DN skriver om fat pride, och Catta reagerar på ordvalet:

“Jag reagerar på en rubrik i DN. ” FET OCH STOLT”. Ska man vara stolt för att man är överviktig? Eller ska man få känna sig stolt trots att man är överviktig? Oavsett hur man menar med rubriken så är den dum. För att vara fet är ingenting att vara stolt över, det är i de allra flesta fall farligt. Men även om man är fet så är man ju ändå en människa som vilken som helst så varför skulle man inte kunna vara stolt över vad man är under alla kilon?”

För mig är det självklart: Nej, man kan inte vara stolt över att vara fet, eller över att vara smal, eller över att vara homo, bi eller hetero, eller över att vara transperson eller cisperson, eller över att vara autist eller icke-autist. Däremot kan man välja att låta bli att skämmas för att man är som man är. Fetma eller smalhet kan ha många olika orsaker, men i första hand är det något man har: En kropp som ser ut på ett visst sätt. På samma sätt är det med läggning, könsidentitet och könsuttryck, och med vilket operativsystem hjärnan kör: Asperger, ADHD, en kombination, eller Normalstörd. Det är någonting man bara har, och sånt går inte att vara stolt över.

Det man däremot kan vara stolt över är det man gör. Eftersom alla är olika så kan man såklart inte säga vad det innebär, men det skulle kunna vara:

• Att man inte tolererar att bli trampad på, utan står på sig och vägrar ta skit.
• Att man vågar gå ut och göra roliga saker, fast man vet att man blir dömd av trångsynta individer.
• Att man kan ge svar på tal, och också har lärt sig att inte döma folk för deras okunskap.
• Att man är ärlig mot sig själv.
• Att man är ödmjuk och öppen, och ser människor som de är.

Risken är stor att man bränner ut sig, eftersom man är tvungen att kämpa lite hårdare, men det finns också positiva sidor. Man är inte en bättre människa för att man är eller har varit fet, eller för att man är homo- eller bisexuell, transperson eller bokstavsmänniska. Däremot har man kanske ett visst försprång för att bli en bättre människa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om fetma, övervikt, vikt, utseende, fördomar, normer, fat pride, NPF, autism, Aspergers syndrom, ADHD, psykologi, läggning, heterosexualitet, bisexualitet, homosexualitet, transpersoner, HBTQ, stolthet, neurotypi, könsidentitet, könsuttryck, självkänsla, självbild, skam

En ny genusstudie har sett dagens ljus: Denna gången handlar det om testosteron, barn och leksaker. Forskare i Texas i USA tittade på hur tremånadersbäbisar reagerar på olika filmsekvenser som är tänkta att ge något slags hum om vad de skulle leka ifall de vore större, och jämförde med deras hormonvärden och deras testosteronhalt i fosterlivet.

För flickor spelar hormonvärdena tydligen ingen större roll, men för pojkar finns det en skillnad. Pojkar som hade höga testosteronvärden i kroppen var mer benägna att intressera sig för grupper av människor än för individer, jämfört med de med lägre värden, och de pojkar som hade fått höga doser testosteron i fosterlivet var i högre utsträckning intresserade av studsande bollar än av dockor.

Så vad betyder det?

Kanske att pojkar med höga testosteronvärden har en starkare central koherens – förmågan att se helheter och inte bara detaljer – än pojkar med lägre värden. Det skulle isåfall tala emot teorierna om att det finns ett samband mellan höga testosteronvärden och autism, eftersom ett typiskt autistiskt drag är just en svag central koherens.

Kanske att pojkar som utsatts för höga testosteronhalter i fosterlivet är mindre inriktade på människor och mer på saker; mindre på känslor och relationer och mer på ljud och rörelse. Det skulle isåfall, till viss del, tala FÖR ett samband mellan testosteron och autism.

Kanske att pojkar är mer känsliga för testosteronvariationer än vad flickor är – helt enkelt att flickor är friare att välja själva vad de gillar medan killar är hårdare styrda. Kanske att hormonhalter samverkar med andra faktorer i miljön. Kanske att barn redan vid tre månaders ålder har hunnit lära sig vissa grundläggande könsmönster.

Kanske är det hormonvärden som gör människor besatta av att hitta bevis, för att kunna förklara för andra människor att deras sätt att vara är fel och onaturligt. Kanske är det låga testosteronhalter som driver de som skriver arga kommentarer om att alla skillnader i beteenden mellan könen är biologiska. Det måste ju rimligen vara så, eftersom alla könsroller är avskaffade.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, forskning, biologi, biologism, testosteron, medicin, barn, könsroller, autism, hormoner, psykologi, central koherens, manligt, kvinnligt

En av de positiva sakerna med att ha en aspergerdiagnos är att man räknas in i personkretsen för LSS. Bland annat betyder det att man har rätt till nödvändig tandvård under högkostnadsskydd, och kan få ut ett intyg för det: ett såkallat tandvårdskort. Det går att ha delade åsikter om det, men för mig är det rätt viktigt – i synnerhet idag.

Jag har precis kommit hem från tandläkaren, och det gick inte så bra. I sex-sju veckor eller så har jag dragits med tandvärk. Det som började som ilningar efter att jag ätit har blivit värre och värre och för några dagar sedan hade jag så ont att jag grät i flera timmar, innan jag till slut gav upp och masade mig ner till apoteket för att köpa värktabletter. Nu konstaterade tandläkaren att en gammal lagning har spruckit, förmodligen för att jag har gnisslat, och bakterier har letat sig in ända ner i pulpan. Rotfyllning eller utdragning var alternativen jag ställdes inför. Det är billigare att dra ut tanden, men just eftersom jag har tandvårdskort behöver jag inte tänka på den ekonomiska biten.

De gav mig en spruta med lokalbedövning, och när jag kände att det började verka så började tandläkaren att peta. Jag var lugn och avslappnad, tyckte jag, men det gjorde ont i alla fall. Det finns två saker att göra i en sån situation: Det ena är att skärma av mig från världen och gå helt upp i mitt inre så att jag glömmer bort att det gör ont, men det innebär också att jag stänger av möjligheten att kommunicera, vilket kan göra att det helt plötsligt gör alldeles för ont och jag är fastlåst inuti mig själv. Det andra är att fortsätta vara medveten, och därmed riskera att gå upp i smärtan och ångesten istället. Jag har alltid valt det förra, men nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle tappa greppet om verkligheten. Jag skulle inte fly.

Så jag gnydde och hoppade till när de petade i pulpan. Bedövningen tog inte utan det gjorde fortfarande fruktansvärt ont, så de laddade en spruta till med bedövningsmedel. Den började verka, och tandläkaren hade precis börjat peta igen när jag signalerar att något är fel. Jag sluddrar att jag är yr och något om att “hela jag är bedövad”, och de hissar upp mig så att jag får sitta. Då börjar det: Förmodligen första gången på många år som någon annan blir vittne till mina icke-epileptiska anfall. Hela kroppen skakar, och huvudet slänger fram och tillbaka. Hjärtat bultar och jag får svårt att andas. Blodet rusar ner i fötterna och jag känner mig svimfärdig. Jag vet inte hur lång tid det tar för mig att lugna ner mig tillräckligt för att det ska kännas som att jag är helt medveten om omvärlden igen och har slutat skaka; kanske tio minuter, kanske ännu längre. Och när de börjar gräva igen gör det fortfarande outhärdligt ont.

Jag är alltså både känslig och okänslig på samma gång, vilket är en ganska typisk reaktion bland autister. Två bedövningssprutor får mig att balla ur, men samtidigt gör de mig inte tillräckligt bedövad för att jag inte ska riskera att bita tandläkaren så han slinter med verktygen – vilket jag alltid är lite orolig att göra när jag får ont. Det enda de kunde göra var att peta i en tillfällig lagning och ge mig en ny tid. Först i januari får jag göra min rotfyllning, men den gången ska jag i alla fall få lustgas, och vi pratade också om att jag kanske skulle ha en bettskena också eftersom jag gnisslar.

