I fjärde avsnittet med motiv från min polska studieresa om Förintelsen i regi av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) i slutet av augusti tänkte jag redogöra för förintelse- eller dödslägrens skrämmande värld. De läger som resedeltagarna besökte var Belzec och Majdanek, men jag inleder med att berätta om det mest kända lägerkomplexet, Auschwitz-Birkenau, som jag besökte under en studieresa på temat “Kampen mot nazismen” 2004.

Auschwitz-Birkenau

Auschwitz-Birkenau befrias av Röda armén den 27 januari 1945.

Auschwitz-Birkenau är beläget utanför den polska staden Oswiecim i södra Polen, ungefär 60 kilometer från Kraków. När detta lägerkomplex var som störst bestod det av tre delar: Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Monowitz. Dessutom fanns drygt 40 så kallade grannläger i samma del av Polen. Initialt mördades endast judar och polacker i Auschwitz, men efterhand tillkom sovjetiska krigsfångar, zigenare samt minoriteter av olika slag.

Den besökare som i dag tar sig till Auschwitz möts, liksom lägerinternerna en gång gjorde, av en gjutjärnsskylt med texten “Arbeit macht frei” (Arbete frigör) vilken lär vara tillverkad i Sverige. Alla byggnader i dagens Auschwitz – som består av Auschwitz I samt Auschwitz II – Birkenau – är inte autentiska utan har uppförts inom ramen för det statliga polska museiprojekt, som började planeras i april 1946. Detta faktum har naturligtvis förintelseförnekare använt i sin idiotpropaganda.

Påven Benedictus XVI besöker Auschwitz.

Auschwitz kom att utgöra en av hörnstenarna i den nazityska judeutrotning som beslutades om vid Wannsee-konferensen i Berlin den 20 januari 1942, då riktlinjerna för den så kallade slutgiltiga lösningen drogs upp. Från 1942 och framåt kom ett av de största och mest motbjudande massmorden i mänsklighetens historia att genomföras i Auschwitz-komplexet. Rudolf Höss, som var kommendant i Auschwitz 1940-43, hävdade vid Nürnberg-rättegången mot nazityska krigsförbrytare 1946 att 2,5 miljoner människor dött i Auschwitz-Birkenau-Monowitz.

I slutet av Andra världskriget började tyskarna montera ner gaskamrar, krematorier och andra komprometterande byggnader samt förstöra bevisdokument, samtidigt som man skickade ut många av fångarna på dödsmarscher längs vägarna till Tyskland. De som bedömdes vara så svaga att de inte skulle orka med sådana strapatser fanns kvar när Röda armén befriade Auschwitz den 27 januari 1945.

Majdanek 

Ett vakttorn i Majdanek-lägret.

Majdanek är beläget strax utanför staden Lublin och började byggas 1941 som krigsfångeläger huvudsakligen av ryska krigsfångar, som själva gick under i lägret. Från april 1942 till befrielsen av sovjetiska trupper i juli 1944 fungerade Majdanek som kombinerat arbets-, koncentrations-, krigsfånge- och förintelseläger. Under lägrets existens skrevs totalt 150 000 fångar in och som mest fanns 50 000 på plats vid samma tillfälle. Länge förmodades att cirka 235 000 personer dött i Majdanek, men dessa siffror har nu justerats ner till omkring 80 000. De som inte avled i svält eller tyfus gasades med kolmonoxid eller arkebuserades.

Att vandra omkring i dagens museiområde i Majdanek med dess autentiska träbyggnader (av samma typ  som i Auschwitz-Birkenau) är ett rätt vidlyftigt företag, men så var lägret också ett av de största inom det nazityska imperiet. Den första fånggruppen utgjordes av ryska krigsfångar, men vid årsskiftet 1941-42 började tyskarna samla ihop judar i anslutning till Lublin i det polska Generalguvernementet och satte dem i slavarbete i Majdanek Tatarski, som området kallades. Så småningom anlände judar med massdeportationer från hela det tyskockuperade Europa. Slavarbetet utfördes huvudsakligen utanför lägret kring Lublin – i fabriker, vid väg- och broarbeten, i samband med byggnadsprojekt, renhållning och många andra uppgifter.

Lägerfångar i Majdanek.

Besökaren kan gå in i ett antal olika lägerbaracker och bese de olika utställningarna samt även gå in i de byggnader som inrymde gaskammare och krematorium.

En särskild händelse som är förknippad med Majdanek-lägret ägde rum i början av november 1943. Tyskarna samlade då ihop de judar som ännu fanns kvar i Lublin-området och förde dessa till Majdanek. De tillfångatagna judarna beordrades klä av sig och lägga sig raklånga i tre olika diken. SS-män som posterats vid kanten av dessa diken sköt därpå med maskingevär ner i dikena, och när den första omgången judar dödats fick en ny grupp lägga sig ovanpå de nyss skjutna för att avverkas på samma sätt.

Aktionen – av tyskarna benämnd Skördefesten – pågick från arla morgon till klockan fem på eftermiddagen. I syfte att dölja vad som pågick hade två bilar försedda med högtalare, varur musik spelades, körts fram. Drygt 18 000 judar mördades på detta makabra sätt i Majdanek, men motsvarande aktiviteter pågick även på andra platser i Generalguvernementet; totalt beräknas 43 000 ha mördats.

Inom lägerområdet finns slutligen en skulptur som tyskarna lät polska interner förfärdiga och resa. Den består av en rund pelare med fågelmotiv överst. Vad representanterna för det tyska “herrefolket” inte insåg var, att fågelmotivet i själva verket symboliserade den polska nationalsymbolen, örnen. Skulpturen blev på så sätt en diskret protest mot den nationalsocialistiska omänskligheten.

Belzec

Det forna dödslägret Belzec är i dag ett mäktigt monument över 1900-talets ideologiska vansinne.

Förintelselägret Belzec (uttalas “Belzets”) i södra Polen inrättades som arbetsläger i april 1940 men började byggas om till förintelseläger i november 1941. Att besöka dagens lägermuseum är en mäktig och skakande  upplevelse – en stor del av lägerområdet har övergjutits med sten och slagg, och i mitten av detta område leder en rak gång in mot en del där det finns ett minnesmonument.

På ömse sidor om gången tornar slagg- och stenmassorna upp sig, och det kusliga är att i denna massa finns resterna av de människor som en gång bragtes om livet. Från det utrymme där minnesvården finns går en trappa upp till områdets högsta punkt, varifrån man kan vandra runt hela området. Längs denna vandring finns namnen på de platser varifrån fångtransporterna utgick gjutna i metall.

Förintelselägrets kommendant var den ökände Christian Wirth, vilken hade erfarenhet från det tyska eutanasiprogrammet, Aktion T4, vari förståndshandikappade avlivades för att inte ligga det tyska folket till last. Den hårdhudade Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss beskriver i de memoarer han skrev innan han hängdes i Polen 1947 Wirth som en osedvanligt rå och sadistisk sälle…Wirth sköts ihjäl under en eldstrid med jugoslaviska partisaner i juli 1944.

SS-bödeln Christian Wirth, kommendant i Belzec.

Belzec var ett av tre förintelseläger som ingick i Operation Reinhard (uppkallad efter “Hitlers kronprins” Reinhard Heydrich, som mördades i Prag av tjeckiska frihetskämpar i maj 1942) inom vars ram alla Europas judar skulle dödas. Mördandet i Belzec pågick från mars 1942 till slutet av december samma år, och i början av 1943 sökte man radera ut spåren efter massdödandet i något som kallades Operation 1005. Man grävde upp liken och brände dessa på gigantiska bål.

På muren till höger om ingången till museiområdet finns följande engelska text:

“This is the site of the murder of about 500 000 victims of the Belzec death camp established for the purpose of killing the Jews of Europe, whose lives were brutally taken between February and December 1942 by Nazi Germany.”

Under texten finns följande citat ur Jobs bok 16:18 i den judiska bibeln:

“Earth, do not cover my blood; let there be no resting place for my outcry.” (På svenska: “Du jord, överskyl inte mitt blod, och låt för mitt rop ingen viloplats finnas.”)

Förutom en halv miljon judar dödades i Belzec även cirka 15 000 zigenare. Bara två fångar lyckades rymma från Belzec-lägret – Rudolf Reder och Chaim Herszman. Den sistnämnde sköts ihjäl av antisemiter den 19 mars 1946, det vill säga nästan ett år efter kriget.

Slutligen måste jag protestera mot att termen “avrättning” inbland används när det gäller människor som dödades under Förintelsen. Denna term förutsätter nämligen att dödandet föregåtts av någon form av ordnad rättslig process. Så var inte fallet i detta sammanhang – det är här fråga om mord och ingenting annat!

President Obama har alltså tilldelats Nobels fredspris. Beslutet har mötts med blandade känslor, förvåning och skepticism. Varför gör den norska nobelkommittén på detta viset? För egen del tror jag att Claes Arvidsson i SvD och Daniel Pipes kommer sanningen nära: Priset är delvis en markering mot George W Bush.

Göteborgs-Posten skriver, att Obama har

inlett vad som kan ses som en löftesrik kursändring av amerikansk utrikespolitik – bort från den aggressiva konfrontationsinriktning som George W Bush representerade och över mot en mer lyssnande, anständig och dialoginriktad linje.

GP sammanfattar väl någon slags mainstream-mjäkig politiskt korrekt europeisk syn på hur utrikespolitik bör bedrivas. Men den är farlig i de allra flesta avseenden, eftersom den av dem som står för den verkligt aggressiva konfrontationen, bara uppfattas som svaghetstecken.

- När al-Qaida aggressivt konfronterade USA genom att anfalla och döda tusentals människor den 11/9 2001: skulle det anständiga svaret från USA ha varit att lyssna och inrikta sig på dialog?
- När Hamas’ aggressivt konfronterar och anfaller Israel med Kassamraketer i det uttalade syftet att utplåna Israel genom anfallskrig: skulle det anständiga svaret från Israel ha varit att lyssna och inrikta sig på dialog?
- När Iran aggressivt konfronterar och provskjuter anfallsvapen på den judiska försoningsdagen: skulle det anständiga svaret från USA och Israel vara att lyssna och inrikta sig på dialog?
- När Saddam Hussein-regimen aggressivt konfronterar och skickar raketer mot Israel och genom anfallskrig ockuperar och annekterar Kuwait: skulle det anständiga svaret från USA vara att lyssna och inrikta sig på dialog?

Nej, knappast.

Har al-Qaida, Hamas och Iran någonsin bett om en dialog med USA? Nej, knappast. Det enda man kan höra från dem är skramlet av vapen och raketernas muller. Det är alldeles uppenbart att den “dialog” al-Qaida, Hamas och Iran vill föra inte ska ske med ord utan med vapen.

Men om då USA, eller för den delen Israel, svarar med samma mynt: vapen, så uppfattas detta märkligt nog som en aggressiv konfrontationspolitik!

Saddam Hussein-regimen bekämpades, inte med dialog, utan med vapen. Därigenom har Irak nu fått möjligheten att utvecklas till en demokrati och en rättsstat som inte hotar andra länder med anfallskrig.

Och normalt sett är det så krig bör föras, nämligen till dess motståndaren kapitulerar. Man för inte dialog med fienden, man besegrar honom.

De allierades försvarskrig mot Nazityskland fördes till dess Nazityskland kapitulerade. Någon dialog var inte aktuell. Hur skulle det ha sett ut om Hitler hade deltagit i Jalta, Teheran, Potsdam? Ur ruinerna av det besegrade Nazityskland föddes ett fritt, demokratiskt och fredligt Tyskland.

Den fria världens försvarskrig mot al-Qaida, Hamas och Iran – Iran understödjer Hisbollahs anfallskrig mot Israel, och hotar enligt JPost (se länk nedan) med att “spränga Israels hjärta” – bör på samma sätt föras till dess angriparen besegrats och kapitulerat.

Att nu börja tala om ett lyssnande, en dialog som mera anständigt än försvar är direkt skadligt. Det går inte att kompromissa med de kompromisslösa, med de stater och politiska rörelser som verkar för Israels ovillkorliga utplåning, för världens ovillkorliga underkastelse under den islamiska lagen och som i likhet med Khomeini anser, att “Allt gott som existerar gör det tack vare svärdet och i svärdets skugga!”

Alltså måste man med svärdet stå emot dem som ovillkorligen vill använda svärdet för att uppnå sina onda syften. Detta är tyvärr det enda språk de förstår.

