I dag, den 6 juni har Sveriges nationaldag firats med pompa och ståt överallt i Skåne.

Vilhelm Moberg skrev om den svenska nationalstatens födelse:

“Nationalstaten Sverige framföddes efter en oerhört svår och långvarig förlossning, en för folket högst kostsam och smärtsam process som räckte i hundra år. Under dess förlopp blev mycket människoblod utgjutet. Och det var menige man, jordens folk, främst bondeklassen som fick utstå födelsens smärta och våndor, alla plågorna under samlingens tid. Och barnet som slutligen framföddes var en furstestat och en statsapparat som i huvudsak förkvävde den relativa frihet och självständighet som allmogen dittills alltid avnjutit”

Skånelands “förening” med Sverige långt senare, blev minst lika blodig.

Om man betänker, på hur på hur många platser i Skåne man firar den svenska Nationen med fanborger och nationalistiska sånger - även, bl.a. på Kulturen i Lund där man bannlyst den skåneländska flaggan  - och folk springer runt överallt på stan med sverigetröjor och viftar med blågula flaggor, medan Skåneländska flaggans dag bara firas på ett enda ställe i hela Skåneland (Fotevikens Museum i Höllviken), kan man fråga sig varför lundaetnologerna ställer frågor till skåningar som har en skånsk fasadflagga på sitt hus, men inte alls intresserar sig för detta?

Speciellt med tanke på Sverigedemokraternas frammarsch, vilka säger sig vilja “återskapa” Folkhemmet, och socialdemokraternas populistiska utspel om östeuropeiska arbetare nu i EU-valet.

Men visst finns det stor anledning att fira, att vi erövrats av just den nation, vars bidrag till världen har varit uppfinningarna av byggnadsstyrelser, personnummer, Systembolaget, kedjebrevspensionen ATP, och världsrekordet i skatter.

För mig har jämlikhets-Sverige vissa likheter med detta inslag i Simpsons:

Indtil videre er det en lille hemmelighed hvem jeg stemme på her til EP-valget. Men ét er dog sikker og det er, at jeg ikke stemmer på Dan Jørgensen.

Indrømmet: Jeg har ikke fået set ret mange valgdebatter her op til valget. For er man ideologisk afklaret med sig selv, bør det ikke være noget, som man bruger sin tid på. Men jeg har da, ud af øjenkrogen, set lidt med.

I den forbindelse er det slående, så dårligt Dan Jørgensen klarer sig. Sjælden har jeg set en politiker, der virker så kejtet og så off-the-page på emnerne, som han. Hver eneste debat starter han med at gå løs på den stærkeste modstander i panelet, for derefter at sige: “Men jeg er her ikke for at diskutere sådan noget”. Øh? Hvad? Er det overhoved en debatform?

Derudover er han utroligt god til at tale ned til folk. Ikke dem i panelet, men alle os andre, som åbenbart er lidt dumme. F.eks. har jeg hørt ham (i to forskellige fora!) henvise til en politikerkollega, som ifølge Jørgensen havde kommet med et “teknisk” bud på, hvorfor Danmark skulle antage sig Euro’en. Man kan undgå “asymmetriske chok på valutamarkedet” var der blevet sagt; og dét var åbenbart tre så tekniske ord, at Dan Jørgensen ikke kunne følge med. Han siger bare “og det er jeg da enig i” — for så at sige, at man skal snakke om værdier og politik, så folk kan forstå hvad man taler om… De frem år med Nyrup i parlamentet har ikke været forgæves.

Så hvad står vi med her? Vi står tydeligvis med en kandidat, der har gjort det til en mærkesag ikke at tale til laveste fællesnævner, men at tale om at tale til laveste fællesnævner!

Og så skøjter han da også henover en utroligt mange emner uden egentlig at sige noget fast. Hvad mener Dan Jørgensen egentlig? Ved han det selv? Jeg tror det ikke. Nå jo, frem år endnu i parlamentet, det vil han.

På den lyse side går han pænt klædt. Men han burde nok overveje at komme lidt mindre produkt i hårdet så det ikke stritter så meget i vejret. Men på den anden side, så er det vistnok også et trick man gør brug af, når man ikke er ret høj.