För en gångs skull inte kände mig fånig och dum som reagerade som jag gjorde, för när de är medvetna om mina svårigheter blir det en annan sak. Jag har ont i munnen och det smakar illa, och jag är fortfarande lite yr, men jag behöver bara betala 150 kronor per besök eftersom jag har tandvårdskort. Hade jag inte haft högkostnadsskyddet hade jag förmodligen dragit ut på det ännu längre, och dessutom fått betala mer än andra eftersom jag inte riktigt fungerar och reagerar som de flesta gör och därför behöver prova mig fram. Att det känns i kroppen är jobbigt nog, men att slippa betala hela kalaset själv är en oerhörd lättnad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tandvård, tandläkare, tänder, hälsa, vård, LSS, stöd, lagar, funktionshinder, autism, Aspergers syndrom, diagnoser, känslighet, bedövning, icke-epileptiska anfall, ångest, smärta, rädsla, tandvårdskort, funktionshinder

Jag vet aldrig vad jag ska svara när folk frågar mig om jag känner någon som “lider av Aspergers syndrom”. Visserligen känner jag många som har asperger, men jag brukar inte fråga dem om de lider av det. Själv lider jag i alla fall inte av min asperger.

Det har varit svårt för mig att veta hur jag ska prata om asperger på något annat sätt än i form av “syndromet”. Å ena sidan vet jag att människor har behov av stöd och insatser, och då måste man ha en diagnos – men å andra sidan är asperger i mångt och mycket snarare ett sätt att fungera på än något funktionshinder. Från vårdens sida har man försökt att bena ut det, och i det tredje diagnoskriteriet slår man fast:

“Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.”

Det är alltså så att om man passar in på alla kriterier i övrigt, men inte egentligen har någon “nedsättning av funktionsförmågan” så kvalificerar man inte för diagnosen Aspergers syndrom. Massor av människor har en aspergerpersonlighet, men inte några större svårigheter – och de människorna får alltså inte heller någon diagnos.

Det här var en av de sakerna som kom upp igår, när jag lyssnade på Torbjörn Anderssons fenomenala föreläsning om “Radikala perspektiv på asperger och högfungerande autism”. Torbjörn använder nämligen ordet asperger i en vidare bemärkelse, och inte som en förkortning för Aspergers syndrom. Det han menar är snarare det som man kanske borde kalla aspergerpersonlighet; människor som fungerar på ett visst sätt – oavsett om de har en diagnos eller inte, och oavsett om de uppfyller det tredje diagnoskriteriet eller inte.

Att se asperger som en personlighetstyp istället för en störning är grundförutsättningen för att verkligen kunna prata om positiva sidor, möjligheter och begåvningar. Det gör det också möjligt att kunna diskutera aspergerdrag hos kända personer som inte fått någon formell diagnos: Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton och Emily Dickinson levde alla på den tid då ingen diagnos fanns att ställa, och många av dem hade kanske inte heller tillräckligt för att få en diagnos – men det faktum att så många av de stora vetenskapsmännen, författarna, konstnärerna och kompositörerna i historien hade autistiska drag är ändå något som är värt att fundera över.

Problemet med att se autismspektrum ur ett strikt medicinskt perspektiv – som något som ofelbart är en störning och helst borde gå att förebygga eller bota – är att man direkt diskvalificerar alla som är “för duktiga” för att räknas in. Därmed förstör man möjligheten att se bakåt och upptäcka den autistiska historien, och man hindras också från att läsa in autistiska drag – eller bokstavsdrag generellt – i framgångsrika människor som lever idag: De är ju inte störda, de har ju inget handikapp, de är ju lyckade. Det är inget fel på dem…

Att diskutera varför en känd person gör si eller så, och säga “hon fick ett DAMP-ryck och skrev mästerverket på tre dygn”, eller “hans förmåga att föreläsa är verkligen autistisk!” är inte självklart smickrande, hur mycket jag än önskar det. Men Torbjörn Andersson har verkligen en autistisk förmåga – inte savant, men autistisk på så sätt att han vet vad han pratar om och att det är det han brinner för. Asperger är förmodligen ett av hans specialintressen, och det märks.

Jag vill att det ska gå att prata om asperger och ADHD som något mer än diagnoser, utan att för den skull förminska betydelsen av den hjälp man kan behöva. Jag vill att det ska vara självklart att det inte är något negativt att ha autistiska drag. Jag vill att folk slutar vara rädda för att stämplas som psykiskt sjuka, som störda, som handikappade. Eller som jag precis upptäckte att min kompis Jörgen hade skrivit på min Facebook:

“Autisten är guld värd, ty Au är ju den kemiska beteckningen för just guld”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, NPF, diagnoser, funktionshinder, sjukdomar, personlighet, kändisar, förebilder, historia, fördomar, normer, neuronormer, neuromångfald, autismspektrum, vård, stöd, psykologi, psykiatri, cripteori, Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton, Emily Dickinson

De sabbar ditt jobb och kidnappar dina barn och ställer till med sattyg. De “lånar” saker utan att fråga, och de är allmänt bakåtsträvande och fast i traditioner, men de är samtidigt väldigt arbetssamma och flitiga och sköter arbetet galant när de väl är motiverade. Deras kultur är så främmande och gammeldags, sägs det. Och ändå har de levt här sedan Lilit och hennes barn fördrevs från Edens lustgård. Det är vi som är invandrare i deras land.

Jag pratar om vittra.

När mamma frågade vad jag vill ha i julklapp var svaret självklart:

“Jag vill ha en butler i julklapp. Han ska helst prata brittisk engelska, men inte vara snobbig. Om han kan baka scones är det ett plus.”

Jag tror inte jag kommer att få någon butler i julklapp, för mamma föreslog att jag skulle hålla mig väl med vittrorna istället. För den som inte vet det är vittrorna eller vittra de där kortväxta typerna som bor i underjorden. Om man är generös mot vittra så kan de hjälpa en med hushållssysslor, och mamma föreslog att jag skulle sätta ut gröt.

Vittra tar dina getter, sägs det. Som om getter gick att äga.

Alla säger att vittra är gammaldags: De har ålderdomliga kläder och de är rädda för stål. Det är därför man lägger någon stålpryl i vaggan hos bäbisar, så att de inte tar ungen: Stål är nämligen kristet, och de är livrädda för kristenheten. Typ. Men tänk om det bara är våra fördomar om vittra?

Jag tror att det är vittra som ställer till det när tekniken inte fungerar: När program hänger sig, när sidor inte laddar som de ska, när mail försvinner och filer trasas sönder. Jag brukar skylla på min teknikpoltergeist som får datorer att krascha bara jag närmar mig en datorsal, men i själva verket är det vittra som spelar folk ett spratt. Det är så typiskt dem: de lånar gärna saker och busar och har sig.

Rovor. Är det mat för vittra?

Men om vittra nu har blivit såpass högteknologiska att de är i min dator, varför ska de då vilja ha gröt? Sist jag offrade till gudinnorna, på Samhain, fick de en morot och en handfull torkad rosmarin och oregano, men vittrorna föredrar bevisligen lagad mat. Kanske är allt tekniskt strul jag haft vittrornas sätt att säga att de är trötta på bilden av sig själva som gammelmodiga. Tänk om vitterfolket behöver frigöras från våra fördomar om dem.

Om jag nu inte får någon butler i julklapp, så får jag väl försöka att ställa mig in hos vittra. Det är lättare att förlita sig på dem än på det såkallade välfärdssystemet. Hemtjänst är lika dyrt som att köpa “hushållsnära tjänster” och då måste man dessutom stå ut med att ha människor omkring sig, fippla med papper hit och dit och ha intyg på allt. Då är det nog lättare att hoppas på vittra. Jag måste bara ta ner stålsaxen vid ytterdörren, så att de vågar sig in – och så undrar jag om de gillar pasta.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vittra, folktro, butler, hushållsnära tjänster, övernaturligt, väsen, trolldom, Norrland, fäbodkultur, bilder, djur, getter, NPF, städning, hushållsarbete, matlagning, disk, tvätt, arbete, hjälp, boendestöd, hemtjänst, fördomar, välfärd, politik, funktionshinder, ADHD, Aspergers syndrom, psykisk ohälsa

Den dagen jag föddes hade Hans Asperger exakt en månad kvar i livet. Jag föddes den 21 september 1980 i Östersund, och han dog den 21 oktober i Wien. Begreppet “Aspergers syndrom” myntades året därpå när den brittiska forskaren Lorna Wing uppmärksammade hans arbete, men det var först på 90-talet som det blev mer känt.

Det fanns alltså inga diagnoskriterier eller ens något ord för det när jag föddes, och det skulle ta ytterligare ett kvartssekel innan jag fick veta att det var Asperger jag hade. Jag kallar den tiden för Mina ordlösa år. Jag hade inga ord för vem jag var, och därför kunde jag inte kommunicera ens de mest basala behoven. Jag kunde inte förklara att jag var trött, hungrig, törstig, varm, orolig, glad, rädd, stressad eller lugn. Först när jag fick ett ord kunna jag börja bygga mig ett språk.