Låt oss hoppas att president Obama också kommer att förstå det innan det är försent.

Det borde nu vara dags att instifta ett demokrati- och frihetspris. Ett sådant pris skulle vara mera värt än ett fredspris. När Israel utplånats och när världen underkastat sig islam med svärdets hjälp uppnås visserligen fred, precis som fred förelåg både i Auschwitz och i Gulag-arkipelagen. Men förelåg frihet och demokrati? Nej, tvärtom: Där var slaveri, död och diktatur. Fred är som du ser alltså inte tillräckligt för att kunna leva ett människovärdigt liv. Det krävs demokrati och frihet också – men även många andra saker, såsom tro, hopp, kärlek …

Om det funnes ett demokrati- och frihetspris, borde George W Bush få det. Han har nämligen förstått vad saken gäller och agerat utifrån denna insikt. Heder åt honom!

- På denna bild ser man vad som enligt malisen är några fler Obama-supportrar, vid sidan av GP och norska nobelkommittén alltså:

Två av dem som förekommer på bilden har numera fått Nobels fredspris: Obama och Carter. En som märkligt nog inte finns på bild är fredspristagaren Arafat. Han är visserligen död, liksom “vännen” Yassin. Men deras fördärvliga inflytande lever tyvärr kvar. Läs mera om “Obamas fan-club?” här.

Länkar: Sapere Aude!, Ulf Nilson på Newsmill, JPost, DN, SvD, YNet.

***

Läs även andra bloggares åsikter om kärnvapen, Israel, islamism, Hamas, demokrati, försvar, Barack Obama, Adolf Hitler, Jimmy Carter, Yassir Arafat, Sheik Yassin, George W Bush, Khomeini, Hisbollah, al-Qaida, Iran, Jalta, Teheran, Potsdam, Nazityskland, Tyskland, Kassamraketer, USA, Daniel Pipes, fredspriset

Det påstås, att den Palestinska Myndigheten (PA) efter påtryckningar har dragit tillbaka sitt stöd för Goldstone-rapporten. Men det är bara en uppskjutande manöver. För enligt JPost gäller det bara till mars nästa år. Ett klassiskt fall av hudna alltså, fast här gäller det inte krigföring mot Israel, utan lagföring …

Mohammed El Baradei, som fortfarande är chef för IAEA, tänker enligt vad som bl. a. framgår här, åka till Iran i helgen för att “utarbeta detaljerna” inför kontrollen av urananrikningsanläggningen i Qom-trakten, som avses äga rum om två veckor.

Men det lär nog inte finnas några “smoking guns” där på trakten. Snarare kulisser av den typ som Nazityskland byggde inför Röda Korsets inspektion av koncentrationslägret Theresienstadt. Här är en egenhändigt knäppt bild därifrån:

Tror du att det någonsin har kommit vatten ur kranarna? Nej, naturligtvis inte. De var bara attrapper.

Fast när nu det “internationella samfundet” sätter press på Iran att visa upp något, så måste de ju göra det, någonstans. Allt medan strävandena att utplåna Israel oförtrutet pågår på annat håll.

Nåja. USA tänker, enligt Haaretz, inte låta Iran “stall long enough to develop nuclear program”. Vad USA ska göra för att hindra Iran förblir oklart. Samtidigt sade EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solana enligt samma länk, att “the threat of a military strike against Iran has been dropped”.

Detta verkar inte hänga ihop riktigt, tycker jag. Just när Iran misstänks utveckla militära anfallsvapen säger EU att, nej, någon militär “strike” mot Iran, det kommer inte på fråga.

20 kvinnliga fångar har släppts ur israeliska fängelser i utbyte mot en film som visar att den fångne israeliske soldaten Gilad Shalit verkar vara i ganska gott skick. Shalit skulle säkert vilja bli släppt, men enligt denna rapportering i Haaretz, så hade en del av de palestinska kvinnorna/flickorna tvärtom hellre suttit kvar i fängelset än tvingats åka hem, nämligen till slöjor och tvångsäktenskap. Här är en lista på alla deras namn och alla deras brott, oftast mordförsök.

Fler länkar: SvD, Dagen, MXp, JPost.

***

Läs även andra bloggares åsikter om Palestinska Myndigheten, PA, Goldstone-rapporten, Richard Goldstone, hudna, krigföring, lagföring, Israel, Mohammed El Baradei, IAEA, Iran, Nazityskland, Theresienstadt, Röda Korset, USA, Javier Solana, EU, Gilad Shalit

Här inunder kan vi kortfattat läsa vad Lissabonfördraget/konstitutionen innebär (inledningsvis). För att det sk fördraget inte är något annat än en konstituiton för EU och oss är glasklart. Men genom att kalla det hela för ett “fördrag” så får man det att låta lite trevligare. Men vad det handlar är helt enkelt “undanhållande av sanning” - dvs, det är ett annat sätt att ljuga på. Ett av pudlarnas favorittrix. På ett liknande vis så kan man tex byta ut ordet fascist mot globalist. Vad du än kallar våra ägare så är och förblir deras mål detsamma! EU är helt enkelt inget annat än en uppdaterad och något snällare version av Nazityskland. Vi tar oss inte till Nazityskland med stormsteg (på Hitlervis), utan lugnt och fint, steg för steg, en bit i taget. Och det hela går så långsamt så vi knappt ens märker av det.

Men vi vet alla om att denna process pågår, för vi känner av det varje gång någon av de nya förändringarna introduceras. Vi känner då, åtminstone de allra flesta av oss, en liten smula obehag; och denna lilla smula obehag kommer sig av att vi känner av att litet stycke av vår frihet då har tagits ifrån oss. Vi håller alltså på att förslavas. Av denna anledning har tom nya partier typ Piratpartiet uppstått, men tyvärr så kan inte ens längre dessa nya polistiska entiteter hjälpa oss, eftersom problemet går långt mycket djupare än så.

Det som är vårt problem är nämligen den internationella bankeliten som äger oss alla. Det är bankerna som bestämmer – inte politikerna. Och detta har inte många insett. Tyvärr. Politikerna är endast bankernas marionetter - de flesta utan att ens veta om det. Här har vi nu SvDs sammanfattning av fördraget/konstitutionen. Lägg även märke till att vi snart kommer att få en EU-president (som vår statsminister kommer vara underställd), och hans namn kommer, vad jag förstår, vara Tony Blair (en psykopat och massmördare som genom sina omfattande lögner lurade det egna hemlandet att delta i det olagliga och orättfärdiga kriget i Irak). Nu blir denna gangster troligen snart vår president. Visst låter det kul?

Europeiska rådet

• Får en permanent ord­förande, en ”president”.

• En ”utrikesminister” tillsätts. Beslut i utrikesfrågor kräver enhällighet.

EU-parlamentet

• Polisiära och straffrätts­liga frågor blir överstatliga.

• Parlamentet ska bestå av 750 ledamöter och talman. Sveriges ledamöter utökas från 18 till 20.

Ministerrådet

• Beslut kräver dubbel majoritet: 55 procent av länderna som representerar 65 procent av EU:s befolkning.

Nationella parlament

• Får ökat inflytande över lagstiftningen. En majoritet av dem kan skicka tillbaka kommissionens förslag.

Övrigt

• EU:s stadga för medborg­erliga rättigheter blir juridiskt bindande.

• En miljon EU-medborgare kan uppmana kommissionen att ta fram förslag i en fråga.

• Det blir möjligt för ett land att lämna EU.

Jeg var engang i et dårligt forhold. Jeg vil ikke sige med hvem, for hun er et dejligt menneske, og hun skal i hvertfald ikke udstilles. Men forholdet mellem os var som sagt skidt, og en dag endte hun sammen med en anden efter at vi havde gået og slidt på hinanden et halvt års tid for meget. Det er også en måde at sige stop på.

Vi havde nok begge klippet et par tær for at få de små sko til at passe, men på et tidspunkt må der have været en grænse. Officielt set var det mig der endte det, men rent praktisk var det hende der handlede.

Nu føler jeg at akkurat det samme er ved at ske igen. Nej, ikke med min udemærkede kæreste, hende er jeg utrolig glad for, nu handler det om noget andet, og i en vis forstand meget større.

Det startede faktisk for en hel del år siden efterhånden, nærmere betegnet da den nuværende regering kom til magten. Jeg har ikke noget imod liberalisme som sådan, andet end at jeg mener det er en smule upraktisk for et lille land som Danmark. Jeg tror jeg er bange for at vi mister suverænitet til alle de store virksomheder der langsomt unægteligt får bedre vilkår i landet, i takt med at det frigøres på liberal vis. Derfor hælder jeg nok mere til enhedslisten, end til Venstre. Hvis vi allesammen skal være så skide internationale, kan det da i det mindste være på en måde der fører mindre rovdrift med sine omgivelser, og som overlader magten til de mennesker der rent faktisk bor i nærområdet.

Men der er sket noget andet, og meget mere uhyggeligt. For med den liberale regering blev noget nyt lukket ind i dansk politik. Forklædt som de svages hævnere og beskyttere, den danske folkementalitets forsvarer, skred Dansk Folkeparti i aktion. Det har de snart været i en hel del år, og effekten er tydeligere end nogen sinde før. I løbet af den seneste måned har vi alle været vidner til hvordan asylansøger desperat klamrede sig til det sidste håb om at få lov til at være med i fællesskabet. Flertallet sagde nej, og nu er de sendt.. ja.. hjem? Det tror jeg næppe de vil kalde det. Måske det sidste hvilested, men nok ikke “hjem”.

Her troede jeg at man ville fra venstrefløjen forsøge at opretholde et forsvar for de humanistiske værdier som man plejer at være kendt for. SF var lidt utilfredse med forløbet, og forslog at man gav sagsbehandlingen en tur mere, men støttede derudover deporteringen. Det gør mig da en anelse usikker, Jeg ville nok ønske de havde været på linie med enhedslisten.

Men noget som i dag virkelig har rystet mig, er en artikel jeg læste på Politikens hjemmeside.

her er ikke tale om ubetinget sandhed, men en latent mulighed. En mulighed for at S, SF og DF en dag skal samarbejde. Da jeg læste det, gav det mig straks kuldegysninger. Nationalister og socialdemokrater i alliance? Det har vi ikke set i snart 60 år.

Når jeg ligger helt ude på venstrefløjen og roder rundt, er det fordi jeg anser decentraliseret magt, grøn politik, og stærke humanistiske værdier for at være det mest konstruktive. I øjeblikket spår meningsmålingerne et snævert rødt flertal, og i mit stille sind håber jeg at det holder til næste valg. Men jeg har mine bange anelser, jeg fornemmer at hvis det som Trier siger på nogen måde begynder at nærme sig virkeligheden, så bliver jeg nødt til at tage en drastisk beslutning som kommer til at gøre ondt. Meget ondt. Jeg ved godt at nogen gange skal man kæmpe selvom alting er udsigtsløst, men jeg har brug for at se en ende på det her: Nu sætter jeg en grænse.

Her til og ikke længere. Hvis Dansk Folkeparti nogensinde får ministerposter, eller indgår et regeringssamarbejde med SF og S…

..så er jeg i hvertfald ikke at betragte som dansker mere.

Jag gjorde under den gångna sommaren en minnesvärd utflykt till Zarah Leander-muséet, inrymt i Häradshammars bygdegård på Vikbolandet i Östergötland. Muséet är beläget inte långt från Häradshammars kyrka, där Zarah själv och hennes tredje man, Arne Hülphers, är begravda. I närheten ligger även godset Lönö, där fru Zarah bodde från sin återkomst till Sverige 1943 fram till sin död 1981. På länken nedan sjunger Zarah Leander duett med Birgit Nilsson i TV 1977:

http://www.dailymotion.com/video/x76mic_zarah-leander-and-birgit-nilsson-si_music

Vi som tillhör en litet äldre generation är väl bekanta med den färgstarka divan Zarah Leander, som utan tvivel är en av Sveriges främsta sångartister genom alla tider och i sin genre fullt i klass med operastjärnan Birgit Nilsson. Vi minns Zarahs framträdanden i exempelvis “Hylands hörna” och Lasse Holmqvists “Här är ditt liv” i den svenska statstelevisionen och ryser med välbehag vid minnet av den av henne framförda “Vill ni se en stjärna”. Vi minns även anklagelserna mot henne om att ha varit nazist; hon levde och verkade trots allt i Nazityskland åren 1936-43 och umgicks i de högsta nationalsocialistiska kretsarna. Hon träffade Hitler själv, och propagandaminister Joseph Goebbels tillhörde hennes devota beundrare.

