Är vapen den ultimata ideologiska vattendelaren?

Det finns några brännande frågor som delar ideologer av alla skolor i två skilda läger. Förutom filosofiska, ofta helt orimliga exempel om nödsituationer, tänkta att sätta ens grundläggande moral på prov, finns verkliga frågor, som vi alla bör ta ställning till, och motivera.
Prostitution och droger brukar vara vattendelare. Konservativa säger här i regel nej, socialister hyser något slags romantisk vurm för narkotiska preparat, och liberaler (eller i varje fall alla de olika fraktioner som kallar sig liberaler) är sällsynt splittrade i bägge dessa.
Frågan om vapen är ännu mer komplex. I vårt land är den visserligen en ickefråga, men i framförallt Förenta Staterna förenar den konservativa och liberaler i hög grad. På båda dessa sidor finns dock regleringsivrare som önskar inskränka rätten att bära vapen, ofta i samband med någon uppmärksammad skolskjutning eller liknande. Detta inlägg syftar inte främst till att ta ställning (den frekvente läsaren av denna blogg anar månne var författare står principiellt i denna fråga) utan vill snarare uppmärksamma vapenfrågan som en fråga av högsta relevans, som inte minst är värd att fundera över och ta ställning till nu då den aktualiserats i samband med Rödeby-rättegången.

Den klassiskt liberala utgångspunkten definierar egentligen ingen rätt till att bära vapen. Denna rätt är nämligen, som andra rättigheter, ingen förmån som skänkts till medborgarna av en välvillig statsmakt; istället råder det omvända förhållandet. Statens rätt att beväpna sig, i syfte att skydda medborgarna från yttre hot och mot varandra, är direkt deriverbar ur individens rätt att försvara sin egen kropp, med självförsvarsvåld, om nöden så kräver. Dock ansågs denna rätt vara så viktig, och så grundläggande, att den skrevs in som det andra tillägget till den amerikanska konstitutionen. Tanken med detta är en del av hela frihetsidén om maktdelning. Med olika maktcentra, förskjutna mandatperioder, en konstitutionsdomstol och andra instanser syftade grundlagsfäderna till att begränsa politikers möjligheter att ta makten från medborgarna. Man kände dock till hur lätt politik korrumperas, och hur snara klåfingriga makthavare är att, i skydd bakom ord som rättvisa, frånta människor deras rättigheter. En beväpnad befolkning sågs därför som den yttersta garanten för att Förenta Staterna aldrig skulle falla ihop i despoti, och därtill bli sällsynt oattraktivt att invadera. (Kan ni föreställa er en värre gerilla att slåss mot för en utländsk makt än amerikanska miliser?)
Det är också denna grundläggande idé som ligger till grund för de amerikanska konservativas syn på saken.

Att medborgarna skall försvara sig mot staten är väl däremot inte det vanligaste argumentet som går i debatten. Istället handlar det om var och ens rätt att försvara sig, alltså den allra mest grundläggande principen. Notera att vi här talar om självförsvarsvapen, det blir faktiskt helt andra gränsdragningsproblem då man behandlar attackvapen, militära vapen eller rent av massförstörelsevapen. (Sådant som kan tänkas utgöra allmän fara måste behandlas separat. Vi vill ju inte gärna se någon släppa ut senapsgas på tomten, och kunna straffas först om någon tar skada av det. Många vapen är ju direkt farliga för omgivningen, till skillnad från droger som kan vara direkt farliga för en själv, och potentiellt farliga för någon annan.)
Är man då motståndare till vapen, måste man pröva sin egen syn på rätten att försvara sin egen kropp, om man vill ha en principiell utgångspunkt. Man måste väga denna rätt mot någon konsekvensbaserad ”kollektiv rättighet” för det stora flertalet att eventuellt utsättas för en skjutgalen mans härjningar. Jag tycker att det är på dessa motståndare som bevisbördan borde ligga. Den som vill ta någonting från någon annan måste motivera det.

Så, hur ställer ni er till detta, liberaler, socialister och konservativa, och alla däremellan? Att bara avfärda vapen som testosteronstinna mäns penisförlängare och roten till allt våld fungerar inte. Att bara ogenomtänkt konstatera att ett vapen är farligt, och därför skall det bort, håller inte. Vapen kommer att finnas alltjämt, och ju mer förbjudet det är, i desto större omfattning kommer enbart brottslingar ha tillgång till dem. Det finns en väldig tendens i Sverige till att bara reflexmässigt säga att man är emot skjutvapen, då detta anses vara den fredliga positionen. Men är det verkligen så? Betänk följande situationer: kvinnan som blir utsatt för våldtäktsförsök och med en pistol kan försvara sig, familjen som blir utsatt för inbrott och med ett vapen kan freda sig mot förövarna, en person som bor på landet dit polisen aldrig kommer att hinna, en fysiskt underlägsen person som kan försvara sig mot en betydligt starkare.

Jag tycker verkligen det är dags att frågan om rätten att bära vapen diskuteras på allvar. Debatten är helt ickeexisterande i dagsläget. Fråga er på samma gång var statens rätt att avväpna medborgarna kommer ifrån.

Jonas Sigedal

Om ni vill läsa om en stat som i sanning beväpnar sig mot sina medborgare, så finns Germania. Boken utkommer i höst i sin helhet på Hydra Förlag.

Obligatorisk läsning på SvD Brännpunkt idag. En modern grundlag måste ha en fungerande rättighetskatalog, som faktiskt kan användas. Jag kunde inte sagt det så väldigt mycket bättre själv.

Och med den drucknes envishet: En översyn över rättighetskatalogen fordrar även att privaträttens perspektiv belyses. Det är ju här hos oss i skadeståndsrättten den konstitutionella revolutionen redan har börjat. Sort of.

