Fick en länk med en uppmaning att köpa/läsa boken Ensamvargen, utgiven i liten upplaga o om jag förstått rätt till försäljning endast via webben.

Anders Fridh är en författare med en tung bakgrund. Här beskriver han en värld som är helt okänd för de flesta lyckligt lottade människor. Boken har tagit ungefär femton år att färdigställa, ångest, förvirring och smärta kryddat med en smula humor, dels för att klara av att skriva boken, dels för att göra innehållet lättläst. Kent borde varit död flera gånger om.

Ämnet berör i alla fall mig – vad tror du? läsvärt?

Viltkjøtt til salgs

Nok en gang er bønda i by’n! Bondens Marked (BM), som jeg også skrev om i fjor, er tilbake: også denne gang har bøndene inntatt øvre del av Karl Johan, hvor 70 produsenter fra Nordland i nord til Agder i sør tilbyr det meste av lokalprodusert mat. Været er fint og skal visstnok holde seg i helgen, så det er ingen grunn til ikke å ta seg en tur til hovedstadens paradegate. Det jeg lurer litt på, er hvorfor ikke Oslo kan ha et eget permanent matmarked? Er ikke det norske folk nok opptatt av ordentlige mat- og råvarer til at det er mulig å drive et slikt marked? Vi var nettopp i Frankrike hvor man blant annet finner markeder som selger både hel kanin, kyllinghjerter, oster, grønnsaker, fisk og kjøtt av alle slag -  nesten i hver eneste lille landsby. Hver eneste dag! Er man virkelig nødt til å flytte ut av Norge for å få tak i bra mat til daglig?

Bondens Marked (som også kalle Matstreif) er årets største nasjonale matfestival og det gir en gyllen mulighet for oss bybarn å kunne smake på og gå til innkjøp av produkter som man vanligvis ikke finner i Oslo – den tilbakestående hovedstaden i landet vi bor i. Noen av varene som selges på BM selges kanskje i en av Oslos spesialforretninger (sjekk ut spesialforretninger på www.slowfood.no), men det kan du ikke ta for god fisk! Nordmenn har faktisk det dårligste vareutvalget blant alle de nordiske landene. Ikke nok med det; norske forbrukere betaler også 50 prosent mer for maten enn den gjennomsnittlige europeer! Dette kan vi blant annet takke de norske matvarekjedene for: det er de som kontrollerer 99,3 prosent av det norske markedet og som holder stålkontroll på alle ledd i verdikjeden, slik at produsenter og leverandører tvinges til å operere på kjedenes premisser. Ifølge underdirektør Gro Tvedt Anderssen i Forbrukerrådet, har de lokale kjøpmennene minimal innflytelse på utvalg og overhodet ingen på pris – alt styres fra de fire hovedkontorene til Norges matvarekjeder. BM gir deg dermed også sjansen til å handle direkte fra produsentene – det er ikke billigere, men produktene har en høyere kvalitet, de er ferskere, de er frekkere og de er i noen tilfeller også økologiske, men det gjelder ikke alle produktene. En produsent solgte blant annet 10-pakninger med egg:

“Er disse eggene fra frittgående høner?”, spurte jeg. “Nei”, var svaret. Jaha… Da velger jeg heller å kjøpe økologiske egg på butikken, så slipper hønene å tilbringe hele livet sitt i bur. Ei lykkelig høne er ei god høne! Man kan også kjøpe egg fra frittgående høner. Dette er forskjellen mellom burhøns, økologiske- og frittgående høner:

• Frittgående høner – går fritt inne, sover på vagle og har muligheten til å flakse med vingene og sandbade for å pleie fjærdrakten.
• Økologiske høner – kan bevege seg fritt både inne og ute, i tillegg til å nyte de samme fasilitetene som frittgående høner har. Dyrefôret er også økologisk.
• Burhøns – lever hele livet i bur hvor de har liten plass til å bevege seg, spiser mat tilsatt fargestoffer (for å farge plommen) og andre stoffer for blant annet å styrke bena (ettersom de ikke får brukt bena på en naturlig måte, trenger de tilsetningsstoffer for å styrke de).

