Varför nöja sig med fyra bloggar när man så enkelt kan starta en femte? Nu har jag alldeles nyss dragit igång Sherlock Holmes på svenska scener. Där ska jag samla fakta om olika svenska teaterproduktioner kopplade till mästerdetektiven. Jag har en mängd fakta i mina pärmar, merparten sammanställda av Ted Bergman under fyrtio års forskande, men på senare år har jag även kunnat fylla i många av luckorna rörande uppsättningar på fasta teatrar och turnéer med resande teatersällskap. Till en början är bloggen ganska tom, men tanken är att jag ska fylla på i takt med att jag hittar nya uppgifter och sakta men säkert föra in all redan ihopsamlad information.

Med tanke på hur inaktiv jag har varit på Svenska Panoptikon det senaste året så är det intressant att detta och förra inlägget båda handlar om att jag startat nya bloggar…

Jag har i sju år forskat på min fritid om skådespelaren Emil Bergendorff (1864-1921). Det börjar närma sig en tidpunkt när jag kan samla ihop mitt material och göra en skrift av det hela. Men först behöver jag spalta upp all information jag har samlat på mig. För detta ändamål har jag nu skapat en blogg om Emil Bergendorff. Förutom Emil och hans familj kommer bloggen handla mycket om teater i Stockholm och landsorten under de två första decennierna på 1900-talet, samt om ett antal andra sekelskiftesbesläktade ämnen.

Björn Ivarsson Lilieblad har skrivit en doktorsavhandling om Stockholms varietéer vid sekelskiftet – det gör mig så glittrande glad! Läste om det i Svenska Dagbladet igår.

Och nu har jag dessutom laddat ned hela avhandlingen som pdf.

Den kommande nattsömnen är förstörd. Mer än gärna!

Ett av mina starkaste tv-minnen från ungefär tioårsåldern är när jag såg filmen Lost Horizon från 1937. Frank Capra hade regisserat historien som byggde på James Hiltons bästsäljande roman. Ett flygplan kraschlandar i snön i de tibetanska bergen och de överlevande hamnar i landet Shangri-La, där allmän lycka råder och ingen åldras så länge man stannar kvar i den evigt gröna paradisdalen. Till slut är det dock några personer som ändå bestämmer sig för att ge sig av därifrån, med allvarliga följder. Sorgeliga saker hända. Och det kan jag väl klara av. Men när en av männen på flykt från Shangri-La senare ångrar sig och vill hitta åter till lyckolandet, och till slut finner vägen tillbaka, ja då grät jag floder. Och jag fixar fortfarande inte – i vuxen ålder - att hålla ögonen torra vid lyckliga återföreningar.

I slutet på 90-talet köpte jag Jakob Hellmans skiva … och stora havet, försedd med sju extraspår. Jag gillade Hellmans låtar redan när de kom, men jag hade aldrig kommit mig för att köpa skivan. Bland de tillagda extralåtarna fanns två av Evert Taube. Dels allsångsklassikern “Fritiof och Carmencita”, dels en som jag inte hade hört tidigare: “Tango i Nizza”.

Nu var det kört igen.

“Fritiof och Carmencita” tillhör den mest kända svenska sångskatten. Den är så ofta sjungen att orden flyter ihop och automatiskt sjunger man bara en lång rad stavelser. Sam-bo-rom-bon-en-li-ten-by-för-u-tan-ga-ta den-ligg-er-in-te-långt-från-ri-o-de-la-pla-ta. Vi vet förstås vad den handlar om, men vi tänker kanske inte på det. Det är en vacker historia om obesvarad kärlek. Fritiof Andersson som kommer ridande på Pampas och träffar Carmencita, hon som tackar nej till Fritiofs frieri, hon som inte vill sträcka sig längre än till att dansa tango och hon som snart ska gifta sig med en man som har tjugotusen kor.

Där slutar historien. Trodde jag. Men så hörde jag Jakob Hellmans fantastiskt nyansrika tolkning av “Tango i Nizza”. Evert Taubes text börjar så här:

Säj minns ni mej ännu, don Fritiof Andersson,
det var länge sen vi fick en dans vi två.
Men jag är Carmencita ifrån Samborobon,
där vi möttes nittonhundratrettiotvå.

Wow, det finns en fortsättning! De möts igen! Åh, jag är en sucker för återföreningar! Speciellt om de är lyckliga. Nu ska vi se hur det går.

