Jag trodde faktiskt inte att jag skulle få så mycket motstånd när jag på en föreläsning i förbifarten nämnde att det med diskrimineringsskyddet för “könsöverskridande uttryck” troligen blir olagligt att förbjuda någon kille att ställa upp i omröstning för- eller vara Lucia. Jag nämnde det i samband med att jag pratade om belöningar och bestraffningar en kan få av att följa eller bryta mot olika normer. Att bli vald till lucia som tjej är enligt mig en belöning och ett bevis på att man är som man ska.

Publiken blev vansinnig och jag hörde kommentarer som “alltså en helt vanlig kille?” och “men lucia har ju alltid varit tjej!”. Jag pekade ut för dem att lucia ju troligen inte var 175 lång, hade blont hår och vit hud. De vägrade att lyssna.

Samma hätska stämning finns på diskussionsforum på nätet som kan härledas till förra årets luciadebatt. Såhär är det, så har det alltid varit, börja man ändra på en sak måste man ändra allt, detta är bara trams, samma androgynitetsideal som ska göra killar till tjejer och tjejer till killar.

Jag väljer att se det som fantastiska Kristina Henkel och Marie Tomicics bok “Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för 2″ heter. Klart att flickor också får vara Lucia och tärna. Men jag vill framför allt att de ska få vara barn. Och barn kan vara pepparkaksgubbe, julegris, tomtemor, snögubbe eller stjärngosse. Det spelar ingen roll! Och när vi är lite äldre kan vi välja om vi trivdes bäst som tärna eller pepparkaksgubbe. Identiteter är dynamiska, konextuella och föränderliga. Glöm inte det.

Huvudpoängen med Lucia för mig är att det ska bli ljust och vara mysigt. Jag älskar lucia. Och jag älskar uttryck, kreativitet, lika möjligheter, och lika rätt. Jag hatar skönhetstävlingar med trånga ideal. Kulturen är skild från naturen, kulturen måste följa med oss människor för den ska tjäna oss. Vi ska inte tjäna kulturen. Sverige är annat än när Luciafirandet började. Vi måste våga se de maktordningar som gör att vissa belönas och andra bestraffas på grunder de själva inte har makt över.

Ponera att det är rätt som jag säger, att det är en belöning att vara Lucia och att den titeln tillfaller en som rör sig inom normen. Jag har aldrig sett en ickefeminin tjej som lucia. Aldrig någon med en synlig funktionsnedsättning. Aldrig någon över 30. Aldrig någon som inte är vit.

Kalle som Lucia är en bok av underbara Sagolikt bokförlag och kommer  i december i år. Det är en fortsättning på sagan om Kalle med Klänning.

Delar av förra årets Luciadebatt:

Stjärngossen Johan, 18, blev skolans lucia

Nu får han chansen – att bli lucia

Freddy får inte bli årets Lucia

Och en för oss som har humor:

Karlstadsskola väljer bäver till Lucia

Och glöm inte att anmäla till Diskrimineringsombudsmannen om någon förbjuder dig från att kandidera till Lucia, förklarar valet av dig som lucia ogiltigt eller inte ingriper mot skitsnack/mobbing/trakasserier mot dig för att du vill vara lucia och är kille.

Du har rätt att vara den du är. Och lagen står på din sida.

Kronotskij (Från National Geographic)

Den här stratovulkanen med en höjd av 3528 m ö h, ligger i
Kronotskijreservatet på Kamtjatkahalvön i Ryssland

Det är något mycket speciellt med orangutanger. Deras mimik, deras gester, deras lekfullhet och busiga upptåg kan få oss att känna igen oss själva. Så är de också Asiens enda människoapor. Orangutanger är intelligenta och sensitiva djur. Jag har nyligen läst mycket om orangutangerna och deras nu, sorgligt nog, alltmer hotade tillvaro.

Jag har blivit i lika delar ledsen, oroad och upprörd när jag alltmer satt mig in i orangutangernas svåra situation idag. Hur skövling av regnskogen, brutalt grym husdjursjakt och skogsbränder nu hotar att utrota orangutangen som djurart på Jorden. Det är någonting djupt inom mig som berörs så starkt när jag läser om hur “oskäliga djur” lider pga människors girighet, kortsiktiga tänkande eller rena okunnighet. Jag har bestämt mig för att göra skillnad!