I en av bodene plukket jeg med meg en brosjyre hvor det ble reklamert med at økologiske produkter er bra for deg, fordi de ikke inneholder kjemisk syntetiske sprøytemidler, kunstige fargestoffer og aromaer eller søtnings- og  konserveringsmidler. Økologisk mat inneholder i flere tilfeller også mer mineraler, antioksidanter og vitaminer. Det er bare så synd at økologisk mat skal være så jævla dyrt! Dyrevelferd koster! Interessen for økologisk mat er på vei ned i følge en artikkel i Aftenposten, og køen jeg ofte ser utenfor fattighuset på Grønland er nok ikke de som handler mest på Bondens Marked, økologisk eller ei, men de kan jo allikevel komme innom og få seg en smakebit i en av de mange bodene. Eller de kan kjøpe seg ei halv brødskive med noen reker til 25 kroner – faen for en frekk pris å ta for ei halv brødskive!

Ei halvbrødskive med noen reker: 25kr.

Vi gikk raskt forbi standen med brødskiver, og stoppet ved en bod hvor vi kjøpte både elg- og reinsdyrbiff fra Skjåk. Når man kjøper vilt så er man i alle fall garantert at dyrene har fått gått fritt. Systemet er lagt opp slik at jo mer man utnytter både naturen og menneskene, desto mer sitter man igjen med i fortjeneste. Det burde vært omvendt! Produsentene som forgifter oss og naturen, burde betale i dyre dommer! Når det gjelder frittgående, så vil jeg gjerne nevne at i Argentina, hvor de lenge har vært kjent for å la flokkene med storfe gå fritt og gresse på de endeløse slettene, har de nå begynt å gå mer over til vestlig fedrift, hvor kyr og okser står sperret på båser og blir fôret mesteparten av sine liv. Gauchos’enes tid er kanskje forbi? Har tiden løpt fra dem, eller er det kanskje kapitalismens klamme grep som har innhentet dem? Slettelandet som før ble brukt til beiting, blir nå heller brukt til å produsere Monsanto mais og soya til det amerikanske biodieselmarkedet. En produsent på BM solgte faktisk mais som var dyrket i Norge. Jeg visste ikke engang at man kunne dyrke mais i Norge, men det kan man altså. Hvis du lurer på hvor, så er det noe vage svaret jeg kan gi: borte ved Drammen et sted… Ifjor kjøpte vi en eplemost kalt “Frisk og Frodig”, fra Sauar Gård i Telemark. Heldigvis var de der i år også, og vi fikk sikret oss en 3-liters. Nydelig og syrlig smak på den eplemosten. Jeg har sett at den også har blitt solgt ved Meny på Grønland, men av økonomiske årsaker handler vi minst mulig på Meny, selv om de har mye bra varer der. Den manglende bredden blant norske dagligvarer, skyldes de skjulte bonusene leverandørene må betale kjedene for å få innpass i butikkhyllene. Terskelen for å komme seg inn i kjedenes butikkhyller blir for høy for små produsenter med nisjeprodukter, og forbrukeren blir sittende med regningen i form av høyere priser og dårligere utvalg. Mange av varene i dagligvarehandelen er også behandlet for å få lengst mulig holdbarhet. Jo mer man behandler råvarene, desto mer mister de av både utseende, smak og næringsinnhold. De norske dagligvarekjedene har derfor stor påvirkningskraft på den norske folkehelsen, uten at man skal ta fra folk ethvert ansvar for hva de putter i kroppen sin. Et ekstremt eksempel på dette er en narkoman vi så da vi var på vei hjem fra BM. Han hadde tatt en overdose og døde, sittende lent opp mot et tre nede ved plata, mens kameraten hans fånyttes prøvde å riste liv i ham og mens menneskene rundt fortsatte sine liv…
Noen mistet kanskje en venn, andre mistet et familiemedlem, mens for andre er dette kun nok et tall i statistikken eller en notis i avisa…

http://www.bondensmarked.no
http://www.naturlighudpleie.no
http://www.epleblomsten.no/
http://forbrukerportalen.no/Artikler/2009/matmaktas_taushet
http://www.oikos.no
http://www.regionalmatkultur.no
http://dinmat.aftenposten.no/content/view/full/32199
http://gosouthamerica.about.com/od/argartcultureentertain/a/gauchos.htm
http://money.cnn.com/2009/08/10/news/international/argentina_beef.fortune/

P.S: Om du kjøper lam eller sjøkreps på Bondens Marked, så kan du følge disse oppskriftene i VG:
http://www.vg.no/mat-og-drikke/artikkel.php?artid=580448
eller denne fra bloggen:
http://skaperen.wordpress.com/2008/11/09/lammerullade-med-sopp-og-spinat/

“Jag har ju gjort det här, jag ska bara göra det en gång till i rent studiesyfte, det här ska ske på en rent intellektuell nivå och det är ingenting som kommer att beröra mig på riktigt.” Så tänkte jag. Jag glömde tydligen bort – för ett ögonblick - vad för slags program jag åter igen börjat arbeta sådär bokstavligt i, och i samma ögonblick som min penna rörde vid pappersarket så trodde jag på riktigt att jag skulle kräkas.