Underbara Zarah!

När Lasse Holmqvist en gång i TV frågade Zarah om hon varit nazist svarade hon med en rungande “nej”. Och det finns ingenting som tyder på att Zarah Leander någonsin var ideologiskt medveten nationalsocialist. Hur kan hon då ha levt, sjungit och spelat in film i Hitlers Tyskland under sju års tid? Svaret på den frågan kan delas in i två delar: dels ville hon göra karriär, bli berömd och tjäna mycket pengar; dels var hon en fullfjädrad politisk idiot. Zarah Leander hade anbud från såväl USA som England att göra sin lycka i dessa länder. Att hon ändå valde Tyskland bottnar i att det låg närmare Sverige såväl geografiskt som kulturellt och att tyska var det språk hon behärskade bäst. Politiska överväganden spelade ingen som helst roll i hennes beslut att flytta till Tyskland. Något som det naturligtvis finns all anledning att beklaga. Här följer en sånginsats i filmen “Die grosse Liebe” 1942:

http://www.youtube.com/watch?v=xp6l59mZojM

Zarah Leander är en av mina absoluta artistfavoriter. Hennes välmodulerade och kraftfullt uttrycksfulla contraaltröst var sensationell, vilket fick revykungen Ernst Rolf att anställa henne på stående fot efter att ha hört henne provsjunga hösten 1929. Rolf skall, enligt författaren Bosse Schön i boken Zarah Leander. Säkerhetspolisens hemliga akt (Bosse Schöns förlag 2008) ha sagt till den 22-åriga sångerskan från Värmland: “Ni var fanimej en överraskning, ni får rycka in på fredag när vi har premiär i Borås. 15 kronor om dan!” Den 27 oktober 1929 debuterade unga Zarah, 172 centimeter lång och med 41,5 i skonummer, hos Rolf i Borås anrika träteater.

Sara Stina Hedberg föddes i Karlstad den 15 mars 1907. Hon var rödhårig och blev tidigt närsynt. Fadern, Anders Hedberg, var en stabil karl om 140 kilogram och framgångsrik fastighetsmäklare under det att modern, Mathilda, var sprungen ur en släkt bestående av huvudsakligen godsherrar och ämbetsmän. Det skall tilläggas att fader Anders desslikes var musikalisk och en hejare på flöjt. Familjen var klart välbärgad och bodde i tio rum med egen tvättstuga. Det förväntades av unga Sara, som hade fyra bröder, att hon skulle gifta sig till ett högborgerligt hem  och skapa trivsamma levnadsförhållanden för make och barn. Den praktiska utbildningen härför inleddes omedelbart efter den åttaåriga flickskolan.

Men unga Sara Hedberg ville annorlunda: hon närde flickdrömmar om att bli aktris, en på intet sätt respektabel syssla vid denna tid. 1926, vid 19 års ålder, träffade Sara skådespelaren Nils Leander som gått på Statens scenskola och var premiärelev på nationalscenen Kungliga dramatiska teatern. Sara och Nils ingick äktenskap samt flyttade in hos Saras svärföräldrar – svärfar Pontus Leander var präst – i prästgården Risinge nära östgötska Finspång. 1927 föddes dottern Boel och 1929 sonen Göran. På lediga stunder lyssnade Sara Leander i smyg på radio – vilket ansågs vara höjden av synd i det rekorderliga prästhemmet – och fastnade särskilt för kupletten “Vill ni se en stjärna, se på mig”, exekverad av idolen Margit Rosengren till ackompanjemang av Ernsts Rolfs revyorkester. Sången handlade för övrigt om filmstjärnan Greta Garbo. Här undrar Zarah – på tyska – om kärlek kan vara synd:

http://www.youtube.com/watch?v=0zDL4j9haQ0&feature=related

Äktenskapet med Nils Leander knakade i fogarna och upplöstes snart, varpå Sara Leander flyttade till moder Mathilda i Stockholm med barnen. I tvårummaren på Torsgatan bodde även Saras två yngre bröder. Fader Anders hade avlidit året innan. I Stockholm debuterade Zarah Leander, som hon numera skrev sitt artistnamn, i revyn “Det glada Stockholm” och gjorde stor lycka. Sommaren 1930 blev Zarah av den legendariske Gösta Ekman erbjuden att spela titelrollen Hanna Glavari i operetten “Glada änkan” av Franz Lehar med Ekman i den manliga huvudrollen som greve Danilo. Leander lyckades genom aggressiv förhandlingsteknik dubbla den lön hon erbjudits av Ekman och fick den då hisnande summan av 6000 kronor i månaden.

Gösta Ekman spelade mot Zarah Leander 1930.

Några månader efter den lyckosamma debuten i “Glada änkan” ingick den frånskilda Leander äktenskap med journalisten Vidar Forsell, son till operachefen John Forsell. De närmaste sex åren etablerade sig Zarah Leander som stor stjärna i Sverige, och 1936 – samma år som de olympiska spelen i Berlin inföll – fick hon sitt internationella genombrott i operetten “Axel vor des Himmels Tor” som hade världspremiär i Wien i närvaro av bland andra Österrikes kansler Kurt Schussnigg.

Zarah Leander gjorde succé pyramidale i Wien; publiken hade aldrig hört tillstymmelse till något liknande, en primadonna som varken var sopran eller alt utan snarare tenor (lyssna till exempelvis Ernst Rolf eller Jan Malmsjö så förstår ni vad jag menar).  När Die Leander tre månader efter Wien-premiären spelade in sin första tyskspråkiga film, “Premier”, hade hon redan begått 138 operettföreställningar inför sammanlagt 210 000 personer. Den kedjerökande och fräkniga operettstjärnan från Sverige engagerades omsider av det tyska filmbolaget Ufa, men först sedan myndigheterna fått bekräftat att hon var så kallat renrasig. Zarah stod på tröskeln till det stora internationella genombrottet.

Zarah Leander accepterade således att göra karriär i det nationalsocialistiska Tyskland, där Adolf Hitler och nazistpartiet NSDAP hade tagit över regeringsmakten efter valsegern 1933. Men hon var mån om att hålla den politiska makten på armlängds avstånd och vägrade gå med i såväl Reichsfilmkammer som NSDAP. De tyska myndigheterna tvingades acceptera detta, eftersom de ville behålla sin stora stjärna. Det är ingen hemlighet att Zarah Leander tjänade för sin tid astronomiska penningsummor i Tyskland; hon blev därmed Tredje rikets högst betalda aktris. Sammanlagt gjorde hon 14 filmer för Ufa, filmer som givetvis spelade en betydande roll i den nazityska propagandan. Se nedan en länk till en sång med klart propagandistiska övertoner:

http://www.youtube.com/watch?v=p8D126NPTrU&feature=related

Zarah Leander träffade rikskansler Adolf Hitler veterligt endast en gång. Det skedde på våren 1939 efter sista inspelningsdagen av den antibrittiska propagandafilmen “Das Lied der Wüste”. Leander berättade om mötet i sina första memoarer Vill ni se en diva? (Wien 1958). Enligt den svenska sångerskans berättelse undrade hon, helt fräckt, om Hitler aldrig försökt göra något åt sin hopplösa frisyr. Hitler svarade att han försökt med allehanda pomador och andra medel, men att en ostyrig test envisades med att hänga ned i pannan. Renlevnadsmannen Hitler visade sig också ganska irriterad över att Leander ville ta ett bloss efter maten (hon rökte det svenska cigarrettmärket Stamboul, som hennes bröder försåg henne med).

Mer kontakt hade Zarah Leander då med den diaboliske Joseph Goebbels, som förgäves försökte få den svenska stjärnan i säng. Vid ett tillfälle skall Goebbels ha pikat Die Leander för hennes judiska förnamn, men den svenska stjärnan blev inte svarslös. Hon skall ha genmält: “Hur är det med ert eget förnamn; Joseph, det är väl klart judiskt?” I filmen till den här länken har Zarahs rollgestalt kärleksbekymmer:

http://www.youtube.com/watch?v=m20La_Sg4Dc

Medan hon gjorde karriär i Tyskland inköpte Zarah Leander egendomen Lönö på Vikbolandet i Östergötland (egendomen innehas i dag inom parentes av riksdagens talman Per Westerberg). Zarah insåg efterhand mycket väl att Tyskland skulle förlora kriget och att det då gällde att ha en tillflyktsort. Den 15 april 1943 lämnade hon således Tyskland och flyttade till Lönö, där hon småningom etablerade sig som herrgårdsfru tillsammans med sin tredje man, pianisten Arne Hülphers. Tidigt spreds rykten av illvilliga tungor om att Zarah Leander skulle ha varit nazitysk spion, och hos säkerhetspolisen finns en hel drös med rapporter som går ut på detta. Bosse Schön visar dock i sin bok att inget av dessa rykten var sant.

Detta hindrade inte att Zarah Leander drabbades av en veritabel hatkampanj när hon återvände till Sverige. Den välkände artisten och teaterchefen Lasse Dahlqvist i Göteborg försäkrade att han inte skulle anställa Leander ens “om de kastade henne efter mig”, medan revydirektören och kuplettsångaren Karl Gerhard kallade henne för “politisk idiot”. Sistnämnda omdöme menade Zarah själv var rättvisande. “Jag vet inte vad politik är och intresserar mig inte för det”, förklarade hon 1944. I stället, sade hon, hade hon valt sig själv och sin familj.

Zarah Leander med sin mångårige beundrare Karl Gerhard.

Om den bisexuelle Karl Gerhard kan det nämnas att han, enligt uppgift till mig av Leanders allt-i-allo Brigitte Pettersson, alltid var en hängiven beundrare av Zarah och hemskt gärna ville gifta sig med henne som han också – trots att han ideologiskt stod långt till vänster – försvarade mot angreppen hon utsattes för de första åren i Sverige efter hemkomsten. Leander nobbade dock Gerhard till förmån för sin Hülphers, som hon gifte sig med i Göteborg 1956.

Efter en tids “karantän” tog dock Zarah Leanders karriär upp sig igen, och på 1950-talet återvände hon till såväl Tyskland som Österrike och gjorde stor succé med skivinspelningar, revyer och konserter. Också i Sverige togs hon efter lång tvekan till nåder och kämpade på som artist in i det sista trots hinder som en tilltagande synsvaghet – i slutet av sin levnad var hon blind – och cancer. När hon dog på Danderyds sjukhus 1981 var hon 74 år gammal. Då hade hon 353 skivinspelningar bakom sig.

Sist en kort hyllning i bild och ton till denna stora artist med Tove Janssons och Erna Taoros “Höstvisa”:

http://www.youtube.com/watch?v=WrYnM5Dwldc

Gretelise Holm, Elsebeth Egholm och Sara Blædel är de främsta inom den nya kvinnliga deckarvågen i Danmark. Inget nytt från Gretelise Holm, min personliga favorit, men Elsebeth Egholm och Sara Blædel är aktuella med ”Närmast anhörig” (Wahlströms, övers: Karin Andræ) respektive ”Aldrig mera fri” (Norstedt, övers: Eva Mazetti-Nissen).

Både Egholm och Blædel skriver nutidsdeckare: personer, miljöer och intriger placeras mitt i Danmark just nu. Vad måste då finnas med och påverka kriminalgåtan, vara huvudspår eller ett ämne av flera?

”Utlänningsproblemet”, förstås. Som man så bryskt säger i Danmark när det handlar om invandrings- och flyktingpolitik, andra kulturer, religioner och människor.

Det vill säga dagens Danmark, inte samma land som för ens 15 eller 10 år sen. I detta nya Danmark utspelar sig bägge romanerna. ”Närmast anhörig” är Elsebeth Egholms fjärde deckare med och kring journalisten Dicte Svendsen i Århus, medan ”Aldrig mera fri” likaså är Sara Blædels fjärde med polisen Louise Rick och hennes journalistväninna Camilla Lind i Köpenhamn.

