Har ni hört den där historien om killen som fångade en inbrottstjuv och fick högre straff än inbrottstjuven bara för att han höll fast tjuven? Det är ju helt sjukt! Många jurister får sådana här exempel på självförsvarsstituationer slängda i sina ansikten som exempel på det vansinniga i svensk rättskultur. Men problemet är att de flesta av dessa exempel är rena myter. Få rättsliga företeelser är så omgivna med myter som nödvärnsrätten. Våra egna råttor i pizzan. Dessutom tycks det vara pizzor som pressen gärna är med och bakar. Särskilt snabbmatspressen.

Nödvärnssituationer används ofta som avstamp för hur det finns ett glapp mellan uppfattningen hos ”vanligt folk” och ”juridiken”. Inte sällan får man uppfattningen att det inte finns någon rätt till självförsvar alls i svensk rätt. Men så är det inte. I straffrätten, liksom förmodligen i skadeståndsrätten, fungerar nödvärn som en ”objektiv” ansvarsfrihetsgrund. Föreligger en rätt till självförsvar och någon t.ex. skadar en annan person inom den rätten, vilket kräver att inte våldet är betydligt värre än vad självförsvaret fordrar (du får inte skjuta gubben som klappar dig i baken), så föreligger över huvud taget inget brott. Men en sak som kan komplicera bedömningen är att det ibland kan vara ansvarsbefriande att tro att man befinner sig i en nödvärnssituation som faktiskt aldrig förelåg. Även i en sådan situation kan t.ex. en tilltalad gå fri från ansvar, om hon kan visa att hon trodde att den person som hon utövade våld mot var i färd med att brottslig angripa henne. Det finns ett ganska vitt utrymme för självförsvar. Men det tar stopp när självförsvaret går över till rena angrepp eller hämndaktioner. Och det är den linjen som media tycks ha så svårt att dra.

Det senaste fall som fått medierna och halva Internet – antalet bloggar som beskriver hur perverst rättssystemet blivit är över hundra när detta skrivs – att gå upp i limningen rör en person som slagit till en person flera gånger i huvudet med en domkraft. Tidningarna beskriver fallet på följande sätt. En kraftigt berusad man stoppade en bil som kördes av en äldre kvinna. Mannen trängde sig därefter in i bilen och försökte där strypa kvinnan. En person PA såg attacken och beslutade sig för att hjälpa kvinnan. PA sprang fram till bilen, slog till den berusade mannen två gånger med en domkraft. Kvinnans liv kunde därför räddas. Hovrätten dömde ändå den ingripande mannen för misshandel till ett års fängelse. Med andra ord: Rättsordningen är galen. Igen.

Men rättsordningen är inte galen. Denna gång heller. Kritiken vilar nämligen på en bristfällig bild.

Tidningarnas redogörelse är inte helt falsk. Men den överensstämmer inte med hur de två domstolarna förstått vad som hänt efter att ha hört vittnen och lyssnat på alla de inblandade. Domstolarna noterar angriparen själv inte minns något av vad som hänt. Det är med andra ord inte så att domstolarna lyssnat på boven istället för hjälten. Dessutom har domstolarna respekt för ingripandet i sig. Tingsrätten framhåller till och med, i en ovanlig formulering, att ingripandet i sig var närmast heroiskt: ”PA såg ju något som verkade som om [angriparen] höll på att strypa en äldre och försvarslös kvinna. Att han då ingrep var helt enkelt föredömligt.” Så skriver en domare med empati. Vad domstolarna istället fäller PA för är att han slog till angriparen med domkraften i huvudet en andra gång, efter att han redan ”neutraliserat” angreppet med ett första slag. Det andra slaget spräckte skallbenet på angriparen. Angriparen var obeväpnad.

Bedömde domstolarna motattacken för hårt? Inte vet jag. Jag var inte på platsen när det inträffade. Men när – eller om – man läser en mer detaljerad beskrivning av händelsen framstår avgörandena i alla fall inte som på något vis vansinniga.

