Et af de amerikanske forbrugeres store problemer når de skal købe ny bil er at fastsætte om produktet de er i færd med at købe, er amerikansk eller ej. Det er kundgjort ved lov at der på prislisten skal stå bilens oprindelsesland. Men da det er et statsligt tiltag så er reglerne for den slags information naturligvis noget mudrede, og derfor ikke så brugbare.

Et eksemple fra NYT's oversigtskort

 Nu er New York Times kommet forbrugerne til undsætning med et letlæsligt og brugbart oversigtsskema, hvor det fremgår hvilke amerikanske biler der helt og holdent amerikanske. For faktum er at der sidste år blev produceret 8,5 millioner biler og pick up trucks i USA, men det var “kun” godt 5 millioner af dem der kom fra de tre “store” GM, Chrysler og Ford, eller sagt på en anden måde 3,5 millioner køretøjer er fra firma med base i andre lande men med samlebånd i USA.

Hvad er mere amerikansk en Honda Accord bygget i Ohio, eller en Ford Fusion bygget i Mexico?

Det vil nok komme bag på nogen så få af de velkendte mærker der er amerikanske, Chevrolet Impala og Camaro ogChrysler 300 for eksempel er alle produceret i Canada, sammen med en lang række andre produkter. Men også hvis man går dybere ind i listen, vil man se at nogle af hovedkomponenterne kommer måske fra andre lande. For eksempel amerikanske svar på den Europæiske Avensis, kaldet Toyota Avalon, er 100% amerikansk og samlet i Kentucky, medens den ellers ærke amerikanske Ford Mustang er samlet i Flat Rock Michigan, men det er kun V8′eren der er produceret i USA, V6′eren kommer fra tyskland, og gearkassen enten fra Mexico eller Frankrig.

Efter att i alla år inte ha tyckt mig passa in nånstans, mest på grund av att jag inte kan säga att jag är exempelvis “svensk”, insåg jag medan jag spelade Starcraft att jag är:

Terran.

Det var inte svårare än så!

Tack, Blizzard Entertainment! Nu har jag också en gemenskap

Parlamentsvalg 7. juni.

Hele Europa vælger den 7. juni 2009 repræsentanter til parlamentet i Bruxelles. Et parlament, hvor tilhængere og modstandere sidder i samme rum for at vedtage, hvad der er bedst for europæerne – og minoriteterne vel sagtens. Her sidder danske konservative sammen med konservative fra Europa, danske socialister sidder med europæiske socialister, og så sidder der ingen danske kristendemokrater med de europæiske kristendemokrater, der i øvrigt udgør den største gruppe. Og så videre. Og det er vel i grunden interessant.

Ideologi før nationalitet?

Er de folkevalgte parlamentsmedlemmer stemt ind i EU for at repræsentere europæeren i alle danskere? Drejer det sig om politikerens ideologiske overbevisning? Eller er det en national repræsentant blandt andre nationale repræsentanter? Svaret er forhåbentlig ikke simpelt, men samtidig frygter jeg også, at det heller ikke er nemt at aflæse ved at anskue vores folkevalgtes handlinger. Amsterdam-traktaten fra 1999 har gjort, at de valgte politikeres mandat er uafhængigt og ikke er bundet til specifikke instrukser. På den måde minder det meget om det mandat vi giver medlemmer ved folketingsvalg.

Demokratisk proces?

Danskerne skal vælge 13 repræsentanter. Ud af 736 medlemmer i hele parlamentet synes det måske ikke af meget. Men selvom det kun er omkring 1,7%, så er det stadig mere end hvad 6 millioner danskere svarer til ud af 500 millioner EU borgere (1,2%). Det lugter altså lidt af demokrati og demokratisk proces a la valg til folketinget i Danmark. Udgangspunktet er altså velkendt og demokrati som styreform er jeg positiv overfor.

Men hvad jeg er negativt stemt overfor, er den afstand, der er mellem politikerne og vælgerne.

• Kender vælgerne til Europa parlamentets arbejdsområder?
• Og hvilken magt har parlamentet (forslag og beslutning) i forhold til disse arbejdsområder?

Jeg skal ikke gøre mig til talsmand for, at det er grundlæggende viden for at kunne stemme. Men det er en god ide at sætte sig ind i.

Politikernes ansvar?

