Både Jens Stoltenberg og Obama har røyket hasj da de var yngre. Obama har nettopp signalisert at statene skal få lov å regulere cannabis selv – det er synd dette temaet er så tabubelagt at det sannsynligvis ikke er noe tema når Obama kommer til Norge. Men kanskje neste gang han kommer? Legalisering er i vinden internasjonalt, og både Danmark og USA ser ut til å være i ferd med å gjøre hasj lovlig.

Det er mange sterke meninger ute og går etter at Barack Obama ble tildelt Nobels fredspris. Jeg lytter gjerne på de som mener at komiteen burde ventet noen år til.  Mannen er jo tross alt sjef for et land som gikk til krig på falske premisser og som fremdeles står inne med okkupasjonsstyrker. Det eneste Obama har fått utrettet i forhold til prisen, er et håp om en ny amerikansk utenrikspolitisk linje. Samtidig skal en ikke kimse av det. Hele verden er mer åpen mot USA etter Bush. Samtidig virker det som om komiteen har sett seg blind på sjernestatusen og smir mens jernet er varmt. Nobelkomiteen tenker nok helt sikkert på institusjonens slagkraft ute i verden og regnet med både applaus og jubel for fredslandet Norge. Det det kan fort slå tilbake.  Kissinger fikk jo også prisen. Noe som er flaut å se tilbake på.

Hva om vi inviterer Toby Keith til å synge sanger om krig og fred og sånt?

Fredspriskonserten er enda mer blodfattig enn selve utdelingen. Jeg lurer på hvem som har bestemt hvilke artister som skal fronte arrangementet. Er det ikke naturlig at artister med et engasjement innen fredsarbeid får innpass? Hvis Toby Keith kjører igang “Courtesy Of The Red White And Blue”, så er pinlighetens bunnpunkt nådd. Egon Olsen sier dette mye bedre enn meg. Jeg synes det er merkelig at de lar en slik mulighet, (som Nobels fredspris - og konsert er) til å skape et virkelig engasjement, bli vannet ut i en kommersiell suppe uten innhold. Slik lista ser ut i dag, så kunne de like greit invitert Lamb of God til konserten. Fremdeles ikke så mye budskap, men ihvertfall bra musikk.

“Justice will be served, And the battle will rage
This big dog will fight, When you rattle his cage
And you’ll be sorry that you messed with, The U.S. of A.
‘Cause we’ll put a boot in your ass, It’s the American way”

Jeg fikk aldri den store opplevelsen av tv-serien “Carnivale” da RottUlf anbefalte meg å se noen episoder. Kanskje jeg prøver på nytt om en stund.

I ettermiddag (torsdag 22 oktober) tok jeg en østgående bane fra Jernbanetorget. Jeg gikk ned inngangen ved narkotrappa (rett utenfor Oslo S), og ved billettlukene var det 10-15 politifolk som stoppet alle reisende som kom opp fra østgående baner. De scannet alle reisende med metalldektorerer. Jeg har ikke lest noe om denne storaksjonen fra politiet sin side i media, så jeg regner med at det hele var en “oppvarming” til den politistaten vi kommer til å se når USAs president Barack Obama kommer for å motta den urettmessige tildelte Nobels Fredspris. Mens jeg passerte var det en arabisk innvandrer som ble arrestert (sannsynligvis fordi han hadde noe dop på seg).

Litt merkelig at mediene ikke skriver noe om store politiaksjoner. De pleier jo alltid å nevne noe ellers når det skjer store aksjoner…

TV2 – frykter for Obamas sikkerhet i Oslo
VG – skal overvåke psykisk ustabile
Kong Harald inviterer Obama til overnatting
Obamas menn finkjemmer Oslo
Negerkongens menn finkjemmer Oslo

Idag är jag publicerad i Fria Tidningen med en debattartikel om varför Barack Obama inte förtjänat Nobels fredspris, ännu. Och vilka konsekvenser det allför tidiga priset kan få för hans utrikespolitiska agenda. Vet ännu inte om det kommer att finnas någon internetlänk men hoppas på det.

“-Tildelingen av årets Nobels fredspris til president Obama er en av de riktigste fredspriser i sin tid”, skriver Knut Roger Andersen og styret i Oslo Arbeiderparti i en debattartikkel i Dagsavisen 15.10 2009.

I Nobels testamente er det skrevet at prisens intensjoner blant annet er å støtte opp om de initiativ og prosesser som pågår og som fremmer fred, forsoning og avspenning. I tillegg er det understreket at dette skal gjelde i inneværende år. President Obama har siden han vant valget og inntok Det hvite hus vært den som mest har skapt håp og tatt de viktigste grep for en mer fredelig verden med vekt på demokrati, menneskerettigheter og avspenning. Hvilken annen har gjort det?

