Detta är en artikel jag inte har skrivit själv men som min gode vän UrEuropa gav mig denna länk till en text för .. ja ett bra tag sedan, texten handlar om två socialistiska ideologier kommunismen och nationalsocialismen och om insikten att ytterligheter av olika slag kan beröra varandra tex Extrem frihet kan leda till extremt tvång, att alltid festa kan bli lika tråkigt som att inte festa alls. Den politiska höger-vänsterskalan är ett felaktigt sätt att tänka i då den är cirkulär, och tro mig denna text är riktigt intressant: http://www.marknadskraften.com/artiklar/kom_naz.shtml

Kommunism och nazism — förtryckets brödraskap

Ytterligheterna berör varandra, den politiska skalan är cirkulär och om man går tillräckligt långt åt ett håll hamnar man på andra sidan. Så förklaras ofta de påträngande likheterna mellan nazismen och kommunismen – planekonomi, totalstat och massmord. Men det hjälper oss inte att förstå någonting, utom möjligen varför någon kan anse att “mitten” är ett ärofullt politiskt begrepp.

Varför skulle ytterligheter möta varandra? Betyder det också att extrem frihet närmar sig extremt tvång? Att extrem friskhet liknar extrem sjukdom? Och att extremt kul är ungefär lika festligt som extremt tråkigt?

Det är först efter kommunistblockets fall och Sovjetunionens upplösning som det har blivit acceptabelt för forskare att säga hur det egentligen är: kommunism och nazism är inte två motsatser, utan två huvuden på samma historiska kropp. De bygger i grunden på likartade teoretiska modeller och leder till samma dödliga praktik.

Att ideologierna har ett hatiskt förhållande till varandra brukar ses som ett tecken på att de är motsatser. Men hat kan bero på annat än ideologiska motsättningar. Den socialistiske fackföreningskämpen George Valois, som 1925 grundade det första franska fascistpartiet, menade tvärtom att fascismen och kommunismen var två former av socialism, och därför att betrakta som “två bröder som är fientligt inställda mot varandra”. De är bröder eftersom de “är en och samma reaktion mot den borgerliga och plutokratiska andan”, och fiender enbart för att de har förverkligats i olika länder som av andra orsaker är fiender till varandra.

Broderskapsliknelsen är träffande. Bröder träter ju ofta med varandra trots att de är närbesläktade. Särskilt om brödraideologierna står för samma kollektivistiska grundsyn, samma avsky för kapitalism och demokrati, och kämpar om samma väljare, de utblottade, besvikna och rotlösa. Bröder har också oftast samma föräldrar och samma uppväxt. Det gäller, som vi kommer att se, även kommunismen och nationalsocialismen.

Totalitarismens ursprung

Upplysningstänkarna på 1700-talet förklarade att meningen med livet var att uppnå lycka, att individens förnuft kunde ge kunskap och möjligheter, och att allt detta förutsatte frihet. I slutet av 1700-talet började emellertid tyska filosofer tvärt bryta med upplysningen. Kant lärde ut att meningen med livet inte alls var lycka, utan att det enda moraliska var att uppoffra sin lycka för plikten. Han förklarade också att förnuftet och erfarenheten inte alls kan ge kunskap om den “riktiga” verkligheten, “tinget i sig”, som bara tron kan säga något om. Fichte konstaterade då att i så fall kan vi inte ens veta att det alls finns någon verklighet oberoende av vårt medvetande. Yttervärld, individer och materia var bara mindre verkliga delar av det sanna: anden och medvetandet.

Hegel spånade vidare och menade att verkligheten bara är ett enda andligt Absolut, där de individuella delarna är mindre verkliga. I den mänskliga världen manifesterar sig “världsanden” (Gud, verkligheten, historien, vad du vill) i staten, som inte är ett medel för mänskliga mål, utan ett mål i sig. Vissa särskilda personer, en Napoleon eller en Ceasar, driver historien framåt genom att leda nationen mot andra i konflikt och krig. Individen har endast till plikt att uppoffra sig för nationen. Den som har makten avgör moralen.

Sådana idéer, svårbegripliga och mystiska som de var, utövade ett enormt inflytande på 1800-talets tänkare. Och även om vissa av filosoferna hade liberala drag, pekade idéerna hela vägen fram mot 1900-talets diktaturer. De totalitära tänkarna behövde bara sekularisera Hegel för att rättfärdiga sina handlingar. Där fanns allt man kunde behöva: en historia som handlar om kämpande kollektiv, där segraren bestämmer och individen bara har att lyda.

Tysken Karl Marx bytte ut Hegels världsande mot de ekonomiska krafterna, och nationerna mot klasser. Vips hade han en teori om hur klasserna stred mot varandra och ekonomins utveckling avgjorde vilken klass som fick herravälde. Hegel såg historiens mål i den preussiska monarkin, Marx i proletariatets diktatur. Nationalsocialisterna i sin tur bytte ut Marx ekonomiska krafter mot naturen och biologin, och klasserna mot raser. Plötsligt handlade historien om olika raser som bekämpade varandra, och segraren utsågs av naturen. Proletariatets diktatur ersattes med det nazistiska tusenårsriket.

De totalitära tänkarna spådde framtiden. De förutsade vilken ras/klass som nu stod i samklang med historien, och de solidariserade sig med denna, samtidigt som de förklarade vilka som stod i vägen för utvecklingen. I dåvarande skede är det kapitalisterna/judarna som suger ut mänskligheten, men snart kommer arbetarna/arierna slå tillbaka. Historien var alltså determinerad, förutbestämd. Men paradoxen är att historien samtidigt behövde manifesteras i en Napoleon – eller en Stalin eller en Mao – för att kunna utvecklas på rätt sätt.

Denna determinism är bakgrunden till den hysteriska tron på konspirationer som alltid florerar i de totalitära rörelserna. Om det inte går som man förutspått måste det ju bero på att mäktiga, hemliga sammanslutningar korsar Naturens och Historiens planer. Bakom de flesta problem ligger judar, kapitalister eller frimurare – eller fascister eller kommunister för den delen.

Givetvis var det inte en rent vetenskaplig historieanalys som fick de totalitära tänkarna att sedan välja sida i den historiska kampen om tillvaron. Orsakssambandet gick oftast åt andra hållet, med de enklaste drivkrafterna som grundläggande orsak. Marx och Lenin bar på ett enormt förakt för borgarklassen, som sedan fick dem att formulera teorier som passade dem – på samma vis som Hitler föraktade judarna, och utifrån det utformade sin nationalsocialism. Men de tyska filosoferna hade givit en utmärkt mall som de kunde passa in sina hatideologier i. Och att denna filosofiska mall var så allmänt omfattad av intellektuella och av politiker i alla partier gjorde att idéerna fick legitimitet, och att kritikerna avväpnades.

Det totalitära systemet

Förutsättningen och grunden för hela det totalitära tänkandet är det kollektivistiska perspektivet. Den enskilde individen är ointressant, rent av mindre verklig. Han existerar bara som en del av ett större kollektiv, en klass eller en ras. Det är dessa kollektiv som är de egentliga aktörerna på historiens scen, enligt de totalitära tänkarna. Den skadliga gruppen måste rensas ut, men kollektivismen gäller inte mindre den “goda” gruppen. Proletären eller ariern definieras bara utifrån sin grupptillhörighet och är bara god i den mån han uppfyller sina plikter. Även det blygsammaste inslag av själviskhet och privat sfär måste kvävas och en benhård moral av underkastelse och altruism uppammas. Kollektivets välgång är det enda viktiga, och vilka individuella offer som helst måste accepteras för det målet. Idén att individens intressen måste offras under gemenskapens, kallade Hitler den grundläggande förutsättningen i varje verkligt gott samhälle.

Det är detta kollektivistiska synsätt som förklarar kommunismens och nationalsocialismens ondska. Det ger rörelserna en fullständig relativism. Det finns inga verkliga, objektiva sanningar som man kan resonera sig fram till. Det finns bara olika klasser och raser som har motstridiga intressen och fundamentalt olika syn på tillvaron. Människors åsikter berodde inte på deras förnuft och fria vilja, utan på djupt liggande sociala, biologiska och psykologiska faktorer bortom individens kontroll. Det enda sättet att lösa tvister är genom att tvinga motståndarna till underkastelse.

Kollektivismen gör också att det inte finns några som helst rättigheter eller moraliska bud som gäller för alla. Så länge det gynnar kollektivet kan man göra vad som helst – bedra, misshandla, tortera eller mörda. Det är inga brott i egentlig mening eftersom brott och kränkningar inte definieras utifrån individer som drabbas, utan utifrån hur det går med klassen/rasen. Det är ingen slump att både Hitler och Lenin öppet hyllade lögnen som politiskt medel, och ansåg att man kunde ljuga för vem som helst i enorm skala. Och det är följdriktigt att de var motståndare mot den västerländska traditionen av konstitutionellt statsskick och styre under lag. Härskaren ska få besluta vad som helst oavsett om det är lagligt eller ens i enlighet med partiets program och bestämmelser – Lenin ersatte lagar om fri- och rättigheter med “det revolutionära samvetet”, Hitler med “partiets högre lag”. Dessa stod i överensstämmelse med den enda verkliga lagen: Historiens respektive Naturens.

Kommunismens och nationalsocialismens projekt är historiskt unika. Det handlar inte främst om att ta makten eller att tvinga människor till vissa handlingar, utan att skapa ett helt nytt samhälle i enlighet med natur eller historia, och en helt ny människa som vill axla sin roll som god och självuppoffrande medlem av kollektivet. Denna omvandling till en fullständigt avindividualiserad människa utan egna intressen ägde för båda ideologierna rum i centraldirigerade massrörelser som gjorde individen till en i mängden. Partiaktivisterna skulle svetsas samman hårt genom direkt gemensam handling, inte minst bestialiska våldsdåd. Lojalitet och självuppoffring var de främsta dygderna. Det är typiskt att de totalitära staterna ofta avvisade utomstående intellektuella som ville försvara deras politik: De ville inte ha självständigt tänkande människor ens som anhängare, det var just självständigheten som skulle utrotas, och okritisk lojalitet och offervilja skulle sättas i dess ställe.

Det unika projektet kräver en unik stat: den totalitära. Allting och alla måste syfta till att tjäna staten och dess mål, varenda individ och institution ska smidas om till en kugge i det historiska maskineriet. Inga enskilda initiativ kan tillåtas i politik, ekonomi, kultur eller utbildning. Allt måste ha till uppgift att lära ut, tjäna och upprätthålla ideologin. Alla privata maktcentra måste lyda eller krossas. All alternativ tillhörighet och alla sociala nätverk måste krossas. För fascister och kommunister var själviskhet, enskilda mål och individuella projekt det mest förbjudna. Förföljelsen av smågrupper och gemenskaper går som en röd tråd genom deras styrelse. Inte ens det privata hemmet skulle få bli en fristad – genom att uppmuntra angiveri och spioneri skulle alla misstänka alla. Genom att bestraffa även anhöriga till “brottslingar” tvingade man dessa att spela med i skenprocesser och styrka falska anklagelser för att rädda sitt eget skinn.

För de totalitära blir t ex “konst för konstens skull” en förgriplig idé. Konsten och kulturen hade som enda syfte att vara propaganda för härskarens idéer. Därav den uppseendeväckande likheten mellan konsten i Sovjet och den i nazi-Tyskland – avbildningar av ledaren, lyckliga undersåtar, bilder ur kampens historia, muskulösa arbetar/arier-förebilder osv. I synen på t ex arkitektur rådde ömsesidig uppskattning. Tyskarna älskade de ryska monumenten och Hitlers arkitekt, Albert Speer, efterapade kommunistiska arkitekters skisser. Stalin berömde de nazistiska konstnärerna och ansåg att Speer gjorde underbara byggnader. Den gemensamma faktorn är att byggnaderna inte främst skulle vara vackra, bekväma, eller funktionella, utan framför allt enorma och bombastiska. Ett typiskt förslag till ritning som lades framför ledaren avtecknade byggnaden nedifrån, från grodperspektiv. Tanken var att människan som passerade monumentet skulle känna sig oändligt liten.

Propagandan och censuren var effektiva medel att få partifolket att tänka i önskvärda banor, men det var också nödvändigt att tysta alla som hade avvikande uppfattningar. Därför medförde den ringaste misstanke om kritik eller fientlighet mot systemet en skoningslös förföljelse. Den största effekten var inte att en besvärlig person avrättades eller sattes i läger, utan framför allt avskräckte man befolkningen i övrigt att knysta om sitt missnöje ens för de närmaste. Resultatet blev en total politisk apati bland de kritiska, så att en liten hänsynslös grupp kunde dominera ett helt samhälle.

Lenin introducerade metoden under den röda terror som han inledde bara några månader efter maktövertagandet. Hans kollega Krylenko förklarade att: “Vi måste avrätta inte bara dem som är skyldiga. Avrättningar av oskyldiga gör ännu större intryck på massorna.”. Lenin utfärdade ofta diktat om att ett visst antal slumpmässigt utsedda personer ur en viss yrkeskategori, eller stad, skulle avrättas – i avskräckande syfte. Mönstret hade de fått från läraren, Karl Marx. “När vår tid kommer ska vi inte dölja vår terrorism”, skrev Marx och förklarade att proletariatets diktatur måste utöva våld och terror för att överleva.

Kommunisterna kom med en annan mordisk innovation. Koncentrationsläger hade funnits i andra länder tidigare, men det var Lenin och Trotskij som uppfann de rena slav- och förintelselägren. De byggde världens första permanenta koncentrationsläger riktade mot den egna befolkningen. Klassfiender och motståndare samlades i lägren för att arbeta tills de stupade, eller för att avrättas omedelbart. Redan tre år efter Lenins revolution hade Sovjetunionen 50 000 fångar i 84 koncentrationsläger. Ytterligare tre år senare hade antalet läger fyrdubblats. De tyska nationalsocialisterna lärde sig av metoden, och fulländade snart det industriella mördandets konst.

Kommunismen och nazismen kommer för evig tid vara förknippade med det totala våldet, med massmord. Men det är viktigt att komma ihåg att detta inte var resultatet av en slump eller av att särskilt sadistiska personer råkade få makten. Det följde logiskt ur de båda ideologierna. Världen var fylld av konflikter, historien var en kamp, och nu var tiden inne för den rätta rasen/klassen att gå segrande ur denna kamp. Andra klasser och raser var förutbestämda av naturen eller historien att gå under. Det var statens uppgift att göra denna övergång och utveckling så effektiv och smidig som möjligt. För de totalitära, liksom för Hegel, blev staten den världsliga manifestationen av historiens nödvändighet.

Därför blev terrorn en central uppgift för statsapparaten. I traditionella, auktoritära diktaturer minskar terrorn då allt motstånd är krossat. Eliten har då säkrat den makt och rikedom de eftersträvat. Men de totalitära diktaturerna hade en mycket större uppgift, att förverkliga den sanna utvecklingen. Tvärtemot situationen i andra diktaturer tilltog därför terrorn då motståndet och oppositionen mot regimen var nedslaget. Det var då de kunde påbörja sin verkliga uppgift: att utrota de raser och klasser som stod i vägen för historiens naturliga utveckling.

Det är detta som gör de totalitära folkmorden unika. De mördade inte individer för att de handlade eller tänkte felaktigt, de utrotade individer för att de tillhörde en grupp – t ex för att de var judar i nazi-Tyskland, eller för att de var kulaker i Sovjetunionen. Både Marx och Hitler avfärdade fri- och rättigheter som borgerligt nonsens. För kommunister och nationalsocialister var individen något mindre verkligt än kollektivet. Människans enda existensberättigande låg i om hon levde för kollektivet, och om det så krävdes, dog för det.