En tangokväll på Pampas en afton i april,
ja, ni stal en kyss och sen fick ni en korg! -
Jag var grym, ni blev ledsen, men så går det ju till,
ja och så for ni hem igen till Göteborg -

Det visar sig att Carmencita har flugit från Paris för att på något vis hitta Fritiof. Och Fritiof blir förstås lycklig – Carmencita var hans enda kärlek (säger han i alla fall). Men hur var det med den där friarn med miljoner då? Han som hade tjugotusen kor. Carmencita svarar: “Var nu inte elak, det var bara skämt och jag var bara sjutton år.” Va? Hade hon bara skämtat? Och så hade hon gråtit i fjorton dagar efter att Fritiof hade ridit iväg. Hopplösa tonåring, varför kunde hon inte klämt ur sig något till den kärlekskranke Fritiof med han fortfarande var kvar? De kunde ju ha fått varandra där och då. Och Fritiof som har längtat tillbaka till Pampas för att någon gång återse henne som han fortfarande håller så kär. Men han behöver inte längre fara till Pampas, han kan stanna i Nizza, för nu har ju Carmencita kommit dit – för att till slut tacka ja till Fritiofs gamla frieri. Hon säger så blödande vackert: “Fritiof, allt det du längtar, det bär jag med mej här, mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark!”

När jag hörde den här sången första gången sprängdes fiktionens ramar. Som genom ett trollslag växte “Fritiof och Carmencita” från en sångtext till att bli början på en riktig historia. Jag kommer ofta på mig själv med att gå och nynna på “Tango i Nizza” och varje gång förnimmer jag en vacker känsla och blir varm och lite melankolisk inombords. Det kanske handlar om att jag under så många år verkligen trodde att Fritiofs kärlek var obesvarad – och så plötsligt blev jag varse deras lyckliga återförening. Ingen annan Taube-låt får mig att må så bra som just denna sång, och det vete sjutton om jag kan komma på någon låt över huvud taget som ger mig samma känsla. Som sagt, jag är en sucker för återföreningar i fiktionen.

Jag kollade på YouTube om jag kunde hitta “Tango i Nizza” där. Jakob Hellmans version hittade jag inte, men däremot en med The Real Group. Jag gillar i och för sig den gruppen – de är oerhört skickliga – men Jakob Hellmans tolkning är hästlängder bättre. När The Real Group sjunger sången blir det för mycket virtuos teknik och jag glömmer bort att lyssna till texten. Antagligen finns den även inspelad med Taube själv, men den har jag inte hört.

(Jag ber om ursäkt om jag har överskridit några begränsningar i rätten att återge citat ur sångtexter här ovan och rättar självklart till det om det påpekas. Enligt uppgifter på Jakob Hellmans skiva är låtens rättighetsinnehavare E. Taube/Körlings Förlag AB.)

Den 3 oktober 1897 avslutades Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm. Några dagar senare, den 9 oktober, publicerade skämttidningen Nya Nisse en sång av signaturen “Byro.” med titeln “Farväl till ‘Gamla Stockholm’”. Texten var skriven på melodin Trubadurens dödssång (klicka här för noter). Jag vet tyvärr inte vem som döljer sig bakom signaturen Byro – jag har inte hittat den bland signaturerna i förteckningen Sveriges periodiska litteratur. Det är inte heller någon av de signaturer som revyförfattaren Emil Norlander använde – annars var han en av tidningens viktigaste medarbetare. Sången handlar förstås om rekonstruktionen av Gamla Stockholm och alla dess attraktioner – och på sitt sätt delges vi här författarens minnen från utställningen (något som Historiska museet efterlyst):

Jag sjunger dig, dig Utställningens perla,
från forntid flyttad in i nutids da’r!
Hos dig jag vandrat arla intill serla,
och uti strålglans städs du lefver qvar.
Omkring din ringmur tystnaden nu hvilar,
“Tre kronors” flöjel svängs af stormens ilar,
och nattens mörker vindbron höljes i…
Men minnens skara skymtar dig förbi.

När Rådhuskällarn vid ett torg man satte,
man viste nog, att folket hitåt drog;
på hela platsen, intill Koppar-Matte,
hvar afton var en enda friluftskrog,
och här, vid fulla muggar och traktering,
man såg på slagsmål och på enlevering,
spöslitning fick man känna ej, men si…
Men allt det der är nu förbi, förbi!