Det finns en medial tendens när det gäller nödvärnsfallen. Det är situationer som tacksamt låter sig tecknas på ett spännande sätt. Dessutom är det enkelt att skapa bilden av den rakryggade eller trängda personen som står upp på det sätt vi alla skulle vilja. Ibland är det så det ligger till. Men det är sällan som det är så svart-vitt. Och det är bara när nyanserna i domstolspraxis förvrängs som avgörandena framstår som hårresande. Nyanser är dessvärre inte pressens starkaste gren.

Under de senaste åren så har vi kunnat se hur pressen gått till storms mot en dom som dömde en person ”som bara försvarade sig själv” mot en våldsam och farlig person. Opinionen piskades upp. Vad medierna inte tydligt rapporterade var att domstolen i och för sig fann att nödvärnsrätt förelåg. Det vara bara det att våldet som användes, upprepade hammarslag mot huvudet på angriparen som delvis utdelades när angriparen var passiv, var för mycket, enligt domstolen. Det tyckte Högsta domstolen också senare men friade ändå den som försvarade sig med hänsyn till att han i sitt psykiskt upprivna tillstånd inte kunde försvara sig.

När nyanserna förloras piskas stämningar lätt upp. När media beskriver en juridik som bestraffar hjältar som ingriper för att rädda gamla damer – där domstolarnas faktiska bedömningar bara läses till hälften, om ens alls – så drabbas juristerna och rättsordningen av problem. Det uppstår en uppförsbacke i samtalet. Den uppförsbacken blir allt tuffare eftersom media blivit allt skickligare på att driva på sociala media som ofta lever i symbios med tidningarna – Facebook-grupper och bloggar. Jurister måste bli bättre att i dessa former förklara varför juridiken inte är så vansinnig som den framstår efter medias manipulationer. För det verkar vara att hoppas på för mycket att kritikerna faktiskt ska läsa domen innan de kritiserar den.

(Se även min debattartikel i dagens Expressen)

Fallet, extremt nedkortat:

En vanlig, ostraffad snubbe, JH, blev nedslagen av granne som därefter också går lös på JH med kniv. Dagen efter upprepas attacken, men då försvarar sig JH och drämmer till förövaren med en hammare i skallen 22 gånger.

HovR dömde JH till ett års fängelse för grov misshandel. HD frikände honom, bl.a. med motiveringen:

“Sammanfattningsvis får utredningen anses utgöra tillräckligt stöd för att göra den bedömningen att JH vid gärningen befann sig i ett sådant psykiskt tillstånd att det måste anses ursäktligt att han inte förmått att begränsa sin våldsanvändning till vad som utgjort tillåtet våld enligt bestämmelsen om nödvärn.”

Man har därmed markerat att en kniv kan vara ett lika farligt vapen som ett skjutvapen och att ett offer måste ibland ha rätt till en mer långtgående nödvärnsexcess än vad som hittills gällt.

Domen finns att läsa/ladda ner i sin helhet här (PDF-varning): http://www.aklagare.se/upload/Dokumentsamling/Högsta%20domstolen/Domar/HD%20dom%20B%202219-08.pdf

Bra jobbat, HD!

Idag på DN debatt så hävdar ett antal kändisar med, KG Hammar och Sven Wollter i spetsen, att ett antal personer som brutit sig in på en anläggning och förstört vapen skall gå fria från ansvar med stöd av nödvärnsreglerna. Vapen används för att döda, och genom att förstöra vapen så förhindrar man att någon dödas. Ett slags självförsvar, kan man tycka.

Nu är det i och för sig inte alltid brottsligt att döda. Man kan ju nämligen tänka sig att de vapen som förstördes här skulle användas av personer som behövde försvara sig mot ett brottsligt angrepp. Det påstådda nödvärnet kan då ha saboterat ett effektivt nödvärn för någon annan. Det är ytterligt sällan som det anses berättigat med dödligt våld på sådant sätt att det faller inom nödvärnsrätten. Men vapen kan ju användas även på andra sätt.