För en som personligen har förförts och inspirerats av neokonservativa ideal, så är nedanstående min egen uppgörelse, min egen konflikt som nu skall benas ut.

Den neokonservativa idén, såsom den formulerats av Bush-administrationen och såsom den utgör en stöttepelare i denne presidents doktrin, är sannolikt den mest kontroversiella nya ideologiska avknoppningen på senare tid. Vid sidan av det inrikespolitiska programmet, där läsaren antagligen är fullt på det klara med att jag inte sympatiserar överhuvudtaget, så förespråkas en nationsbyggande, nästan expansiv utrikespolitik, byggd på och ledd av ett moraliskt patos om mänskliga rättigheter. Rättigheter som är riktiga rättigheter, och alltså tillhör alla och envar, oavsett var i världen vi må bo. Denna moraliska kompass är givetvis också min (även om detaljer kanske kan skilja). Jag anser det finnas härledbara och existerande individuella rättigheter, som tillkommer oss som människor, inte skänks till oss av en stat eller någon annan, utan är våra, främst på grund av vår förmåga att tänka förnuftigt och använda våra sinnen för att förstå vår verklighet och omgivning.

Neokonservatismen omfamnar idén om individuella rättigheter, och anser dessa stå över folkrätten. Kan en moralisk-filosofisk idé stå över internationell lag? Ja, självklart. Folkrätten är ett trubbigt, föräldrat, mellanstatligt dokument, som är sprunget ur en global ordning av diktaturer, och som inte på något sätt tar hänsyn till styrelseskicket i den berörda staten. Folkrätten skänker stater, inte människor, rättigheter. Om detta har det dryftats i det oändliga, men att någon från botten av sitt hjärta kan hålla folkrätten som den högsta av sanning, det har jag svårt att förstå.

Således har de neokonservativa rätt i att rättigheterna är individuella. Ur detta härleder de idén om att man har rätt att störta förtryckarstater, omsatt i praktiken med Irakkriget som det mest talande exemplet. Vi måste frångå våra känslor för hur det ser ut i Irak idag, och hur man kunde ha gjort saker annorlunda, för att helt enkelt besvara frågan om det är rätt eller fel att störta en diktator som förtrycker sitt folk. Rättighetsteoretiskt har ju denna diktator ingen som helst rätt till den tron han besitter, och han gör sig i princip ständigt skyldig till överträdelser, våld, stöld och mord. Han har självklart ingen rätt till att sitta kvar vid makten, och borde straffas som den mördare han är. Men vem har rätt att avsätta honom? Vem har rätt att sätta sig upp emot honom, och tvinga honom att avgå? Svaret är enkelt: vem som helst har rätt till detta.

Jag håller alltså med även där. Men neokonservatismen gör ett annat felslut. Den liberala staten är en skyddssammanslutning, tänkt att skydda de människor som anslutit sig till den: från varandra, och mot en yttre fiende. Och därtill, och detta är mycket viktigt, nattväktarstaten regleras efter en icke-agressionsprincip, den heliga princip på vilken liberalismen vilar, den princip som är grunden till hela rättighetsteorin, till hela poängen med att liberalismen överhuvudtaget är en ideologi. Staten är (i sitt idealiska tillstånd) en konstitutionell konstruktion, formaliseringen av den liberala tanken, det fysiska uttrycket för mellanmänsklig moral. Att kriga är således någonting staten gör för att skydda sina medborgare från en angripande fiende. Notera angripande. Notera vidare att första och andra världskriget samt Afghanistankriget är de enda väpnade krig Förenta Staterna kastat sig in i som kan rättfärdigas på detta sätt. Irakkriget – de neokonservativas krig – kan det inte.

Men sade jag inte just att vem som helst har rätt att avsätta en mordisk diktator? Jo självklart, och ingen blir gladare än jag för varje diktator som faller, men det är inte en liberal stats uppgift att skydda människor utanför staten. Detta har ingenting att göra med att jag vill neka människor utanför Väst frihet, ty frihetens spridning är min innersta önskan, det handlar, som så många andra gånger, om statens begränsning, om det moraliska i några konstitutionella begränsade uppgifter. Bara för att jag vill störta en viss despot på andra sidan jorden, så har jag ingen rätt att med en majoritet i ryggen ge mig ut på krigsäventyr för andras (skattebetalarnas) pengar. Det är samma tanke som alltid: staten är ingen spelplats för mina favoritprojekt, den är en liten, mycket speciell institution som skall skydda våra individuella rättigheter.

Däremot, när jag en dag blir oändligt förmögen, så planerar jag en liten, osynlig attackstyrka, som stormar palats om nätterna och fängslar envåldshärskare jorden över. Vilka är med mig här? Libertarianer, anarkokapitalister, neokonservativa, gammalkonservativa, frihetliga och socialliberaler: skall det bli denna attackstyrka i vilken vi alla förenas för en gemensam rätt?

Jonas Sigedal

Om orättfärdiga krig av ett lite mer totalitärt snitt än fallet Irak, läs Germania.

Idag på Svd Brännpunkt argumenterar Erwin Bischofberger och Sture Gustafson, tidigare ledamöter för Statens medicinsk-etiska råd, för en påstådd “rätt att födas”. Varifrån denna rätt skulle härstamma redogörs ej för, däremot går man in på att ett befruktat embryo är ett “liv i vardande och således skall ha ett visst skyddsvärde”. Detta är väl ett resonemang som tillämpas för att man skall hitta kompromissgränser om när abort skall förbjudas, men på intet sätt kan det förklara varför nya möjligheter att testa och upptäcka medfödda handikapp skulle komplicera aborträtten.