DICK HARRISON, professor i historia vid Lunds universitet,  föreläste i Kristianstad (090423) om 1809 års krig, då Sverige förlorade Finland till Ryssland.

– Det var ett nationellt trauma som tog mycket lång tid att hämta sig ur, men det var under det traumat som det moderna Sverige föddes, säger Dick Harrison efter att under nästan en och en halv timme redogjort för varför kriget ägde rum och varför det gick som det gick.

Det kunde ha slutat annorlunda, där ett scenario är att Sverige bara hade behövt avträda delar av Finland. Nu amputerades Sverige på en tredjedel av sitt territorium, vilket skapade det trauma ur vilket nationalstaten Sverige växte fram i likhet med de övriga nationalstaterna i dagens Europa.

Källa: Kristianstadsbladet (090424)

Då föddes dagens Sverige

*

Dick Harrison skriver förra året i SvD (081016) i en understreckare om

Svenskarna på andra sidan Bottenhavet

ÖSTERLAND. Finska kriget 1808–1809 innebar slutet på 600 års gemensam svensk-finsk historia. Allra mest berörde konflikten den svenskspråkiga befolkningen i Finland, som gick från att vara ett riksbärande skikt till en minoritet i sitt eget hemland.
För två sekler sedan sprängdes det svenska riket i två delar. År 1808 gick östra rikshalvan för alltid förlorad för det svenska riket. Den fred som slöts mellan Sverige och Ryssland 1809 innebar slutet på 600 års gemensam svensk-finsk historia. Vad som varit snudd på omöjligt att föreställa sig på 1500- och 1600-talen – ett självständigt Finland – är i dag en självklar och av ingen ifrågasatt realitet.

Det kommer följaktligen knappast som någon överraskning att detta och nästföljande år rymmer åtskilliga jubileer och minneshögtider med svensk-finsk historia i fokus. 1808–1809 års konflikt är det hittills sista stora krig Sverige har tvingats utkämpa. Det fick oerhörda territoriella konsekvenser och skapade ett av våra största nationella trauman. Den moderna svenska nationalismen, med allt från dådkraftiga vikingar till blågula flaggor och dalahästar, tar sitt avstamp i de känslor som frambesvors av nederlaget. För Finlands del innebar kriget och freden begynnelsen på vandringen mot den självständighet som skulle komma ett drygt sekel senare. Högtidlighållandet av 1808–1809 års händelser är alltså lätt att förklara och högst lovvärt i en tid då det inte är givet att ens universitetsstuderande i ämnet historia vet att Sverige och Finland en gång var samma rike. (Jodå, jag har själv drabbats av sådana studenter).

Sett ur detta perspektiv är det logiskt att rikta strålkastarljuset mot den enskilda grupp som sannolikt berördes allra mest av krigets utgång: den svenskspråkiga befolkningen i Finland. Från att under flera århundraden ha utgjort ett riksbärande skikt har dessa människor successivt förvandlats till en allt mindre minoritet i sitt eget hemland, till råga på allt en minoritet som det stora flertalet rikssvenskar i dag har erbarmligt dåliga kunskaper om. Hur många är de? Varför finns de i Finland över huvud taget? Hur länge har de bott där? Och hur reagerade de 1809?

En utmärkt introduktion till det svenskspråkiga Finlands historia är den nyutkomna boken Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa (Svenska litteratursällskapet i Finland, Atlantis, 334 s). Författaren, Kari Tarkiainen, med mångårig erfarenhet inom arkivväsendet i både Finland och Sverige, bjuder läsaren på ett myller av fakta fördelat på tematiska kapitel om krig, frälsesläkter, ortnamn, kyrklig kultur, språkgränser, invandring, seder och bruk, Mikael Agricolas kunskapsnivå, med mera. Målet är att skapa en helhetsbild, så väl det nu låter sig göras, av Sveriges och svenskarnas betydelse för Finlands utveckling från forntiden till 1500-talet. (Perioden efter Gustav Vasa kommer att behandlas i andra volymer.) Tarkiainen väjer inte för långa, utförliga presentationer av invecklade forskningslägen och akademiska debatter – låt vara att han väljer att hoppa över ett mindre antal heta frågor, till exempel rörande dateringen av vissa fälttåg – trots att dylik prosa inte sällan brukar uppfattas som svårtillgänglig för den icke-akademiske läsaren. Tillvägagångssättet visar på respekt för läsaren. Lägg därtill att boken är både välskriven och rikt illustrerad.

