Kollade sökorden i min blogg och hittar att någon har sökt på ” Hur man har sex med en död“. Det låter läskigt, riktigt läskigt. Vem vill veta det och varför?

Om politik, samhällsdebatt, musik m.m. Så valde jag att kalla den här bloggen när jag startade den för snart ett och ett halvt år sedan. Med tiden har det blivit mycket politik och debatt och allt mindre musik. Besöksstatistiken visar dock att de texter som handlar om musik är bland de mest lästa.

Till min förvåning finns det tydligen folk som är intresserade av mina musiktips. Därför har jag bestämt mej för att börja lista lite favoritlåtar igen. Här följer därför en lista över världens bästa låtar i maj 2009. Det blir en resa som sträcker sej från U2:s arenarock, över 70-talsinfluerad retro-funk och Las Vegas-r&b, till morbida hillbillies och 80-talsavantgardism.

Nutid:

Chris Isaak: You don’t cry like I do (från Mr. Lucky, 2009)

I slutet av 80-talet var han stor kritikerfavorit, och i början av 90-talet fick han en jättehit med Wicked game. Sedan har hans stjärna dalat, åtminstone på den här sidan Atlanten. I USA tycks han fortfarande vara ett stort namn och har bl.a. haft en egen tv-show.

Om man inte räknar med en skiva med julsånger som släpptes 2004 är detta Isaaks första riktiga, studioinspelade platta på sju år. Men han låter precis som förr. Det är samma 60-talsdoftande, Roy Orbisonskt bitterljuva popballader, bitvis kryddade med lite country- och rockabilly-influenser. I rimliga doser funkar dock Chris Isaaks sentimentalitet fortfarande alldeles utmärkt.

U2: Moment of surrender (från No line on the horizon, 2009)

Det senaste alstret från Bono & co var ärligt talat en besvikelse. Soundet och arrangemangen låter klassisk U2, men man saknar melodierna. Det enda spåret som verkligen känns som en riktig, genomarbetad låt är denna suggestiva ballad. Men den är å andra sidan så bra att den skulle kunna platsa på en samling med bandets bästa låtar.

Janiva Magness: I’m glad you’re mine (från What love will do, 2008)

Det jag tidigare hört med denna sångerska är ganska traditionell blues. Snyggt och välgjort, men samtidigt lite trist och förutsägbart. På förra årets What love will do var dock låtmaterialet mera varierat och bluesrötterna uppblandade med tydliga soulinfluenser. Resultatet blev en enastående bra modern bluesplatta. I’m glad you’re mine är skivans höjdpunkt och låter som en uppdaterad version av något Al Green hade kunnat spela in under sina guldår i början av 70-talet.

The Qualitons: One man song (från samlings-CD:n Contemporary funk, 2009)

För några år sedan upptäckte jag Sugarman 3, Sharon Jones & The Dap Kings och de andra banden kring New York-bolaget Daptone Records. Sedan har det blivit tydligt att det finns en hel världsomspännande scen av artister som spelat sönder Keb Darges samlingar med obskyr 70-talsfunk och vill föra denna musiktradition vidare in i 2000-talet. Jag tänker på namn som Lefties Soul Connection, Baby Charles, Calypso King & The Soul Investigators och The New Mastersounds, för att bara nämna några.

På Contemporary funk har tyska Tramp Records samlat ett antal grupper i denna genre. De flesta håller hög klass, men min personliga favorit är The Qualitons, ett band som enligt sin MySpace-sida kommer från Budapest. Deras One man song låter som om Mulatu Astatqé fått göra soundtracket till en blaxploitation-rulle i mitten av 70-talet. Och i denna genre ska det omdömet ses som mycket positiv kritik.

