Jag passerar inte som kille, har jag fått bekräftat idag. Inte än. Däremot har jag, för första gången, blivit ifrågasatt när jag hämtat ut ett paket till Immanuel. När jag har beställt saker själv har jag för det mesta använt mig av initialer istället för förnamn, men andra har alltid skrivit Immanuel när de skickat saker. I två år har jag hämtat ut bland annat rekommenderade brev och paket adresserade till Immanuel, och ingen har någonsin ifrågasatt varför mitt pass inte har samma namn som det står på beställningen – förrän nu.

Ironiskt nog händer detta första gången när det äntligen ligger ett färdigt pass i mitt nya namn som jag inte hunnit hämta ut än. I två år har jag slunkit igenom systemet och hämtat ut paket till Immanuel utan problem, men nu plötsligt måste jag visa personbeviset från Skatteverket på att jag är jag. Jag förstår ju att det är för min egen säkerhet som kund, men om jag inte hade haft intyget hade det blivit jobbigt.

Imorgon ska jag i alla fall hämta ut mitt nya pass inne i Gävle, och det ska bli skönt att äntligen kunna skylta med rätt namn. Jag antar att folk kommer att ifrågasätta om det är mitt pass i början, men jag längtar till den dag det inte bara är av slentrian eller för att de känner mig som folk köper att jag heter Immanuel.

Under tiden får jag trösta mig lite med de böcker jag fick i paketet: Tegelstenen History of Madness och trilogin History of Sexuality av Michel Foucault, och Melankoliska rum av Karin Johannisson. Galenskap och sex ska nog kunna pigga upp mig. Jag undrar vad Foucault, queerteorins förfader, skulle ha sagt om han vetat att det i det progressiva Sverige först ett kvartssekel efter hans död 1984 blev möjligt att skilja en vuxen människas förnamn från hens könsorgan.

Läs även andra bloggares åsikter om namn, namnändring, transpersoner, transsexualism, kön, genus, könsroller, historia, psykisk ohälsa, sexualitet, Michel Foucault, queerteori, Skatteverket, namnlagen, HBTQ, Karin Johannisson, böcker, paket, Posten, pass, identitet, lagar, studier, filosofi

Äntligen!

Det finns inte så mycket mer att säga nu. Idag kom äntligen ett brev från Skatteverket adresserat till “T J Immanuel M Brändemo”. När jag såg det började jag gny som en hund: Ih! Ih! Det här är verkligen det jag längtat efter: Mitt nya personbevis. Jag tror knappt att det är sant.

Tack Kerstin Burman och Jan Olov Madeleine för att ni drev det här, och tack Minou, Dennis, Sasha och alla andra som peppat mig att orka fortsätta.

Jag heter Immanuel nu, på riktigt. Trollhare Jesus Immanuel. Det tog bara två och ett halvt år att få till det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, namnlagen, Skatteverket, transpersoner, kön, transsexualism, HBTQ, genus, fördomar, normer, lagar, Trollhare, Immanuel Brändemo, bilder, Jan-Olov Madeleine Ågren, Kerstin Burman, politik, personbevis

Gudrun Schyman skriver på Second Opinion om Feministiskt Initiativ och namnlagen, bland annat såhär:

“Många lever mer eller mindre permanent i en annan könsroll än sin biologiska och då behöver man även officiellt ha det namn som man använder i den rollen. Annars kan det inträffa att till exempel en man blir uppropad med mansnamn fast han är på plats som kvinna. En del menar att det här är en marginell fråga men för de personer som berörs är det en genomgripande existensiell fråga.”

I kommentarsfältet får hon mothugg av Tanja Bergkvist, som målar upp frågan som någon slags självmotsägelse:

“Men om alla namn ska vara könsneutrala – vad är det då för poäng med att byta namn!? Jan Olov får heta Madeleine, men det vill han (hon) just för att Madeleine är ett kvinnligt namn! Om alla namn används av båda könen så att det om 10 år inte finns några könsmärkta namn alls – då försvinner även behovet av att byta namn.”

Nu tror inte jag att det går riktigt så enkelt som att folk om tio år inte kommer att uppfatta några förnamn som könade åt det ena eller andra hållet, men vi låtsas att det är ett realistiskt scenario: Alla namn är könsneutrala i både juridisk och kulturell mening. Betyder det att transpersoners behov av att byta namn inte längre finns? Ja och nej.

Ja – i den bemärkelsen att namnet kommer att ha mindre betydelse. Den dagen ingen lyfter på ögonbrynen över att den som ropas upp som “Anders” i väntrummet har kjol och långt hår kanske det känns mindre viktigt att välja ett nytt namn. Om inte förnamn vore ett dugg könskodade skulle det inte heller outa någon som transperson att bli uppropad med ett visst namn.

Detta skulle förmodligen kräva att vi inte hänger upp en så stor del av vår egen och andras identitet på kön. I ett samhälle där kön hade en minimal betydelse skulle transpersoner på sätt och vis inte finnas, eftersom det inte skulle finnas några könsgränser att överskrida. Det skulle inte uppfattas som något avvikande alls att en person gick i kostym ena dagen och kjol nästa, så även om behovet skulle finnas kvar skulle det inte uppfattas som tillräckligt avvikande för att behöva etiketteras. Transsexualism och behovet av könskorrigeringar skulle kanske också uppfattas som vilket medicinskt behov som helst.

Nej – eftersom det fortfarande kan finnas ett behov av att ändra namn, precis som för vem som helst. Ett namn är mer än det kön man förväntas ha som bärare. Det är vanligt att människor, framförallt kvinnor, byter efternamn eller lägger till sin makes efternamn till sitt eget när de gifter sig. Det faktum att kvinnor och män numera juridiskt sett är jämställda i äktenskapet har inte tagit bort en del människors behov av att visa sin samhörighet med ett gemensamt efternamn. Det händer också att människor byter förnamn för att de byter riktning i livet – de blir religiösa, de bryter med sitt destruktiva liv eller de markerar ett avstånd mot någon familjemedlem som de fått namn efter. Det kan vara lite samma sak med transpersoners förnamn: Namnändringen kan markera en början på någonting nytt och bättre.

Nu kan jag bara tala för mig själv, men för mig var det viktigt att välja nya namn för att markera en förändring i mitt liv.  Jag valde inte Immanuel för att det är ett manligt namn, utan för att jag trivs med det. Att det sedan blev ett namn som uppfattas som manligt är en annan sak, men behovet av att markera mot mitt förflutna var det viktigaste. Jag byter inte kön, och jag byter egentligen inte identitet – men jag släpper fram den jag alltid varit inombords. Mina gamla namn står för den jag försökte vara, men mina nya namn står för den jag är.

I den värld vi lever är kön oerhört viktigt, och det är därför ett sånt begrepp som “könskonträra namn” överhuvudtaget existerar. Kanske är det också till viss del därför en del väljer att ändra namn, kanske är känslan av att skapa sig en identitet viktigare. Att lägga till ett namn är inte att skaffa sig multipla personligheter, för namnet är inte ens personlighet. Ett namnbyte är inte ett könsbyte, utan ett sätt att markera sin identitet.