Några revolutionerande synpunkter anlägger Tarkiainen inte; ej heller saluför han några egentliga nya rön. De åsikter han ställer sig bakom ligger huvudsakligen i linje med rådande forskningsläge. Inlemmandet av Finland i det svenska medeltidsriket tolkas därför som en följd av att Sverige på 1200-talet fick fasta politiska och kyrkliga strukturer, inte minst under Birger jarl och hans söner. Riksformationen, som inleddes i Väster- och Östergötland och fortsatte i Svealand, resulterade i en kraftfull expansion i perifera landskap, som Småland, Värmland och Hälsingland, i förlängningen även i övre Norrland och Österland (som nuvarande Finland länge kallades). Jämfört med utvecklingen väster om Bottenhavet hade emellertid den rikssvenska framryckningen i Finland markanta särdrag, något Tarkiainen är noga med att påpeka. Närheten till det likaså expansiva ryska furstendömet Novgorod gjorde att kolonisationen, kristnandet och etableringen av ett svenskt välde fick en stark militär slagsida. Borgar byggdes, resningar nedkämpades och plundringståg i gränstrakterna blev närmast rutin. Liknande scenarier utspelade sig inte i medeltidens Norrland eller Småland.

I vissa infekterade spörsmål har det uppenbarligen varit svårare för Tarkiainen att välja sida. Som exempel kan nämnas debatten om den svenskspråkiga befolkningens ålder. Många lärda gräl har utkämpats rörande den äldsta tiden. När slog sig svenskspråkiga bönder och fiskare för första gången ned i Österbotten och Egentliga Finland? Redan under järnåldern? Eller först under medeltiden? Kan man spåra en kontinuitet från järnåldersbosättningen i Österbottens kustland och den bevisligen svenskspråkiga bosättningen under medeltiden? Finska forskare har generellt sett talat sig varma för idén om diskontinuitet, att Österbotten drabbades av demografisk nedgång under yngre järnålder, medan svenska forskare har varit mer benägna att tro på en kontinuerlig bosättningskultur. Kari Tarkiainen redogör översiktligt för båda sidors argument men väljer själv, när han slutligen måste bekänna färg, att senarelägga den svenska kolonisationen till medeltiden, mer specifikt till den tid då kristnandet inleddes. Möjligen, accepterar han, fanns det redan dessförinnan en svenskspråkig befolkning på Åland, men i övriga Finland var svenskarnas närvaro en följd av kristendomens införande och riksbildningen. Den svenska kolonisationen i områden som Nyland – som tidigare hade varit relativt obebott – var omfattande på 1200-talet och under första hälften av 1300-talet, för att därefter avstanna. Varför? Ingen vet, men det i särklass mest sannolika är att det demografiska underlaget saknades. Digerdöden och påföljande pestepidemier drog undan mattan för fortsatt svenskspråkig expansion.

Genom att lägga tonvikten vid sådana demografiska faktorer och vanliga människors levnadsbetingelser undviker Tarkiainen att bli indragen i ännu en omgång lärda spekulationer om de svenska ”korstågen”, de fälttåg som av tradition har uppfattats som banbrytande för en svensk erövring av Finland. Han noterar, liksom övriga forskare, att vi saknar belägg för Erik den heliges ”korståg” i mitten av 1100-talet. Han är även mycket försiktig med att dra långtgående slutsatser av de ytterst få notiser som finns om krig och svärdsmission på 1200-talet. Däremot gör Tarkiainen en intressant poäng av att det saknas tecken på att det inhemska finskspråkiga stormannaskiktet lät sig rekryteras till de rikssvenska administrativa nätverken, något som fick till följd att det inte uppkom ett finskspråkigt frälse. Stormännen i det senmedeltida Finland hade, såvitt vi kan bedöma, rötterna på andra sidan Östersjön.