Elsebeth Egholm Foto: Morten Holtum

Många svenska kritiker verkar ha en njugg inställning till den kvinnliga deckarvågen från Danmark, inte minst vad gäller Egholms och Blædels senaste deckare. Visst har de skrivit ännu bättre förut – som Egholms deckardebut ”Dolda fel och brister” och Sara Blædels otäcka våldtäktsskildring ”Kalla mig prinsessa” – men inte är väl deras nya deckare så mycket sämre än det mesta som svenska deckarförfattarinnor skriver? Varför måste författarinnor från Danmark skriva så mycket bättre än sina kriminella systrar i Sverige för att få bra kritik?

En kulturkrock, någonting i temperamentet och skildringen av dagens samhällsproblem som inte passar recensenterna i Sverige? För mig är det tvärtom: de danska deckarna är spännande och ger samtidigt inblick i ett, för så kan man beskriva dagens Danmark, annat samhälle. Fast Egholm och Blædel saknar pekfingrar. De skriver och berättar, tänkandet och ställningstagandet, mänskligt, samhälleligt och politiskt, överlåts (oftast) till läsaren.

(För att vara rättvis mot den svenska deckarkritikerkåren bör jag väl påpeka också att ett par riktigt positiva recensioner av Elsebeth Egholms senaste deckare nyligen publicerades i Sydsvenskan och Kristianstadsbladet. Det kanske tar sig…)

”Närmast anhörig” skildrar Århus och Danmark strax efter Muhammed-teckningarna. Egholm låter det mångkulturella och främlingsfientliga Danmark bli en del av huvudpersonernas liv – och därmed av de så kallat vanliga eller gamla danskarnas vardag. En film, som visar en avrättning, skickas till den kvinnliga journalisten. Kommer filmen från en terroristgrupp, finns al-Qaida i Danmark? Journalistens dotter, Rose, kämpar med sin kärlek till Aziz, en invandrarkille. Hon har slagit upp med honom…

Blædels ”Aldrig mera fri” kunde, till den polisiära thrillerformen, ha skrivits på 90- eller 80-talet. Men då hade de flesta personerna varit infödda danskar, idag har andra människor och kriminaltrådar kommit till Danmark.

Sara Blædel Foto: Jesper Sunesen

Händelserna utspelar sig i två Köpenhamnsmiljöer, i prostitutionskvarteren och vid en liten kyrka. En kvinna ligger död på gatan med halsen avskuren. Någon prostituerad från öststaterna? Kvinnohandel? Ett spädbarn hittas övergivet i kyrkans vapenhus. Vem har lagt dit barnet? Och varför? 

Djupast handlar bägge romanerna om hur människor, huvud- som bipersoner, hjältar som skurkar och de som bara råkat komma med, handskas med en föränderlig verklighet. Hur de hanterar sina – och allas våra – fördomar, väger gott mot ont, blandar vitt med svart.

Efter att ha skrivit detta åker jag och min hustru till Kivik för att äta stekt sill till lunch. Slår på bilradion och hamnar i radioteatern, någon sorts deckarpjäs och jag tycker handlingen låter bekant: en kvinnlig journalist har fått en dvd med en avrättning…

Jovisst, det är Egholms roman Närmast anhörig som dramatiserats för radion med den nya titeln ”Varför just jag”. Men varför har också journalisten bytt namn till Sarah Mellberg? Och miljön är inte längre danska Århus utan svenska Malmö! Hur tänkte de på radion, att det blir lättare att lyssna om historien utspelar sig i Skåne eller vill de visa att Egholms berättelse lika gärna kunnat utspela sig i Malmö med Rosengård?

Men det tror inte jag. Sverige har inte, ännu så länge, blivit identiskt med Danmark vad gäller synen på invandrare och flyktingar. Att berättelserna utspelar sig i ett visst samhälle och i en viss tid, just Danmark på 2000-talet, är själva grunden till, utgångspunkten för och poängen med den nya danska kriminallitteraturen.

Lene Kaaberbøl och Agnete Friis Foto: People´s Press

Själv tycker jag det är så spännande med nya deckare från Danmark att jag inte kan invänta översättningar utan läser direkt på danska. ”Drengen i kufferten” (People’s Press), som skrivits av Lene Kaaberbøl och Agnete Friis och nyligen var nominerad till det skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln, är min senaste upptäckt.

Ännu en dansk nutidsdeckare. Huvudpersonen, Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg, kunde ha varit med i Egholms och Blædels deckare. Hon arbetar med flyktingar, legalt över jorden och mindre legalt under. I yrket kommer hon i kontakt med människohandel och utpressning, misshandel och onödig död.

I början av ”Drengen i kufferten” har Nina Borg fått nyckeln till en förvaringsbox på Hovedbangården i Köpenhamn. Hon öppnar boxen och ser ”en blank mørkebrun læderkoffert”. Hon öppnar kofferten och inuti ligger en liten pojke på kanske 3 år…

Ole Frøslev, också en av mina danska favoritförfattare, skriver en annan sorts deckare. ”Dragerkuskens brudenat” (People’s Press) är femte delen (av sex) i en serie historiska polisromaner om Köpenhamn under nazistisk ockupation. Nu har tiden nått fram till januari 1944 och kanske kan man mot slutet av den nya romanen äntligen börja ana en annan tid och framtid…

Ole Frøslev Foto: People´s Press

Frøslev skriver långsamt, omsorgs- och stämningsfullt. Kriminalbekjent Poul Bjørner och övriga poliser vid Station 7 på Østerbro fortsätter att sköta arbetet så gott de kan (inte minst kontra Nazitysklands utsända ockupanter). De sticker sina näsor där poliser måste sticka dem för att lösa både små och stora brott, från stölder till mord. Läsaren får följa med, nära nog fysiskt, till andra världskrigets Köpenhamn. Samtidigt, vid sidan om, gör Bjørner vad han förmår för att bidra till motståndskampen.

PS. Nej, det är inte svårt att läsa danska. Ett eller par kapitel, sen går det lika lätt att läsa på danska som svenska (åkej, nästan). Däremot har den sjunkande svenska kronkursen gjort det så jäkla dyrt att köpa deckare i Danmark. Så man får passa på när de kommer som pocket eller låna/beställa hem de danska deckarna på sitt lokala bibliotek…

(Publicerat i Ystads Allehanda 2009)

Så lyder rubriken på en Brännpunkts-artikel i dagens SvD. Författare är Barbro Eberan.

Artikeln är märklig på flera sätt. Bland annat påstår hon att Theodor Herzl inte var “fixerad på Palestina” utan i sin bok Judestaten hade föreställningen “att man skulle söka ett folktomt område någonstans i världen” som plats för denna stat.

Men om man läser hans bok, finner man att han diskuterar endast två alternativ, nämligen Argentina och Palestina. Om Palestina skriver han följande:

Palestina är vårt oförgätliga historiska hemland. Själva namnet skulle innebära ett mäktigt, gripande samlingsrop för vårt folk. Om sultanen gav oss Palestina, kunde vi i gengäld erbjuda oss att reda upp Turkiets tilltrasslade finanser. För Europa skulle vi där utgöra en skyddsmur mot Asien, vi skulle bli en kulturens förpost mot barbariet. Som neutral stat skulle vi upprätthålla förbindelser med hela Europa, som måste garantera vår existens.. För kristenhetens heliga orter måste man finna en folkrättslig form för exterritorialisering. Vi skulle bilda hedersvakt kring de heliga platserna och med vårt liv borga för uppfyllandet av denna plikt. Denna hedersvakt skulle vara den stora symbolen för judefrågans lösning efter aderton kvalfulla århundraden.

Källa: Herzl: Judestaten, Halmstad : Coeckelberghs, 1971, s. 70.

Herzl var alltså sannolikt inte “fixerad” men i vart fall ganska “fokuserad” på just Palestina.

Vidare menar Eberan, att “den sionistiska drömmen har gått i krasch”, men eftersom israelerna inte har något land att återvända till “klamrar de sig fast vid den sionistiska drömmen”.

Så är det: judarna har bara ett eget land, Israel. Araberna har många. Men där får knappast några judar bo. Så vad tycker Eberan att de ska göra?

Eberan har rätt i att araberna stod på Hitlers sida under det andra världskriget, och att de dåvarande FN-medlemmarna, som med stor majoritet antog förslaget att dela Palestina, hade ringa sympatier med arabstaterna.

FN-medlemmarna hade dock, tycks det, ringa sympatier även med Hitlertyskland självt, med Italien, Japan och Finland, vilka alla var stater som stått på Hitlers sida under VKII och också fått förlora territorium. Mot denna bakgrund är det svårt att förstå varför just Palestina skulle lämnas intakt? Landet – det brittiska mandatet Palestina – hade för övrigt delats redan dessförinnan, när Winston Churchill “skapade” Jordanien, en delning som ingen verkar ha upprörts så särskilt av.

Just beslutet att dela just (resten av) Palestina var emellertid enligt Eberan oklokt på ett till synes unikt sätt.

För hur oklokt var det att dela Finland – en del, Viborgs län, gick till Sovjetunionen, en del förblev självständigt, eller Tyskland – en del tillföll Polen och resten delades i Västtyskland och DDR, eller Italien – Istrien tillföll Jugoslavien? Inte så särskilt, verkar det. Ingen har startat krig för att förändra dessa delningar i alla fall.

Och hur oklokt var det att dela Brittiska Indien i Pakistan och Indien? Den delningen hade inget samband med lojaliteterna under VKII, men det är ingen som har startat krig för att ändra på den delningen heller.

Varför var det då så unikt oklokt att dela på just Palestina?

Och varför har “Väst” ett ansvar för detta?

Den sionistiska drömmen har verkligen inte kraschat. Den har tvärtom gått i uppfyllelse. Precis som den finska, tyska, polska, italienska, indisk-muslimska och indisk-hinduiska drömmen. Alla har de sina hemländer och har accepterat detta.

De palestinska araberna har också sina hemländer: Gaza, Västbanken, Jordanien. Men till skillnad från alla andra har de inte accepterat detta. Det är därför de krigar, inte för att försvara sina länder men för att erövra och utplåna ett annat land, Israel. Det är därför Israel fortfarande måste försvara sig. Om “Väst” har ett ansvar så är det alltså rimligen att ställa sig på Israels sida i denna dess försvarskamp.

Eberan önskar “en för båda sidor acceptabel lösning”, men ger inget eget förslag till någon. Men den lösningen är till synes enkel att uppnå. Det gäller bara för de palestinska araberna att acceptera Israels rätt att existera, precis som tyskar, polacker, finländare, italienare, ryssar, pakistaner och indier har accepterat sina grannländers rätt att existera.

(Jämför även denna bloggning.)

***

Läs även andra bloggares åsikter om islamonazism, Israel, judar, kristna, Palestina, Pakistan, Indien, Nazityskland, Brittiska Indien, Andra världskriget, Barbro Eberan, Mellanöstern, Sovjetunionen, Polen, Finland, Italien, Hitler, FN, Theodor Herzl, judestaten, Argentina

Jag bloggade igår under titeln “De totalitära rörelsernas behov av fiender”, och hävdade då just detta: utan fiender att bekämpa, besegra, underkuva och döda skulle de totalitära rörelserna inte kunna motivera sin existens ens inför sig själva.

Islamismen är en totalitär rörelse som vill behärska världen genom den islamiska lagen, shari’a. Hamas är en islamistisk rörelse vars enda syfte är att utplåna Israel, ingenting annat. Detta framgår tydligt i deras stadgar.

Enligt islamismen får nämligen ett av islam en gång erövrat område aldrig uppges, det utgör “till domedagen” en s. k. waqf, “en gåva till Gud”. Inte undra på att etablerandet av Israel på tidigare muslimkontrollerat område sågs som en nakba, en “katastrof”. Att det var just judarna, ett dhimmifolk, som har att underkasta sig islam och inte vara oförskämda nog att bygga en egen ickemuslimsk stat på islamiskt territorium, som stod för bedriften gjorde ju inte saken bättre. Området måste därför återtas.

Man kan därför inte ifrågasätta att Hamas är fullt uppriktiga och allvarligt övertygade i sina uttalanden att Israel inte får existera och inte erkänner dess rätt därtill. Enligt islamismen har ju Israel ingen sådan rätt att existera.

Även om Israel under årens lopp har angripits på olika sätt och under olika förevändningar, så tror jag att den grundläggande orsaken var och är just denna: Israel får inte existera på vad som uppfattas som ett muslimskt territorium.