Mer namnlagen: 1, 2, 3, 4, 5. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, namnlagen, namnändring, könsneutralitet, kön, genus, könsroller, sexism, jämställdhet, transpersoner, HBTQ, transsexualism, identitet, psykologi, könskorrigeringar, äktenskap, Gudrun Schyman, Tanja Bergkvist, Feministiskt initiativ, politik, lagar

“Regeringsrätten har i en dom konstaterat att en person har rätt att ta sig ett förnamn som traditionellt förknippas med det motsatta könet. Klarläggandet välkomnas av Skatteverket som nu kommer att börja godkänna tillägg av förnamn som tidigare avslogs. “

Så skriver Skatteverket, och även Patent- och Registreringsverket hänger med. Betyder det här att det är över, att allt är klappat och klart? Det verkar så.

Namnlagen är avbockad på min lista över viktiga frågor, precis som könsneutrala äktenskap blev avbockade i våras. Nästa sak jag kommer att börja tjata om är förmodligen “Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag” som samlar damm på Socialdepartementet. Föreningar som KIM och RFSL har försökt att lyfta frågan, men det verkar gå långsamt ändå. Det handlar om såna viktiga saker som rätten att slippa kastreras om man inte känner att man behöver det, att få bestämma själv över om sina könsorgan och könsceller – men också om rätten att få vård även som minderårig.

En femtonåring är straffmyndig och anses vara kapabel nog att bestämma över sin egen sexualitet – men inte över sin könsidentitet. En sextonåring får övningsköra bil och ta körkort för lätt motorcykel – men får inte ändra kön i folkbokföringen. En sjuttonåring kan få p-piller utskrivna utan föräldrarnas godkännande – men är hen transsexuell är det svårt att få hormonbehandling även med föräldrarnas stöd. Allt medan den biologiska klockan tickar, och ångesten växer med väntan.

Kontroversiellt, jag vet, och det är lätt att missförstå ämnet för den som är oinsatt. Till exempel är det standardfeltolkning 1.A att tro att om man säger “vård för minderåriga transsexuella” så betyder det att operera bort snoppen på sexåringar för att de gillar att ha klänning, när det oftast snarare är så att man menar tonåringar som inte ens får börja i utredning förrän de är arton, vilket innebär hormoner vid nitton års ålder och någon undre operation blir det inte tal om innan man är tjugo. Det är en viss skillnad.

Varje gång jag försökt hantera frågan har jag nästan gett upp på grund av bergskedjan av okunskap – både min egen och andras – som jag måste klättra över, men det är hög tid att ta tag i det. Nu. För livet kan inte vänta.

Mina tidigare inlägg:

Transattack för barnens rättigheter

Tvingas skilja sig – på grund av Göran Hägglund

När bögar får gifta sig kanske man kan börja diskutera tvångskastrering

Jag får gifta mig! Slipper jag tvångskastreras också?

Epidemin av gravida män har nått Europa

För en epidemi av manliga graviditeter: Stoppa kastreringstvånget!

Bröst som politik

Arvshygien på 2000-talet

Dagens bäbisar blir 100 år, skriver de. Vi får hoppas att de blir lyckliga också. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpolitik, transpersoner, transsexualism, transvård, könskorrigering, könsbyte, könsidentitet, kön, sexism, könsdiskriminering, jämställdhet, politik, könsneutrala äktenskap, namnlagen, Skatteverket, PRV, namn, normer, heteronormen, barn, ungdomar, kroppen, hormoner, vård, fortplantning, biologi, kastrering, sterilisering, familjer

Igår kom, som jag redan bloggat om, det glädjande beskedet att regeringsrätten beslutat att ge Jan-Olov Madeleine Ågren rätt att heta Madeleine. Idag har jag fått läsa domslutet, och det står bland annat såhär:

“Valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillerkännas den enskilde. Särskilt gäller detta när en myndig person önskar byta ut eller, som i förevarande fall, lägga till ett förnamn.”

Domen tar dessutom upp det faktum att det underlättar även för Skatteverket, eftersom de slipper försöka bedöma om ett visst namn är “manligt”, “kvinnligt” eller “könsneutralt”. Förut brukade Patent- och Registreringsverket ha en lista över godkända könsneutrala namn som var fria för alla att ta sig oavsett kön. Listan har omarbetats och förtydligats ett antal gånger men de senaste åren har den ändå alltid funnits lättillgänglig på deras hemsida – tills för kanske en månad sedan då den försvann. Kanske var det för att de insåg att den var svårförståelig och att de kanske ändå skulle vara tvungna att se över sina rutiner när domen kom.

Idag skriver också Madeleine ett debattinlägg på Newsmill, där hon påpekar att det här ändå bara är en liten bit av kampen som är vunnen:

“Genom att förändra rättspraxis på detta område skulle det också vara slut på den typ av diskriminering det innebär att inte tilltros förmågan att välja fritt utan utsättas för statligt förmynderi. Hanteringen av Namnlagen i detta sammanhang är bara toppen på isberget vad gäller diskriminering i samhället pga kön (tillhörighet, identitet och uttryck), dvs diskriminering av bl a transpersoner för vilka det kan vara ytterst viktigt att få bära ett förnamn som känns ok. Men också diskriminering av alla andra som önskar sig ett friare val.

—

Nu fortsätter förstås arbetet mot andra former av diskriminering, statligt sanktionerad eller på andra sätt tillåten av människor gentemot andra människor. Bara för att fördomarna tillåtits växa, värderingarna hamnat på sniskan och normerna blivit alltför trånga. Rädsla och okunskap ställer till med mycket som positiv nyfikenhet och respekt för allas lika värde kan råda bot på.”

För visst har det funnits andra viktiga områden att jobba med, och det gör det fortfarande. Det är väl delvis därför som det faktiskt dröjde nästan ett helt decennium in på 2000-talet innan myndiga människor blev betrodda att välja sina namn själva; det har alltid funnits något annat som har varit mer akut. Det finns fortfarande mycket att jobba med, men en seger är vunnen.

Nästan ett halvår efter beslutet om könsneutrala äktenskap kom äntligen beslutet om könsneutrala förnamn för vuxna. Det var inte en dag för tidigt, och det betyder mycket för många transpersoner. Så tack Madeleine, och tack Kerstin och Christine och alla de andra som har hjälpt till med detta. Tack alla som varit med på ett hörn; alla som skickat in ansökningar och bloggat och diskuterat. Tack regeringsrätten – och tack Skatteverket för att ni fortsatte överklaga så vi blev av med krånglet en gång för alla.

Men mest: Tack Madeleine för att du haft så mycket mer tålamod än de flesta av oss. Grattis till dig, och grattis till världen för att du finns.

***

Mer namn: Barn får heta Q: 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, namnlagen, namnändring, Jan-Olov Madeleine Ågren, kön, genus, könsroller, fördomar, sexism, jämställdhet, transpersoner, HBTQ, diskriminering, lagar, politik, Skatteverket

Hahahahaha.

Hahahahaha.

Jag är glad och skadeglad över att Sverige äntligen tagit ett steg framåt vad gäller mänskliga rättigheter.

Det är inte vilken tönt som helst som ställer sig mot Skatteverket. Det är inte vilken stolle som helst som också VINNER! Gång på gång!