Stämmer detta? Och i så fall – varför? I de ur rikssvensk synvinkel perifera landskapen väster om Bottenhavet anslöt sig de lokala stormännen gärna till rikssvenska strukturer. Många av dem gifte in sig i andra frälsefamiljer, skaffade vapensköld, stridshingstar, sätesgårdar och blev med tiden aristokrater. Detsamma skedde i stora delar av det västslaviska och baltiska område som utsattes för tysk expansion under högmedeltiden. Men inte i Finland? Varför inte? På denna punkt kan Tarkiainen, lika lite som andra forskare, lämna någon övertygande förklaring.

Om Kari Tarkiainens bok har karaktären av en stor syntes gäller det motsatta i fallet med Jan Samuelsons Eliten, riket och riksdelningen. Sociala nätverk och geografisk mobilitet mellan Sverige och Finland 1720–1820 (Svenska litteratursällskapet i Finland, 254 s). Samuelson, verksam som docent vid Mittuniversitetet i Härnösand och med mångåriga studier av svensk adelshistoria bakom sig, har inte sammanfattat utan rentav skapat ett forskningsläge. Syftet med Samuelsons undersökning är att utröna vilken effekt 1809 års fred egentligen fick för de närmast drabbade, det vill säga de officerare, ämbetsmän och präster som i och med det svenska nederlaget tvingades välja herre – den svenske kungen eller den ryske tsaren. Hur starka var egentligen banden mellan den svenska och den finländska adeln före 1809? Vad hände när riket delades med våld och det gamla Österland blev ett ryskt storfurstendöme?

Samuelson skildrar hur de svenska och finländska eliterna under 1700-talet i praktiken fungerade som en gemensam elit, välintegrerad och välfungerande inom ramen för det svenska riket. En tredjedel av alla giftermål inom den finska adeln var riktade över havet; familjerna hade ett ben öster om Bottenhavet och ett ben väster därom. Om vi vänder blicken mot hur officerare, biskopar och präster reste mellan bygder och landskap är det svårare att finna övertydliga band mellan Finland och resten av riket, men inget tyder på att ämbetsmännen i de finska landskapen betedde sig på andra sätt än ämbetsmännen i de svenska. En genomgående trend på 1700-talet, bland annat för civilämbetsmän, var att de i allt större utsträckning rekryterades inom sina egna hemregioner och inte flyttade över stora avstånd, men det gällde för såväl svenska som finska landskap. De lokala eliterna fick helt enkelt möjlighet att göra karriär på hemmaplan. Det är inte detsamma som att riksdelarna höll på att glida isär.

Att utifrån samhällselitens beteende dra slutsatsen att Sverige och Finland var i färd att gå skilda vägar under 1700-talet är alltså omöjligt. Men sedan kom 1808–1809 års krig. Allt förändrades. Andelen adelsäktenskap över havet minskade drastiskt. De allra flesta finländska officerare valde att bli kvar i Finland och bli ryska undersåtar, något som också var ekonomiskt fördelaktigt, även om en minoritet flyttade över till Sverige. Bland prästerna var det högst ovanligt att man lämnade hemsocknen för att segla västerut, likaså bland ämbetsmännen. De allra, allra flesta blev kvar och levde vidare som tidigare, men med nya herrar.

Gemensamt för Kari Tarkiainens och Jan Samuelsons böcker är att de båda vänder sig mot den anakronistiska nationalism som tidigare brukade genomsyra verk med svensk-finska historiska teman. Tarkiainen gör vid upprepade tillfällen i sin syntes helt klart att ingenting tyder på att det uppstod politiska, språkliga eller sociala konflikter mellan svensk- och finskspråkiga grupper under medeltiden. Samuelson konstaterar att det är omöjligt att uttala sig om huruvida medlemmarna av den elit som drabbades 1809 var nationellt sinnade, om de kände sig finsk- eller svenskpatriotiska. Det enda vi kan säga med bestämdhet är att de agerade helt i linje med hur vanligt folk brukade agera i äldre tid. ”Man anpassar sig, där så är möjligt, hellre än att bryta upp till en osäker framtid i en främmande miljö. /…/ Jag är övertygad om att det i vardagslivet mera var strävan efter ett gott liv än några övergripande frågor om nationens ära, makt eller betydelse, som styrde människors handlande och präglade deras värderingar och sätt att tänka”.