Bak Obamas seier er det en pris som er betalt av generasjoner av mennesker. Slaver som kom fra Afrika til Nord-Amerika, undertrykkingen, rasismen og diskrimineringen av amerikanere i generasjoner har mobilisert en kamp som er kronet med Obamas seier. Det i seg selv er et fredsbudskap til verden. Obamas sikkerhetspolitiske initiativ om fjerning av atomvåpen og nedrustning, sist i FNs sikkerhetsråd i september, skaper ikke bare håp, men fører til handling.

Obamas vektlegging av multilateralt diplomati og dialog fører til endringer i en hel verden. Latinamerikanske ledere rekker fram hånda til Obama, og hilser dialogen. Obama hilser den muslimske verden på arabisk. Obama startet ingen krig i Irak eller Afghanistan – han har etablert en plattform som i langt sterkere grad enn noen gang før kan skape varig fred og stabilitet i Midtøsten, inkludert i forholdet mellom Iran og Vesten.

Dette har Nobelkomiteen og Thorbjørn Jagland sett. Det står stor respekt og anerkjennelse av den prisen som nå gis til den mannen som i 2009 har lagt grunnlaget for en bedre verden. Obama ba i sin tale til FNs generalforsamling i år om en håndsrekning. La fredsprisen bli en av mange håndsrekninger til en bedre verden, og ikke en surmuling over at Jagland er med og løfter Obamas visjon.

Inte nog med att beslutet om att ge Obama fredspriset var tveksamt, det var också en oenig kommitté som eftar att ha blivit övertalade beslutade att ge honom det. Tyvärr gör ju detta att betydelsen av Nobels fredspris undergrävs än mer. Pinsamt och tråkigt.

Läs Lars Rydings kolumn i SvD om Thorbjörn Jagland, Obama och Nobelpriset. Faktiskt väldigt rolig!

Han skriver bland annat: “De omfattande reaktionerna från stora delar av världen visar något som Nobelkommittén i Oslo märkligt nog glömt bort: Nobelpriset är ett urstarkt varumärke. Det behöver inte köpa sig renommé genom att ge priset till en megastjärna. Det är sådant som Polarpriset sysslar med i en ambition att någon gång i framtiden ha byggt upp en äkta patina och prestige. För Nobel behövs det inte alls. Ändå måste pr-effekten ha vägt tungt i den norska nobelkommittén eftersom någon annan vettig prismotivering knappast går att hitta.”

Tankevekkende. Og temmelig overbevisende.

Det er alltid en overgang å komme hjem fra feriereiser i øst og virkeligheten der, til Norge og nyhetsbildet her. På flybussen fra Flesland i går hørte jeg Dagsnytt 18, der første sak jeg fikk med meg er at det nå må bli delt ut influensavaksine til alle griser her i landet. Med et smil kan man tenke at norske griser er mer verdt enn utenlandske mennesker, eller at panikken som vanlig har forkjørsrett i dette landet her. I dag morges var en av hovedsakene i morgennyhetene på NRK P2 at veistandarden i Norge er katastrofalt dårlig. Det er også komisk, for en som nettopp har vært i Ukraina. Så er det fremleggelsen av statsbudsjettet, det skulle jeg gjerne skrevet om, men i dag skal posten gå til utdelingen av nobels fredspris til den amerikanske presidenten og superhelten Barack Obama.

Jeg fikk med meg saken i norske nettaviser mens jeg ennå var i Ukraina, og kunne ikke tro det var sant. Samtidig er det delt ut så mange rare fredspriser de siste årene, at hva som er utrolig og sant, og ikke, ikke er så godt egnet til å overraske lenger. Det er noe med det å bli eldre og følge med. Tidligere når man ikke hadde greie på sakene, var en prisutdeling autorativ og selvsagt, den som fikk den fortjente den og skulle ha den. Nobels fredspris ble gitt til den som hadde gjort mest for verdensfreden, sånn var det med den saken.

Kanskje ville jeg også reagert mer på tidligere priser om jeg hadde fulgt med også da. Skjønt, når man ser tilbake på tidligere vinnere, er det mer stil over mange av dem, Aung San Suu Kyi (1991), Desmond Tutu (1984), Moder Teresa (1979) og Martin Luther King (1964) og Albert Schweizer (1952) er bautaer i fredsarbeid.  De fem siste års vinnere er Barack Obama (2009), Martti Attisari (2008), Al Gore (sammen med FNs klimapanel) (2007) , Muhamed Junus (med hans Gramean bank) (2006) og Mohamed ElBaradei (sammen med det internasjonale atombyrået) (2005). Det er en forskjell. Etter årtusenskiftet har det vært smått med storheter blant vinnerne.