Missförstå mig rätt: jag brukar inte vara skadeglad när myndigheter och makthavare fuckar upp. Det är inte min natur. Men jag kan inte låta bli att glädjas när människor och myndigheter som beter sig illa och lagvidrigt, hittar på sina egna regler inte förstår att de gör det och bara fortsätter att ta fight efter fight och the underdog, Madeleine Ågren vinner.

En av de många murar som stått för att skilja män och kvinnor åt i ett binärt genussystem har raserats.

Jan-Olof Madeleine Ågren är min hjälte, och den svenska transrörelsens hjälte igår, idag och en bra tid framöver. Du ska ha ett stort tack!

Madeleine är just en sådan förebild vi behöver. Framför allt som många transvestiter behöver. Madeleine är vacker och utstrålar en självsäkerhet. En självklarhet. Problematiserar inte sitt varande. Jag har inte sett ett enda skandalreportade om honom, för att det finns liksom inget att ta i. Ett lugnt berg som bara konstaterar “det är bekvämt för mig att heta Madeleine”. Se ett exempel.

Skatteverket väckte en björn som sov. Skatteverket väckte stormen i ett lugnt hav. Nu får de slicka sina sår och jag är fruktansvärt skadeglad. Adjö PRV:s töntiga listning av könsneutrala namn. Adjö namnändringsaktioner.

Saker att förändra:

Namnlagen

Idag kom äntligen beskedet från regeringsrätten: Vuxna människors juridiska kön ska inte stå i vägen för vilket namn de väljer. Madeleine får heta Madeleine, och det är inte ens någon ny formulering om att det är okej för transpersoner men inte för andra, utan det gäller alla. Jag har haft svårt att ta in att förnamn äntligen är könsneutrala för vuxna människor; hela dagen har gått åt till att försöka fatta att vi har vunnit. För även om det inte var mitt eget ärende som låg där framför dem, och även om Madeleine överhuvudtaget har gjort ett mycket större jobb än vad jag har, så är det en seger för oss alla.

“Vi får nog en massa ansökningar nu” säger Lars Tegenfeldt på Skatteverket, och det tror jag med. Kanske inte hundratusentals, men det lär nog bli en liten ökning de närmaste åren. Det är många som sagt att de inte vågar försöka ändra namn av rädsla för att få avslag. Livet är ofta tufft nog som det är för att orka slåss för en sådan fundamental rättighet som sitt namn.

Idag är också dagen då min bästa vän Dennis offentliggör sin egen namnändring: Han har lagt till Alexis, efter sin favoritkaraktär i Dynastin, spelad av Joan Collins. Dynastin-Alexis är kvinna och annars är det mest män som bär det, men namnet har räknats som könsneutralt i Sverige. Per Dennis Svedberg Hellström blir Dennis Alexis Hellström. Hade denna Alexis inte hetat just Alexis utan till exempel Alexandra hade det varit svårare att få igenom det – fram tills idag.

Det är inte bara transpersoner som berörs av detta, nämligen. Att ta sig ett andra förnamn för att hylla en släkting eller en idol eller att välja något man bara tycker är fint är numera tillåtet, så länge det inte är stötande eller liknande. För nej, man får fortfarande inte heta Bajskorv. Faktiskt. Men man får heta Madeleine, även om folkbokföringen räknar en som man. Tillämpningen av namnlagen som den sett ut hittills har väckt en hel del anstöt, men vi har lämnat 1960-talet bakom oss. Tackolov.

Lästips: Lisa Olsson om PRV, och mer i DN, AB, SvD, Expressen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jan-Olov Madeleine Ågren, Immanuel Brändemo, transpersoner, genus, kön, könsroller, HBTQ, namn, namnlagen, politik, lagar, juridik, Dennis Alexis Hellström, Dennis Svedberg Hellström, Alexis Carrington, Dynastin, såpor, tv, media, sexism, könsdiskriminering, jämställdhet, Skatteverket

Det här gjorde mig så himla glad: Madeleine FÅR heta Madeleine. Skatteverket har fått bakläxa: Vuxna människors val av namn ska inte begränsas av det kön som står registrerat i folkbokföringen.

“Regeringsrätten skriver i sin dom att valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillkännas den enskilde, särskilt när denne är vuxen. Man konstaterar också att det inte finns några hinder i namnlagen för att män ska kunna bära traditionella kvinnonamn vice versa.”

Madeleine har vunnit i länsrätten, i kammarrätten och nu i regeringsrätten. Både hon och juristerna på Byrån för lika rättigheter har gjort ett hästjobb med detta, och de förtjänar allt beröm de kan få. Det tog väl ungefär ett och ett halvt år att mangla sig igenom byråkratin, men det har lönat sig.

Jag ansökte ju om att få heta Immanuel ungefär samtidigt som Madeleine, och fick avslag från Skatteverket och nej i länsrätten, men sedan ja i kammarrätten jag med. Efter det tog det stopp eftersom Skatteverket överklagade båda ärendena, men regeringsrätten sköt upp att ge prövningstillstånd i mitt fall och prövade bara Madeleines. Därför är det även av rent egoistiska skäl som jag är glad, för det här betyder förmodligen att de kommer att ge mig prövningstillstånd och rätten till mitt namn ganska snart.

Jag har varit inskriven på skolan som Immanuel i en månad, men har inte papper på att det är det jag heter. Det har gått två och ett halvt år sedan jag gjorde mitt första försök att få igenom Immanuel. Den gången gav jag upp när jag fick avslag i länsrätten eftersom jag inte orkade driva det vidare, men ungefär ett år senare försökte jag igen. Hittills har jag fixat det, tack vare Kerstin och Ida och de andra på Byrån för lika rättigheter, och tack vare Madeleines råd och Minous pepp och alla andra underbara människor. Nu väntar jag bara på att få regeringsrätten att ta upp fallet, så kanske jag kan få börja leva ett helt liv utan dubbla identiteter.

Men det här är Madeleines dag, och inte min. Grattis! Det här är så himla fantastiskt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namnlagen, namn, namnändring, Jan-Olov Madeleine Ågren, Immanuel Brändemo, lagar, HBTQ, kön, genus, sexism, jämställdhet, diskriminering, transpersoner, Skatteverket, Regeringsrätten, politik, juridik

Steg för steg får folk heta det de vill. Jan Olov Madeleine och jag vann båda rätten till våra namn i kammarrätten i Sundsvall i våras, och sedan följde TinaHåkan i kammarrätten i Göteborg, och nu har länsrätten i Stockholm gett Carolina Sven Orre rätten att heta just Carolina Sven.

Det är första gången som någon som inte är transperson fått igenom sin namnändring till ett “könskonträrt” namn. För två år sedan var det bara de som var transsexuella som var på väg att göra en könskorrigering och som hade läkarintyg på sin diagnos och som hade börjat med hormonbehandling och som bedömdes fullfölja behandlingen som kunde få ta sig ett namn som inte matchade deras jurdiska kön. Idag är det alltså tillåtet för alla vuxna människor att välja ett förnamn utan att behöva tänka på vilket kön som står i folkbokföringen. Det går framåt.

