Hej och hå. Livet pågår och jag med det.

Allt har gått i ett himla tempo sedan jag kom hem från Benin. Faktiskt, på riktigt. Jag kastades rakt in i verkligheten och sedan har sommaren passerat via ett vikariat på Trelleborgs Allehanda, några frilansjobb och massor av aktiviteter som hör sommaren till. Plus en 30-årsfest i form av en Bollywoodbaluns i Kågeröd och några korta flyttar som har lett fram till en fyra på Möllevången, som jag delar med min fotograferande nyvunna vän Malin Palm. Det funkar finfint. Även om jag ibland cyklar in på fel gata när jag ska hem.

Ett par jobb signerade Larsson/Pamucina har publicerats. Ett av dem, om mödrahälsa och subventionering av kejsarsnitt i Benin, var i Sydsvenskan den 13 augusti. Ett annat, om Mercy Ships patienter och volontärer, var i Dagen den 27 augusti. (Endast pappersupplagan.) Några till är sålda och publiceringsklara, andra ska säljas.

På Trelleborgs Allehanda har jag hunnit med lite av varje, som sig bör när man är allmänreporter på en relativt liten tidning. Bland annat några sommarporträtt: Galleristen Joanna Segelström, den avgående hamnchefen Leif Borgemark och Vanessa Borggren som har sitt drömjobb i samma hamn.

Några andra jobb inkluderade Wilma som sprider glädje i livets slutskede, sju sorters kakor, och en ryska forskargrupp som dök längs Trelleborgs kust för att kartlägga Östersjön.

Sedan skapades det visst lite debatt, genom en artikel om mansdominansen i Palmfestivalen, Trelleborgs största folkfest.

Nu ser jag fram emot en inspirerad höst med Malmö som bas. Planen är att hyra in mig i Kollektivet Barbros nya underbara kreativa lokal, på Spångatan, och där få ordentlig snurr på frilanstillvaron. Jag ser många olika möjligheter, och är som alltid öppen för förslag såväl när det gäller jobb och uppdrag.

Först laddar jag om och upp i min mammas lilla stuga på Skrea strand. Septembersolen är härligt ljum och det är liksom ljuvligt att andas här och suga ut det sista ur sommaren.

Jag tror jag är på en riktigt bra stig. Kreativitet, konstnärlighet, hantverk, psykologi, karaktärer, historia, kultur, mänsklighet, berättande, att jobba med människor. Alla mina bitar på en och samma plats.

Fick kallelsen till skolan idag.

Direkt kom alla tankar. Har jag gjort rätt val nu? har jag verkligen tänkt igenom detta ordentligt? Tänk om skolan är helt värdelös och inte leder till någonting. Tänk om tjejerna i min klass är superkorkade, ytliga bimbosar hela bunten som bara söker prestige och känner sig hotade av allt och alla. Tänk om jag valt fel… Borde jag inte vara i skåne istället? Finns det maskörutbildningar där? Varför tittade jag inte på det först? AAAAHH!!!

Ja… Och så lugnet efter stormen. Jag har gjort mitt val och det värsta som kan hända är inte hela världen. För vad gör det om hundra år när allting kommer kring tjo!

Lekfullhet Jos! Lekfullhet!

Väskorna är packade. De tekniska prylarna har hittat ner i sina fack, passet ligger tryggt intill biljetter och vaccinationsintyg, reskläderna ligger hyfsat prydligt på en stol.

Klockan fem imorgon bitti ska Matso hämta upp mig. Vi tar det tidiga flyget till London, där vi ska träffa Staffan i Brixton över dagen. På fredag flyger vi sedan vidare mot Cotonou i Benin, via Tripoli i Libyen.

Mycket detaljer nu. Jag ville mest skriva nåt innan jag sträcker ut ryggen några timmar, och avslutar med min främsta känsla just nu: Efter några hektiska dagar ska det bli grymt att släppa förberedelsefasen och ge sig in resan.

Det är nästan exakt ett år sedan jag kom hem till Sverige efter den där rundan runt jorden.

I dessa deklarationstider har jag hamnat i många reseminnen, mer eller mindre frivilligt, när jag bläddrat i anteckningsböcker och sökt kvitton. Det är lätt att fastna när möten, platser, ögonblick breder ut sig, sida efter sida. Och när man är hemma och bygger en tillvaro här känns det liksom nästan orimligt att det var jag som upplevde allt det där.