Därför har jag blivit orangutangfadder i både WWFs och BOS’ regi. WWF, World Wildlife Fund, tror jag de flesta känner till, men BOS är en yngre och mindre känd organisation som har fokuserat just på att hjälpa orangutangen att överleva. BOS står också för “Borneo Orangutan Survival” och finns idag representerade i tio länder. De bedriver rehabiliteringscenter för orangutanger på Borneo.

Kesi, den lilla orangutangflickan på Borneo som jag nu adopterat!

Genom att stödja både WWF och BOS hjälper jag dels till att rädda övergivna orangutangungar att få en chans till överlevnad genom rehabiliteringscentren, dels att skydda själva regnskogen som inte bara är en förutsättning för orangutangernas liv men också så viktig för hela planetens bestånd. Den här satsningen jag nu gör är troligen det bästa jag gjort på många år…

Turligt nog slumpar det sig så att det nu på måndag 30 november hålls en intressant föreläsning på Clarion hotell om orangutangerna på Borneo av den världsberömde svenske naturfotografen Mattias Klum och danska Lone Dröscher Nielsen som driver rehabiliteringscenter för människoapor på Borneo. Jag ser fram mot att gå på detta evenemang och få lära mig mer om orangutangerna och bidra till att rädda dem! 

WWF:
http://www.wwf.se/insamlingsportal/show.php?id=1243792

BOS:
http://www.orangutanger.se/

Sidste uges aftenstorm har renset skoven, og de fem kornfede duer i det nøgne træ ses tydeligt. Alt overflødigt er væk !

Jeg følger spættens staccato dans mod toppen af kastanietræet, mens jeg drikker kaffe af min gule kop fra Provence.

Al forstillelse er væk, de ranke træer har trukket livet tilbage, og står nu blødt nikkende mod Sibiriens kolde vinde. Bark og små knaster kommer til deres ret uden bladenes distraherende, grønne raslen. De føles ru under mine fingerspidser.

Jeg kan godt lide skoven om vinteren. Når alt er synligt, og der ikke foregår fordækte forhandlinger i skovbunden. Når ikke alle træer på samme tid råber deres historier ud i verden, men blot står mætte og tilfredse i al deres gråbrune krogethed.

Så kan jeg gøre det samme, gå hjem under mit tæppe foran brændeovnens røde glød, trække mig lidt tilbage, og blot være i min gråbrune krogethed.

1975 hade Stephen Spielbergs film “Hajen”  premiär på världens alla biografer. Fortfarande är väl frågan om någon annan film, vid något tillfälle har förändrat och för den delen också förvridit vår syn på något så mycket.

Under förberedelserna av filmen anlitades två av världens då mest erkända haj-experter, Ron och Valerie Taylor, som “fakta-konsulter”, något dom sedan ångrade under flera decennium då deras fakta grovt förvanskades och missbrukades och under många år fick hajar att framstå som djävulens bidrag till vår djurvärld.

Så här presenterades filmen "Hajen", 1975

Det finns c:a 350 olika sorters hajar. Av dessa är det inte mer än 4-5 arter som utgör någon som helst risk för människor och 2-3 sorter som är direkt farliga. Hajar som som kan vara “farliga”  är naturligtvis vithajen, men även tjurhajen och i viss mån tigerhajen och kanske några få till.

Hajar är rovdjur (okej, rovfiskar) och måste ha animaliska produkter att äta för att överleva. Precis som t.ex. katter, hundar och de av oss människor som inte är vegetarianer. Det är inte konstigare än så och eftersom hajarna hade levt på jorden i drygt 400 miljoner år innan vi människor kom hit så torde dom sannerligen inte vara beroende av oss på sin meny för att överleva. Idag är vi ett näst intill omätbart mycket större hot mot hajarna än dom är mot oss.

Första gången jag själv stötte på hajar var i slutet av 80-talet. Jag reste runt i Thailand och tillsammans med två australiensiska tjejer åkte jag till Phi-Phi öarna. Vi solade, badade och gjorde massor av annat kul. Bland annat snorklade vi och en dag när vi var ute och snorklade fick vi se 4-5 små vitspetsade revhajar. Jag fick nästan panik trots att det antagligen bara var pyttesmå ungar  till en ganska liten fisk, dom var max 30 cm långa. Så djupt satt min haj-skräck. Det har ändrats.