Hur blev det såhär? Varför är det inte över? Skammen tog mig igen och jag flyttade mig lite längre ifrån min fina vän och sponsor, åter igen kändes det som att jag är smittsam genom min blotta närvaro och jag tog ett djupt andetag och började skriva. Jag skrev om ångest, skräck, förtvivlan, känslor av värdelöshet och apati, jag skrev om vänner som svek, om drömmar som grusades, om nätter jag trodde var glömda och om den djupt rotade känslan av skam.

Skam. Att vara fel. Skam tvingar mig att kliva fram och ta kontroll för att hålla garden uppe, den tvingar mig att backa för att inte vara nåbar överhuvudtaget eller så gör den mig apatisk så jag kanske kan undvika att synas alls. Apati är mitt sista stadie av skam, det är där jag hamnar när det har gått för långt, när jag inte hittar ut, när jag inte ser något ljus, när jag ger upp eftersom jag tror mig om att vara så värdelös att det helt enkelt inte går att reparera. Intellektuellt vet jag att det inte är sant, att det inte finns något sådant som att vara värdelös, jag vet med huvudet att det finns människor som älskar mig men min känsla säger att det är bara för att de inte vet Sanningen (och självklart är det upp till  mig att avgöra hur den “sanningen” ser ut. Bah. Jag är så självcentrerad).

Min sanning är att om de visste hur det ligger till egentligen, om de visste hur kass jag är, om de visste vad jag har utsatt andra för, vad jag har tillåtit andra att utsätta mig för, om de visste allt det där så skulle de vända och gå och jag skulle bli ensam igen. Rädslan för att förlora min livlina, mina vänner, min familj - mitt liv – är så stark, och rädslan göder skammen som göder utanförskapet som gör mig ensam som jag inte vill vara.

Jag längtar tillbaka till värmen. För några ögonblick känner jag mig ensam i kylan, och jag hade glömt hur kallt det är härute.

Gode Gud, hjälp mig att vara sann, att våga möta allt jag behöver möta, ge mig mod att gå Din väg och inte vika från den. Hjälp mig att se allt jag behöver se så att jag kan före den insikten vidare till andra som lider som jag lider.

Jag får bevittna magi på mitt jobb. Jag får sitta med och se när ljuset tänds i tidigare tomma ögon, jag får se hopplöshet ersättas av hopp, jag får se människor som varit uträknade av samhället och sig själva inse att det finns något annat, att livet inte behöver se ut som det har gjort hittills.  Jag får vara alldeles nära när det där tomma svarta hålet börjar fyllas med ljus och värme – och det går ju så fort!

Åter igen får jag bekräftat att det inte finns någonting som inte kan övervinnas med kärlek, vänlighet och förståelse.

Jag har världens bästa jobb och världens bästa liv. Grattis till mig.

Surfet litt på nettet og tok en tur innom youtube da jeg kom over denne filmen som gikk rett inn hos meg.

Her vises den sanne historien og gangen i den. Det er en farlig og fristende verden de unge lever i. Det starter med moro og ender i et sant helvete. Jeg får helt frysninger på ryggen. Musikken hjelper også med å få fram det rette budskap her. En informativ snutt, samt at det blir poengterer at det er HÅP for alle.

Hvordan kan vi akseptere dette? Hvordan kan våre politikere bare skyve dette under teppet? De prater og prater, men gjør ingen ting. Jeg gråter langt inne i sjelen over disse hårreisende bildene. Vi kan ikke bare sitte å se på at disse unge ødelegger seg selv.

Dette kaller jeg selvmord i slow motion. Likevel, se filmen helt ut – den slutter mer positivt enn den begynner:

Den senaste veckan har varit minst sagt omvälvande. Det har varit både enorm lycka, massor med skratt och bottenlös förtvivlan. Jag har upplevt en maktlöshet som har varit nästan förlamande, jag har sörjt något som aldrig blev och varit lycklig över det som ändå finns kvar.