I vilket fall så har domstolarna prövat invändningen tidigare. Plogbillsrörelsen försökte tidigare med samma argumentation vid ett angrepp på Bofors vapenfabrik. En i och för sig sympatiskt inställd domare, till plogbillarna sympatiskt inställd alltså, fann att nödvärnsinvändningen inte höll i dessa fall. Något gehör hos domstolarna lär inte Hammar och Wollter få den här gången heller.

Vi har alla läst om Rödeby-fallet där en far försvarade sitt hem och sin familj mot beväpnade ungdomar som attackerade dem. I första instansen friades fadern, men av fel anledning. I andra instansen dömdes han för dråp, slapp fängelse men fick betala skadestånd. Rödeby-fallet har för många blivit symbolen för rätten till självförsvar, inte minst under de omständigheter som föregick Rödebyfallet.

Tyvärr genomsyras dock Sverige naiv och mesig uppfattning, som endasy gynnar förövarna. De som behöver bruka nödvärn utsätts för en överdriven granskning av deras agerande - som domare och nämndemän kan unna sig när de sitter på sina kontor, ljusår bort från den utsatta situation som offret, alltså den som var tvungen att använda nödvärn, befann sig i. “Det använda våldet måste dock stå i proportion till hotet”, som det heter.

Jag menar att rättsväsendet ska acceptera att offret använder sig av “grövre” våld än vad som är tillåtet idag, dvs utvidga nödvärnsrätten. Ett offer som blivit utsatt för ett övergrepp ska inte straffas för att denne, enligt någon domare, råkade använda lite för mycket våld, än vad domstolen ansåg vara nödvändigt. Ett offer har inte möjlighet att göra de bedömningarna i sådana utsatta situationer utan agerar enligt hans bästa omdöme på de få sekunder, ibland mindre, som offret har.

Dessutom kan offret reagera känslomässigt, bli förbannad t.ex, och därigenom agera mer våldsamt. Då kanske ni tänker “men känslouttryck ska inte få avgöra vad man har rätt att göra”. Nej, det är sant. MEN, om en person blir misshandlad, våldtagen eller attackerad i sitt hem, anser jag att man inte ska straffa en person som eventuellt ger utlopp för sin rädsla/ilska – naturliga känslor i sådana situationer. Felet är förövarens och för en sådan ska ingen empati visas. Rättväsendet ska ha överseende med offrets eventuella “överdrivna” reaktion, så länge det handlar om just nödvärn.

Dessutom är det så i Sverige att rättsväsendet har misslyckats, vilket Rödeby-fallet vittnar om. Som Erixon skrev:

Efter trakasserierna i Rödeby borde det för var och en stå klart att nödvärnsrätten måste förstärkas och utvidgas i svensk rätt. När ordningsmakten och rättsstaten inte försvarar oss medborgare i våra egna hem måste vi själva ha rätt att använda allt det våld vi anser nödvändigt mot inkräktare och våldsverkare.

Läs även här.

Hittade på bloggen Germania en ganska lång kommentarslista på om det var självförsvar eller inte att ta fram hagelbössan och försvara sig med. Om att använda en hagelbössa i nödvärn.

Läs mer om självförsvar på nya adressen: www.sjalvforsvar.info

Länkar
Germania – Tingsrätten dömde på fel grunder »

Andra bloggar om
Självförsvar
Nödvärn
Rödeby

Elisabeth Blomberg fortsätter sitt sökande av sympatier, idag har jag sett henne i TV4:s nyhetsmorgon samt hört henne i en längre radiointervjuv, och det var denna som var mest intressant.

Elisabeth kunde inte förstå varför hennes “oskydlige” son blivit skjuten, för de trakasserier som sonen ägnat sig åt var inte så allvarliga, för familjen hade trakasserats så länge och sonen hade inte gjort så mycket. Men, varför i helvete kan kärringen inte svara vad sonen skulle göra där mitt i natten?