Vissa rörelser framstår visserligen som mera sekulära, som PLO, eller uttalat marxistiska, som PFLP, men det förändrar inte helhetsbilden. De som kämpar mot Israels existens söker stöd där man kan få det, och stödet kan se olika ut och det har aldrig varit alldeles villkorslöst. Det gäller då att i vart fall försöka se ut som man uppfyller villkoren.

Stormuftin av Jerusalem hämtade ett närmast villkorslöst stöd från Nazityskland när nazismen föreföll vara rätt häst att satsa på, detta redan innan Israel bildades.

USA krävde att PLO skulle erkänna Israel, och det villkoret påstår man sig ha uppfyllt. Men PLO:s stadga, som kräver Israels utplåning, är oförändrad.

PFLP använde sig av den marxistiska retoriken för att få stöd från bl.a. Sovjetunionen under en tid då marxismen stod högt i kurs även i västerlandet.

Man har även använt sig av olika taktiker. Fullskaligt krig har inte fungerat. Israel har motstått alla angrepp. Kassambeskjutning från Hamas är bara irriterande nålstick som dessutom medför risk för vedergällningsaktioner, såsom Israels senaste försvarskrig i Gaza.

Den nuvarande taktiken, när krigföring visat sig ineffektiv, är lagföring, utpekandet av Israel som en brottsling i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och pennföring, demonisering av fienden. Läs här.

En tredje taktik är också aktuell, nämligen att spela med det demografiska kortet. Det kortet utgörs av UNRWA och den gisslan som de s. k. palestinska flyktingarna utgör. UNRWA är den FN-organisation som skall ta hand om dem. Dessa flyktingar är unika på så sätt att de flesta av dem har ärvt sitt flyktingskap. Det gör inga andra flyktingar från någon annan plats i världen än just de palestinier som vid en viss tidpunkt lämnade nuvarande Israel.

Jag har tidigare bloggat om detta, och idag läser jag här, att den palestinske “presidenten” egentligen härstammar från Damaskus, en ort som hans familj frivilligt återvände till år 1948.

Mahmoud Abbas, alltså bördig från Damaskus, brukar ju emfatiskt hävda “flyktingarnas” rätt att återvända. Men om de gjorde det skulle den judiska staten Israel upphöra att existera, eftersom muslimerna skulle bilda majoritet.

Detta är ju ett både enkelt och fredligt sätt att utplåna Israel och därmed återupprätta området som islamistisk waqf. Alltså är det något som Israel aldrig kan gå med på.

Men det är fullt logiskt och i enlighet med den islamistiska politiska ideologin att andra muslimska stater inte tillåter “de palestinska flyktingarna” integration i de länder där de nu vistas. De skall tillbaka till Israel för att utplåna landet.

Som du ser är taktikerna flera. Man kan mycket väl ha “fred” med Israel, och låtsas erkänna Israel bara Israel tillåter att “flyktingarna” återvänder. Målet, Israels utplåning, uppnås i så fall ändå, och vad spelar det då för roll att man en gång erkänt och haft fred med en stat som inte längre existerar.

Mohammed Dahlan menar ju också, att den Palestinska Myndighetens (PA) påstådda erkännande av Israel bara var ett inslag i taktiken, ett sätt att få ekonomiskt bistånd. Målet, Israels utplåning, har PA enligt honom inte övergivit. Läs mina tidigare bloggningar här, här och här.

Svensk Israel-information återger dels Dahlans uttalande men till yttermera visso även ett uttalande från Fatah (ordet betyder “seger” eller erövring”), som leds av Mahmoud Abbas: “Vårt mål har aldrig varit fred. Freden är ett medel; målet är Palestina”. MXp citerar samma uttalande.

Taktikerna är alltså flera men det islamistiska politiska målet har alltid varit ett och samma: Israels utplåning.

***

Läs även andra bloggares åsikter om terror, muslimer, judar, Israel, islamismen, Hamas, antisionism, Fatah, PLO, PFLP, Mohammed Dahlan, Mahmoud Abbas, Palestinska Myndigheten, waqf, Damaskus, UNRWA, totalitära rörelser, Kassamraketer, Gaza, Sovjetunionen, USA, marxism, Nazityskland, Stormuftin av Jerusalem, nazism, nakba, shari’a

I kölvattnet efter Michael Jacksons död har det börjat dyka upp vildvuxna teorier om att “the king of pop” inte alls är död. I själva verket, hävdas det, fejkade Jackson sin egen död för att skapa publicitet inför sin planerade världsturné. En mängd spekulationer avsedda att stärka tesen om att Michael Jackson lever – precis som det fortfarande hävdas om Elvis Presley mer än 30 år efter dennes död – har formulerats på nätet. Se här ett exempel:

http://www.michaeljacksonhoaxdeath.com/

Ryktet om att Jackson lever är ytterligare en i raden av konspirationsteorier som en del av mänskligheten tydligen inte klarar av att leva utan. Det tycks finnas ett behov av att se dolska sammansvärjningar i de mest skilda sammanhang. Jag skall här försöka reda ut begreppen en smula och ge exempel på några av de populäraste konspirationsteorierna och varför de formulerats.

SVT visade 2002 en fejkdokumentär som drev med det här fenomenet. Filmen handlade om en grupp människor som under rubriceringen “Konspiration 58″ sades göra gällande att VM i fotboll i Sverige 1958 aldrig ägt rum utan i stället arrangerats i USA. Anledningen angavs vara att USAs underrättelsetjänster hade ett behov av att, under det Kalla krigets dagar, testa sin förmåga att med dåtidens mest sofistikerade metoder prångla ut trovärdig desinformation. Filmen var utomordentligt välgjord och innehöll ett antal intervjuer med gamla VM-hjältar, sportjournalister, tjänstemän med flera som kommenterade den konspirationstroende gruppen såväl som påståendet att VM 1958 inte hållits i Sverige.

 Lennart “Nacka” Skoglund försöker “snurra upp” en brasse under VM-finalen 1958.

Det hela föreföll mig faktiskt så trovärdigt att jag under ett par veckor efter filmens visande var övertygad om den här gruppens existens (att fotbolls-VM verkligen hållits i Sverige visste jag ju, eftersom en farbror till mig varit med som hejaklacksledare vid flera matcher). Se länken nedan till en sajt som fortsätter att upprätthålla fiktionen:

http://sanningenomvm58.blogspot.com/

Konspirationsgruppens frontfigur var Bror Jacques de Waern, en före detta vinnare i TVs frågesport Tiotusenkronorsfrågan och heraldikkonstnär vid Riksarkivet som påstods ha skrivit boken “The Football Conspiracy – the Truth Behind  World Cup 1958″.

En tid efter det att filmen visats avslöjade SVT att det hela rört sig om en fejkdokumentär. Därefter dök sajten “Konspiration 58″ upp; personerna bakom denna hävdade att man var en utbrytargrupp ur den ursprungliga konspirationsgruppen och att filmen visst var äkta – SVT försökte bara dölja detta!

Det finns för övrigt en liknande film om folk som tror att den första amerikanska månlandningen 1969 inte ägde rum, utan att de sekvenser vi fått se i TV varit inspelade i en studio. Mer om detta här:

http://www.animanga.nu/comments.pl?cid=510397

Skillnaden mellan teorin om månlandningskonspirationen och den om VM-bluffen 1958 är att folk faktiskt fortfarande tror på den första, medan 58-konspirationens olika förgreningar är påhittade från början till slut (åtminstone antar jag att det är så).

Den mest omtalade, och tyvärr samtidigt den mest trodda, konspirationsteorin i modern tid är den om “den judiska sammansvärjningen” med syftet att ta över världen. Den har sin grund i falsifikatet “Sions vises protokoll”, som påstås vara ett ursprungligen hemligt protokoll från sionistkongressen i Basel 1897 som författats av den moderna sionismens grundare, den österrikiske journalisten Theodor Herzl. Enligt texten använder sig “judarna” av grupper såsom frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister för att ta över världen.

Seriösa forskare är överens om att “Sions vises protokoll” härstammar från Tsarrysslands hemliga polis Ochrana. Enligt senare forskning är författaren Ochrana-agenten Matvei Golovinski, och syftet är att motivera den ryska tsarregimens pogrompolitik gentemot den judiska befolkningen vilken blev syndabockar för Tsarrysslands många fel och brister. Sannolikt är de falska protokollen en bearbetning i flera steg av en satirisk pamflett som 1864 publicerades av den franske skriftställaren Maurice Joly med syftet att angripa den franske kejsaren Napoleon III. Denna förlaga hade dock ingenting med judar och sionism att göra.

Teologie doktor Göran Larsson har i skriften “Den största lögnen” (AMI Center Jerusalen 1995) gjort en värdefull genomlysning av sanningen bakom “Sions vises protokoll”, där han bland annat tar upp antisemitismens kristna rötter.

 En arabisk upplaga av falsifikatet “Sions vises protokoll”.

Redan 1919 föll “Sions vises protokoll” i händerna på den nationalsocialistiske ideologen Alfred Rosenberg, en av de avrättade vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1946. De föregivna protokollen fick därmed en stor betydelse i den nazityska propagandan mot judarna. Men det vara inte bara i Hitlertyskland det hetsades mot judar. 1920 finansierade bilmagnaten Henry Ford en amerikansk upplaga på 500 000 exemplar. 1934 gavs falsifikatet ut i Sverige av de antisemitiska aktivisterna Elof Eriksson och Einar Åberg.

“Sions vises protokoll” utgör än i dag, i arabiska och muslimska händer, ett populärt propagandainstrument mot  judarna och staten Israel. Vid bokmässan i Frankfurt 2005 presenterade Iran en nytryckt utgåva på engelska. Den palestinska terrorrörelsen Hamas refererar vidare till protokollen i paragraf 32 i sin programförklaring. I Sverige har den troligen mest ökände av alla antisemiter, Radio Islams grundare Ahmed Rami, givetvis också hänvisat till skriften. Rami är i sammanhanget emellertid förhållandevis försiktig. Han skriver på sin hemsida:

“Alla ingredienser i Sions vises protokoll finns redan i de fem Moseböckerna. (…) Ett judiskt världsherradöme omtalas redan av den judiske profeten Jesaja 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet (Jes. 60:10-21). Därur kan vi dra slutsatsen att åtminstone Protokoll nummer ett i Sions vises protokoll är äkta judiskt.”

Till och med den marockanskfödde Rami, som brukar se judiska konspirationer i varje buske, tycks alltså lämna dörren öppen för att övriga delar av “Sions vises protokoll” kan vara förfalskningar.

Det skall sägas att det förekom teorier om judiska sammansvärjningar långt före uppkomsten av “Sions vises protokoll”. På 1300-talet anklagades exempelvis judar i Europa för att ha förgiftat brunnar och därmed givit upphov till “digerdöden”, böldpesten som utplånade omkring en tredjedel av hela Europas befolkning. En annan i såväl kristna som muslimska sammanhang spridd skröna är att judar slaktade kristna spädbarn för att deras blod skulle kunna användas vid firandet den judiska påskhögtiden.

“Judehatets svarta bok” av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008) kan rekommenderas som en veritabel guldgruva när det gäller att blottlägga judehatets historia.

Jag skulle vilja beteckna tron på judiska konspirationer som ett slags andlig cancer, som under vissa omständigheter kan angripa också till synes oförvitliga individer. Ett sådant exempel är den kristne förkunnaren pastor Kjell Sjöberg (1933-97), bror till den mer kände Stanley Sjöberg, som blev indoktrinerad av en pseudokristen, svenskättad charlatan bosatt i USA och därefter inte blev sig lik mer. Detsamma kan sägas om den liberale, antikommunistiske författaren Christopher Jolin (1926-99) - 1972 författare till bästsäljaren “Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag) – som efter att ha umgåtts en tid i extremnationalistiska sammanhang blev övertygad om existensen av den judiska sammansvärjningen och Hitlers förträfflighet. Två tragiska exempel på denna andliga cancer.

En nutida konspirationsteoretiker av i princip samma slag är Jonas De Geer, som kring år 2000 tillsammans med ett par meningsfränder grundade den konservativa tidskriften Salt. Efter en lovande inledning med betydande uppbackning av en penningstinn sponsor urartade tidskriften alltmer. Sedan De Geer publicerat en intervju med den brittiske förintelseförnekaren David Irving kom Salt mer och mer att bli en extrem nationalistpublikation som icke minst ägnade sig åt att saluföra diverse konspirationsteorier. Sedan sponsorn klokt nog dragit sig ur var Salts saga all.