Enligt mig kan fostret omöjligen omfattas av rättigheter, då det inte är en människa ur rättighetssynpunkt på samma sätt som ett förlöst barn. Negativa rättigheter stipulerar tydligt att ingen har rätt att leva av någon annan, och att ingen är skyldig att ersätta någon annan för dennes leverne. Dessa rättigheter är sprungna ur idén om att människan, som en tänkande varelse, måste inneha dessa rättigheter för att kunna vara människa. Rättigheterna är de ramar som utgör hennes liv. Eftersom hon har fått en hjärna och kan tänka fritt måste hon få göra detta, och denna rättighet appliceras på alla och envar, som individuella rättigheter. Detta leder oss till ingen har rätt att kränka andras rättigheter.En inskränkning av fullständig aborträtt är och förblir en inskränkning av kvinnans rättighet. Så länge fostret lever i hennes livmoder och av hennes kropp, befinner det sig i ett direkt beroendeförhållande gentemot henne. Enbart kvinnans fria vilja att behålla barnet kan hålla det vid liv. Ett oönskat barn kan lika gärna betraktas som ett organ, som tvingar moderns kropp att förse det med mat, energi och husrum. Att någon annan än modern skulle ha rätt att avgöra kring ett behållande av fostret, är ett märkligt resonemang.

Givetvis finns det en känslomässigt komplicerande faktor, eftersom fostret, om det får stanna kvar, slutligen kommer att födas och vid jordelivet kommer att omfattas av samma rättigheter som alla andra. Denna känslomässiga faktor torde dock fullt ut vara kopplad till moderns känslor, ty mina känslor kring vad en kvinna gör med någonting i sin kropp kan inte med lagens makt få begränsa hennes rätt. Jag kan resonera, försöka påverka och kanske erbjuda mig att ta hand om barnet om jag brinner för dess födelse, men avgörandet måste alltid, och fullt ut, vara kvinnans.

Ändock existerar ju inskränkningar i aborträtten. Om dessa skall kunna motiveras, eftersom de svårligen kan ha en principiell utgångspunkt (det skulle i sådana fall vara ett totalt abortförbud) så måste de ha en någorlunda objektiv bas. En tidsgräns är således det mest moraliska och det mest rättvisa att ha, precis såsom andra inskränkningar av rättigheter, som skatt, drogförbud och liknande, måste ha enkla och tydliga bakgrunder. Att då, som artikelförfattarna gör, spekulera kring hur olika anledningar och ny teknik skulle göra aborträtten osmakligare, är enligt mig absurt. Skall där finnas en tidsgräns, måste man tydligt reglera en sådan, och sedan tala om att efter denna tidpunkt så är fostret att betrakta som en människa med rätt till liv. Vad kvinnan dessförinnan gör med fostret, och av vilka anledningar hon gör det, är inte statens bekymmer.

Vi kan inte ha en emotionell utgångspunkt vid abortdiskussion, vi måste överlåta de känslor, av glädje, smärta, sorg eller vanmakt, som kan tänkas uppstå i samband med graviditeter, på den enskilda kvinnan. Tillsammans med sina nära kan hon resonera om vad hon vill göra, inte med domstolar och byråkrater. En rätt att födas existerar nämligen inte.

Debatten har tidigare i SvD berörts i två andra artiklar.

Uppdatering: Debatten fortgår på SvD, nu senast med ett intressant inlägg som utgår från aborträtt och fostrets medvetande.

Jonas Sigedal

I Germania respekteras särdeles få rättigheter. Istället tycks där diverse statsmakter omfattas av mycket långtgående, egna rättigheter.

Jag har givetvis inte satt mig in i detaljerna kring Chiquitas eventuella skyldighet till tortyr och mord i Sydamerika, men om så är fallet är de utsatta berättigade till en mycket stor ersättning. Detta är självklart. Tvång, hot om våld eller våld är aldrig rätt, och att det är ett företag gör ingen skillnad. Precis som individer begår brottsliga handlingar, gör också företag det, och det är därför vi har en rättsstat.

Att “kapitalet tar till vapen” är något som kommunister brukar slänga ur sig i försök att ta bort fokus från sin egen ideologis fasansfulla brott mot miljoner människor. Men att dra parallellen att ett beväpnat företag skulle vara talande för kapitalismen är helt grundlöst. Kapitalism och marknadsekonomi är nämligen vad du får kvar om du skalar bort allt tvång och våld, så att det som återstår är människors frivilliga utbyte. Kapitalism är alltså exakt detsamma som avsaknaden av våld. Ett företag som utför våldshandlingar bryter mot denna princip lika mycket som en individ bryter mot den i samma läge. Vad som krävs är en objektiv inrättning som förmår avgöra förekomsten av brott, samt gripa och straffa de skyldiga. Det är därför vi har polis och domstolar.

Kommunism däremot är i allt motsatsen till kapitalism, då den är resultat av införandet av totalt tvång. Så enkelt är det.

Jag skriver det här just för att klargöra skillnaden mellan individers våld (som det är statens uppgift att stoppa) och statens egna våld (som endast kan stoppas i revolution och blodsutgjutelse, och troligen då ersättas av ett likt blodigt styre).

Jonas Sigedal

Personer med lika olika syn på det här vad som är rätt och fel kan ni läsa om i Germania, ett mästerligt epos, som av en händelse författat av mig själv och min meddebattör på denna blogg, Niklas Elert.

Kanske är det för att vi i Sverige har en så pass enorm offentlig sektor, som gör att diskrimineringslagstiftningen känns naturlig. För då staten skall spegla sitt samhälle, och tjänstgöra för sina medborgare, så måste den vara helt objektiv, och behandla alla lika. Det handlar om allas likhet inför lagen, en av de mest grundläggande förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle.