För det är ju så: I en värld där det inte får finnas ord som beskriver det som är annorlunda finns det inte heller någon möjlighet att uttrycka att man ÄR annorlunda. Att säga att en diagnos är en stämpel är att göra den till en stämpel, även om det redan har gjorts tusentals gånger förut. Ord blir vad vi gör dem till.

Din diagnos är din egen, att fylla med innehåll och betydelse. Jag använder mina diagnoser som blomkrukor. Hur gör du?

Veckans bloggtema: Språk. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, NPF, ADHD, autism, diagnoser, vård, psykiatri, ord, språk, psykologi, utveckling, kommunikation, barn

Jag sitter ju och läser lite överallt på olika forum och grejer och har märkt att det finns ett överflöd av psykiatriker i detta land. Var och varannan människa tycks ha enorma kunskaper i att diagnostisera människor med allehanda sjukdomar. Det räcker att en människa har ett visst beteende så är genast dessa psykiatriker framme och konstaterar att personen har borderline, adhd, tourettes eller något annat eftersom det stämmer in på deras beteende. Det kan räcka att en människa gjort en impulsgrej för att man ska konstatera att h*n har adhd, eller att en människa är lite egocentrisk för att man ska påstå att den har asperger.

Nu är det ju faktiskt så att folk kan ha olika beteenden utan att för den skull ha en diagnos. Sen finns det förstås de som är sjuka på riktigt och där det är ganska tydligt att något inte står rätt till,men att ställa en diagnos är inte alldeles enkelt utan kräver en massa utredningar och undersökningar, och därför förstår jag inte varför det blivit så vanligt att alla svenssons tror att dom har den kunskapen, det är ju som att jag skulle diagnostisera folk med cancer efter att ha hört att dom har ett födelsemärke, eller grå starr om jag får höra att någon ser dåligt.

Det är dels otroligt dumt att ge sig in på områden man inte behärskar och dessutom så får folk en massa felaktiga föreställningar om olika diagnoser när folk så tvärsäkert påtalar hur en med adhd, asperger, borderline osv beter sig. Det är inte nödvändigtvis så att så fort en människa begått en ond handling eller ett brott så har dom ett neuropsykiatriskt funktionshinder , utan det kan finnas många andra orsaker till det, tex drogpåverkan, fylla, taskig uppfostran eller vad fan som helst. Nej det måste till en skärpning där tycker jag, nu måste alla självutnämnda experter tagga ner lite.

En av de sakerna jag har haft svårast för när det gäller mindfulness – som jag egentligen tycker är en helt fantastisk idé – är den uppenbart högerliberala uttolkningen som en del kör med: Ta ansvar (och sluta skylla ifrån dig), bestäm dig (för du kan bara du vill), acceptera att livet suger (för det enda du kan göra åt det är att tänka positivt). Jag har letat efter ett queerare förhållningssätt. Nu tror jag att jag har hittat det.

“Uppgiften blir att förhålla sig till lagom”

Jag är trög, men det tog några timmar innan det landade i mig. När jag träffade psykiatern imorse hade jag, med undantag för en halvtimmes tupplur tidigt på morgonen, varit vaken i nästan ett dygn i sträck. Jag glömde att ta sömnmedicinen igårkväll, och sedan glömde jag att gå och lägga mig också. Det var med anledning av mina sömnsvårigheter och min brist på rutiner som hon sa det, och det var på grund av just detta som det tog många timmar innan det sjönk in.

Hon hade kunnat säga “Uppgiften blir att hitta en lagom balans” eller “Uppgiften blir att förhålla dig till dina förutsättningar”, och därmed låta som vem som helst av alla jag träffat. Det gjorde hon inte, och det är precis därför jag har så stor respekt för hennes åsikter. Det är ett år sedan jag träffade henne senast, men det känns som om hon ser rakt in i min själ på tio sekunder och fattar allt.

Att förhålla sig till lagom, det är det jag ska göra alltså. Om jag mår bra av att sitta uppe hela natten och jobba för att jag känner ett såntdär dampryck, hyperfokus, flow, kreativ explosion eller vad man nu vill kalla det, så ska jag kanske tillåta mig själv att göra det. Det är bara om det inte fungerar som det är lönt att peta i det.

Att förhålla sig till lagom är inte att sluta ifrågasätta och sluta vara kritisk, och inte heller att kasta alla regler och rutiner överbord. Det är att granska, ifrågasätta och bara välja att följa de regler som man ser en poäng med. Med tanke på hur extremt mycket skam jag känner runt saker som andra påpekar att jag visserligen inte behöver skämmas för men ändå gör fel, så är det en befriande tanke.

Jag är inte lagom. Jag har aldrig varit lagom, och lär aldrig bli det. Att jag inte är normal har jag accepterat för länge sedan – men att jag inte är lagom har varit svårare. Det har alltid varit av eller på, allt eller inget och svart eller vitt. Så nog har hon helt rätt: Jag måste förhålla mig till lagom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om lagom, normer, psykologi, psykiatri, vård, tankar, känslor, KBT, balans, regler, rutiner, sömnlöshet, dygnsrytm, sömn, hälsa, skam

Att jag läser en hel bok på stående fot är ett tecken på att den är riktigt bra: Asperger och HF autism – radikala perspektiv av Torbjörn Andersson, utgiven på Andet utbildning och förlag. Han skrev själv till mig förut och frågade om jag ville ha ett exemplar, och jag tackade såklart ja. Det tog några veckor innan jag fick tid att läsa den, så till slut ryckte jag bara tag i den medan jag stod och väntade på diskmaskinen – och blev helt fast.

Till att börja med har boken inga sidnummer, utan sidorna är märkta med grundämnen enligt atomnummer: Från Väte till Kvicksilver. På försättsbladet står det – lite kaxigt – att de finns listade längst bak “för de läsare som behöver dem”. Älska.

Boken har alltså bara 80 sidor, men de är fulla med information, idéer och förslag, och ger en bra introduktion till vad Torbjörn kallar neurodiversitet, vilket är samma sak som det jag kallar neuromångfald: En radikal rörelse som inte köper den enformiga, negativa och förenklade bild av asperger som sprids i media och inte heller känner sig helt nöjd med psykiatrins beskrivning av hur det är att vara aspie.

Radikala perspektiv är kanske inte den allra första texten man bör få i händerna när man fått en aspergerdiagnos i vuxen ålder – men den andra. Förutsättningen för att tillgodogöra sig innehållet är nämligen att man redan kan lite om diagnoserna och har något slags hum om diagnoskriterier och symtom; sånt förväntas man redan känna till och beskrivs bara väldigt kort. Däremot är den är en skön motvikt till de böcker som brukar vara skrivna av bokstavslösa psykologer och psykiatriker, där aspieskapet ofta beskrivs som ett problem, som något sjukligt som man antingen borde “bota” eller “övervinna”.

Andersson har fångat stämningen på ett bra sätt, tycker jag, när han i avsnittet “Sagan om aspergarna i landet Synd-om” beskriver hur aspisar är hänvisade till “Dålig Verksamhet” enligt “Lagen om SärSkild felbehandling”, “ArbetsFörledningen” och “FörsämringsKassan” – och minst lika träffsäkert när han beskriver hur en ny rörelse börjar ta form: Vuxna aspisar som börjar prata med varandra och söker något mer än stöd och tröst – förändring, rentav revolution. Än så länge sker det oorganiserat och ibland slumpartat, men med starka viljor i botten.

När jag har läst ut boken har jag tusen idéer i huvudet. Diskmaskinen har tystnat. Tankarna snurrar. På 80 sidor har den lilla röda boken gripit tag om mig och fått mig att inse att jag befinner mig i mitt i en rörelse med en enorm potential; jag har bara inte sett det själv. På tisdag om två veckor ska jag få träffa Torbjörn i egen hög person, när han föreläser i Gävle. Jag hoppas att alla de tankarna har kristalliserat sig till ord och frågor tills dess. Intressant ska det bli, i vilket fall.

***

Boken går att köpa på andet.se, där man också kan se turnéplanen för föreläsningarna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Torbjörn Andersson, Aspergers syndrom, autism, NPF, politik, böcker, kultur, media, funktionshinder, psykologi, psykiatri, föreläsningar, diagnoser, utanförskap, identitet, bilder, fördomar, normer, neuromångfald

17:44 igår bestämde jag mig för att haka på den smileyfria veckan, och för att tjuvstarta på prov.