Det är faktiskt humor att se och höra denna kvinna uttala sig i alla medier, undrar om TV4 betalar henne?

Senare i radioprogrammet så uttalade dig även chefsåklagare Tommy Clevenhult, även han ville bagatellisera de händelser som familjen utsatts för.

Och sådana som han skall vi ha inom rättssystemet?

Andra intressanta bloggar om: nödvärn, självskydd, slödder, ligister, Rödeby, Blekinge, Karlskrona, offer, ofredande, utredning, trakaserier, vapen, polis, polisen, åtal, rättegång, åklagare, sverige

I samband med dagens friande dom mot den 50-årige mannen i Rödeby så finns det många som är besvikna, men också många som anser att rättvisan har segrat. Allmänhetens rättsuppfattning siljer sig ofta från vad juristerna anser, de flesta medborgare anser inte att man skall behöva stå ut med trakasserier utan lever i villfarelsen att polisen skall hjälpa oss vid problem.

En polis som ser det som sin viktigaste uppgift att jaga fortkörare. Samma polis som tipsats om att Anders Eklund mördat Pernilla lång innan han dödade Engla, givetvis utan att följa upp detta tips.

Men, en av de mest besvikna (svd, dn) med dagens dom är chefsåklagare Tommy Clevenhult, han fattar ingenting. Samma Tommy Clevenhult åtalade den 17-årige ligisten, men ansåg inte att han skulle få något straff då Tommy tyckte synd om honom. Tingsrätten anser helt enkelt inte att åklagare Clevenhult lyckats med det viktigaste i en åklagares uppgift, att bevisa uppsåtet, undrar hur man skall beskriva Tommys kompetens eller sunda förnuft?

Andra intressanta bloggar om: nödvärn, självskydd, slödder, ligister, Rödeby, Blekinge, Karlskrona, offer, ofredande, utredning, trakaserier, vapen, polis, polisen, åtal, rättegång, åklagare, sverige

I samband med att den friande domen mot mannen i Rödby idag (svd) kom, så valde den skottskadade 17-årige ligistens mamma, Elisabeth Blomberg att gråta ut inför TV4s kameror.

Hon tyckte fortsatt synd om sin slyngel till son och kunde inte förstå att hennes son inte är något offer utan en ligist som med stor sannolikhet kommer att belasta rättsamhällets resurser under en lång tid.

Det hon missat var att det var hennes son som var skyldig till hela händelsen och i förlängningen hennes undermåliga uppfostran som ligger bakom. Inte heller hon svarade på frågan vad ligistgänget gjorde mitt i natten under förra hösten.

Om det är någon som borde få ett rejält straff så är det hon som totalt har brustit i sin plikt som förälder.

Andra intressanta bloggar om: nödvärn, självskydd, slödder, ligister, Rödeby, Blekinge, Karlskrona, offer, ofredande, utredning, trakaserier, vapen, polis, polisen, åtal, rättegång, åklagare, sverige

Imorgon kommer tingsrättens dom mot den 50-årige man i Rödeby som med vapen tvingades försvara sitt liv då polisen inte gjort sitt jobb. Idag kunde man se en intervju med den dödade ligisten Simon Söderbergs mamma, som inte kan förstå att den 50 årige mannen släppts från häktet.

Hon frågar sig om inte Simons liv var värt någonting, visst var hans liv värt någonting, men tyvärr så valde Simon att åka hem till den 50-årige mannen mitt i natten tillsammans med ett gäng ligister och deras agerande drev fram till de tragiska händelserna den där natten under förra hösten.

Jag skulle vilja att Simons mamma ger svar på hur man skall försvara sig när man blir attackerad mitt i natten och vad Simon gjorde där.