Jag kan inte finna annat än att slutsatsen är korrekt. Att sätta nutidens etniska och nationellt färgade glasögon på gångna tiders män och kvinnor är ett oskick. Ju fler lärda och lättlästa historiska verk som antar samma ståndpunkt som Tarkiainens och Samuelsons, desto bättre.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet

Källa Svenskarna på andra sidan Bottenhavet

Der er meget snak om kapitalisme 2.0, 3.0 osv.

Hvad med socialismen, der har fået vind i sejlene:

http://www.business.dk/article/20090326/finans/90326139/

Det står nu helt klart, at regeringen låner risikovillig kapital til de danske pengeinstituter til en langt lavere rente end den, bankerne selv skulle betale hvis de selv skulle hente risikovillige lån på det frie marked.

Det farlige ved bankpakkerne er, at risikoen ved at køre sin bank i sænk er blevet lig nul. Staten kommer jo og redder en.

Det endnu mere farlige er, at man danner præcedens sådan, at andre stærke organisationer og selskaber med tætte bånd til den siddende regering vil kunne få statsstøtte, hvilket vil skævvride konkurrencen og gøre det svært for sunde virksomheder at kunne klare sig.

Min helt klare holdning er, at dette er endnu et eksempel på hvordan en nationalstat tager penge fra borgerne og bruger dem på formål, som borgerne ikke har kontrol over. Og et endnu et søm i kisten til staten som koncept, noget som Noam Chomsky også nævner som en konsekvens af frihedsidealet.

Alternativet til bankpakkerne er, at bankerne ville hæve indlånsrenten, så det blev mere attraktivt at have penge på kontoen – penge, som banken så kunne låne ud. Dog ville det kræve, at der var penge nok i omløb, hvilket var hele problemet.

Men sådan er det, når man bygger en gældsøkonomi op. Så må man tage konsekvenserne.

Sverigedemokraterna handlar inte bara om främlingsfientligheten, även om invandringen och invandrarna enligt Sverigedemokraterna är roten till allt ont i Sverige. Vi måste titta också på helheten, inte enbart fastna i Sverigedemokraternas invandringspolitik.

 I Sven-Eric Liedmans bok “Från Platon till Mao Zedong. De politiska ideérnas historia” kan man läsa bl a följande om vad som utmärker fascismen;

“Fascisterna vägrar konsekvent att företräda någon bestämd grupps intressen. De vädjar om stöd från arbetare och officerare, småborgare och ämbetsmän” “Fascisterna ser överhuvud det moderna klassamhället som ett förfallsymptom,som de har att motverka- i nationens eller folkets intresse”

“De hämtar stöd i vissa samhällsgruppers missnöje och vantrivsel med det moderna samhället, men de använder samtidigt det moderna samhällets resurser för sina ändamål. De väcker drömmar om nationens eller folkets förflutna ljuva liv, men lockar samtidigt med materiell rättvisa och materiella förmåner. De presenterar sig på samma gång som traditionernas bevarare eller återuppväckare och som en ungdomens revolutionära, nyskapande rörelse.”

“De fascistiska rörelserna uskiljer framför allt två fiender i det moderna samhället; Marxismen och det internationella kapitalet”

“Men enligt fascismen är en verklig stat bara ett verktyg för nationen eller folket. Fascisterna har ett djupt förakt för stater av typ Österrike-Ungern, som i sig förenar en mängd nationaliteter och folk.”