Det er lidt sværere at sætte sig ind i hvad politikerne har lavet den seneste valgperiode på fem år. At bedømme de genopstillede er sat til side for hvad samtlige kandidater siger, at de vil arbejde for i Europa parlamentet de næste fem år. Hvilke sejre og hvor meget vi hører om dem inden den kommende valgperiode udløber, er jeg tvivlende overfor. Don’t shoot the messenger? Medierne er næppe helt uskyldige her. Men det er en anden snak.

Her til aften har jeg, for sjov skyld, sat mig til rette med en bog af Ludwig von Mises, som jeg ikke kigger i ret ofte; ensige har læst meget af. Men hvorfor ikke give den en chance.

Bogens første del hedder “Nationen og Staten” og starter med den velkendte konstatering: Selvom ordet nation er gammelt, har det først opnået den betydning den i dag har, indenfor de sidste 150 års tid. Men hvad ligge der i ordet “nationalitet”? Det forsøger Mises at give et svar på.

If we wish to gain insight into the essence of nationality, we must proceed not from the nation but from the individual. We must ask ourselves what the national aspect of the individual person is and what determines his belonging to a particular nation.

Den indgangsvinkel Mises vælger er spændende fordi den tager udgangspunkt i individet og derfra vil udlede, hvad der får ham/hende til at være medlem af en given nation. I den forbindelse gør Mises en del ud af at understrege, at nationalitet og racefællesskab ikke i sig selv har noget med hinanden at gøre; som Mises siger: Det giver ingen mening at tale om et genæologisk nationalitetsopdrag, da der ikke findes nogen nation af fuldblodsmennesker.

Desuden er hele racedebatten ny i forhold til nationalitetsdebatten i den forstand, at en raceorienterede policy er et begreb/koncept, som er introduceret i den politiske verden for at erstatte den individualistiske ide om nationen med en kollektivistisk ide om stammen.

Mises fortsætter herfra:

If one does not see racial affinity as the essence of nationality, that does not mean that one wants to deny the influence of racial affinity on all politics and on national politics in particular. In real life many different forces work in different directions; if we want to recognize them, then we must try to distinguish them in our minds as far as possible. That does not mean, though, that in observing one force, we should quite forget that still others are working alongside it or against it.

We recognize that one of these forces is the speech community; this is indeed beyond dispute

Sproget og fællesskabet omkring det; det er en at de faktorer, der er med til at skabe en nation.

Community of language is at first the consequence of an ethnic or social community; independently of its origin, however, it itself now becomes a new bond that creates definite social relations. In learning the language, the child absorbs a way of thinking and of expressing his thoughts that is predetermined by the language, and so he receives a stamp that he can scarcely remove from his life. The language opens up the way for a person of exchanging thoughts with all those who use it; he can influence them and receive influence from them. Community of language binds and difference of language separates persons and peoples. If someone finds the explanation of the nation as a speech community perhaps too paltry, let him just consider what immense significance language has for thinking and for the expression of thought, for social relations, and for all activities of life.

Der er en art sammenhængskraft imellem nationen og sproget; noget, som får begge til at udvikle sig i takt med hinanden, siger Mises.

Derfor er mennesker der er dårlige til sproget, f.eks. dårlige til dansk, mindre danske end f.eks. en professor i Dansk, der taler og skriver det med lethed og ynde: 

Uneducated persons are German only insofar as the understanding of German speech has been made accessible to them.

En bondemand der bor afsondret fra resten af verden og kun taler sin hjemstavnsdialekt er mindre national, hvis hans dialekt ikke forstås ret godt af de andre i nationen. Forstås den slet ikke er han overhoved ikke et medlem. Forestiller vi os f.eks. en dansk dialekt, som ingen udover dem der tale den kan forstå og de der taler den ikke kan agerer på “hovedsproget”, vil disse personer ikke være danskere. De vil tværtimod udgøre deres egen nation — en lille en, men stadig deres egen.

Mises kommer derefter ind på nationalitetsforholdet for bilingvister; noget som jeg ikke vil gøre her. Vid blot, at disse mennesker tilhører mere end en nation.

Tilhører alle mennesker så i det mindste én nation? Ja, siger Mises. Dog med to undtagelser:

Børn og stumme mennesker er nationsløse.

Det lyder måske lidt perverst og “ondt”, men Mises forklarer:

Only children and deaf-mutes are nationless; the former first acquire an intellectual home through entry into a speech community, the latter through development of their thinking capacity into achievement of the capability of mutual understanding with the members of a nation. The process that operates here is basically the same as that by which adults already belonging to one nation switch over to another.