Jonas De Geer drogs härefter alltmer åt det obalanserade nationalistiska hållet och har bland annat varit aktiv i Nationaldemokraterna, talat vid den nazianstrukna Salem-manifestationen och varit inblandad i grundandet av den svenska sektionen av prästbrödraskapet SSPX. Numera lär han framleva sina dagar i en klosterbyggnad på en ö utanför Skottlands kust.

Plattjordstroende ser jorden som en skiva.

Teorin om att jorden i själva verket är platt, och att varje form av konstaterande om att den är rund är en vitt spridd konspiration, är naturligtvis inte lika ondskefull som teorin om den judiska världssammansvärjningen. Likväl finns det människor som tror på den. På The Flat Earth Societys hemsida fastslås, med mottot “Deprogramming the masses since 1547″, att jorden  är och förblir platt:

“For decades a small band of self-proclaimed ‘enlightened’ individuals had been sporting their heretical nonsense that the Earth was in fact round.”

Se sällskapets hemsida:

http://www.alaska.net/~clund/e_djublonskopf/FlatHome.htm

Det moderna plattjordssällskapet grundades i USA 1956 av Samuel Shenton men övertogs sedermera av Charles K. Johnson. Man hävdar att jorden är en skiva om cirka 40 000 kilometer i diameter och med en omkrets på omkring 126 000 kilometer. Också solen – som förutsätts kretsa kring jorden och inte tvärtom – och månen anges vara skivor.

För att botanisera bland några av de övriga populära konspirationsteorier som florerar på nätet och i andra sammanhang kan nämnas teorin att industrimannen och storsvindlaren Ivar Krueger inte tog livet av sig utan mördades; att Estonia inte kapsejsade på grund av ett trasigt bogvisir utan sprängdes; att det i själva verket var den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som låg bakom terrorangreppen mot USA den 11 september 2001; att Bank of England i förening med bland annat judar och frimurare ligger bakom det mesta av världens djävulskap; att den storinternationella Bilderberggruppen, möjligen i förening med the Commission on Globalization och FN, ligger bakom planerna på att upprätta en världsregering  (Sveriges utrikesminister Carl Bildt är medlem i båda); att jorden kommer att gå under 2012 enligt en profetia av 1500-talssiaren Nostradamus; att Olof Palme mördades som en följd av en eller annan sinister sammansvärjning; att John F. Kennedy föll offer för en konspiration med förankring inom CIA och det så kallade militärindustriella komplexet; att cirklar i engelska sädesfält har åstadkommits av utomjordingar; att det är utomjordingar som grundlagt den jordiska civilisationen.

Med mera, med mera.

Carl Bildt – bilderbergare och globaliseringsivrare.

Förutom ovan nämnda Rami och De Geer kan, bland mer beryktade och nutida konspirationsteoretiker på svensk grund, nämnas Jan Gillberg med tidskriften DSM (Krueger, Estonia, Palme), ufologen Jüri Lina (judar, frimurare, kommunister), islamisten och numera också nationalisten Mohamed Omar (judar, sionister, kristna).

Om ämnet konspirationer har Jonas De Geer skrivit följande på sin blogg “Motpol”:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.nordisk.nu/nordisk_incl/nabbers/motstroms-518×150.jpg&imgrefurl=http://jonasdegeer.motpol.nu/%3Fp%3D56&usg=__d3hN719Xo33r7iZb-XRG2T2Z-UA=&h=150&w=518&sz=73&hl=sv&start=19&tbnid=4MPZ-uye1ykDjM:&tbnh=38&tbnw=131&prev=/images%3Fq%3DKonspirationsteorier%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

“Vad ‘konspirationer’ betyder är bara att människor med ett gemensamt intresse verkar för ett mål utan allmän insyn. Att ‘konspirationer’ inte förekommer i världspolitiken kan således bara dygdiga idioter/undersåtar gå på.”

Till en del kan jag hålla med De Geer om detta. Med denna definition kan det hävdas att det är en konspiration om några medlemmar i en frimärksklubb går samman för att avsätta den hittillsvarande styrelsen. Det är emellertid inte denna typ av en ganska rättfram och påtaglig konspiration, som kan påvisas utan större problem, jag talar om här. Jag syftar i det här inlägget i stället på de idéer om föregivna konspirationer och sammansvärjningar som inte kan bevisas i normal mening. Anhängarna kan visserligen rada upp en mängd punkter som i deras ögon otvetydigt  talar för deras teser, men det är aldrig fråga om några riktiga bevis utan mest ett luddigt sammelsurium utan substans.

Lockelsen med konspirationsteorier av det senare slaget är att de erbjuder en kittlande, snarast demonisk förklaring till ett visst skeende eller en viss företeelse som är av närmast metafysiskt slag. På så vis blir teorin/teorierna/idéerna i fråga - i realiteten ingenting annat än hjärnspöken - ett slags religionssurrogat som tilltalar ofta labila människors sinne för ett mystifikt ogripbart.

Jag vill dock avslutningsvis hävda att tillvaron är tillräckligt komplicerad och oöverblickbar utan att vi behöver tillgripa några tillkonstlade förklaringssätt. På så sätt har vi dessutom betydligt större möjligheter att bibehålla ett friskt psyke än eljest!

Fick en kommentar av en 13 åring (eller någon som utger sig för att vara blott 13) igår på ett av mina inlägg om klimatet, och visst är det bra att ungdomar intresserar sig om vad som pågår här i världen. Men tyvärr för oss alla så är så gott som samtliga av den unga generationen svenskar totalt hjärntvättade – skolans fel.

Och ingenstans är denna hjärntvätt större än när det gäller det sk klimathotet. Detta ämne pushas hårdare än alla andra, och det har nu gått så långt att man inte längre kan ifrågasätta detta hot, eftersom man då nästan stämplas som kriminell.

Media svartmålar nu alla som ifrågasätter klimathotet, något som får folk att tveka när det gäller att göra så offentligt, eftersom risken att förlora sitt arbete för “felaktiga” åsikter är uppenbar och reell. Att ha “felaktiga” åsikter gentemot staten är inte det vad man åkte i fängelse för i Nazityskland och Sovjetunionen?

Våra ungdomar överlag är dock insatta i vad som pågår i världen, men tyvärr inser de inte vilka krafter det är som verkligen styr över oss alla, då de i skolan får lära sig att lita på våra politiker samt hylla vår sk demokrati. De får aldrig veta i skolan att vår demokrati är en illusion och att vi istället lever i en demonkrati – en svensk sådan, som är underställd den internationella storfinansen i alla frågor av vikt.

De får aldrig lära sig att våra storpolitiker inte är någonting annat än pudlar som arbetar, inte för medborgarna, utan för internationella storkoncerner och storbanker. Då internet nu alltmer censureras så kommer informationen om frågor som klimathotet och 9/11 snart att tas bort. Dagens ungdomar har nu en sista chans att utbilda sig om vad som pågår.

Morgondagens generation unga kommer troligen inte ha den möjligheten, då de med största sannolikhet kommer att vara helt och fullt manipulerade av våra ledare till att bli medgörliga och ickesjälvtänkande robotar, vars högsta önskan i livet är att få tjäna dem som de inte borde tjäna, och älska dem som de inte borde älska, och de kommer tom vara beredda att offra sina egna liv för dessa ickekärlekförtjänande.

Att det sk klimathotet är ett djävulskt påhitt är ingen överdrift, eftersom de som ligger bakom bluffen är några av vår tids mest ondskefulla figurer; ty de är inga andra än våra ägare – dvs ägarna till världens centralbanker och tillika, via dessa institutioner, då även ägarna till den internationella storfinansen. Faktum. Den som då inte anar ugglor i mossen, när han konfronteras med fakta likt de jag just presenterat, är inget annat än själv en uggla i mossen - dvs totalt nedtryckt i den gröt av propaganda som våra ägare spridit ut över vårt land och resten av världen.

Att lita på de personer som medvetet lurat in väst i orättfärdiga krig i Asien är inget annat än ett misstag kapitalt. För genom att lita på mördare så riskerar man själv att råka illa ut. Faktum. Vi bör av den anledningen vara ytterst försiktiga när det gäller att acceptera de “fakta” vi tilldelas via media. TV, radio och press är nämligen inte (som vi dåraktigt tror?) fria nyhetsinstanser, ty de ägs samtliga av någon, eller så är de under kontroll av någon som ägs av våra ägare.

Allt som hotar den globalistiska agendan ser man därför till att tona ned. Och få områden är mer tabú att kritisera än det sk klimathotet. Ty detta hot är ingenting annat än en bluff. Och att vi nu medvetet förs bakom ljuset av våra egna ledare när det gäller denna bluff är således ingenting annat än djävulskt. För hur kan våra egna ledare göra så här mot oss – de egna medborgarna?

Svaret är att 95 procent av våra ledare inte känner till sanningen. De är tyvärr lika neddummade som alla vi andra och kan därför inte förstå att våra ägare är redskap för ren och skär ondska. Men en liten minoritet av våra folkvalda vet hur det egentligen ligger till, men väljer trots detta att arbeta för globalisterna. Och det är dessa quislingar som är vårt stora problem.

Quislingarna är inte svenskar och inte ens europeer. De är globalister och arbetar då inte heller för vare sig Sverige eller EU … utan för den fascistsocialistiska agendan som vi till vardags hyllar, på bästa nazivis, som globalism. Vi är alla mao totalt hjärntvättade och inser inte att vi idag bor i något som kan jämföras med Nazityskland strax innan kriget bröt ut. Så är det, och om du inte kan se detta är du en neddummad fåntratt och totalt hjärntvättad. Faktum.

Landkreuzeren er måske en af de mere spektakulære projekter som fandt sted under 2. verdenskrig. En maskine som ville være kommet til at veje omkring 1000 ton.

Der er noget næsten mytologisk over dette monster af en kampvogn. Her en et lille billede der kan give en ide om hvordan et møde mellem Landkreuzeren, og den i forvejen enorme tiger tank ville have set ud:

Fik jeg forresten nævnt at den havde en planlagt storebror? Læs mere på wikipedia

Det är ett känt och av nästan alla erkänt faktum att omkring sex miljoner judar och ytterligare ett antal miljoner ur andra grupperingar dog till följd av nationalsocialistisk maktutövning i samband med Andra världskriget; sammanlagt brukar man räkna med cirka 14 miljoner offer för denna större Förintelse. Att den kommunistiska ideologin bär ansvaret för en mänsklig förintelse som kostat åtskilligt fler människor livet är inte lika välkänt, och framförallt inte lika mycket behandlat, inte minst beroende på att medier, politik samt samhälls- och utbildningsinstitutioner av olika slag i icke ringa grad befolkas av socialister och kommunistsympatisörer som inte är ett dugg intresserade av att sådan information skall komma ut.

Exakt hur många som dött som en direkt eller indirekt följd av den kommunistiska ideologin omsatt i praktiken är det ingen som vet, men olika beräkningar har förvisso gjorts. Jean-Pierre Dujardin beräknade i en studie publicerad i Le Figaro Magazine 19-25 november 1978 exempelvis att 142 917 000 människor fallit offer för den praktiska tillämpningen av modern kommunism, varav de flesta i Sovjetunionen respektive röda Kina. Andra studier har angivit något andra siffror.

I går var jag på en visning av en film som heter “The Soviet Story” (arrangemang: Svensk-lettiska föreningen) från 2008 som belyser den sovjetiska sidan av den kommunistiska förintelsen. Det är en historisk dokumentärfilm där den unge lettländaren Edvins Snore svarar för såväl manuskript som regi. Snore ägnade sig åt studier och materialinsamlande i mer än tio år innan han, med hjälp av kameramannen Edgars Daugavvanags, övergick till att under två års tid göra filminslag från Ryssland, Ukraina, Lettland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belgien. Resultatet är minst sagt skakande.

“The Soviet Story” premiärvisades i Europaparlamentet i april 2008 och väckte, föga oväntat med tanke på den samtidspolitiska utvecklingen, stort rabalder i Ryssland där ju som bekant premiärminister Vladimir Putin hävdat att Sovjetunionens sammanbrott innebar 1900-talets största katastrof. Statskontrollerade ryska media satte omedelbart igång en stor propagandakampanj mot filmen, vilket resulterade i att ryska historiker som intervjuades i filmen utsattes för repressalier. Vidare ordnade organisationen Unga Ryssland, som står Kreml och Putin nära, vildsinta demonstrationer under vilka dockor föreställande regissören Snore både hängdes och brändes.