Historiedeterminismen gjorde att de som utförde brotten, mördare och lägervakter, egentligen inte ansåg sig ha något individuellt ansvar för sina handlingar. De var bara andens/historiens/naturens redskap för att genomföra det nödvändiga. Historien hade redan uttalat dödsdomen, partimedlemmen hade bara att utdela straffet. Det hade inte i sig att göra med att tyskar eller ryssar skulle vara mer bestialiska än andra människor. Men alla de idéer de hade fått lära sig pekade på att de borde ställa sig i kollektivets tjänst. Och deras intellektuella hade om och om igen förklarat för dem att deras egna intressen, och deras egen vilja var oväsentlig. Att sätta sig över den egna viljan var det verkligt moraliska. Hanna Arendt skrev om nazismen att de flesta tyskar “måste ha varit frestade att inte mörda, inte råna, inte låta sina grannar gå för att möta sin undergång…men Gud vet att de hade fått lära sig att motstå frestelser.”

Höger- och vänsterextremism

Trots de uppenbara likheterna mellan kommunismen och nazismen betraktas de ofta som motsatta ideologier. Nationalsocialism och fascism kallas regelbundet för “högerextremism”, och eftersom höger också betecknar liberala idéer ska associationerna gå till kapitalism och västerland. Hitler är det kapitalistiska samhällets logiska slutpunkt, försökte Sovjetunionens marxister slå i folk. En bisarr idé som faller på att Tyskland på 1930-talet var det minst kapitalistiska av alla industrialiserade stater, och snarast utmärktes av frånvaro av en borgarklass.

Marxisterna har ändå hävdat att nazismen var överklassens och kapitalets extremaste ideologi. De har påstått att Hitler var storfinansens sista bastion mot kommunismen, och försökt utmåla honom som kapitalets marionett som snällt lät storföretagarna behålla sina företag när han kom till makten. Men talet om stödet från finansen är helt enkelt inte sant. Det tyska storkapitalet var visserligen motståndare mot fri marknad och hade inte fått sin position genom konkurrens utan genom privilegier, monopol och tullar. Men det fick dem att stödja de konservativa partierna, samtidigt som de var misstänksamma mot Hitler som föraktade “plutokratin” och talade för socialisering och planhushållning. De ekonomiska medlen fick Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet främst från de många medlemmarna, inte från kapitalisterna.

Det var bara när Hitler slöt sig samman med konservativa nationalister som stod industrin nära som han kunde utnyttja deras ekonomiska medel. Först 1932, året före maktövertagandet, fick nazisterna några substantiella företagarbidrag. Det enda alternativet var då kommunisterna, och kapitalisterna var mer rädda för att bli mördade av dem än att bli kontrollerade av nazisterna. Att företagarna efter Hitlers maktövertagande lydde hans order var mindre ett ideologiskt val, och mer en insikt om att de annars hade mördats eller satts i koncentrationsläger. Man förstår hur lite det gör en koppling nazism/kapitalism befogad då man inser att kapitalisterna som samarbetade med Hitler – tyska företagare som Krupp, Thyssen, Stinnes – var precis samma personer som femton år tidigare påverkade den tyska regeringen att stödja Lenin och bolsjevikerna som Sovjetunionens härskare.

Nationalsocialismen är en socialism

I praktiken utövade nazisterna och kommunisterna samma ekonomiska politik. När de tagit över Tyskland förverkligade nationalsocialisterna, trogna sitt namn, en fullfjädrad socialistisk planhushållning. Det är ett faktum som ibland har glömts eftersom företagsägarna ofta behöll administrationen och det formella ägandet av företagen. Men makten över samtliga ekonomiska beslut förlades till staten, och bara om företagarna gjorde exakt som nazisterna krävde fick de behålla sin ställning. Bonniers världshistoria beskriver processen:

“Statens kontroll av arbetsförhållanden och produktion växte snabbt. Varje företag fick efter hand en bestämd tillgång av råmaterial eller halvfabrikat med noggranna föreskrifter om produktionstid och produktionsresultat. Varje avvikelse betraktades som sabotage. Näringslivet underordnades ett Reichswirtschaftsministerium, som genom arbets- och företagarråd, samordnade under ett riksarbets- och riksföretagsråd, utövade en alltmer ingående kontroll av näringslivet.”

Nazisterna införde i praktiken en kopia av den kommunistiska planekonomin, som Lenin i sin tur hade modellerat efter den tyska planhushållningen under första världskriget. Den enda skillnaden var att Hitler inte kastade ut de personer som tidigare administrerade institutionerna – liksom han inte gjorde det på andra områden, t ex i militären och pressen. Hans första intresse var effektivitet, och den gamla direktörsklassen kunde vara mer effektiv än lekmän bland partimedlemmarna. Han hade lärt sig av Lenins misstag att slänga ut företagarna i stället för att utnyttja dem.

De radikalaste nazisterna ville förstatliga alla institutioner, och besätta alla poster med övertygade nationalsocialister. Men Hitler kunde svara att:

“Detta är socialism – inte sånt strunt som ägandet av produktionsmedlen. Vilken betydelse har sådant, om jag i stället inrangerar människorna i en fast disciplin som de inte kan undfly? Låt dem äga mark eller fabriker om de vill. Det centrala är att staten, genom partiet, är allenarådande över dem, oavsett om de är ägare eller arbetare. Allt det är oväsentligt. Vår socialism går mycket djupare…Varför skulle vi behöva socialisera bankerna och fabrikerna? Vi socialiserar själva människorna.”

Av de interna samtalen i ledarkretsen framgår det emellertid tydligt att Hitler planerade att efter kriget, i lugn och ro, förstatliga den tyska företagsamheten även formellt och rensa ut de gamla kapitalisterna när det utbildats kompetenta nazister. Liksom Marx avskydde han särskilt aktiebolag eftersom de gjorde det möjligt för ägare och spekulanter att tjäna pengar utan att få valkar i händerna.

På ett banbrytande vis förstatligades även välfärden i Tyskland, så att flera utländska socialister faktiskt såg det som ett socialt föredöme. Alla fria föreningar förbjöds och ersattes av statliga som tog hand om varje aspekt av människans liv; statliga socialförsäkringar infördes och byggdes ut; till och med fritiden förstatligades med lagstadgad ledighet, organiserade semesterresor, och obligatoriska sportaktiviteter. Staten finansierade all kulturkonsumtion, som alltså blev gratis, och i samtidigt likriktades fullständigt. Skatterna chockhöjdes och på mindre än tio år infördes 58 nya ämbetsverk för byråkrati och kontroll.

En fullständig valutareglering infördes och den frihandel som fanns avskaffades. Offentliga arbeten i enorm skala för främst motorvägar, järnvägar och bostäder, initierades. Efter det sovjetiska exemplet infördes tvångsarbete för alla män – en idé som redan Marx och Engels kom på och förespråkade i det första utkastet till Det kommunistiska manifestet. När den amerikanske ekonomen George Reisman studerade Sovjets och Tysklands ekonomi hittade han ingen skillnad, utom färgen på skjortorna:

“I nazi-Tyskland kontrollerade staten alla priser och löner och bestämde vad varje företag skulle producera, i vilken mängd, med vilka metoder, och vem som skulle få produkterna. Det var ingen fundamental skillnad mellan nazisterna och kommunisterna. Medan kommunisterna i Ryssland bar röda skjortor och hade femårsplaner, hade nazisterna i Tyskland bruna skjortor och fyraårsplaner.”

Det var sådana likheter som gjorde att Hitler i ett anförande i februari 1941 hävdade att “i grund och botten är nationalsocialism och marxism samma sak”. Och inte utan viss rättvisa kunde han påstå att: “Jag är inte bara marxismens besegrare, utan man kan också säga att jag är den som förverkligar marxismen.”.

Nazisternas ideolog, Joseph Goebbels, intygade släktskapet mellan ideologierna, och förklarade att det var just därför bråket mellan dem blev stort och allvarligt. Han var varken den förste eller siste att tycka att kättare är värre än hedningar:

“Vår kamp mot bolsjevismen är inte en kamp mot, utan tvärtom en kamp för socialismen, en kamp som inspirerats av den djupa övertygelsen att den sanna socialismen bara kan förverkligas om den vulgäraste och mest komprometterade ättlingen av socialismen…först elimineras.”

Som redan den liberale tänkaren Friedrich Hayek konstaterade var det alls inte ekonomisk socialism eller kollektivism som nazisterna såg som det farliga i kommunismen. Det var tvärtom marxismens liberala sidor: dess internationalism och de demokratiska drag som finns i vissa schatteringar. Hitler konstaterade:

“Jag har lärt mig mycket av marxismen, vilket jag inte tvekar att erkänna. Skillnaden mellan dem och mig är att jag verkligen har genomfört vad dessa pratkvarnar och pennfäktare bara försiktigt har påbörjat…Jag behövde bara logiskt utveckla vad socialdemokraterna hela tiden misslyckats med på grund av deras försök att göra det inom den demokratiska ordningen. Nationalsocialism är vad marxismen skulle ha kunnat bli om den hade brutit sina absurda och artificiella band till den demokratiska ordningen.”

I de fall som marxister bröt med demokratin och internationalismen, som t ex Stalin gjorde, så kunde de röna stor välvilja. Hitler kallade honom “Stalin, geniet” och i bordssamtalen uttalar han sin beundran över att även Stalin insett att en hög kulturell nivå skapas genom “inskränkandet av den individuella friheten”, eftersom friheten bara håller människor kvar på apstadiet. Hitler tyckte att Stalin hade åstadkommit “en slags slaviskt-moskovitisk nationalism”, och ansåg att kommunisternas fullständigt hänsynslösa kontroll visade på en revolutionär anda som han till sin besvikelse saknade hos sin allierade, det fascistiska Italien. Men även Mussolini kände igen sig i Sovjetunionen som enligt hans mening hade uppnått “en sorts slavisk fascism”.

Kopplingar

När ideologierna är så snarlika är det inte konstigt att de har utövat lockelse på samma människor. De många personöverlappningarna är ett exempel på det. Ledande fascister och nazister kom ofta från olika socialistiska grupper. Benito Mussolini var före maktövertagandet en ledande italiensk marxist, som 1912 tog kommandot över socialistpartiet med en kompromisslöst marxistisk linje och redigerade partiets dagstidning L’avanti. “Äntligen en riktig socialist!” utropade en förtjust Lenin i Pravda över sin radikale kollega.

I Tyskland gick så många socialister och kommunister över till nationalsocialismen att vanliga tyskar talade om nazisterna som “biffstekar” – bruna utanpå, röda inuti. En av anledningarna till att kommunistpartiet rasade samman så snabbt efter Hitlers förbud mot det var att mängder av partimedlemmar strömmade in i nazistpartiet. Det var bara att byta uniform och fortsätta att skräna mot kapitalismen och demokratin. Man har gissat att nästan en tredjedel av medlemmarna i nazisternas stormtrupper, SA, var gamla kommunister. Hitler understödde aktivt förhållandena. Småborgaren och socialdemokraten kunde aldrig bli en verklig nationalsocialist, förklarade han, men det kunde kommunisten:

“Det finns mer som förenar oss med kommunisterna än som skiljer oss åt. Framför allt finns där den sanna revolutionära känslan som lever överallt i Sovjet utom där det finns judiska marxister. Jag har alltid hållit denna sanning i minnet och har givit order att alla gamla kommunister ska accepteras i partiet omedelbart.”

Britten Oswald Mosley, var socialistisk parlamentsledamot och arbetsmarknadsminister i Labourregeringen. Han avgick emellertid då hans keynesianska politik inte genomfördes, och ett år senare grundade han det brittiska fascistpartiet – påhejad av bl a socialisten George Bernard Shaw. I Sverige kan vi exemplifiera med Nils Flyg, på 30-talet riksdagsman för dåvarande kommunistpartiet. Efter en partisplittring lämnade han partiet och blev 1937 ledare för Socialistiska Partiet, som fick allt större sympatier för nationalsocialismen. Snart stödde partiet öppet Hitler och tog emot pengar från Berlin under kriget.

Det finns ett djupt samband mellan det kollektivistiska perspektivet i ekonomi och i etnicitet. När en politisk rörelse börjar tänka i termer av konflikter mellan grupper och av kollektiv skuld blev det lätt att hatet urartade och riktades mot klassiska, urskiljbara grupper: homosexuella, utlänningar, zigenare, och inte minst judar. Antisemitismen har inte varit främmande för den socialistiska idétraditionen. Den uråldriga kristna avskyn mot judarna har spätts på av att folk ofta har mött judar i deras roll som kapitalister, bankirer och utlånare – verksamheter som socialismen avskyr.

“Antisemitism är dumbommarnas socialism” förklarade Lenin. Och i så fall styrs socialistiska regimer i allmänhet av dumbommar, för det är mycket vanligt att dessa har förfallit till judeförföljelser. Det gäller bl a Lenins efterträdare, Stalin, som redan på 30-talet avrättade de judiska intellektuella och förbjöd judiska skolor och tidskrifter. Efter andra världskriget inriktade han sig på judarna som individer. Stalin såg judiska konspirationer i alla väderstreck, och lät de kommunistiska diktaturerna skicka judar till läger för misstänkt “sionism” eller “kosmopolitism”. Arbetare uppmuntrades att misshandla judar och Stalin planerade massdeportationer. Aktionen inleddes i slutet av 1953 då regimen tvingade judiska läkare att erkänna påhittade mordförsök mot partiledningen. Tanken var att det skulle följas upp med en ren terrorvåg, men gudskelov dog Stalin strax efter offentliggörandet av den påhittade komplotten. Kommunistiska tidningar fortsatte emellertid att rita “judenäsor” på karikatyrerna av kapitalister.

Karl Marx var inte antisemit, men han gick i bräschen för att identifiera juden med det förhatliga kapitalet. Han förklarade att: “När samhället lyckas förinta judendomens empiriska väsen och den smutsiga handel som judendomen påtvingat oss kommer juden att bli omöjlig.” Hans ideologiske rival Bakunin såg judarna som “En exploaterande sekt, ett blodsugande folk”. Proudhon konstaterade om judarna att “Denna ras måste skickas tillbaka till Asien eller utrotas.”. Själva termen “antisemitism” myntades för övrigt i en positiv bemärkelse, av den tyske socialisten Wilhelm Marr, som i slutet av 1800-talet grundade tidskriften Antisemitiska häften. Kommunisterna hade redan det kollektivistiska konflikttänkandet. Och de kollektivister som började se vikten av ras- eller religionsfrågor tillämpade det tänkandet även där.

Samarbete mot fred & frihet

Socialister och fascister pucklade gärna på varandra på gatorna, men de hade inte heller några skrupler inför att samarbeta om det ansågs lämpligt. “O ja, vi erkänner att vi samarbetar med nationalsocialisterna, att vi tillsammans med nationalsocialisterna vill förstöra det existerande sociala systemet”, förklarade en lokal tysk kommunistledare 1930, “Bolsjevism och fascism delar ett gemensamt mål; förintandet av kapitalismen och av det socialdemokratiska partiet. För att nå detta mål är vi berättigade att tillgripa alla medel.” (Kommunisterna hade order från Moskva att angripa socialdemokraterna hårdast. Kättare var värre en hedningar.)

Samarbetet kunde ske i liten skala, som då de tyska nazist- och kommunistpartierna under tidigt 30-tal hade gemensamma evenemang på gräsrotsnivå. I riksdagen stod de på samma sida mot dem som ville ha stabilitet och ett slut på gatuvåldet – Hitler konstaterade att ingen regering kunde styra emot kommunister och nazister när dessa hade gemensam majoritet i parlamentet. När nazisternas socialiseringsmotion hade fallit, förnyade kommunistpartiet den, med samma formuleringar. Även partiernas huliganer tog ibland en paus från att klå upp varandra. Tillsammans organiserade de en våldsam transportarbetarstrejk i Berlin i november 1932. Nazisterna och kommunisterna rev gemensamt upp spårvagnsskenor och misshandlade strejkbrytare som ville arbeta.