Ej heller snedt emot man mådde illa,
der Bacchi tempelhall rests av Lacave,
der xeres doftade, och manzanilla,
der inga ledsamheter visstes af,
der skälmskt man kunde artigheter hviska
till Carmen, bella Lola och Francisca
när “Spanska drufvans” must de skänkte i…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Der bort i gränden Bellio bjöd på dito.
Man der de qvickaste i sta’n fick se:
der sutto vid ett ljufveligt “passito”
Papirius, Jörgen, jag och fru René.
Hvar vän af sången styrde hit sin kosa,
“Santa Lucia” sjöng ragazza Rosa,
Wawrinskys ton till mandolin klang fri…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Bak träden låg Sanct Gertruds gillestuga
med öl och harpspel, violin och korf
och “tänkespråk” för både mö och fruga,
och der bredvid såg’s smedjan, täckt med torf,
och våffelbruket, der som fröken Sjöman
ett kaffe bjöd som kunde lifva dö’ man;
mor Helfrid se’n slog fryntlig mjödet i…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Och loggian, der ner vid vikens vatten
med solens guld utöfver vågor blå,
der, sänkt i drömmar, ända in på natten
jag kunde sitta stilla i min vrå!
Der mellan punsch- och kaffebrickor rusta’
Annette och Greta, Lisa och Augusta,
hårfager, mörkögd, full af poesi…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

Hur vänligt, Gamla Stockholm, till ditt sköte
du, i midsommarnattens clair-obscur,
slöt ordets riddare, som här stämt möte!
Hvad munterhet då rådde, sydländskt yr,
tills Eos pekade med rosenfinger
på Bonfadini, Pierre de Mey och Singer,
på Thomas Kóbor och Jules Claretie…
Men allt det der är nu förbi, förbi.

På dina gator sågos potentater,
båd’ med och utan kungakronans glans;
och “lustig” kallade man en teater,
der likväl sällan något lustigt fanns,
så Grandinson höll på att få dra vefven,
tills hjelpens ängel kom med “Unga grefven”.
Nu Hilda Borgström ock gjort sin sortie…
Med Lustiga teatern är förbi.

O, sommarstad! I alla jordens länder
din like ej man någonsin har sett!
Ack, hit min tanke ofta återvänder,
der glädjens väna genier huldrikt lett.
I kalla dimmors dok dig sveper hösten,
snart faller snö på tinnar, torn och rösten,
i luften hörs flyttfågelskarans skri…
Med dig och med din fröjd är nu förbi.

Här följer några förklaringar för att lättare hänga med i beskrivningen av rekonstruktionen:
Tre kronor = namnet på Stockholms slott fram till branden 1697.
Rådhuskällarn = vinservering i Rådhuset vid Stortorget (se exteriören och interiören).
Koppar-Matte = bronsstatyn som var placerad överst på skampålen på Stortorget – egentligen hörde den inte riktigt till scenbilden eftersom den riktiga Kopparmatte var från 1648 – finns idag uppställd på Stockholms stadsmuseum.
Slagsmål = klockan tre varje dag arrangerades på Stortorget fejkade slagsmål mellan utklädda knektar.
Spanska Drufwan = i hörnhuset till höger om Köpmangatan vid Stortorget låg denna servering.
Xeres = franskt skrivsätt för sherry.
Manzanilla = sherrysort.
Bellio = stuckatören Antonio Bellio hade i ett av trappgavelhusen längs Smedjegatan sin “Taverna degli artisti”, artisternas härbärge med “drufwowin frå Italien att drickja”. Bellio hade även i verkligheten en “Taverna degli artisti”, även kallad Bellios taverna, på Norrmalmstorg nr 4. Dit drogs många journalister och unga konstnärer.
Papirius = L. A. Ahlgren som skrev kåserier och litteraturkritik i Nya Dagligt Allehanda.
Jörgen = Georg Lundström (1838-1910), legendarisk tidningsman, kåsör och stockholmsprofil – gav ut sin egen frispråkiga tidning Figaro. Eftersom utställningen inte valt att annonsera i Figaro försökte Jörgen bojkotta den, dock utan märkbart resultat. En annons kom så småningom och det skrevs därefter mycket om utställningen i Figaro.
Fru René = Anna Branting (1855-1950), skribent i Stockholmstidningen vid den här tiden, gift med Hjalmar Branting.
Sanct Gertruds gillestuga = korsvirkeshus mitt emot slottet med matservering. Inredd med tunga ekbord och tänkespråk på takbjälkarna. Müncheneröl serverades och den ålderdomliga matsedeln omfattade bl a Suden Lax medh Galredh och Tydsk Keijserligh Frankfurter-Cröningzkorffw med Pepparroth.
Våffelbruket = värdshuset Gyllene Våfflan vid Stålsgränden, kopierat efter Kungsstugan i Örebro. Här bjöds våfflor och till det kunde man dricka mjöd eller honungsvin.
Smedjan = klensmedens hus med en riktig svinstia (med därtill hörande lukt) intill.
Loggian = Trumpetaregången som bars upp av kolonner i ena borggårdslängan av slottet.
Ordets riddare = Samtidigt med utställningen hölls den fjärde internationella journalistkongressen i Stockholm 25-28 juni 1897, omkring 400 personer deltog.
Eos = gryningens gudinna i grekisk mytologi – kongressen var främst inriktad på festligheter, och dessa fortsatte långt in på nätterna.
Bonfadini, Pierre de Mey, Singer, Thomas Kóbor och Jules Claretie = deltagare vid journalistkongressen (Romualdo Bonfadini, italiensk senator; Wilhelm Singer, österrikare och kongressens president; Jules Claretie, direktör för Théatre Francais och ledamot av den franska akademien).
Kungakronans glans = bl a Oscar II besökte Gamla Stockholm, men flera utländska kungligheter kom också på visit under utställningssommaren.
Lustig teater = Den Lusthige teater som låg längst österut i Gamla Stockholm. Regissören Emil Grandinson drev denna samt områdets andra teaterscen, Bollhusteatern. Teatern rymde 500-600 åskådare. På programmet stod blandade varieténummer.
Unga grefven = Knut Michelsens komedi som sattes upp av Rydbergska sällskapet på Den Lusthige teater i september 1897.
Hilda Borgström = svensk skådespelerska (1871-1953), kom med i Wilh. Rydbergs turnerande teatersällskap redan som 17-åring, var senare anställd i andra sällskap, men bör alltså ha varit åter hos Rydberg 1897. Inom svensk film blev hon ett välkänt namn.

