Vad gör man när man blir bortglömd? Ska man bli arg, ledsen eller helt enkelt inte bry sig?
Idag har jag både blivit arg och ledsen för att nu inte längre veta vad jag ska tro tycka eller tänka om saken.
Hur skulle du känna om någon glömde bort dig? Vart går gränsen för att det är okej att glömma bort eller bara vara nonchalant?
Min kille lovade mig en dag att han skulle väcka mig på morgonen men glömde bort det. Det är ingen stor sak men jag blev ändå ledsen. Senare kunde jag ju naturligtvis tänka att det är ju inte hela världen för det är ju en sådan liten sak. Men idag kunde jag inte det.
Har varit på sjukhuset för en gastroskopi undersökning. Har varit så otroligt nervös inför den och verkligen behövt mycket stöd. Eftersom killen skulle ner till sin skola och lägenhet 60 mil bort och mina föräldrar är i Stockholm fick lillsyrran följa med och hålla mig i handen. Dock har mina föräldrar pratat och stöttat mig både före och efter.
Men inte den person jag helst av allt ville ha stöd från. Pratade med honom igår om dittan och dattan men imorse när jag vaknade var jag urnervös och ringde till honom. Inget svar. Jag ringde till mina föräldrar och pratade av mig lite istället. Tänkte att han troligtvis hade ett möte och skulle vara anträffbar senare. Klockan är nu över sex på kvällen och jag har fortfarande inte hört något av honom. Jag försökte i tre timmar innan undersökningen att få tag i honom, för han vet alltid det rätta att säga, men utan resultat. Jag gav upp och skickade ett sms istället där jag förklarade att jag var ledsen över att jag inte fått tag i honom trots att han visste vilken dag det var.

Ställer jag för höga krav eller är jag för känslig? Jag vet faktiskt inte men jag känner mig ändå grymt sviken.

Incep aceasta postare prin a va spune ca in ultima vreme sunt disperat…Sunt nervos,din ce in ce mai nervos.Motivul?!Este cam o saptamana de cand sunt terorizat de un dobitoc/o dobitoaca care da beep-uri cu numar ascuns…Nici macar nu suna cu numar ascuns,doar da beep-uri si ziua si noaptea,dar nu e problema,voi merge la Vodafone(asta pentru ca Vodafone folosesc mai des,am si Orange insa numarul nu au reusit sa il afle),si voi face reclamatii peste reclamatii pana aflu cine esti cretinule/cretino…Iar atunci va fi vai si amar de tine,cand voi afla cine esti…Daca mi-ar citi Mircea Badea articolul asta,ar rade cu lacrimi dupa care mi-ar spune “Stai linistit prietene ca suntem in aceeasi situatie,e plina tara asta de cretini,de idioti,de tampiti“…Si i-as da dreptate…Adica ce mare inginerie e si asta sa dai beep-uri cu numar ascuns…Ce vrei sa demonstrezi idiotule,nenorocitule/idioato,nenorocito?!Ma intreb de unde ai totusi nr meu?!Si de ce ai ales sa ma terorizezi in acest fel?!Ce urmaresti de fapt?!Nu esti atat de barbat/femeie incat sa vorbesti la telefon?!Ce crezi ca rezolvi prin niste nenorocite de beep-uri menite sa scoata omul din minti?!Ti-am gresit eu cu ceva incat e necesar sa dai beep-uri cu numar ascuns si ziua si noaptea?!Urla prostia in tine,dar repet,voi afla cine esti si va fi rau de tine,iti garantez…Vei vedea tu atunci mesaje ce primesti de la toata lumea care ma cunoaste,si ziua,si noaptea,pana cand o sa iti schimbi numarul de telefon si o sa te inveti minte sa nu te mai joci tu cu cine nu trebuie.Promit solemn ca in maxim 2-3 saptamani pun mana pe tine…

Destul cu asta,trecem la partea cea mai grava a acestei saptamani,care intr-un anume fel a inceput de Duminica…Adica trecem la ceilalti idioti din Romania,cei care au votat Basescu,fiind cumparati de un “mic ajutor“ oferit de sustinatorii sai de campanie…Adica stiti voi bine despre ce vorbesc,de cei 500.000 mii lei vechi,sau or fi fost 400.000,sau 300.000 sau cat or fi fost de i-ati primit ca sa-l votati…

Adica voi inca nu ati inteles ca “traiti bine“ maxim 2 ore cu acei 500.000 mii,si ca va asteapta 5 ani in schimb in care veti trai ca in iad…V-am anuntat si v-am prevenit de la inceput,dar ati facut exact ceea ce ati vrut voi,pentru ca este tara democratica nu?!Fiecare are dreptul la opinie,la parere,la alegere…Ok,acum veti vedea ce urmeaza…Greul de abia acum incepe…Daca nu va avea loc o a doua revolutie in Romania in acesti 5 ani,e mare lucru…Acum va mai dau un sfat…Mergeti la vot si votati Geoana in turul 2…E unica sansa de a mai spera ca putem trai decent…

Cam atat ar fi de spus…Voi mai reveni cu noi postari aici,insa dupa ce dau de prietenul/prietena teroristt/terorista…O zi buna in continuare va doresc…

DannyAngel —> Innebunesc,deci exist!!! )

Nu är budgivningen på huset i full gång, jättespännande är det. Man vill ju komma undan så billigt som möjligt så klart! Håll tummarna nu!