Ett samarbete i större skala var Molotov/Ribbentrop-pakten i slutet av augusti 1939, och dess uppföljningar. Stalin och Hitler betygade varandra sin vänskap och styckade Polen, och resten av Europa i varsin sfär. Den tyske utrikesministern Ribbentrop stortrivdes hos de kommunistiska värdarna i Moskva när pakten slöts, och rapporterade att det var som “bland mina gamla nazistvänner”. Historikern Paul Johnson har beskrivit scenen:

“Där de berusade mördarna raglade omkring i rummet och fumligt omfamnade varandra liknade de mer än något annat en samling rivaliserande banditer som hade kämpat mot varandra förr och kunde göra det igen, men som i grund och botten höll till i samma bransch.”

Det var startskottet: någon vecka senare bröt andra världskriget ut. Stalin understödde den tyska krigsmaskinen med olja och spannmål, och kallade Hitler “ett geni”. Kommunistpartier Europa över, inklusive det svenska nuvarande vänsterpartiet, förespråkade fred med Tyskland och anklagade England-Frankrike för aggression. När de tyska trupperna marscherade in i Frankrike, uppmanande den franska kommunistledaren, via radio från Moskva, sina egna landsmän att inte göra motstånd. Även långt efter att Tyskland attackerat Sovjet var Hitler noga med att påpeka för sina anhängare att världskriget började med att de revolutionära staterna, Tyskland och Sovjet, förenade sig mot de aggressiva borgerliga staterna i väster, Frankrike och England.

Den ömsesidiga beundran och samarbetet kunde aldrig hindra den kommande konfrontationen mellan Tyskland och Sovjet. Till detta medverkade att Hitler och många andra såg bolsjevismen som judisk, en synvilla som delvis berodde på att de demokrater som störtade den ryske Tsaren i februari 1917 gav judarna medborgerliga rättigheter. Det gjorde att judarna i Ryssland blev synliga för vanligt folk i ämbetsverk, polis, militär och ekonomi ungefär i samband med att Lenin och kommunisterna tog makten genom oktoberrevolutionen 1917. Att Marx var född jude bidrog till myten.

Men den viktigaste anledningen till Hitlers avsky mot Sovjetunionen och kommunismen var att landet var det slaviska folkets stat. I nazisternas rashierarki intog slaverna en jumboplats, och helst ville de att slaverna skulle utrotas eller göras till trälar – så att tyskarna själva kunde få lebensraum i öster. Redan Marx parhäst Engels tyckte att det vore “ett steg framåt” om ett krig eliminerade de i hans tycke reaktionära slaviska folken “från jordens yta”. Men nazisterna gjorde detta till en oerhört central punkt i sin ideologi. Med det tänkandet var ett krig mellan de båda totalitära staterna i längden oundvikligt. Men trots varningar trodde Stalin in i det sista inte att Tyskland skulle bryta pakten och starta krig. Det är omvittnat att den paranoide Stalin bara hade förtroende för en enda person: Adolf Hitler.

För vidareläsning:

Per Ahlmark: Det öppna såret – om massmord och medlöperi, 1997
Hanna Arendt: The Origins of Totalitarianism, new ed, 1966
Hanna Arendt: Eichmann in Jerusalem, 1965
Yvan Blot: Socialism och fascism – samma familj, 1985
Peter Englund: Brev från nollpunkten, 1996
F A Hayek: The Road to Serfdom, 1944
Adolf Hitler: Mein Kampf, svensk översättning 1992
Paul Johnson: Moderna tider, 1987
Ludwig von Mises: Omnipotent Government, 1944
Leonard Peikoff: The Ominous Parallells, 1982
Henry Picker (red): Hitlers bordssamtal i führerhögkvarteret 1941-42, 1967
Richard Pipes: Den ryska revolutionen, 1997
Karl Popper: The Open Society and its Enemies, femte uppl, 1977
Hermann Rausching: The Voice of Destruction, 1940
George Reisman: The Government against the Economy, 1979
Herbert Tingsten: Nazismens och fascismens idéer – Den nationella diktaturen, 1992

Publicerad i tidskriften M2 mars 1999.

Kommunismen tillsammans med nationalsocialismen är 1900-talets två stora politiska farsoter, som drabbat världen.

Det finns många gemensamma nämnare mellan de två ideologierna. Båda är starkt våldsinriktade, de är revolutionära, utomparlamentariska, antidemokratiska. Det finns en mängd andra likheter, vilka jag inte berör här. Vad dessa våldsideologier har åstadkommit under 1900-talet – och dessvärre fortfarande på många håll i världen – torde de flesta människor ha kunskap om.

Riksdagsvalet 2010, ser ut att bli en hård kamp mellan de två blocken. Skulle den rödgröna oppositionen ( bestående av socialdemokraterna, miljöpartiet, samt vänsterpartiet ) gå segrande ur denna strid, uppstår en helt ny situation i svensk politik.

För första gången i svensk politisk historia, riskerar vi då att få kommunister i en svensk regering. Socialdemokratin har historiskt alltid varit på sin vakt, mot att tillåta kommunister i sina regeringar. Tidigare har många sossar proklamerat: ” Inga löss i den röda fanan “. Den stolta parollen har uppenbarligen försvunnit.

Problemet är att i vänsterpartiet, finns fortfarande individer vilka definierar sig som kommunister. Partiordföranden Lars Ohly, gjorde förvisso för  inte så länge sedan avbön. Givetvis mest av konjunkturella skäl. Det finns således en fara, att Sverige efter nästa års riksdagsval, drabbas av en regering med ett eller flera kommunistiska statsråd. Dessutom en regering ledd av Mona Sahlin, den svagaste partiledaren i svensk socialdemokratis historia. 

Lars Sjögren

Alexandra Pascalidou tittar i kristallkulan och ser framför sig hur stöd för Sd riskerar att leda till en upprepning av den nationalsocialistiska katastrofen.

Denna vanföreställning, en ogrundad rädsla för kritik av invandringspolitiken, tycks hon dela med i stort sett hela etablissemanget. Detta är mycket beklagligt eftersom det är kontraproduktivt. Just genom att blunda för och ignorera de problem som invandringen medför bidrar man till ett klimat och en miljö där fler och fler ser Sd som de enda som tar det hela på allvar.

Nu tror vi på birkebein förvisso inte att Sd har någon hemlig agenda av den typ som så ofta målas upp. Tvärtom framstår de för det mesta som tämligen återhållsamma.

Vad bör då etablissemanget som lider av Sd-fobi göra. De behöver nog också vaccinera sig som Pascalidou så fyndigt skrev. Rent konkret skulle de också kunna ta problematiken på allvar och verkligen agera.

Dessbättre är det inga antisemitiska eller främlingsfientliga åtgärder som behövs. Det räcker att begränsa invandringen och beviljandet av PUT och medborgarskap, samt att lagföra och utvisa grovt kriminella icke-medborgare. Exempelvis sådana som kastar sten på räddningstjänsten.

Jag brukar vägra kedjebrev. I alla former. Hur angelägna de än är

Min allmänt istadiga och gensträviga natur riktigt stegrar sig. När det ligger nått “passiveagressive i undertexterna” (typ: Gör det här om du vill kunna fortsätta hävda att du är rättrådig, har en god människosyn, vill bli lycklig…) som det ofta gör  - då blir det så mycket värre.

Nu var det inte bara för att Fredrik Petterson håller sig mycket långt från såna slemmiga tilltag som jag gör ett undantag. Utan för att ibland måste man bryta med principerna

Till exempel nu, när Sverigedemokraterna till sist visar att de är just det många av oss menat – men haft svårt att leda i bevis eftersom de passat sig noga för att visa det offentligt.

Parollen “Ett folk – ett land – en nation” har väldigt tydligt placerat dem i ett bestämt sällskap. Översätt till tyska bara, du är förflyttad till en annan tid.

Troligen tänker de att de nu har så fast mark under fötterna att de utan risk kan sluta hymla. Och visst ska man vara tacksam att de – om än inte fullt ut – nu är en aning ärligare. Även om den stora andelen lögner i deras argumentation gör en sådan kommentar ganska absurd…)

Därför, vill jag ha sagt att:

Om du vill hänga på gör så här:
1. Publicera ett inlägg där du förkunnar att (och gärna varför) du aldrig, någonstans, någonsin, någon gång kommer att göra dig beroende av stöd från Sverigedemokraterna, och inte heller stödja eller rösta på någon som inte tydligt lovat att inte under några omständigheter göra sig beroende av dem.

2. Sätt etiketten JAG SÄGER NEJ på bloggen och länka till andra bloggare som gjort samma sak.

3. Lägg in knappen ”JAG SÄGER NEJ” på ett väl synligt ställe på din blogg.
Antingen genom att högerklicka på bilden och spara ner den på din egen dator eller genom att använda bildkoden: <img src=”http://www.socialdemokraterna.se/knappar/d3b1b132e2aa4da5903d213a8d17d88b.png” alt=”” />

4. Skicka vidare uppmaningen till fem andra bloggare.

Jag kickar vidare till:

Lydia Morling, Jonas Alvunger, Lene Rasch, Immanuel Brändemo , Nike Ask Förster, Fröken Å, Lotta Abrahamsson, Birgitta Alvskogen, Kerstin Kokk, Karin Friberg, Anna-Lena Lodenius

Men ni är ju så himla många, alla ni med bra bloggar. Kan som vanligt inte välja alla, man skule ju bara välja fem (Ja det där var väl ungefär fem….)

Här kan du lyssna på en väldigt bra sång, inför bloggandet:
Fosterländsk musik

Och naturligtvis tack till Fredrik Petterson för ett alldeles utomodentligt förslag

Läs även andra bloggares åsikter om kedjebrev, främlingsfientlighet, nationalsocialism, nazism, motstånd

Det kan tyckas som en märkligt vald tidpunkt för Sverigedemokraterna (SD) att starta sin valrörelse med ett landsmöte som kavlar upp de bruna skjortärmarna och låta stöveltrampet ljuda. De har jobbat i över ett decennium på att omformulera, skaka och slingra sig ur bilden av ett gammaldags nazistiskt parti. Mot alla odds har de faktiskt lyckats putsa på fasaden så pass mycket att de framstår som ett valbart alternativ för missnöjda väljare som ser sitt idylliska och närmast mytomspunna välfärdssverige gå i spillror.

Jimmy Åkessons debattartikel i Aftonbladet är populistisk och hätsk på ett sätt som jag mer förknippar med det sena 90-talets Sverigedemokrater. Att den dessutom är full av lögner som de vet att få potentiella väljare kommer att kolla upp förstärker innehållet på ett sätt som är direkt tagen från gammal nazipropaganda. Så varför gör de så här just nu?

Svaret är enkelt. För att de måste.

SD vet naturligtvis om att opinionssiffror bara ger en ytterst liten fingervisning om hur ett valresultat skulle kunna se ut. Ofta är missnöjespartiers stöd långt högre strax innan val än vad det verkliga utfallet blir. SD vill inte riskera att hamna utanför riksdagen igen. Först nu, med vind i seglen är det möjligt för Jimmy Åkessons debattartikel att publiceras i en stor tidning. Genom att utmåla sig själva som kontroversiella underdogs i en tid av ekonomisk kris spelar Åkesson och co på islamofobin och utser en enkel syndabock. Muslimerna (de är alltid en homogen grupp) utmålas som primitiva mordiska känslovarelser som dessutom leder en synnerligen snillrik konspiration mot västvärlden för att utplåna våra högre stående värderingar. Känns retoriken igen?

Samtidigt försöker partisekreterare Björn Söder mobilisera “svenskarna” genom att göra Astrid Lindgren till sin symbol och menar att hon hade ett stort hjärta och samhällsintresse, precis som SD. Den totala bristen på självinsikt blir ganska uppenbar när Söder själv i nästa andetag framstår som riddar Kato med ett hjärta av sten och en klo av järn som river hjärtat ur bröstet på folk. För när skulle någonsin Astrid Lindgrens kämpande figurer sparka neråt? När skulle de någonsin skrika ”Res hem och kom inte hit igen!” åt människor som flytt konflikthärdar. Pippi var inte den som kastade skit på de utsatta ungarna, Jonathan och Skorpan var inte de som valde den enkla vägen och Mio var inte den som var rädd för Landet Utanför.

Så åter till frågan varför de gör så här just nu? Det handlar om profilering. Utan sin rasism och rädsla för omvärdens influenser är partiet ingenting.

I riddar Katos fängelsehåla satt smeden som smitt svärdet som kan skära genom sten fjättrad i hatkedjor av järn. Det är dags att de svarta fåglarna åter bär svärdet till mio som riktar det dödliga hugget mot Sverigedemokraternas stenhjärta och förvandlar dem till den hög med grus de är.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article5978707.ab

http://www.dn.se/nyheter/politik/aftonbladet-tar-debatt-med-sd-1.977561

http://www.dn.se/nyheter/politik/dn-publicerar-inte-rasistiska-debattinlagg-1.977657

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5980222.ab

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3674029.svd

http://sydsvenskan.se/sverige/article559150/SD-text-kan-vara-hets-mot-folkgrupp.html

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/ju-mer-buller-och-bang-desto-battre-for-sd-1.977939

Dags för andra bloggartikeln där jag redovisar erfarenheter från min studieresa om Förintelsen i Polen med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 24-31 augusti. Jag utlovade i första artikeln, om Bodzentyn och Kielce, att det skulle bli sammanlagt tre artiklar. Jag har nu reviderat den planen till att omfatta fyra artiklar. Ämnet denna gång är det som hände i det lilla polska samhället Jósefów i sydöstra Polen, cirka 45 kilometer från gränsen till Ukraina, 1942.

Det beräknas att i mitten av mars 1942, två månader efter den beryktade Wannsee-konferensen i Berlin om den så kallade slutgiltiga lösningen på judefrågan,var fortfarande 75 till 80 procent av Förintelsens offer i livet; mellan 20 och 25 procent hade dödats vid den tidpunkten. Knappt ett år senare, i februari 1943, var statistiken den omvända. Lejonparten av det nazityska massmordet på judarna skedde i Polen i vad som närmast kan liknas vid ett “blixtkrig” med förfärande intensitet. Denna operation krävde en massiv offensiv med insättande av stora insatsgrupper. Samtidigt som detta skedde hade den tyska offensiven i Ryssland gått in i ett alltmer osäkert skede.

På morgonen den 13 juli 1942 gick den tyska 101. Polizei-Bataillon der Reserve  (Reservpolisbataljon 101) under ledning av major Trapp in i det lilla polska samhället Józefów, som ligger i Lublin-regionen i sydöstra Polen. Uppgiften var på papperet okomplicerad – man skulle skjuta byns judiska befolkning. Denna  hade redan tidigare drabbats av den nazityska folkmordspolitiken, då omkring 130 judar hade skjutits till döds på öppen gata den 11 maj av medlemmar i antingen Gestapo (Geheime Staatspolizei) eller Schupo (Schutzpolizei). Och den 13 juli, samma dag som den omtalade massakern ägde rum, mördades 300 unga judiska män från orten ombord på ett tåg som skulle föra dem till tvångsarbete i Lublin.

 Ett minnesmärke över hjältar från Józefów 1863 respektive 1939-44.