Det kan vara på sin plats med en utförlig karta över området där Allmänna konst- och industriutställningen 1897 var belägen. Klicka på kartan för att se den i förstoring. Gamla Stockholm ligger längs strandlinjen norr om Skansen.

Utställningsområdet och dess grannar. Ur tidskriften "Årets minnen" nr 1 1897.

Bland grannarna fanns:

* Galärvarvet, som dock hade avstått en del av sitt område åt utställningen samt putsat upp sina gamla båtskjul för att inte besökaren skulle mötas av en anskrämlig syn från Strandvägen.

* Bland Djurgårdsstadens småhus på norra sidan om Allmänna gränd hade åtskilliga försvunnit för att lämna plats åt Konsthallen och Maskinhallen.

* Restaurangen Hasselbacken och underhållningslokalerna Alhambra (huset som numera inrymmer Skansenbutiken), Novilla och Viktoriateatern.

* Skansen, som byggde sin bergbana inför utställningen för att på så sätt locka besökare direkt från utställningsområdet. På kartan får man en bra inblick i dåtida Skansens attraktioner i form av djur och ditflyttade gamla svenska hus.

Det finns få platser där svensk underhållningshistoria känns så levande som på Norra begravningsplatsen i Solna. Personer som annars bara flyktar förbi som namn eller fotografier i min bokhylla får på kyrkogården en länk till nutiden. Jag står vid Calle Barcklinds grav och inser för första gången att det faktiskt existerade en riktig människa bakom namnet, han är inte bara en kortfattad nöjeshistorisk personbiografi i ett skådespelarlexikon. Lite absurt att operettcharmören Barcklind (vars paradroll var greve Danilo i Den glada änkan) och alla de andra för länge sedan bortgångna känns så levande just på denna plats, men känslan är oerhört påtaglig.

Norra begravningsplatsen invigdes 1827 och växte framför allt under 1860- och 1870-talen till att idag ha en yta på 62 hektar. Det är vackert, tankeväckande, fascinerande - och uppe bland mausoleerna på Lindhagens kulle nästan lite kusligt. Att vandra omkring här är som att promenera genom de senaste 150 årens historia. Nobel, Strindberg, Kreuger… Man kan vandra på måfå eller, vilket jag gjorde, använda sig av Göran Åstrands utmärkta guidebok “Känt och okänt på Stockholms kyrkogårdar”. Och letar man efter någon särskild grav kan man i förväg slå upp den på Stockholms stads hemsida: http://hittagraven.stockholm.se – denna sida finns även som mobiltjänst så att man lätt kan hitta numret på en grav även när man befinner sig på själva kyrkogården. Alla gravar är utmärkta med nummerskyltar.