Jäklar så nervös och hispig jag blir, nu är jag riktigt ute i det stora blå… Återkommer och kikar på alla kommentarer här senare!

Hej alla glada! Och ledsna också så klart! Ja, vad har hänt? Jo, det ska jag ta och berätta! Philip har varit och hälsat på mer än han brukar de senaste dagarna. Vilket har kännts finemang! Han är så energigivande och skojig! Man får sig alltid ett gott skratt med den gossen! Så jag hoppas att han gör det till en ny vana att hälsa på oftare!

I morse ringde jag till MVC för mina blödningar slutade inte förrän igår. Så nu jag ska dit på en undersökning på fredag eftersom jag under tiden jag hade blödningar började blöda mer vid ansträngning vilket jag inte har gjort tidigare. Sen åkte jag till skolan och pratade med kvinnan från finsam. Det kändes bättre idag för att jag inte var lika nervös. Och vi pratade om saker och ting som har varit svårt för mig, och om att jag måste bestämma mig för att inte längre låta saker och ting i mitt förflutna få fortsätta att förstöra för mig. Jag försöker släppa all skit som hände för ca 10 år sedan och sluta grubbla. De minnena och den tiden har redan förstört 10 år för mig och det räcker! Just nu känns det som att jag kommer att klara det eftersom att jag är på ett strålande humör! Jag vet inte ens varför jag är på så bra humör. Men varför måste det finnas en anledning till allt? Det är väl bara bra om jag kan få vara på strålande humör utan anledning för enh gångs skull! Jag ser väldigt positivt på mina möten, jag ska dit igen om en vecka. De ger mig energi och viljan att må bättre.

I dag i bilen på väg hem från Smedjebacken sa Gaia: En dag i heletubbies (teletubbies) land hitta Lala en vattenkanna. Min lilla tjej har blivit så stor och duktig! Det är den längsta meningen hon någonsin har sagt!

En annan sak som har gjort mig på bra humör är att jag har skrivit en ny dikt idag. En knasig, flummig, och ganska lång dikt. Jag börjar närma mig en diktsamling! Sen gäller det bara att ta modet till sig och skicka iväg den. Det blir nog inte så lätt med tanke på att det inte bara är några ihopkastade fantasier utan en del av mitt innersta.

Nu ska jag ta och äta lite popcorn och läsa i En gnista från solen av Mark Canter!

Ha det så bra tills nästa inlägg gott folk!

Sista dagen och kvällen hemma på ett tag.. det känns vemodigt.. men ändå är jag rätt så glad…

I morgon är det inskrivningssamtal och på tisdag är det dags för den stora “grand finale”..

Operationen görs med hjälp av mikroskåp.. för de ska sy igen den ven och den artär som kommer att förse det nya bröstet med blod.. och så även rena det… så det är liksom inte bara att ta bort magen och vränga till den lite och sy fast den.. utan här pratar vi fin liret.. Vi snackar alltså en lång och lite komplicerad operation.. fast de läkare som gör det gillar ju sitt arbete och det är bra att det tar tid.. för då vet man att de är duktiga på just den här biten.. att göra tuttar.. tuttskapare.. tänk att ha det på sitt visitkort..

Den älskade maken går runt och säger att jag ska bli tuttialiserad.. bara för att jag ska få ett nytt bröst.. han gillar att hitta på egna ord.. och tuttialiserad är just ett sånt ord..

Nu åker jag alltså till Göteborg i morgon.. om någon har lust att hälsa på mig så är det fritt fram.. höll jag på att säga.. men skriv ett mail så kanske vi kan ses.. och mailen är: vem_e_vimsig@yahoo.com.. så ska ni få det telefonnummer jag finns på… Fast det får bli ikväll.. i möra är det för sent…

Lite smått nervös är jag.. men det kommer att lösa sig.. värst är väl att hitta på Sahlgrenska.. men jag hittar vad det lider…

Nu ska jag gå och äta tårta…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, operation, nervös, Göteborg, träffas, maila, bröst, mage, komplicerad, tuttialiserad, mikroskåp, inskrivningssamtal, grand finale, vemod

Okej. Jag har ett avsnitt kvar. ETT. Och jag har inte den
blekaste aning om hur det kommer sluta. Antagligen
kommer det inte sluta alls, det händer massa saker
och det är skitspännande och sen bara kommer eftertexterna.
Allt kan inte ordna sig på ETT avsnitt?

Nervös.

att bli lite nervöst inför måndagen.. jag är för det första livrädd att jag ska försova mig då jag brukar gå upp klockan nio.. och nu ska jag upp 05.30… då jag gärna vill ha en kopp kaffe i mig innan jag åker..