Józefów hade grundats 1725 på den plats där den lilla floden Niepryszka springer fram. Vid Polens första delning kom den lilla staden 1772 att tillhöra Österrike. 1809 blev den en del av Herzogtums Warschau (hertigdömet Warszawa) då detta bildades. 1870 förlorade Józefów sina stadsrättigheter, vilka man inte återfick förrän 1988. I dag bor omkring 2500 personer på orten.

Massakern i Józefów har blivit internationellt känd främst tack vare den amerikanske historikern Christopher R. Brownings bok Ordinary Men (på svenska Helt vanliga män, Norstedts 2006, 282 sidor). Boken är en av de mest uppmärksammade som skrivits om Förintelsen under senare år och bygger på författarens minutiösa efterforskningar kring den tyska Reservpolisbataljon 101 från Hamburg i norra Tyskland. Brownings huvudtes är att de medelålders män som tjänstgjorde i denna militära enhet – de ansågs för gamla för att tjänstgöra i Wehrmacht eller SS - inte alls var några monstra i människoskepnad utan tvärtom helt vanliga män, vilka under speciella förhållanden blev kapabla till omänskliga gärningar.

Det var således inte enbart grymma insatskommandon som massakrerade judar inom ramen för den tyska offensiven i östra Europa. För att den slutgiltiga lösningen skulle kunna genomföras fick också vanliga ordningspoliser rycka in, och här var Reservpolisbataljon 101 ingalunda ensam. Browning ger en rad exempel på utrotningsaktioner av detta slag, men det är alltså det som skedde i Józefów jag valt att behandla här – främst för att jag besökt platsen.

Jag citerar Browning:

“Det var troligen den 11 juli som Globocnik (Odilo Globocnik, SS- och polischef, chef för judeutrotningen i det polska så kallade Generalguvernementet) eller någon i hans stab kontaktade major Trapp och informerade honom om att reservpolisbataljon 101 hade fått uppdraget att samla ihop de 1800 judarna i byn Józefów ett trettiotal kilometer sydost om Bilgoraj. Denna gång skulle flertalet judar dock inte förflyttas. Endast manliga judar i arbetsför ålder skulle skickas till ett av Globocniks läger i Lublin. Kvinnor, barn och åldringar skulle helt enkelt skjutas.”

Major Trapp var omvittnat upprörd över att ha tvingats mottaga denna order och lär ha gråtit som ett barn. Han uppges ha sagt till sin chaufför: “Om den här judehistorien någonsin vedergälls i detta jordiska, så Gud nåde oss tyskar.” Medan bataljonens befälhavare for runt och grät och beklagade sig högljutt över den givna ordern började dock mannarna i enheten förbereda sig för uppgiften. Browning igen:

“Underbefälen delade in en del av manskapet i patruller om två, tre eller fyra och skickade in dem i de judiska delarna av Józefów. Andra utsågs till livvakter och posterades längs gatorna mot torget eller på själva torget. När judarna drevs ut ur sina hus och de som inte kunde förflytta sig sköts, fylldes luften av skrik och gevärsskott.”

Helt vanliga tyska män som blev Hitlers villiga bödlar.

Större delen av mördandet skedde i en skog på två sidor om en väg ett par kilometer från Jósefów. Dit fördes judarna i grupper om 40-50 personer, och båda exekutionsplutonerna fick förflytta sig i skytteltrafik mellan avlastningsplatsen vid vägen och skogen under hela dagen den 13 juli. Det hör till saken att major Trapp på morgonen hade erbjudit de äldre i bataljonen att stiga åt sidan om de inte trodde att de skulle orka med uppdraget. Bara tolv man av nära 500 hade gjort så utan att behöva riskera några efterräkningar.

Vid den rättegång som följde många år efter kriget – de åtalade fick försumbara straff eller frikändes – sökte de flesta ursäkta sig med att de inte hade annat val än att lyda order, men riktigt så enkelt var det ju inte. Soldaterna hade i början av operationen erbjudits att lämna in sina gevär och avstå från mördandet, men bara en handfull hade gjort detta. I stället gjorde man gällande att vid den tidpunkt då Trapp kom med sitt erbjudande hade man inte uppfattat vad han sade just då. Senare blev det för sent. En polisman erkände att han dödat ett 20-tal judar innan han fick nog.

En av bataljonens medlemmar, en 35-årig metallarbetare, gav följande bisarra och samtidigt oerhört skrämmande vittnesmål:

“Jag ansträngde mig att skjuta enbart barn, och det gick. Det var så att mödrarna höll barnen i handen. Min kamrat bredvid sköt då modern och jag sköt hennes barn, eftersom jag resonerade som så att barnet trots allt inte kunde leva vidare utan sin mor. Det skulle så att säga döva mitt samvete att jag befriade barn som var oförmögna att leva vidare utan sina mödrar.”

Medlemmarna i 101. Polizei-Bataillon der Reserve var alltså knappast ondskefullare än folk i gemen men blev ändå Hitlers villiga bödlar genom de speciella omständigheter som var för handen. Under följande 16 månader deltog samma enhet i mördandet av 38 000 judar och skickade iväg ytterligare 45 000 till koncentrationslägret Treblinka.

Transport till förintelselägret Treblinka.

Utanför Józefów finns ett enkelt minnesmärke i sten från 1974 i ena skogskanten vid den väg som skär igenom skogen där judarna sköts och sedan kastades  i massgravar. Eftersom minnesmärket restes under kommunisttiden anges att de mördade var offer för “hitlerismen”; kommunisterna var inte villiga att erkänna att nazismen faktiskt var en socialistisk rörelse, vilket ju termen “nationalsocialism” ger vid handen.

Den marginella TV-kanalen TV8, närmare bestämt en av dess frontfigurer, Lars Brorduktigsson…förlåt, Adaktusson, har svarat för en veritabel journalistisk “bragd”. Den 15 september avslöjade Adaktusson nämligen att en av Sverigedemokraternas mer framträdande kandidater i kyrkovalet, göteborgaren Patrik Ehn, har ett förflutet i det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). I samma inslag tilläts en något förvirrad präst att breda ut sig om SDs påstådda farlighet.

Med smattrande röst ställde Adaktusson även partiledare Jimmie Åkesson till svars för att man lät en före detta nationalsocialist kandidera, detta mot bakgrund av att Åkesson förra året deklarerat att gamla nazister och extremnationalister ej göre sig besvär i SD-sammanhang. Jimmie klarade sig efter vanligheten galant, låt vara att han nog inte hade läst in sig ordentligt på Ehns bakgrund. I TV8s reportage framkom även att två kandidater längre ner på listan – från Haninge respektive Härnösand – tidigare representerat Nationaldemokraterna.

Brorduktigsson ger fingret.

TV-tittarna informerades emellertid inte – surprise! – om kandidat Ehns fullständiga bakgrund. Sanningen är att han i mitten på 1980-talet, som tonåring, mycket riktigt var med i NRP några år. Därefter hoppade han dessbättre av och anslöt sig i stället till Centerpartiet. Patrik Ehn, i dag 42 år gammal, blev i mitten på 1990-talet ombudsman för Centerns ungdomsförbund (CUF) i Bohuslän. När han blev litet äldre invaldes han i Centerpartiets styrelser i Göteborg respektive Västra Götaland. I samband med att Patrik Ehn 1999 anställdes som lärare i Skövde blev han så ordförande för därvarande lokalförening.

Så var det alltså med Patrik Ehns bakgrund. TV8s underlåtenhet att informera om hela historien visar med stor tydlighet att kanalen i fråga endast är intresserad av svärta ner Sverigedemokraterna inför kyrkovalet på söndag, där Ehn kandiderar på samtliga fyra nivåer – från församling till kyrkomöte. Adaktussons feta “avslöjande” har, vad jag känner till, även uppmärksammats av SVT text, TV4 samt Svenska Dagbladet, möjligen också i andra media.

“Avslöjanden” av det här slaget visar på att medierna, liksom så många gånger förr, på ett närmast desperat sätt är ute efter att gräva fram tänkbara skandaler om olika sverigedemokrater. Det blir dock bara patetiskt när man inte får fram mer än så här, att en kyrkovalskandidat för nästan ett kvartssekel sedan i ungdomligt oförstånd anslöt sig till ett extremparti för att därefter gå med i Centern. Det förvånar vidare att TV8 valde att gå ut med att ynka två SDare tidigare tillhörde extremnationalistiska Nationaldemokraterna – bytet från mikroskpiska ND till det avsevärt mer nyanserade och etablerade SD tyder ju onekligen på en politisk utveckling i rätt riktning!

Man undrar i sammanhanget när TV8 kommer att gräva fram det förflutna hos kandidater från övriga partier som ställer upp i kyrkovalet. Det borde rimligen finnas en hel del gamla övervintrade kommunister hos Vänsterpartiet, för att ta ett exempel. Det är också sant att i de sverigedemokratiska leden finns en och annan tidigare vänsterpartist – när kommer Brorduktigssons scoop om dessa?

Patrik Ehn är för övrigt en lugn och sansad person som kommer från ett kristet hem. Klicka gärna på nedanstående länk till en intervju som SD Televisions Hans-Olof Andersson gjorde i somras med Patrik Ehn. Här framhåller denne bland annat det märkliga faktum, att många svenska rektorer drar sig för att hålla skolavslutningar i kyrkan samt att han brinner för diakoni. Man blir mörkrädd!

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://i3.ytimg.com/i/zXE6dN_pawI36lXbZpYPmg/1.jpg&imgrefurl=http://www.youtube.com/watch%3Fv%3Dhi8HWw8ynB4&usg=__jmoiayPrMNcX8DUynmRJFdUlv5w=&h=88&w=88&sz=4&hl=sv&start=8&tbnid=7qF4FoOPDywbFM:&tbnh=77&tbnw=77&prev=/images%3Fq%3DPatrik%2BEhn%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN

Om Nordiska rikspartiet kan slutligen sägas, att det är Sveriges enda öppet nationalsocialistiska parti. Det grundades som Sveriges nationalsocialistiska kampförbund av trädgårdsmästaren Göran Assar Oredsson 1956; Oredsson är fortfarande partiledare (NRP kallas emellanåt “Assar och hans nassar”) ! Mer om partiet här:

http://www.motstand.org/nrp/

Mest av allt förefaller NRP vara en samling stollar som nog utgör ett försumbart hot mot rikets säkerhet, även om partiets åsikter (man högtidlighåller exempelvis den 20 april varje år Hitlers födelsedag) naturligtvis är avskyvärda. Ungefär samma sak kan sägas om kommunistiska partiet (KP), som dock är större.

Jag hade nyligen förmånen att få göra en studieresa till Polen i arrangemang av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Här följer den första av tre bloggartiklar med intryck från denna resa. Syftet var främst att studera den nationalsocialistiska Förintelsen.

I resan ingick också den högtidliga återinvigningen av den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn, vilken restaurerats bland annat med hjälp av bidrag från Sverige och SKMA. Eftersom jag själv bidragit med en slant var det en särskild upplevelse att bevista denna invigning, som skedde i närvaro av bland andra Polens chefsrabbin Michael Schudrich samt kantorn vid Stora synagogan i Stockholm, Maynard Gerber. Medverkade gjorde även Bodzentyns borgmästare samt representanter för den katolska kyrkan, vars kyrkoherde bidragit aktivt till upprustningen.

Den viktigaste deltagaren var dock utan tvivel Max Safir (född Manes Szafir), en av de få judar i Bodzentyn som överlevde Förintelsen och som sedan många år är bosatt i Sverige; att den obrutne och fysiskt kraftfulle Max är 84 år kan man knappast tro! Det var meningen att Max pappa, Icek Szafir, skulle ha tagit hand om platsen – sedan kom dock kriget emellan och fadern dog i en gaskammare.

Bodzentyns judiska råd före krigsutbrottet.

Den judiska begravningsplatsen i utkanten av den lilla staden Bodzentyn, belägen nordväst om Kraków, var allt som blev kvar då ghettot i staden likviderades av de tyska styrkorna 1942. De första judarna bosatte sig i Bodzentyn kring sekelskiftet 1700/1800. Det dröjde emellertid till 1862 innan de “mosestroende” tillerkändes medborgerliga rättigheter, och 1876 erkändes den judiska församlingen officiellt av de lokala myndigheterna. 1917 uppgick Bodzentyns befolkning om nära 4000 personer till nästan hälften av judar. De miserabla förhållandena under mellankrigstiden med ty åtföljande emigration, icke minst till Toronto i Kanada, gjorde dock att den judiska befolkningen reducerades ner till cirka 30 procent före Andra världskrigets utbrott. Flera ättlingar till dessa fanns för övrigt med vid den ovan nämnda återinvigningen av Bodzentyns judiska begravningsplats.

Förhållandet mellan Bodzentyns etniskt polska och judiska kommuniteter hade länge varit relativt gott, låt vara att det förekom antisemitiska aktioner. David Rubinowicz, en pojke som var bosatt i Bodzentyn och vars dagbok återfanns efter kriget samt utkom i svensk översättning 1960 med titeln Davids dagbok, skriver följande om en sådan incident i Krajno inte långt från Bodzentyn:

“12 februari. Efter frukosten gick vi ut för att skotta snö, trots att ingen sagt till om det, för vägen hade blivit igensnöad under natten. Jag kände igen församlingsvakten, frågade honom vart han skulle och han sa, att han var på väg till byäldsten med ett anslag.(…) Det var (…) en karikatyr av judarna. (…) Överskriften på anslaget är följande: Juden är en bedragare, din ende fiende. Och under står skrivet: Stanna, broder, och begrunda/Hur du drivs av judehundar./Råttor i din mat du får,/I din mjölk de vatten slår,/Deg där feta maskar krälar/Knådar de med judehälar./ När vakten spikade upp det gick folk just från skottningen och de skrattade så att jag fick ont i huvudet.”

Polens första ghetto tillkom första krigsåret 1939. Inom drygt ett års tid fanns det drygt 100 ghetton. Till dessa ghetton tvångsförflyttades judar från närliggande områden, men också judar vilka deporterats från Tyskland, Österrike och andra delar av det tyskockuperade  Europa. Till Bodzentyn, där det vid tillfället fanns omkring 1100 judar, fördes ett större antal judar från staden Plock hösten 1940. Från våren 1941 hänvisades judarna i Bodzentyn till ett getto och fick inte lämna staden. De som rörde sig i den övriga staden utan giltig passersedel sköts med nackskott av nationalsocialisterna. Liksom i alla andra polska getton var förhållandena i det i Bodzentyn omvittnat hemska.

Liksom i andra naziockuperade polska städer tvångshämtades Bodzentyns judiska och polska män och pojkar till tvångsarbeten av olika slag. Max Safir sattes att arbeta i bland annat Herrmann Goering Werke i närbelägna Starachowice, där ammunition tillverkades. Här, liksom i sågverket och stålverket, förekom omänskligt hårt tvångsarbete. Max Zafir undgick med knapp nöd att skjutas av en tysk befattningshavare. Han fortsatte sedan till andra anhalter inom ramen för den tyskledda judeutrotningen, bland annat förintelselägret Auschwitz.

Dagens Bodzentyn, vackert beläget med kringliggande grönska.

Likvideringen av ghettot i Bodzentyn skedde hösten 1942. Aktionen verkställdes i samband med den judiska högtiden Jom Kippur och gick till så att alla judar samlades på stadens torg för att därpå föras till den närliggande staden Suchedniów. Härifrån togs de till dödslägret Treblinka och gick under i Förintelsen. När man spankulerar omkring i dagens fridfulla småstadsidyll, kanske slinker in på en bar och inmundigar ett glas av det goda polska ölet Zywiec, är det nästan omöjligt att föreställa sig de fruktansvärda scener som måste ha utspelt sig här en gång.