Vilket namn man får ta sig är inte längre bundet till om man har en kuk eller fitta, om man har kjol eller slips eller vad man har för hormonvärden. Det känns bra att ha varit med och bidragit till det. Synd bara att jag fortfarande inte fått igenom någon ändring i folkbokföringen än, eftersom Skatteverket skjutit upp det i ett halvår i väntan på att Regeringsrätten ska bestämma sig för om de ska pröva mitt ärende eller inte.

Än så länge lever jag fortfarande dubbelliv, men det är övergående. Snart hoppas jag att kunna begrava min döda syster för gott, och bara vara Immanuel.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, namnändring, namnlagen, könskonträra namn, HBTQ, kön, genus, könsroller, manligt, kvinnligt, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, lagar, regler, Skatteverket, Jan Olov Madeleine, TinaHåkan, Carolina Sven Orre, Immanuel Brändemo

"Welcome, Immanuel"

Det är inte svårt att göra mig löjligt glad. Faktiskt räcker det ganska långt att bara ta bort två bokstäver, lägga till fem och flytta om lite grann, när man ändå skriver in uppgifterna från studera.nu i högskolans egen databas.

Ingen kommer att behöva krångla med att först försöka lära sig ett namn och sedan ett annat: Det är Immanuel som gäller, redan från början. Allt som behövdes var ett litet mail till den som ansvarar för databasen. Tänk om allt annat var lika enkelt – Skatteverket, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om namn, namnändring, namnlagen, Skatteverket, register, databaser, adiminstration, högskolan, studier, folkbokföringen, internet, datorer, bilder

Ibland tycker jag att min egen reaktion på saker och ting nästan är fånig: Vissa saker borde vara självklara. Det borde vara självklart att man kan leva som den man är, och använda det namn man använder till vardags även på jobbet. Tyvärr är det inte självklart för alla, så det är därför jag blir glad när jag läser om Liza som numera får heta Liza på jobbet.

Liza Olsson är projektingenjör och lever öppet som transgender på jobbet sedan två år. I onsdags frågade hennes personalchef om hon ville heta Liza även i deras register, eftersom de funderat över vad den nya diskrimineringslagen innebär. Det var alltså inte ens hon själv som bad om det, utan de frågade om hon ville ändra sitt namn. Och det ville hon:

“Imorse när jag drog mitt passerkort stod det “välkommen Liza”. Jag blev så lycklig!”

Jag tycker mig märka att det är svårt för många transpersoner att våga be folk att ändra namn i olika system, samtidigt som det kan kännas som så oerhört viktigt att faktiskt få höra och läsa rätt namn. Att be människor att använda ett visst namn på en är att be människor att respektera ens identitet; det är att göra sig sårbar för att kunna bli starkare.

Det sker en del missförstånd och misstag, och det händer ibland att det urartar i ren maktkamp – men det händer tydligen också att det går lätt och smidigt. Sånt gör mig riktigt glad. Grattis Liza!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Liza Olsson, namn, namnbyte, kön, könsidentitet, jobb, tillgänglighet, HBTQ, transpersoner, inkludering, normer, diskriminering, identitet

“Flicka får inte heta Emanuel”, skriver Aftonbladet – och nej, det är inte mig det handlar om den här gången. Till saken hör att Emanuel är ett släktnamn; både storebror och mamma heter Emanuel. Mamman heter alltså Anna Emmanuel Maier. Mor och bror har det båda som mellannamn, det vill säga som ett andra efternamn, men eftersom föräldrarna numera är gifta får de inte ge det yngsta barnet ett mellannamn. Därför ville de att Emanuel skulle räknas som ett förnamn – Elsa Emanuel Maier – men det går inte Skatteverket med på. Enligt Aftonbladet kan namnet Emanuel “väcka anstöt på en flicka”. Känner vi igen det?

Eftersom jag slagits mot Skatteverket i två och ett halvt år för rätten att heta Immanuel känns det som om jag lärt mig alla argument utantill. Men låt mig bjuda på några rader ur min dom från i våras:

“Lagtextens utformning i sig utgör inget hinder mot att ett namn av maskulin karaktär godkänns som förnamn för en kvinna eller vice versa. Det förarbetsuttalande som ovan redovisats bör, mot bakgrund av den samhällsutveckling som skett sedan 1960, tillmätas begränsad betydelse och kan enligt kammarrättens bedömning inte anses utgöra ett hinder för en vuxen person att erhålla ett visst förnamn enbart på grund av sitt kön.”

Nu är det ofta en viss skillnad mellan barn och vuxna, men jag tror att flickans mamma skulle kunna vittna om att hon själv – som alltså redan heter Emanuel – inte väcker anstöt. Jag presenterar mig alltid som Immanuel och väcker inte anstöt särskilt ofta jag heller. Det finns enligt SCB redan fem kvinnor som har Emanuel som förnamn och 70 personer som heter det i efternamn. Och som sagt: Det är ett släktnamn.

Jag undrar hur någon konservativ skulle lyckas argumentera för att barn till gifta föräldrar inte ska samma rätt som barn till ensamstående att föra släkttraditioner vidare, bara för att släkttraditionerna uppfattas som “könskonträra”. Det måste vara besvärligt att hålla så hårt på traditionen att man förbjuder traditioner.

SvD, Dagbladet.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, namnlagen, barn, Skatteverket, kön, släktnamn, traditioner, familj, barnnamn, könsroller, fördomar, normer, sexism, politik, genus, HBTQ

Kampen för att få heta Immanuel fortsätter, och nu går den in i nästa fas: Regeringsrätten.

Det var inget oväntat, men lite speciellt att få beskedet via tidningarna först: Regeringsrätten beviljar prövningstillstånd för att avgöra namnfrågan. På ren svenska betyder det att de har bestämt sig för att ta upp ärendena som Skatteverket överklagade.

Madeleine och jag fick ju båda igenom våra namnändringar i kammarrätten i Sundsvall: Kön ska inte spela någon roll för vilket förnamn en vuxen människa får ta. Men sedan ett antal år finns det några domar från kammarrätten i Göteborg som säger precis tvärtom: Kön SKA spela roll. Så nu är det upp till regeringsrätten att avgöra vad som egentligen gäller.

Jag tar inte ut något i förskott, men jag hoppas att de kommer fram till att domarna från Sundsvall är korrekta. I så fall är det verkligen värt allt detta ståhej – tillochmed att bli kallad för “kvinnan som vill heta Immanuel”.*

*) Jag definierar mig som man och vill att folk använder manliga pronomen som “han” och “honom” om mig. Det är bara rent juridiskt som jag är kvinna. Läs gärna Att arbeta med transfrågor i media och min korta introduktion till namnlagen.

Uppdatering: Nyhetskanalen, Mittnytt, GP. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, fördomar, normer, sexism, jämställdhet, HBTQ, transpersoner, transsexualism, namn, namnlagen, Skatteverket, kammarrätten, regeringsrätten, politik, domar, juridik, Jan Olov Madeleine, Immanuel Brändemo

- Du säger att det är en tolkningsfråga det här. Det står ingenstans i lagen att män inte får heta kvinnonamn och vice versa?

- Nej, inte uttryckligen i lagen, det gör det inte. Inte i Sverige, däremot i ett antal andra länder gör det ju det. Det är vanligt.

- Så vem är det som har tolkat fram det här då?

- Ja… I det här fallet är det kammarrätten i Göteborg.