Kanskje er det bare det at verden blir tryggere. Da Alfred Nobel skrev testamentet sitt, var det fortsatt reelt at stormaktene kunne gå i krig med hverandre. Det er utenkelig nå. I hele forrige århundre og i alle fall frem til Berlinmuren falt og Sovjetunionen kollapset, så var fred og demokrati unntaket i verden. Nå er det regelen. Vi har også fullt av fredsarbeidende organisasjoner eller organisasjoner med fred og samarbeid som hovedmål, slik som FN, Europarådet og flere andre. Det fantes ikke den gang. Freden Nobel testamerte til har blitt institusjonalisert, kan man nesten si, og de fleste av disse organisasjonene har allerede fått prisen. Man kan ikke godt gi FN prisen år etter år, selv om det nok strengt tatt er dem som gjør mest for freden i verden nå for tiden.

En smått forvirret nobelkomite har dermed forsøkt å redefinere prisen noe, og trekke inn miljøvern som en viktig del av fredsarbeidet i verden. Så viktig at det fortjener – ikke en miljøpris, – men en fredspris. Al Gore fikk prisen for å ha laget en film om klimaforandringene, et foredrag av en film, og Wangari Mattai fikk prisen i 2005 for treplanting i Afrika. Det er sikkert rosverdig arbeid begge deler, men fredsarbeid er det ikke, og mer fred på kloden skaper det i alle fall ikke. Fortsatt er det slik at et klart flertall på kloden er mer bekymret for hvordan de skal få oppfylt sitt daglige matbehov, enn for hvordan de skal få redusert sine daglige CO2 utslipp. At nøden kan gi grobunn for terrorisme og krig kan jeg gå med på, her finnes eksempel. Det gjør det ikke for miljøproblemer og klimaforandringer.

Jeg mener nobelkomiteen bommer med sin nye kurs. Går man bakover til de tidligere vinnerne, ser man også at nobelprisen flere ganger er gitt til folk som har hatt stor nytte av den. Den har trukket ukjente fredsforkjempere frem i lyset, og gjort dem mer uangripelige for motstanderne deres. Her er nevnte Aung San Suu Kyi et godt eksempel, Rigoberta Menchu (1992) som kjempet mot indianernes rettigheter i Guatamala synes jeg også passer godt inn i dette mønsteret. De har bruk for pengene, og de har bruk for publisiteten.

Alle de fem siste års vinnere er svært ressursrike personer og organisasjoner. De har slett ikke bruk for noen fredspris. Derimot har fredsprisen bruk for dem. Da Al Gore fikk prisen i 2007, snakket nobelkomiteen om “merkenavn” og “merkevarebygging”. Jeg skriver det i hermetegn, for dette synes jeg har ingenting med fredsarbeid og fredspriser å gjøre. Nobelkomiteen skal ikke tenke på “merkenavnet” sitt, som om fred er et middel til å gjøre seg selv berømt, som om det viktigste med nobels fredspris er at flest mulig i verden vet hva den er for noe. Et av nobelkomiteens medlemmer uttalte den gang i 2007 at “vi er den mest kjente prisutdelingen i verden”, og gav tydelig til uttrykk at “det skal vi fortsette å være”.

Slik passer det best å gi fredsprisen til Barack Obama, verdens mest populære og superkule mann. Nobelkomiteen har alltid hatt en forkjørlighet for de amerikanske demokratiske presidenter og presidentkandidater, det er for meg bare uventet at Bill Clinton ennå ikke har fått den. Barack Obama har all den kredibilitet og godvilje han trenger, hans oppgave nå er å levere varene for løftene og håpet han har gitt. Jeg kan ikke skjønne annet enn at nobelkomiteen ved å gi Obama denne prisen, også vil håpe at kredibiliteten og godviljen skal skinne litt også på den. Slik kan også nobels fredspris fortsete å være den “merkevaren” (i gigantiske hermetegn) nobelkomiteen ønsker den skal være. 

I kjent norsk stil har man hilst debatten om fredsprisen velkommen, og brukt dette som argument for at prisen er viktig og at den ble riktig utdelt. En uinteressant fredspris ser ut til å være en større frykt for komiteen, enn en fredspris som blir feilaktig utdelt. Jeg har imidlertid alltid holdt fred som viktigere enn debatt, og nobelprisens og nobelprisvinnernes oppgave ikke å skape debatt, men å skape fred.