22:27 skrev jag min första smiley ändå. Det var svårare än jag trott.

När jag började chatta med Dennis, för snart tre år sedan, märkte jag snabbt att det blev många missförstånd. Jag var van vid att lägga till en smiley när jag skämtade, men inte annars. Dennis använder smileys mest hela tiden, och uppfattade min avsaknad av virtuell ansiktsmimik i kombination med mitt sträva sätt att formulera mig som att jag var ledsen, sur eller missnöjd. Det var nog först när han berättade det som jag förstod hur viktigt det är för många att få bekräftande leenden snarare än ord. Jag var van vid att beskriva mina känslor mer målande, men i en chatt fanns det sällan utrymme för sånt. Så jag började använda smileys mer genomgående.

Ganska snabbt märkte jag en förbättring. Folk tolkade mig mer sällan som aggressiv och tvär, och jag kände mindre skam över att vara pretto. Precis som när jag lärde mig att visa olika ansiktsuttryck IRL började jag känna att behovet av att använda stora mängder ord minskade. Visserligen gick även smileysar att missförstå, och de var inte särskilt exakta, men de blev ett kodspråk som jag lärde mig mycket lättare än ansiktsuttryck. Det finns tusentals olika sätt att le på, men bara några få leende smileysar. Dessutom finns det tillochmed guider som berättar vad olika smileysar betyder, för att det inte är självklart för alla.

Idag har jag insett att jag har svårt att släppa taget om dem istället. Smileysar har blivit lite av en trygghet, precis som när jag var yngre och försökte mig på att le för att släta över det faktum att jag uttryckte mig klumpigt i ord. De är i mina ögon ett icke-autistiskt sätt att försöka kommunicera via autismtillgängliga kanaler: Internet är i sin grundkonstruktion autistiskt, men smileysar är ett försök att öka tillgängligheten för bokstavslösa. De är ett språkligt hjälpmedel för de som inte klarar av att låta sina ord stå på egna ben, och för de som hellre delar känslor än tankar.

Jag vet inte om jag är redo att klara mig utan smileysar i en vecka, men jag är redo att göra ett försök. Någonstans saknar jag det där gamla sättet att uttrycka sig på, när jag använde ord och inte ansikten, och när det var viktigare att förklara HUR jag var glad än ATT jag var det. Vi får se hur det går; om jag har tappat min gamla stil eller om det fungerar – och hur länge jag kan hålla mig.

Initiativet kommer från Jardenberg, och Bloggvärldsbloggen/Mymlan, Elkers och Karibien hakar på. Det här blir intressant. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, smileys, smileyfri vecka, ansiktsuttryck, kroppspspråk, kommunikation, språk, bloggosfären, twitter, chatt, IRL, autism, Aspergers syndrom, ord, missförstånd, förståelse, psykologi, NPF, teknik

Det är inget nytt att det finns teorier om att autism orsakas av D-vitaminbrist. Det är inte heller något nytt att autism bland somaliesvenskar kallas för “svensksjukan”, fast det är så SvD vinklar det när de berättar att barn med somaliskt ursprung i Sverige har tre till fyra gånger större chans att få diagnosen autism än genomsnittet. Bristen på solljus, täckande klädsel och skillnader i behovet av soljjus för att kunna bilda D-vitamin beroende på hudfärg är några av förklaringarna.

Hursomhelst så har det bloggats en del om detta larm, och Mamman skriver bra och ger mig en tankeställare:

“Likaså kan man ju fundera ur en social aspekt – är det så att det svenska samhället fungerar sämre för människor med autism (speciellt om man tittar på den högfunktionella autismen/ a-typisk autism). Kanske finns autism även i Somalia – men handikappet är inte lika tydligt? Samhället där fungerar bättre för personer med detta handikapp… handikappet kanske inte blir ett handikapp ö h t?”

Jag tror att omgivningen absolut kan ha en viss betydelse. Autister finns förmodligen över hela världen – men det kanske är så att det i vissa miljöer är lättare att smälta in, att passera som neurotyp, normal, icke-autistisk, för den som har högfungerande autism, atypisk autism och Aspergers syndrom. För de som har klassisk autism är det däremot ofta en annan sak.

Det finns planer på att skrota diagnosen Aspergers syndrom och istället sortera in allt under autism. De som jobbar med DSM-V, den nya diagnosmanualen, vill kunna samla ihop flera diagnoser till en större och sedan kunna bredda möjligheterna inom diagnosen. Jag är kluven: Det är så långt emellan, så stora skillnader. Samtidigt är det mycket som förenar. Och det är den springande punkten, som jag ser det: Skillnaderna är stora, och likheterna med. En vattendelare är just om man huvudsakligen passerar som normalstörd eller inte; om man bemöts som en människa men får höga krav på sig att bevisa sin mänsklighet, eller om man uppfattas som sjuk/störd/handikappad/besatt/gudomlig och därmed blir ett undantag. Även autister av alla grader blir påverkade av hur vi blir bemötta.

Det går inte att exakt beskriva vad det är som gör ett samhälle tillgängligt för autister, eftersom alla människor är olika. Om jag själv önskar mig en värld där kommunikation i första hand sker skriftligt, så finns det de som har läs- och skrivsvårigheter som skulle få det svårare då. Om jag behöver friheten att planera själv så finns det de som behöver tydliga ramar för att fungera. Och så vidare. Istället tror jag att det viktigaste för att skapa ett samhälle som är tillgängligt för bokstavsmänniskor av alla färger, former, smaker och dofter snarare är flexibilitet och mångfald.

Att inte förutsätta att alla människor fungerar exakt likadant, diagnos eller ej, och att inse att det inte alltid är det som är det vanligast förekommande som är det bästa för alla. Den dagen det är verklighet kanske många diagnoser inte behövs. Tills dess är det bara att beklaga att det svenska samhället lider av ett svårt funktionshinder: Neuronormativitet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, funktionshinder, vård, diagnoser, DSM-V, psykiatri, psykologi, NPF, D-vitamin, vitaminer, hälsa, normer, fördomar, samhälle, Sverige, Somalia, psykologi, psykiatri

Jag har tidigare berättat om de förskolor i Stockholm som drivs med scientologpedagogik. “Applied scholastics” kallas “studietekniken”, och för den oinsatta kan det verka som om det inte har något med scientologi att göra. Det har det.

Nu får en av förskolorna, Lövgården i Sätra, kritik av utbildningsförvaltningen efter en oanmäld inspektion. En av punkterna är att informationen till föräldrar – det vill säga den reklam som gjorts för förskolan – inte har varit tydlig med vilken rörelse som står bakom. Vidare har ingen i personalen på Lövgården förskollärarutbildning och flera av dem har anställts utan det obligatoriska utdraget ur belastningsregistret som krävs. Det saknas pedagogisk verksamhetsplan, pedagogiskt material och krisplan. Och allt detta är ändå bara att skrapa på ytan, gissar jag.

Enligt hemsidan går det 22 barn på förskolan. Rent statistiskt är minst ett av dem ett sånt barn som scientologerna förnekar att de finns: ett barn med ADHD, Aspergers syndrom, högfungerande autism, Tourettes syndrom, tvångssyndrom, trotssyndrom, eller förutsättningar att utveckla psykiska sjukdomar. Psykiska sjukdomar och funktionshinder finns nämligen inte, enligt scientologin. Psykiska problem blir antingen bagatelliserade eller skylls på psykiatrin, och sjukdom ses som ett personligt misslyckande och fylls med skuld och skam.

Jag kan bara gissa vad som kan hända ifall ett barn med till exempel svåra tics eller koncentrationsproblem hamnar på en förskola där utgångspunkten är att den typen av avvikelser är ett karaktärsfel. Så fruktansvärt nedbrytande det måste vara, både för barn och föräldrar.

Nu råkar det vara så att dragen är ärftliga, och därför brukar ett bokstavsbarn ha bokstavsföräldrar. Det råkar också vara så att framförallt de som har autistiska drag är svårmanipulerade eftersom de sällan fogar sig i sociala normer för normernas skull, och dessutom ofta är ointresserade av att jaga efter status och berömmelse. Det senare är en av de grundläggande drivkrafterna för att locka in folk i scientologin. Därför hoppas jag innerligt att risken att bokstavsbarn sätts i scientologförskolor är mindre än jag tror. Det är tillräckligt illa om de såkallade normala barnen går där. Scientologerna vill ha dina barn – men bara om barnen är perfekta, enligt scientologernas mått mätt.