Idag har jag min berömda kissedag… och naturligtvis så började toaletten att bete sig konstigt… jag brydde mig liksom inte direkt om detta.. men så blev det stopp och vatten började rinna baklänges från golvbrunnen till badkaret.. och nu kom paniken… så det var bara att försöka rusa upp en trappa till maken och få honom till att fixa detta.. och som den sanna gentlemannen han är så kom han ner och fixade avloppet… vad hade jag gjort utan denna man???

För att återgå till mina fjärilar som fladdrar omkring i magen på mig.. och ger mig också en liten släng av illamående.. för jag har lite panik inför operationen.. för förra gången jag opererades så vaknade jag och var enbröstad.. nu ska jag vakna och vara hel… rädslan för att det ska göra ont och att jag inte får den smärtbehandling som jag är berättigad till skrämmer mig också… tänk om jag vaknar och har ont.. eller att jag inte vaknar alls.. för det är ju inte direkt vardagsmat för mig att bli opererad…

Jag har inte heller fått in att jag faktiskt ska bli hel.. att jag ska få mitt bröst nu.. efter att ha fått vänta så länge som jag faktiskt har fått så tycker jag att jag redan skulle ha fått göra den.. och då hade jag inte varit så där nervös som jag är nu.. fast då hade jag ju varit det då..

Igår fick jag min dosett med mina nya tabletter.. så fyra tabletter kl 11.. och fyra tabletter kl 23… och så fyra tabletter kl 11 dagen efter och så ska jag köra i tre veckor.. och sista veckan är vilovecka.. så tabletter i 14 dagar och 7 vilodagar.. och så tabletter igen…

Jag har fått en stor dosett som varar i 14 dagar och där ligger tabletterna.. de är stora och ljust bajsbruna (enligt Apoteket är de persikofärgade)… så nu har jag alltså 3 dosetter att hålla rätt på.. och det är påfyllning av dosetterna i morgon.. och det är ju bra eftersom jag åker till Göteborg på måndag.. och jag ska ha mina egna tabletter med mig till sjukhuset nämligen..

Jag fick också information om Xeloda.. det är den medicin jag numera kommer att stoppa i mig istället för cyton i droppform…
Biverkningarna är inte direkt roliga.. jag kan få rodnad.. och sår.. och blåsor i händerna och fötterna.. så jag har fått salva för detta.. och det är samma goa salva jag redan har till mina fötter.. den är så jätteskön.. och fötterna mår så bra av den.. jag har fått samma sort till händerna…

Detta är så bra produkter.. för apoliva använder jag helst inte… och här sköterskan sa att jag skulle få salvor så hoppades jag att jag inte skulle få Apolivas.. och det fick jag inte heller.. så ibland går det min väg..

Nu ska jag på dass igen… snacka om att det är irriterande..
Läs även andra bloggares åsikter om pysan, kissedag, xeloda, cytiostatika, salva, skön, operation, utan, med, hel, vakna, smärta, dosett, droppform, Sahlgrenska, Göteborg, fjärilar, panik, golvbrunn, toalett, make, älskade, nervös

Ești supărat sau supărată? Te enervează șeful? Colegul? Ti-a luat cineva locul de parcare? Poți să numeri pană la zece sau poți să: apeși aici

……..ca de weekend….

Jag hatar att ha kissedag..

Jag springer på toaletten si så där mellan 13-20 gånger/kissedag.. och jag är rätt så fångad i min lägenhet.. Jag kan alltså inte springa för långt bort.. eftersom det kan vara svårt att hitta en toalett när man går och handlar.. och jag vill helst inte använda toaletter som finns i affärer eller dylikt i dessa influensa tider…

Antagligen har jag kissedag eller så är jag förstoppad.. det finns liksom inget mellanläge.. för slutar jag med mina kissetabletter så kommer fötterna att svullna så jag definitivt inte kommer att kunna röra mig.. och då lär förstoppningen bli än värre än vad den är nu.. för jag klara fortfarande att slippa mina droppar.. men de är inte långt borta ifall jag behöver dem…

Rädslan börjar kännas i magtrakten nu.. den där som säger att jag inte kommer att bli opererad på Sahlgrenska… För att det är för nära avslutat cytostatika behandling och att de inte har lust att operera en bröstcancerpatient med skelettmetastaser… den är som små fladdrande fjärilar i magen på mig… och jag är rädd att jag ska försova mig på måndag morgon.. det är lite smått jobbigt… och jag tror aldrig att det går över förrän jag väl får ett ok även från Sahlgrenska.. och jag är livrädd att jag ska börja gråta av ren lättnad.. samtidigt så vet jag att jag kommer att få operationen.. för annars hade onkologen att jag inte skulle bli opererad så jag kunde ringa och avbeställa…

Packa har jag redan gjort i huvudet.. men inte “på riktigt”.. och jag vet att jag ska ha lite personliga kläder med mig.. jag ska också ha böcker med mig.. dessutom har jag hittat något som är väldigt bra för mig.. jag målar… jag köper helt enkelt målarböcker/pysselböcker för barn.. men det ska vara men många små detaljer.. så där tunna att man helst inte kan måla med tusch.. för linjerna är för tunna… och jag målar med färgade blyertspennor… vilket är helt underbart… för kommer jag utanför så kan jag sudda ut det…

