Och så börjar en ny vecka *gäspar*, jag som skulle behöva 1-2 dagar bara för att återhämta mig från den här helgen!

I fredags: på dagen kommer jag inte ens ihåg vad vi har gjort, förutom att träna hund (fot, stå mm) och på kvällen film Bednight stories.
I lördags åkte vi till Stockholm för att se Sinnescirkus med Herik Fexeus och jag kan bara säga WOW, ni måste se honom!
Igår:  kl 12:00 var vi på BK där vi skulle träna med Åsa. Vi tränade bl.a. hundmöte och visitering inför utställningen, dessutom så tränade lite på våra (husse och mina) nej, vi är tydligen för “mesiga” när vi säger “nej” till Zelda och hon gör ändå som hon vill ibland, då provade vi med att lägga godispåsen på marken och gå förbi med hundarna. Åsa tog Zelda och så fort de var i närheten och Zelda gick fram till godispåsen så kom det ett riktigt NEJ! från Åsa och Zelda blev riktigt överraskad! Andra gången gick hon förbi, kastade ett öga på godispåse med sen var det fokus på Åsa igen. Då var det dags för mig att prova och det gick lika bra, hon slutade tom titta på godispåsen.   Då gjorde vi det extra svårt genom att lägga några köttbullar ovanpå och det gick lika bra det. Bra jobbat!

Så nu vet vi att vi måste vara lite “hårdare” och konsekventa för hon verkar testa gränserna hela tiden. Jag måste dock säga att Zelda hade superbra kontakt igår (även på kvällen under promenaden).

Den här veckan har hon dock börjat skälla när någon plingar på dörren och det SKA BORT!!! Inte det minsta rolig med en skällade hund!  Det måste hon ha lärt sig förra helgen, synd att hon inte lär sig bra saker från andra hundar också.   Så just nu pågar ickeskälla-träning. Ibland går vi utanför dörren (när hon inte märker det) och plingar men då är hon tyst (hon kanske förstår att det är vi?) men i fredags när vi fick besök av en kompis skällde hon. Som tur är skäller hon inte oavrbrutet utan mera: vov! Paus (3-4 sek) vov!  men nu ska vi prova med “främmande” människor som plingar.

Igår har vi också tränat hemma, framför allt fritt följ, MEN jag förstår inte varför hon är alltid bakom mig om jag ökar tempot! Någon som har en förklaring eller några tips för att ändra på detta? Jag har tom försökt att locka på henne med korv så att hon skulle gå snabbare men icke – hon behåller ungefär samma tempo hela tiden. Mysko. 
Förslag?

NEJ. Eller vad det nu blir. Klart är att det blir något. DEO enligt denna sidas regelverk. En stilla vals i familjens färger, att avnjutas med stryknin och fjäderboa.

Varde ljud.

Casablancas. wow.

Nu äntligen har Aftonbladet fattat det jag fattade för länge sen… och faktiskt bloggade om fenomenet.. Läs här.. Du får gå en bit ner.. men det är den meningen som börjar med “Nu var vi där igen…” Dessutom bloggade jag också om riskerna med solen här..

Cancerfonden säger att var 3:de person i Sverige kommer att få cancer under sin levnad.. och då är det ju bara att ta x antal lappar och skriva på de olika cancertyperna som finns.. och lägga i en låda.. sen sticker du ner handen och drar en lapp.. och så ser man vilken cancerform man får.. vissa cancerformer har fler lappar än andra.. för det är fler som drabbas av bröstcancer.. än hudcancer.. men samtidigt så har hudcancern ökat mer än bröstcancern har gjort… alltså ska det finnas fler lappar med ordet bröst på.. än hud.. och prostatacancer behöver inte kvinnorna dra av.. och inte heller testikelcancer.. samtidigt som männen slipper dra lappar där det står äggstock, livmoder, livmoderhals och slidcancer på… Fast bröstcancer lappen får ligga kvar hos båda könen…

I nästa låda ligger bara ja och nej lappar.. det är om du ska få spridning eller inte.. och den tredje lådan är också bara ja och nej lappar.. det är om du ska dö eller inte..