Dagens tips: “Högsbo misshandlar barn med autism” av allas vår hjälte Madeleine Larsson Wollnik. Dagens tanke: Om Alexander Bard, DAMP-ikonen nummer ett, hade gått i scientologförskola hade han säkert ägnat hela livet åt att försöka hålla käften, eller något. Hemska tanke.

“Att inte kunna prata är inte detsamma som att inte ha något att säga” är en klassisk autismslogan. Nu tillhör jag de autister som är verbala, men även jag har drag av selektiv mutism och tappar talföret ibland. Att jag då inte säger något är inte detsamma som att jag inte har något jag vill förmedla, snarare tvärtom, och mitt kroppsspråk blir därefter. När jag så kommer ur den fasen och börjar prata igen så tycker jag att jag skickar ut ännu fler signaler, och det bara forsar fram. Men inte ens då verkar någon snappa upp något.

Jag blir alltid lika fascinerad varje gång jag stöter på någon som hävdar att personer med Aspergers syndrom enbart använder ord för att kommunicera. Visst stämmer det att aspisar ofta har ett kroppsspråk som avviker från neuronormen och kan verka stelt och kallt, men det är inte detsamma som att inte kunna kommunicera utan ord. Dessutom är vi många som lärt oss att spela med och liksom tala neurotypi ganska bra, och som därför får våra diagnoser ifrågasatta.

En ganska stor del av min kommunikation sker faktiskt utan ord, och det är inte bara för att jag är så NT-acting som jag är och har lärt in vilka signaler folk använder och försöker återskapa dem. Jag har dessutom mina egna signaler, fast jag egentligen vet att de ytterst sällan fungerar. De når inte fram. Antingen försvinner de på vägen för att de är för svaga, eller så tolkas de på ett helt annat sätt än vad jag menade.

Jag blir väldigt ofta missförstådd, precis som jag ofta missförstår andra. Det säger jag inte för att jag tycker synd om mig själv; att bli missförstådd och att missförstå är inte automatiskt något fruktansvärt och tragiskt. Det är en del av livet för alla, och extra mycket för autister.

Jag säger det för att jag vill att folk ska veta att bara för att de inte själva uppfattar alla signaler så betyder det inte att signalerna inte finns där. De kanske bara har volymen uppskruvad för högt, så de inte hör ordentligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, NPF, kommunikation, språk, ord, neurotypi, neuronormen, missförstånd, selektiv mutism

Den tredje dagens DAMP-vrål är egentligen mer ett muttrande över hur folk kan uttrycka sig som de gör utan att tänka sig för.

Ni minns Gert Åkesson, rektorn i Vellinge som skrev ett kåseri där han uttryckte vad som gick att tolka som att han raljerade över olika funktionshinder: “allergier, Asberger (!), Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism…“? Idag ber han om ursäkt. Nu hävdar han i ett uttalande på kommunens hemsida att det inte alls var meningen att det skulle låta så.

“Exemplen är illa valda och den eller de som känner sig kränkta ber jag uppriktigt om ursäkt.

Exemplen pekar dock på en rad sjukdomar/handikapp som förr hade andra namn eller framträtt under de senaste decennierna. Detta oroar mig då jag både i yrke och privat träffar på fall, några har jag mycket nära mig. Jag har anledning att gång på gång ställa frågan; Är detta något i vårt moderna sätt att att leva som är fel och framkallar t ex anorexi?”

Det är såklart en helt annan fråga, och det var verkligen inte lätt att se det i kåseriet. Visserligen var det min första tanke när jag bara såg ett lösryckt citat, men när jag läste hela texten förstod jag att det inte var fråga om att starta någon slags debatt om vare sig medicinhistoria eller språkbruk. Kanske misstolkade jag det, kanske är det en efterhandskonstruktion från hans sida.

Visst går det att diskutera vad som är vad, vad som ger vad, och vad som skiljer sjukt från friskt och när problemet egentligen ligger i omgivningen snarare än i något hos personen. För många av de diagnoserna han räknade upp är det ju faktiskt ofta så: Föreställningar om att alla människor är likadana och fungerar på samma sätt, normer som pekar ut vad som är rätt och fel sätt att till exempel lära sig på, och saker i den fysiska miljön som sätter upp hinder.

Jag har tappat räkningen på hur många människor jag träffat som sagt “Du vet, om ADHD funnits som diagnos när jag var liten så skulle jag ha fått den”. Vuxna människor i alla möjliga åldrar och som vandrat väldigt olika vägar i livet. En del av dem – de som klarat sig bra och inte har behov av hjälp idag – väljer att inte skaffa sig en formell diagnos, eftersom de inte behöver den. Det räcker med att veta själv. Bara för att diagnosen är relativt ny betyder det inte att svårigheterna är det – och definitivt inte att symtomen inte är verkliga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, Aspergers syndrom, NPF, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, diagnoser, funktionshinder, sjukdomar, Gert Åkesson, Sundsgymnasiet, Vellinge, skolan, fördomar, psykologi, psykiatri, NPF, normer, medicin, historia, vård

Igår DAMP-vrålade jag om bland annat Gert Åkesson som är rektor på Sundsgymnasiet i Vellinge. Han raljerade i ett kåseri över alla “uppfunna” diagnoser, som anorexi, dyslexi och ADHD. Idag berättar Sydsvenskan om hur dåligt det fungerar med stödet till elever med särskilda behov, just på Sundsgymnasiet – men också i grundskolan.

En mamma berättar att hennes son hankade sig fram genom grundskolan utan att få vare sig någon diagnos eller något stöd. När han så äntligen fick diagnosen dyslexi, och skulle börja gymnasiet, var bekymren ändå inte slut. Det fanns inga hjälpmedel, och den såkallade åtgärdsplanen som skolorna är tvungna att göra för varje elev med erkända svårigheter var inte på något sätt anpassad efter elevens behov, utan bara ett förtryckt papper. Det fungerar inte, men mamman fick höra från skolan att hon inte ska lägga sig i, för det är mellan skolan och eleven.

Vellinge kommun tar avstånd från uttalandet i kåseriet men vill inte säga så mycket mer innan man har hört rektorns egen förklaring. Att skolan fungerar så taffligt är tyvärr inget unikt, men det speciella i det här fallet är att rektorn faller på eget grepp. Istället för att hålla god min och låta bli att säga något som går att använda emot honom så går han alltså ut med något som är möjligt att tolka som en förtäckt provokation mot de elever och föräldrar som är berörda.

Klantigt är bara förnamnet. Vi får hoppas att de utreder situationen på skolan ordentligt. Det enda som är skönt med den här typen av utspel är att man vet att Åkesson, precis som alla andra som häver ur sig att diverse diagnoser inte finns, ogärna kör med den bortförklaring som jag brukar ta mest illa vid mig av. Den som bokstavslösa använder för att skylla ifrån sig när de sagt något dumt: “Jag har Tourettes”. Det skulle liksom inte fungera när man bortförklarat alla diagnoser. Som tur var.

***

Även Solbergaskolan, som jag också skrev om igår, har en fortsättning på eländet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, anorexi, dyslexi, Aspergers syndrom, NPF, diagnoser, skolan, Gert Åkesson, Vellinge, rektorer, barn, föräldrar, media, kåserier, Torettes syndrom, bortförklaringar, funktiosnhinder, undervisning, stöd, hjälp, fördomar, gymnasiet

Ibland känns det som om man sagt samma sak hundra gånger, och att det ändå behöver sägas igen och igen och igen för att det liksom aldrig tar slut. Witchbitch gör ett bra försök att reda ut läget, efter ännu en mediaomgång med orden “mördare” och “ADHD” i samma mening igen och igen och igen. Nej, alla psykiskt sjuka är inte farliga. Nej, ADHD gör en inte till mördare, bara sådär.

Den här gången är det det såkallade Vollsjömordet: En nittonårig tjej hittades mördad i augusti. Skjuten i huvudet, förmodligen bakifrån när hon satt vid datorn. Av någon anledning misstänker man hennes femtonåriga lillebror – som har ADHD. Diagnosen nämns i var och varannan artikel.