Hmmm, tycker detta låter lite bekant….. Tycker det påminner mig om det Sverigedemokraterna står för;

“Sverige är ett sjukt samhälle, därför att medborgarna inte trivs. Bara en nationalistisk politik kan ge den trygghet och den omtanke som minskar kriminaliteten, får bort drogerna och ger de sjuka livslusten åter.” (Fascisterna ser överhuvud det moderna klassamhället som ett förfallsymptom,som de har att motverka- i nationens eller folkets intresse)

 ”Syftet är att kombinera principen om grundläggande social rättvisa med traditionella värdekonservativa idéer. Partiet låter sig av den anledningen inte enkelt placeras in på den klassiska vänster-högerskalan och tillhör därför inte heller något av de traditionella blocken.”  (Fascisterna vägrar konsekvent att företräda någon bestämd grupps intressen)

 Vi, sverigedemokrater, har länge krävt att 6 juni blir helgdag. Dagen skall vara till för att visa vår uppskattning för nationen Sverige och för alla de generationer av svenskar som byggt upp landet genom att offra sina liv. Firandet skall präglas av att man kan känna stolthet över att vara svensk. (De väcker drömmar om nationens eller folkets förflutna ljuva liv)

Vi motsätter oss och motverkar aktivt:
- Massinvandring och mångkulturalism
- Marxism och kulturradikalism
- Radikalfeminism
- Imperialism
- Nyliberalism    

 (De fascistiska rörelserna uskiljer framför allt två fiender i det moderna samhället; Marxismen och det internationella kapitalet)

“Sverigedemokraternas väljare är de som är mest kritiska och hyser störst misstro mot politiker. Även vad gäller hur man anser demokratin fungerar i Sverige är det en stor skillnad mellan dem som röstar på riksdagspartierna och dem som röstar på Sd. En rimlig förklaring till det stora missnöjet med politiker och demokratin hänger nog ihop med hur dels invandringsfrågan hanterats med fördömande och stigmatisering och dels erfarenheter av hur valrörelser går till med mötesstörningar och stulna valsedlar.” (De hämtar stöd i vissa samhällsgruppers missnöje och vantrivsel med det moderna samhället)

“Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen. Av det följer att den nationalistiska principen – principen om en stat, en nation – är grundläggande för sverigedemokraternas politik. Den nationalistiska principen bygger på idén om nationalstaten, att statens territoriella gränser ska överensstämma med de befolkningsmässiga gränserna.”                                                                                                                                                                                     (Men enligt fascismen är en verklig stat bara ett verktyg för nationen eller folket. Fascisterna har ett djupt förakt för stater av typ Österrike-Ungern, som i sig förenar en mängd nationaliteter och folk.)

 Detta är bara ett axplock av exempel……

“I en föreställningsvärld, där sanningen hela tiden måste underordnas handlingens krav, blir gränslinjen mellan lögn och sanning till sist flytande- och oväsentlig” Sven-Eric Liedman

Sverigedemokraternas principprogram, Åkessons blogg, Söders blogg,Leanderssons blogg, SDU, Expo, Aftonbladet, Aftonbladet, Journalisten, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet,HD, HD,DN, SvD,Sydsvenskan,Kvp, Expressen, SR, Svt, Metro, Sverigedemokratiska bloggen Dragan med vänner!

Läs själv, när Maria skriver så klokt om hur vi enkelt kan ge flyktingar en bättre tillvaro.

Den här typen av tankar behövs. Vi behöver fler som vågar argumentera i den här viktiga frågan.

Det är av stor betydelse att vi fortsätter kampen om det förnuftiga, och inte minst det medmänskliga.

Tack Maria!

Nu jäklar ska jag komma ut ur garderoben. Och våga säga precis som det är. Nämligen att jag har haft rent bedrövliga fördomar om sportjournalister.

Hör här bara: jag har varit tämligen tvärsäker på att sportjournalister inte har så mycket kunskaper om något utanför sportens värld. Att de dessutom har noll intresse för annat än sport, och att de skriver som krattor. Plus att samtliga manliga sportjournalister använder förskräckande mycket mer hårgelé, alternativt mousse, än resten av den manliga befolkningen.

Ojojojoj. Ja, ni ser. Inte ens Annieverse är otadlig. But at least I tell it like it is.

Men igår läste jag en lysande OS-krönika i Aftonbladet, författad av en sportkrönikör vid namn Simon Bank.

Snälla ni, läs den. Den är SÅ välskriven och rolig och tänkvärd.

I krönikan tar Simon heder och ära av nationalstaten och nationalismen.  Vad är egentligen en amerikan? En ryss? En kines?, frågar sig Simon. Och drar ett exempel, två kineser som spelar mot varandra, men den ena spelar för Spanien och den andra för Singapore.