Så enkelt är det inte tyvärr.. för ingen vet om vi ska drabbas eller inte.. men man kan i alla fall försöka att minimera risken för att man själv ska drabbas.. som att försöka sola med förståndet i behåll.. för vi behöver vårt D-vitamin.. och vi behöver solen.. och när den svenska sommaren regnar bort.. då vill vi ha sol och värme när det är som kallast här.. och då vår kropp absolut inte är inställd på värme..utan på kyla…

Varför inte åka i mitten/slutet av september/oktober.. då fortfarande vår hud är någorlunda brun fortfarande.. och kroppen inte reagerar lika starkt på solen som den gör i december/januari…

Nä.. nu väntar mina moffisar på mig.. och glidlakanet och mitt sköna duntäcke.. (ja, det är från döda fåglar)…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, Aftonbladet, sol, resor, Thailand, fattade, risker, hudcancerm, bröstcancer, prostatacancer, testikel, äggstock, livmoder, livmoderhals, slidcancer, cancertyper, lapp, låda, spridning, metastaser, ja, nej, dö, leva, förstånd, värme, kyla, moffisar, glidlakan, duntäcke

Jenny created "Reflective" with acrylic paints

“I’ve been painting and drawing most of my life.  I taught art at the middle school and high school level for 6 years and have spent the last three years developing a body of work and displaying it in various art walks and coffee houses in the Seattle area.  My favorite thing to render is the female face, and/or figure, and I love to create a mood and dramatic expression with the face.  Most of the paintings I have of woman’s faces have an air of mystery and depict sultry, sexy expressions.

"Sunshine"

Achieving likeness in general does not come easy to me.  This isn’t usually particularly a problem since most of my subjects are not real people.  Likeness is even more difficult when I attempt a self-portrait.  When I do try to paint myself, my representation usually resembles me the most in my facial expression and somehow I always seem to capture the expression I have when I’m pissed off.

When I painted the portrait I titled ‘Sunshine’, all in warm colors, I felt somewhat accomplished since it was the best likeness of me I think I had ever done.  However, once again I managed to look pissed.  My original intent was to give the portrait to my husband as a gift, but he hates the painting seeing as how my angry face is not something he fantasizes about being immortalized and captured in a painting.  We often refer to the painting as ‘Nej’.  This was a nickname my best friend in high school gave to me representing my dark side, or evil twin:  the opposite of ‘Jen’.

"Me and Spooky" created with oil paints

Since ‘Sunshine’ or ‘Nej’ was painted all in warm colors, I attempted to paint another self-portrait using a cool palette.  I hoped to achieve a more peaceful look with this one.  I do not look quite as pissed off in this one, but I definitely look more sad than peaceful or sultry.  This one is titled ‘Reflection’, but my husband calls it ‘Nej’ as well.

I haven’t attempted another self-portrait in a while.

We do have one painting that I did years ago from a photograph a friend took of me and my cat while I was in college.  This painting hangs proudly in our home, and looks like I did then, but is hardly a head on self-portrait.”

Check out Jenny Gini’s artwork and my personal favorite.

Mormor och bonusmorfar tog hand om Lilla Essingen under helgen.
Vackert så.
Mamman fick en trevlig fredagkväll med en god vän, en margarita på Gondolen och en middag.
Mamman fick sy lite på sin kappa
Mamman fick jobba två NuBlirDetOB-pass

Välkommet på många sätt.

Men vad har de gjort med barnet!?

När han kommer hem efter en helg på Orris har han lärt sig säga “nej”.

Klart och tydligt.
Ilsket och bestämt.

Nej!!

Update: Mitt på bröstet sitter en tatuering. Man kan ju inte låta bli att undra om det finns ett samband?

Expressen skriver om Ohly och Björklund i agenda igår.

Ohly förstärkte kravet på en folkomröstning om lissabonfördraget, medan Björklund tyckte att de hade mandat att bestämma själva.