Denna likhet inför lagen innebär vidare allas rätt till lika skydd för sin åsikt, och sin egendom, till exempel. Om någon av dig oönskad gäst försöker att ta sig in i ditt hem – och på vad sätt än denne må vara oönskad -, har du rätt att ringa polisen och få denne undanröjd. Om någon försöker tvinga dig att hålla tyst kring en viss fråga, har du rätt till lagens skydd att garantera dig denna rätt att tala fritt. Om någon vill in på din restaurang har du rätt att neka personen ifråga det, oberoende av skäl från din sida? Hmm nej, just det, det finns ju en diskrimineringslagstiftning. I praktiken innebär alltså denna, att polisen kan komma till platsen, och anmäla dig för att du försöker utverka rätten till din egendom, eller tvinga dig att släppa in den oönskade. Poff! med rättstaten.

Jag ska lägga till att diskrimineringslagstiftningen först och främst bygger på en uppdelning i olika grupper, där staten, som ju annars själv bör vara så objektiv som möjligt, delar in människor efter deras hudfärg, härkomst, sexualitet och så vidare. Sedan knappar man fram lite statistik och tar fram vissa minoriteter, buntar ihop dessa i grupper med varandra utan att ha en aning om vilken grupptillhörighet de själva erkänner, och lagstiftar sedan om att dessa har särskilda rättigheter. Rättigheter i en av staten fördefinierad grupp, alltså, inte den enskildes rättigheter.

Förstår ni vart det hela är på väg? Man har i vissa fall frångått principen om den enskildes rättsprövning, för att ovanpå detta tillämpa dessa mallar för grupptillhörighet, och se om man också kan döma för diskriminering.
Var krogägaren en vit medelålders man? Var den nekade gästen en ung kille med utländsk härkomst? Då finns ett större underlag för en diskrimineringsdom.
Var krogägaren en iransk man i femtioårsåldern? Var den nekade gästen också en iransk man i femtioårsåldern? Då blir det lite svårare, för båda tillhör ju samma “minoritetsgrupp”.

Det allt det här innebär är att all diskrimineringslagstiftning till syvende og sist innebär en inskränkning för den personliga äganderätten. Att få släppa in vilka man vill på sin egen krog, i sin egen butik, klädaffär, kontor eller sitt privata hem borde vara lika självklart som att man ska få anställa vem man vill, sälja till vem man vill eller köpa av vem man vill. Det är inte statens uppgift att ägna sig åt sådant här. Ett civilsamhälleligt initiativ, som uttalar sig i dessa frågor, och som har synpunkter och granskar, är dock välkommet. För diskriminering är privatmoral, inte lag.

Ingen kan bestämma vad en människa tänker. Vad hon sedan säger, eller hur hon handlar, skall vara upp till henne, så länge hon inte inskränker någon annans rätt till detsamma. Bara för att man kan besluta om begränsningar för det fria ordet, betyder det inte att det är rätt, lika lite som att inskränkningar i äganderätten är rättvisa bara för att de är genomförbara. Vad enskilda har för skäl till att neka någon entré på sin egendom, eller neka någon anställning, borde vara irrelevant i lagens mening. En arbetsgivare borde ha full laglig rätt att gå ut och säga i media att: “på den här arbetsplatsen anställer vi bara män” utan att förklara sig och med fortsatt full rätt att också bara anställa män. Att denna arbetsgivarens inställning troligen bara kommer att slå tillbaka på företaget självt i form av uselt rykte och försämrade förutsättningar i form av en inskränkt rekryteringsbas, det är en annan historia…

Jonas Sigedal

För ett gott skratt denna tisdagsmorgon, börja läsa, eller lyssna till Germania.

I Svenska Dagbladet läser jag om Andie Nordgren, som klassar sig själv som relationsanarkist. Ett intressant begrepp, om något slags polygami, om jag förstår saken rätt. “Ingen ensamrätt på mig” säger hon vidare, och nog låter det som ett synnerligen libertarianskt resonemang. Jag betvivlar dock att det är denna politiska skola som Andie vidare förespråkar, eftersom hon talar om patriarkatet, och om feminism. Det hade varit intressant om hon utförligare hade utvecklat sina bredare politiska ståndpunkter, men nu handlade ju artikeln framförallt om relationer, även om jag i alla fall betraktade det hela som ett i någon mån politiskt projekt. Personligen menar jag att alla individer har rätt att ingå överenskommelser, avtal eller kontrakt med varandra om vad de helst önskar, så länge dessa kontrakt är frivilliga.

 Andies icke-monogama relationer är ett exempel på hur just den friheten utövas. Jag drar alltså slutsatsen att hon förespråkar en mycket stor personlig frihet för individer, något som jag givetvis ser som väldigt trevligt. “Ingen ensamrätt på mig” är ju en närmast objektivistisk slogan.Som libertarian skiljer jag inte mellan olika friheter i egentlig mening, då jag menar att de är samma. Rätten till liv betyder rätten till frihet, och därur följer yttrandefrihet, åsiktfrihet, avtalsfrihet och allt annat trevligt som demokratier brukar innehålla. Dessutom följer också rätten att äga och förvalta egendom, att frukterna av ens eget arbete tillhör en själv och ingen annan. För mig är detta en och samma rättighet, inte ett hopkok av massa olika idéer som man kan välja och vraka ur hur man känner. Precis lika lite som jag anser att man skall kunna bestämma över hur människor lever sina liv och vilka relationer de skapar till andra, lika lite skall man kunna bestämma över andras egendom. 

Här hamnar nästan alltid feminismen i en motsägelse. Den sociala friheten är extremt viktig i vissa lägen, men inte i andra. Man menar, fullt riktigt, att kvinnor skall ha lika rättigheter som män, för att i nästa andetag föreslå inskränkta rättigheter för män för att kunna uppnå just detta. Det finns mängder av strömningar inom feminismen, men det slår mig, vilken tydlig slagsida åt vänster som de flesta av dessa har. Extraskatt på män, kvoterad föräldraförsäkring, kvotering till styrelser… ja gud vet vad för tokigheter som då och då framförs i debatten. Många grenar av feminismen tror att man kan garantera kvinnors rättigheter genom att ta lite av männens; genom att omfördela lite egendom medelst ett omfattande transfereringssystem skall man uppnå jämlikhet. Det hela blir så motsägelsefullt att jag inte vet var man ska börja.