Andra intressanta bloggar om: nödvärn, självskydd, slödder, ligister, Rödeby, Blekinge, Karlskrona, offer, ofredande, utredning, trakaserier, vapen, polis, polisen, åtal, rättegång, åklagare, sverige

Snart kommer domen i Rödeby-målet. Att den åtalade mannen släppts ur häktet tolkas unisont, även av experterna, som en indikation på att han inte döms till fängelse. Så är det kanske – det brukar i alla fall vara så. (Men släpptes inte Tito Beltran innan sin fängelsedom?)

Det skulle i sådana fall vara i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Om man skall lita på pressen. “Det allmänna rättsmedvetandet” är en term på hur någon som uppfattar sig själv som en god kännare av människor i grupp tolkar inställningen till juridik bland folk i gemen. Det är sällan så mycket till statistik eller empiri bakom påståenden av vad “det allmänna rättsmedvetandet” anser. Sådana självutnämnda tolkare har haft fullt upp med Rödeby-målet. Idag är det SvD som på ledarplats tolkar strömningarna: Det allmänna rättsmedvetandet skulle inte tåla en hård fängelsedom här, konstaterar SvD.

Det hade varit trevligt om SvD, vars ledarsida är bäst i Sverige på att skriva om juridik, hade haft omdömet att vänta litet med spekulationerna. Vad betyder egentligen insinuationen om att det allmänna rättsmedvetandet inte skulle “tåla” en dom? Blir det revolution mot domstolen? Vad är det som ligger bakom Svenskans antagande om befolkningens åsikter? Skulle tidningen varit beredd att på samma lösa boliner tolka folkets inställning till, säg, EMU? Och är det inte egentligen ganska så onödigt att som en av Sveriges viktigaste tidningar gå ut och skriva en domstol på näsan hur den skall döma i ett mål precis innan domen kommer? Det är en påtryckning som den redan medialt pressade tingsrätten kunnat slippa.

(Inledningen i DN:s rapportering är intressant som en perspektivvändare…)

Ja, det stackars uttråkade slynglarna i Rödeby ville bara busa.

• Mopedgänget i Rödeby inför rätta, dn.se
• Rödebydramat: “Vi ville busa”, svd.se
• ” Vi ville busa eller jävlas”, aftonblaskan.se

Den bild som direkt spelas upp i mitt huvud är en sketch i Lorry från förr, där Johan Ulvesson svarar på allt: “Vi har ingen gård”, så är det även med ligisterna i Rödeby, de är egentligen offer. Iallafall om man frågar dem själva, samtidigt så uttalar sig en av deras advokater att de redan är dömda i media, är det egentligen så konstigt? De är ju skyldiga till att vara drägg.

Vem kan tycka synd om dem? Egentligen? Fast med lite insikt i hur rättsväsendet i Sverige fungerar så vet vi att de kommer att komma undan med detta precis som de flesta andra ligister gör. Är det någon som tror de kommer att få något straff? Det är bara i Sverige detta händer, hade det varit i något annat civiliserat land så hade polisen sett till att situationen inte uppkommit och spärrat in ligisterana.

Om det skulle finnas lite rättvisa så är det inte bara de som skulle åka in, även deras föräldrar borde straffas hårt, men inte i Sverige

Vilka signaler sänder detta till medborgarna? Staten kan inte skydda er, skyddar ni er själva åker ni i finkan. I längden kommer detta att leda till att nästa gång någon trakaseras så tar man kontakt med fristående entreprenörer som kan lösa problemet, utan inblandning av polisen.

“Ville bara busa”, ja så här i efterhand så kan man konstatera att det var ett riktigt lyckat bus.

 Andra intressanta bloggar om: nödvärn, självskydd, slödder, ligister, Rödeby, Blekinge, Karlskrona, offer, ofredande, utredning, trakaserier, vapen, polis, polisen, åtal, rättegång, åklagare, sverige

Har ni hört den där historien om killen som fångade en inbrottstjuv och fick högre straff än inbrottstjuven bara för att han höll fast tjuven? Många jurister får exempel på självförsvarsstituationer slängda i sina ansikten som exempel på det vansinniga i svensk rättskultur. De flesta av dessa exempel är rena myter. Få rättsliga figurer är så omgiven med myter som nödvärnsrätten. Våra egna råttor i pizzan.