Inte så långt från Bodzentyn ligger den större staden Kielce, huvudort i regionen med samma namn. Det var i Kielce Max Safir växte upp. Liksom i andra polska städer drabbades Kielces judar av de tyska nazisternas hårda ockupations- och förintelsepolitik, men det är för en pogrom som inträffade mer än ett år efter krigsslutet som Kielce är mest beryktat i antisemitiska sammanhang.

Huset som är förknippat med denna sinistra del av Polens historia ligger på gatan Planty 7 strax intill ån som flyter genom staden. Den 4 juli 1946 spreds ett rykte om att en liten pojke som försvunnit hade tillfångatagits av stadens judar, som antogs skulle använda pojkens blod för att utföra religiösa ritualer – ett stående inslag i den antisemitiska mytbildningen genom historien. Våldsamma upplopp utbröt och 42 judar, vilka anlänt till Kielce efter krigsslutet, massakrerades. Bland dödsoffren fanns en gravid kvinna, ett nyfött spädbarn samt tonåringar från en kibbutz. Attackerna hade framprovocerats av stadens kommunistiska myndigheter genom dessas inkompetenta hantering av den explosiva situationen.

Pogromen i Kielce var den värsta i sitt slag, men det förekom antisemitiska eruptioner och försök till pogromer över hela det efterkrigstida Polen i städer som Kraków, Rzeszów, Tarnów, Kalisz, Lublin, Paczewo och Kolbuszowa. I inget av dessa fall tycks de styrande kommunisterna, som tillskansat sig makten i Polen efter krigsslutet, hade brytt sig nämnvärt. Kommunisterna hade därtill sin egen antijudiska agenda, vilket var en naturlig sak i det sovjetdominerade Östeuropa (liksom i själva Sovjetunionen) där judarna användes som syndabockar för samhälleliga fel och brister.

Efter den fruktansvärda pogromen i Kielce valde tusentals judar att fly Polen, och samma sak upprepades vid flera andra tillfällen under den efterföljande historien där den största utvandringsvågen skedde i samband med antijudiska utrensningar 1968. I dag finns omkring 5000 judar kvar i ett Polen där en gång närmare hälften av befolkningen hade judiska anor.

Dödsoffren för pogromen i Kielce 1946 begravs inför en stor folkmassa.

Frågan är om de antisemitiska stämningarna helt har dött ut i Kielce. På den byggnad som en gång inrymde stadens synagoga syns nämligen resterna efter några ditklottrade rader med texten “Kaiole do Izraela”, vilket lär vara polska för “Död åt Israel.”

Am ras cu lacrimi: Programul Nationalistilor Autonomi Timisoara

Citez:  Undeva are loc o escrocherie care trebuie stopata…

Söndagen den 23 augusti anordnas i Stockholm den första internationella minnesdagen i Sverige för att hedra offren för kommunismen och nationalsocialismen och för att fira Europas återförening.

För 70 år sedan, den 23 augusti 1939 undertecknades vänskapspakten mellan det kommunistiska Sovjetunionen och det nationalsocialistiska Tyskland. De två diktaturerna delade där upp länderna i östra Europa mellan sig. Detta avtal känt som Molotov-Ribbentroppakten, resulterade i det andra världskrigets utbrott med känt resultat.

Mina tankar går osökt till vänsterpartiets ledare fd? kommunisten Lars Ohly. Hur ser Ohly idag  på det forna kommunistiska Sovjetunionen. Hur är hans syn på Molotov-Ribbentroppakten. Hur är hans syn på järnridån et cetera.

Ohly har sannolikt inte tid att svara på detta, ty han har fullt upp med att odla sitt hat mot Israel.

Lars Sjögren

Vad gav de tyska nationalsocialisterna möjlighet att genomdriva sin politik? Hur kunde Tredje riket upprättas och Förintelsen ske? Det är en klassisk frågeställning i forskningen kring Hitler och hans politik. En stor mängd av mer eller mindre lärda framställningar har publicerats. Nu sällas ytterligare en bok till raden: Götz Alys bok Hitlers folkstat. Aly besvarar frågeställningen delvis annorlunda än tidigare forskare. För honom handlar det icke om, att Tyskland har ett speciellt förflutet, att tyskarna var mer fördomsfulla än andra européer, eller att deras nationalism var mer rasistisk. Nej, Aly menar i stället, att nationalsocialisterna i Tyskland agerade på samma sätt som alla andra maktkåta politiker — de strävade efter att hålla folket på gott humör. De genomförde sociala reformer, skattehöjningar för höginkomsttagare, och införde semester. Och allt detta betalades så klart av — Någon Annan.

Utgivaren av den svenska översättningen, Bokförlaget Daidalos, skriver på sin sida om boken bland annat följande.

Aly visar hur nationalsocialismen förvandlade staten till en rövarmaskin som lyckades vinna stora delar av det tyska folket genom en kombination av socialpolitiska åtgärder, skatteförmåner och varuförsörjning från ockuperade områden. Kostnaderna för denna »tjänstvilliga diktatur» övervältrades på andra européer och inkomsterna från försäljning av exproprierad judisk egendom över allt i Europa flöt in i den tyska krigskassan och därmed i soldaternas fickor.

Kim Salomon fortsätter resonemanget i sin recension av Hitlers folkstat i Svenska Dagbladet Kultur (2009-07-20).

Eftersom det tyska folket vann på nazisternas politik var motståndet mot systematiska plundringar marginellt. Förintelselägren hade som Aly provocerande formulerar det ”folkets bästa för ögonen”.

Vägen till Helvetet är kantad av goda intentioner. Nationalsocialisterna köpte de tyska väljarnas gunst. Tyskarna mådde gott i den framväxande välfärdsstaten och det föreföll ju vara så, att de faktiskt tjänade på det hela. Räkningen skickades ju synbarligen till Någon Annan. Eviga och universella principer och Rätt och Fel får lätt stryka på foten, när plånboken fylles.

Nationalsocialismen, Tredje riket, och Förintelsen är ett av vår tids största tabun och stigmata. Ett av de mest effektiva sätten att tillintetgöra en politisk meningsmotståndare är att bränna ett hakkors i dennes panna. Och sådana försök förekommer. Elise Claeson skriver i en så kallad kolumn (»Värdekonservatism blev plötsligt inne») i dagens Svenska Dagbladet, huru en ledareskribent på Dagens Nyheter förra året antydde, att Claeson är nationalsocialist, emedan hon talar så väl om mödrar; en tysk kvinna, som hyllat Hitlers familjepolitik, blev i denne liberalistiske ledareskribents föreställningsvärld »en tysk Elise Claeson». När man väl har bränt hakkorset i någons panna, är vidare diskussion överflödig. Det är tyvärr ett fungerande sätt att komma undan sina egna intellektuella tillkortakommanden.

Jag har icke för avsikt att bränna något hakkors i någons panna eller att i övrigt göra några jämförelser mellan nationalsocialisterna och vår tids svenska politiker än denna: den främsta drivkraften för alla politiker är deras maktkåthet.  Och för att behålla makten kan det vara nödvändigt att hålla människorna både nöjda och på mattan. Detta genomföres enklast och oblodigast genom passiviserande så kallade »välfärdsreformer» — som Någon Annan måste betala.

Läs också
»Haltande argumentation av oppositionen» (2009-07-01)
»Man betalar skatt, icke för skattesänkning» (2006-11-28)
»Politik är att vilja. Eller?» (2009-07-03)

Det börjar bli dags att runda av min “artikelserie” på temat “Därför är jag konservativ”. Här följer således det sjätte och sista avsnittet i form av en sammanfattning av vad den typ av politisk konservatism jag står för går ut på och varför jag tror att den har mycket att tillföra samhället.

Det är brukligt att inom ramen för den ideologiska termen “konservatism” skilja på olika typer av konservatism. Jag har därför valt att i det här inlägget följa en sådan indelning och därmed ange vilka varianter jag bekänner mig till och varför.

Värdekonservatism

Först och främst vill jag kalla mig värdekonservativ. Det innebär att jag anser att det finns vissa fasta och oomkullrunkeliga värden som måste bevaras för att det samhälle i vilket vi lever skall kunna förbli stabilt och civiliserat. Viktigast härvidlag är, enligt mitt sätt att se, att vi människor inte är atomistiska varelser utelämnade åt oss själva. Vi måste därför som konservativa erkänna att vi står i förbindelse med en högre verklighet, den skapande personlighet och kraft som är alltings upphov och som i dagligt tal kallas Gud.

  ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, skolen I ock göra dem.”

Det finns olika sätt att se på denna personlighet vi kallar Gud i olika världsdelar, länder och kulturer. Eftersom vi i vår del av världen har valt att nalkas Gud via kristendomen utgår min värdekonservatism från grundläggande kristna värderingar. De viktigaste av dessa är övertygelsen att familjen och äktenskapet mellan man och kvinna är samhällets grundval, och att vi inte bara lever för att tillfredsställa oss själva utan också för att tjäna andra.

Detta kan sammanfattas i orden från Jesu Bergspredikan: “Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.”

Socialkonservatism

Grunden för ett socialkonservativt synsätt måste vara att den enskilda individen tar sitt ansvar, både för sig själv och sina närstående. Pliktkänslan, utan vilket samhället inte skulle fungera, är här grundläggande. Se det som en påverkan från Luther, den som vill. Häri ingår även den personliga moraluppfattningen och dess samband med samvetet. Om alla följde sitt ursprungliga samvete, vilket idealt förbinder oss med Gud, skulle vi tveklöst leva i en bättre värld.

Problemet är att pliktkänslan och samvetet är olika utvecklade hos olika individer. Alla tar inte sitt ansvar för sig själva och andra, och alla följer inte sitt ursprungliga samvete eller är medvetna om att det ens existerar.

Därför tvingas samhället dra försorg om svaga och moraliskt outvecklade individer i form av ekonomiskt och socialt bistånd respektive bestraffningar. Detta utesluter naturligtvis inte frivilligt välgörenhetsarbete. Enligt ett socialkonservativt synsätt bör samhället också stå till tjänst med grundläggande sjukvård och utbildning, gärna  med privata alternativ som komplement.

Nationell konservatism

Historien har frambringat ett antal nationalstater, inom vilka människor av skilda etniska och kulturella tillhörigheter lever. Genom en speciell nationstillhörighet och historiskt betingad gemenskap med sina landsmän stärks individen och familjen i sina identiteter. Detta utesluter inte att olika nationer går samman i olika typer av allianser och förbund för gemensam nytta, eller på annat sätt samarbetar med andra nationer.

Sverige har en  i stort gemensam historia sedan omkring tusen år tillbaka, även om det nuvarande Sverige närmast har sitt ursprung i Gustaf Vasas nationsbygge. För att vi svenskar skall kunna fortsätta fungera som ett fritt, självständigt och civiliserat folk måste vi kunna försvara oss på ett effektivt sätt såväl militärt mot utifrån kommande angrepp som polisiärt mot inhemska fiender. Ett starkt militärt försvar samt ett starkt polisväsende och andra rättsvårdande instanser är därför av helt avgörande betydelse för vår framtid i frihet.

Vårt samhällsskick bygger på västerländsk demokrati och tolerans. Detta innebär bland annat att alla typer av meningsriktningar måste få uttryckas, således även odemokratiska sådana så länge dessa håller sig inom lagens råmärken. Toleransen får dock inte övergå i släpphänthet så att vilka avarter som helst accepteras. Personer som önskar bosätta sig i Sverige måste också under noggrann prövning kunna redovisa godtagbara skäl härför samt vara klara över att svenska normer och svenska lagar är överordnade etniska särskildheter.

Vårt statsskick omfattar sedan evärderliga tider monarki. Detta har bibringat kontinuitet och stabilitet, varför det absolut inte finns någon anledning att byta ut det införa republik. Monarkin gör samhället mindre politiserat och tillför värdighet och festivitas, samtidigt som det är betydligt billigare än vad en politiserad och byråkratiserad republik skulle vara.

En sund nationalism avvisar ett utrikespolitiskt aggressivt synsätt och erkänner andra länders nationella strävanden, så länge dessa inte antar expansiva och imperialistiska former. Exempel på det senare är det postkommunistiska Ryssland och det kommunistiska Kina.

Internationell konservatism

Sverige ingår, i egenskap av västerländsk demokrati på kristen grund, i ett internationellt sammanhang som i första hand omfattar Norden, Europa och Amerikas Förenta stater (USA). Vi är inte och kan aldrig bli oss själva nog, vare sig vi väljer att ansluta oss till mellanfolkliga pakter och allianser eller ej.

För mig är det transatlantiska sambandet av väsentlig betydelse. USA är i sin egenskap av världens ledande demokrati och enda supermakt fortsatt en garant för vår egen och den övriga fria världens frihet och demokrati, precis som man varit det under tre världskrig (jag räknar det Kalla kriget som tredje världskriget) och nu under det fortgående Kriget mot den islamistiska terrorn.

Sverige bör därför upprätthålla ett gott och vänskapligt förhållande till USA. Ingen tjänar på att Västeuropa och/eller EU betraktar USA som en konkurrent i stället för en naturlig samarbetspartner. Detta innebär icke ett kritiklöst förhållande till USA, vars fel och brister i förekommande fall givetvis måste få påpekas.

Slutligen vill jag understryka att det för mig inte råder någon motsatsställning mellan ett nationellt respektive ett internationellt synsätt. Dessa båda synsätt kompletterar, enligt min mening, tvärtom varandra på ett fruktbart sätt.

Liberal konservatism

Enligt mitt sätt att se måste en vidsynt och framstegsvänlig konservatism innehålla en liberal komponent. Det är en händelse som ser ut som en tanke att den moderna konservatismens fader, Edmund Burke, faktiskt var en liberal Whig-politiker. Liberalismen är den ideologi som främst tillvaratar den enskilda människans skapande förmåga, icke minst på det ekonomiska men även på det andliga området. Näringsfrihet och religionsfrihet är och förblir viktiga grundstenar i en civiliserad statsbildning.

Den historiska erfarenheten visar således entydigt, att en samhällstyp som sviker individen och hennes aspirationer – såsom kommunistiska, fascistiska, nationalsocialistiska och islamistiska samhällen – i längden inte kan äga bestånd utan ofelbart leder till sin egen undergång. 

Om jag slutligen skall nämna de gestalter som på olika sätt betytt mest för mig som konservativ så får det bli Ronald Reagan (internationellt) samt Gunnar Unger (nationellt).

Många har inte riktigt klart för sig vad termen globalism egentligen står för. På precis samma vis förhöll det sig på trettiotalet med termen nationalsocialism: ingen förstod vad det stod för heller. I fallet nationalsocialism så är dock betydelsen klar: det är en nationell rörelse som följer socialistiska värderingar. Men blir någon klokare på det. Nej, naturligtvis inte. Nu i efterhand förstår vi lite bättre vad det handlade om.

När det gäller globalism så är dock saken något klarare. Man är intresserad av att krossa allt som har med den nationella identiteten att göra, eftersom den går emot den globalistiska idén om en enad värld. Kom ihåg att även Hitler ville ena världen: även han var mao en globalist. Att man nu går lite lugnare fram gentemot hur nazisterna gjorde förändrar dock inte att slutmålet är det samma.

Dagens globalister når sitt mål via inkrementalism, dvs de inför Hitlers plan stegvis … inte för fort … utan långsamt, så vi nätt och jämt reagerar. Anledningen till att man vill ha en enad värld är att det först då är möjligt att kontrollera oss alla. Så gott som allt ägande kommer nämligen i framtiden att fråntas de olika nationerna, och all politisk makt kommer att flyttas utomlands – åtminstone när det gäller frågor av vikt. Allt för att förhindra att vi ställer oss på tvären.