 Feminismen borde inte handla om utjämning, om könskrig, om abstrakta “strukturer” eller om omfördelning. Istället borde man gå tillbaka till sina rötter, till den rörelse som förespråkade lika rättigheter för alla, inte ett omkullkastande av vissas rättigheter för att uppnå ett önskat mål som kan mätas i siffror, kronor, och ören. Det handlar inte om antalet kvinnor i den och den styrelsen, om det och det antalet dagar man är hemma men barnen, det handlar om ett upprättande av lika rättigheter för alla, och en färg- och könsblind funktion som garanterar dessa. Vad människor sedan gör med dessa rättigheter, det är upp till dem.

 Vilka vill de dela sina liv med? Till vem vill de skänka sin egendom? Vad vill de köpa för sina pengar? Var vill de bo? Vad tycker de om en viss fråga? Vem vill de anställa? Vem vill de släppa in i sitt hem, sin säng, eller sin krog?

 Ovanstående frågor får var och en besvara för sig själv. Inskränkningar i dessa innebär minskade rättigheter för alla, inte utjämnade sådana, som många feminister gärna vill påvisa.    

Jonas Sigedal   

I Germania, där nionde kapitlet precis har släppts, kan du läsa, eller lyssna till, ett antal herrar som inte direkt är några ivriga förespråkare av rättigheter, och som just nu söker mandat att styra Sverige. 

Jag förespråkar, tro det eller ej, en svensk anslutning till Nato. Ja, vid närmare eftertanke så kanske det inte är så självklart, jag kunde ju ha varit total anhängare av devisen “Commerce with all nations, alliance with none”. Jo, det vore ju visserligen trevligt, men nu lever vi faktiskt i en värld som är förhållandevis enkel att dela upp: mellan demokratier och diktaturer. Däremellan finns semidemokratier eller -autokratier, och många stater med valda ledare med starka auktoritära komplex, men skillnaden mellan ett land där staten förslavar sina medborgare och en där medborgarna väljer sina företrädare är ändå ganska tydlig. Så länge det ser ut så, är det en självklarhet att alliera sig med de nationer som ställer sig i på frihetens sida, ty förr eller senare kan vi behöva slåss för våra värderingar, och då skadar det inte att göra det tillsammans med likasinnade.

Däremot är det något som ofta glöms bort i debatten, nämligen den om ett gemensamt europeiskt försvar. Eller, kanske rättare sagt, en europeisk militär. Ingen samordning och inget samarbete, utan en överstatlig försvarsmyndighet, tänkt att skydda alla EU:s medlemsstater från angrepp. Såsom jag ser det borde detta vara den allra tydligaste uppgiften för ett så pass nära samarbete länder emellan. Idén kräver dock en omfattande reformering av EU.

Jag föreslår därför, att EU fråntas alla funktioner förutom nattväktarstatsfunktionerna polis, militär och domstolar. I en glasklar federal konstitution regleras den centrala makten till att enbart sköta dessa. Därefter är det upp till delstaterna att göra vad de vill. Skulle inte det här förslaget kunna vinna gehör hos såväl libertarianer som kommunister? Möjligheter att driva en helt annan politik på delstatsnivå utökas markant, från dagens omfattande och inflätade lagharmonisering, till helt fria stater, som endast frånsagt sig statens naturliga uppgifter. Den centrala regeringens uppgift blir då endast att skydda sina medborgare, och kan aldrig inskränka dessas rättigheter. Jag tycker att detta är ett utmärkt förslag, som skalar av allt onödigt med EU och ger den federala nivån något vettigt att syssla med.

Därefter kan ju EU (eller vad federationen kommer att kallas) gå med i Nato såklart.

Jonas Sigedal

PS. Vill du läsa något roligt, klicka här.

Den militärjunta som med järnhand styr Burma, har inte, och kommer aldrig, att ha rätten till makten. Människor föds fria, inte till slavar, och vill bestämma över sina öden. Denna frihet till den egna viljan, tanken, egendomen och åsikten, är av naturen given, och ingenting som skänkt människor av välvilliga regeringar och parlament i Väst. Eftersom dessa friheter är våra för att vi är människor och därför att ingen, bättre än den enskilde, kan avgöra vem man är och varför man är här, så måste vi också respektera andras rätt till dessa rättigheter. Detta är vår skyldighet, ty om rättigheterna inte respekteras, så kan man aldrig kräva av någon annan att respektera ens egna rättigheter.

Då rättigheterna är naturgivna, kan vi erkänna statens roll som väktare av dessa rättigheter. Då det inverterade förhållandet gäller, då staten konsekvent fråntar oss våra rättigheter och förslavar oss, är staten illegitim och att likställa med vilken hop mördare som helst. Precis som jag självklart inte har rätt att ockupera ett hyreshus, kalla det mitt eget och tortera de inneboende och frånta dem deras pengar och egendom, så har juntan i Burma ingen som helst rätt till det de gör.
Rättigheterna är ju faktiskt, som konstaterat ovan, universella och av naturen givna, och gäller i Burma, precis som de gäller här.

Och om vi är skyldiga att respektera andras rättigheter för att kunna hävda våra egna, är inte den skyldigheten också universell? Vad skiljer munken i Burma från din granne? Ingenting.

VI ÄR SKYLDIGA ATT AVSÄTTA JUNTAN I BURMA, MED MILITÄRA MEDEL OM DET SÅ KRÄVAS

Samma resonemang gäller givetvis varje diktatur, men då vi också lever i en verklighet och resurserna är begränsade, anser jag det skäligt att börja med de värsta skurkstaterna.