Att bli rädd för en 30 cm baby-revhaj är inte rationellt.

Sedan den där gången har jag gjort över 2.500 dyk i relativt sett haj-rika vatten. Jag har aldrig dykt där det kunnat finnas vithaj eller tjurhaj, men jag har sett och mött ett 30-tal av de drygt 350 haj-arter som finns. Jag har sett, och t.o.m. “handmatat” gråa revhajar i hundratal, jag har mött nästan 3 m långa silkes-hajar som inte ens bevärdigat mig med en blick när vi passerat varandra på mindre än 4-5 m.

Jag har sett en stor tiger-haj mindre än 20 m bort och jag har minst 30 gånger simmat  med havets gigant, valhajen, som kan bli 10-12 m. Valhajen, världens största fisk, är dock en otroligt fredlig plankton-ätare och fullständigt ofarlig om man är större än en fågelholk.

Dykare med valhaj vid Richelieu Rock, Thailand 1995

En specifik sak med hajar (och rockor) är att dom saknar skelett av ben istället är deras stomme uppbyggd av brosk. En annan specifik sak är att dom saknar s.k. “simblåsa” d.v.s. en blåsa som kan reglera deras flytförmåga och som de flesta andra fiskar har. Detta betyder att hajar måste simma hela tiden för att inte sjunka till botten och faktiskt helt krasst “drunkna”. Hajar måste ha syrerikt vatten som strömmar genom gälarna annars dör dom. Väldigt snart.

Det är det som händer med alla de miljoner hajar som fångas in för att det finns idioter som vill ha haj-fen-soppa. Hajar fångas, fenorna skärs av och den fen-lösa hajen kastas tillbaka i havet, eftersom inget annat på den är “värdefullt”. Den sjunker direkt till botten utan sina fenor och kvävs, eller faktiskt drunknar, långsamt och plågsamt.

Hajar som fått sina fenor avhuggna dör en mycket plågsam död

Jag säger definitivt inte att hajar har större existensberättigande än oss. Men om det nu är i snitt 4-5 människor som varje år dödas av hajar i världen, för att hajarna beter sig som normala hajar faktiskt måste, samtidigt som minst 38 miljoner hajar varje år  dödas för att vi människor vill ha haj-fen-soppa, så är relationen knappast rimlig.

Hajar är en del av vår planets liv, dom har varit det oändligt mycket längre än oss och dom dödar färre av oss än trafiken gör i Säffle varje år. Vi människor däremot, är vidriga rovdjur som dödar djur vi inte ens behöver. Det säger jag, som verkligen är en utpräglad både kött-och fisk-ätare.

Vad jag vill komma till är att vi är en oändligt mycket större risk för att helt krossa det ekologiska systemet än…….t.ex. hajar. Och om vi bara använde lite mer av vårt så omtalade “förnuft” så skulle det inte behöva bli så. Hajar (vissa hajar alltså)  kan vara farliga. Det är inte fråga om det. Men t.ex. isbjörnen som jag själv är så förtjust i är så mycket farligare. För att inte tala om vår egen oförmåga att förstå sammanhang och orsak och verkan. Det är direkt förödande farliga saker.

Vi skall inte vara rädda för hajar. Vi kan ju så väldigt lätt undvika dom, eftersom dom faktiskt är fiskar och lever i havet. Det vi verkligen skall vara rädda för är vår egen brist på insikt och förmåga till att se saker i ett större sammanhang. Jag är inte alls lika rädd för hajar som när jag första gången stötte på dom. Men jag har stor respekt för dom, precis som för allt annat i naturen.

Jag själv skulle aldrig hoppa i vattnet om jag visste att det fanns risk för vit-hajar eller tjur-hajar. Men jag skulle heller aldrig äta haj-fen-soppa eller någon annan produkt från ett utrotningshotat djur. Är det någon som vill ha en päls av äkta Panda-skinn? Pandan är inte heller ett särskilt “trevligt” djur. Jag lovar er.