Man får veta att han har ADHD och har varit aggressiv, men läser man närmare ser man att det är när han inte tar sin medicin som han får problem. Att ha lätt för att bli arg och kanske tillochmed ta till våld är dessutom inte nödvändigtvis detsamma som att vara kapabel att mörda någon. Man får också veta att han borde ha brutit ihop av förhören, om han hade varit skyldig. Han borde ha erkänt.

“Pojken häktades och mordet såg ut att vara uppklarat. Visserligen nekade han, men de rutinerade förhörsledarna visste att det är bara förhärdade återfallsförbrytare som klarar av att sitta inlåsta en längre tid utan att bryta ihop och erkänna. En 15-åring som lider av adhd och som får små doser amfetamin mot sina problem skulle inte vara någon match. Så blev dock inte fallet.”

skriver Oisín Cantwell. Oskyldig eller inte; jag vet inte hur många som skulle klara av att förhöras i två månader utan att erkänna. Inte om man är femton år i alla fall. Däremot är frågan som Rabiatfeminism ställer högst relevant: Hur mycket kan egentligen poliser, åklagare och andra om ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser? Det verkar lite som att de gör generalfelet att utgå ifrån att en person med ADHD beter sig precis som en bokstavslös i trängda situationer, och tolkar hans beteende utifrån det.

“Polisen: – Men ändå så konstaterar du det och du berättar för dessa människor som står att det finns. Kan du förklara för mig hur detta går ihop?

Pojken: – Åklagaren sa att det var ungefär här.”

“– Alla kommer att få se detta. Det blir offentligt tyvärr. Det är så. Här kommer bilder på exakt hur hon är skjuten. Var skotthålen sitter nånstans.

– Det har åklagaren sagt. Ett här vid nacken och ett här i högra pannan, säger pojken.”

Åklagaren sa. Åklagaren har sagt. Jag är inte helt säker på hur en neurotyp bedömer sånt, men för mig som bokstavsmänniska är det den typen av formuleringar som jag ibland använder i pressade situationer när jag inte har någon egen information att komma med men ändå vill vara till lags. Man återberättar det man fått höra, utan att förstå hur det uppfattas.

Han “uppträdde märkligt” när kroppen hade hittats; han vandrade runt i omgivningarna och dök upp vid en polisavspärrning och pratade om blodiga lakan. Han bröt inte ihop och erkände trots två månader av förhör, och trots att de tvingat honom att se bilder av sin systers lik. Han svarade på frågorna som om han tolkat dem bokstavligt. Han “snärjer ibland in sig och beslås med lögner om ovidkommande saker” och han ändrar sin berättelse och verkar inte gå att knäcka.

Citaten i stycket ovan är alltså inte polisens eller åklagarens, utan journalisters tolkningar, men jag tycker ändå att de speglar en okunskap om hur personer med neuropsykiatriska funktionshinder fungerar. Jag tänker inte dra några slutsatser om skuld och oskuld, och jag vet inte vad som hände, men om han nu är en “psykologisk gåta” så säger det mer om hur lite de såkallade proffsen vet om diagnoserna.

Jag undrar om det inte är så att det är lättare att lasta ADHD, Aspergers syndrom eller någon annan av de mytomspunna diagnoserna, än att försöka sätta sig in i hur annorlunda människor kan fungera. ADHD i sig gör en inte till mördare; däremot kan fördomarna om diagnosen vara rentav dödliga – och okunskap om hur människor fungerar leder till gåtor utan lösningar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Vollsjömordet, mord, ADHD, NPF, psykologi, psykiatri, brott, diagnoser, fördomar, okunskap, beteende, språk, kommunikation, brottslingar

Pixlad verklighet förklarar varför klyschorna om neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD och Aspergers syndrom är både tröttsamma och ibland direkt motbjudande. Jag vill inte vara sämre, så jag bjuder på tre egna exempel på saker man inte säger:

Jaså, du är blind? Ja, jag är också synskadad. Jag måste ha läsglasögon ibland, så jag vet hur du känner dig.

Nej, jag tror inte på det där med allergidiagnoser. Det är så mycket sånt nuförtiden, men det är bara något läkemedelsföretagen har hittat på för att tjäna pengar på. Sluta sjåpa dig, smaka på jordnötterna.

Men vet du, lite trött och skakis känner vi ju oss alla ibland när vi ätit lite för mycket godis på en gång. Men inte springer vi och trycker i oss insulinsprutor hela tiden för det.

Fast vid närmare eftertanke kan jag nog inte svära på att det inte finns folk som faktiskt säger sånt. Det finns folk till allt, som det heter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om NPF, ADHD, Aspergers syndrom, funktionshinder, diagnoser, fördomar, psykologi

Forskare i Uppsala har upptäckt att en tredjedel av generna på Y-kromosomen är aktiv i hjärnan under fostertiden. De vet inte varför, eller hur, men de tror att det kan förklara en del könsskillnader.

Samtidigt ser jag en artikel om en annan studie, som jag först tror handlar om samma undersökning. Det gör det inte; den här är kanadensisk och handlar om kroppsspråk. Kvinnor är bättre än män på att läsa av känslor, har de kommit fram till. Anledningen till varför jag blandar ihop dem först är för att båda forskarna som intervjuas nämner autism som en anledning att forska på könsskillnader:

“Det finns många skäl till att denna forskning är viktig. Förhoppningsvis kan den i förlängningen få betydelse både för förståelsen och för behandlingen av depression, autism och flera andra sjukdomar i hjärnan som slår olika mot kvinnor respektive män. För att kunna studera såväl normal som onormal hjärnaktivitet är det viktigt att ta hänsyn till könsskillnaderna”

säger Elena Jazin i Uppsala, och Olivier Collignon i Montreal nämner som exempel på när deras forskning kan komma till nytta:

“psykiska sjukdomar som är kraftigt beroende av kön. Det betyder att de påverkar män och kvinnor olika. Autism är ett bra exempel, eftersom det drabbar fler män än kvinnor och ett av dess särdrag är svårigheten att känna igen känslor”

Jag tycker att det är en väldigt intressant utveckling i sig, hur de argumenterar. För drygt tio år sedan, när debatten om biologistisk forskning var som störst, var det ingen som pratade om autism. Då hette det framförallt att man måste forska på hjärnornas olikheter för att kunna bevisa hur fantastiska kvinnor är. Idag är det alltså för att kunna bevisa hur autism fungerar.

Frågetecknen är många, och i mitt stilla sinne undrar jag när någon kommer att börja använda autism som ett argument för eller emot könsskillnader. Trots allt så är ju graden av autism något som direkt spelar in på hur mycket man låter sig påverkas av omvärlden. Med andra ord skulle det gå att hävda att autister i större utsträckning än icke-autister styrs av de biologiska egenskaper som man försöker kartlägga, eftersom det sociala inflytandet är mindre. Kanske är jag helt ute och cyklar, kanske inte. Det skulle i alla fall vara intressant att se vad en sådan undersökning kom fram till: Vad säger autism om det könade samhället?

Lite orelaterat, men ändå mycket läsvärt: Barnens rättigheter på tv. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, kön, genus, könsskillnader, könsroller, social kompetens, forskning, gener, kromosomer, manligt, kvinnligt, biologism, biologi, hjärnan, medicin, autism, Aspergers syndrom, funktionshinder, handikapp, psykologi, psykiatri, NPF

Regeringen föreslår att föräldrar ska bli tvungna att betala för de skador som uppstår om deras barn begår brott. Det kan jag se som både positivt och negativt. Positivt är att de föräldrar som skiter i vad ungarna gör kanske börjar engagera sig mer, negativt är att de föräldrar som har barn med tex neuropsykiatriska funktionshinder där impulskontroll och agressioner kan vara ett problem riskerar att få det jävligt jobbigt. Om man tänker sig ett scenario där en ensamstående mamma har en son med svår adhd i tonåren, han skiter i vad hon säger, hon har sökt hjälp hos socialtjänsten och ungdomspsykiatrin pga detta. Mamman försöker med alla medel hålla sin son inne när han är på dåligt humör, men då han är fysiskt starkare så går han ut ändå när han känner för det. Mamman har tät kontakt med socialtjänsten för att få hjälp, och gör alltså allt hon kan för att stoppa det destruktiva beteendet. Sonen sticker ut när han har lust . När han blir arg så ger han sig på döda ting, eftersom han har ett funktionshinder som gör att han har svårt att kontrollera sig så händerdet att han ger sig på döda ting om någon retar upp honom . Då får alltså denna mamma sannolikt en massa skulder, trots att hon gjort allt hon kan, trots att hon försökt med alla medel att få hjälp. Så förutom att hon sannolikt har det fruktansvärt tungt med de problem sonens funktionshinder ger, så ska hon också bli skuldsatt. Är det rättvist?