Själva debatten/diskussionen var trevlig och med ett sakligt och vänligt klimat, men det jag blir lite upprörd över är kommentarerna på expressen.se:

“Lissabon fördraget lämpar sig inte för folkomröstning helt
enkelt därför att det är för stort, för många sidor. 90 % av
folket skulle slänga den tjocka boken utan att läsa den.
Det är inte frågan om demokrati utan snarare missbruk av
demokrati när folket röstar med hjärtat istället för med
hjärnan. Det är folkvalda, välbetalda politiker och diverse
experter som är mycket lämpligare för att sköta om det.”

Förutom den otroligt irriterande och självidiotförklarande särskrivningen i början av meningen håller inte argumentet. Jag menar; om vi inte ska låta folket bestämma för att man inte tror att folk skulle orka läsa igenom fördraget, då kan de ju inte heller bestämma vilka som ska sitta i riksdagen.

Säg nu inte att det inte är samma sak, för det är det!

Vem orkar då läsa igenom:
* Alla partiprogram
* Alla partivalplattformer
* Båda koalitionsvalplattformer

Sen vill kanske vissa leva ut sin demokratiska rättighet att kryssa.
Då ska man dessutom läsa på om alla som står på listorna, åtminstone till det parti man vill rösta på.

Totalt antal sidor är nog mer i dessa fall.

En fråga som också kan tyckas vara aktuell igen är då EU-omröstningen.
Som Ohly sa: “Den folkomröstningen fick vi inte göra om, för där är regeringen nöjd med resultatet”.

Men borde vi egentligen ha fått rösta, tycker högerfolket på expressens kommentarsfält?
Då var ju alla röstberättigade tydligen tvugna att läsa igenom varenda fördrag och liknande innan man röstade, om man nu ska tro expressens kommentatorsfälts otroligt proffessionella debattörer.

Nä.
Naturligtvis skämtar jag bara. Inför riksdagsvalet arbetar alla partier och medier för att göra skillnaderna mellan partierna synbara för alla, inför eu-valet var informationen lätt att hitta och förstå. Självklart skulle informationen om lissabonfördaget bli lätt att hitta och förstå också.

Jag ser ingen anledning till att inte folkomrösta, speciellt när opinionen enligt alla mätningar (de jag tagit del av) säger att svenska folket VILL folkomrösta.

Man kan dra tillbaka sitt “ja”. Även om det bara skulle bli tillsvidare.

PS. Läs gärna kommentarer här på bloggen. DS.

Ja, idag är det måndag och utmaningen är till enda på fredag och det känns inte riktigt bra det. Det kommer inte att bli något sådant jättebra resultat kanske men det är då som jag går i mål. Det känns som om denna utmaning inte riktigt har gått så himla bra.

Jag bläddrar tillbaka bland inläggen och läser…

fusk, fusk, fusk… lite extra fusk…

Ja, det har inte alls varit så att jag har skött mig ordentligt. Då är det lätt att bara säga att jag är en dålig människa och att jag helt enkelt måste sköta mig, men vad är orsaken. Jo orsaken är den att jag faktiskt inte känner att jag har klarat av det på grund av att jag delvis har haft otroligt mycket på jobbet. Det har varit så mycket att jag känner att det inte är tid för att leva själv och det tror jag är en stor bidragande orsak.

Det är inte lätt att känna att man inte räcker till eller att man känner att man har så mycket att göra så att man inte kommer hem och kan laga någon näringsriktig mat. Det är inte alls roligt faktiskt. Det känns som om det är så att man inte kan leva ordentligt. Detta måste helt enkelt bli något slut på det. Jag måste känna att jag har tid för att äta. Det kan inte vara så att man bara har 30 minuter för att under den tiden hinna gå och handla någonting samt äta det för att sedan känna att man ska hänga med under resten av arbetet… nej, det får vara stopp med det helt enkelt. Jag tror att det är så att man kommer att gå in i väggen om man håller på så och det vill jag absolut inte. därför är det så himla viktigt att jag känner att jag har lite egen tid också!

JAG MÅSTE SÄGA NEJ!!!

Hur kommer det sig att jag själv knappt orkar ur sängen men klarar av att peppa andra?
Har pratat med min vovves mamma och hon har det väldigt jobbigt just nu. Eller egentligen inte så jobbigt utan det är bara väldigt mycket och många problem.