- Det är inte våra lagstiftare alltså?

- Nej, men man kan väl säga såhär: När namnlagen kom till så var det väl ändå självklart att man inte skulle kunna kalla en pojke…

- När kom den till?

- Den kom… Ja, vad är det nu? Sextio… Nu slår du mig på fingrarna här.

*skratt*

- Det var inte meningen. Men det var länge sedan, menar du?

- Nej, det var inte så länge sedan. Det var ju… eh, ja… väl… cirka trettio år sedan.

- Okej.

- Men det har ju hänt mycket på den tiden.

- Mmm. Och då var inställningen en annan.

- Ja, då berördes inte den där frågan i lagstiftningsprocessen, om det skulle vara si eller så. Antagligen därför att det var självklart att man inte kunde kalla en man för kvinnonamn.

Skatteverkets jurist Lars Tegenfeldt grillas lite av journalisten i Studio Ett i P1, angående namnlagen. Även Pia Lennart som fått sitt fjärde avslag är med i programmet. Hon gör en jättebra insats, och jag måste säga att jag faktiskt får mer och mer respekt för Skatteverket. Och mindre och mindre för domstolarna.

För övrigt är namnlagen från 1982, men olämplighetskriterierna är inte ändrade från den gamla lagen från 1963, och det är ett förarbete till den som är det enda som nämner något om kön: att “gossebarn” inte bör ges flicknamn. Inget om vuxna människor, såklart.

Vi pratar om en tid då orden “transsexuell”, “transgender” och “transperson” inte existerade; tre år innan Harry Benjamins bok The transsexual phenomenon gavs ut. “Transvestit” fanns redan som begrepp, men detta var innan Stonewall, innan Grupp 8, på den tiden då även homosexualitet var sjukdomsklassat och året efter att våldtäkt inom äktenskapet började kallas våldtäkt juridiskt och fem år efter att kvinnor tillåtits bli präster och… tja, det var en annan tid.

Världen har utvecklats sedan 1963. Tackolov. Så det kanske inte är så konstigt att man inte tänkte sig att det kunde finnas “män” som ville ha “kvinnonamn” och tvärtom när man skrev namnlagen, lika lite som man tänkte på att två personer av samma kön kunde gifta sig med varandra. Det är svårt att skriva en lag och tänka på människor som man inte ens har ett ord för eller vet existerar. Å andra sidan betyder det att det inte gick att förbjuda heller.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namnlagen, lagar, radio, Skatteverket, namn, kön, genus, könsroller, jämställdhet, transpersoner, HBTQ, transvestism, transsexualism, lagar, domar, juridik

Dagens plus: En bra debattartikel om namnlagen där RFSLs ordförande Sören Juvas uppmanar regeringen att utreda namnlagen och göra den uttryckligt könsneutral.

Dagens minus: Kommentarerna under artikeln. Det måste finnas gränser och jämställdhetshetsen har gått för långt och det är viktigt att det finns mansnamn och kvinnonamn- som vanligt. Och så:

“Tänk på om en kille/man heter Eva,Maria,Malin,Jenny eller Maria…tycker ni att det låter normalt??? Tänk på om en tjej/kvinna heter Anders, Erik, Calle, Henke, eller Lasse…tycker ni att det låter normalt??? För några månader sedan döpte en mamma och pappa deras nyfödda son till ADOLF HITLER!!!”

Namlagsdebatten har pågått i evigheter, så att den följer Godwins lag är inte oväntat – men att argumentera mot RFSL med nazireferenser är ändå ingen väntad kombination.

Men hur är det då med namnen som hen räknar som onormala? Tja, om vi räknar juridiskt kön finns det enligt SCB en man som heter Eva och en Jenny, två Malin och hela 579 Maria. Bland de juridiska kvinnorna finns det en Henrik, tre Erik, sex Anders och 26 Lars, samt två personer vardera av Carl och Karl. Om någon tror sig förutspå moralens förfall har det alltså redan börjat för länge sedan.

Det finns förresten även 3790 män som heter Adolf och en Hitler. Hur den senare fått igenom sitt namn vet jag inte, men hen lär inte vara allierad med HBT-rörelsen. RFSLs krav på en könsneutral namnlag kommer knappast att leda till att Skatteverket tvingas godkänna fler Hitler. Det är ungefär lika troligt som att Stockholm Pride skulle byta ut schlagerkvällen mot vit makt-musik.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, namnlagen, namn, könsneutralitet, kön, genus, könsroller, transpersoner, transsexualism, RFSL, Sören Juvas, Adolf Hitler, Godwins lag, nazism, moral, retorik, argumentationsfel, politik, lagar, sexism, jämställdhet

Med tom mage svajar jag runt i centrala Gävle på jakt efter något att äta, och förbannar att jag har en såndär dag då allt får mig att må illa. Klockan är över fem och det enda jag fått i mig på hela dagen är några knäckemackor och en tugga fetaost. Min hjärna är tillfälligt i energisparläge, med andra ord. Då ringer Minou, och det första hen säger är “De har berättat att en kvinna har fått rätt att heta Immanuel på radion!”

Först fattar jag inget. Vemdå? Kvinna? Är det inte jag som är Immanuel? Jag säger det inte högt, som tur var. Näringsbrist gör en korkad – det var bara några minuter tidigare som hen ringde och berättade att de intervjuade Madeleine på Ekot apropå att Skatteverket överklagat domarna. Jag borde ha fattat galoppen, men det tog några sekunder extra att koppla.

Medan vi pratar går jag in på Konsum och irrar runt mellan hyllorna på jakt efter något enda som kan gå ner i magen. Minou berättar att de outat mitt tjejnamn. Jaha. Det var väl det jag visste. Så spelar hen upp inslaget för mig i telefonen, och jag får höra. “Fan!” säger jag när de nämner mitt tjejnamn. Högt. Hela affären stirrar, känns det som.

Vi fortsätter prata om det medan jag ställer mig i kön till kassan. Det är ett bra inslag ändå. De tar upp det på ett bra sätt och låter Madeleine komma till tals och så. Skatteverkets representant betonar att de inte har något intresse i att hindra människor från att ändra namn, utan de vill bara veta hur de ska göra.

“Jag är så outad som jag kan bli”, säger jag och lägger på. Och ställer mig och tuggar några kex innan det är dags att gå till bion. Milk. Den passar bra för att känna sig lite revolutionär.

Ilona bloggar bra. Några artiklar: Mittnytt, SR (inte samma som nämns i inlägget), Allehanda, MSN, UNT, Dagen. Läs även andra bloggares åsikter om namn, namnlagen, Skatteverket, media, Immanuel Brändemo, Madeleine, kön, könsroller, sexism, jämställdhet, HBTQ, transpersoner, transsexualism, radio, garderoben, film, Milk, lagar, media, radio

Brusa högre lilla …Spooks  upp och hoppa dags att shoppa

Oh la la  nu är är bemanningen i Brusargruvan ute vid Lovön överlyckliga.  Snart är det dags för spooksen” att få börja använda sina nyinköpta datorer.  Oj vad det ska vridas och rattas på reglagen. 

Fast det blev inte så tidigt som de hade tänkt sig. Men det gör väl inget då kan Nationella samt SSG och övriga hugade får tid att öva hoande genetmot glittrande ”stråltanter” i Ågestsabunkern.