Nej, nu lägger vi ner det här pekpinne-snacket för idag och avslutar lite snyggt med en musikvideo med “Amanda Bergman” från Gagnef i Dalarna. Tidigare hade hon artistnamnet “Hajen” så det passar verkligen alldeles utmärkt som avslutning, Nu kallar hon sig “Jaw Lesson”. Här framför hon sin sång “Scape goat”.  Hon är riktigt, riktigt duktig och väldigt speciell. Ha en fantastiskt fin lördags-kväll mina kära läsare, lyssna och njut av en väldigt personlig, både artist och röst.

Jeg hører til de mennesker der har levet som vegetar i perioder, afprøvet makrobiotisk kost og været igennem forskellige sunde fastetyper. Jeg har bøger med gode råd og opskrifter på en sundere levevis af Grethe Smith, Julia Vøldan, Kushi og Andrew Weil. Og som sagt har jeg fulgt deres gode råd med jævne mellemrum. Jeg elsker at spise råkost, frugt og mærke den fantastiske virkning det har på krop og sind. Min krop elsker det. Og på trods af dette har jeg i lange perioder været forfalden til og afhængig af kager, slik, junkfood med rigtigt meget mere. Selvom jeg har kunnet mærke hvor dårligt det har været for min krop og for min psykiske balance, har dette ikke fået mig til at skippe alle mine dårlige undskyldninger for ikke at gå igang med den sunde rå mad igen.

Hmmmmm man lærer så længe man lever. Og nogle gange skal der skubbes gevaldigt til én før man tagere sig sammen og siger nu kan det være nok.

Og det er der jeg er lige nu. Heldigvis da for det. Jeg har atter genoptaget min sunde levevis fra tidligere med Raw Food, som den nye trend fra USA hedder. Den er jo så i virkeligheden en urgammel idé; men ikke desto mindre en supergod og fantastisk måde at komme i form på både fysisk og psykisk.

Prøv at søge på Google – raw food, rå mad, råkost – så dukker der tusindvis af links op med sider der forklarer i mange detaljer hvor enkelt og sundt det er at lytte til sin krop og give den en velfortjent udrensning og styrke den i arbejdet med at holde sig sund og rask og glad.

Links til en dansk bog om Raw Food skrevet af Jens Casupei er vældigt inspirerende og kunne være en begyndelse på et nyt og sundere liv. Prøv dig frem og find frem til dét der passer bedst ind i dit liv.

Det slår mig gång på gång – att när jag fokuserar på tacksamhet känns livet mycket rikt.

Det kan vara så enkelt som att jag vaknar på morgonen och inom mig tackar för; att jag har en säng att sova i, ett täcke att ha om mig och en mjuk kudde att luta huvudet på.

Sådana saker som vi kanske tar för givet, är inte givet.

Det är inte en självklarhet att ha en säng, ett täcke, en kudde, värme och mat. Och det här med mat… En insikt kan ta flera år på sig att fördjupas. Oftare och oftare slår det mig att alla människor faktiskt inte har tillgång till att bli mätta, flera miljoner människor lever dagligen i svält, och här har vi mat i överflöd.

Jag behöver ta reda på hur jag kan engagera mig aktivt (om än så lite), för att på något sätt bidra till att fler människor har tillgång till mat. Jordens och naturens resurser tillhör alla. Tänk att det någon gång i historien uppstod att en eller flera sa att de ägde marken, och att männiksor skulle betala till dem för att få mark. Egentligen kan ingen äga mark eller naturresurser. Naturen äger sig själv och vi kan få ta del av dess gåvor, men egentligen kan vi inte äga marker eller natur…

 /Camilla

Av Anne Sofie

Jeg hører jo at de som kommer med denne påstanden, mener at det ikke er normalt for mennesker å drikke melk fordi melk fra naturens side er beregnet på kalver. Men jeg har reflektert litt over dette og syns at denne påstanden egentlig er ganske meningsløs.

Naturen – som vi alle lever av – produserer hvert år enorme mengder næringsstoffer, og de artene som har overlevd på jorda opp gjennom tidene, er de som har greid å nyttiggjøre seg dette på en hensiktsmessig måte og som har greid å overføre sine gener til neste generasjon. Menneskene, og andre dyr også forresten, får sin næring fra mange forskjellige kilder, men mange av disse matvarene er faktisk produsert i naturen som næring til et nytt avkom og for at dette avkommet skal overleve de første timene, ukene, månedene på denne planeten. Altså en form for matpakke. Det gjelder f.eks alt korn

Jeg er egentlig fristet til å komme med et nytt slagord: Epler bare for eplesteiner!