Min neuropati är som den är.. och det gäller att hålla fingrarna igång på bästa sätt och nu har jag hittat ett mycket bra sätt att göra detta.. och det är alltså att måla de här bilderna.. ju detaljerade desto roligare.. för då får jag försöka hålla fingrarna igång…

Jag hatar inte direkt min neuropati.. men ibland blir jag galen.. när jag tappar saker.. och när jag inte klarar av att hålla kvar saker i handen… för jag känner inte att jag har något i handen.. vet inte hur många gånger som jag har tappat saker.. för jag känner inte att jag har dem i handen… läskigt.. och man kan absolut inte förstå om man inte har varit i min situation.. för att det skulle vara så här hade jag inte en tanke på.. för att inte säga hur jobbigt det är med tangenterna… det är svårt att få ner själva tangenten.. och när jag sen väl lyckas trycka ner den så är det felstavat på ordet och jag måste gå in och ändra.. funderar helt klart på att skriva ett inlägg som jag bara skriver rakt av.. och sen hur det skulle vara… så ni får se hur jag skriver nu med mina fingrar.. höger hand är värst… undrar om det är för att jag är just högerhänt..

Det har tagit mig nästan 6 timmar att skriva det här inlägget.. för jag får ta så många pauser.. både för att gå på toaletten och för mina händer måste vila…

Så Göteborgsresan lär bli uppdelad i flera delar… för att jag ska kunna skicka det i vettig tid…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, kissedag, neuropati, högerhänt, detaljer, operation, nervös, rädsla, åka hem, onkolog, förstoppning, hatar, bröstcancer, skelettmetastaser, försova mig, fladdrande, sahlgrenska, tappar saker, ingen känsel, tagit tid

Efter gårdagens illamående och att jag mådde som jag gjorde…

Så pratade jag och maken om det idag.. då jag kunde äta en hel middag idag.. och färsk pasta med bacon gick ner utan några problem… Det blev bacon för mig eftersom Den älskade maken och sonen åt köttfärssås och det vågar inte jag än.. eftersom köttfärssås har fått mitt smaksinne att tala om att det smakar metall…. så jag har ätit stekt bacon istället.. vilket har gått jättebra…

Pratet handlade idag om mitt illamående och vi hade kommit fram till samma slutsats.. att jag är nervös… jag är så nervös inför både morgondagen och inför min operation… För i morgon ska jag göra min årliga mammografi.. och sen kommer jag att kallas på återbesök till bröstsköterskan på kirurgmottagningen.. Och operationen vet vi ju hur det ska gå till.. jag blir av med bukfettet och av det får jag ett nytt bröst… jag är rädd att jag inte ska få göra den… för jag är för nära cytostatikabehandlingen.. och jag är rädd att jag inte ska vakna efter operationen…

Så det är inte konstigt att jag mår som jag gör…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, illamående, operation, mammografi, rädd, oro, nervös, bröst, plastikoperation

Emil Boc a fost în forma vineri seara, la Realitatea TV, când i-a explicat nervos lui Prelipceanu “contradictia logica elementara” a unei stiri care admite si ca o întâlnire (cea dintre Boc si FMI) a început la ora programata, si ca una dintre parti (delegatia FMI) a asteptat.

REALITATEA.NET – Boc se ceartă cu presa pe tema punctualităţii. VEZI VIDEO

Boc are dreptate. O stire este despre un eveniment. Nu ai evenimentul, nu ai stirea. Evenimentul se petrecea daca Boc întârzia. Joi seara, Boc a plecat de la televiziunea lui Prigoana la 18.04… suspans… ajunge sau nu ajunge? Stirea cu “întârzierea” era pe teava. Ghinion pentru RealitateaTV si Antena3… Boc a ajuns la timp. Dar era pacat de stirea fabricata, de munca depusa. Adepti fanatici ai jurnalismului de fictiune, practicat cu credinta ca adevarul nu trebuie niciodata lasat sa stea în calea unei stiri bune, Prelipceanu&Chiriac au dat stirea dupa 22 de ore, la jurnalul din emisiunea “Deschide lumea”.
A intervenit imediat pe telefon Emil Boc pentru ca…, în ciuda unei dezmintiri ferme, postul insista sa sugereze ca premierul ar fi întârziat la întâlnirea cu delegatia FMI.  (Non)stirea tendentioasa si manipulatoare era intitulata “Unde ai fost, Emile?” si era prezentata astfel: “La 5 era preşedinte de partid la taifasuri electorale la ETNO, televiziunea colegului de partid Silviu Prigoană, iar la 6 şi 4 minute muzica de final se auzea eliberator: până la 6 şi jumătate, când trebuia să se transforme la loc în premier şi să negocieze cu delegaţia FMI, mai rămăsese puţin timp. În schimb, avea mult drum de bătut în Bucureşti, la oră de vârf! E complicat să străbaţi oraşul în timp util chiar şi cu girofarul. Emil Boc a ajuns la Guvern până la 18.30, dar tot i-a luat-o FMI-ul înainte.” Dupa care urma reportajul care amintea ca “Slavă Domnului, nu e încă 18.30. Şi, totuşi, FMI-ul ajunse deja!”