De fakta som läggs fram i “The Soviet Story” är i de flesta fall inga nyheter för välinformerade demokratianhängare. Ett avsnitt behandlar således den av Stalin framtvingade svältkatastrofen i Ukraina vintern 1932-33, som skördade omkring sju miljoner människoliv – det vill säga fler än antalet judar som omkom i den nazityska förintelseindustrin! Bakgrunden var att Stalin och kommunistpartiets ledning dels ville oskadliggöra de så kallade kulakerna (storbönderna), dels lägga beslag på spannmål som sedan kunde exporteras för att göda den sovjetiska statskassan. Följaktligen vidtogs åtgärder som gjorde att det i praktiken inte fanns någon mat att äta i den del av Sovjetunionen som gick under benämningen “Europas kornbod”. Filmsekvenserna på döda och döende är mycket starka.

Katynmassakern – 21 857 polacker sköts av sovjetiska bödlar.

En annan del av historien om Sovjet, och som kommer till belysning i filmen, handlar om Katyn-massakern, som ägde rum väster om Smolensk i Ryssland. Katyn-massakern innefattar dels morden på 4421 polska officerare från ett fångläger i Kozielsk på order från den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, en föregångare till KGB, dels mer allmänt morden på 21 857 polska medborgare från olika fängelser och fångläger i Vitryssland och västra Ukraina under Andra världskriget efter order av Josef Stalin. Avrättningarna i Katyn pågick i fem veckor, och offren hamnade i åtta massgravar i vilka liken låg som packade sardiner.

Ryssarna hävdade länge att morden i Katyn hade utförts av nazistyska styrkor, vilka emellertid inte anlände till området där Katyn ligger förrän 1941. Först med Michail Gorbatjovs uppstigande till makten i Sovjetunionen började händelserna i Katyn utredas av ryssar och polacker, och därefter har man från Moskvas sida saknat möjlighet att förneka sovjetstatens skuld i Katyn-massakern. Ryssland har dock hitintills vägrat benämna Katyn-massakern “folkmord”, vilket Polen krävt. Den berömde polske regissören Andrzej Wajda gjorde 2007 filmen “Katyn”, som behandlar massakern.

Det dras ofta paralleller mellan kommunismen och nationalsocialismen mot bakgrund av att båda är totalitära ideologier med en rad likheter. Francoise Thom, professor i modern historia vid Sorbonne-universitetet i Paris, menar i en intervju i “The Soviet Story” att båda ideologierna är varianter på samma socialistiska tema men där “nazismen är resultatet av missriktad biologi, kommunismen en följd av missriktad sociologi”; hon torpederar därmed myten om att kommunismen visserligen givit upphov till mycket lidande, men att teorin ändå är nobel.

Sanningen är naturligtvis att ingen teori som går ut på att eliminera vissa människor och klasser av människor någonsin kan vara nobel eller god. Under det att nazisterna ville tillintetgöra människor utifrån etnisk tillhörighet, strävade kommunisterna efter att förinta människor beroende på vilken “klass” de tillhörde. George Watson, litteraturhistoriker från Cambridge-universitetet i England, berättar i “The Soviet Story” om hur han studerat Karl Marx skriverier och därvid – i tidningen Neue Rheinische Zeitung där Marx var chefredaktör 1848-49 – funnit att Marx var den förste som pläderade för att hela folkgrupper skulle utrotas.

Det var i Neue Rheinische Zeitung som Karl Marx pläderade för folkutrotning.

“Marx och Engels”, säger Watson, “kallade basker, bretagnare och serber för ‘Völkerabfall’ (mänskligt avfall). Det var folk som ansågs så efterblivna att de inte ens kunde nå upp till det kapitalistiska stadiet, utan låg flera steg tillbaka enligt det marxistiska utvecklingsschemat. De kunde därför förintas utan vidare.”

Ytterligare ett mörkt kapitel i den sovjetiska historien rör samarbetet med Nazityskland. En militär samverkan mellan det bolsjevikiska Ryssland och militaristiska krafter i Tyskland kom igång redan kort efter Första världskrigets slut och accelererade efter Hitlers och nazisternas maktövertagande 1933. Viktor Suvorov, en före detta sovjetisk underrättelseganet knuten till militärspionaget GRU och författare till en bok om de sovjeiska Spetznas-styrkorna, citeras på följande sätt i “The Soviet Story”: “En delegation från tyska Gestapo och SS kom till Sovjetunionen för att lära sig hur man byggde koncentrationsläger.” Sådana läger hade använts av de ryska boljsvikerna i cirka 15 år innan de första tyska koncentrationslägren kom till stånd.

En annan fasansfull detalj i denna sovjetkommunistiska/nazityska samstämmighet behandlas av den sovjetiske dissidenten general Petro Grigorenko i dennes memoarer som publicerades 1981. Grigorenko beskriver (sidorna 208-209) hur den sovjetiska krigsmakten på 1930-talet utvecklade en gasvagn/bil av samma typ som nazisterna kom att använda i ett tidigt skede av judeutrotningen. Bilens avgaser leddes helt enkelt in i vagnen som var packad med människor. Skillnaden var att nazisterna använde denna inrättning för att avliva judar, medan sovjetkommunisterna tog livet av kulaker, förment förmögna bönder. Ytterligare en gemensam nämnare mellan kommunism och nazism var de groteska medicinska experiment som förekom i såväl Gulag som de nazistiska koncentrationslägren.  I filmen finns en sekvens där en sovjetläkare sågat igenom huvudskålen och blottat hjärnan på en levande människa!

190 döda i Tartu, Estland, offer för den kommunistiska terrorn i Sovjetunionen.

Under Stalins mångåriga terror avrättades människor på löpande band. Som Norman Davies, historieprofessor i Cambridge, uttrycker det i en av filmens många intervjuer: “Människor blev skjutna dag och natt överallt i världens största land. Stalin kom slutligen till den punkt då han dödade slumpvis, enligt kvoter.” Varje administrativ region beordrades döda ett visst antal människor som antogs vara “fiender”, men slutligen dödades vem som helst för att kvoterna skulle uppfyllas.

Vladimir Karpov, en före detta överste i den militära underrättelsetjänsten GRU, säger i filmen: “Chrusjtjov hade fått i uppgift att skjuta 7000-8000 i ett område. Han bad då om att få öka kvoten till 17 000.” Det var samme Nikita Chrusjtjov (“Krusse”) som i början av 1960-talet spelade mysgubbe och rodde Harpsunds-ekan med Tage Erlander. Den mest omtyckta avrättningsmetoden var ett skott i nacken eller bakhuvudet, men även mer utstuderat grymma avrättningsmetoder förekom. “Stalin badade i blod!”, utropar förre sovjetpresidenten Michail Gorbatjov i en sekvens i “The Soviet Story”: “Jag såg dödsdomarna, vilka han undertecknade paketvis.”

Naturligtvis tar Edvins Snores film också upp den famösa Molotov-Ribbentroppakten från den 23 augusti 1939, det delvis hemliga avtal som tillät Sovjetunionen och Hitlertyskland att dela upp Polen mellan sig och därmed möjliggöra Andra världskriget. Det blev Tyskland som fick bära hundhuvudet för krigsutbrottet eftersom man invaderade Polen redan den 1 september 1939, medan Sovjet väntade ett par veckor och därmed i relativ stillhet kunde tillägna sig vad som var kvar av den polska nationen. 

Sedan kom kriget, med rysk terminologi “Stora fosterländska kriget”, som kostade Sovjet cirka 27 miljoner människoliv, hälften av alla dödsoffer i Andra världskriget. Vad som inte är lika uppmärksammat, men som kommer fram i “The Soviet Story”, är att bara en mindre del av dessa offer var en direkt följd av kriget – det stora flertalet var ett resultat av den sovjetiska mordmaskinen. Bara ett exempel: bakom de sovjetiska stridande förbanden marscherade särskilda NKVD-styrkor med uppgift att skjuta framåt så att inte de egna soldaterna skulle få för sig att skrida till reträtt. Före den tyska invasionen midsommaren 1941 hade Stalin dessutom låtit mörda merparten av den sovjetiska officerskåren, vilket svårt hämmade de sovjetiska krigsansträngningarna i krigets initialskede.

Efter det tyska angreppet anslöt sig Stalin och Sovjetunionen till Storbritannien och USA i en allians som till slut kunde segra över tyskar, japaner och deras allierade. I segrarmakternas konferenser i krigets slutskede, där den mest kända ägde rum i Jalta på Krimhalvön i Ukraina, förstod Stalin att utnyttja de båda övriga makternas godtrogenhet vilket tillät honom att lägga halva Europa under sovjetisk domvärjo i nästan 50 år innan det blodröda imperiet slutligen kollapsade 1991.

Efter en decennielång period, till stor del karaktäriserad av kaos men också relativ demokrati, blev ganle KGB-officeren Vladimir Putin president i Ryssland efter Boris Jeltsin år 2000. Putin har efterhand, numera som premiärminister, stramat upp sitt Ryssland med god hjälp av underrättelsetjänsten och därvid inskränkt alltfler mänskliga fri- och rättigheter samt även givit sig ut på utrikespolitiska äventyrligheter i Georgien som varit oförsynt nog att försöka glida ur det ryska greppet.

“Den ryska identiteten har utformats av en känsla av att vara del av ett stort imperium”, framhåller den polske EU-parlamentarikern Wojciech Roszkowski i filmen. Detta förklarar den nya nationalismen med president Medvedev, premiärminister Putin och dumans andre vice talman Vladimir Zjirinovskij som mäktiga förespråkare. Det förklarar också den mer vildvuxna, ibland rent kriminella typ av nationalism som odlas av diverse mer eller mindre nazianstukna grupper som inte drar sig för mord och terror mot judar och andra oönskade etniska grupperingar i Ryssland.

I Putins Ryssland kommer det därför garanterat inte att ske någon uppgörelse vare sig med kommunismen eller det gamla Sovjetunionen, vars upplösning  ju enligt Putin var förra århundradets största katastrof. Sällskapet Memorial, som bildades åren närmast efter Sovjetunionens implosion 1991 med syftet att hedra offren för terrorsystemet, får allt svårare att verka, och de sovjetarkiv som under 1990-talet öppnades alltmer blir allt mer svårtillgängliga för utländska forskare.

Inte heller finns det i omvärlden något större intresse av att uppmärksamma kommunismens offer världen över. “Europa fortsätter att ignorera sovjetiska brott och massmord medan miljontals av offren försummas”, säger i en filmintervju EU-parlamentarikern Girts Valdis Kristovskis.

Det torde bli ett samfällt ramaskri från den svenska vänstern, inte minst inom den del som häckar inom historikerskrået, om Edvins Snores lysande och angelägna film skulle visas i svensk television. Särskilt de välbehövliga jämförelserna mellan kommunismen och nationalsocialismen kommer att reta gallfeber på samma vänster som, även om den kanske inte hyllar det sovjetiska experimentet som paradiset på jorden (vilket dock skedde under åtskilliga decennier), inte tolererar någon mer grundläggande kritik av socialism och kommunism.

För filmens svenska översättning svarar den lettiskfödde svenske medborgaren Janis Vikmanis.

I den konservatism jag bekänner mig till är utrikespolitik och internationella förhållanden en integrerad del. Härvidlag intar Förenta staterna (USA) en nyckelposition. Ty USA har som världens viktigaste demokrati och för tillfället enda supermakt en skyldighet att värna frihet och demokrati världen över. När jag, såsom aktiv i Demokratisk Allians i början på 1970-talet tog ställning för antikommunismen (som sedan dess varit en omistlig del i min konservatism), var det ofrånkomligt att också stödja USAs ansträngningar att bekämpa kommunismen inom ramen för  konflikten i Indokina och på andra ställen.

Efter att ha blivit konservativ under påverkan av främst SvD-skribenten Gunnar Unger (se mitt blogginlägg “Därför är jag konservatism II”) föll det sig, mot denna internationella bakgrund, naturligt att jag intresserade mig för den amerikanska typen av konservatism. Det som gjorde att jag fick upp ögonen för den amerikanska konservatismen var boken “The Conservative Intellectual Movement In America Since 1945″ av George H. Nash (1975). Jag skrev bland annat följande i en recension av boken i Svensk Tidskrift (4/1976):

“Förutsättningarna för uppkomsten av en intellektuell högerrörelse i USA bottnar i den vänstervridning på universiteten och i massmedia, som upplevdes mycket starkt av främst konservativa akademiker i Förenta staterna i slutet av 40- och början av 50-talet. En av dessa akademiker var den unge William F. Buckley, Jr (1925-2008). Han pläderade för en samordning av de konservativa resurserna för att på ett effektivt sätt kunna bemöta vänsterdominansen.”