Någon som står mig nära har tagit återfall men som genom ett under faktiskt överlevt (trots 180 kilometer i timmen på glashal motorväg mitt i natten) och sedan kommit tillbaka till gemenskapen och programmet med en iver och hängivenhet som jag sällan skådat. Jag har sett mirakel ske alldeles framför mina ögon (på RIKTIGT alltså – helt otroligt!), jag har fått bevisat att jag har mer självrespekt än jag är bekräftelsetorsk nuförtiden (äntligen!)  och jag har varenda dag, varje timme och praktiskt taget i varje andetag känt att Gud är närvarande i allt jag gör och allt som sker – både allt det som gett mig sådan lycka att det nästan känts som att jag ska sprängas och i det som har gjort ont.

Jag känner mig hudlös – på ett bra sätt (nej, S – jag leker inte med någon osthyvel), jag har av någon anledning inga försvar, inga murar, och människor kommer mig således nära på ytterligare ett nytt sätt. Jag känner mig delaktig och och jag känner att jag verkligen kan knyta an till människor, och även om det, som sagt, också har varit mycket smärta den senaste veckan så är det liksom mindre viktigt på något märkligt sätt – för jag har fått förmånen att vara med om så osannolikt mycket som är så enormt utvecklande.

Dessutom har jag plötsligt begåvats med någon slags förmåga att se saker i ett större perspektiv. Jag förstår vad som händer när det händer i stället för efteråt, som det alltid har varit tidigare. Bara det är ju en vinst utan dess like.

(jag läste precis igenom vad jag skrivit och jag inser att jag låter nyförälskad eller nyfrälst, och det är nog inte så långt ifrån sanningen: en nytändning i livet. det är ju också lite konstigt att det kommer nu – under den period på året då jag brukar må som sämst. jag har aldrig mått såhär bra. någonsin.)

och nu tog orden sådär abrupt slut.

.

.

.

Uppdatering: Ricky har ju släppt en skiva som jag vill tipsa om. Hiphop och lite reggae och funk på svenska om sånt som jag gillar: tillfrisknande och kärlek och Gud och sånt. Det är inte utan att jag är stolt över att ha sådana människor omkring mig.

Hur det var:

Första gången jag var full var jag åtta år. Vi drack körsbärsvin i en kompis gäststuga och jag kräktes som en hund. Det dröjde dock till jag var elva innan jag blev verkligt förälskad i alkohol, och jag minns det som om det var igår.

Jag minns känslan av berusning. Jag minns att jag tänkte “jag önskar att man kunde vara full jämt” och min förälskelse i alkohol höll i sig under några år. När jag var sexton tyckte min mamma att det var dags för mig att göra något vettigt av mitt liv, och eftersom hon ständigt omgett sig med alkoholister så lade jag skulden för mitt dåliga mående på henne och hennes livsval och påbörjade en behandling för anhöriga till alkoholister. (jag inbillade mig att jag minsann inte kunde vara alkoholist eftersom jag bara var sexton år. vilket argument!)

Behandlingen sade sig vara baserad på Anonyma Alkoholisters 12 steg, och jag hade ingen anledning att ifrågasätta något – jag visste ju inget.
Efter tio veckor i behandling insåg jag att man absolut kan vara alkoholist när man är ung, då hade jag dessutom hunnit bli sjutton. Jag fick dispens från Socialtjänsten och påbörjade en öppenvårdsbehandling för mitt beroende trots att jag inte var myndig ännu. Då kom jag i kontakt med AA för första gången.
Jag tyckte att jag hade hittat hem.

Jag var nykter i ganska precis två år, men sysslade inte nämnvärt med något arbete i de tolv stegen. På mötena hade jag fått höra “Ta det lugnt” och “Ett steg om året“, så jag tog det verkligen lugnt, och mådde sämre och sämre och det ledde till samma sak som det obönhörligen alltid gjort tidigare: att jag började dricka igen.
Mitt återfall påbörjade jag den 24:e april 1998. Min första helt nyktra andetag efter den kvällen var den 25:e november samma år. Mitt återfall varade alltså i sju månader ganska exakt, och under den tiden var jag inte nykter en enda dag.