Jonas Sigedal

Germania är ett liberalt epos, en satir om vår samtid, som med humor och språklig finess berättar om ondska, totalitära stater och extremism, såväl som om marknader, demokrati och kapitalism. Influenser märks bland annat från Ayn Rand (Och världen skälvde), Leo Tolstoy (Krig och fred), Trey Parker och Matt Stone (South Park) såväl som Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen). En svulstig, stor och liberal historia om goda och onda mäns gärningar. Gå gärna med i vår grupp på Facebook.

Rovdjurs-debatten har blossat upp igen. Svd skrev förra veckan om att jägareförbundet vill ha skyddsjakt på varg i Värmland och idag kom Brottsförebyggande rådet med sin nya rapport i vilken det framhålls att att varannan död varg falit offer för illegal jakt.
Ibland så försöker vargmotståndare argumentera för vargslakt genom att anspela på en av människan djupaste och starkaste känslor; rädslan, för att vinna ekonomiska marginaler på bekostnad av helt underbara varelsers och fina djurs existens. Det är oerhört lågt och det är på den nivån den svenska debatten befinner sig. Inte minst Fredrik Reinfeldts tröttsamma och opportunistiska agerande och ståndpunkt i frågan, som han långsökt låtsas slutleda utifrån och koppla till ideologiska ståndpunkter (som om han hade någon ideologi överhuvudtaget), såsom ”individens frihet att försvara sig”. Hans politik ger i praktiken mandat till vem som helst. när som helst, att attackera rovdjuren. Det får mig att tänka på den mycket rolige Uncle Jimbo i South Park som, när han är ute och jagar, brukar skrika ”it´s coming right for us!” innan han avfyrar, för att rationalisera sitt agerande för sig själv och sin omgivning.
Naturligtvis är vargen ett för människan farligt rovdjur och som sådant ska det bemötas med stor respekt och försiktighetsåtgärder och vid extrema fall även självförsvar genom att döda, men det är absurt att aktivt eller genom att negligera frågan verka för utrotningen av vargen.

Att argumentera för vargjakt på basis av att de är farliga för människor är inkonsekvent och falsk, riktigt dålig retorik. Inkonsekvensen i retoriken framkommer tydligt när man tittar på statistik och jämför hur många människor vargen dödar och sedan jämför det med andra arter. Både hundar, älgar och säkert en hel radda andra djur dödar årligen fler människor än vargen.

Vargmotståndarnas egentliga agenda legitimeras alltså såsom ”skyddsjakt”. Men även detta argument avväpnas enkelt genom att belysa dess ihålighet. Hur många fällda tamdjur är det egentligen vargen ligger bakom?. Av de 145 anmälningar på döda tamdjur som fram till den 21:e augusti i år hade skyllts på vargen och andra rovdjur har hälften av dödsfallen efter DNA-analys visat sig ha andra orsaker. Vargen fäller alltså troligtvis under hundra tamdjur per år. Är detta verkligen en så outhärdligt stor ekonomisk börda när man sprider ut det på flera personer? Om så ändock är fallet, varför diskuterar man inte ens alternativa lösningar som till allas tillfredsställelse skulle lösa problemet och som dessutom skulle innebära en mer permanent lösning? Jag tänker då på utbyggnader av inhägnader för boskapen och andra förebyggande åtgärder.

För självklart ska vi skydda våra boskap. Naturligtvis är det lika tråkigt varje gång ett boskapsdjur dör som när en varg blir ihjälskjuten men i valet och kvalet måste vargarnas mindre antal gälla.
Men här är det vargmotståndarnas lathet och intellektuella kapacitet som sätter begränsningarna. Man är mer intresserad av att jaga och döda vargar (som de verkar tro är deras konstitutionella rättighet vid varje givet tillfälle) än att faktiskt lösa problemet med fällda boskapsdjur.

I staten Minnesota, som till ytan är hälften så stort som Sverige, finns det omkring 3000 vargar, medan Sverige bara mäktar med ett hundratal. Sverige är alltså dubbelt så stort men likväl anses det inte ens finnas plats för 3% så många vargar som där borta.
Tar man dessutom Sveriges glesbyggdhet i beaktande, framförallt i Norrland där de flesta vargar finns, så har man ytterligare ett argument för att tillåta en ökning av dess antal.

Det finns alltså ingen empirisk grund för deras åsikter.

Jag blir så jävla förbannad när människor sätter sig själva före djuren, speciellt när det inte behöver vara fråga om ett nollsummespel dem emellan.
Vargstammen är idag utrotningshotad i Sverige och lider av grav inavel. Den härstammar från tre individer. Syskon tvingas para sig. Att tjuvjaga eller verka för en marginaliserad vargstam är inget annat än hjärtlöst. Fullständigt, totalt hjärtlöst. Jag önskar det fanns en högre stående livsform än människor på denna planet som kunde sätta dessa individer, och deras meningslösa och parasiterande livsföring på plats. De skulle kanske tänka om om de själva hade fått känna på hur det känns att bli jagad och få sina gener utrotade.

/Christoffer Rosell, gästbloggare

Idealismen är på utdöende, och neokonservatismen gör sin tydliga reträtt i Washington DC. De stora talen om att regimbyte, folkresningar och att störta diktatorer ner i avgrunden, syns inte längre. Istället har idén om frihet för Mellanösterns förtryckta folk kommit att bli ett smutsigt inrikespolitiskt spel, där opportunistiska demokrater som vill nå Vita Huset använder Irakkriget för att vinna sympatier. Förhoppningsvis, i och med det förakt de visar den amerikanska militären, gräver de sin egen grav. (Och jag tänker nu på de duvigare inslagen i demokraternas flora.)
Då idealismen och neokonservatismen faller träder Rudy Giuliani fram som den mest balanserade kandidaten. För det amerikanska folket är smartare än vad deras demokratiska företrädare i Washington tycks förstå: hur mycket de än avskyr kriget, så inser de, att man inte bara kan dra sig ur vind för våg. “Finish what we started.” som det ju heter.