Tänk om jag kunde ge mig själv samma pepptalk? Vore inte det underbart? Men på nåt sätt så tar det liksom inte riktigt lika bra när man peppar sig själv som när någon annan gör det.
Vet inte riktigt hur jag ska få det stöd jag behöver. Vet ju inte ens hur stödet ser ut. Just nu är tabletterna min bästa vän. De stillar den inre oron lite grann.

Pratade med min mor i dag och det var för första gången på länge riktigt givande.
Hon berättade om hur man måste acceptera kronisk smärta. Hon och far har ju det och hon gjorde en parallell till mig.
Att jag måste nog acceptera att jag kanske kommer ha de här problemen i resten av mitt liv. Att jag aldrig kommer må så där super duper bra som jag drömmer om. Jag kommer alltid ha problem med minnet och ha svårt att sköta mitt liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En del av mig säger: ja, kanske?
Medan den andra delen av mig skriker: NEJ, NEJ, NEJ!!!
Är så otroligt rädd att om jag accepterar min situation så kommer jag lägga mig ned och dö, sluta kämpa och aldrig komma någonvart.
Samtidigt så förstår jag min mors resonemang. Att man ska sluta kämpa mot strömmen utan simma med ströms och sakta simma in mot land istället för att man dränks motströms.
Jag vet inte, vad ska jag göra?

Jag gav en bra beskrivning på det hela, enligt mig själv.
Tänk dig att du har ett allvarligt benbrott och du har fruktansvärt ont. Det är nästan så att du svimmar av smärtan men tyvärr så måste du hålla dig medvetande för att överleva.
När vårdpersonalen äntligen kommer så har de ingen smärtlindring utan du får läka ihop och genom gå alla behandlingar helt obedövad.
Så känns det för mig. har sådan fruktansvärd smärta inom mig som bara blir värre och värre för varje dag som går.
Tog till och med mod till mig och åkte till psykakuten för att jag tänkte att de måste ju ändå ha några goda råd. Det måste ju veta hur jag får bort smärtan. Nån övning eller nåt sätt att tänka eller vad som helst för jag började bli desperat.
Nej, svarade sköterskan. Jag kunde försöka minska min arbetsbelastning och försöka planera dag för dag.
Jag blev helt förtvivlad. Inte nog med att jag måste gå och känna så här så kommer det heller inte gå över förrän jag har fått klarhet inom den fråga som orsakade det hela.
Kul… Det är nästan en månad dit, i bästa fall…
Sen kommer vi till nästa sak. Okej jag kan faktiskt minska en del av min arbetsbelstning men då ökas bara det dåliga samvetet som jag redan har fullt av. Planera min vardag, ja visst jag kan försöka men eftersom jag har det problem jag har så innefattar liksom det att jag inte kan planera.

Så ja, jag är lite pisst på psykvården. Tycker det borde finnas fler strategier till smärtlindring för psykisk smärta än inläggning och medicinering. Men vad vet jag jag är ju bara en av alla de psykpatienter som redan finns och klagar så vad vet jag?

Det finns olika sätt att säga nej på när någon frågar om man vill göra något tillsammans med dem.

1. Ingen förklaring. Inget motbud.

- Nej, jag kan inte.

Personen anstränger sig inte för att få till ett möte. Det här signalerar att personen inte tycker att det är särskilt viktigt att få möjlighet att umgås. 

2. Förklaring, men inget motbud.

- Nej, jag kan inte för jag ska till mamma på släktträff.

Personen anstränger sig genom att förklara varför de inte kan träffas, men kommer inte med ett motbud för att få till en träff. Även det här sättet att säga nej signalerar att personen inte tycker det är särskilt viktigt att få möjlighet att umgås.

3. En förklaring och ett ospecifieerat motbud.

- Nej, jag kan inte på fredag. Jag har mycket både på jobbet och hemma just nu, men så fort jag ser en möjlighet att komma loss så ringer jag dig.

Det här kan både signalera att personen vill umgås eller inte vill umgås. Eventuellt kommer aldrig motbudet resultera i att personen ringer och föreslår en ny tid och då kanske intresse för umgänge inte är så stort. 

4. Ingen förklaring. Men ett tydligt motbud och en avstämning.

- Nej, jag kan inte på fredag, men jag kan ses på lördag eftermiddag. Fungerar det för dig?