Frågor jag vill ställa till vissa personer:

Till kommittén för Nobels fredspris (eller ska vi kalla den för idoljuryn?):
- Hur tänkte ni?

Till Sven-Göran Eriksson:
- Hur mycket ska du ha för att inte ta över svenska landslaget?

Till Gud:
- När planerar du skicka tillbaka Jesus till jorden?

Till en evolutionist:
- Vad är meningen med livet?

Till Antikrist:
- Är du född ännu? Om ja, vem är du?

Till Anders Wejryd:
- Om nu beslutet att tillåta samkönade äktenskap i n t e är färgat av dagens politiska korrekthet – varför kom då inte ert beslut för säg en 60 år sedan?

Till FIFA:s tävlingsutskott:
- Hej killar… vad sägs om att låta Malta spela med 16 utespelare och 2 målvakter mot Portugal på onsdag? Kom igen då!

Till Jesus:
- Hur kunde du ge ditt liv för mig, som är så rutten?

Till Steven Curtis Chapman:
- När kommer du till Sverige och spelar?

Till min fru:
- Vad vill du göra på onsdag om en vecka, när vi firar åtta år som gifta?

Till mig själv:
- Vad ska du bli när du blir stor?

Till Steve Yzerman:
- Kan jag få din autograf?

Till min granne Karen:
- Kan du öppna en restaurang och bara servera kycklingbröd och den där u-n-d-e-r-b-a-r-a pizzan?

Till Harry:
- Ska du bli hockeyproffs eller fotbollsproffs?

Till Jana och Febe:
- Varför sover ni inte än?

Till dig som läser min blogg:
- Hur orkar du?

Hilsen. Linus.

Edit: Känns ju bra att jag inte vet när vi firar bröllopsdag…. på tisdag nästa vecka, är det nämligen…

Jeg forsvant til Hallingdal på folkemusikktreff rett etter fredsprisutdelingen på fredag, og har ikke tenkt så mye før jeg møtte storsamfunnet igjen i dag. Mange andre har tenkt i mellomtiden, men jeg våger likevel å presentere mine egne analytiske kloremerker.

Jeg er begeistret for Barack Obama og hans effektive og inspirerende blanding av kunnskapsrik pragmatisme, diplomati og idealisme. Derfor er det ikke lett å skulle skrive at han absolutt ikke fortjener en fredspris. Der står jeg likevel nå, selv om jeg oppfordrer alle til å motbevise meg i kommentarfeltet.

Etter å ha sett hans første offisielle kommentar til tildelingen, tyder nemlig mye på at presidenten mener fredsprisen gir ham rett i det følgende:

Her kan dere se videoen selv:

Jeg biter meg spesielt merke i disse formuleringene:

Mer presist er det disse formuleringene som fanger oppmerksomheten min:

NOBELS FREDSPRIS: Skal gå til «the person who shall have done the most or the best work for fraternity between nations, for the abolition or reduction of standing armies and for the holding and promotion of peace congresses.»

Obama er altså i krig for å forsvare «a set of causes», og han mener at fredsprisen gir legitimitet til hans politiske og militære prosjekt.

Slik blir ikke Nobels fredspris 2009 en fredspris som samler, forener og skaper brorskap mellom nasjonene (fra Nobels testamente: fraternity between nations), men et mandat fra en vestlig symbolstormakt til en vestlig militærstormakt om å intensivere og fullføre en krig hvor sivile liv går tapt både titt og ofte. President Obama nevner også spesifikt at han ønsker å dele denne prisen med amerikanske soldater.

Grei realpolitikk, men ingen god søknad til Nobels fredspris.

Det at jeg personlig stiller meg på vestens og Obamas side i “kampen”, gjør ikke poenget mindre relevant, tvert om: Når prisen tvinger meg til å ta side, tvinger den nødvendigvis andre til å gjøre det samme.

For de sivile tapene i Afghanistan, Irak og Pakistan er store, og bidrar allerede til økt radikalisering.

Når Thorbjørn Jagland og nobelkomiteen til overmål kaller store sivile tap for fred, opprører det selvfølgelig flere enn dem som sympatiserer med voldelig islam i utgangspunktet.

Oppdatert: Noterer at det var stor uenighet i nobelkomiteen.