Hvordan så med menneskerne i f.eks. det tidligere Yoguslavien? Dannede de en nation? Det gør de ikke mere, og dengang Mises skrev sin bog slog han også fast med syv tommer søm, at der ikke var noget nationalt fællesskab imellem de folk på Balkan (og andre steder) der talte et forskelligt sprog til trods for, at de var samlet under én statsmagt.

Om Czeckoslovakiet f.eks.:

There is no Czechoslovak nation composed of Czech speakers and Slovak speakers. What we see before us is a particular Slavic nation’s struggle for life. How it will turn out will depend on political, social, and cultural circumstances…

Og forholdet mellem Danmark og Norge får også et par ord med på vejen:

The much-cited Danish-Norwegian example also cannot undercut the assertion that nationality lies in language. During the centuries-long political union between Norway and Denmark, the old Norwegian standard language was completely driven out by the Danish standard language; it still managed a miserable existence only in the numerous dialects of the rural population. After the separation of Norway from Denmark (1814), efforts were made to create a national language of its own. But the efforts of the party striving to create a new Norwegian standard language on the basis of the old Norwegian language definitely failed. Success went to those who seek only to enrich Danish by introduction of expressions from the vocabulary of the Norwegian dialects but otherwise are in favor of retaining the Danish language. The works of the great Norwegian writers Ibsen and Björnson are written in this language. Danes and Norwegians still today, then, form a single nation, even though they belong politically to two states.

Dette var et sammensurium af første kapitel i Mises’ bog Nation og Stat. Jeg vil helt sikkert læse mere i den!

En lille “gem” fra Ludwig von Mises’ bog Liberalism. I anden passage er der et lækkert citat fra Nietzche, som kaldte staten for det koldeste af alle kolde mosntre! Vidunderligt, men forkert siger Mises. Hans pointe om statens mål og midler er spot on:

The state is the apparatus of compulsion and coercion. This holds not only for the “night-watchman” state, but just as much for every other, and most of all for the socialist state. Everything that the state is capable of doing it does by compulsion and the application of force. To suppress conduct dangerous to the existence of the social order is the sum and substance of state activity; to this is added, in a socialist community, control over the means of production.

The sober logic of the Romans expressed this fact symbolically by adopting the axe and the bundle of rods as the emblem of the state. Abstruse mysticism, calling itself philosophy, has done as much as possible in modern times to obscure the truth of the matter. For Schelling, the state is the direct and visible image of absolute life, a phase in the revelation of the Absolute or World Soul. It exists only for its own sake, and its activity is directed exclusively to the maintenance of both the substance and the form of its existence. For Hegel, Absolute Reason reveals itself in the state, and Objective Spirit realizes itself in it. It is ethical mind developed into an organic reality—reality and the ethical idea as the revealed substantial will intelligible to itself. The epigones of idealist philosophy outdid even their masters in their deification of the state. To be sure, one comes no closer to the truth if, in reaction to these and similar doctrines, one calls the state, with Nietzsche, the coldest of all cold monsters. The state is neither cold nor warm, for it is an abstract concept in whose name living men—the organs of the state, the government—act. All state activity is human action, an evil inflicted by men on men. The goal—the preservation of society—justifies the action of the organs of the state, but the evils inflicted are not felt as any less evil by those who suffer under them.

The evil that a man inflicts on his fellow man injures both—not only the one to whom it is done, but also the one who does it. Nothing corrupts a man so much as being an arm of the law and making men suffer. The lot of the subject is anxiety, a spirit of servility and fawning adulation; but the pharisaical self-righteousness, conceit, and arrogance of the master are no better.

Liberalism seeks to take the sting out of the relationship of the government official to the citizen. In doing so, of course, it does not follow in the footsteps of those romantics who defend the antisocial behavior of the lawbreaker and condemn not only judges and policemen, but also the social order as such. Liberalism neither wishes to nor can deny that the coercive power of the state and the lawful punishment of criminals are institutions that society could never, under any circumstances, do without. However, the liberal believes that the purpose of punishment is solely to rule out, as far as possible, behavior dangerous to society. Punishment should not be vindictive or retaliatory. The criminal has incurred the penalties of the law, but not the hate and sadism of the judge, the policeman, and the ever lynch-thirsty mob.