Jag är inte en av dem som haft (’varit välsignad med’, brukade jag säga) minnesluckor, jag har alltid kommit ihåg precis vad jag har sagt och gjort, men däremot varit helt oförmögen att kontrollera mitt beteende. Denna sju månader långa sejour gav upphov till många “jag-måste-bli-av-med-ångesten-för-vad-jag-gj- orde-igår”-fyllor, och eftersom jag var arbetslös under den här tiden så var det inget problem för mig att på kvällen innan jag somnade ställa fyra öl på nattygsbordet för att ha till kommande morgon. Min morgonrutin såg ut som följer: först svepa den första ölen innan jag ens hade öppnat ögonen, den andra slank ner medan jag sträckte på mig, den tredje inmundigades sittande på sängkanten och den fjärde följde med in i duschen. Efter fyra öl inom loppet av ungefär en halvtimme var jag redo att påbörja en ny dag i den misär jag kallade ‘livet’.

Jag levde tillsammans med en man som pluggade och som (o-)turligt nog hade vunnit en ganska betydande summa pengar. Själv hade jag en blygsam inkomst, men det var ändå några tusen som kom in på mitt konto varje månad. Självklart visste min sambo inte om de pengarna eftersom jag dolde det för honom, jag tänkte att vi skulle använda mina pengar sen när hans var slut. Så blev det naturligtvis inte. Nästan 200.000 hjälptes vi åt att göra av med inom loppet av fyra månader, och det är nog ingen överdrift att säga att jag säkert stod för åtminstone två tredjedelar av konsumtionen eftersom jag även använde droger väldigt intensivt.

I november -98 hamnade jag så på instutition. Efter 12 veckor i behandling kände jag mig om möjligt ännu tommare än vad jag gjorde när jag kom dit. Jag kände det som att det enda jag fick lära mig var vad jag inte skulle göra, och det visste jag ju mycket väl, dock var det ingen som kunde förklara vad jag skulle fylla mitt liv med i stället. “Gå på möten!” sa de – men det hade jag ju redan provat utan något vidare bra resultat. Jag åkte hem, gick på möten, blev gravid, fick en son, och när han var ungefär fem månader gammal så brakade helvetet löst igen.

Den här gången var alkohol inte på tapeten överhuvudtaget, för i slutet på min sejour -98 så upptäckte jag ecstasy, vilket blev mitt livs dittills största kärlek. När återfallet så var ett faktum där i juni 2000 så var det ju inte alkohol jag ville åt. Jag tyckte att det verkade otroligt dumt att dricka sprit när det ju fanns droger! Ett par månaders intensivt droganvändande resulterade i tre hjärtstillestånd, förlust av jobb och lägenhet och värst av allt: jag förlorade vårdnaden om min son.
.
.
.
Vad som hände:

En dag i augusti satt jag på en stekhet balkong, påverkad av ecstasy, amfetamin och hasch och jag funderade över vad jag skulle göra. Jag beslutade mig för att begå självmord, men fick ett hastigt anfall av samvete och ringde min mamma för att berätta vad jag hade för plan. Jag ville inte att hon skulle bli uppringd av någon polisman och bli avkrävd att identifiera mig och vara alldeles ovetande – någon morbid del av mig trodde att det skulle vara lättare för henne om hon liksom redan visste att jag var död. Det är märkligt hur man tänker. Hon lyckades hur som helst övertala mig att jag skulle åka hem till dem över dagen, och den dagen kom att förändra mitt liv.

.

“…om du innerst inne inser att du måste ha någon form av hjälp, ja då vet vi att vi har en lösning för dig. En lösning som aldrig misslyckas om du arbetar med den med samma energi som du uppvisade när du skulle ta ditt nästa glas.” (min fetstil)
(I den ursprungliga versionen av texten stod det faktiskt att man bara behövde använda hälften av den energi man uppvisade när man skulle ta sitt nästa glas, och det säger mig att den gode Dr Bob verkligen visste vad han pratade om. Varför man ändrade det är jag faktiskt osäker på.)

.