Tja, hemma i Sverige finns det ju folk som ifrågasätter att invandrade personer med annan hudfärg än den sedvanliga kaukasiska ska få tävla för vårt lintottsland. Men sen brukar det väl bli rätt tyst om nu idrottsmannen i fråga hjälper Sverige till en seger eller tar en guldmedalj.

Simon påpekar att det nog måste vara ett mindre helvete att vara nationalsocialist under detta OS. Besattheten av nationalism i detta OS är en obsolet lek. Som exempel ger han att det finns utvandrade kineser i typ 22 landslag.

(Här måste jag också inflika att jag med mina grava fördomar aldrig trodde att en sportjournalist visste om att det fanns ett ord som “obsolet”.)

Och vad ska man då dra för slutsatser av detta? Blir nationalismen obsolet i globaliseringens tidevarv? Eller kommer den tvärtom att förstärkas av globaliseringen? Kommer främlingsrädslan och främlingsfientligheten öka eller minska? Och vad kommer att hända med nationalstaterna? I Europa t.ex. kanske det hade varit bättre att omvandla hela klabbet till regioner, där EU stod för en del av besluten och lagstiftningen medan regionerna bestämde resten själva. Då kanske vi hade sluppit det eviga gnället på t.ex. stockholmare och lantisar. Kanske saker och ting skulle bli smidigare och sammanhållningen samt samhällsengagemanget större om man körde med mindre enheter. Fast det förutsätter ju att överstatligheten (eller ska man säga överregionalismen?) inte blir för stor. Å andra sidan kan det bli kaos om den är för liten också.

I do not know. Jag bara undrar.

Sen är det en ju en sak till som jag undrar över. Nämligen om manliga sportjournalister verkligen använder mycket mer hårgelé/mousse än resten av den manliga befolkningen. Simon Banks bildbyline ger i alla fall ingen tydlig hänvisning i denna intrikata fråga.

Alexander pratar om det nationalistiska projektet kontra en värld utan gränser när det är 45 dagar kvar tills att medlemsomröstningen är över.

Alexander Chamberland, 21 år, Stockholm, är student och ledamot av Miljöpartiets jämställdhetskommitté. Han var språkrör för Grön Ungdom 2005-2008. På en fråga vad som är dåligt med EU svarar han att det är i stort sett samma saker som är dåliga med världen: kortsiktiga vinstintressen prioriteras framför människor och miljö. EU som organ är odemokratiskt, men det är även FN, där 5 stycken stora länder har vetorätt. För den sakens skull vill han inte att Sverige ska lämna FN.

Alexander tror inte på den sortens isoleringspolitik, framförallt inte nu när klimatfrågorna är så oerhört akuta. Sverige måste in där och påverka EU så att klimatpolitiken kan bli mer radikal. Vi måste samarbeta i klimatfrågorna och även om EU inte är perfekt, så är det ett starkt samarbetsorgan som kan bli en viktig aktör för att rädda klimatet. Han tror inte att klimatet räddas av att Sverige och en massa andra EU-länder tar ett steg tillbaka till att bli starkare nationalstater.

Det är inte bara en annan värld som är möjlig, utan även en annan EU är möjlig. Alexander är en skarp EU-kritiker, men tror samtidigt att projektet EU är ett steg framåt på vägen mot en värld utan gränser. Framförallt gäller detta efter utvidgningen för några år sedan. Han vill inte att Sverige ska ta ett steg tillbaka till att bli en starkare nationalstat, då han tycker rätt illa om hela det nationalistiska konceptet med en nationalstat.

Är verkligen ett EU-utträde ett steg på vägen mot den gröna visionen om en värld utan gränser, avslutar Alexander?

Läs Alexanders blogg http://alexanderchamberland.blogspot.com

Det är 96 dagar före sista dagen i omröstningen och idag presenterar vi Karin Strandås, en Miljöpartist som är engagerad i de internationella frågorna.