“- Du kan inte som mamma säga “jag hade ingen aning”, utan man förutsätter att föräldrar har lite mer koll på sina barn, säger Ask (M) till Sveriges Radios Ekoredaktion.” Det är ett svart-vitt tänkande som har föga lite med verkligheten att göra för vissa. Det finns massor med föräldrar som gör allt för att kontrollera sina barn, som lämnar och hämtar, som uppfostrar sina barn vad som är rätt och fel, som försöker ha stenkoll på vilka dom umgås med och vad som ska ske under kvällen, men vars ungar likt förbannat spårar ur. Sen finns dom här föräldrarna som skiter i vad deras barn gör, som skiter i var de är på helgerna, som skiter i om 12-åringen inte är inne klockan 01.00 på natten. Och visst vore det bra om man kunde få dom att ta sitt ansvar som föräldrar, men detta är ett system som också skulle straffa folk som redan har det fruktansvärt jobbigt,trots att dom gör allt dom kan.

Ska man ha en sån lag så måste det finnas undantag så att föräldrar till barn med tex psykiska funktionshinder inte drabbas lika hårt. Är det en ungdom/barn med ett funktionshinder där impulskontroll och agressivitet är en av beståndsdelarna så känns det orimligt att föräldrarna ska straffas för detta, förutsatt att man kan visa att man gjort vad man kan genom att tex kontakta socialtjänst, ungdomspsykiatrin osv. Nej man får nog utveckla detta förslag och visa hur det ska funka för de med tex dessa problem först. Sedan är frågan, hur länge ska föräldrarna göra det, är det till barnen är straffmyndiga vid 15 år eller är det tills dom är 18? Det är inte alltid så enkelt att de barn som förstör har oengagerade föräldrar, och det stör mig att man i regeringen inte är mer insatt i verkligheten än så. Ännu ett beslut som riskerar att drabba även de som redan ligger hårdast.Däremot så tycker jag det är helt okej om det visar sig att ett barn har stora problem men att föräldrarna inte lyft ett finger för att hålla dom inne, ha koll eller söka hjälp , då kan dom få ta ansvar för att dom inte gjort vad dom kunnat för att förhindra att ungarna begår brott. För övrigt undrar jag varför Ask säger ” Du kan inte som mamma” borde det inte heta förälder, eller är det bara mammor som inte ser efter sina barn?

Nytt inlägg här på den fortsatta debatten där bl.a Jerzy Sarnecki tycker detta är en bra idé. Sparka på ni så blir det nog bra.

Samsjuklighet är mer regel än undantag vid psykiska sjukdomar, en överlappning av flera diagnoser som förvärrar sjukdomsbilden hos patienten och/eller kan göra att det är mycket svårt att särskilja de olika diagnoserna från varandra. Många drag hos ADHD-diagnostiserade psykiskt sjuka stämmer även in på kriterier för borderline och särskilt bipolär sjukdom. Detta leder till att även medicinering/ behandling kan vara svår att anpassa och/eller finna lämplig sort. (saxat från diverse Internetsidor)

Jag har lyckats pricka in tre fucking diagnoser: bipolär sjukdom, borderline/emotionell personlighetsstörning och ADHD. Det är helt sanslöst, bortom förstålighet. Tre diagnoser av psykisk karaktär. Haha, lika bra att slå på stort när man ändå håller på. Sanslöst. Och det värsta är att jag inte reflekterat över denna komorbiditet förrän nu. Blundat med öronen ihärdigt, separerat problembeteenden i bästa multipla personlighetsanda.

Och jag börjar sakta ta till mig ADHD-spektrumet, får insikt i både uppväxt och nutid. Upptäcker svar på frågor jag aldrig vetat fanns. Det oförstådda dolda kroppsspråket, oemottagligheten för ironi, icketilltagligheten för tillsägelser, min omogna personlighet, impuilsiviteten, oförmågan att reflektera över konsekvenser av handlingar, glömskan, otåligheten, min okontrollerade ilska under uppväxten, hyperaktiviteten följd av total passitivitet, intesiviteten, min bottenlöst sjunkna självkänsla, motviljan mot förändringar, omöjligheten att kontrollera känslor, den ständiga förnimmelsen av att inte höra hemma i livet.

Alltså, tre fucking diagnoser, helt otroligt, snacka om problembild. Och alla lappas över varandra, vissa symptom inkluderas av alla tre diagnoserna på samma gång; tex impulsivitet återfinns hos alla tre störningarna. Det är oändligt, det är en rigid förklaring till mitt beteende under uppväxten och tonåren, ett svar på min omogenhet i vuxenvärlden.

Och jag accepterar med jämnmod, det är ingen mening med att slåss mot natueren längre, det är bara ännu en kamp dömd att misslyckas. Jag erkänner för mig själv att jag är sjukare än jag ville tro, att de psykiska och neuropsykiatriska funktionshindren begränsar mig från att mogna till en vackert röd tomat och erkänna vuxenlivet. Jag är en tonåring fångad i en vuxen människas intellekt och kropp.

Och jag har så ont inuti, smärtan och ångesten lever sitt eget liv under min tunna hud.  Det enda som tystar demonerna är kemiska substanser. Jag går till jobbet, trär på mitt skal och håller ryggen rak. Smyger hem, rasar ihop till en trasig pöl, sugs ner i virvlande svarta maskhål. Trasas sönder omigen av hårda ord och nålvassa anklagelser. Tigger om förlåtelse i all evighet, sluter avtal jag bara kan hålla tills min hjärna får en injektion av psykiskt gift. Vägrar resolut att glänta på fönstret till mitt djupaste hål, viskar bara tyst när ingen hör; jag är en förskräckt alien vilsen i en snårfylld skog, det enda jag förmår är att springa, springa till längre bort. En pusselbit lämnad överbliven när pusslet blev färdiglagt.

Och det smärtar som mest när jag ser alla människor som bildar familj, skaffar barn, köper hus, kör volvo. Det finns inte för mig, det finns inte. För mig finns bara överlevnad, sekunder bortblandade i klockans urverk, en ändlös sorg som beslutsamt skapat en oavbruten erosion i mitt inre. En sorg som skär sönder mitt liv till små strimmor. Friskheten är långt borta, jag vågar inte ens nudda med tungan tanken, jag smakar inte på vitklädda snöflingor. 

Kanske väntar jag bara på att jag ska gå under likt ett skepp som styr mot grundet. Böjer mig som ett grässtrå i vinden, låter det som är jag suddas ut till en genomskinlig spegelbild. Det enda jag kämpar för är att inte göra Honom arg, då köper jag mig tid, kan leva ännu en dag till utan dödslängtan. Bara jag inte förargar Honom, då slås allt i bitar och jag sneglar mot gula engångsrakhyvlar och nyinköpta medicinförpackningar.

Jag läser i Aftonbladet om en ny bok om babyindustrin; någon som heter Danny Wattin har skrivit “Ursäkta, men din själ dog nyss” som någon slags framtidsvision om ett samhälle där människor beställer barn med olika egenskaper. Tekniken finns redan, men är hårt reglerad i Sverige. I USA är det däremot möjligt att till exempel välja olika egenskaper hos den som donerar spermier eller ägg: inte bara ögonfärg, hårfärg och etnicitet, utan även yrke, utbildning och likhet med en kändis.

“Äggen som är dyrast att köpa idag kommer från unga, blonda, blåögda toppstudenter. Det är samma ideal som i de gamla ras­biologiska idéerna.”

säger Wattin. Själv undrar jag mest om man kan reklamera barnet om det visar sig ha oönskade egenskaper. En sjuttonårig tjej i USA stämde mannen som biologiskt sett är hennes far för att han förde vidare en genetisk mutation, Fragil X, till henne. Hon hade fått inlärningssvårigheter på grund av kromosomfelet, och ansåg att han hade sålt en dålig produkt. Vem vet, om tjugo år kanske någon stämmer en spermadonator för att barnet inte alls ser ut som Keanu Reeves, eller för att sperman från professorn och Mensa-medlemmen resulterade i ett barn med grav autism och utvecklingsstörning.