Det där citatet fick jag uppläst för mig när jag var hemma hos mamma och pappa den där tisdagen i augusti 2000. Jag hade varit vaken i nästan två veckor, jag hade inte en ven på kroppen som inte var sönderstucken; händerna, fötterna, armarna och halsen var full av blåmärken som varierade i färgskala. Jag försökte dölja dem medelst stickad polotröja, men pappa tittade på mig med den där “pappablicken” som man helt enkelt inte kan argumentera emot och sa “Ta av dig tröjan” efter att jag tyckt att jag var modig och faktiskt berättat hur det kom sig att jag satt med den där stora tröjan på mig trots att det var trettio grader varmt i deras lägenhet (pappa var under cellgiftsbehandling och hans kropps termostat var lite i olag. Han frös JÄMT). När jag tog av mig tröjan fick jag höra pappa svära för första gången, han lät blicken svepa över mina armar, mina händer och min hals och sa “Men för fan, Pia… Vad i helvete har du gjort?!” och först då insåg jag hur allvarligt det verkligen var. Förutom den där gången så hörde jag pappa svära en enda gång till, och det var samma dag som han dog.

Min plan var att jag skulle åka till Amsterdam och knarka ihjäl mig, för jag ville inte att min son skulle växa upp med en mamma som knarkade, även om det så var vartannat år. Min skruvade logik sa att han skulle få det bättre om han växte upp med vetskapen att hans mamma dog när han var liten. Någon väg till att bli drogfri såg jag verkligen inte.

Jag tyckte verkligen att jag hade gjort precis allt jag kunde, jag hade gjort behandling i öppenvård, i sluten vård, jag hade gått till otaliga läkare, psykologer, kuratorer, terapeuter, präster, andra typer av själavårdare, varit på bastuterapi (hos scientologernas Narconon faktiskt), gått på tusentals 12-stegsmöten med det resultatet att jag förvisso var nykter och drogfri i perioder, men jag mådde fortfarande lika jävla dåligt. Det, i sin tur, ledde mig ohjälpligt tillbaka till alkohol och droger, för då fick jag i alla fall en stunds frist, en andningspaus från allt det där mörka och tunga som ständigt var min följeslagare.

Pappa tog fram boken Anonyma Alkoholister och frågade mig om jag hade läst den. Jag svarade jakande och tyckte att det var en jäkligt dum fråga. Klart att jag hade läst den! Pappa frågade vad jag tyckte om den, och jag sade att de första kapitlen var otroligt tråkiga, men att de personliga berättelserna var rätt intressanta. Han såg länge på mig och sen frågade han om jag hade följt instruktionerna i boken. Efter att ha varit vaken i nästan två veckor och med den vidriga känslan av att vara på väg att närma sig avtändningens helvete, kändes det som att hjärnan skulle implodera av hans – som jag tyckte då – idiotiska frågor.

Jag fräste något till svar och sen började jag gråta för det kändes så hopplöst. Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, hur jag skulle bete mig för att överleva. Innerst inne ville jag naturligtvis inte dö, jag hade ju en son som jag ville leva vidare för att se växa upp och jag ville inte utsätta mina föräldrar för att överleva sitt barn. Det var då pappa slog upp boken och läste det där stycket för mig. En liten strimma hopp tändes i mig, särskilt när han läste orden “…en lösning som aldrig misslyckas”.

Han sa att han kände någon som kunde hjälpa mig om jag var villig att ta emot den hjälpen. Jag var tveksam och pappa sa “Är du intresserad av en deal?” och då spetsade jag öronen. En deal är en deal, och sånt kan vara fördelaktigt. Pappa sa “Om du ger det här en ärlig chans, ger det hundra procent av din energi i sex månader och om du fortfarande mår lika dåligt efter den tiden så flyger jag dig första klass till Amsterdam och betalar drogerna åt dig. Om du mårbättre så…ja, då är väl det vinst nog?” Jag tänkte att det faktiskt var en rätt schysst deal, för jag hade förlorat vårdnaden om min son och skulle inte få träffa honom ALLS förrän jag varit nykter och drogfri i sex månader, så då tänkte jag att jag ju kunde testa den där jäkla boken och om det visade sig att det inte fungerade så fick jag i alla fall chansen att säga hejdå till min son innan jag åkte. Dessutom skulle jag inte behöva oroa mig för pengar till flygresa och droger. Jag såg misstänksamt på pappa och frågade om han menade allvar. Han såg rakt på mig och frågade om jag hade något skäl att tvivla på honom och det hade jag ju inte. Jag sade “Mmmmm. Det är en okej deal” och pappa sträckte fram sin hand och sa att en riktig deal ska man minsann skaka hand på, så gör alla skurkar och vi två var väl av samma skrot och korn som vilken skurk som helst, så ett handslag borde passa ’såna som oss’.
Vi skakade hand.
Han ringde den där personen han kände som han trodde kunde hjälpa mig.
Tio minuter senare ringde det på dörren.

