Från och med i dag rapporterar jag bara till en enda arbetsgivare, och det känns bara bra. Som kompensation för mitt kontraktsbrott har jag dubbeljobbat hela sommaren – utöver veckorna på gratistidningskonglomeratet har jag helgtjänstgjort på Kvällstidningen. Och det har inte funkat alls. Om vi bortser från misären i att sakna fritid så har den i teorin listiga kompromissen i praktiken betytt att jag har fått betalt för att sitta och löka på Kungsholmen på helgkvällarna. Inte tänker jag slita arslet av mig för att lära mig alla finesser på en arbetsplats jag snart kommer att lämna (och som jag, i ärlighetens namn, inte varit särskilt förtjust i), och inte vill väl de låta den nye snubben med tankarna någon annanstans göra de heta uppslagen och sätta de provokativa rubbarna. Men nu är det i alla fall slut. Nästa helg är min egen och helgen efter den tar jag semester – å, ljuva ord.

Vi följde Prideparaden i går. Dels för att heja på Smurvlan och dels för att det har blivit tradition. (Och kanske lite för att Missan skulle lämna över en flaska blod till en av deltagarna – fråga inte.) Planering, slog det mig, torde vara en viktig del av ens paraderande. Jag tänkte på detta mot slutet av paraden då folk – vi stod ju mot slutet av promenadrutten – började droppa av. Däribland tvenne unga flickor iklädda gröna peruker, dito hotpants och inget mer. Inget bagage, ingenting.

De tittade in en stund i en bokaffär, hängde lite lojt vid en park och styrde sen stegen mot närmaste tunnelbanestation. Och, även om jag själv inte åkte med, så föreställer jag mig att de bara bröst som kanske signalerade stolthet, kaxighet och sexuell självständighet (eller nåt, vad fan vet jag?) under själva paraden bara kändes lite pinsamma i t-banevagnen. Och att de ser till att ha med sig ett ombyte nästa år.

Eller så var det kanske planerat. Jag menar, om Nätverket Bara Bröst nu fått rätt att visa bopparna på kommunala badhus så torde väl nästa steg vara en annan plats där vissa mindre nogräknade män går runt topless. Nämligen på stan.

Sambon tyckte att de var så lika oss två att hon måste föreviga dem.

I kväll går jag och sambon på Cornelisdagen – jag ska äntligen få tillfälle att se Karlskronalegendaren Caj Karlsson i levande livet – och dessutom känner vi oss lite som renässansmänniskor då vi går från en dag av sympati för transvestiter till en dag till ära av en man som jagade transvestiter med kniv.

Idag hittade jag en rolig blogg vars namn dessutom var skrattretande likt mitt eget bloggnamn: Queerdiktatorn. Lite mer ideologiskt inriktat men ändock! Hur som helst läste jag inlägget om bröstdebatten som länkade till den här artikeln om Nätverket Bara Bröst.

Och jag kom på mig själv med att bli så sjukt förbannad.

För om, OM nu brösten är någonting sexuellt. Så är det väl för i helvete upp till kvinnorna om de vill “RISKERA” att avsexualisera brösten eller inte. Dessutom är det ett sjukt korkat argument. Jag menar. Ta en fotfetischist som exempel. Tror ni personen ifråga lider stor nöd och skada om han råkar se jättemånga personer som går runt barfota? En kroppsdel blir inte avsexualiserad för att du råkar se den ibland. Jag tycker ben är jättesexiga, men jag blir inte asexuell på sommaren för det. Haha. Men det är klart, det kanske bara gäller för bröst…

Det är bara kvinnoförtryck. Det är allt jag har att säga. Jag har snopp. Jag gillar tuttar. Jag gillar tuttar väldigt mycket. Men jag vill inte gilla tuttar så mycket att jag börjar domdera över hur kvinnorna skall eller inte skall exponera dem. Jag är fortfarande så arg. Jag blir galen.

Queerdiktatorn säger vidare såhär:
“Att argumentera att ‘jag vill inte att brösten ska förlora sin sexuella dragningskraft’ yttras av män och kvinnor som är otrygga i sig själva.
Män som säger så är så rädda att deras heterosexualitet ska falla – när de börjar koppla ihop kvinnors bröst med mäns bröst kanske de antingen förlorar ett samtalsämne och intresse eller så kanske de börjar sexualisera andra mäns bröst – hemska tanke!”
Jag håller fullständigt med. Ibland känner jag mig väldigt ensam bland fotbollsgrabbar, homofober (som med all säkerhet sneglat på en och annan snopp i sina dagar och velat smaka lite) och kvinnoförtryckare. Jag förstår verkligen inte vad det är som gör folk så extremt rädda för förändring. Den nakna kroppen blir inte mindre intressant för att du ser den oftare. Inte i dagens samhälle i alla fall, för det finns så mycket nakna kroppar överallt att det knappast kan vara någonting “spännande”. Det spännande i en naken kropp ligger i vems den nakna kroppen är, inte nakenheten i sig.

Om min flickvän vill vifta med pattarna på varenda strand/vartenda badhus i hela stan så får hon hemskt gärna göra det vad mig anbelangar. Och skulle jag någon gång säga åt henne att jag tyckte det var “fel” eller “opassande” eller “riskerade hennes sexualitet” så hoppas jag att hon skulle slå mig på käften och slänga mig i rännstenen där jag i så fall skulle höra hemma.

Jag säger bara, skärp er. Jag menar allvar. Queerdiktatorn, vill du starta ett träningsläger för fördomsfulla idioter tillsammans med mig?