Kineser, indier och afrikaner kommer dessutom snart att börja köpa upp våra svenska företag, vår skog, våra hus och tom våra sjukhus och skolor – samtidigt som svenska affärsmän köper upp allt möjligt i deras länder. Anledningen till att detta tillåts ske beror på att man då på ett effektivt sätt krossar de fria suveräna europeiska hemländerna.

De utomeuropeiska länderna är dock inget problem för våra ägare, eftersom man redan äger dem fullkomligt och totalt. Men om någon av dessa vasallstater trots det sticker upp, så stänger man bara av tillflödet av pengar till deras banker, något man av allt att döma gjort i Zimbabwe. Vi kan alltså snart gå på en anställningsintervju för ett städjobb i Stockholm och bli utfrågade av en kines på engelska. Svenskan kommer nämligen snart att spela andra fiolen till engelskan. 

Vi har bedragit vårt eget modersmål, och en framtida skilsmässa är därför inte omöjlig. Det stora antal invandrare i landet bidrar dessutom till att vårt eget språk undermineras. Globalism är helt enkelt en attack på allt som har med en nations identitet att göra, och EU är dess huvudorganisation – åtminstone politiskt.

Men vad värre är, globalismen verkar på flera plan; för vid sidan om nationernas identitet, så har man även för avsikt att attackera oss på det personliga planet. Och vad man hatar överallt annat är familjen, eftersom den är en nation i miniatyr. Kanske förstår vi nu lite bättre varför vi har så många ensamstående föräldrar och varför våra barn har det värre än någonsin tidigare. Globalism är i slutändan en attack på individen: vi ska isoleras för att därefter förvandlas till medgörliga robotar som inte ifrågasätter våra ledares ord.

De är lustiga, de där kommunisterna. Med anledning av uppmärksamheten kring den rapport (Våldsam politisk extremism, som är framtagen av Brottsförebyggande rådet och Säkerhetspolisen), som statsrådet med ansvar för integrationsfrågor Nyamko Sabuni har presenterat, verkar vänstern känna sig litet trängd. Under rubriken »Lyckas man inte se skillnad på höger och vänstervåld [sic!] behöver man nog nya glasögon» skriver Stockholmsvänsterns Mattias Ericson bland annat följande.

Men det betyder inte att det inte är någon skillnad på den typ av samhällshot som vänster och högerextrema utgör. Det är skillnad att försvara demokratin mot icke-demokratiska element och att vara de icke-demokratiska elementen. Den skillnaden gör ju faktiskt även liberalerna.

Vänta nu en sekund… Den autonoma vänstern är alltså egentligen en sammanslutning av demokratikämpar? Vad säger Säkerhetspolisen om det? Jo, Säkerhetspolisens chefanalytiker Johan Olsson säger till Svenska Dagbladet följande.

– Båda grupperna är ett lika stort hot mot samhället, men det finns en direkt avsikt bland de autonoma att påverka partiföreträdare och störa samhällsordningen. De högerextrema har inte samma syfte, men de utgör ett hot eftersom de har tillgång till skjutvapen och sprängämnen.

De forskare, som följer den autonoma vänstern, stöder sålunda icke Stockholmsvänsterns påstående. SvD skriver vidare följande.

Brotten är ofta planerade och de vänsterextrema är vana vid att kartlägga sina offer. Måltavlorna för våldsbrotten är oftast högerextremister, men därefter kommer partiföreträdare och poliser.

Och till Sydsvenska Dagbladet säger Säkerhetspolisens generaldirektör Anders Danielsson följande.

– De utgör ett hot mot politiker och ett relativt allvarligt hot mot den allmänna ordningen.

Där ser man! Så partiföreträdare och poliser är alltså »icke-demokratiska element»? En mycket intressant definition av demokrati (en liten kommentar angående min skepsis gent emot vänsterns eftersträvade styrelseskick kan man läsa i »Floskeltoppen, bidrag nummer 7»).

I grund och botten är de av samma skrot och korn. Kommunister, autonom vänster, och nationalsocialister. Socialism som socialism. Alla pryder de sina fanor med blodets röda färg, och alla badar de i oskyldiga människors blod. Trots Royas desperata, naiva, och ointellektuella försök att vidhålla motsatsen. Se Socialismen är en hatets ideologi (2009-06-28).

Läs också
Elfström, Dag, »Gatstenspöbeln och den gula gummibollen», i Tradition och Fason 2009-03-05
Magnusson, Patrik, »Det högerextrema våldet lika omfattande som det vänsterextrema», i Tradition och Fason 2009-07-07
–, »Jaha, så var det dags igen», i Tradition och Fason 2009-05-24
–, »Kidnappning och ockupationer — vänsterns (nya) politiska metoder», i Tradition och Fason 2009-05-09
–, »Ännu en seger för våldet», i Tradition och Fason 2009-06-25

Myter florerar på nätet - om att vi lever i ett ojämställt land där Mansförtryck och Kvinnovälde råder. Och Koncernen Misogyni AB börjar vinna marknadsandelar. Till exempel finns det en plats i cyberrymden som heter “Falska våldtäkter”. Naturligtvis finns den med i den exklusiva blogrollen på Pär Ströms hemsida. Denna uttalare av intigheter sitter ju numera med i tv-sofforna och förfäktar förnumstigt.

Jag tänkte att man skulle ta och motpeppra lite - för de som menar att vi bör lägga tungt fokus på de oskyldigt dömda för våldtäkt har siffrorna mot sig. Åtminstone om man ska gå efter verifierbar statistik som finns t ex i Amnestys rapport från 2008 som tar upp alla anmälningar, väckta åtal och fällande domar i våldtäktsmål under 2007; FALLET NEDLAGT.

Där framgår det istället att endast cirka 5 % eller 216 av de 3500 våldtäktsanmälningarna under 2007 gick till fällande dom och i bara 12 % eller 449 av anmälningarna väcktes åtal, att jämföra med 28-44% för andra grova våldsbrott. Och då räknar Brottsförebyggande Rådet, BRÅ enligt gängse metoder med ett mörkertal – på 30 000 våldtäkter under året.

Av detta att döma kan man dra följande slutsats: Med bara 5 % av gjorda anmälningar inom en brottskategori, som går till fällande dom är det ett faktum som borde peka i riktning mot att man har höga beviskrav. Att just de 5 %-en  till alarmerande andel skulle utgöras av mål där oskyldigt dömda fälls skulle således tyda på att det faktiska antalet våldtäkter i princip är lika med noll, alternativt att vi har ett helt inkompetent rättsväsen, som i stort sett bara tar upp fall med extremt svag bevisning och lämnar övriga därhän, vilket i så fall borde föranleda omedelbara åtgärder.

Skall man istället tro statistiken är det i princip straffritt i de allra flesta fall att begå en våldtäkt, för antalet anmälningar, åtal och fällande domar är det svårt att ljuga om då det finns svart på vitt. Det var då Amnesty uppmanade regeringen att besluta om krav på samtycke men med den här högerregeringen så blir det ju aldrig av nånting sånt. Men miljöpartiet krävde att Sverige skulle införa en sådan lag, som redan finns i andra länder, det vet jag.

Rapporten talar då för att det kan ligga en del sanning i de granskningar som t ex Katarina Wennstam har gjort i Flickan och Skulden där hon går igenom domar och där den dominerande bilden är att tjejer ständigt ifrågasätts och dessutom på suspekta grunder – deras klädsel, deras sexvanor, promiskuitet, drickande, flirtighet osv, dvs ansvaret läggs på dem, så tungt att det således istället förhåller sig så, att en försvinnande liten del av de faktiska förövarna ställs till juridiskt ansvar för sin gärning.

Detta stämmer också med domstolarnas larm om att de behöver mer resurser, då anslagstilldelningen inte är kongruent – när polisen fått mer resurser så har domstolarna blivit utan, vilket leder till en sådan eftersläpning, att man hela tiden måste hårdprioritera, och sålla bort stora mängder, vilket gör att det snarare verkar vara brottsoffren som är de stora förlorarna i sammanhanget och inte gärningsmännen.

Skadestånden är ju också ett kapitel som är mörkt när det gäller upprättelse för brottsoffer i Sverige. Det har ju även ministrar framhållit.

Se tidigare bloggpost

Stöveltramp med mockasinsteg

Läs Aftonbladet: Feministhat under ytan, “Nej, jag anpassar mig inte“, “Värsta platsen för en kvinna“, SVD: Vardagen ännu inte jämställd Det regnar mäktiga män DN: Tjejer ska alltid prestera 130 procent, Om modersmyten

Idag skall jag gå och se Stieg Larssons “Män som hatar kvinnor” för jag har ju läst nagelbitarböckerna. Jag blev emellertid något lack när jag läste Pär Ströms försök till dräpande sågning av filmen på TV4:s sajt inför hans medverkan i “Kvällsöppet med Ekdahl “om filmen. Det och Gömdaskandalen har utlöst en hetsjakt på feminismen så det slår svallvågor och nästan för tankarna till McCarthyerans kommunistjakt i USA. Och det är Pär Ström som leder hela det förment rekorderliga drevet. Vad tycker ni om det här citatet från TV4 ur hans artikel
“Stieg Larssons deckartrilogi – feministernas våta dröm”:

“Stieg Larssons böcker är enligt min mening väldigt spännande och välskrivna. Ovanligt bra deckare. Tyvärr ligger det ett politiskt budskap under ytan som jag anser orättfärdigt och som påverkar samhällsklimatet på ett mycket negativt sätt. Det handlar om den feministiska världsuppfattningen.”

Snacka om passive aggressive.

Vadå under ytan? Det ligger ett politiskt budskap klart och tydligt PÅ ytan i Stieg Larssons böcker – medan det hos den här klyschiga frasmakaren ligger osynligt som lismande hat i de förljugna tomrummen mellan de artiga klichéerna.

Sen bjäbbas det vidare i en anda av högerpopulistisk självömkan och övergår till vad som ter sig som ett klumpfotat försök att så ytterligare ett litet giftigt frö av beskäftighet:

“Man ska inte attackera en avliden,[du har ju just gjort det tänker man då] men nog känns det som om trilogin av Stieg Larsson skulle ha kunnat vara ett feministiskt beställningsverk.”

Alla,
Motstånd!

Han diggar ju Antifeministiska Samfundet och de diggar honom och är också starkt knutna till tidskriften Contra, som just Stieg Larsson rapporterat vara en högerextrem organisation. Se också Antifeministiska Samfundet i Pär Ströms bloggroll.
Här konstateras kopplingen mellan Antifeministiska Samfundet och tidskriften Contra. På denna sida står det också att revisor i Antifeministiska Samfundet har varit Brita Sylvan - drivande medlem i Hans Scheikes smisksekt – där står även omnämnt att denne sektledaren Hans Scheike dömts till sex års fängelse för sexövergrepp mot minderårig. Och att nämnda Brita Sylvan även ansvarat “för ett hårdporrföretag knutet till sekten”.

Och då ville jag ha sagt att länken till Antifeministiska Samfundet är en av FÅ länkar i Pär Ströms bloggroll - så att man inte tror att han har listat lite hur som helst, utan det är väldigt riktat. De flesta länkarna i hans blogroll går till hans egna skrifter – och de övriga utgörs alltså endast av Antifeministiska Samfundet och
“F. Genusperspektiv
G: Daddys blogg
H. Falska våldtäkter
I. Antifeministiska samfundet
J. Antifeministiskt initiativ
K. Lidingö – Sverige – Världen
Arkiv
mars 2009 ”

Det kan ju vara så att han bara är “sympatisör” – men å andra sidan kanske det räcker för att man ska få krypningar längs ryggraden – med tanke på att den här organisationen Contra har gjort så pass mycket graverande att till och med en domstol dömt det som lagligt att kalla den högerextrem, då det kunnat styrkas “på ett betryggande sätt”, vilket framgår av Stieg Larssons artikel i Expo  (de hade nämligen blivit stämda för sin granskning men friades).

Man kan även läsa lite mer om Contra här.

FLER har bloggat om Pär Ström:

Bloggfrossa & Mannen som blev trött, Prankmoney, Djävulskattungen Weird Science: “Alla vill analysera Psycho-Pippi“God is great Beauty Salon, Messerschmitt – Det heter inte Messerschmitt, det heter faktiskt besserwisser:”Oops, he did it again“, Faster Sigfrid & Alfons: “Fast i en bok”, Pär Ström: “Om Salander varit man hade hon betraktats som ett avskum“, Tidningen Arbetarens blogg: “Därför hatar män kvinnor“, Kalvinismer: “Feministerna är så elaka mot mig! Buää, buää” – citat:

“Okej, en gång till. Ströms problem är alltså att Lisbeth Salander beter sig som ett svin, och ändå betraktas som en hjälte. Det hade hon aldrig kommit undan med om hon varit man! Ty sannerligen: det har aldrig, genom hela litteraturhistorien, förekommit en manlig hjälte som skiter i samhällets normer och tar lagen i egna händer!”

Tidningen Chef, Rickard Slätt: “Så var Stieg Larsson som chef” Källa: Journalisten

Jag vill passa på att hylla

Stieg Larsson (15 augusti 1954 – 9 november 2004)

för hans outtröttliga och ovärderliga arbete med att hårdgranska högerextrema rörelser – nazistiska, rasistiska och antisemitiska rörelser i Sverige som han utförde i sin egenskap av tidningen Expos chefredaktör. Stieg Larsson grundade stiftelsen Expo 1995 och var tidskriftens chefredaktör från 1999 fram till sin död efter ett hastigt insjuknande.

Sist och slutligen undrar man: Vilken ideologi var Pär Ströms medverkan i “Kvällsöppet med Ekdahl” ett beställningsverk till?

Och så naturligtvis – en påminnelse om att det är

Internationella Kvinnodagen imorgon 8 MARS Det ska vi fira!

Feminister och deras belackare diskuterar kärnfamiljen: Skugge: Så insåg jag att äktenskapet är en kvinnofälla, Susana Alakoski: Kolla här, Pär Ström, Ramona Fransson: Förälskad är lika med urblåst hjärna, Elise Claeson: Äktenskapet har aldrig varit trendigare, Niklas Strömstedt: Modigare att våga hålla ihop än att skilja sig, Helene Sigfridsson: Linda, det kommer inte att gå dåligt för dina barn, Sigge Eklund: Visa mig de manshatande feministerna, Pär Ström, Nattens bibliotek: Skilsmässa – ren semester för kvinnor, Ett eget rum: Diskussionen som skiljer sig, Mammans blogg: Vad är egentligen en kvinnofälla?, Cecilia Gyllenhammar: Svenskarna borde skilja sig mycket oftare, Hillevi Wahl: Linda tror inte på äktenskapet, Mammamaffia: Tips för ett jämställt förhållande, Tryhonesty.se – Tobias Franzén: Fredagen backlog, Eva, Mojje och Busan tittar på världen: Nämn 5 eller fler saker som kommer till dig när du tänker Linda Skugge, Tradition och Fason: Schymans hämnd och Skugges återgång, Cavalcare la Tigre: Lästips, Schyman: Skugges skilsmässa ett hälsotecken i tiden, Mer Vänster i Uppsala:Bussa Schyman på Weimers,Charlie Weimers: Skilsmässan får aldrig bli trendigare än kärnfamiljen, Expressen: Linda Skugge skiljer sig, SVD: Vetenskap eller galenskap, En plastmammas betraktelser: Fru Skugge, Veronica Svärd – Intersektionen; Död åt familjen! Leve den fria kärleken, Röda Nejlikan: Förtryckaren har bara en annan skepnad, Nyheter 24: Linda Skugges skilsmässa, Kvinnor i karriären diskuterar arbetsliv, familjeliv och karriär – NetWorking: Linda Skugge och diskussionen kring skilsmässor, Messerschmitt: Bloggrannar,

Ännu mera på Knuff och lite till Knuff

“Ingen nyhet att socialister och nazister i mångt och mycket har samma agenda (nazism=nationalsocialism), i alla fall när det gäller hatet mot judarna. I den vidriga propagandahetsen som pågår mot tennismatchen mellan Israel och Sverige gör nazisterna gemensam sak med socialisterna, däribland SSU.