Dette var noen filosofiske tanker på en onsdag.

Det er mange andre som også filosoferer over utsagnet Kumelk bare for kalver. Dette kan du f. eks lese om på diskusjonssiden til BarnetMitt.com

Her er noe jeg har sakset fra denne diskusjonssiden hvor en person har stilt et spørsmål og en annen svarer:

Er det ingen som reagerer på at vi som eneste pattedyr drikker melk utover tiden hvor vi ammes?

Svar:

Vi er de eneste pattedyr som destilerer og drikker sprit også.
Vi er de eneste pattedyr som faktisk har funnet opp framkomstmiddel som sykkel og bil for å komme oss fram.
Vi er de eneste pattedyr som betaler for å være medlem på et helsestudio.
Vi er de eneste pattedyr som ser TV halve kvelden.
Vi er de eneste pattdyr som ser på internet..
Vi er de eneste pattedyr som bearbeider maten før vi spiser den.
Vi er de eneste pattedyr som spiser frossen ferdigmat. 
Vi er de eneset pattedyr som faktisk baker brød av korn.

Det er faktisk et og annet som skiller oss fra andre pattedyr.

Nei, det synes jeg ikke. Det regner og regner, men innimellom bygene kan jeg betrakte de slanke, vakre trestammene i grått, sølvgrått og mosegroddgrønt. Bakken er nydelig rust- og kobberfarget av løvet som nettopp falt, og flatene brytes opp av stein. Runde, glatte stein, lodne av mose, og berget lenger oppe i lia, som skrår blått ned mot steingjerdet. Der borte til venstre står det en strutsevingtue og lyser optimistisk vårgulgrønt.  Jeg har den fineste kontorvindusutsikten 

Saker jag vandrade förbi under en gnistrande grön helg med Joyce från Belgien och hennes värdfamilj i Costa Rica…

Bilfärden för att komma till San Carlos suger musten ur obekvämt inklämda ben i baksätet. Semesterhuset som ägs av Fernandos (Joyce värdpappa) släkting, har två våningar och ett stort antal sovplatser.

På uteplatsen möts vi av en pilgiftsgroda som sitter och poserar…

Vi vaknar med regn i öronen. Efter Gallo Pinto och stekt ägg åker vi till Jardin Zoologico la Marina, som är en halvt naturlig halvt konstlad djurpark. Där kliar vi apor på ryggen, hejar av papegojor i granna färger, ryggar för ormar och luktar på bergsgrisar. Fernando riskerar handen då han krafsar jaguaren Nosara bakom örat genom gallret på hennes, till ytan patetiskt lilla, bur.

I San Carlos finns gott om vulkaniskt uppvärmda termalbad och dessa blir nästa anhalt. Med paraplyet i högsta hugg stegar vi in i djupa regnskogen för att tvaga våra kroppar i det mineralrika vattnet.

Att sitta i 39-gradigt vatten är en underbar känsla då man befinner sig tre meter från en regnskogsfors omsluten av mörkgrön skog med alla dess ljud och dofter.

Söndag morgon vandrar vi i lera för att hitta oss ned till kanten av en vulkankraters ro och tystnad. Stövlarna jag lånat är bergiskt storlek 42, och två kilometer skulle varit långt utan pratglatt sällskap. Två tukaner sätter sig i ett träd och vi hinner betrakta deras färgglada näbbar noga innan det är dags att ta farväl av San Carlos.

San Carlos ingav mig känslan av att vara Costa Ricas hjärta. Landets blod är tvivelsutan grönt, och regntunga skyar hjälper till att förstärka vegetationens trolska nyanser. Det är en sagolik bilresa hem längs kurviga bergsvägar; låt oss kalla dem Costa Ricas trassliga vener.

Ljusets våglängder värker på min näthinna, och jag fruktar att de ska kristallisera sig i mina ögon och fastna där. För i ärlighetens namn – skulle du kunna förtälja mig sanningen om mina ögons färg där jag flyter genom Costa Ricas ådror?

Tag mig på allvar och skratta inte när jag säger att: Snälla, snälla vi måste sluta våldta vår fagra Moder Jord!

Ja, det var det nog många som frågade sig när det här isberget siktades söder om Tasmanien förra vecken.