Nåväl. I samtid med återblickarna siktar jag mot helt andra mål.

För på torsdag åker jag och min vän/fotografkollega Matso Pamucina mot Benin. Vi har haft siktet inställt på det här lilla fattiga västafrikanska landet under våren och kan nu räkna ner dagarna på en hand!

Vi landar i största staden Cotonou och ska där bland annat besöka Mercy Ships sjukhusbåt, som sedan i februari ligger i hamnen där. Efter det ska vi ta ge oss vidare in i Benins verklighet.

Jag tror det blir grymt förstås, på många sätt, och lovar att dela med mig av en och annan anekdot utmed vägen.

Satt och patade med Sandra och Rickard häromdan och plötsligt verkade det så självklart vad jag ska göra. Men det är ingen brådska och jag tänker inte stressa för det finns flera bitar av mig som vill komma fram. Vet inte var jag ska börja, men detta är vad jag tänkte, om nåt år eller två…

Nu har jag glömt hur man gör när man länkar, men SER terapi kallas det och detta är adressen http://www.alternativterapi.info/grundtankar.htm

Jag åkte till min familj i helgen. På tåget från Malmö till Göteborg satt jag och funderade, så som man ofta gör på tåg, och jag hamnade i tankar kring vad jag gjorde för ett år sedan.

Faktum är att idag, den 22 oktober, är det exakt ett år sedan jag – efter ungefär en månads paus på grund av att min mormor blev allvarligt sjuk och dog – återvände till Asien och fortsatte min resa som jag egentligen började den 6 september.

Några dagar innan dess åkte jag till Göteborg, precis som i lördags, med en klippning signerad min svägerska i sikte. Då som nu ville jag bli kvitt min hjälmliknande frisyr. Då klippte hon av hela ena sidan. Nu jämnade vi mest ut, och så blev luggen rak.

Hon var försenad båda gångerna. Förra året var anledningen mycket bedrövligare än i lördags. Nu hade hon en bakfull kund. Då hade hon precis fått reda på att hennes bästa vän hade tumörer i hjärnan. Ett av de tuffaste besked man kan få, antar jag. Vännen dog i somras.

Hennes tjej var med i söndags, när vi firade mina brorsöner som fyller fyra och sex nu i oktober. Jag och brorsan köpte ett minipingisbord, flickvännen konstaterade att hon som inte finns med oss längre skulle slått oss alla med hästlängder i rundpingisen.

Jag log lite när jag föreställde mig scenen som aldrig kommer bli verklighet, det gjorde vi alla som satt runt kalasbordet.

För ett år sedan åkte jag till Singapore. Idag har jag åkt till Svalöv, och tillbaks. Det gör jag i stort varje dag för tillfället, eftersom jag under hösten jobbar där, på Skånska Dagbladet.

Jag tänker mig att jag ska dra fram minnen från min resa framöver, ur mitt nuvarande perspektiv. Kanske är det ett sätt att inte glömma och samtidigt komma vidare?

Vi får se, jag vill inte lova något som jag inte vet att jag kan hålla.

Då, oktober 2007:

I fredags var jag på anställningsintervju, för jobbet jag redan gjort i två år på deras systercasino. Det är nånting som känns väldigt tveksamt med det här jobbet.. Som att jag känner på mig att jag inte kommer få det. Eller att jag inte vill ha det. Men jag vet inte om jag är redo att lämna casinovärlden än… Jag har nog aldrig hört att jag passar så bra som något som jag har fått höra i det här jobbet. Men jag undrar om jag inte vuxit ur rollen… Folk från Malmö hade gett mig så bra referenser att marknadschefen var tvungen att komma in och hälsa på mig mitt i intervjun. Men de förstod också att jag är en person som söker utmaningar, jag såg att de tyckte om mig men jag såg också att de blev lite besvikna över att de liksom jag nog också insåg att jag behöver en större utmaning. En stor del av mig har ingen som helst alls lust att söka något annat, har ingen som helst alls lust att bege mig in i dimmorna, i sökandet efter stigen igen. För jag är på väg hemåt, jag är på vägen till själen och jag är rädd att jag viker av den om jag måste söka något nytt…. Sen är det tiderna… Jag flyttade tillbaka hit för att komma ut ur min bubbla och för att vara nära min familj igen, men de tiderna tillåter ingenting. Nattjobb tillåter att man ses innan mitt jobb efter deras, men kvällsjobb tillåter ingenting. Jag är rädd för att gå vilse igen, men jag försöker behålla mitt lugn och fortsätta vara rotad i mig själv och låta det leda till att allt blir till det bästa till slut. Oavsett vad svaret blir. På måndag får jag veta.