Jag mötte ett glittrande, livfullt ögonpar som talade om allergi och besatthet, om kraftlöshet och kraft, och som pratade om det på ett sätt som jag förstod. Plötsligt fann jag en logik som jag saknat under alla år jag irrat på möten. Han vägledde mig genom AA:s tolv steg och ja… I augusti var det åtta år sedan. Jag kom aldrig till Amsterdam.
.
.
.
Hur det nu är:

I stället fick jag ett nytt liv, jag fann Gud och jag började skönja en gemenskap som jag tidigare bara drömt om. Jag utbildade mig och började jobba med att hjälpa kraftlösa människor på samma sätt som jag blivit hjälpt. Jag fick möjlighet att ta körkort. Min son flyttade hem.

Det där med Gud var en kraftig stötesten för mig, men tack vare frågeställningen “Tror jag nu, eller är jag åtminstone villig [att tro]?” (min fetstil) så blev det betydligt enklare. Jag behövde inte godta någon annans uppfattning om vad Gud är för att börja min resa mot tillfrisknande, jag behövde inte inte ens TRO – jag behövde bara vara villig. Min syn på vad och vem Gud är har naturligtvis ändrats under resans gång, och den fortsätter utvecklas ju mer jag utvecklas.

Jag är inte rastlös på samma sätt längre. Jag känner mig inte jagad som jag gjorde förr. Jag är inte rädd när posten kommer, jag vågar svara när telefonen ringer (även när det är skyddat nummer) och jag har fått verkliga vänner. Jag känner mig som en del i något större, jag känner att jag är viktig och att jag räknas bara genom att vara jag. Jag vågar prata med människor och jag vågar vara tyst tillsammans med andra. Jag känner inte samma behov att hävda mig ständigt, den där tidigare allestädes närvarande känslan av bottenlös tomhet finns inte kvar. Andra människor kan få ha fel utan att jag behöver vara där och rätta dem.

Jag har funnit något som syns i mina ögon, människor säger det igen och igen och det har lett till att jag fått förmånen att dela med mig av allt det fantastiska som jag upplever. Jag får möta nykomlingar i AA och jag får se hur deras ögon går från att vara beslöjade av skam, ångest och ensamhet till att börja lysa och våga möta åter andra. Jag har svårt att komma på något som är vackrare än det.

Det allra största miraklet för mig är ändå att jag har funnit ett sätt att leva som gör det möjligt för mig att handskas med situationer som tidigare var ohanterliga, och det sker mer och mer på ett omedvetet plan. Alltså; det är inget jag planerar eller behöver lägga ner särskilt mycket energi på – det bara händer.
Ekonomin kan rasa tillfälligt, älskade människor kan bli sjuka och till och med dö, jag kan gifta mig och skilja mig, jag kan leva under allehanda omständigheter som för bara några år sedan med absolut säkerhet skulle ha drivit mig tillbaka till alkohol och droger, men att dricka eller knarka är inget alternativ längre. Det är magi.

Min djupaste tacksamhet och vördnad går naturligtvis till de hundra första medlemmarna i den organisation som kom att kalla sig för Anonyma Alkoholister, för att de valde att skriva ner sina erfarenheter i en bok i stället för att – som de bland annat tänkte – bygga sjukhus i Amerika. Utan dessa människor och deras förgångare hade jag aldrig suttit här i min lägenhet idag.

All värme och kärlek också till mina bröder och systrar i denna fantastiska andens gemenskap. Jag hoppas få möta många av er under min resa genom allt det här fantastiska som jag idag vet är livet.

Idag är en sån dag som jag borde skriva om Twin Towers och Anna Lindh och FRA och all annan skit som pågår i världen, men det går faktiskt inte.

Trots migrän och allt så har jag haft det så fantastiskt bra, jag har världens bästa vänner (Tack J! Alltså… På riktigt – vad du är viktig för mig!) och jag har suttit i sju timmar och tagit emot ett femtesteg och det är så vackert och jag har Gud i mig och runt mig och överallt. Och så fick jag ett brev idag, ett brev som jag väntat på i veckor men som kom lagom när jag hade släppt taget om det och försonats med tanken på att det sker när det är tänkt att det ska ske och inte när jag tänker att det ska göra det. Ja jävlar ja. Det blir ju så bra.