Reînvierea glorioasa a (non)stirii
dupa decesul ei prematur si tragic
Povestea “întârzierii” aparuse pe piata inca de joi seara. A decedat prematur caci se nascuse tare debila si fusese lamurita imediat, vineri dimineata, prin acest comunicat de presa, pus pe site-ul guvernului. A reînviat însa la RealitateaTV, in jurnalul de vineri, de la 17. Pentru post nu a contat ca  (non) “stirea” era expirata (întâlnirea dintre Boc si delegatia FMI avusese loc joi la 18.30), nici dezmintirea ferma a guvernului. Caci  Prelipceanu si Chiriac nu permit niciodata adevarului sa stea în calea unei stiri bune.

Dialogul Boc-Prelipceanu e excelent:

BOC: “Intr-o dovadă de dispreţ, nu aţi prezentat punctul de vedere al Guvernului şi încercând să prezentaţi trunchiat ceea că vă convine dumneavoastră pentru a mă denigra. Dumneavoastră aţi prezentat că reprezentanţii FMI l-au aşteptat pe premierul Emil Boc, el fiind plecat la un alt post de televiziune.

PRELIPCEANU: Corect.

BOC: Vreau să ştiţi, domnule Prelipceanu şi întreg postul Realitatea TV, că această manipulare ordinară pe care o practicaţi nu mai ţine cu mine.

PRELIPCEANU: Vă rog să vă stăpâniţi vocabularul, domnule Boc, una la mână şi a doua la mâna, spuneţi-ne unde eraţi.

BOC: Vorbesc cu maximă responsabilitate. Aceste lucruri pot fi verificate.

PRELIPCEANU: Calmati-va, usurel.

BOC: Nu e prima oara cand mintiti.

PRELIPCEANU: Unde ati fost? Vreau sa stiu unde ati fost?

BOC: Întâlnirea, potrivit agendei publice care se află pe site-ul Guvernului, era programată la 18.30 şi exact la 18.30 a început. Nu este adevărat că m-au aşteptat.

PRELIPCEANU: Ati ajuns la câteva minute distanta de la venirea celor de la FMI. Sunt informatii pe care le sustinem în continuare. (…)

PRELIPCEANU: Domnule Boc, stapâniti-va vocabularul, ce Dumnezeu!

BOC: Domnule Prelipceanu, dati-ma în judecata daca nu spun adevarul. Dar când dumneavoastra mintiti, trebuie sa recunoasteti.

PRELIPCEANU: Domnule Boc, ce nu sunteti dumneavoastra atent este ca noi am spus ca dumneavoastra ati fost asteptat de cei de la Fondul Monetar International.

BOC: Nu este adevarat.

PRELIPCEANU: Intâlnirea a început conform programului, dar cei e la FMI v-au asteptat.

BOC: Nu e adevarat ce spuneti.

PRELIPCEANU: Noi spunem în continuare…  corespondentul nostru îmi spune de la guvern, a vazut toate lucrurile acestea si stie cum s-au întâmplat.

BOC: Domnule Prelipceanu., eu sunt persoana publica si am agenda publica precizata. Când vine o persoana sau intra in guvern nu are legatura cu ora de incepere. Unii au venit la sase, altii la sase si un sffert, e treaba domniilor lor cand au venit. Dar ora oficiala a fost 18.30 si întalnirea a început la 18 si 30 minute în prezenta mea. Si de aceea, a introduce în opinia publica ce spuneti dumneavoastra… ca au venit cei de la FMI, dar Boc nu era acolo, era la o alta televiziune este o minciuna ordinara si va descalifica pe dumneavoiastra si pe postul dumneavoastra în masura în care practicati aceasta dezinformare ordinara.

PRELIPCEANU: Tot pentru informare, sa le spunem telespectatoriloe ca sustinem în continuare, pe baza informatiilor pe care le avem de la corespondentul nostru, ca cei de la FMI v-au asteptat. Intalnirea a început la ora programata, dar cei de la FMI v-au asteptat.

BOC: Domnule Prelipceanu…

PRELIPCEANU: Este suficient.

BOC: Va dati seama ca este o contradictie logica?

PRELIPCEANU: Este suficient! Ce Dumnezeu? Gata, ati spus ce s-a intamplat.

BOC: Domnule Prelipceanu. Numai un pic. Nu va dati seama ca sunteti intr-o contradictie logica elementara din moment ce spuneti ca întâlnirea a vut loc la timp, dar l-au asteptat?

PRELIPCEANU: Pentru ca au venit primii, domnule Boc, asta vrem sa spunem. Au venit înaintea dumneavoastra.

BOC: Intalnirea e la 18.30 si poate vina cine vrea, cu trei sau cinci ore înainte.

PRELIPCEANU: Corect. Vedeti ca suntem de acord? Suntem de acord. Gata!