Det innebär också att tele och internetoperatörer får längre tid på sig att tekniskt förbereda att föra över trafik till särskilda avlyssningspunkter i kabel- och bredbandsnäten.

 Igår la Jag även märke till att Bengt Svenson RPS chiefen såg mäkta nöjd ut nu när han blir “capo di tutti capi“ för den 8 hövdade kontrollhydran som ska jaga illvillighet och illbattingar. 

Grundaren av Bodströmssamhället måste hjula hela vägen till kammaren och ha solsken i blick.  Samt att det är trevligt att han åtminstone vågar ha kommentarsfältet öppet.   Och nu vill han ha hjälp med spörsmål till Justitieminister Beatrice  Ask . Jag ska nog klura ut något att ventilera.

Om inte annat ska jag förära Thomas Bodström med en länk .  Kanske  ett klipp av Irene Huss  samt en munspelstruddelutt med anledning av piratkapade namn och kryphål i namnlagen

Sen kan vi gå på luffen,  Thomas Bodström och jag. …

“In Swedden transsexual people have been able to change there name legally since 1972.

If a person does not go through the transsexual medical process, they will be refused by the Skat office.

The two people mentioned have not went through medical process’s, so therefore are not transsexual. Most likely they are transvestites, trying to use a law for transseuxal people.

Journalists should check the legal facts in these cases before printing a story. If they journalist had, it would have been noticed that these people have not supplied the relevant medical/legal material to the Skat office.

If someone claims to be trnassexual, ask for proof, such as a letter from a clinician. A lot of transvestites claim they are transsexual when they are not.”

Det är ganska uppenbart att signaturen Nemesis som skrev den här kommentaren under The Locals artikel om namndomen har blandat ihop korten rejält, och eftersom jag anar att den personen följer min blogg tar jag mig friheten att svara.

Det är en massa faktafel i kommentaren, såklart: Namnlagen säger inget om transsexuella, ingen har sagt att Madeleine är transsexuell och man måste inte ha fått vård för att vara transsexuell. Det var för övrigt hela poängen med artikeln: Att vi INTE skickat in läkarintyg, och ändå fått rätt. Ja, och så var det där med min könsidentitet.

Det är inte första gången jag får höra att jag inte är transsexuell, utan transvestit. Det hände redan för sju år sedan, när jag var desperat efter stöttning för att orka slåss för att få vård, och det har sedan dess varit ett allroundverktyg för TS-talibaner för att hålla mig (och många andra) på mattan för att vi inte är tillräckligt inskränkta och trångsynta för att leva upp till deras uppfattning av vad en äkta transsexuell är, tycker, tänker och gör.

Misstänksamheten gror som vanligt, ser jag. Läkarintyg att visa upp för journalister – vilken fantastisk idé! Det är ju verkligen jätteviktigt att alla VET att jag är Transsexuell På Riktigt och inte bara fejkar. Min diagnos är inte något som bara angår mig och min läkare och mina närmaste, utan det är en nationell angelägenhet. Precis som journalister brukar kräva läkarintyg från personer som påstår sig ha diabetes, epilepsi eller ADHD när de gör reportage om dem.

Legitimerad transsexuell, japp. Jag ska självklart be min utredare om det nästa gång jag träffar henne. Jag ska be att få det utskrivet i mitt nya namn, så kan jag scanna in det och lägga in det här på bloggen till allmän beskådan.

Jag behöver inte intyg för att få byta namn, men för att få leva öppet – och det är alltså framförallt andra som har eller har haft samma diagnos som kräver det. En liten grupp, men ändå. Det rubbar inte min världsordning att det finns de som har samma diagnos – och ändå inte tycker precis som jag. Tur att jag inte identifierar mig med min diagnos; då skulle jag förmodligen känna mig lika hotad som de gör.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transfobi, transpersoner, HBTQ, normer, fördomar, internet, media, namn, namnlagen, lagar, missunnsamhet, diagnoser, misstänksamhet, vård, könskorrigering, identitet, intyg, Skatteverket, integritet

Där är jag ju! Pick pick, säger hjärtat. Läser artikeln i GD; den blev bra. Går in på Arbetarbladet. Den hann jag aldrig få läsa igenom eftersom de bara gjorde en snabb telefonintervju. Den är också bra, men… oj.

Det är påskafton. Växeln är stängd, och signal efter signal går fram på nyhetsjouren utan att någon svarar. Artikeln har legat uppe i ett antal timmar redan, och tryckts i papperstidningen och allt.

De skriver ut mitt gamla förnamn. Och jag vet inte ens vad jag känner.

Fram tills för två år sedan var jag väldigt öppen med det namn som mina föräldrar gett mig. Jag använde de två namnen liksom parallellt, även om jag kände obehag när folk använde mitt tjejnamn. Sedan slutade jag att outa det för alla som inte måste få veta, och försökte så gott det gick att göra det svårtillgängligt på nätet. Jag lyckades tillochmed få hitta.se och eniro att ändra i sina register – tills jag bytte abonnemang och registrerades igen.

Så nej, det är inte omöjligt att få veta det namnet. Jag har lärt mig att leva med att spåren finns där. Man kan inte radera sitt förflutna. Jag visste dessutom att domarna skulle bli offentliga och att det kunde hända att någon obetänksam journalist skulle nämna det. Det var en risk jag tog när jag bestämde mig för att driva det till domstol.

När jag för ungefär två år sedan slutade använda mitt tjejnamn märkte jag att folks attityder började förändras. Det var lättare att bli tagen på allvar och få bekräftelse. Om det namnet läckte ut skulle jag kanske hamna där igen, i ett könsligt ingenmansland. Så tänkte jag.

Jag förväntade mig att jag skulle må dåligt; att hela min värld skulle svaja. Det gjorde den, i någon minut. Men två år har gått. Jag är inte samma människa. Och det namnet är bara fem bokstäver på en skärm. Det är inte jag, och det säger ingenting om vem jag är. Det säger bara något om det som en gång var.

Om ni kan tänka er att få veta det namnet, så kan ni läsa artikeln här. Den blev ändå rätt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, identitet, namnändring, media, journalistik, anonymitet, transsexualism, nojor, domar, namnlagen, genus, fördomar, HBTQ, transpersoner

12:35 The Local, nättidningen med svenska nyheter på engelska, publicerar en artikel om kammarrättens beslut, där de kallar mig för “transsexual woman”.

13:53 Journalisten/bloggaren Julia Skott tipsar mig om länken på Facebook, och nämner att hon frågat dem om deras val av pronomen.

14:51 Jag ser länken.

15:35 Jag postar ett blogginlägg där jag nämner det lite i förbifarten. Jag tänker maila dem också såklart, men saker kommer emellan.

17:02 En journalist på The Local ringer upp och ber om ursäkt och berättar att de ändrat i texten. De använder nu manliga pronomen om mig och skriver “transsexual” istället för “transsexual woman”.

17:17 Jag klickar in på artikeln igen och ser att de mycket riktigt ändrat – och blir våldsamt imponerad.

Heja! Såhär ska det se ut!