Det här svaret signalerar att personen inte har lust att förklara varför hon/han inte kan, men personen föreslår en konkret tid och vill gärna träffas en annan dag. Dessutom stämmer hon/han av.

5. Förklaring, ett tydligt motbud och en avstämning.

- Nej, jag måste jobba på fredag och kommer nog vara rätt trött, men jag ses gärna på lördag eftermiddag. Fungerar det för dig?

Det här signalerar att personen vill umgås och är beredd att bestämma direkt en ny tid. Dessutom lägger hon tid på att förklara sig.

Om någon svarar enligt punkt 1 och 2 då antar jag att de inte är lika intresserade av att träffas som jag är. Jag lägger ner försöken och söker mig till någon annan som vill umgås. Svaret i punkt 3 tycker jag är helt ok om det verkligen följs upp av ett konkret förslag inom några dagar. Annars är det bara att se sig om efter annat umgänge precis som i punkt 1 och 2. Skillnaden mellan punkt 4 och 5 är förklaring eller ingen förklaring. Jag tycker det är egalt. Ibland vill/kan man förklara sig ibland inte.

Min absoluta favorit bland ovanstående är 5:an som jag tycker inte lämnar några frågetecken efter sig i huvudtaget. Bägge vill umgås och man ser till att planera det så snart som möjligt och man får viss inblick i den andras praktiska (jobba) och känslomässiga (trött) vardag.

Hur är det för dig? Vad tycker du är viktigt att tänka på när man tackar nej? Spelar det någon roll för dig hur andra säger nej? 

Okunskapen hos politiska partier om transfrågor och bristen på koll på vilka politiska behov som finns i Sverige idag har föranlett att jag skriver denna snabba önskelista som kan annekteras av vilken HBT-grupp som helst, oavsett politisk färg.

1. Skilj den medicinska transitionen från det juridiska könsbytet. Kroppen ska inte bestämma någons rätt att ha rätt genus registrerat juridiskt.

2. Skapa könsneutrala personnummer så att en inte blir outad som trans mot sin vilja när den ska söka jobb, resa etc.

3. Inför ett tredje juridiskt kön såsom i Australien för att även intergenders och intersexuella personer som inte definierar sig som män eller kvinnor ska kunna ha rätt till rätt kön.

4. Ändra Namnlag (1982:670) 43 §. Låt alla heta juridiskt det de heter. Lydelsen “Som förnamn får inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn” gör att inte ens vuxna personer tillåts att ta så kallade könskonträra namn. Det är överförmynderi, och PRV:s godtyckliga lista över könsneutrala namn är ett dåligt skämt.

5. Tillåt och reglera surrogatmödraskap i Sverige så att alla transidentifierade personer ska ha möjlighet att skaffa barn, samtidigt som det inte ska kosta tusen italienska skjortor och leda till att människor blir utnyttjade.

6. Förbjud tvångssterilisering, tvångskastrering och andra tvingande ingrepp på alla människor.

7. Tillåt alla transsexuella oavsett funktionalitet, medborgarskap och ålder (alltså även barn och äldre) att få den fysiska behandling som de behöver och önskar.

8. Tillåt alla transidentifierade personer att bestämma över sina egna kroppar och säga nej till att göra viss kirurgi dvs. tillåt en transkvinna att ha kvar sitt könsorgan i ursprungsskick om hon så vill utan att det ska påverka hennes diagnostisering eller möjlighet till nytt juridiskt kön, och tillåt en intergenderperson som har bröst att göra en mastektomi om hen vill utan att behöva ljuga sig igenom någon sexologisk utredning.

9. Ta bort sjukdomsstämpeln på transsexualism, den skapar stigma och gör att människor känner sig sjukare än vad de de facto är. Utforma ett system där vården fortfarande kan vara skattefinansierad, men utan att behöva klassas som psykisk sjukdom. Jämför med exempelvis behandling av patienter som råkat ut för en brännskada som bland annat ska behandlas med plastikkirurgi.