Barack Obama har altså blitt tildelt Nobels fredspris. Jeg er aldri så lite flau over å være nordmann for tiden, og jeg lurer på hva slags kriterier Nobelkomiteen har brukt for utnevnelsen. President Obama er øverstkommanderende for to angrepskriger. Han har økt USAs krigsinnsats i Afghanistan siden han tok over som president i januar. Det er jo ille nok at en mann med et slikt rulleblad skal få en pris for fred. Men i tillegg kan man spørre seg hva Obama egentlig har gjort av konkret fredsarbeid for å fortjene prisen. Han har begynt et aktivt arbeid i FN for nedrustning av atomvåpen. Han har oppfordret til forbrødring og prøvd å strekke ut en forsonende hånd til den muslimske verden. Men det er mulig å stille spørsmålstegn ved om dette var spesielt lurt gjort. Kanskje det hadde vært bedre for verdens fred og sikkerhet om Obama hadde vist muskler og styrke overfor sikkerhetstrusler som Mahmoud Ahmadinejad, Kim Il-Sung og resten av NATOs og den frie verdens fiender?

Uansett om Obamas strategi har vært den beste og mest fredsskapende på disse områdene, så virker det svært tidlig å gi en fredspris før knapt har rukket å sette i gang sine prosjekter. Utdelingen av årets fredspris virker som en pris for å ikke være George W. Bush. En pris utdelt av Oslos mektige, avdankede AP-hippier for å være mer enig med dem enn det hans forgjenger var.  Og det blir bare for dumt. Provinsielt, selvapplauderende sosialdemokrati av ekte norsk støpning. Det er ikke dette Nobel innstiftet fredsprisen for. Prisen er tiltenkt dem som har fått utrettet (perfektumsformene er gjennomgående i Nobels retningslinjer) nedrustning av våpen og forbrødring mellom folkene,  ikke dem som er enige i det til enhver tid politisk korrekte i Oslos politiske elite og som den samme eliten gjerne vil bli tatt bilde av og spise gallamiddag sammen med.

Noen reaksjoner:
Mali Steiro Tronsmoen, leder i SU:
“Nobelkomiteen har kastet seg på bølgen av Obama-hylling og gitt USAs president en fredspris på et tidspunkt hvor USA trapper opp krigen i Afghanistan, hvor drapstallene stiger for hver måned og hvor Obama ikke har vist noen evne eller lyst til å sette en stopper for galskapen”. Fra www.su.no.

Michael Steele, leder i det republikanske partiet:
“The real question Americans are asking is, ‘What has President Obama actually accomplished?’ It is unfortunate that the President’s star power has outshined tireless advocates who have made real achievements working towards peace and human rights. One thing is certain – President Obama won’t be receiving any awards from Americans for job creation, fiscal responsibility, or backing up rhetoric with concrete action.”
(Michael McAuliff: GOP chairman Michael Seel, Republicans blast President Obama Nobel Peace Prize win, fra www.nydailynews.com)

Oppdatering: Jan Arild Snoen i Tidsskriftet Minerva har et glimrende sammendrag av reaksjoner rundt omkring i verden. Det kan se ut som om tildelingen møter særdeles lite oppslutning. Til og med Obama selv virker heller pinlig berørt.

Det är många som vill sätta dagordningen, och fort. Det är illa eftersom mycket angeläget försvinner fortare än det skulle och det är nödvändigt eftersom ju allt måste upp. Problemet är också att många har en egen, med dunkla motiv eller bara för att synas själv. Och värst är dom typer som i kraft av sitt mandat har rätten att sätta dagordningen.

Berlusconi är ett strålande gräsligt exempel. En premiärminister med sexskandaler och korruptionsmisstankar i mängder på sitt konto, men som ingen tycks komma åt. En egen skaffad åtalsimmunitet är förklaringen. Hur bara det egentligen får gå till. Kanske är det italienarna i stort som inte vet bättre. Eller att dom bara gett upp. Som resten av världen, som tydligen inte bryr sig vem som representerar länder i väst, EU gör det inte heller.

Ställa krav på Tjeckien och Polen och andra som vill vara med, går bra. Ställa krav på en folkomröstning till på Irland går också bra. Men sätta stopp för Berlusconi, nej. Han får fortsätta vara högsta tupp och uppföra sig som tupp, aldrig att andra länders ministrar går ihop och säger ifrån eller gör honom lik andra inför lagen.

Berlusconi är inte bra för Italiens hälsa, ropade tiotusentals demonstranter i veckan. Det är en mycket klar underdrift. Men kanske händer det nått nytt nu, såvida en författningsdomstol i Italien inte skiljer sig ifrån kusinerna i andra länder. Berlusconi själv ropar fortfarande Viva sig själv.

På andra dagordningar har finanskrisen nästan lagt sig och Borg tar sig poäng med sin bonusjakt men utbetalarna kan framöver ändå göra som dom alltid gjort, runda regler och moral och betala ut. Klimatet sägs ändå stå allra överst, åtminstone sen Al Gore började flyga över världen och IPCC rapporterade. Men inga försnack har gett något, det är 55 dagar kvar till Köpenhamn och det går ännu bättre att gömma sig nu när Obama fick Nobels fredspris.