Det är inte så lätt att veta vad man ska och inte ska säga och skriva om trans, och det blir inte lättare av att människor känner olika inför namn och pronomen och sånt – men det är alltid härligt att se att folk lyssnar och lär sig.

Jag vill förresten passa på att tipsa om min lilla guide för genusförvirrade journalister.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, namn, namnlagen, namnändring, The Local, media, journalister, språk, transpersoner, transsexualism, kön, genus, politik

På väg från sjukhuset ringer de från GD. Reportern håller min kammarrättsdom i sin hand och vill ha en intervju. Några timmar senare sitter vi på ett café och jag försöker berätta så strukturerat det bara går. Tusen stickspår senare är det dags att ta bilder, och jag poserar såklart vid stålkaninen på torget.

Stålkaninen i vintras

På väg till bilen frågar journalisten hur jag skulle vilja att man tar upp transfrågor, eftersom jag har gett henne broschyren.

“Det har gjorts en del freak show, och sedan har det gjorts en del personliga intervjuer. Det senare är bättre såklart. Men det som behöver tas upp är framförallt de politiska frågorna”

Hon nickar. “Som vilken politisk fråga som helst” säger hon. Jag mmar, och inser att vi ägnat en och en halv timme åt namnlagen. Vi har inte pratat om mig; inte vad jag känner eller vad jag varit med om eller drömmer om eller så, mer än som lite bakgrund. Vi har pratat juridik och lagstiftning och HBTQ-kamp. Det känns härligt och lite ovant.

Jag hoppas jag är lika nöjd när jag får se det i tryck. Tills dess får ni nöja er med att jag är med i The Local. Jag är tydligen en transsexuell kvinna, skriver de, vilket såklart är fel. Nåja. Man kan inte få allt här i världen, men förhoppningsvis åtminstone rätten att heta det man vill.

UPPDATERING: The Local har ändrat artikeln, innan jag ens han maila. Och de ringde och bad om ursäkt. Mycket imponerande!

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, politik, lagar, namnlagen, media, journalister, transpolitik, intervjuer, bilder, Sandviken, namn, lagar, transpersoner, transsexualism, kön

“Kammarrätten i Sundsvall har avkunnat två domar där man ger personer rätt att bära namn som normalt inte tillhör deras kön. Samtidigt har Kammarrätten i Göteborg sagt nej till två liknande krav. Därför vet vi inte vad som ska gälla. Och för att få svar på det tänker vi överklaga det här ärendet till regeringsrätten”

Lars Tegenfeldt på Skatteverket bekräftar för Norrbottenskuriren det vi redan misstänkt: de kommer att överklaga till regeringsrätten.

Det är första gången en kammarrätt medgett att kön inte ska spela någon roll för en vuxen persons namnval. Man får heta Madeleine även om det står “man” i folkbokföringen, och man får heta Immanuel även om det står “kvinna” – åtminstone tills regeringsrätten har sagt sitt. Det ska bli spännande att se vad de kommer fram till.

Jag känner mig mer och mer som en pirat i min kamp mot Skatteverket, fast jag varken är piratpartist eller fildelare. Igår la jag tillochmed in mina prydligt sorterade namnändringspapper i en mapp med döskallar på. Fast sablar och musköter är inte lika effektiva som ord och paragrafer, har jag märkt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Skatteverket, namn, namnändring, namnlagen, domar, lagar, juridik, kammarrätten, Jan Olov Madeleine, HBTQ, transpersoner, transsexualism, kön, genus, sexism, jämställdhet, diskriminering, Immanuel Brändemo

“Genom sin dom upprätthåller Kammarrätten principen om allas lika värde och rättigheter, som är en viktig grundpelare i vår demokrati”

Så uttrycker sig Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna om kammarrättens domar.

Vi är nämligen två som fått igenom våra namn i kammarrätten med hänvisning till att kön inte ska spela någon roll för vilka namn vuxna människor får välja. Jag här nere i Sandviken, och Jan Olov Madeleine i Luleå. Trots det geografiska avståndet hamnade vi i samma kammarrätt i Sundsvall, samtidigt. Vi har inte slagits ensamma mot Skatteverket, utan haft hjälp av ett par kunniga och engagerade jurister, och många, många andra som har stöttat och peppat och delat med sig av sina tankar och kunskaper.

Tillsammans har vi, om än tillfälligt, ändrat rättspraxis. I alla andra fall har man hänvisat till att kön SKA spela roll, och när folk har fått igenom sina namn har det varit av personliga skäl, som till exempel med läkarintyg på transsexualism. Jag hade kanske kunnat få ett läkarintyg att komplettera med nu på slutet, men jag valde att avstå. Det är inte mig det här handlar om; frågan är inte om jag är tillräckligt transsexuell för att passera nålsögat, utan om kön verkligen ska spela roll.

Jag är glad att det är just det som kammarrätten har tagit fasta på. Då är det mindre viktigt att ärthjärnan jag glömmer att förklara min könsidentitet på ett ordentligt sätt för den stressade reportern på Mittnytt som ringde sent på fredagseftermiddagen. Jag blev en “kvinna” som “får byta till ett mansnamn”. Nu var inte det av betydelse för nyheten som sådan, så det var inte så farligt. Det är inte så lätt för en nybörjare att sätta sig in i alla ord, och det blir inte lättare av att den de intervjuar är tankspriddheten personifierad.

Kön spelar roll ibland, men ibland är rättvisan tillfälligt könsblind. Det krävs lagarbete för att ändra lagtolkningar, och det har för mig personligen tagit över två år innan jag fått ett enda positivt besked.

Tack alla ni som varit med och gjort det här möjligt. Jag hoppas att ni hänger med även upp i regeringsrätten, ifall Skatteverket överklagar. Jag hoppas att de gör det. Det vore ännu bättre att vinna där.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, namnändring, namnlagen, media, Diskrimineringsombudsmannen, diskriminering, könsdiskriminering, sexism, jämställsdhet, genus, transpersoner, transsexualism, lagar, domar, rättvisa, demokrati, intervjuer, misstag, Mittnytt, Jan Olov Madeleine, Immanuel Brändemo, HBTQ

Många transpersoner undviker att söka vård för att man är van vid, och eller rädd för att få ett dåligt bemötande. Ett bra bemötande har hittills definierats av att slippa att bli ifrågasatt, slippa att den som ska utföra vården tar avstånd ifrån en eller utsätts för kränkande frågor. Det är väldigt lågt siktat, tycker jag. Fundera på vilka hinder som transpersoner kan stöta på hos er. Se över hela organisationen från att patienten hittar information om er på nätet eller i en broschyr och bokar en tid, till att vara inkluderad i väntrummet, till att kunna fylla i en hälsodeklaration/inskrivningsformulär, till samtal med personal, kroppsundersökning till remisser och journaler.

Information om er på nätet eller i en broschyr

- Vad står det? Har ni skrivit tjejer och killar upp till 23 år välkomna? Kan ni ändra det till alla upp till 23 år? Om inte, kan ni skriva tjejer, killar och andra välkomna? 

- Vilka bilder är där? Är alla på bilderna tydliga tjejer eller killar? Kan ni lägga till någon androgyn person också? Tänk också på exempelvis hudfärger, funktionaliteter, religioner, klass och sexualiteter när ni ändå är igång.