Raul Malo: Ready for my lovin’ (från Lucky one, 2009)

Som soloartist fortsätter Mavericks-sångaren på sitt inslagna spår. Country blandas med pop/schlager av tidigt 60-talssnitt. Det är smörigt, sliskigt och bitvis med stark dansbandsvarning. Men på något sätt funkar det. Malos sång övertygar och såväl låtmaterial som arrangemang präglas av genuin stilkänsla. Ready for my lovin’, ett av skivans starkaste spår, är New Orleans-r&b som fått på sej smoking och hamnat på en nattklubbsscen i Las Vegas. Självaste Elvis kunde inte ha gjort det bättre.

Dåtid:

Dee Felice Trio: The crickets sing (från In heat, 1969)

Dee Felice Trio är troligen mest kända för sitt samarbete med James Brown. Tillsammans med The Godfather of Soul gjorde de bl.a. den ultimata versionen av Bobby Hebbs 60-talshit Sunny. På egen hand var trummisen Dee Felice, basisten Lee Tucker och pianisten Frank Vincent visserligen en kompetent jazztrio, men möjligen lite för begränsade som improvisatörer för att ha gjort något större avtryck i jazzhistorien.

Om improvisationerna ibland kändes lite stelbenta och förutsägbara kompenserades det dock med råge av svänget. Dessa tre musiker visste verkligen hur man skapar ett bra groove! Det bevisar de med all önskvärd tydlighet på denna lysande version av Marcos Valles bossa-klassiker Crickets sing for Anamaria, här kort och gott kallad The crickets sing. Den som kan sitta still till detta grymma sambasväng är sannolikt död.

Hadda Brooks: My song (1952, återutgiven på samlings-CD:n Jump back honey; The complete Okeh sessions)

Under sin storhetstid på 1940- och 50-talen pendlade sångerskan och pianisten Hadda Brooks mellan två vitt skilda stilar. Å ena sidan var hon en flyhänt boogiepianist med hits som Swingin’ the boogie och Boogie woogie blues. Å andra sidan var hon också mästerlig när det gällde att sjunga finstämda kärlekssånger; sådana låtar som på amerikanska brukar kallas ”torch songs”. De ballader hon gjorde allra bäst var sådana som hade en tydlig blueskänsla, och i den genren är My song ett paradexempel. Sexton år senare skulle Aretha Franklin göra en odödlig tolkning av denna låt. Hadda Brooks version är inte lika storslagen, men väl så bra.

Sonny Burgess & Dave Alvin: Old, old man (från Tennessee border, 1992)

Av de vita rockabillysångare som under 1950-talet spelade in för legendariska Sun Records i Memphis var Albert ”Sonny” Burgess troligen den som lät vildast, farligast och ”svartast”. Det är förstås ingen tillfällighet att bröderna Dave och Phil Alvin, centralfigurer i det fantastiska amerikanska rotrock-bandet The Blasters, valde att inkludera hans Sadie’s back in town på repertoaren. Det är också fullt logiskt att Dave Alvin hjälpte Burgess med denna comeback-platta 1992.

Sonny Burgess var 61 år när denna skiva spelades in, men lät fortfarande ung och hungrig. Lefty Frizzells Old, old man, en låt om en gammal gubbe som fortfarande festar och jagar unga tjejer, känns därför som ett perfekt låtval. Och med tanke på vilken energi Burgess fyller låten med känns det inte sannolikt att han behövde någon Viagra…

Sonny Burgess är fortfarande, efter mer än 50 år i branschen, aktiv som turnerande musiker. För bara ett par veckor sedan spelade han faktiskt på en countryfestival i Leksand med sitt band The Legendary Pacers. Imponerande!

Wayne Raney: Undertakin’ daddy (från samlings-CD:n That real hot boogie boy: The King anthology 1948 – 53)

En återkommande kliché i gamla country- och rockabilly-texter är att sångaren hävdar sin manlighet genom att sjunga att han är en ”daddy” av ett eller annat slag. Det finns en mängd 1940- och 50-talsinspelningar med titlar som I’m a do right daddy, Rockin’ daddy, Rattlesnake daddy och Red hot daddy. Här kombinerar sångaren och munspelaren Wayne Raney denna klyscha med referenser till död och begravningar. Resultatet blir något som snarast kan tolkas som en hyllning till nekrofili. Vad sägs om textrader som: I’m your undertakin’ daddy, when I dig it’s not for gold, I’m the one who will stick by you even after you’ve done grown cold?