Kamratskap Bleking, en nazistisk gruppering som huserar i Blekinge, är i full färd med att affischerar mot matchen och Israel. Så här skriver de:

Den 7 mars sluter vi upp bakom nätverket Stoppamatchen.se i en större demonstration mot Israel. Stoppamatchen.se är ett politiskt obundet nätverk vars huvuduppgift är att upplysa och agera mot Israels krig och ockupation.

Samtidigt säger SSU samma sak:

SSU arbetar för att matchen ska stoppas [...] SSU deltar tillsammans med stoppamatchenkampanjen

Inte nog med att deras argumentation – från båda läger – är grovt felaktiga och i de flestas fall direkt lögnaktiga. Den brun-röda blandningen har i det närmaste samma argument, fast de försöker vinkla det annorlunda. Men synar man deras argument handlar det egentligen om samma sak – bojkottar judarna för att de är judar. “

Läs mer i Ted Ekeroths blogg

“Palestinagrupperna publicerade idag en 20-sidig rapport med titeln “Idrott under ockupation“, som ensidigt kritiserar Israel.

Den oavsiktliga ironin i rapportrubriken kunde inte ha varit mer träffande. I övermorgon väntas både Palestinagrupperna, ‘Stoppa matchen’ och nazister omringa och belägra idrottsarenan i Malmö. Totalt kan det handla om upp till 10 000 ockupanter, varav några har gjort klart att de tänker stoppa Davis Cup-matchen med alla medel, inkl. med våld.”

Läs mer på bloggen Fred i Mellanöstern

Svd, 2, 3, 4, 5, 6, DN, 2, 3, 4, 5, Syd, Dag, DN, Ab, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Hd, Ps, Syd, 2, Dn, Syd, 2, 3, Smp,Kri, 2, Hd, N, 2, 3, B, 2, 3, Hd, 2, 3, Etc, Vg

/Fröken Sverige

Det har varit en fullmatad lördag i Stockholm, med flera positiva händelser samtidigt.

På Akademibokhandeln talade Mattias Gardell om sin bok Tortyrens återkomst. Jag kunde inte närvara men utgår från att det var intressant. Boken är högaktuell och handlar om USAs nya öppna och aggressiva tortyrpolitik och hur den har påverkat utvecklingen i världen. Jag kan bara upprepa vad jag sagt här tidigare på bloggen: läs den. Även den som tror sig kunna mycket om detta ämne får en mer heltäckande, och skrämmande, bild av ett av de viktigaste skeendena i samtiden.

Vid samma tidpunkt som Gardells startade en demonstration till stöd för palestinierna i Gaza och mot Israels förfärliga massakrerande av befolkningen där. I tidningarna uppgavs 8000 personer ha deltagit i den. Och tidningarna använder polisens siffror som enligt min erfarenhet så gott som alltid är för lågt satta. Min gissning utifrån den uppgiften är uppemot 9000 personer. I vilket fall som helst en väldigt hög siffra när det gäller demonstrationer i huvudstaden. Det visar att det som händer Gazaborna inte sker i tysthet.

Det är ett hån att som tidningarna gör kalla det hela ett krig. Ett krig utkämpas mellan nationer eller åtminstone någorlunda jämbördiga parter. Det som sker i Gaza är massakrer på en försvarslös civilbefolkning instängd bakom en fängelsemur. Fanatiska sionister framhärdar i att kalla det en “skyddsmur”.

Israel är ett projekt från början dömt, den sista europeiska kolonin. För de tidiga sionisterna var det koloniala övertagandet av ett land, ett “hemland åt judarna” i sig ett mål. Att det skulle vara just Palestina var då inte så viktigt, flera förslag fanns, Uganda bland annat. När Israel etablerades var tiden för kolonialism av denna öppna typ egentligen över (även om vi idag ser tendenser att göra något delvis liknande, som Irakinvasionen).

Staten Israel byggdes ideologiskt på en rasistisk teori, praktiskt på en fördrivning av ett folk. De spillror av det palestinska folket som blev kvar inom staten Israels eller de ockuperade områdenas gränser underkastades en apartheidlagstiftning. Till exempel kan palestinier som flytt från sitt eget land inte återvända. Vilken jude som helst i världen kan däremot “återvända” till ett “hemland” de eller deras släkt kanske aldrig ens varit i.

Det finns många myter om sionismen, sanningen är som så ofta både enklare och krassare. Sionismen är inte någon mystisk konspiratorisk plan som på något vis har orsakat världens tillstånd. Den är inte heller en oförarglig idé som inte får ifrågasättas för då är man ond. Det är en ideologi bland andra. Och den ideologin är i grunden rasistisk. Den bygger på idén om kolonialism som något positivt som “bringar civilisation” till förment “ociviliserade” områden. Och på idén att judarna skulle vara ett folk som inte kan leva bland andra folk eller religiösa grupper. En idé man delar med en annan ideologi, nämligen nationalsocialismen.

På grund av hela den problematik grundandet av staten Israel har skapat, har rasismen mot palestinierna tagit sig groteska proportioner. Det finns faktiskt folk som på allvar hävdar att man inte kan prata om palestiniers problem eftersom “det finns inget palestinskt folk”. Den logik som hela detta rasistiska projekt följer är den mot fördrivning och förintelse. Palestinierna ska bort. Palestinska liv är betydelselösa. Israels millitärmakt hävdar sin “rätt” att bete sig hur som helst utan att behöva redovisa det för omvärlden, massakrera civila och bryta mot alla konventioner som finns om mänskliga rättigheter och krigslagar.

Det mest beklämmande är att höra kören av liberaler som försöker försvara detta beteende och till och med brännmärka dem som kritiserar det. Vänstern skälls för “antisemitisk” för att den protesterar mot Israels apartheidsystem, fördrivningar, “skyddsmur”, massakrer och den rasistiska ideologi som motiverar allt detta. Den kritiken lär historien kasta tillbaka på dem som fäller den. Lika lite populära lär de som idag försvarar Israel bli i historiens ljus, som de som tidigare försvarat den tyska nationalsocialismen eller apartheid i Sydafrika.

Det verkar för mig mer antisemitiskt att försvara Israel än att kritisera det. Det är som att hävda att vara jude måste vara samma sak som att stödja Israel. Ungefär som om någon skulle hävda att vara svensk måste vara samma sak som att stödja Sverigedemokraterna. Det går lika bra för judar att ställa sig kritiska till kolonialistisk praktik och de sionistiska idéerna som för vilken annan grupp som helst, och självklart finns det också judar som kritiserar Israel. Frågan handlar i grund och botten inte om etnicitet utan om nationalism och rasism.

Samt om mycket materiella saker. Som vatten. Israel vill för allt i världen inte förhandla om en palestinsk stat, för då måste man släppa ifrån sig källflödena till det vatten som är så nödvändigt för överlevnad i området. Man har målat in sig i ett hörn och går hellre över de palestinska lik som är värda så lite i den inhemska debatten.

Israel är totalt beroende av en omvärld bortom sitt grannskap för att kunna fortsätta denna hänsynslösa återvändsgränd till kolonialpolitik. USA sponsrar landet, och är garanten för dess starka militär. Inget mystiskt här heller, USA vill gärna ha lojala allierade i området, och det är svårt att inte vara lojal när man är så totalt ekonomiskt beroende. Vi andra fortsätter att handla med Israel och köpa deras produkter. Jag undrar när det blir dags för en köpbojkott mot Israel i stil med den omfattande köpbojkott som en gång i tiden starkt bidrog till att fälla apartheidregimen i Sydafrika? Demonstrationer är bra, men det är hög tid att gå från symbolik till handling. En isolera-Israel-kommitté borde vara en bra start.

Själv hade jag egentligen tänkt att gå på demonstrationen. Men sen fick jag nys om ett spännande föredrag i stan. Personer som varit aktiva i brittiska AFA och Red Action var inbjudna av RF, för att berätta lite om dessa organisationer och deras historia. En chans att höra dessa erfarenheter i första hand kommer inte varje dag, så jag beslöt att gå och lyssna.

Detta är inte rätt forum att återge hela föredraget, och det skulle för övrigt bli hur långt som helst. Men det var inspirerande att lyssna, det fick mig att vilja berätta om några saker: nämligen den antifascistiska historien på ön under 1900-talet, och om dessa gruppers samhällsanalys, som jag tycker är vältänkt och borde spridas mer.

I Storbrittanien har det funnits en tradition av militant antifascism under lång tid. Den första fascistiska organiseringen i landet kom 1923 med British fascisti. Kommunisterna satte käppar i hjulen för dem genom att störa mötena.

På 30-talet kom en klassisk och uttalad fascistorganisation in på scenen: British Union of Fascists. Trots att det var en uttalat fascistisk grupp fanns bland annat en del stora tidningar som inte skämdes för att stödja organisationen. Också denna gång visade kommunister och arbetarrörelse att de inte tänkte acceptera fascismen. En kulmen var det berömda Battle of Cable Street, där 250 000 personer beräknas ha samlats för att fysiskt hindra fascisterna från att propagera. 250 000! Ett mörkare kapitel vid denna tid var spanska inbördeskriget, där antifascister från alla håll i Europa riskerade, och allt för ofta också miste, sina liv för att som frivilliga bekämpa fascismens makttillträde. Sorgligt nog misslyckades det.

På 40-talet fanns också organiserade fascister i landet, trots att man kunde tro att kriget skulle fått dem att dra öronen åt sig. Denna gång gick de under det lite luddigare namnet The Union Movement. De bekämpades nu av en organiserad antifascistisk grupp som kallade sig 43-group. En våldsam grupp som i stort bestod av judar som deltagit som frontsoldater i det nyligen avslutade kriget. 43-group gav också ut en tidning vid namn On Gard.

Efter en tid dog fasciströrelsen nästan ut. Men den förde en tynande tillvaro och i slutet av 50-talet började den återkomma. Den här gången använde den sig av den ökande invandringen som syndabock för de sociala och ekonomiska svårigheter folk upplevde. Åter dök en antifascistisk grupp upp, 62-group.

1967 bildades National Front. De torgförde sin reaktionära politik med invandringsfrågan som verktyg. De inriktade sin propaganda på att verka tala för/om arbetarklassen, men det de inte pratade lika högt om var naturligtvis det konservativa idéinnehållet och att fascismen i praktiken aldrig varit emot kapitalismen och därmed inte heller kan leda till något annat än bevarandet av just klassamhället. Under 70-talet formerades Anti-nazi league, med rötter i det trotskistiska SWP (Socialist Workers Party), som arbetade på flera sätt. Med konfrontationer, genom att exponera NF som fascister, och att få med sig de unga genom framförallt en musikrörelse med konserter. Och till skillnad från den eländiga proggen i Sverige vid denna tid talar vi här om bra musik. The Squads kallades antifascistiska kampgrupper som tog kampen på gatorna.

På 70-talet stod det klart att NF inte alls levde upp till sina egna förväntningar och mål. De fick inte mer än en procent av rösterna i valet. En viktig orsak var det arbete militanta antifascister gjorde i vardagen för att avslöja och konfrontera fascisterna. En annan orsak var Thatcher som sög upp en del potentiella NFväljare.

Som en följd av dessa misslyckanden övergav NF helt den parlamentariska strategin under 80-talet. Då svängde man istället in på en strasseristisk väg där man tänkte sig att man skulle agera så kallade “politiska soldater”. Det vill säga genom terrorverksamhet underminera samhället så att, tänkte man sig, fältet sen skulle bli fritt för ett fascistiskt maktövertagande som skulle återbringa ordning. 1982 bildades British National Party, som ett svar på omsvängningen inom NF. Vid denna tid började fascisterna lansera vit-makt-musiken som ett sätt att skapa gemenskap, värva och få in pengar till sin rörelse. Nu var det dags för AFA att ta över den antifascistiska stafettpinnen. AFA var inte enhetligt ideologiskt utan svar på ett konkret problem. Till organisationen kom folk från flera håll. Från det trotskistiska Workers Power, från anarkist-/direkt aktionsmiljön, från Class War (en organisation med rötterna i anarkiströrelsen som betonade klassfrågan) samt från Red Action. Red Action var en organisation med marxistisk grund, som också de betonade att klassen måste vara den politiska grunden. Red Action bildades när SWP slängde ut The Squads ur sina led. (Om detta och mycket annat intressant som hände inom brittisk antifascism under 70- och 80-talen kan man läsa i boken No Retreat av Dave Hann och Steve Tilzey, Milo books). AFAs målsättningar var att vara proaktiva, oberoende av stat och borgerliga intellektuella samt givetvis att krossa fasciströrelsen. Man gav ut tidningen Fighting Talk. I ett, visserligen föga framgångsrikt, försök att försvara sig mot AFA bildade fascisterna Combat 18. Arbetet antifascisterna bedrev var mycket framgångsrikt . Det fick fasciströrelsen att helt backa från gatorna. Istället satsade de, precis som SD gjort i Sverige, på att bli mer prydliga, slänga ut sina gatuhuliganer och inrikta sig på att försöka få parlamentarisk framgång.

Det är läget idag. Man kan undra varför fascister finns idag? Hur kommer det sig att de har kunnat bygga upp en rörelse och skaffa sig en plattform trots allt? Veteranerna från Red Action och brittiska AFA levererade en del viktiga svar.

Fascismen uppstår inte i ett vacuum. Den är inte en abstrakt “ondska”, ett moraliskt problem som kan lösas med lagstiftning eller höjda pekfingrar. Istället får den sina framgångsvågor under specifika omständigheter. I tider som den vi lever i nu: tider av ekonomisk kris, industrinedläggningar, och hög arbetslöshet.

Fascismen är en radikalt konservativ ideologi, reaktionär till sin natur. Den erbjuder ingen väg ut ur kapitalismen. Tvärtom. Fascismen är ett sätt att låsa fast relationerna mellan klasserna i en gammldags patriarkal kultur, där man ska sitta och samarbeta med klassfienden i så kallade branschråd. Råd uppbyggda för att ge arbetsköparna ett betydligt större mandat än de har under borgerlig parlamentarism. Alla former av fascism bygger på auktoritetstro, elitism, diktatoriskt ledarskap och socialdarwinistiskt tänkande.

Den ideologi fascismen står närmast är konservatismen, den ideologi den är mest olik är socialismen i alla dess olika skepnader. Men detta försöker fascisterna ofta aktivt att dölja, genom alla tider har de försökt sälja in sig som en ideologi som är “både höger och vänster”. De försöker sälja in sig till så många grupper de kan, och påstår att de står för något “klasslöst”. Fast sanningen är just den motsatta.

När fascismen kom till makten i bland annat Tyskland och Italien var det, för att citera en av talarna, inte så att “de behövde storma slottet. Nej, det borgerliga samhället fällde ner vindbryggan och släppte in dem.” Förutom den borgerliga statens bredvillighet att acceptera fascisterna, eftersom man hoppades på dessa som ett värn mot den revolutionärt sinnade arbetarrörelsen, fanns även en social bas. Det var intellektuella, akademiker, tjänstemänn, småföretagare, en rad olika medelklassgrupper som utgjorde stommen i den rörelsen. Arbetare i storstäderna i Tyskland röstade i mycket ringa grad på NSDAP, som hade sin bas i småstäder, välbärgade förorter och på landsbyggden.