10. Inkludera allt som bryter mot heteronormen i rådande hets- och hatbrottslagstiftning. Det är inte sexualiteten som gör att människor slås ned, utan att någon upplever att en person beter sig på ett sätt som bryter mot deras ideal om hur män och kvinnor ska bete sig.

11. Inkludera utbildning om genus, normer, trans och mångfald i grundskoleundervisningen.

Det var min önskelista just nu, utan inbördes rangordning. Kommentera gärna om du har ändringar eller tillägg. Eller sno den till ditt parti.

Lycka till.

Weekenden blev ikke som forventet…eller gjorde den. Inderst inde var jeg jo klar over hvad den ville ende med…men håbet er der jo til det sidste, men det viser jeg om og om igen er frygtelig naiv og blåøjet.

Ville så bare ønske man var mandfolk nok til at fortælle det….i stedet for bare at lade en sidde og vente samt håbe. Men ok det har jeg gjort mange gange og da jeg åbenbart ikke selv kan finde ud af at sige fra…ja så må jeg lide.

Haha…ja og desværre gør jeg det…altså lider. Men ok hvad kan en flaske vodka ikke drukne…..rolig nu, jeg er ikke på vej ud i et misbrug af vodka….men det kan da i det mindste få tankerne lidt væk for en tid eller kan det…..

Nå fuck det….måske det bliver en anden gang….!!!!

Ärligt talat: NEJ.

Jag får inte någon lust alls att va snäll och hjälpa dej för att du har ont i foten och ryggen och andra foten när du säger att jag ska hålla käften för helvete för att jag är ett jävla svin.

Vi är inte tillsammans. Jag måste inte komma och hjälpa dej, jag är fri att göra hur jag vill och om jag känner att jag inte vill och att jag mår dåligt av det så väljer jag att inte göra det. Även om det kanske är själviskt, men du kan faktiskt be någon annan om hjälp.  Jag har lovat att hjälpa dej så mycket jag känner att jag kan sen, sen när valparna har kommit. Det har jag lovat, inget annat.

Vad ska jag göra för att du ska förstå?

Min brorsa ska flytta till Uppsala och jag är onekligen lite sugen på att hänga på vågen. Men jag pallar inte att på allvar överväga att flytta för tillfället. Gjorde ju det alldeles nyss och mådde totalt bajs under den tiden.

Att vara själv om allt ansvar som det innebär. Vill kräkas och dö när jag tänker på det. Hitta en lägenhet som jag kan trivas i (och måla om överallt, kan ju inte bo i råtthål och alla lägenheter i hela världen förutom de jag just flyttat ut från är fan råtthål, moahaha). Ha råd att hyra flyttbil och allt sånt där man ska ha råd med. Packa allt. Städa, spackla hål och ha sig. Flytta på saker, rent fysiskt. Packa upp. KATTERNA, åhhhhh… hitta ett kattvänligt område, flytta med dem rent praktiskt (hur gör man sånt?).

Nä, jag vill på allvar dö när jag tänker på det. Så efter att ha diskuterat det med brorsan över msn i några minuter blev jag på riktigt helt LEDSEN här och ville börja grina lite. Hahahaa! Sen insåg jag det komiska i situationen och började fnissa istället. Fast nu när jag skrev det här inlägget började jag må dåligt igen.

Jag kan bara konstatera att jag inte är redo. Men Jenny, jag kommer ju definitivt att hälsa på oftare.

…og derfor kommer der heller ikke her en lang smøre om hvordan jeg vil forgylde Jeres trivielle hverdag med små finurlige, eller for den sags skyld, velovervejede og brandspændende blogindlæg.

La os kalde denne blog for SuperAnd’s (aka Anders Reinholdt’s) sorte box! Et sted i www’s umådeligt store univers, hvor det der ryger igennem hovedet på mig, i større eller mindre omfang bliver registreret. 

Til ære for…. Ja vel egentlig mest til ære for mig selv. Men forhåbentlig kan både I der kender mig, men også Jer der ikke gør, få et eller andet ud af det.

Hold kæft det bliver spændende! Go fornøjelse!