Macquarie Island ligger ungefär halvägs mellan Antarktis och Australien, c:a 150 mil från Tasmanien.

Isbergets storlek är ungefärligen 50 meter högt och 500 meter långt och färdas i riktning mot Nya Zealand.

Förmodligen är det delar av ett större isberg som bröts loss från Ross Ice Shelf på

Antarktis för c:a 7-9 år sedan, tror glaciärexperten Neal Young.

-Flera isberg har långsamt drivit norrut med havsströmmarna mot ön under senaste året,

men det är ovanligt att de kommer så här pass långt norrut, in i varmare vatten, säger Young.

Vetenskapsmännen tror att isberget kommer att brytas upp och smälta snabbt under sin fortsatta resa norrut.

Det finns dock vissa farhågor för att isen ska utgöra ett hinder för sjöfarten i det aktuella området.

För att du ska få en uppfattning om isblockets storlek....

Även uppe i norr tycks det smälta så det knakar! Betydligt snabbare än vad vetenskapsmännen befarat…

Og litt møterom også. Nydelig utsikt fra høyt oppe i hotellet i kveld da sola gikk ned.

For øvrig er følgende konstatert: senga er god,  lenestolen er dramatisk vond å sitte i, maten på hotellet er god, og konferansen er så langt svært interessant.

5000 granplantor är planterade. Ärligt talat har jag inte planterat en enda, men jag har hjälpt till att bära fram dem och jag har också bidragit med mumsig lunch.

Med mig hade jag förstås min kamera. blev lite löv och svampar som förevigades. här är en bild på några svampar…

En liten stuga med vita knutar…

4. oktober var det så mye snø på Kvarven at vi ikke kom oss til topps. Jeg skrev da at jeg skulle tilbake ved første anledning. Tre uker seinere hadde mildvær og sol gjort turen svært bekvem. Lørdag 24. oktober var en god dag.

Ved første stopp på Hestmoen traff vi fire svenske ungdommer på tur ned. To av dem jobber som sykepleiere ved en helseinstitusjon i Bodø, de to andre var venner fra Sorsele på besøk. Vi har kjørt utallige ganger gjennom Sorsele på vår ekspedisjoner sørover i Skandinavia eller Europa. Det var altså nesten kjenninger vi traff på. Slik virket det også på samtale og samvær. Det viste seg at de bare hadde én dag på seg til å gjøre naturen i Salten. De hadde valgt seg ut Kjerringøy og Saltstraumen. Vel ankommet Kjerringøy hadde de spurt en mann de traff på veien om merkede turløyper. Mannen anviste den ene av to på halvøya – den opp mot Kvarven. De parkerte og tok fatt på bakkene. Oppe ved Hestmoen er det fortsatt et stykke igjen til tregrensen, og de hadde lurt på hvor lenge til de måtte gå før de fikk skikkelig oversikt og utsikt. For langt og lenge var konklusjonen og grunnen til at de hadde snudd. De skulle jo ha med seg Saltstraumen også før det ble mørkt.

Da de møtte oss, fikk vi overtalt dem til å bli med oss opp til Kvarvtjønna. Der fikk de det de kom for: En himmelsk utsikt over Kjerringøy og øyer så langt du kan se vestover. Det inkluderer Lofoten. Østover så de fjell i fjell nesten hjem. Da vi gikk videre mot toppen, ble svenskene igjen ved Kvarvtjønna. Vi så dem lenge der nede ved det blå vannet etter hvert som vi kom høyere opp i fjellet. Rakk de solnedgangen i Saltstraumen? I tillegg til å gå ned måtte de kjøre og ferje i et par timer.

Etter en matpause spaserte vi opp på toppen. Vi hadde ikke vært der lenge før vi fikk besøk. Hyttenaboen hadde heller ikke klart å motstå fristelsen. Etter å ha kjørt gubben til havna, hadde hun vært innom Sirilund og kjøpt seg boller og drikke. ICA-posen ble litt for fremtredende på mange av bildene.

Hyttenabo Solveig sammen med oss på toppen. 

Hyttenabo John på havet – i den lille båten til venstre. Karlsøyvær i bakgrunnen.

Etter noen få minutter og noen flere bilder dukket det opp en kjent hund. Ingen overraskelse da to damer kom over kanten mot oss. Jeg treffer de to rett som det er, enten på tur som nå, eller i profesjonell sammenheng.