Men blä! Det går ju inte! Vad är det för energier som blockerar mig?

Hur finner vi mod att följa vårt hjärta
-om vi inte ens vet vilka vi är?
Paulo Coelho

Jag har en lägenhet.. Helt otroligt egentligen med tanke på bostadsläget i Stockholm. I Aspudden också, där jag växte upp. Nu behöver jag bara ett jobb också. Tyvärr har jag ingen lust att ta tag i sådana praktiska problem, jag vill bara sitta ute under ett träd och meditera och hitta tillbaka till dikten igen. Spå och sjunga och trumma och läsa kloka böcker och måla tavlor. Mitt rum är helt fantastiskt jättevackert, ljusblått med måsar på väggarna, bra för inspiration.

Satt och skrev på jobbansökan idag, det kändes inget vidare alls, förmodligen pga drömmen jag hade, jag skulle dit på anställningsintervju och blev istället inkastad i arbete. Jag skulle sälja kasinokvällar på plats och det ingick mat som jag tydligen skulle lägga upp till dem och ingen visade eller berättade någonting. Jag lyckades få gästerna nöjda till slut men hela situationen lämnade mig obehaglig till mods.. Hur ska de vilja ha mig? Tänk om jag blir inkastad i en situation jag inte behärskar…

Nä.. skaka av sig jobbiga tankar, sov på saken och så försöker jag på nytt imorn igen. De ska vara glada att få mig, jag kan alltid hitta något annat, eller hur?

En förförisk vandringsmelodi
drog mig tidigt bort från hemmets kust
Jag är den som bara går förbi
Lägg din hand i min om du har lust
vers 2 Hjalmar Gullberg

Jag är uppvuxen med separerade föräldrar, en vecka hos varje, jag har aldrig haft något rum som var mitt, som var mitt hem. Jag undrar om det är därför jag har en så rastlös själ, som vill röra på sig hela tiden. Längtar hem, längtar bort, längtar till Paris….

I september fyller jag 26… Det här året har gått så fort. Jag behöver inte bestämma mig än, men jag behöver röra på mig.

Jag borde packa resväskan. Men istället sitter jag med världens mensvärk och gnyr.

 Jag googlade la louma igår kväll och hamnade på en restaurang i Paris, ja, hur jag än stavade det, drog det mig till franska sidor. Det finns något i mig som ända sen jag var liten har dragits till Frankrike och Paris, alltifrån språket till baskrarna jag alltid bar. Jag romantiserar men jag vet inte vad. Ratatouille, Galliano, Moulin Rouge, det extravaganta, det konstnärliga, det vilda. Min konstnärssjäl vill dit. Varje tanke på vart jag ska efter ett glas vin eller fler har lett mig dit. Min vinsjäl vill dit. Jag måste åka, utan att veta, utan att förstå, följa den vilda röst som kallar.

Nej, packa var det ju… Nu är det Stockholm, Barcelona och södra Frankrike som gäller, två av mina favoritstäder och så ett första besök i mina drömmars land.

Vi har för många val. Men det vet vi redan, inte blir vi visare för det..

Statusstress.. Inte ens de visaste av mina vänner undkommer den. Om jag bara hade pengar, om jag bara var lite mera lyckad, om jag bara fick resa lite mer, om jag bara fick uppleva lite mer…. Stress som kommer av att inte veta vad man vill när man vet att man borde vilja massor, för det finns så många möjligheter. Ibland är det bästa som kan hända en att ett hinder läggs i ens väg, något som säger. Nej du lilla vän här kommer du inte fram. För att väcka lite jävlar anamma som mormor kallar det. Ett litet hinder, svårt men inte oöverkomligt. Ett “Det här kan du inte göra” så att man inser att “Jo jag kan och jag vill” Det är inget fel på vårt kunnande någonsin… Även om bristande självförtroende säkert ligger och gror i somliga av oss. Men vi som blivit uppväxta med självkänsla och vet att ingenting är omöjligt, vi som har alla möjligheter, hur hittar vi det vi verkligen vill? Utan att gå vilse i statusstressens djungel och tro att pengar, prylar och påkostade upplevelser is the shit.