BOC: Dar atunci de ce nu ati prezentat punctul de vedere oficial al Guvernului pe care l-am transmis noi, prin comunicat, astazi? De ce nu ati avut eleganta jurnalistica elementara?

PRELIPCEANU: Pentru ca nu am avut comunicatul dumneavoastra, domnule Boc, nu l-am avut.

BOC: L-ati avut prin reprezentantul dumneavoastra la Guvern, din nou dezinformati prin omisiune opinia publica. Din punctul meu de vedere sunteti un jurnalist de nota patru.

Dupa interventia nervoasa a lui Boc, Realitatea.net si-a facut un titlu de glorie ca a fost admonestata de Boc Tiranul.  Incidentul a fost postat pe net sub titlul: “Boc se cearta cu presa pe tema punctualitatii”. Dar fratii prelipceni nu sunt “presa”. Ei sunt doctori în jurnalism de fictiune, e cu totul alt domeniu decât Presa, e subdomeniu al Manipularii si Dezinformarii. Iar cearta a fost pe tema manipularii facute de Realitatea TV, nu pe “tema punctualitatii”, caci pâna si Prelipceanu recunoscuse ca întâlnirea lui Boc cu delegatia FMI a început la ora la care fusese programata.

Sluta vara så fjantig

Sluta vara så blyg

Du fixar detta

Du är värd dethär

Le lite bara så ordnar sig allt

Och det är applicerbart på precis allting det.

Aldrig aldrig ensam.

Realmente eu não me queria enervar nesta gravidez … mas para variar estou a falhar … voltei a enervar-me e bastante … depois quando nascem pago a factura. Mas foi mais forte que eu … picaram-me eu não consegui resistir … falha minha. Devia ser mais forte, mas não consigo … devia pensar mais no filho que tenho na barriga e que já gosto tanto dele mas por vezes fica complicado. O irmão dele está sempre a fazer trupelias e há quem ajude às tropelias …

Vamos ver se me acalmo e se isto passa pelo menos para o meu filho da barriga não se enervar também.

Bjs

Hatar det faktum att jag alltid vill garva när jag blir nervös

Går knappt att hålla sig för skratt i såna här lägen ^^

Men det ska nog gå bra. bara inte brandlarmet eller något går på mitt i.

wish me luck!

In nici un caz sa nu te gandesti la asta cand esti la o intalnire…Daca o vei face vei fi foarte nervos…

Sa fie faptul ca i-am zis ca nu stiam ca e blonda?

Passei agora por lá, só para desdenhar, e aquilo está uma vergonha, tudo entupido, devem ser “hackers”  a boicotar  a  entrada. Não pensem que abdiquei do protesto, não vou fazer o “login” de modo algum…

(…até já me doi o dedo, e a mer&$% do rato está a marar)

(…é agora, é agora…tá…tá…tá….qua….seeeeeeee…..FÓNIX)

(…que nunca me apareça à frente um gajo a dizer que é da Blueticket…faço-o engolir um rolo de papel higiénico)

(…onde é o “tasco” dos gajos?… vou lá mijo-lhes o tapete de entrada… eu e a vaca de um compadre….  “boto-a” num avançado dos cães de caça dele e arribamos à capital)

(…será que o local onde estou é considerado zona de reclusão internética?)

(… alto!….é agora….força, força….issso…..forçaaaaaaa….tá….vai….tá…FÓNIXXXXX du Ca….cete)

Então, está alguém a comprar bilhetes? Espero que não. Ainda vão ficar todos na bilheteira a criar môfo,eheheheh. Vou dar mais uma volta.

(…cá para mim são os gajos da Zon, por ter dito mal do novo modem deles…. de certeza…)

(…agora nem se mexe… isto é um autêntico “apartheid internético”…)

Nao tarda nada e está um gajo da “Blueticket” a ligar-me a perguntar se quero bilhetes. Os gajos devem estar aflitinhos. Acho que até vou cancelar o meu registo, assim que os “hackers” deixarem de brincar com o “site”, lolol.

(…”connecting”… calma….calma, que é agora….que….vai………tudo……PRÓ CAR…..VALHOS logo antes do Porto)

(…olha-meste… estou há horas…ok, minutos para entrar e agora dizem que atingiu o limite!!!! Vão gozar com quem lhes fez as orelhas de lado em vez de frente….camelos!)

(…haviam de lhes cair os dentes todos à primeira dentada num pastel de carne…)

(…isto ainda está pior que a semana passada… nem da porta passei…)

(…vou comer estou cheio de fome)

Bem, já andei por aí a ler a entrevista de duas linhas do Rui Duarte de Olhão, espero que tenha tido uma boa classificação no “Record” (quem souber, que avise s.f.f.). E agora vou trincar qualquer coisa, estou cheio de fome.

Karl Manfred war ein paar Tage geschäftlich verreist und hatte sich nicht gemeldet. Pacific Finance ist leicht nervös geworden.

Mail 1:

Attn:Karl Manfred Schmidt-Lustig,

We are still waiting to hear from you.

Stephen Cooke.

Mail 2:

Attn:Karl Manfred Schmidt-Lustig,

We are wondering why we have not heard from you, we may recommend your unwillingness to Christian Aid if we do not hear from you.