Blev det inget avtal i december var det fredspristagarens fel, alltså skulle han inte heller haft det. Så enkel är världen, och blir därefter. Och på Gotland blir det en grusgrop, inte en nationalpark. Allt enligt alliansens dagordning om att även en utsatt natur ska betala och med nya lagar göras ännu svagare.

Dagordningar sätts av många skäl och vem vet, kanske får Putin nästa fredspris. Han är ju också en trevlig kille.

Så, då var det dax att köpa sig ett par nya skor. Det fick bli ett par Adidas som jag haft senaste 10 åren men nu i Muhammad Ali-edition. Snygga vill jag själv påstå. Jag har fastnat i Bangkok. Verkar ha stora svårigheter att ta mig härifrån. Jag ska ju återvända till Thailand i mars så det finns ju mer utrymme för utforskning av öarna och övriga områden då, om jag nu alltså inte lyckas ta mig härifrån innan mitt flyg tar mig till Hanoi i Vietnam den 20:e oktober.

Sedan kan jag inte hålla mig från den politiska arenan, även om jag hade tänkt vara opolitisk i denna blogg. Men hur tänker egentligen norska nobelkommittén med valet av Obama? Vad har han hunnit uträtta egentligen eller är det ett pris för vad som komma skall? Mig veterligen ska priset ges till den som under det gångna året (fast numera kanske flera år bakåt) gjort mest för världsfreden. Jaha, Obama blev president en vecka innan nomineringstiden löpte ut i början av året. Vad har Obama gjort innan dess då, valkampanjat? Nej, jag har absolut inget emot Obama (än) men norska nobelkommittén har skämt ut sig och sätter samtidigt Obama i en väldigt konstig sits där priset nu alltså sätter press på han. Men, faller Obama faller även Nobels fredspris i slaskhinken. Bra jobbat norska kommittén.

Så här ligger det till: norska kommittén måste på något vis hävda sig mot den svenska och utmärka ena megakändisen efter den andra för att försöka ha ett större jippo än det svenska. Eller är det för att Norge köpte amerikanska stridsflyg och gärna vill ligga i ännu mer god kant med USA än de redan gör?

Som utmärkelsen är nu har norska kommittén gett priset till någon som förväntas göra något, inte som Alfred Nobel bad om att ge priset till den som faktiskt gjort något. Nästa år föreslår jag – om ni läser det här kära norska nobelkommitté – att ni ger priset till Nordkoreas diktator Kim Jong-il. För kanske börjar han då uträtta något positivt för världsfreden i och med pressen han då får av utmärkelsen..

Nej, nu lämnar jag detta ämne och tar mig en Heineken vid poolen istället.

Sköt om er i kylan! Vi ses snart igen..

Det har varit en intressant dag här i Stockholm. De två höjdpunkterna var dels Mona Sahlins och Ingvar Karlssons betraktelser om Olof Palmes avtryck på internationell politik, och dels besöket av Sydafrikas vicepresident som  jag skrev om förut.

Något som har diskuterats flitigt på kafferaster och i andra pauser är Obamas nobelpris. Min uppfattning, som många andras har jag märkt, är att det var för tidigt och det riskerar att undergräva framtida ansträngningar. Hur seriös förhandling kan man bedriva när motståndaren alltid kan kontra med “Varför bryr du dig, du har ju redan ett nobelpris?”…

Kom nyligen hem från kvällens fest i Spårvagnshallarna – nu väntar sängen, för imorgon blir det ytterligare en tidig frukost.

Comics Monkeys with flags up their butts and dynamite in a trophy

Vore kanske bra att instifta ett kalkonpris som fungerar som piska och ha fredspriset som morot om sker en riktig fredsleverans. Att ge priset till Presidenten i USA, ett land som konstant sabbat FN-majoritetens vilja med sitt veto uppfattas nog av de flesta insatta som otroligt enfaldigt.

Nominera honom till ett senare pris, men inte nu. – Vem vet? Kanske han ska ha kalkonpriset?
Eller kanske folket skulle vara inblandade med direktdemokrati enligt www.aktivdemokrati.se’s modell?

Obama inkasserar Nobels fredspris utan att en ha blivit varm i brallan.

Nobelkommittén försvarar sitt val av pristagare.

Björn Lindahl: ”Som att ge litteraturpriset till en som skrivit sin första bok.”