What is most mischievous about the coercive power that justifies itself in the name of the “state” is that, because it is always of necessity ultimately sustained by the consent of the majority, it directs its attack against germinating innovations. Human society cannot do without the apparatus of the state, but the whole of mankind’s progress has had to be achieved against the resistance and opposition of the state and its power of coercion. No wonder that all who have had something new to offer humanity have had nothing good to say of the state or its laws! Incorrigible etatist mystics and state-worshippers may hold this against them; liberals will understand their position even if they cannot approve it. Yet every liberal must oppose this understandable aversion to everything that pertains to jailers and policemen when it is carried to the point of such overweening self-esteem as to proclaim the right of the individual to rebel against the state. Violent resistance against the power of the state is the last resort of the minority in its effort to break loose from the oppression of the majority. The minority that desires to see its ideas triumph must strive by intellectual means to become the majority. The state must be so constituted that the scope of its laws permits the individual a certain amount of latitude within which he can move freely. The citizen must not be so narrowly circumscribed in his activities that, if he thinks differently from those in power, his only choice is either to perish or to destroy the machinery of state.

“Idag, den 12 November 2008, hade tidningen Stockholm City en stor artikel på sidan 11 där man skriver “Svenskarna snattar mest!” och att svenskar har “låg moral”.

Man berättar att det numera blir vanligare med stora grupper svenska snattare som rör sig i butikerna för att stjäla, jämfört med förut då det handlade om ensamma enskilda personer.

Enligt lagen om hets mot folkgrupp är det olagligt att uttala sig kränkande om någon grupp människor baserat på nationalitet, hudfärg, etnicitet, religion eller sexualitet. Hade City skrivit “Araberna stjäl mest” eller “Fransmännen stjäl mest” hade det alltså varit precis lika olagligt och hetsande som att utan omsvep anklaga alla svenskar för att vara tjuvaktiga och ha låg moral.

Jag uppmanar alla som känner sig kränkta att formulera en anmälan och ringa in den till polisen på telefonnummer 114 14. (det tar bara fem minuter)

Förslag på anmälan: “Idag, den 12 November 2008, hade tidningen Stockholm City en stor artikel på sidan 11 där man skriver “Svenskarna snattar mest!” och att svenskar har “låg moral”. Jag känner djupt kränkt av detta. Tidningen City har gjort sig skyldiga till hets mot folkgrupp eftersom de uttalat sig negativt och kränkande om en folkgrupp baserat på nationalitet. Att säga att svenskar stjäl och har låg moral är lika kränkande för svenskar som det vore för tex araber, fransmäl eller romer- om City hade uttalat sig som att de är folkgrupper som stjäl. Pga den djupa kränkning jag erfarit polisanmäler jag tidningen Stockholm City för hets mot folkgrupp.”

Frågeställning: om många polisanmäler tidningen Stockholm City (på polisens telefonnummer 114 14), vad tror ni händer? Kommer City tvingas till skadestånd eller är det fritt fram att hetsa mot svenskar? Denna tråden är INTE samma som tidigare publicerade trådar om samma eller liknande incidenter, denna tråden vill undersöka den rent juridiska aspekten av vad som händer vid anmälan om hets mot folkgruppen svenskar i just detta fall.

/Kinapuffen

Anm: Polisen säger att det inte längre står något om att det måste vara en minoritetsgrupp i lagen. Hur praxis ser ut visste han dock inte. Hur som helst skadar det inte att anmäla, polisen tar emot anmälningarna.“

Läs Stockholm Citys artikel här

Tack för mailet, Kinapuffen! Mycket bra skrivet, jag hoppas att folk tar fasta på detta och anmäler City och även kastar iväg ett mail till City´s ansvarige utgivare: Mikael Nestius

Stockholms City: Och när kommer artikeln “Svenskarna våldtar mest”? Det sker 9.5 gånger så mycket våldtäkter i Sverige som i Danmark. Vilka är överrepresenterade då? Samma som vid andra brott.

Hur mycket mer svenskfientlighet ska vi ta emot?

/Fröken Sverige

Skånska ungdomar är överrepresenterade i Brås statistik över 15- 20-åringar som misstänks för grova brott mot person.
991 ungdomar i Skåne misstänktes – eller misstänks fortfarande – för mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång, misshandel, sexualbrott, grovt rån och rån.
- Ju grövre brott, desto mer spelar negativa sociala faktorer in. I sammanhanget är invandrarungdomars brottslighet välkänd.
- Men det hänger inte samman med etnicitet eller nationalitet utan med att det är svårt att komma till ett nytt land och bo i svagare områden, gå i de sämsta skolorna och hamna längst ned på stegen. Samtidigt som man kanske bär på traumatiska upplevelser, säger Felipe Estrada.