Vi vet alla att det handlar inte om att ha mycket pengar men att vara rätt. Att ha koll. I en värld som snurrar allt fortare..
Eller nja… det har vi redan genomskådat. Ändå… När vi konstant får höra om vår potential skapar vi en bild att nå som är större än oss själva, en bild vi borde vara. En bild vi skulle kunna vara om vi bara…. valde… valde rätt. Är motviljan till att välja en omedveten protest? Eller försöker jag bara komma på ursäkter nu?

Och egentligen vet jag vad jag vill. Jag vill växa och utvecklas, jag vill vara kreativ, jag vill uppleva och vara delaktig i skönhet, jag vill känna och förstå och växa lite till. Och jag vill älska och jag vill vara älskad. Jag vill vara delaktig. Jag vill beröra och bli berörd.

Så för att ta nästa steg i livet måste jag ta reda på vilket beslut som tar mig närmare detta och vilket som tar mig ifrån det. Inte vad mina talanger är eller var min potential ligger. Och jag misstänker att det inte är med hjärnans hjälp det kan ske, hjärtat är inte heller kroppens mest pålitliga organ. Magkänsla….. I magen hittar vi förvirrade själar hem.

Om Dani, om förälskelse, om flirtar, om att vara föremålet för förälskelse… Om stockholm och förvirring och kanske lite om Kosovo. Men istället skrev jag om kråkor och nu är jag trött.

Det kanske kommer imorrn eller en annan dag eller inte alls…

Natti natt

Ska jag åka hem? Vill jag? Vågar jag? Vågar jag stanna?

Ska jag gå den här konstskolan?

Det börjar kännas mer och mer rätt.. Men förra årets missar har gjort mig förtvivlat rädd för att göra ett misstag… Men kan det verkligen bli ett misstag att åka hem? Hela världen ligger ju öppen sen om det skiter sig.. eller?

Hjälp! Jag menar det! Hjälp!

Jag är alltså hemma nu ja. Jag flög hem från min slutstad New York den 28 april och landade på Landvetter dagen efter. Så här drygt två veckor senare kan jag mest konstatera att det känns helt okej att vara hemma, vilket jag också för det mesta har svarat på den populära frågan “Hur känns det att vara hemma nu då?”

Jag utvecklar:

Det är lite chockartat att plötsligt vara där allt är bekant, för även om jag tycker att jag har försökt förbereda mig hänger inte alltid skallen och kroppen med som man tror. Visst smakar den milda lättyoghurten som jag längtat efter gott, men efter ett par tallrikar har jag glömt bort att jag saknat den. Och hur stolt jag än är över att jag lärt mig äta russin under resan känner jag mig tjatig när jag berättar det än en gång.

Nog om mat. Mest är det kul att vara bland familj, släkt, vänner, bekanta – att bara kunna bubbla och babbla om allt och ingenting är befriande. Det är tusen frågor men ändå inga alls, jag är mitt i allt och samtidigt bara jag.

Det är samtidigt ganska påfrestande att se hur alla andras liv pågår, hur alla andra har en vardag utom jag. Jag hälsar på och tar till mig problem och planer, allt det där viktiga som jag har varit ifrån, som nu kanske är precis det som jag letar efter.

För jag söker. Febrilt. Under en två veckors turné har jag inte bara varit i alla mina städer för att träffa vänner. Jag har även sökt jobb och varit på intervjuer och förutsättningslösa samtal för att kunna bestämma mig för var jag ska satsa. För det vill jag ju göra, satsa alltså.

Och jo men visst är jag på god väg.

För jag har inte bara klippt mig. Jag har även skaffat mig ett jobb – ett sommarvick på Skånskan är mitt!

Det är dock ett tag tills det drar igång. Tills dess fortsätter jag väl resa runt lite, utan någon direkt egen vardag. Sen ska jag bo i Malmö – där jag tror på en skön sommar.