Vi var altså seks (med Dina) som skrev oss inn i boka denne dagen. Sist noen hadde signert var 15. september, for nesten seks uker siden. Det skyldes nok ikke slappe turfolk, men et utrolig vått og trist høstvær.

Så ikke denne dagen. Den kunne ikke ha vært bedre. Vi angret på at vi ikke hadde prøvd å få våre svenske venner med til topps. Uansett hva de fikk se og oppleve i Saltstraumen ville det ikke kunne måle seg med en slik fantastisk dag i fjellet.  

Sørover mot Fjærvatnet, Fjære og Fjærkjerringa. Landegode bakerst.

Nedover mot Kvarvtjønna og Kjerringøy.

Mot Alsos og Os, Karlsøyvær og Steigen.

Mer om Kvarven sist i min forrige post om fjellet.

Två fantastiska filmklipp som bör påminna var och en varför vi kämpar och vad vi borde kämpa för!

De som inte kommer ihåg historien, är dömda att återupprepa den.
- George Santayana

Med dagens kamerateknik går det fint att ta bilder som förr var en omöjlighet.

När ljuset nästan är obefintligt och  man ej har något stativ i närheten.

Bilden nedan är tagen med en Nikon D700, Nikkor AF-s 80-200 2,8 (80mm)

Iso 25600, 1/13 sek. 

Och bilen som stöd.

Vi har flyttet fuglebrettet vårt slik at vi nå har det rett utenfor kjøkkenvinduet i god “fotohøyde”, så etter at jeg hadde fylt brettet med mat i dag, ble jeg sittende der med kameraet, klar til å fyre ved den minste bevegelse.

Vi har kjøttmeis, blåmeis og spettmeis samt pilfink, skjære og kråke på brettet.  Etter at bildene ble tatt har vi lagt ut kyllingnetting som barriere mot skjærene, siden de bare raserer, herper og spiser opp alt før de små får forsynt seg.

Det er vanskelig å fotografere fugler!  Her har jeg i alle fall fått et noenlunde anstendig bilde av den djerve, lille blåmeisa. Er den ikke fin?!

Formedelst drøftelser om blåfarge setter jeg her inn et til, hvor blåfargen på hodet kommer bedre fram:

I dag er det Samhain eller Halloween, som vi også kalder det med lidt gedign amerikansk påvirkning

Personligt kan jeg bedre lide Samhain, et begreb hentet fra keltisk mytologi, hvor vi jo hører hjemme i vores kulturkreds.

Samhain er for mange den mere åndelige afslutning på året, og gammel skik siger at forhænget mellem den synlige og den usynlige verden er tyndt, lige netop i nat.

Det er formodentlig også grunden til at der i mange traditioner indgår ritualer med forfædrene.

Jeg kan godt lide tanken om det tynde forhæng, kan næsten se det vifte i den stille, kølige oktobernat, så jeg vil også tænke lidt mere over, hvordan det hele hænger sammen, og hvor min plads er i den store sammenhæng.

Rigtig god Samhain og nyt år !

Samhain

vandrende tågedale

rørhønen synger

klædet er tyndt

det er din tur

du har den gule brik

spindelvævet gyser

mens muldens tå stikker op

og åkander klaprer

Kødet viger

Hekate stiger op

slanger modulerer

Jeg må dele:

Utsikten fra vinduet ved der jeg sitter og doller meg om morgenen:

Soloppgangen som farger trærne:

Og når de sterke fargene blekner overtar de mer subtile nyanser, fortsatt vanskelig å løsrive seg:

…gör jag visst. Tiden går visst fortare än jag fattat, senaste inlägget för 25 dagar sedan…

Men finns det gör jag,  det är jag alldeles säker på. På ena eller andra sättet. Igår kväll, efter jobbet,  fanns jag vid en skogsjö, vid elden från vår brasa medan mörkret sänkte sig omkring oss. Alldeles vindstilla, halvmånen och den fortfarande något ljusa himlen som speglade sig i sjöns blanka yta. Behöver det så. Det får min skogs- och sjösjäl att andas, att leva. Vid min sida min älskade tvillingsjäl.

Det är bland annat sådant jag gör då och då när jag inte finns här, på bloggen. Vad gör ni?