Svenska freds är kritiska. ”Han är en president som bedriver två krig”

Obama: En förhoppning om vad vi ska uppnå

Obama: Jag är överraskad

Obama: “Jag förtjänar inte att ingå i detta sammanhang”

Läsarstorm mot valet av Obama

Staffan Heimerson: ”Så jävla dumt”

Kritik mot att Jagland sitter på dubbla stolar

DN – Nobelkommittén splittrad om Obama

Gårdagens stora nyhet var att nobels fredspris tilldelats Barack Obama. Motiveringen var att han genomfört extraordinära insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk (Människor i både Afghanistan och Irak nickar säkert instämmande).

På, vad är det? 8-9 månader har han hunnit genomföra extraordinära insatser som gagnar freden i världen, imponerande. Finns det kvar av det de rökte på nobelpris- komittén? De måste ha hallucinerat.

Presidenten själv verkar åtminstone ha självinsikt. “Jag förtjänar inte det här”. Nej det gör du inte. Så sant. Svenska freds pekar på situationen i ovan nämnda länder, Irak och Afghanistan och menar att det är oacceptabelt att han tilldelats priset. Priset ska nog ses, menar många, som ett sätt att binda Obama till att handla därefter. 

Om vi nu inte drivs med i vågen av effekterna av pr-kampanjer som ska föreställa Obama som fredsduva så kan man analysera det hela konkret. Istället för att fyllas av förhoppningar grundade i retorik kan man fokusera på det som faktiskt skett under 8-9 månader.

För det första kan man konkret konstatera att Obama behöll en man från Bush-eran. Det var inte vilken man som helst. Det var Robert Gates. “Krigsministern” från Bush-tiden.

Obama, brukar det sägas, ska dra tillbaka trupperna från Irak, men den som trodde att trupperna dras tillbaka för att freden är kommen misstar sig rejält. Det är ett strategiskt tillbakadragande för att “frigöra resurser” till ett annat krig, Afghanistan.

När han tillträde makten gjorde han det med löften om en ny strategi för Afghanistan. Den nya strategin har resulterat i en fördubbling av militära trupper från USA i landet och en ökning av flygbombningar som drabbar civila. Lägg därtill att kriget nu även bedrivs inne i grannlandet Pakistan.

Även i andra delar av världen har USA fortsatt att bedriva krigsverksamhet. Direkt och indirekt med t.ex. militära rådgivare. Somalia, Colombia, Thailand, Filippinerna och Yemen för att nämna några.

USA motsatte sig en oberoende granskning av vad som hände i det senaste kriget i Gaza och Obama fortsätter med den omänskliga embargot mot Kuba.

Men han kan Obama. Han är en duktig retoriker. Så pass att motiveringen var, i motsats till det praktiska han åstadkommit beskrivet ovan, att han genomfört extraordinära insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk.

Uanset politisk tilhørsforhold, så er vi mange, som undres lige pt. For hvad var det lige, der skete i går? Det er næppe undsluppet nogens opmærksomhed, at Obama vandt Nobels Fredspris – men hvorfor? Det spørgsmål hænger stadig ganske kraftigt i luften, i tv-tågerne og i myriaderne af medier.

Don’t get me wrong, I’m all for him. Jeg er af den overbevisning, at verden er blevet et lidt sikrere sted at leve, efter Obama blev præsident. Men manden havde altså kun siddet i tronstolen i ganske få dage, da fristen for nomineringer udløb. Støvet fra paraderne havde næppe noget at lægge sig endnu. Alle de fine ord hang stadig i luften. Og meget vil jeg tiltro manden, men ’world peace’ havde han næppe opnået.

Præsidenten modtager Nobelprisen for sin indsats for at styrke diplomati, for en verden uden atomvåben og for sit arbejde for at forbedre klimaet. Eller måske nærmere for sine intentioner om at arbejde for netop disse ting.

Med andre ord, så har han fået prisen for ord alene. Ingen ’walking the talk’ endnu. Eller som Obama selv siger:

“I will accept this award as a call to action, a call for all nations to confront the challenges of the 21st century.”

A call to action…..Et krav om at foretage sig noget, som endnu venter på at blive realiseret.

Et klima-taktisk træk?
Så hvorfor? Her vil jeg tillade mig at blive en smule konspirationsteoretisk. For overrækkelsen af fredsprisen falder d. 10. december i år i Oslo. Midt i den der klimakonference, som I måske har hørt tale om. Denne løber nemlig af stablen i perioden fra. 7. til 18. december – i København, hvis dette skulle være forbigået nogens opmærksomhed.