Stephen Cooke.

Karl gibt ein kurzes Lebenszeichen und weckt Hoffnungen:

Oh dear Mr. Cock,

I’m sorry, I was on a business travel this week. I’m be at the Western Union again tomorrow morning.

Regards,
Karl-Manfred

Har precis kommit hem från att ha cyklat i överljudshastighet till Konsum/Apoteket och handlat. Lunchmiddag (finns det inget bättre ord för det?) till människor och avmaskningsmedel till hund. Ni vill INTE veta vad Rifa spydde upp inatt. Kan ge er en hint: det rörde på sig. *kräks lite*

Anywho, det blev inget Storheden utan jag tar det imorgon istället. Ska käka och försöka plugga lite nu. Sitter här med nervösa skakningar och kan inte fokusera för fem öre så vi får ju se hur det går, haha. Har sovit enormt dåligt inatt, tror vi har råkat höja värmen för mycket, som hawaii med täcke på sig… It’s a hard knock life

Eftersom jag inte kan koncentrera mig och inte har något att skriva om så vill jag under tiden jag har hjärnsläpp visa något. Min kära sambo satt och utforskade min ritplatta igår (inget snuskigt, lovar) och ritade om en bild han ritat med penna och papper för ett par månader sen. I högtidligen present: en liten Ent! (haha vad rolig jag är!)

Originalbilden här:

Den blev sjukt snygg. Åååh tänk att kunna rita på riktigt…haha. Hans grej är ju att rita träd, ska be honom rita ett åt mig sen. Jäkla same alltså. ♥

Läser man i media under den här månaden så är det den ena berättelsen efter den andra om kvinnor som fått bröstcancer.. och det är bra..
Läser man dem så ser man att alla har en röd tråd.. alla artiklarna är så lika varandra…

Alla berättelserna är snarlika.. och media skriver på samma sätt.. men de använder ju det där ordet som jag inte gillar.. Fast det lär aldrig media sluta med.. för det ordet låter så hemskt…och det är väl därför de gillar det…

Artikeln jag länkar till är bra.. fast där är en del saker som jag kan haka upp mig på.. men det är alltid så.. media får inte HELA bilden.. och det lär de aldrig få..
Det är Evas tankar.. mina är lite annorlunda.. som det där med döden.. hon visste att hon hade cancer när hon mådde dåligt.. och det var under två dagar….

Redan efter två dagar fick jag en operationstid. Dagarna fram till operationen var nog de värsta på hela tiden. Jag kunde inte sova, tankarna bara snurrade. Jag var rädd för att dö och för hur det skulle kännas att inte ha något bröst.

..

Mina dödstankar om att jag nu kommer att dö.. och att jag inte sov vissa nätter för jag trodde inte att jag skulle vakna.. var kom och gick från den 25 april till den 8 juni.. då jag fick reda på att jag hade cancer.. och då var det som om en stor mörk och mycket tung skugga lyftes från mina axlar och jag kunde börja andas igen.. Denna tid i mitt liv.. var avgörande.. för det var då jag började att blogga.. för att känna att jag inte är ensam.. jag kommer inte att dö.. för det vet man att som cancer patient så lägger man sig inte bara ner och dör.. utan man försvinner sakta men säkert..

Två dagar är ingenting i ett helt liv.. och det är inte 1½ månad heller.. men ångesten som jag hade har inverkat på mitt liv.. jag hade varit fruktansvärt glad om jag hade detta bara i två dagar… för den tiden då jag inte visste.. då var livet ett helvete… och jag menar det..

Här har ni ju slående exempel på hur cancervården fungerar i Sverige… vi får alla vänta… vänta på besked.. kallelser.. undersökningar och återbesök..
Återbesöket som jag ska göra på fredag.. flyttades faktiskt fram.. och det med 17 dagar… om de har tänkt till.. eller om det är så att min tid är utsatt vet jag inte.. men om det skulle vara det sista så kommer jag att skrika mig till behandling… allt som finnas kan.. allt.. för hoppet om att överleva är inte slut… mitt jävlar anamma är inte heller slut.. fast det sista går lite på sparlåga… men det ligger så till… att det bara är att plocka fram det på ett par sekunder…

Sen har jag faktiskt fått en annan sak på posten.. jag har inte hunnit läsa allt.. men pappret ligger här… och jag ska blogga om det så fort jag har varit hos doktorn.. när jag vet hur mitt liv i framtiden ska se ut.. så nu mina kära bloggläsare får ni vänta… vänta på att jag ska tala om det vita kuvertet som låg i brevlådan som jag blev både fruktansvärt glad för.. men också så där härligt nervös.. när man vet att något ska hända.. något som man längtat efter.. och som nu.. nu äntligen ska ske…

Nu ska jag fylla dosetter….