Efter den där heldagen i Hollywood hade jag för övrigt drygt tre grymma veckor i USA. Här kommer en sammanfattning i bilder:

Jazz på the Getty Museum, LA. Det var där den riktiga jazzen var, som jag gick på med James som jag träffade under min heldag i Hollywood. Build an Ark heter bandet – en helt fantastisk uppställning, med trombonisten som en favorit:

Jeffrey, the Skater man, Venice beach, LA:

Minnesplats för döda amerikanska soldater, Santa Monica, LA:

Gatudans i Santa Monica, LA:

Cellobrud på Spaceland, LA:

En Beatmaster och jag, Hollywood Blvd, LA:

Golden Gate, San Francisco:

Cable car vänds, market street, SF:

Sjölejon, Pier 39, SF:

Min miniroadtrip, San Francisco-Santa Cruz-San José:

Lotta Wennefors, Duke gardens, Durham, North Carolina:

Måsmatning på stranden, North Carolina:

Gudinnan i New York City:

Battery park, NYC:

Bryant park, NYC:

Ovanför ett av alla hörn, NYC:

Lördag på 8th Av, NYC:

Plats för kaffe, Chelsea Markets, NYC:

Brooklyn Bridge, NYC:

Jag & jag själv vid en port, Downtown NYC:

Fint det. Min resa fortsätter, alltid. Vi ses.

För nästan exakt två veckor sedan kom Jocke, min bror, och hämtade mig på Landvetters flygplats. Dagen innan fick jag reda på att mormor hade blivit allvarligt sämre, där hon låg på sjukhuset i Borås, och när jag ringde henne insåg jag att inte kunde fortsätta min resa i Asien, inte då.

Hon dog senare den veckan. Vad bra att du hann hem, säger nån. Eller ja, typ alla. Jo, ja, säger jag, för det tycker ju jag med.

Men mest är det bara sorgligt att mormor, som alltid (alltid!) har funnits där, inte precis intill mig hela tiden men ständigt nånstans i periferin och stundtals närmast, inte finns mer. Att se henne försvinna var plågsamt. Att höra hennes övertygan om att hon höll på att dö skar i hela mig, för även om hon var gammal, ja hon var 87 och hade levt ett långt liv, kunde jag se dödsångesten i hennes intensiva blåa blick. Hennes ögon fick ett annat ljus, de blev större, klarare, rundare, påtagligare.

Jag är nöjd med att jag tog beslutet att åka hem till henne och resten av min familj. För även om det har varit jobbiga veckor och det mesta mest känns konstigt har jag väldigt svårt att föreställa mig alternativet, att resa vidare mot Malaysia och hantera hennes död utmed vägen.

Nu har jag beställt en resa tillbaka till min resa, jag börjar tänka framåt igen mitt i allt det som snurrar. Å ena sidan och å andra sidan, så är det mycket för tillfället. För när ens liv bryts av, när alla planer raseras, finns det faktiskt inga enkla svar. Det är nånstans där mittemellan, hela tiden här och nu.

Måndagen den 22 oktober åker jag från Köpenhamn till Singapore. Tills dess ska jag gå på begravning, umgås med min familj och fira Elias 3 år, flytta ur min lägenhet i Jönköping, jobba en del på Jönköpings-Posten, fixa lite frilansgrejer, träffa vänner lite varstans och göra mig redo för att lämna Borås och övriga Sverige. Igen.

Ryggsäcken är packad, datorväskan likaså. Äntligen. Det har varit en kamp att gallra ut kläder och småprylar. Hur stor plats tar ett spaghettilinne, egentligen? Värst är necessären. För när man tror att man har packat ner allt ska man plötsligt göra rum åt det där otympliga paketet, som ju faktiskt MÅSTE få plats.

Nåväl. Det går ju alltid att köpa nytt.

På det stora hela har det varit en omtumlande dag det här, min sista dag i Sverige på drygt åtta månader. Mina nerver har suttit utanpå skinnet mest hela tiden och jag har både yrat runt med ett leende och grinat på en sjukhusbänk.

Om två timmar måste jag vara vaken igen. För 6.45 lyfter mitt plan mot London, där jag ska spendera en dag innan jag åker vidare till Bangkok över natten.

Så nu ska jag lägga huvudet på kudden , för imorgon är ju praktiskt taget en annan epok, även om det redan i teorin är imorgon redan nu.