Boka tid

- Finns det bara tjej och killtider? Finns det någon tid när vem som helst kan dyka upp? Får man välja vilken tid man vill gå på? 

- Delar ni upp efter tjej- och killgrupper? Har ni ett tydligt syfte med det? Är ni medvetna om att det kan skapa obehag för vissa att behöva definiera sitt kön? Skulle ni kunna göra på något annat sätt?

Väntrummet

- Finns könsneutrala toaletter? Finns information om trans att tillgå (exempelvis “Är du kille eller tjej?”, och Höra hemma – om transpersoner) Eller information om var man kan träffa andra unga, transidentifierade personer såsom RFSL Ungdoms medlemsblad Skev och broschyren Med biljett ut ur heteronormen?

- Finns exempelvis en regnbågsflagga som klistermärke eller i tyg som visar att man som trans är välkommen?

- Finns bilder på androgyna personer/ kända transpersoner (kolla i länkarna under konstnärer) i lokalen? 

Fylla i hälsodeklaration/inskrivningsformulär

- Finns fler alternativ att fylla i än kille och tjej? Får man fylla i den själv?

- Ett tips är att skriva en extra rad på slutet “Är det något speciellt vi behöver veta om dig för att kunna ge dig bästa möjliga bemötande?”. Då kan man få veta om någon har en transidentitet redan innan samtalet så man slipper göra fel, dessutom kanske man kan få veta om någon är muslim eller har en synnedsättning, vilket ju är bra att veta. 

Samtal med personal

- Om ni vet att patienten är trans, fråga det som är nödvändigt för ärendet. Patienten är där som patient, och inte som utbildare eller transambassadör.

- Fråga med respekt, och tänk på att det kan vara jobbigt, ovant eller känsligt. Ta det inte personligt om patienten reagerar på ett sätt du inte förväntat dig.

- Trans är inget problem i sig, om inte patienten själv upplever det som ett problem. Fokusera på patientens agenda, varför den är där. Överproblematisera inte. Alla patientens problem är så klart inte transrelaterade.

- Bekräfta och stötta identiteten om du har möjlighet. 

Kroppsundersökning

- Var medveten om att många transpersoner har en komplicerad relation till sin kropp. Prata om den och patientens förhållande till den.

- Var tydlig med vad som ska göras och varför. 

- Undersök rätt del. Kom ihåg att inte förutsätta vilken typ av sex en person har. 

- Bekräfta inte fel! I all välmening säger många “här ser allt ut som det ska, jättefint!” det kan kännas väldigt obehagligt för exempelvis en transsexuell person.

- Att inte undersöka på grund av sin egen rädsla är också att utsätta en person för en risk. 

Remisser och journaler

- Långa väntetider är ett vanligt problem. Väntetiderna är ofta ett resultat av dåliga rutiner och okunskap. Se till att skicka remisser snabbt och till rätt plats. 

- Skriv alltid rätt namn och pronomen (han, hon, hen, den) i alla papper och handlingar. Rätt namn är inte alltid det som står på legitimationen. Namnlagen i Sverige är ett stort hinder för många transpersoner att kunna ha sitt riktiga namn juridiskt. Fråga om du är det minsta osäker på hur personen presenterar sig. Det är pinsammare för dig och smärtsammare för patienten om du gör fel.

- Vid samtal med dina kollegor om patienten. Använd även då rätt namn och pronomen, eller tala om patienten som “patienten”. 

Kom ihåg

- Okunskap leder inte alltid till dåligt bemötande om man är ödmjuk inför sin okunskap och respektfull.

- Det är ditt ansvar som professionell att ta reda på saker du inte vet. Kvalitén på vården ska inte vara beroende av patientens kompetens. 

- Man kan inte alltid se på en person om den är transidentifierad eller inte, därför måste man komma ihåg att inte vara normativ, i alla situationer med alla patienter. 

- Tvinga inte på någon ett begrepp, bara de själva kan avgöra om de definierar sig som trans eller inte. 

- Trans är aldrig en förhandlingsfråga mellan dig och patienten. Patienten äger sin transidentitet och har rätt till att ha den oifrågasatt. 

Lycka till!

Källa:

Några av rekommendationerna är hämtade ur RFSL Ungdoms eminenta rapport “Är du kille eller tjej”.

Tvättstugepaus i direktsändningen från äktenskapsdebatten i riksdagen. Jag har nyss hört miljöpartisten Jan Lindholm likna den gamla äktenskapslagstiftningen med apartheidsystemet i Sydafrika och segregeringen i USA på 50- och 60-talet, och få mothugg av kristdemokrater. Men nu måste jag alltså ner och se till tvätten, och hittar två brev på hallmattan på vägen. Ett från Radiotjänst, och ett från Kammarrätten i Sundsvall.

Fan också. Jag som ville vara glad idag. Jag vill fira äktenskapslagen, inte sörja namnlagen. “Att det ska vara så provocerande för vissa att jag vill heta ett namn som redan flera hundra människor i det här landet har. Undrar hur svårt det är att få prövningstillstånd hos Regeringsrätten?”, tänker jag och jag sliter upp kuvertet och skummar igenom texten. När jag kommit halvvägs genom sida två hoppar jag till.

“Lagtextens utformning i sig utgör inget hinder mot att ett namn av maskulin karaktär godkänns som förnamn för en kvinna eller vice versa. Det förarbetsuttalande som ovan redovisats bör, mot bakgrund av den samhällsutveckling som skett sedan år 1960, tillmätas begränsad betydelse och kan enligt kammarrättens bedömning inte anses utgära ett hinder för en vuxen person att erhålla ett viss förnamn på grund av sitt kön.”

Ja, alltså: Kammarrätten tar Skatteverket i örat, och upphäver länsrättens dom. De bestämmer att jag ska få heta Immanuel.

“Med upphävande av länsrättens dom förklarar kammarrätten att [tjejnamn] Brändemos anmälan om att få förnamnet Immanuel ska godkännas och visar målet åter till Skatteverket för ny behandling”

Jag läser den sista meningen fem gånger. Sedan ropar jag “herrejävlarherreminguddetärintesant!”, och hoppar upp och ner tills mina alldeles för stora tvättdags-byxor hasar ner. Jag skrattar hela vägen ner i källaren, och när jag kommer upp läser jag brevet igen. Och igen. Och igen.

Kammarrätten har gett mig rätt. Jag räknar nästan med att Skatteverket kommer att överklaga, men ändå.

Nej, detta är inget aprilskämt. Men kanske är det en dröm? En hallucination? En psykos? Har vi åkt 49 år framåt i tiden bara sådär? Har vi lämnat 50-talets värderingar där de hör hemma?

Det är över två år sedan jag började slåss mot Skatteverket. Om någon dag eller så kommer jag kanske att ha tagit in vad det här betyder. Just nu är jag bara… förvirrad. Och lättad. Och överlycklig.

• **

Mer om könsneutrala äktenskap: AB 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, genus, identitet, namn, namnlagen, namnändring, Skatteverket, lagar, domar, beslut, politik, transpersoner, transsexualism, normer, fördomar, sexism, könsdiskriminering, jämställdhet, glädje, känslor, rasism, homofobi, heteronormativitet, äktenskap, könsneutrala äktenskap, Jan Lindholm