-Anders

O Núcleo de Ecojornalistas do Rio Grande do Sul (NEJ) promove o curso sobre Jornalismo Científico e Ambiental, voltado para jornalistas e estudantes de jornalismo. O curso tratará de aspectos teóricos e práticos do tema, o trabalho com informações especializadas e a relação com as fontes. Os jornalistas que ministrarão o curso também falarão sobre suas experiências profissionais, reconhecidas nacional e internacionalmente.

Onde – Associação Riograndense de Imprensa – ARI – Av. Borges Medeiros, 915, 8º andar, Centro – Porto Alegre/RS

Quando – 16 de maio das 9h às 17h

Valor – de R$ 70 a R$ 100

Quem ministra – Marcelo Leite (jornalista e colunista do jornal Folha de S. Paulo, especialista em Jornalismo Científico pela Fundação Krupp -Alemanha, Doutor em Ciências Sociais pela Unicamp) e Wilson da Costa Bueno (jornalista, professor de Pós-Graduação em Comunicação Social da UMESP e da ECA/USP, Mestre e Doutor em Comunicação pela USP, especialista em Comunicação Rural, autor do livro “Comunicação, Jornalismo e Meio Ambiente”, um dos diretores da Associação Brasileira de Jornalismo Científico -ABJC)

Carga Horária – 8 horas

Vagas – 80

E-mail – ecoagencia@ecoagencia.com.br

Site – NEJ – Ecoagência

Para mais informações sobre descontos, período de inscrição e outros, acesse o site da instituição.

Vi ska ta kort på grabbarna i huset. En av grabbarna har redan blivit fotograferad och för att göra saken genomförbar är den omutbara regeln att “ett kort per person, inga häftiga bilder på någon i solglasögon och inga gruppbilder”. (I detta land älskar alla att bli fotograferade.)

Detta händer: Grabben som redan är fotograferad kommer in igen, med solglasögon och tigger och ber om “bara ett kort”. Nej, är svaret. Efter ett par minuter kommer han in igen, ställer sig framför kameran, sliter av sig tröjan och spänner överkroppen så gott det går för att se biffig ut. “Bara ett kort”. NEJ, blir svaret och han går ut igen. Sedan kommer han igen ytterligare ett par minuter senare, nu med solglasögon, en upphittad keps och annat pynt han hittat. Han ställer sig framför kameran. Svaret är nekande. Han står kvar ett par sekunder, sedan slänger han ut armarna och rappar på slang-amharinja. Och så går han.

Eller:

Telefonen ringer. Det är panik från en VBG. (Väldigt Beroende Gatukille). Officiellt för att han behöver pengar till en sängplats, inofficiellt för att han har abstinens.

Så här låter det:

- Först vill jag höra sanningen. Hur mycket tar du på en dag?

- Är det den starkare eller svagare sorten?

- Är du säker på att det inte är den starkare sorten?

- Så du lägger ut tvåhundra birr per dag på droger? [De får alltid tag på pengar till droger] Isåfall borde du ju kunna avvara sju birr till en sängplats.

- Du vill ju inte sluta! Det är ditt problem.

- Du kommer inte att få nånting så länge du inte bestämmer dig för att sluta.

- Jamen, för kulan, det är ju ditt beslut. Jag kan väl inte sluta med dina droger åt dig??

För en tid sedan överhörde jag följande samtal mellan en svensk och en amerikanska.

- What I can´t understand about you Swedes is that you always have to explain yourself. What about a simple yes or no?

- What do you mean?

- Well if you guys can´t come to a dinner or a meeting you start explaining why. In the States we would just say No and nothing more.

Detta triggade mig. Jag började genast lyssna om andra människor förklarar sig för mig när de avböjer. Och det gör de. Och jag är egentligen inte intresserad. Det går alldeles utmärkt med ett enkelt nej. Sedan började jag kolla hur jag själv gör när jag avböjer och till min fasa upptäckte jag att jag förklarar mig så det räcker för ett helt fotbollslag. Dessutom insåg jag har mycket lättare att hänvisa till faktiska förhinder än till mina egna behov.

Nej, jag kan inte komma för jag ska på föräldramöte.” eller Nej, jag kan inte då eftersom jag sitter i ledningsgrupp hela dagen.

Än.

Nej, jag är för trött.” eller Nej, jag känner inte för det.”