Bra är inte rätt ord för att beskriva denna hillbilly-blues från 1952. Snarare är den så bisarr och märklig att man inte kan låta bli att fascineras. Detta är troligen det konstigaste jag hört sedan första gången jag lyssnade på Louvin Brothers Satan is real.

Brian Eno & David Byrne: Regiment (från My life in the bush of ghosts, 1981)

Genom hiphopen har samplingar blivit ett vedertaget inslag i modern populärmusik. Det är numera inget konstigt med att man kan klippa snuttar ur andras låtar och klistra ihop dem så att ny musik skapas. Men 1981 var detta, åtminstone inom popmusiken, något nytt och närmast avantgardistiskt. Konstigt nog känns Brian Enos och David Byrnes ljudcollage från tidigt 80-tal fräscht och spännande nästan 30 år senare. Mitt favoritspår är fortfarande denna låt där den libanesiska sångerskan Dunya Yusins ordlösa wailande lagts ovanpå ett suggestivt funkgroove.

Mange tanker i dag..

Først vil jeg begynne med å snakke om hvordan det gikk idag. Eksen min M kom på besøk, vi hadde som sagt avtalt å se på en svensk serie. Vi så på 3 episoder, og det var gøy, vi har så mye til felles. Noen ganger føler jeg at vi hører sammen. Vi bestilte pizza og vi lå å snakket i flere timer, vi snakket om filosofi, Platon, Aristoteles, Sokrates og så i kunstbøker, snakket om kvinnebevegelser, Russland og andre verdenskrig. Jeg tvang han til å gratulere meg med kvinnedagen, og han gjorde dette motvillig. Til slutt måtte han kjøre hjem, og vi gav hverandre en klem, og jeg ba ham om å kjøre forsiktig. Dette har vært en fin, avslappende og koselig dag, og jeg setter virkelig pris på noen sånne. Det jeg ikke satt så pris på var hvordan jeg reagerte da han begynte å snakke om andre jenter, da kom denne lille sjalu piken frem i meg, hun bruker ikke å komme frem ofte, og i alle fall ikek da vi var sammen. Men jeg prøvde å rådgive han, og si at han burde hoppe i det, virket litt som om han ville at jeg skulle bli sjalu. Jeg brude være glad på hans vegne. Det som var litt kjipt var at det var mine venner som hadde fiksa damer til han. Det er surt.. men sånn er det vel. Jeg håper dette går over.

Dagen i dag, utenom å snakke og være med M, gikk til å tenke på kvinnedagen, jeg er stolt over å være kvinne, og jeg er glad for å kunne feire denne dagen. Jeg kjøpte og bar pizzaen som et slags symbol, selvom han hadde mye i mot dette. Gikk gjennom gågaten, med denne pizzaen, regningen og serviettene i hånden, og følte meg bra, dette var min markering for 8. mars.

