hustrun, och plöjde hela boxen från A till Ö. Och det är dödligt. Ricky Gervais och Stephen Merchant är genier. Det visade de också med Extras (som vi också plöjde från alfa till omega, men nu var det förra julen). Klippet som följer är en s.k. piss-take, och en förbannat bra sådan… (från 2.35 är det makalöst dödligt kul).

3. Black Adder, del IV

Inte heller Rowan Atkinsons Svarte orm behöver närmare intro. Men det tål att förklaras varför del IV sätts före de övriga säsongerna. Jo, ettan tycker jag helt enkelt inte om. Lite, lite för mycket Stefan & Krister över det. Tvåan och trean är fantastiska. Men cynismen, betskan, de extremt långa harrangerna/metaforerna om diverse… allt smälter samman i de där skyttegravarna under första världskriget, dvs. del IV.

Borta hos dr Bergh pågår resultatredovisning av ett skoj experiment. Bergh ber oss besvara en enkät som inleds med följande beskrivning:

Nedan ser du ett antal kategorier, som alla innehåller mängder av element. Ditt mål är att ange samma element som alla andra gör när de ställs inför samma uppgift! Du måste alltså fråga dig vad andra kommer att svara, vad de tror att andra kommer att svara – och vad de tror att andra tror…

Om svenskarna lekte en variant av fokalpunktsleken när de röstar fram vem som ska representera Sverige i den stora schlagerfestivalen, ja, då skulle det sannolikt gå mycket bättre för er (jag är islänning). Som det är idag, är folk på tok för egoistiska. De ställer sig frågan: “Vilken låt är det som jag gillar”? De borde vara mer nationalistiska, och tänka i fokalpunktstermer. Såhär ungefär borde de resonera:

OK, jag får ju ändå inte rösta i den stora finalen. Om min preferens är att Sverige ska vinna festivalen, måste jag fråga mig: vad är det den stora, viktiga majoriteten av schlagerländerna gillar? Vad är det för låt som attraherar medianschlagereuropéen?

Om svenskarna bara hade tänkt ett steg längre hade vinnaren i den svenska uttagningen varit given. Given, jag säger!!!

Någon som minns lärarstrejken 1989? Jag gick i nian då. Någon vecka innan strejken bröt ut på riktigt, låg det i luften att lärarna skulle gå ut i strejk – men strejken avblåstes i en omgång. I min klass gick såklart de obligatoriska strulpellarna. Tre av dem blev sååå kränkta av att strejken inte utlöstes (vilket då skulle betytt att de slapp gå i skolan), att de själva satte sig i skolans s.k. glaskorridor och strejkade – för att lärarna inte hade strejkat.

Det är inte helt analogt, men jag började tänka på dessa gamla högstadiekamrater igår när jag bänkade mig framför derbyt mellan Bajen och Gnaget. Innan matchen gjorde fansen i de bägge lagen en gemensam aktion mot, tror jag, (a) att det svenska fotbollsförbundet drivit igenom att bortalagen ska stå för säkerhetskostnader på bortaläktaren i samband med matcher och (b) att nya huliganlagar ska införas som ger polisen ökade befogenheter att identifiera bråkstakar på läktarna.

Det ska sägas att jag egentligen inte har någon alldeles bestämd uppfattning i de båda sakfrågorna. Däremot blir ironin så övermäktig när Gnagetsupportrarna bombarderar Bajenspelare med mynt, platsglas och tändare så att de inte kan slå sin hörna i 75:e minuten. Matchen fick avbrytas. Japp. Ni läste rätt: exakt 75 minuter efter den massiva manifestationen för en riktigt läktarkultur, får matchen avbrytas. (Och för protokollets skull ska nämnas att bajenfansen inte var några duvungar – de kastade smällare på en kameraman från Canal Plus, varpå mannen lämnade sin post.) Jag vet inte, men i min bok är det inte läktarkultur att sula ned grejer på motståndarnas spelare.

Matchen då? Jotack. Gnaget spelade ut söderbröderna totalt i första halvlek. Spelet jämnade ut sig och Hammarby tog över rejält i andra, och Lolo Chanko skruvade in en fin frispark (en frispark som ledde till att Arnefjord visades ut). Med en man mindre visade AIK moral och spelade upp sig, och kunde kvittera genom straff i 93e minuten. Aaah. Så härligt det var.