Idag ser vi ett annat mönster. Allt oftare har fasciströrelsen framgång när de riktar sin propaganda till arbetardominerade områden, i England till exempel i områden som utsatts för industrinedläggningar där arbetslösheten är hög, i Sverige ser vi något motsvarande i gamla regementesstäder där regementena lagts ner.

Ett stort ansvar för att fascisterna fått detta spelrum ligger på vänstern, både i dess reformistiska och radikala delar. De så kallade vänsterpartierna driver inte längre någon arbetarklasspolitik. I England har New Labour lämnat sin bas helt. Situationen känns igen i Sverige med en helt urvattnad och visionsfri socialdemokrati och ett Vänsterparti som intresserar sig för småföretagare men glömmer bort arbetarklassen och vars väljarbas numera är storstädernas kulturella medelklass. Alliansen attackerar samtidigt öppet arbetarklassen.

Samtidigt har den radikala vänstern allt mer övergett en politik klart och tydligt baserad på klassmedvetenhet, och övergått till en luddig identitetspolitik. Identiteter som kulturell tillhörighet, religion, sexualitet och liknande har blivit en grund för politik. Till och med till den extrema grad att en sexuell läggning eller en livsstil, som att ladda ner musik, i sig anses vara politiskt.

Baksidorna är uppenbara. Fokus flyttas från kollektivet, från vår styrka som är gemenskapen. Det blir lätt att glömma de materiella förhållanden som behöver ändras, att glömma bort vad klassbegreppen innebär och varför de är viktiga.

Till exempel kan man höra så kallade vänstermänniskor tala om “underklassen”. De har glömt att vi säger arbetarklass av en anledning: för att det också ligger en makt förborgad där, de som skapar allt värde kan genom att undanhålla sitt arbete hota hela systemet. Om de kommer samman som klass, agerar som kollektiv.

Man kan också höra vissa vänstermänniskor säga “vi i Sverige har det så bra, vi kan inte klaga”. Ett uttalande från en trång medelklassutsiktspunkt. Det gör alla i Sverige som inte har det bra osynliga. Arbetarnas problem med vräkningar, arbetslöshet, löner som inte går att leva på, trångboddhet, varsel, kackerlackor, att inte kunna köpa barnen skor, att vara ofri och övervakad hela dagarna på arbetet. Dessa verkliga materiella problem ignoreras, vänstern är mer upptagen med att vara lite vagt snälla och förstående mot olika “svaga grupper” (arbetarklassen är inte svag, den är bara satt under press och inbegripen i en daglig klasskamp).

Vem ska då leverera svaren på arbetarklassens akuta problem? Här finns ett tomrum som fascisterna kan utnyttja politiskt. Och allt identitetspolitiskt tal om olika minoriteter underlättar för dem. För de kan använda samma språkbruk men vända på det: svenskarna då? Är kanske vi en minoritet? Några som håller på att dö ut och måste räddas? Den vita arbetarklassen? Vem värnar den? Så blir arbetarklassen en identitet bland alla andra, som kan användas för rasistiska och reaktionära syften. Istället för att se arbetarklassen som en klass, med möjligheten att enas över alla individuella identiteters och nationers gränser för att kullkasta klassamhället som sådant.

Dessutom leder identitetspolitik, som en talare så riktigt påpekade, hur progressivt menad den än från början är, till ett konserverande av just de förhållanden den säger sig vilja angripa.

Detta såg jag ofta exempel på under 90-talets feministiska våg. Att tjejer tog plats i den politiska miljön var fantastiskt på alla sätt, och många av oss utnyttjade möjligheterna att ta kommandot över det egna livet till fullo. Men många andra blev helt fixerade av en idé om vad det innebar att vara kvinna: att man skulle vara förtryckt, ickevåldsam, ta lite plats, vara undergiven och passiv i sängen, må dåligt och ständigt förlora. Tyvärr identifierade de sig med detta och började tävla om att kunna berätta offerhistorier, ha ätstörningar, inte ta plats på möten, och allmänt vara just offer för patriarkatet.

Ett exempel på när högern på liknande sätt låser fast oss i identiteter är detta eviga snack om hur vi svenskar är kristna, som på senare tid har etablerats av grupper fientliga till muslimer. Nu heter det att “vi svenskar får inte längre ha skolavslutning i kyrkan enligt våra traditioner, nej det ska tas hänsyn till invandrarna och deras olika religioner”. Plötsligt har alltså att vara kristen och svensk blivit en enhet.

Jag hatade att vi skulle ha präster som nedkallade guds välsignelse över oss och sjunga psalmer på skolavslutningarna. Min släkt har bott på ett mycket begränsat område i västsverige sen hedenhös, men jag är uppväxt i en ateistisk familj. Min mamma betraktade husförhör och kristna ritualer med vantro och närmast förakt redan som sjuåring och har aldrig gift sig eftersom hon ogillar kyrkliga ritualer. I samma anda är jag varken döpt eller konfirmerad, kommer aldrig att gifta mig, döpa eventuella barn, eller ha präst på begravningen. Det gör mig uppenbarligen till invandrare, representant för “främmande religioner” eller bara diffust ickesvensk. För “vi svenskar” är ju kristna nu för tiden. Trots att Sverige är en av världens mest sekulariserade länder.

Sammanfattningsvis: identitetspolitk och individualism hos vänstern, en sviktande tro på och ibland inte ens något intresse för att systemet går att kullkasta, och vänsterpartiernas svek mot det som en gång var deras väljare, bereder mark för fasciströrelsen. En rörelse som efter sin förra organiseringsfas under skiftet 80-90-tal idag har en färdig plattform att stå på, och de har även lärt av en del tidigare misstag. Mycket avgörs av hur vänstern väljer att agera framöver.

Själv ser jag glädjande tecken på att denna insikt är på väg tillbaka. Föredrag som detta, en grupp som RF, reorganiseringen inom SAC mot basorganisering och kollektivisering på arbetsplatserna, en långsamt växande insikt även hos de större facken om att de måste sluta vara serviceorganisationer och gå tillbaka till att vara kamporganisationer, att papperslösa organiserar sig och väcker insikten om att klassgemenskap inte kan stanna vid vissa identiteters gränser. Sådana saker visar på en nyorientering som är helt nödvändig. Nödvändig för arbetarklassen, nödvändig för vänstern, nödvändig om inte de mest reaktionära krafterna ska ta över rodret och styra samhället bort från möjligheten till socialism och rakt in i barbariet.

Tack för ett viktigt och tankeväckande föredrag!

Och för er som vill avsluta med lite bra musik kommer här Ghosts of Cable Street.

Finanskris och nationalsocialism tycks gå hand i hand. Sverige Demokraterna skulle tydligen komma in i riksdagen om det hade varit val i dag. Tar mig friheten att påstå att de är ett nationalsocialistiskt parti, allt jag har hört från dem tyder på de böjelserna.

Mår väldigt dåligt då jag tänker på det, själv är jag 3 gånger oönskad i ett sånt samhälle dem tycks sträva efter; Handikappad, Bisexuell och Trans person. Förutom att vara oönskad i ett sånt scenario känner jag mig också berövad min valfrihet, som HBT (Handikappad Bisexuell Trans person) upplever jag att det inte kan vara så värst konservativ, inte oförstående inför andras val av livsstil mm
Känner mig tvingad att vara Liberal
Någon påpekade en gång att jag visst har ett val, men hur ska jag kunna välja något annat? Jag vill bli accepterad eller lämnad ifred, hur kan jag då ge mig på andra? Vill inte att någon annan ska diktera hur jag ska leva mitt liv, hur ska jag då med gott samvete kunna arbeta för att mina värderingar ska vara de gällande?
Jo, jag har valt detta, men jag gillar inte att valet känns tvingat. Hoppas att jag hade valt det om jag hade haft mera frihet… kanske flera skulle behöva minskad valfrihet?

Ytterligare en krigsplats för våldsidealister från höger- och vänsterextrema grupper finns i Salem. Här har nynazister demonstrerat sedan 2001. Anledningen till demonstrationen är att en 17-åring blev mördad av ett ungdomsgäng med invandrarbakgrund år 2000. Nynazisterna menar att 17-åringen mördades för att han hade nynazistiska sympatier och var skinhead. Mördaren som skar halsen av 17-åringen dömdes till rättspsykiatrisk vård vilket nynazisterna menar är för lindrigt.

På grund oroligheterna vill nu kommunalpolitiker i Salem att demonstrationen skall stoppas och att tillstånden skall dras in. Detta är helt klart förståeligt då Salem blir en belägrad plats under demonstationen och de boende knappt kan gå ut.

Tyvärr så är inte detta ett bra alternativ ur ett par synvinklar. För det första så innebär demonstrationsrätten att alla, oavsett orsak, har rätt att demonstrera. Denna rättigheten måste gälla alla oavsett om åsikten inte är politiskt korrekt. För det andra, om demonstrationerna inte får äga rum så visar det att man som motdemonstrant kan stoppa en demonstration genom att ta till våld.

Det mindre roliga är att dom som utnyttjar demonstrationsrätten och övriga demokratiska rättigheter är element som tydligt visar att man inte gillar demokratiska värderingar. Detta gäller både den autonoma vänstern samt nynazisterna. I bägge dessa grupper finns det människor som är beredda att slås för att stoppa andras åsikter. Frågan är om dessa slagskämpar överhuvudtaget är intresserade av den politik som ger dom “legitimitet” att slåss. Ibland undrar man om inte dessa människor hade hittat andra anledningar att slåss om inte vänster- och högerextrema grupper fanns.

En förhoppning är att demonstrationerna blir lugna idag utan något våld. Annars finns det nog risk att politikerna får sin vilja igenom. Det är tråkigt att dessa två politiska skitideologier skall få påverka våra demokratiska värderingar på ett sådant sätt att politiker är beredda att tulla på dessa för att skydda medborgarna.

Jag hoppas verkligen att inte så blir fallet.

/Latito

SVD – Perrongen i Rönninge avspärrad –  Protest mot Salemdemonstrationer — Fyra anhållna för förberedelse till sabotage — 1.5 miljoner för polisinsats i Salem.
DN – Bråk på stationen i Rönninge — Danska aktivister stoppade — “Vi vill få Salem-borna att protestera” — Mordbrand upprör inför demonstrationer i Salem — Stoppa den ohämmade demonstrationsrätten.
Sydsvenskan – Aktivister stoppade på väg till Salem.
Aftonbladet – Aktivister stoppade – avvisas från landet — Protest inför demonstration — Stoppa våldet – utan motvåld.

Så har det, nästan, hänt igen. Nazister har gett sig på två fackligt aktiva arbetare. Fackförbundet SAC:s Arbetsutskott skriver följande i sitt uttalande:

“1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

http://www.sac.se“

Nu är det fanimig dags att vi reser oss och säger ifrån. Det här är fan inte okej!

Hoppas att alla som ställer sig på arbetarrörelsens sida mot nazism och fascism sluter upp bakom Nätverket mot Rasism banderoller i Salem Centrum nu på lördag kl.12

SPRID ORDET! I bloggar, insändare, flygblad, you name it.

Läs mer på http://www.nmr.nu/

Läs även: Petter, Acidtrunks, Redundans, Syrrans, Varsomhelsts, Tjyvsamhällets, Svenssons, StockholmsPunks, Forever Uniteds, Matonas, Autonoma Kärnans. Spånbinge, Trottens, Dom Ljugers, Den Röda Liljans och Ohyras inlägg om samma sak eller liknande.

Dagens konflikt har temavecka om högerextremism och SUF Stockholm skriver om det på sin hemsida.

Ung Vänster har uttalat sitt stöd och SUF likaså.

Media: Arbetaren, Motkraft, Stockholms Fria, SR, Metro, Expressen, SvD, 3Monkeyz, Aftonbladet, DN, Tvärdrag, Expo, Efterlyst

Lista på bloggar:

http://papercuts.blogg.se/
http://jobjorn.se/2008/12/uttalande-fran-sacs-arbe..
http://anarkisterna.com/stockholmspunk/2008/12/03/..
http://tjyvsamhallet.wordpress.com/2008/12/03/mord..
http://vemsomhelst.wordpress.com/2008/12/03/sac-sy..
http://mattiase.blogspot.com/2008/12/varfr-naziste..
http://www2.vansterpartiet.se/stockholmsstad/blogg..
http://www.dagenskonflikt.se/admin/intervju-folkfr..
http://andwesmiled.wordpress.com/2008/12/03/nazist..
http://autonomakarnan.motkraftblogg.net/2008/12/03..
http://matona.wordpress.com/2008/12/03/nazister-fo..
http://spoked.wordpress.com/2008/12/03/nazister-fo..
http://www.ungsocialisterna.se/proletarbella/2008/..
http://blogg.ivari.se/2008/12/nazister-frskte-mrda..
http://www.socialistiskapartiet.se/mullvaden/2008/..
http://rilleee.blogg.se/2008/december/jaha-sa-komm..
http://foreverutd.wordpress.com/2008/12/03/antifas..
http://foreverutd.wordpress.com/2008/12/03/insamli..
http://foreverutd.wordpress.com/2008/12/03/naziste..
http://www.zaramis.nu/blog/2008/12/03/forbjud-nazi..
http://uppsala.suf.cc/?p=183
http://stockholm.suf.cc/nazister-forsokte-morda-fa..
http://denrodaliljan.blogspot.com/2008/12/nazister..
http://schizofren.wordpress.com/2008/12/03/idioter..
http://www.ungsocialisterna.se/proletarbella/2008/..
http://www.socialistiskapartiet.se/mullvaden/2008/..
http://blogg.ivari.se/2008/12/nazister-frskte-mrda..

Den, av nationalsocialister, traditionella 30:e november demonstrationen har återigen urartat med våldsamma motdemonstrationer. Att hylla Karl XII genom en demonstration borde egentligen vara okontroversiellt då detta är en av de stora svenska kungarna.

Tyvärr så har Karl XII kidnappats av svenska nationalsocialister. Från början så var demonstrationen tänkt som ett hedrande av kungen för att han hade residens i Lund mellan 1716-1718 vilket gjorde Lund till huvudstad under den perioden. Varför nationalsocialisterna har gjort Karl XII till en symbol för sina intressen kan man fråga sig.

Fastän demonstrationen görs av politiska skäl som kanske inte är helt “rumsrena” så måste den tillåtas. Det går inte, att i ett demokratisk samhälle, förbjuda vissa typer av åsikter även om dom är obekväma. Det verkar finnas krafter som försöker att visa vad som är “rätt” åsikter genom att, med våld, försöka hindra “felaktiga” åsikter. I detta fallet, och i många andra fall, så är det den autonoma vänster som ger sig själv detta mandat.

Det är rätt av polisen att skydda demonstrationen, speciellt eftersom ett tillstånd finns. Motdemonstranterna har som syfte att störa och försöka att stoppa demonstrationen med alla tillbuds stående medel. Ett av dom verkar vara att attackera polisen med gatusten vilket kanske mer tyder på att det är våldet som hägrar och inte en manifestation mot rasism. Jämför gärna med fotbollshuliganer som har våldet i centrum och inte fotbollen.

Man kan fråga sig vilken typ av samhälle som motdemonstranterna vill ha. Är det ett samhälle där bara visa åsikter får finnas? Åsikter som definieras av vem? Och vad skall straffet vara om man har andra åsikter. Arkebusering? Det är viktigt att alla åsikter får komma till tals i ett demokratisk samhälle, även från obekväma skitideologier såsom nationalsocialistiska och kommunistiska.

/Latito

52 omhändertagna under kravallerna
Polisen attackerad av motdemonstranter
Gatstenar mot polisen i Lund

under construction