Det sistnämnda är faktiskt nästan realistiskt. Om man började testa donatorernas anlag för autism skulle antagligen många av de som är eftertraktade för deras höga utbildnings skull falla ifrån. Det är en hårfin gräns mellan genialitet och utvecklingsstörning, och båda ryms inom autismspektrum. Att försöka designa en bäbis kanske inte alltid ger det man hade hoppats på, utan något helt annat – ett tekniskt geni som kan bygga robotar men inte klarar av att använda en tvättmaskin, till exempel.

Vi lever redan i en rasbiologisk värld, där det finns läkare som skor sig på att sälja tvivelaktiga behandlingar mot autism som kan göra barnen permanent impotenta och sterila; som om autister inte har någon användning för sina könsorgan ändå. Vi lever i en värld där “social kompetens” är viktigare än allt annat, och där normen är att vara neurotyp (icke-autistisk); det gör det svårt att hitta en partner för den som inte är tillräckligt skicklig på det sociala spelet.

Kanske kommer systemet med donerade ägg och spermier att ge en ökning i antalet barn med olika autismtillstånd, om det kriterium de väljs ut efter är utbildning och yrke snarare än sånt som social begåvning. Frågan är om det i så fall är något att oroa sig för; det tycker då inte jag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, biologi, genetik, ärftlighet, Aspergers syndrom, intelligens, spermadonation, äggdonation, barn, familj, social kompetens, ytlighet

“Det är ju inte som om jag är sjuk på riktigt. Jag har ju kunnat blogga varje dag, till exempel.”

Just de orden intalade jag mig själv igår, och visste inte hur snart jag skulle få äta upp det. Efter tre veckors obestämbar halsinfektion har jag börjat tröttna rejält, så igårkväll bestämde jag mig för att ignorera tröttheten och ge mig ut på en kvällspromenad i skogen. Det var helt fantastiskt och jag mådde som en prins – tills jag vaknade imorse och verkligen var sjuk på riktigt. Egentligen borde jag ha stannat i sängen hela dagen, men jag tog mig på något sätt till psykologen och hem igen. Det var såklart jobbigt, men det gick.

Hursomhelst har jag i min feberyra hunnit tänka en hel del på det där med just sjukdom. Det sägs att personer med autism har mindre autistiska symtom när de har feber, och det finns en undersökning som på sätt och vis bekräftar det: En grupp barn med olika autismspektrumdiagnoser visade sig ha färre avvikelser från det “normala” (det neurotypa, icke-autistiska) på vissa beteendeområden när de hade feber, jämfört med när de var friska. De områden det gällde var irritabilitet, hyperaktivitet, repetitivt beteende och avvikelser i talat språk, och när de blev friska gick de alltså tillbaka till det gamla beteendet.

Det kanske inte är så konstigt att man är mindre hyperaktiv och gör färre stereotypa rörelser och liknande när man är sjuk; är man trött orkar man helt enkelt inte göra så mycket. Att ha feber gör i alla fall mig lugn – för lugn. Folk kan säga att jag verkar vara ovanligt samlad och fokuserad när jag själv känner precis raka motsatsen. På väg till psykologen idag klev jag rakt ut i gatan så en bil fick tvärbromsa. Jag skulle gå över och stannade, men trodde att jag var kvar på trottoaren när jag i själva verket var en halvmeter ut i körbanan. På vägen hem gick jag in i en hög buske som hängde ut över trottoaren, som jag inte la märke till förrän den slog mig på armen och nästan i ansiktet. Den typen av händelser är mer regel än undantag när jag är trött – och det är det som är grejen, tror jag.

Jag är en mästare på att fejka koncentration, i synnerhet när jag är okoncentrerad. När jag är sjuk eller trött tar jag in färre intryck från omgivningen, och det är därför jag kan se ut som om jag är ovanligt koncentrerad och samlad när jag i själva verket knappt är medveten om världen. Min hjärna behöver egentligen gå på högvarv för att klara av sånt som att hålla sig på trottoaren och väja för hinder, och det är samma funktion som gör att tanken lätt vandrar iväg, att jag så ofta avbryter människor, att jag gör tusen saker samtidigt.

När jag är sjuk går hjärnan på lågvarv: En sak i taget, för fler orkar jag inte. Sinnena trubbas av och jag tar inte längre in precis allt som händer. Kanske är det så de bokstavslösa är för jämnan, fast inte riktigt lika mycket. Uppenbarligen klarar de flesta av dem av både att gå rakt och att upptäcka busken innan den attackerar. Fast det är klart: de har många års träning bakom sig, och kanske inte ens vet något annat. Mina neurotypa symtom försvinner när jag tillfrisknar, som tur är – för om det är såhär det är att vara “normal” förstår jag inte riktigt hypen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, feber, sjukdom, funktionsnedsättning, koncentration, hyperaktivitet, perception, intryck, uppmärksamhet, trötthet, influensa, lugn, psykologi, neurotypi

Det märks att det är en pandemihysteri på gång; det syns på vad folk skriver om. Tidningsartiklar och blogginlägg svämmar över med orden “ADHD”, “DAMP” och “autism”. Även om man gått ut med att inga barn under tre år kommer att vaccineras så verkar det som om folk tror att man kan utveckla autism av sprutorna även om man är äldre, tillochmed som vuxen. Det sprids konspirationsteorier och dåligt kontrollerade fakta som maskrosfjun i vinden, och därtill är det många som tvekar och är oroliga. Så jag tänkte kommentera några av inläggen som skrivits, utifrån mitt eget perspektiv.

“Jag drar en LÄTTNADENS SUCK! Läkemedelsverket har gått ut med rekommendationen att inga barn under 3 år BÖR vaccineras mot svininfluensan. Det var verkligen GODA nyheter! I annat fall hade vi med största säkerhet förstört en hel generation med småbarn! Andelen barn med ADHD, Autism och Aspergers hade då – enligt min mening - riskerat att öka explosionsartat!”

Varför skulle det? Det finns inte ens några bevis på att den faktiska andelen bokstavsbarn har ökat sedan man införde MPR-vaccinationer (MPR=mässling, påssjuka, röda hund), trots att det lagts ner enorma summor på att försöka få fram ett samband. Den enda forskningsrapport folk har byggt sina teorier om vaccin och autism på som faktiskt gav något resultat visade sig senare innehålla direkt förfalskade uppgifter. Däremot finns det hur många undersökningar som helst som inte hittar något samband. Jag repeterar: Den enda undersökningen. Förfalskad.

Det avslöjandet kom dessutom bara några veckor efter att en högt uppsatt chef inom Autism Speaks, en amerikansk lobbyorganisation som bland annat framställer autism (av alla grader) som ett fel som måste botas, hoppade av. Alison Singer tröttnade på att de andra i föreningen hela tiden ville att man skulle forska mer och mer och mer på vaccinationer. Hon ansåg att istället för att jaga bevis för att vaccinationer orsakar autism när det uppenbarligen inte ger något resultat så kunde man lägga pengarna på annan forskning som faktiskt betyder något.

Uppenbarligen finns det en tröttsam fixering vid att försöka “bevisa” sambandet mellan vaccin och autism, som inte är särskilt vetenskaplig alls. Idén om att det är vacciner som orsakar autismen hänger också ihop med bilden av bokstavsdiagnoser i alla dess former som något som enbart ställer till med besvär. Att “diagnoser” måste innebära ett enda långt lidande är en så vanlig inställning att jag knappt reagerar längre.

“Själv skulle jag nog föredra att jag eller mina barn fick influensan framför risken att drabbas av ADHD eller autism, därför tänker vi inte ställa oss i kön.”

Själv föredrar jag definitivt ADHD och Aspergers syndrom (en lättvariant av autism) framför influensa, i synnerhet jämfört med svår influensa. Fast nu är det väl inte direkt så att jag har så mycket till val, och jag vet såklart inte hur det hade varit att inte vara “drabbad” av detta. Däremot vet jag både hur det är att ha influensa och hur det är att inte ha influensa, och jag föredrar att vara frisk och ’störd’ framför att vara sjuk.

Naturligtvis kan jag bara tala för mig själv, men 99% av tiden skulle jag aldrig vilja byta bort min damphjärna mot en släng av influensa. Den procenten som är kvar – de stunder då jag verkligen deppar – önskar jag istället att det verkligen gick att få Aspergers syndrom av vaccin. Isåfall skulle jag vilja vaccinera hela världen. Tyvärr är det bara en önskedröm.

Dagens svininfluensa: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, vaccin, svininfluensa, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, DAMP, NPF, funktionsnedsättningar, Autism Speaks, influensa, sjukdom, forskning, vetenskap, medicin, vård