William F. Buckley, Jr. har kallats den amerikanska konservatismens gudfader.

Buckley slog igenom som skribent och debattör med boken “God and Man at Yale” (som kom ut mitt födelseår 1951), vilken redogjorde för spridningen av ateism och vänsteridéer vid Buckleys alma mater, det berömda Yale-universitetet. Vid denna tid fanns redan ett antal högerinriktade tidskrifter i USA, men Buckley och ett flertal andra upplevde ett starkt behov av ett samlande organ som kunde fungera som huvudforum för den konservativa åsiktsbildningen i landet och nå inflytande i samhället. Ur detta behov föddes 1955 tidskriften National Review (NR), som alltfort är den intellektuella konservatismens flaggskepp i USA (och sedan länge mitt eget husorgan). NR samlade snart en rad viktiga konservativa skribenter såsom Whittaker Chambers, James Burnham, Frank Meyer, Willmore Kendall, William Rusher, Jeffrey Hart, L. Brent Bozell, ja till och med senator Joseph McCarthy medverkade då och då.

1950-talets amerikanska debatt ledde till att två konservativa tankeskolor utvecklades: den traditionalistiska skolan, främst företrädd av Russell Kirk, samt den libertarianska skolan, där Frank S. Meyer hade en ledande roll. Den förstnämnda varianten betonade tradition, auktoritet och norm och orienterade sig mot den europeiska konservatismen och dess ideologiske fader, Edmund Burke. Meyer vände sig mot detta ideologiska synsätt och menade att Kirk och hans meningsfränder bortsåg från individualismen. Det bör här erinras om att Meyer, efter ett förflutet som trotskist, hade blivit en extrem individualist.

Det blev dock libertarianen Frank Meyer som skulle söka vägar mot en syntes mellan traditionalismen och libertarianismen i det han myntade begreppet “fusionism”, vilket kan sägas vara Meyers livsverk och den typ av konservatism som dominerat den amerikanska scenen alltsedan dess. Meyer blev en uppburen medarbetare i National Review, som också blev det viktigaste organet i syfte att föra fram fusionismen som ett fungerande verktyg när det gällde att föra ut konservatismens idéer i det amerikanska samhället. Meyer såg således med skepsis på Kirks auktoritetstro men förnekade inte att individens sanna värde emanerade ur “Guds och sanningens auktoritet”.

National Reviews betydelse när det gällde att omvandla konservatismen från en marginell företeelse till en huvudfåra i det amerikanska politiska livet kan inte nog betonas. Det var William F. Buckley, Jr. som utmönstrade extrema företeelser såsom Ayn Rands så kallade objektivism med dess fanatiska ateism och den obalanserade antikommunism som representerades av John Birch Society ur den seriösa konservativa rörelsen; Buckley bannlyste också antisemitismen och såg till att NR blev en proisraelisk tidskrift. När senator Barry Goldwater utsågs till republikansk presidentkandidat 1964 var det i mångt och mycket NRs och Buckleys förtjänst. Goldwater förlorade visserligen stort till demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson, som lyckades framställa Goldwater som extremist, men grunden för konservatismen som politisk rörelse var lagd.

James Burnham förutspådde kommunismens fall.

Bland National Reviews medarbetare fanns, som nämnts ovan, James Burnham, vilken i likhet med Frank Meyer hade varit trotskist. Burnhams grundläggande förtjänst bestod i att han försåg antikommunismen med den teoretiska formel som krävdes för seger i det Kalla kriget. Burnham, liksom så många andra vänsteranhängare, övergav sitt prokommunistiska engagemang i samband med Molotov-Ribbentroppakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939. Efter att i ett antal böcker ha dokumenterat sitt provästliga engagemang kom Burnham att dra slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början i Andra världskrigets efterdyningar och att Tredje världskriget därmed hade inletts.

Enligt Burnham var det endast Förenta staterna i egenskap av ledande västmakt som kunde förhindra en kommunistisk triumf. Förlikning och overksamhet betydde nederlag. Det enda alternativet till kommunistiskt världsherravälde, menade Burnham, var ett amerikanskt imperium som med alla tillgängliga resurser – inklusive militära och underrättelsemässiga sådana – måste bemöta kommunistiska hot på olika håll i världen. Burnham förutsåg med boken “The Coming Defeat of Communism” (1950) en lyckosam utgång av Tredje världskriget.

James Burnham tillhörde det relativa fåtal som blir profeter i sitt eget hemland, på vilket redan USAs engagemang i Koreakriget 1950-53 tydde. Det står alldeles klart att såväl Truman-administrationen som efterföljande amerikanska administrationer i hög grad hade påverkats av James Burnhams tankar. I en artikel om Burnham i tidskriften Contra (2/1999) skrev jag följande:

“James Burnham var sammanfattningsvis en av de röster som försåg den fria världen med viktiga argument i den ideologiska kampen mot den kommunistiska totalitarismen. När det Moskva-ledda kommunistväldet slutligen brakade ihop, så kunde detta ske därför att väst med USA i spetsen fört en politik som på ett väsentligt sätt hade påverkats av Burnhams tankar: Ronald Reagan och många av hans nära medarbetare var mycket väl orienterade i den burnhamska tankevärlden.”

Låt oss för ett ögonblick lämna den amerikanska scenen och i stället förflytta oss till Storbritannien, där Enoch Powell (1912-98) under några decennier under 1900-talets andra hälft tillhörde landets mest betydande konservativa politiker. Jag kan inte säga att Powell tillhörde mina idoler, men jag imponerades av hans vältalighet och insikter även om jag inte alltid drog samma slutsatser som honom. Powell har av britter kallats “the best Prime Minister we never had” och var en ytterst begåvad man, som 1937 blev professor i grekiska vid universitetet i Sydney vid 25 års ålder; han hade då misslyckats med sin målsättning att slå Friedrich Nietzsches rekord att bli professor vid 24. Vid Andra världskrigets slut lyckades dock Powell med konststycket att bli den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén (han avancerade till brigadgeneral efter att ha börjat som menig).

Enoch Powell varnade för massinvandringen i Storbritannien – och fick rätt.

Enoch Powell representerade Tories i underhuset 1950-74, därefter lämnade han det konservativa partiet till förmån för the Ulster Unionist Party i Nordirland, som han förblev troget till 1987. Han kom därmed aldrig att bli en del i Margaret Thatchers konservativa revolution. Powell väckte stor uppståndelse med ett tal som gått till historien som “River of Blood” 1968, då han förutsåg att den accelererande invandringen till Storbritannien från det brittiska samväldet skulle leda till elände och blodsutgjutelse. Powell, som på 1950-talet innehaft en underordnad regeringspost, tvingades efter detta tal bort från sin post som försvarsminister i Edward Heaths “skuggkabinett”. Tyvärr skulle han i tidernas fullbordan bli sannspådd.

Enoch Powell hade en djup klassisk bildning och översatte bland annat den grekiske historieskrivaren Herodotos till engelska. Han var en gång i tiden militant ateist men blev med tiden en övertygad anhängare av den anglikanska kyrkan.

Åter till USA. Här hade, efter det amerikanska debaclet i Indokina och Nixons avgång i samband med Watergate-affären, antikommunismen fått ett dåligt rykte. Detta ledde till att Sydvietnam, Kambodja och Laos lämnades åt sitt öde av Ford-administrationen, och med Jimmy Carter som president fortsatte den amerikanska passiviteten. Det var först med Ronald Reagans tillträde som USAs 39e president som Amerika återtog sin position som Västvärldens ledarnation, vilket ledde till den fria världens seger i det Kalla kriget (Tredje världskriget). Bakom den utvecklingen stod den intellektuella högerrörelse som initierats av William F. Buckley och National Review.

Många trodde efter Berlinmurens raserande, det sovjetiska uttåget ur Afghanistan och Sovjetunionens upplösning att världen stod inför en varaktig fredsera, rentav att historien hade nått sitt slut. Jag måste bekänna att jag själv ett tag tog intryck av sådana stämningar. Det kom emellertid ett ganska brutalt uppvaknande med Saddam Husseins aggression mot Kuwait 1990, något som resulterade i Gulfkriget som dock slutade utan ett riktigt avgörande i form av Saddams detronisering.

Under 1990-talet byggde islamska extremister, sporrade av segern över ryssarna i Afghanistan och ursinniga över Saudiarabiens uppslutning på anti-Saddam-krafternas sida, upp en styrkeposition och genomförde en rad terrorattentat riktade i första hand mot amerikanska och israeliska mål. 2001 fick denna utveckling sin kulmen med attackerna i USA den 11 september, en händelse som därefter kommit att prägla världspolitiken. President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, och slutligen kunde de allierade styrkorna under USAs ledning slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.

Bush den yngre insåg att USA även efter Kalla krigets segerrika slut hade en skyldighet att värna frihetens och demokratins värden runt om i världen, även om det ibland kostar på. Med Bushs avgång efter två mandatperioder, den inträdande ekonomiska recessionen och socialisten Barack Obamas tillträde som USAs 44e president har dock en ny global situation uppstått som gör framtiden osäker.

Också den amerikanska konservatismens framtid ser i hög grad osäker ut för tillfället, och någon tänkbar konservativ utmanare till Obama är det i nuläget svårt att se. Dock finns tidskriften National Review kvar som konservativt flaggskepp, och den kan sägas kompletteras av den konservativa dagstidningen The Washington Times som grundades av Reverend Sun Myung Moon i mitten på 1980-talet.

I nästa artikel om min konservativa utveckling och mina konservativa förebilder avser jag att sammanfatta mina erfarenheter och peka på de värderingar en kraftfull konservativ ideologi enligt min mening måste omfatta.

Många gåtor återstår när det gäller Andra Världskriget. Antalet obesvarade frågor är enormt, trots att tiotusentals böcker skrivits om saken. Bara för att etablissemangets profeter hävdar att man vet något så betyder inte det att man har rätt. De vet inte mer än någon annan, och de har enbart läst om ämnet i böcker precis som alla vi andra. Den litteratur de använder är exakt den samma som finns tillgänglig till alla oss andra.

När det sedan gäller Hitler, så drog jag mig till minnes ett intressant program jag såg på TV för en tid sedan, där man spekulerade kring möjligheten att han kan ha överlevt slutstriden i Berlin, och att han inte alls begick självmord i bunkern som en feg usling. Att detta inte är helt ologiskt inser vi säkert var och en?

För varför skulle han ta sitt eget liv, när han på ett mycket enkelt vis kunde lämna landet och bege sig precis vart som helst? Hitler hade gott om tid på sig att förbereda flykten, och det är precis vad han gjorde också? Det är åtminstone min övertygelse. Att man i programmet i fråga visade upp delar av någons tänder, vilka överensstämde med Hitlers, bevisar ingenting. Hur vet jag vems gamla tänder det är?

Tydligen så lämnade, enligt vittnesmål från ryska soldater i Berlin, ett mindre flygplan området nära bunkern en kort tid innan det sk självmordet ska ha ägt rum. Vem som befann sig ombord på planet är det såklart ingen som vet, men (enligt programmet, om jag minns rätt) så lär planet ha landat vid kusten där en ubåt senare seglade iväg norrut.

Exakt vart han tog vägen därefter är det ingen som vet, men Sydamerika var väl den troliga destinationen, speciellt med tanke på att det till 100 procent är kontrollerat av Vatikanen, samma gamla Vatikan som hjälpte en massa andra nazister att lämna Europa – för att söka lyckan i bla USA. Och Hitler var ju som bekant katolik.

Vad som verkligen hände med Adolf lär vi dock aldrig få veta med säkerhet, men om vi funderar över saken så inser vi att han under inga omständigheter kan ha inväntat döden i Berlin? Han var bara ju 56 år gammal vid tillfället, och hade allt att leva för … inte minst sin unga hustru? Genom att tänka logiskt så inser vi att Hitler ville leva, att han kunde fly och hade gott om tid att göra så … och att han därför även gjorde så?