Karin Strandås, 33 år, Stockholm arbetar för närvarande som politisk sekreterare på Miljöpartiets riksdagskansli, bland annat med politik för ekonomisk trygghet. Som ordförande i Svenska Burmakommittén har hon synts mycket det senaste året i samband med munkarnas uppror och cyklonens härjningar i Burma. Karin ser sig som internationalist och har svårt för idén med geografiska gränser. Ur det perspektivet tycker hon att europeiskt samarbete är bra och viktigt, världen är större än Sverige. Samtidigt har politiken som bedrivits inom EU inneburit att murar rests mot omvärlden, och även om fler släppts in i gemenskapen så är Fästning Europa fortfarande ett allvarligt problem.

Många framhåller Sverige som ett föregångsland som ska påverka EU i positiv riktning. Karin tycker ofta att det är tvärtom, att andra EU-länder har en bättre politik än Sverige och drar med oss framåt. Många andra medlemsländer har till exempel en betydligt starkare politik till stöd för den burmesiska demokratirörelsen, och inom ramen för den gemensamma utrikespolitiken tvingas Sverige till en tydligare och skarpare politik för mänskliga rättigheter och demokrati i Burma. Och även om Sverige skulle formulera en tuffare politik mot juntan, så är vi så små att det endast får marginell effekt. En samordnad europeisk politik har en helt annan tyngd.

För Karin känns inte nationalstaten som den ultimata politiska arenan. Vår tids politiska utmaningar kräver internationellt samarbete och en samordnad europeisk politik underlättar i ett globalt sammanhang. EU är den arena för samarbete som finns och där ska vi vara med.

KDU ordförande, Ella Bohlin är väldigt politiskt korrekt. I alla fall i de tungt åsiktsregistrerade frågorna – nationalism och invandringspolitik.

Hon skrev en “nationaldagspostning” den 7/6 och undrade sig “Varför verkar vi svenskar ständigt ha behov av att jaga det som är svenskt?”.

Människor behöver en identitet. Den kan vi finna i små sammanhang som vår familj och våra rötter. Men det är inte så enkelt Ella Bohlin.
Vårt land, vår nation och vår historia är en viktig part av vår identitet. Det är viktigt för att vi ska kunna behålla svenskarnas folkgemenskap.
Utan den får vi ett samhälle byggt på otrygghet och där alla folkslag känner sig som främlingar för varandra. Detta har vi tydligt kunnat märka i samhället då våra politiker insentivt arbetat för att sudda ut svenskheten. Då Ella Bohlin som ska representera KDU och som kraftigt vill värna familjen resonerar på detta sätt, så börjar jag fundera på hur eran ideologi går ihop. För varför anser ni kristdemokrater exempelvis att barnen ska ha rätt till en familjeidentitet, då medborgaren i det större sammanhanget ska förvägras identitet i den egna nationen. Detta är ju oerhört förvirrande.

Senare i postningen skriver Ella Bohlin att det inte finns någon kultur som inte är mångkulturell, samtidigt som hon flitigt klargör varför våra svenska traditioner inte är svenska.

Om dessa magstarka påståendena skulle vara argument till varför vi inte borde fira de svenska traditionerna, så skrämmer det mig.
Jag måste fråga dig Ella Bohlin, vad har du emot de svenska traditionerna bara för att vissa händelsevis har sitt ursprung i Tyskland och kom till Sverige för flera hundra år sedan? Är traditionerna mindre värda för det? Sverige idag och dess traditioner är någonting fantastiskt som skapats under flera hundra år.
Traditionerna har växt in i vårt tankesätt som skapat gemenskap och sammanhållning precis som traditioner gör i andra länder.

Ella Bohlin uppvisar starkt sitt agg emot svenska värderingar och identitet i sin blogg. I samband med detta så förespråkar hon rotlöshet och kaos där ingen människa överhuvudtaget känner sig hemma. Inte ens (jag är ledsen att säga det), de 6000 nya svenskar som Ella Bohlin glatt vill viga vår nationaldag åt.

Vad vill du med Sverige egentligen Ella Bohlin?
Ska vi nöja oss med att tillägna nationaldagen till de nya svenskarna, eller ska vi avveckla de kristna traditionerna också?
Kristendomen har ju bara funnits i Sverige i ca 1000 år och är ju från grunden inte en svensk. Så det kanske är dags att vi viger de kristna traditionerna till Islam eller någonting liknande.