… att äta frukost med A innan vi åker till behandlingscentret för att sprida lite ljus över vad vår AA-grupp är och inte är, vad tillfrisknande från alkoholism innebär och hur man kommer dit.

… att be tillsammans med andra.

… att hitta pappa på nätet. Igen.

… att kunna umgås med en man – som dessutom är tatuerad på en tredjedel av kroppen, är nykter alkoholist och drogfri narkoman med Gud i ögonen – helt otvunget och utan att känna varken prestationsångest eller bottenlöst bekräftelsebehov – utan i stället ‘bara’ vänskap.

… att få ytterligare en sponsee. En som dessutom gav mig massor med positiv feedback och som lärde mig att jag enbart genom att vara kan sprida hopp.

… att läsa en vacker bok som öppnar ögonen ytterligare en gång.

… att gå på Sinnesrogudstjänst och stå en bit ifrån alla människor och betrakta dem och inte känna mig utanför utan snarare mer delaktig.

… att nästan kunna se hur rädslan rinner av en annan människa.

… att sitta bredvid någon – i tystnad – och känna mig närmare än någonsin.

… att veta att jag i morgon kommer att få tillbringa HELA DAGEN tillsammans med mina fantastiska vänner. Först ska vi till avgiftningskliniken i Söderhamn och informera om vår AA-grupp och sen ska min fina vän A tala på ett talarmöte.

Det är kärlek.

Idag är det åtta år sedan jag blev nykter och drogfri.

Gud är stor.

Det var søndag og klokken var blitt seks på kvelden. Solen skinte og det var varmt i Oslo. Det var april og kveldene begynte å bli lysere.

Det kunne ha vært en fin kveld for hovedstaden lå badet i et lys fra solnedgangen og det kunne vært et godt sted å være men slik var det ikke for Henne.  Hun hadde fått med seg den midterste sønnen til Oslo, for å lete etter den eldste sønnen på 21 år.

Han hadde havnet på skråplan for mange år siden og hadde testet ut narkotika innimellom behandlinger. Han hadde vært rusfri i lange perioder, men deretter falt utpå igjen.

Grunnet til at de hadde reist inn til Oslo var at Han skulle inn til behandling dagen etter og dette var trolig han siste mulighet om han ikke ville havne på gata. Hun hadde vært i kontakt med stede han hadde vært i påvente av behandling, for å høre om han var der. Dette hadde de ikke kunnet informere om grunnet taushetsplikten. Hun hadde nesten bedt på sine knær om en indikasjon på om hun kunne ta det med ro eller om hun skulle reise ut for å lete etter ham, men det kunne de fortsatt ikke gi.

Hun var helt satt ut. Hun følte seg som en overgriper, og det var ikke første gang, og hun prøvde å fortelle grunnen til at hun ønsket denne informasjonen. Hun sa at hun visste at han hadde ruset seg på lørdagen, dagen før og at hun da hadde snakket med ham på telefon hvor han innrømmet dette. Han hadde møtt en gammel kamerat i Skippergata og da var det gjort. På søndagen hadde de reist ut for å besøke en gammel rusvenn som også var til behandling, men etter det besøket ble mobilen slått av. Hun tror det var fordi han var sur på henne. Hun sa det var dumt å besøke vennen og at de egentlig hadde en avtale om at hele familien skulle besøke ham. Hun forteller videre de ansatte at dette er det første tegnet på at han ruser seg, det at mobilen er av Hun sier videre at hun tror at siden han skal inn til behandling, så skal han bare ruse seg en siste gang. Dette er så typisk for narkomane, bare en siste gang. Alt dette forteller hun institusjonen, men nei de kan ikke gi noen indikasjoner på om han er der eller ikke. Da blir hun forbanna og sier ”da drar vi utenfor og spør noen av de andre beboerne da”. Da ble det fart i skravletøyet, men hun legger bare på. Hun gråter og tenker på alle de tårene hun har grått i alle disse årene. Rart hun ikke er blitt gal, syk eller hard. Eller har hun blitt det,

Det er ting hun er ening med seg selv i og det er at hun er blitt usikker og har vanskelig med å stole på folk, Stemmer det de sier eller ljuger de?Hun kunne fable om dette i timevis…..