Och plötsligt kändes det amerikanska “NO, I can´t” mycket eftersträvansvärt.

Nej, jag kan inte.

Svårare behöver det inte vara.

Väder.

Väder i tider som dessa äro av en nyckfull art. Nu menar jag inte ett oväntat snöoväder i mars utan jag vill veta varför det trillat ned TRE decimeter snö på min och mina grannars tomter när övriga Gävle fått dryga en?

Slöseri. Se upp snöflingorna för nu kommer MoManiac med hårfönen!

Tja.

Tja igen, ja.

Natten gick hyfsat med ett par (deux) Ipren. Dock konstaterade maken och jag att jag nog borde till farbror doktorn idag. Foten såg allt annat än trevlig ut och möjligheten att stödja var minimal. Men iväg till jobbet skrudad i de nya löpardojorna (det enda som nästan gick på). Fick en tid på Hälsocentralen 10:30.

Åkte dit, ja, jag körde. I morse slog det mig att jag skadat mig på bästa tänkbara sätt, vänster fot och jag som har automat på min bil. Tänk vilket krångel det kunde ha blivit…

Väl där möts jag av frågan “Ja, hur tror du jag kan hjälpa dig på bästa sätt idag?”. -Jamenjamenjamen… inte f-n vet jag! Det är INTE jag som är doktor av oss två, eller har jag missat något?

Nåväl, jag får fram att jag trillat illa och tror jag skickat ett ledband, jag vill att han kollar så det inte är något värre, sen skulle jag vilja ha något att stödja på, vad sägs om ett par kryckor…typ?

Så blev det fotbesiktning. Aj-aj-aj säger läkaren och klämmer på, Aj-aj-aj säger jag som svar. Han är inte nöjd med vad han ser och hur jag reagerar. Ett eller två ledband av, möjligen ett lite strimlat ELLER så är det ett brott eller spricka. RÖNTGEN blir utvärderingen. Helt OK för mig. Vill ju veta… ända tills han säger; “är det något av det sistnämnda får du förbereda dig på att läggas in och opereras idag eller imorgon”. *Gaaah, småsvimmning igen!*

Jag skall INTE sövas och därmed INTE opereras. Sövning är en sådan fobi så ni aaaanar inte, vill inte, skall inte, kommer inte.

Röntgen går bra och nu sitter jag här med vad man då får förmoda ett eller två avslitna ledband i foten. Det ser ut som om det sitter en boll limmad på min fotknöl, höger knä är helt  lila och svullet det med men skrapsåren ser inte alls lika illa ut som igår.

Totalt sett tror jag att jag kom ur det här på ett ganska bra sätt.

Så var det det där med kryckor: Nya rön: -inga kryckor och inget stödbandage, foten skall tränas så fort som möjligt. F-N!

Hmm, jadu! Det blev supa igår kväll med skolmänniskor. Var någon sorts hejdå-grej för människor jag aldrig pratat med innan igår. Hehe. Kul att lära känna människor som åker.

Jag blev väl helt okej full. En del öl, några glas vin, japansk sprit och självklart whisky. Och precis som jag skrev igår så ringde jag till den där tjejen, dock inte klockan halv åtta, utan mera halv ett. Hon sa “jag är hemma” och jag sa “hemma? du vill inte ha lite company?” (ja jag är så jävla suave… usch) och hon svarade “nej”. Bah. Gjorde mig lite irriterad så jag stannade på 7-11 på väg hem, köpte en 299yens-whisky och en flaska CocaCola som jag drog i mig när jag kom hem. För att det är lättare att typ… svimma än att somna. Jag vet inte.

Det är lite skit alltså, det med den här tjejen. Grejen är att hon säger att hon inte letar efter en pojkvän, så jag vet inte vad vi gör riktigt. Hon vill väl bara vara kompisar som har sex ibland eller nått, men jag är såklart intresserad av henne och det känns som att det här kan bli jobbigt om jag låter mig själv bli mera involverad medan hon liksom… inte blir det. Jag är alldeles för mycket romantisk drömmare för sånna här grejer. Borde kanske ta avstånd redan nu.

Eller så tänker jag bara alldeles för mycket.