DN har hittat ett fall där det enligt DN:s reporter i alla fall ligger till som i de här myterna. Rubriken är försåtlig, förstås. “Dömd för att ha försvarat sig själv” Om det ligger till ungefär som Lisinski i DN påstår – och här finns det mer än vanligtvis anledning att läsa med kritiska ögon – så är det väl, ja, anmärkningsvärt. Men å andra sidan: Även enligt DN:s egen story är det ett mycket allvarligt våld som den dömde, han som försvarade sig, utövade. Och i en sådan situation är det inte sällan svårt att tillräckligt visa att försvaret var tillräckligt motiverat av hotbilden. För inte låter det helt galet att en domstol finner att upprepade hammarslag mot huvudet var ett övervåld, mer än nöden krävde. Om nu DN har rätt alltså. Det får vi väl se när hovrätten skall pröva målet.

***

En sak har nog dock DN helt rätt i. I sin faktaruta framhåller tidningen att det är svårt för domstolarna att bedöma nödvärn. Det tror jag stämmer. Det tycks som om det behövs vägledning för en mängd frågor, inte minst för förhållandet mellan straffrättens regler och civilrättens. Kan det vara vårdslöst och skadeståndsgrundande även om det var straffritt pga nödvärn? Ibland kan det vara så, i alla fall, vilket jag nyligen lärt mig mer om i en spännande jur kand-uppsats i ämnet.

Idag började rättegången om den 50-åringen som skyddade sin famil i Rödeby

Samtidigt kan man i svd läsa filosofiprofessor Per Bauhn kommentera hur lagen skyddar slödder och pack mot hederliga medborgare. Han nämner även hur lagstiftningen sr er ut i vissa amerikanska delstater:

“I USA har man i ett femtontal stater på senare år ­utvidgat rätten till självförsvar. Lagen, som brukar gå under namnet ”stand your ground”, innebär att man inte måste bevisa att det förelåg fara för eget liv om man skjutit en inkräktare i ens eget hem. Det räcker med att man kan visa att inkräktaren med våld gjort sig skyldig till olagligt intrång. Lagen innebär också att om man blir angripen på allmän plats så är man inte skyldig att först försöka fly innan man tar till dödligt våld mot angriparen. “

På något sätt så känns det okej för mig, och om slöddret vill undvika att bli skjuta så finns det ett enkelt sätt: ”GE FAN I ATT TRACKASSERA FOLK!” Fallet i Rödeby har visat att staten är total oförmögen att skydda medborgarna.

Jag vet inte vilken värld åklagare Clevenhult lever i när han hävdar att det var en ren avrättning (dn, )? Det verkar som att det bara är jurister som kan förstå varför mannen åtalas överhuvudtaget?

Ilskan växer mot rättegången i Rödeby– 50-åringen får stöd av professor och SvD:s läsare

Man kan även läsa att Tommy Clenehult fått sin bil vandaliserad, givetvis är det inte bra när företrädare för rättssystemet utsätts för hot och trackaserier, men… (dn, svd). Men, Tommy Clevenhult verkar ju anse att det är okej att trackasera folk och fel att försvara sig, annars skulle han inte åtalat den 50-årige mannen?

Inte konstigt att förtoendet för polisen och övriga rättsväsendet minskar.

Andra intressanta bloggar om: nödvärn, hagelgevär, självskydd, slödder, ligister, Rödeby, Blekinge, Karlskrona, offer, ofredande, utredning, trakaserier, vapen, polis, polisen, åtal, rättegång, åklagare, sverige, utredning, rättegång, domstol

Jag brukar roa mig med att jämföra tidningarnas rubriker med innehållet i artiklarna. Ofta blir det mycket intressanta kollisioner. Rubriken har ingen täckning i artikeln.