Og som en børnefortælling af uvis art og oprindelse, som jeg mindes fra hin barndoms dage, siger: ”Har man sagt A, så må man også sige B”. Altså, har man accepteret Nobelprisen, så dukker man også op for at modtage den. Og hvad ville da være mere nærliggende (i bogstaveligste, geografiske forstand), end at lægge vejen forbi København, når man (hvis ’man’ er USA’s præsident) nu alligevel er på disse nordiske kanter.

Godt nok siger et eksemplar af denne art lovpriste folk, som går under det kollektive navn ’eksperter’, at dette ikke nødvendigvis er realistisk. Men der er nu stadig flere aspekter, vil jeg mene. Nobelkomiteen har flere kort på hånden.

Oveni hatten så har den opmærksomme læser nemlig muligvis bidt mærke i den der klimareference, som har sneget sig ind i begrundelsen for valget af Obama til fredsprisen. Der kan tænkes flere ord, som beskriver dette. Positive reinforment er ét. Gruppepres er et andet.

For kan man virkelig tillade sig at modtage en så prestigefyldt pris som Nobels Fredspris delvis på grund af sine intentioner på klimaområdet, for så derefter ikke at følge intentionerne til dørs? (Eller til Københavns byport)

I think not! I Obamas egne ord, this calls for action! Derfor mit spørgsmål i overskriften. Har valget af dette års modtager af Fredsprisen taktisk karakter? Er det et bevidst, strategisk træk foretaget for at lægge ekstra pres på USA’s overhoved for at leve op til sine løfter?

Og hvis det er, er det så i orden? Helliger det glorværdige og noble(!) mål så midlet?

Klicka för att se inslaget

“- Det är inte ett erkännande av vad jag har uppnått”, säger Barack Obama och menar att “valet av pristagare snarare visar på omvärldens förhoppningar på det amerikanska ledarskapet. [...] Jag kommer att acceptera priset. Men jag ser det som ”a call to action”, en uppmaning till alla nationer att vi tillsammans ska möta de utmaningar som ligger framför oss.” (DN)

Ja, Barack Obama var nog lika förvånad som jag över att han fick Nobels fredspris. Jag tycker att han tog emot nyheten med självinsikt och värdighet, men undrar hur norrmännen tänkte.

Länkar till andra bloggar om: Barack Obama, Nobels fredspris,

Barack Obama fikk Nobels fredspris idag, og det er helt klart delte meninger om saken. Et kjapt søk på Twitter bekrefter at dette er et hett emne:

Jeg visste ikke en gang at Obama var nominert, før jeg logget på Twitter i 11-tiden i morges. Jeg tror det var Urke som postet denne linken, og der lå saken øverst på forsiden.

Nå har ordene “obama”, “barack obama”, “nobel” og “nobel peace prize” vært blant de mest brukte ordene på Twitter, hele dagen.

Noen mener Obama fortjente prisen, andre mener det er idioti. Noen mener han fikk den rett og slett fordi han er mørkhudet.

Nå har ikke jeg satt meg inn i reglene, men jeg trodde at Nobels fredspris var noe man fikk når man utrettet noe stort innen fredsforhandlinger og brobygging mellom krigende parter. Derfor finner jeg det rart at president Obama skal få denne prisen. Han har vært opptatt med masse rot som må ryddes opp i. Obama gikk rett inn i finanskrise og Irak-situasjonen, for ikke å snakke om Afghanistan, og nylig brifet Iran med rakettene sine. Det er ganske mye å holde styr på for USA’s president som har med krig og fred å gjøre. Men han har ikke rukket å gjøre noe stort for verdensfreden ennå. Det er fortsatt amerikanske soldater i Midtøsten, spesielt Irak, og jeg kan ikke si jeg har hørt om noen storslåtte fredsavtaler i regi av Obama i det siste, så jeg stiller meg spørrende.

VG nett skriver:

- Han får prisen for sine visjoner, og sitt arbeid for en verden uten atomvåpen. Han har fanget verdens oppmerksomhet og gitt et håp om en bedre femtid gjennom verdier og holdninger, sier Jagland når han begrunner komiteens avgjørelse.

Klikk her for hele artikkelen på VG nett.

Hvis dét er kriteriene kan jeg jo forsåvidt si meg enig i at Obama har fortjent fredsprisen. Hva synes du? Legg gjerne igjen en kommentar på bloggen.

Og mens jeg blogger om Obama og Nobelprisen, koser jeg meg med en svensk Carlsberg og en Jambalaya ølpølse som er gått ut på dato. Nå skal det sies at esken var merket med “billig grunnet dato” eller noe sånt.

Jeg vet det er forbudt å selge matvarer etter siste forbruksdag, men er det lov å selge de etter “best før”-datoen?

(Ja, jeg spør deg. Det var ikke et retorisk spørsmål)