‘Oj, oj, oj. Här tar man i så det stänker:

253 akademiska forskare förnekar på DN debatt kommunisternas folkmord á 200 miljoner människor. 200 miljoner människor fick sätta livet till för sina åsikters skull.

I kraft av sina statliga anställningar verkar nu 253 forskare för historieförfalskning och kommunism. Detta är oförenligt och inte i skattebetalarnas intresse.

Denna namninsamling vill verka för dessa så kallade forskares avskedande och namninsamlingen kommer att överlämnas till regeringen.

Så, 253 svenska forskare förnekar kommunismens illdåd, är för historieförfalskning och verkar för kommunism? Verkligen? Och nu ska denna tunga namninsamling (som redan fått ihop hela 24 personer, namnlistan ligger ute), verka för att regeringen (sic!) avskeder dessa “så kallade” forskare.

Ah, well, nevermind. Det här med för- och nackdelar med statlig historieskrivning har tröskats av vassare hjärnor än mig (roa er särskilt med kommentatorsfältet hos dr Nic), så jag nöjer mig med att tröska igenom en hög med tentor och lyssna på Håkan. En av de få artister vars skivor jag alltid köper (den här gången hann frun före):

Har ni sett Krigarens själ? Filmen om hur bedrövligt aboriginerna i Australien har det? Hustrumisshandel, alkoholism, socialt utanförskap och sånna grejer? Nåväl. Det finns en scen där den äldste sonen i familjen ska upptas i något gäng. Och herreminje vad stryk han får. För att bli fullvärdig gängmedlem måste han nämligen utstå fasansfullt mycket stryk, för att sedan få hela ansiktet prytt med märkliga tatueringar. En helvetisk initieringsrit för att bli accepterad av hans blivande peers (ja, mest spöet, tatueringarna kanske anses fina, vad vet jag).

Igår fick jag anledning att bevittna en annan sorts initieringsrit, men på likartat tema. Min gamle bästis, Jögge, disputerade. Min erfarenhet från min gamla hemmainstitution är att disputationsakter plägar vara hyggligt välregisserade tillställningar, där opponenten viftar lite artigt med floretten och markerar då och då att “här skulle jag kunna sticka in den, om jag ville, men då detta är ett litet spel för gallerierna, och alla ändå är kompisar, låter jag bli”. Sedan är allt klart, efter 25 minuters sammanfattning, och 70 minuters diskussion, kryddad med möjligen två korta frågor från auditoriet.

Min kamrat Jörgen fick ingen enkel resa igår. Hans opponent hade slipat knivarna och vässat tänderna, och Jörgen fick verkligen, verkligen försvara avhandlingens tes. I drygt 100 minuter. Och det är som det ska vara. I alternativet mellan det välregisserade, snälla och artiga och gårdagens tuffa batalj, tar jag Jörgens upplevelse tio gånger av tio. Ingen kan komma i efterhand och prata bakom hans rygg om att han fick en enkel resa, att han inte förtjänar sin doktorstitel (för tro mig, det snacket uppstår alltid efter de “snälla” disputationerna). Visserligen är han otatuerad, men inte otitulerad. Grattis, kompis.

Jag tog lite semester förra veckan.. Trippen gick till Östersund, där jag för första gången skulle få njuta av min favoritsport, skidskytte, live. Det var en härlig upplevelse på alla sätt och vis. Vissa tidningar basunerade ut att det var ett fiasko – en helt befängt nationalistiskt grundad uppfattning som min vän Niclas skrivit så klokt om. Icke-nationalist som jag är, tyckte jag att det var en succé (minus bitande kyla bitvis). Mitt favoritlandslag, ryssarna, kom tvåa i medaljligan – Tchoudov och Iourieva stod för kompakta insatser under evenemanget. Den lilla smolken var förstås att min absolute favorit, Dmitri Iaroshenko, bara fick ett guld – i stafetten. Detta slog dock inte ned mig nämnvärt, allra minst idag då jag kunde njuta av följande lilla information om min skidskyttefavorit. Ho ho ho.