Jeg snakket med min mor i dag, på facebook hadde moren til en gammel venn lagt henne til. Jeg så på profilbildet, og så hvor mye hun lignet på denne gamle vennen, og jeg fikk tårer i øynene og en klump i halsen. I går hadde jeg den samme reaksjonen da jeg så på et bilde jeg fant av venne da jeg ryddet i noen skuffer. Jeg har en liten konvolutt hengende på veggen hvor jeg putter ting som betyr mye for meg, bildet gikk rett opp i der. Det er nok den eneste personen jeg noen gang har elsket. Jeg har fått sammenbrudd over denne personen, jeg har grått over denne personen, og jeg har elsket denne personen. E var alt for meg en gang, og er det fortsatt mange ganger. De gangene jeg ikke har fylt tiden min med noe dukker E ofte opp i tankene. Jeg savner E så mye, og det er noen ganger helt ufattelig vondt når jeg tenker på det vi hadde sammen. Var vel rundt 2,5 år vi hadde et slikt åpent forhold. Men når den andre hadde snakket med noen andre ble begge sjalu, så vi holdt oss til hverandre. Og folk i klassen visste vi var sammen, og de passet på at vi alltid fikk være sammen, til og med lærerne passet på at vi fikk være sammen hele tiden. Vi var konstant sammen, vi ble faktisk aldri lei hverandre. Foreldrene våres visste nok dette også, selvom det var meningen at ingen skulle vite om forholdet, for det funket best når ingen visste om det. Så begynte vi å forskjellige klasser, og det gikk til helvete, vi gled fra hverandre, mest fordi at hun begynte å drikke.. det var jævlig hardt..
Selv når jeg ble sammen med M lengtet jeg etter E, og M fikk aldri røre meg slik E fikk. Alt E fikk, fikk ingen andre, og det vel sånn enda. E og jeg snakket om de utroligste ting, det som ofte var temaet var livet etter døden, eller ingenting etter døden, som E mente. Når vi snakket om dette lå jeg ofte i fanget på E, mest fordi jeg gruet meg til etter døden, for da ville vi ikke være sammen i følge E. Jeg gruet meg også for å bli straffet av den Gud jeg tror på for å ha brutt en del av etikken og reglene. Jeg var rett og slett redd for å ha elsket en person utenfor min religions rammer, og for å miste denne personen. Og mistet denne personen har jeg jo gjort… nå er vi bare venner, vi drar på fest sammen, vi snakkes på skolen.. og jeg merker at jeg savner E hvergang vi er i nærheten av hverandre…

Men nok om dette, nå skal jeg snakke om å akseptere, eller erkjenne.. hmm.. vet ikke helt om jeg bruker riktige ord. Jeg er ikke helt sikker på hva jeg vil skrive heller. Jeg har tenkt på dette med å akseptere ting, som feks. hvis en gutt sier; jeg aksepterer at andre er homo, men jeg akspeterer aldri at jeg kan bli homo selv. Betyr dette da at du ikke aksepterer homofili fullt ut? Skjønner dere hva jeg mener? Jeg vet ikke helt om jeg gjør det selv. :S Men tenk litt på det..

Spiritually speaking: Jeg hørte på Avenged Sevenfolds “A little piece of heaven”, og begynte å tenke. Det er en ganske søt historie, hvis man ser bort ifra at han er nekrofil og en drapsmann. Men man krangler, men så gifter de seg tilslutt liksom, det er ganske søtt. Kanskje jeg synes det fordi at de er sammen etter døden, jeg vil så gjerne vite hva som skjer, men jeg er også redd for å  få greie på det. Og jeg er redd for å leve livet fullt ut, men også får å ikke gjøre det. Jeg vil gripe alle sjanser, og jeg vil leve livet på en etisk måte. Det er et dilemma for meg, og det er STORT.

Til slutt vil jeg avslutte med å fortelle at nå snakker jeg med M om blomster, og jeg spurte han om hva han synes om dem. Han svarte at blomster er fint. Jeg liker M for dette, vi kan snakke om masse rart. Jeg spør om sånt, og han svarer.

 Jeg snakker også med en annen venn nå, hun sier hun får magesår av å ikke treffe meg. Det er ganske søtt sagt. Men begynner å lure på om hun faktisk har det. :S Nå skal jeg legge meg, og i morgen er det skole.

God natt

Jamen, Khader-filmen var virkelig god. Se den i øvrigt på www.dr.dk/dr2/dokumania. Den viste ret flot, at det er dumt at bedrive politik, hvis man hverken har en kurs, tæft, kynisme eller omgiver sig med ret skarpe hjerner. Det kunne vi jo have sagt os selv, men ingen kunne have lært os den lektie som Christoffer Guldbrandsen.