Men det är något hos Bush som jag kommer att sakna. Hans styrka att genomdriva sin vilja, hans idealistiska målsättning att få arabvärldens fascistiska diktatorer att gå med darrande knän och undra när deras förtryckarstat skall falla ihop. Hans idéer om “pre-war”, och alla fria människors skyldighet att stötta ofria människor, var de än befinner sig i världen.

Men vad händer härnäst? I takt med att Väst slutar spänna sina muskler mot förtryckarna i diverse totalitära stater, flyttar dessa fram sina kandidater. Lars Vilk mordhotas och en belöning fästs på hans huvud. Lyckligtvis är han en av de där modiga själarna, som inte låter sig skrämmas av terroristers utfall, men hur är det med oss andra? Vi står nu tryggt på åskådarplats, och Västs vänster gläds åt hur Förenta Staterna tappar momentum i Irak, och tycker sig se dessa mördares hot mot oss som något slags frihetstörstande röster från avgrunden. Som alltid i historien väljer vänstern fel personer att gulla med, och det skall bli intressant att se, när de inser sina misstag. Kanske när Förenta Staterna och resten av den fria världen är så uttröttat av ingen längre orkar stå emot, så att vi tvingas till små inskränkningar i yttrandefrihetsgrundlagen, och få den totalitära världen att flytta fram sina positioner. Kanske ännu senare…

Hur kan det vara så svårt att ta ställning i den här frågan? Även om man inte är fanatisk Amerika-fantast som jag själv, så måste man väl se vad alternativet är? Hur kan man spela diktatorer och terrorister rakt i händer, bara för att få markera mot Förenta Staterna?
Detta är en strid om ideologi, om idéer och ideal, och vi måste någonstans välja vilken sida vi ska stå på. Vi i Väst måste inse, att för varje eftergift vi gör mot despoter i arabvärlden, desto fler kommer att krävas. Vi måste förstå, att alla förnekanden av vår egen civilisation kommer att tolkas som svaghetstecken, och ge dem momentum.
Och på så sätt stärker vi de fasanfulla herrar som styr dess länder, och marginaliserar deras folk ytterligare. På så sätt blir den muslimska världens dröm om frihet ännu mer avlägsen.

Jag ställer mig solidarisk med alla människors frihetssträvan. Just nu, bygger irakiernas möjlighet till frihet på att amerikanerna stannar. Och slutför jobbet.

Germania är ett liberalt epos, en satir om vår samtid, som med humor och språklig finess berättar om ondska, totalitära stater och extremism, såväl som om marknader, demokrati och kapitalism. Influenser märks bland annat från Ayn Rand (Och världen skälvde), Leo Tolstoy (Krig och fred), Trey Parker och Matt Stone (South Park) såväl som Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen). En svulstig, stor och liberal historia om goda och onda mäns gärningar. Gå gärna med i vår grupp på Facebook.

Jonas Sigedal

Vad är det för vansinnigheter som tydligen anses helt legitimt nu för tiden? Vad är det för “högre mål” som kan ursäkta kränkningen av en av de mest fundamentala rättigheterna, äganderätten. Man äger sin tanke, sin tid, sin åsikt och sin egendom. Kan det bli enklare än så? Diskussionen har gått varm här.

Ja, nu var det alltså dags också för mig, den andre av de två storkapitalets lakejer, som tydligen skriver denna blogg, att ge mig i kast med frågan. Låt säga, att högre mål (miljön i detta fall då) tydligen kan legitimera attacker mot den liberala demokratins fundament, då undrar jag, vem är det som gör uttolkningen av dessa mål? Vem är det som bestämmer vad som får göras i miljörevolutionens gröna (eller röda) namn?

Hade jag personligen ägt en stadsjeep hade jag köpt en till och bränt runt i stan på låga varvtal, med 98 oktan i tanken. (Nu spetsar jag till det lite.) Ja, för det har jag faktiskt rätt till. Men jag har inte rätt att sabotera för någon som gör detta. Vad vi väljer att konsumera, och hur vi använder våra prylar inom ramen för den enskildes frihet, är fortfarande vårt eget val. Och vår rätt.

Jag antar, med led ur den logisk som legitimerar dylika övergrepp på äganderätten, att jag har rätt att sätta eld på en butik som säljer rättvisemärkta varor, just därför att jag själv inte sympatiserar med idén, då dessa rättvisemärkningar destabiliserar idén om marknadsmässiga löner och skapar orättvisa konkurrensvillkor på världsmarknaden? Nå, är det fritt fram för mig nu?

Givetvis skulle jag själv aldrig göra detta, då jag respekterar äganderätten. Men ni som inte gör det, ni som talar om övergripande mål och kollektiva intressen; om ni har något slags ideologi eller princip som driver er, borde jag inte ha rätt att utföra dessa aktioner?

Jonas Sigedal

Germania är ett liberalt epos, en satir om vår samtid, som med humor och språklig finess berättar om ondska, totalitära stater och extremism, såväl som om marknader, demokrati och kapitalism. Influenser märks bland annat från Ayn Rand (Och världen skälvde), Leo Tolstoy (Krig och fred), Trey Parker och Matt Stone (South Park) såväl som Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen). En svulstig, stor och liberal historia om goda och onda mäns gärningar. Gå gärna med i vår grupp på Facebook.

- Nu får de planera om och hitta någon annan som kan köra barnen till tennisträningen i morgon, lyder en kommentar.

Men alla kör ju inte bil för att barnen ska på tennis. Häromdagen var det en läkare som inte kunde köra till en operation för att hans däck hade förstörts av er?