Nu senast har SvD några mycket intressanta artiklar om en man som avvärjt ett angrepp på en äldre kvinna.

Rubriken på en av artiklarna: Per-Anders Pettersson stoppade överfall - och fick fängelsestraff. En artikel med en sådan rubrik måste bara läsas! Vad kan ligga bakom ett sådant barockt domslut? Jag klickar mig, smått indignerad, till artikeln. Efter att ha läst artikeln är jag riktigt indignerad. Att jag återigen låtit mig luras av en fantasifull rubriksättare!

Så här står det i artikeln: 

I tingsrätten i Mora dömdes Per-Anders Pettersson för grov misshandel. Straffet blev fängelse i ett år och han ska betala skadestånd på 50 000 kronor till 26-åringen. Tingsrätten ansåg att nödvärnsrätten bara kan hävdas vid det första slaget som utdelades när 26-åringen befann sig inne i kvinnans bil, men menar att det andra slaget som utdelades utanför bilen inte kan betraktas på samma sätt:

“I detta läge kan det rimligen inte ha varit befogat att Per-Anders Pettersson utan vidare slog ett så hårt och livsfarligt slag mot NN:s huvud att skallbenet sprack”, skriver tingsrätten.

När man läser tingsrättens motivering kan jag inte förstå hur SvD:s rubriksättare kan få det till att Pettersson dömdes till fängelse för att han stoppat ett överfall. Tingsrätten anser i sitt domsskäl att: “Att eftersom slaget inte var uppenbart oförsvarligt finner tingsrätten att åtalet för slaget mot överkroppen skall ogillas på grund av nödvärn.” Jag tar tillbaka mitt påstående om en fantasifull rubriksättning. Rubriken är ju uppenbart lögnaktig. Tingsrätten anser ju att det första slaget som stoppade överfallet var befogat!

Det domen handlar om är det andra slaget, när överfallet var stoppat. Tingsrätt och hovrätt anser att det inte förelåg någon nödsitiuation, som kan försvara ett livsfarligt slag mot huvudet med en domkraft. Utan att ha varit på plats som vittne eller varit åhörare vid tingsrättens förhandlingar, måste jag ändå säga att domsskälen mot det andra slaget torde vara odiskutabla och väl avvägda.

Jag skulle kanske inte ägnat rättsfallet mer tankemöda, men jag kunde inte låta bli när jag läste Per Gudmundsons funderingar i dagens SvD. Gudmundson verkar inte ha läst artiklarna i den egna tidningen och definitivt inte domsskälen. Per Gudmundson hittar på en helt egen berättelse: “En man låg över henne, och hon skrek för full hals. Pettersson tog domkraften ur bilen och slog mannen över axeln. Men gärningsmannen slutade inte. Pettersson slog en gång till. Den här gången träffade han tinningen på mannen, som föll ihop på marken.”

Vad jag förstår, anser tydligen Per Gudmundson, i motsats vad som sas i tingsrätten, att bägge slagen var nödvändiga för att stoppa överfallet. Det skulle vara intressant att höra vilka källor Per Gudmundson vill åberopa, när han tydligen inte godkänner den egna tidningens artiklar eller tingsrättens gärningsbeskrivning.

Andra intressanta bloggar om: Nödvärn, Tingsrätt, Hovrätt, Rubriksättare, Per Gudmundson

Nu har 29-åringe som misshandlades av Per-Anders i Nås uttalat sig. Han säger att P-A var förbannad på honom sedan innan och att detta var planerat att han skulle slå honom med domkraften, P-A förnekar givetvis detta men visst kan det spela in i bedömningen om huruvida det verkligen var nödvärn. 29-åringen är dock inte speciellt trovärdig i mina öron när han först säger att han inte minns alls att han klivit in i bilen och tagit stryptag pga att han var så berusad, men däremot minns han att han var på väg bort från bilen när P-A oprovocerad slog honom. Är det rimligt att tro att han inte minns något förutom just den detaljen?

Fler inlägg om detta här och här