Jeg interviewede Søren Pind om sagen dagen efter. He wasn’t pleased. Han kaldte det et væmmeligt og lavt studie i mindre bemidlede menneskers fejltagelser, og at den interesse publikum viser for filmen grænser til nekrofili: en pervers interesse for en sag, der som politisk projekt er dødt.
Jeg er ikke enig med ham, for de hoveder stillede fandme selv op, og Gitte Seeberg har selv sagt, at filmen giver et retvisende billede af det cirkus, der var Ny Alliance (frit fortolket, red., og også ret nemt for hende at sige, når hendes tegnefilmsfigur havde den forsmåedes heltekåbe på). Men jeg syntes faktisk om Søren Pind. En mand, der udelukkende taler i rubrikker, og som lader sig rive med i en grad, at han fremstår lidenskabelig.

Lidenskab i politik – se, det er ikke en dum faktor.

Ikke at jeg på nogen måde har forstand på, hvad jeg snakker om. Skal nok lade være at bedrive politisk analyse.

Minns att jag i föregående inlägg skrev om en sann historia som fick alla håren på kroppen att resa sig. Äckelkänslan var total, ville bara kräkas när jag hörde den. Jag fick höra den igår av en tjej, det var också helt ok att jag bloggar om den. Allt för att hindra den här sortens brottslighet. Personerna är dock inte namngivna.

Vi kan kalla henne Pirjo, hon är i vid 20-strecket och bor i Finland. Glad i hågen åkte hon i somras till Kreta på semester tillsammans med bästa kompisen. De hade en underbar vecka med sol och bad. Sista kvällen var det på disco. Där möter Pirjo en underbar grekisk kille. Vacker på alla sätt och de kunde inte ta ögonen ifrån varandra, förälskelsen var ögonblicklig. De dansade och kysstes. Han, underbare greken ville att hon, Pirjo, skulle följa med honom hem för att dricka te. Pirjos kompis satte stopp, de skulle ju åka hem dagen därpå. Istället bytte de telefonnummer och Pirjo lovade att hon skulle komma tillbaka så fort som möjligt, för de ville ju lära känna varandra….

Sittandes på planet hem till Finland får Pirjo blossande utslag kring munnen. När hon kommer hem rekommenderar hennes mamma att hon uppsöker läkare, vilket hon gör. Läkaren kan inte fastställa vad det är, men tar prover och lovar att återkomma när han har svaret. Några dagar senare ringer läkaren till Pirjo, han vill att hon ska komma till sjukhuset ögonblickligen. När Pirjo stiger in i läkarens rum förstår hon att det är allvarligt, även polisen är närvarande. Läkaren berättar att utslagen kring Pirjos mun bär spår av bakterier från lik….Pirjo berättar vad hon varit med om och delger polisen killens telefonnummer. Den finska polisen kontaktar grekiska polisen. En husrannsakan genomförs hos greken. I hans lägenhet hittar de två kvinnolik.

Den, noget bizzare, påstand er faktisk fremført af den ellers så likeable Mike Huckabee, fremgår det af et indlæg på Reason Magazins dejlige Hit&Run-blog, hvorfra man iøvrigt citerer en klumme af gode gamle Boaz fra Cato Institute.

Huckabee pushed for a reaffirmation of the state’s sodomy law, and in 1998 he compared homosexuality to necrophilia.

Reason er dog lidt mere moderat i sin kritik af Huckabee. Men det skyldes også kun, at Huckabee ikke umiddelbart synes at være en så stor tilhænger, af den amerikanske krig mod narko:

Huckabee is the least libertarian candidate in this race, and the whole column is worth a read. That said, Huckabee’s christian universalism does lend itself to some libertarian-friendly positions. Despite the loathsome rhetoric he has adopted to placate the Tancredo/Dobbs cabal, Huckabee has more liberal instincts on immigration than any Democratic candidate. He is also the least likely drug warrior of any candidate other than Paul; Huckabee believes in redemption and he is not fond of locking up entire populations of young men.