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, dosett, bloggläsare, överraskning, nervös, glad, längtan, liv, död, ångest, jävlar anamma, tid, utsatt, behandling, väntan, dödstankar, andas, avgörande, ensam, media, artikel, ord, hemskt, gillas, aftonbladet

“Que jeito? Imperfeito? Eu sou uma pessoa possessiva, Erin. Eu sempre quis cada pedacinho do mundo. Eu sempre quis cada canto, tudo pra mim. Desde criança eu me apropriava de tudo, sempre fui um ladrão por natureza, por mim mesmo. Eu sempre fui um ladrão por opção. Eu roubava tudo que eu tinha, o que eu podia e o que eu não podia pagar. Eu fui me tornando proprietário de muita coisa, e aí veio você, porra” A esse ponto as veias de William estavam tão evidentes em seu rosto que era possível acompanhá-las até o pescoço. Ele suava levemente, e sua pele brilhava por nenhum outro motivo se não ódio. Ódio não dela, nem de si mesmo, nem de nada que ele entendesse. O ódio que ele sentia era da ocasião, daquilo, das pressões que sofria no trabalho, mas principalmente das condições em que se encontrava. Brigando com ela, ela que sempre era  a razão de seu alívio, agora a sua agonia. “E eu passei a querer cada pedacinho de você e foda-se o mundo. E eu não queria mais nada, e eu não roubava mais nada, e eu não queria ser dono de nada. Mas por isso, Erin, eu tinha que te ter”, ele disse e a pegou pela cintura, não lhe aproximou de seus lábios, não lhe aproximou. Apenas lhe segurou, era algo a seu alcance, e era como ele a queria. Sabia que estava errado, e que ela não ia lhe pertencer daquele jeito jamais. “Eu quero, de todos os jeitos. E eu sei que não vou ter, mas quero. E eu sei que perco um pouco de você quando te olho e falo com você desse jeito. E eu sei que tem pedaços de você me odiando agora. E eu sei que eu vou apanhá-los de novo, louco por cada um deles. Eu sei que tem pedaços seus que nem pertencem a mim, nem a você “, gritou. “Pertencem a terceiros, quartos, quintos e primeiros. Eu quero tudo, e eu não vou ter. E essa agonia me mata ainda” Erin o olhava estática, séria. Não lhe dirigia palavras, não lhe dava consolo. Era raro que ele falasse, e quando o fez fez de seu jeito rudimentar, como alguém estrangeiro se comunicando numa língua que não fala. A ciência da expressão direta sempre caiu esquisita para a boca de William. Acuada, Erin o atacou. Não foi atrevida, nem ofensiva, foi contida e com a língua macia para os espinhos corriqueiros que tinha nas palavras. A rebeldia natural dela estava amortecida, mas desesperada para sair. Os nervos de William beiravam uma explosão, ele juntava tudo em raciocínios indecifráveis. Estava nervoso, machucado, dolorido e explosivo. Havia explodido com ela por algo tolo, estúpido. Não por ter razão – talvez não tivesse. Explodiu com ela porque já se sentia nervoso, porque nem a música – que normalmente lhe aliviava todo o nervoso – havia lhe curado daquilo. Sentou-se e desabou, o rosto lívido de calma. Disse a Erin que a amava, e ela foi seca com ele. O deixou indefeso, inseguro, rebatido. Levantou-se de novo, a boca escancarada, as palavras armadas de novo começaram a sair.

“Se o problema tem solução, não esquente a cabeça, porque tem solução. Se o problema não tem solução, não esquente a cabeça, porque não tem solução”

Provérbio chinês

Às vezes, me sinto sufocada. São requisições acadêmicas diversas, cobranças familiares, deveres sociais e morais, além de uma boa dose de carência sentimental. Há dias em que eu não agüento – quero sumir, buscar uma fuga ou um esconderijo para conseguir respirar em paz e alcançar uma falsa sensação de tranqüilidade.

Em momentos de crises assim, sair de casa geralmente ajuda e muito. Dar uma caminhada também é uma alternativa bastante válida para arejar os pensamentos e acalmar os nervos. Mas, atualmente, ir à PUC tem me feito muito bem. Nem preciso estar em aula ou fazendo algo do âmbito acadêmico.

Pelo contrário, às vezes me tranqüilizo só de sentar perto dos CAs e ver o movimento dos estudantes por ali. Um suco de açaí com morango também é bom e melhora muito o meu humor. O melhor é quando consigo juntar todos estes elementos e ainda encontro alguém (um conhecido ou um amigo querido).

Aí, fica perfeito: conversar sobre a vida e as aflições acadêmicas compartilhadas por todos neste louco universo, dar risada, espairecer os pensamentos com brincadeiras bobas e esquecer toda a responsabilidade que há do portão para fora é MUITO bom e animador.

É uma sensação estranha… Mas não é ruim não! É apenas algo diferente do que eu estava acostumada até então!

.
.
.
.

Hej…

Jag är så sjukt jävla nervös så jag har nog aldrig varit så här nervös innan. Går runt med en nervös/rädd- klump i magen hela tiden och den bara växer och växer som en ett svart hål liksom.

Shit om allt går åt helvete liksom.

Eller jag ångrar mej, jag går inte runt, jag klättrar på väggarna som Lollo brukar säga.

Suck, rädda mej typ…?