Det måste kännas när man gjort fel. Påföljden kan inte vara för menlös. Och tidigt bör man inpränta att alla har ansvar för varje handling.

barn och brott.

Berätta någon nyhet! Detta visste väl alla utom de mest korrekta miljöpartisterna. Varför människor begår brott har utreds i parti och minut och tas oftast som en ursäkt varför brottets begåtts.
Men nog måste man någon gång agera förebyggande, inte bara som vissa politiker slå i från sig med allehanda ursäkter. Är nu invandrar-ungdom överrepresenterade så måste väl resurser läggas i stor utsträckning där. Allt ifrån invandrarens vara eller icka vara Sverige, till en e.v. integration. Vem vinner på att en del invandrarbarn inte anser de befinner sig i Sverige?
Oftast kommer barns kriminalitet ifrån föräldrar som inte respekterar vår demokrati, det bästa för alla parter vore då att avlägsna dem från landet. Troligtvis blir följden av detta en utredning.

Kanske inte resultaten, men själva utförandet.
Ljud är ett måste!

Själv är jag 63 % french in bed. “For you lovemaking is a performance art. A form of highbrow expression every bit as rich, complex and meaningful as cinema, litterature or ballet…”

Hittat hos Lilla Gumman.

Läs även andra bloggares åsikter om sexuell nationalitet, test, hur är du i sängen?

Ernada heter hon..Edis Mamma..
Nu kan jag det *ler*
Jag har ju haft taskigt minne när det gäller hennes namn..
Utländskt och svårt..
Har ju utländskt namn jag med ju.. Sirpa
Och Krista… och Kirsti..
Ja det var idel utlänningar ute på gården igår och grillade *ler*
Kroatsien och Finland var representerade…
Och trevligt hade vi…
En massa korv fick vi slänga
och inte ens förbipasserande ville ha dom
“Var så god, det finns korv om ni vill ha” sa jag till en kille som bo i min trapp
när han gick förbi med sin son.
“Åhh, nej tack, vi ha nyss ätit och nu ska vi gå och köpa godis nu” sa han leende,
Jaja… in i soporna åkte korvarna.. det var välan en 5-6 stycken.

Mötte Anna i går på stan, en granne från det förra stället jag bodde på..
“Flytta tillbaka” säger hon..
“det är ingen som är på gården längre, det är så tyst”
Ja jag flyttade ju med 4 vilda ungar så deras bus ekar inte längre mellan dom husen.
Men hon lovade att komma och sitta och fika med oss någon gång…
Anna är inte svensk hon heller. hon är Norska *ler*

Idag så har jag som “träningsvärk” i kroppen Aj Aj..
Fan, börjar blir gammal och skröpplig ju
Visserligen gjorde jag ett par ruschar efter Hanna
men det borde ju inte ge denna “träningsvärk”
Så det återstår ju bara ålderdomen som orsak, hehe

Men innan jag däckar helt i ålderskrämpor…
så blir de väl gården idag som vanligt.
Fast det blir någon gång efter lunch.

Underbart väder hade vi igår och det blir nog inte fy skam idag heller..
Solen skiner redan så fint och klockan är nu 09:51..
I kväll så ska vi plantera lite “Busfrön”
som jag fick av en underbar grannfamilj på det förra stället..
Camilla, Roger och deras 4 härliga busfrön.
Nu har dom flyttat till hus i Skinnskatteberg..
men jag träffar på dom lite då och då här i Köping.
Förra året kunde vi inte plantera ut någonting…
Vi flyttade ju mitt i sommaren hit.. i Juli
Och att plantera ut dom i Juli var väl lite sent.. tror jag.
Men i år blir det av… idag närmare sagt.

Nu ska jag sätta mig ner och läsa lite, fick en ny tidning igår.
Prenumererar på Alibi, en finsk Tidning typ Kriminaljournalen som fanns här tidigare
Nu finns den välan inte kvar tror jag.
Ja jag vet… morbida intressen har puff…
Men det är intressant att läsa om.. ja kanske inte själva gärningen
utan det som har föregått den, vad som har startat en ond gärning som mord.

Är ett fan av Nordiskkriminalkrönika också..
Har hela 70 talet och söker efter billiga årtionden framåt också..
Ja det är stora kontraster i tidningar hos oss.. från Bamse till Alibi *ler*
Fast jag planerar ingenting mordiskt så jag söker inte efter uppslag, hehe

Nä nu blir det Alibi och en kopp kaffe..

Ha en bra dag alla!

Sköt om er och varandra nu…ordentligt!!

KramKram!