- Det är dumt att smutskasta oss
för att en läkare inte vet hur man beställer en taxi. Han borde inte göra sig beroende av en stadsjeep, speciellt som han genom sitt yrke borde veta vilka hälsoproblem som andra kan få av avgaser.

Och om man har ett sjukt barn och det är bråttom?
- Andra som har sjuka barn ringer efter en taxi eller en ambulans. Det här handlar om jeepar i städerna, inte ute på landet.

Förbannade skitungar, höll jag på att skriva. Men patetiskt nog tycks merparten av de aktiva i denna progressiva vänsterrörelse vara äldre än undertecknad. Lilla Torg Liberalerna (deras särskrivning, inte min, och för övrigt är det knepigt att skriva detta namn på ett sätt som inte skulle skära i ögat på en språkfascist som undertecknad) tillhandahåller rön som jag dessvärre är säker på inte kommer att få asfaltsindianerna att omvärdera sina mål och metoder.

Kan inte de här människorna sluta slösa bort sina liv, och gå till jobbet och tjäna pengar som hederliga människor? Vill ni påverka så fine, men gör som andra anständiga människor och gå via vanliga kanaler där ni inte förstör andras egendom. Utveckla en miljömotor istället, om ni nu bryr er så mycket om miljön.
Niklas Elert

Germania är ett liberalt epos, en satir om vår samtid, som med humor och språklig finess berättar om ondska, totalitära stater och extremism, såväl som om marknader, demokrati och kapitalism. Influenser märks bland annat från Ayn Rand (Och världen skälvde), Leo Tolstoy (Krig och fred), Trey Parker och Matt Stone (South Park) såväl som Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen). En svulstig, stor och liberal historia om goda och onda mäns gärningar. Gå gärna med i vår grupp på Facebook.

Jag har tidigare varit inne på resonemanget om en stats legitimitet, men jag anser det vara så grundläggande för diskussionen om neokonservatism, Irakkrig och interventionism att hållningen förtjänar att upprepas.

Zimbabwe, och särskilt dess Robert, är för övrigt något som diskuterats här, här och här.

Som libertarian så erkänner jag de så kallade negativa rättigheterna, till exempel rätten att inte utsättas för våld, rätten till din egen egendom osv. Gemensamt för dessa negativa rättigheter är att de inte kräver någon annans uppoffring för att efterlevas. En positiv rättighet, däremot, som exempelvis rätten till socialbidrag, kräver någon annans tid, energi och resurser, och en sådan rättighet är därför, enligt mig, principiellt fel. Vidare är jag inte så doktrinär, utan kan diskutera vissa avsteg från den principiella kärnan, i en verklig kontext.

De negativa rättigheternas moral, att du inte har rätt till någon annans slit, och att ingen har rätt till ditt, tycker jag däremot är en mycket sympatisk och grundläggande del av ett samhällsbygge. Därtill så anser jag att dessa rättigheter är våra av naturen som tänkande varelser, som intelligenta människor. Det är dessa rättigheter som skiljer oss från djuren. Eftersom de är naturgivna, och inte något som skänkts oss av en stat, är de oförhandlingsbara, och, vilket är intressant, globala!

Ja, rätten till din tanke, åsikt, egendom och tid är inte något västligt, som skänkts oss av välvilliga regeringar. De är alla människors rättigheter, och statens funktion är att skydda dessa rättigheter. Detta är nattväktarstaten, den mest basala staten i ett demokratiskt bygge, som skyddar dessa våra rättigheter. Det enda vi behöver göra för att ha rätt av att njuta dessa, är att erkänna andra samma rätt. Sedan är det givetvis möjligt att i demokratiska processer överlåta mer makt åt staten, så länge dessa grundläggande principer står fast, men den viktigaste insikten ligger i att dessa är universella, och att vi erkänner alla människors lika rätt till dessa.

Låt oss nu se oss omkring. Vi föreställer oss att jag går på stan en dag, och blir vittne till ett rån. Aha, äganderätten har kränkts, nattväktarstatens polisfunktion griper in och skyddar denna rättighet. Så gott fungerar allting. Sverige är ett land, vars legitimitet bygger på att dess statsmakt skyddar medborgarnas rättigheter, samt att dess styrande är resultatet av val, där vi ges möjlighet att ge uttryck för en annan rättighet, rätten till vår tanke och vår åsikt.

Nu förflyttar vi oss till Zimbabwe. Statsmakten rånar befolkningen, fänglsar kritiska, mördar oppositionella, tystar oliktänkande och fördriver människor från deras ägor. Man bryter konsekvent och brutalt mot samtliga rättigheter. Den stat, vars uppgift var att skydda dessa rättigheter, gör sig skyldig till övergrepp och omintetgörandet av desamma. Vilken legitimitet har en sådan regim? På vilket sätt är Zimbabwe en “stat”, hur är Robert Mugabe “president”? Det är han givetvis inte. Han är en massmördade, och borde fängslas på samma sätt som man fängslar dylika i en rättstat.

Problemet är dock att det inte finns någon global rättsordning, förutom folkrätten då som ger stater rättigheter, utan att ta någon som helst hänsyn till de människor som bor i dessa “stater”. Ändock anser jag att det hela är så glasklart och enkelt. Eftersom de rättigheter vi diskuterat är globala, så gäller de också i Zimbabwe. Detta gör Robert Mugabe till en lika stor skurk som han hade varit i Väst, och detta ger oss mandat, och skyldighet, att ingripa för att stoppa våldet. Det är irrelevant att det sker på andra sidan jorden, människors negativa rättigheter är oförhandlingsbara, och vår skyldighet att erkänna alla andra människors rättigheter gör oss också skyldiga att ingripa. Vi har ingen skyldighet att kasta mat, pengar, bostäder eller infrastruktur över Zimbabwe, men vi har däremot en skyldighet att befria dem från våld och förtryck!

Detta är så självklart att vi borde ha agerat för länge sedan!

Jonas Sigedal