Många av de stora giganterna i den svenska nöjeshistorien har här funnit sin sista viloplats. Vid foten av Lindhagens kulle ligger Gösta Ekman d.ä. och Hasse Ekman under en lyrspelande gestalt av Carl Milles. Bakom en knoppande buske kan man nätt och jämnt skymta reliefen av det tidiga 1900-talets store teaterkung i Stockholm, Albert Ranft. Inne på Judiska kyrkogården är alla gravstenar vända mot Jerusalem – under en av dem vilar stumfilmsepokens framstående regissör Mauritz Stiller.

Det passerar lätt ett par timmar när jag besöker den ena graven efter den andra. Det är så många jag vill hälsa på hos, så många jag vill visa vördnad och tacksamhet inför. För mig är sekelskiftet och decennierna däromkring en så oerhört intressant period. Tiden innan stumfilmen tog över på biografer runtomkring i landet, tiden då de resande teatersällskapen härskade på landets kulturscener. Och under 1880- och 1890-talet i Stockholm var det dessutom varietéernas tid. I utkanten av Norra begravningsplatsen hittar man den främste bland varietéartister, sångaren Sigge Wulff, som mycket tragiskt gick bort redan vid 22 års ålder. Han hette egentligen Bror Sigfrid Lindgren, men på gravstenen är det hans artistnamn som står att läsa, något som förmodligen inte tillhör vanligheterna när det gäller gravstensinskriptioner.

Teaterhistorien består inte bara av kända skådespelare. Det är även de okända aktörernas historia. Emil Bergendorff (1864-1921) har få personer idag hört talas om. Hans son Stig blev rikskänd genom Casino-revyerna, men själv var han en dekorationsmålare som vid 38 års ålder sadlade om till skådespelare inom revygenren, huvudsakligen i resande teatersällskap, och även gjorde några biroller inom stumfilmen. Han fick mestadels god kritik och var en duktig sångare – som sådan var han förresten den förste som framförde en av Fridas visor på scen. Jag har ägnat några års hobbyforskning åt att kartlägga Emil Bergendorffs liv. Jag har försökt ta reda på hur livet tedde sig för en skådespelare som inte tillhörde de främsta. Allt kommer jag förstås inte att få veta, men det är förvånansvärt hur mycket man ändå kan finna genom att leta i arkiven. Nu har jag i alla fall äntligen besökt hans grav. För mig var Emil Bergendorff i allra högsta grad levande redan innan jag begav mig till Norra begravningsplatsen – några års forskande kan lätt leda till sådant. Men det var ändå skönt att få handgripliga bevis på att han verkligen funnits.

På våren 1947 fick journalisten Carl-Erick Holm (“Crick Holm”) i uppdrag av Medéns förlag att porträttera ett drygt fyrtiotal svenska skådespelare. Resultatet kom ut på hösten samma år i form av boken “På tu man hand med filmidoler”.

Så här lyder den inbjudande baksidestexten: “Denna lilla intima bok fyller en lucka i svensk uppslagslitteratur om filmens populära artister. Författaren ger här upplysande och roliga fakta om de filmstjärnor, vilkas namn Ni otaliga gånger läst på de färgglada bioaffischerna och vilkas ansikten blivit Er så välbekanta i skiftande roller. Ni får personlig kontakt med människorna bakom rollernas kostymering! Ni får ta del av Era filmidolers besvikelser och framgångar på deras så ofta mödosamma väg till ära och berömmelse. Många glada och trevliga stunder får Ni uppleva då Ni är på tu man hand med filmidoler.”

Det är i sin helhet en trivsam läsning. 6-7 sidor om varje filmidol, mest om karriären men även en del anekdoter. Några av bokens idoler hade börjat sina banor under stumfilmstiden (den låg ju bara två decennier bort) eller med resande teatersällskap, och andra var så unga att de skulle komma att fortsätta dominera film- och nöjesbranschen i flera decennier.

Urvalet av de porträtterade skådespelarna är högintressant, eftersom det så utmärkt återspeglar vilka som var i ropet 1947: Edvin Adolphson, Elof Ahrle, Elsie Albiin, Gunnar Björnstrand, Hilda Borgström, John Botvid, Gudrun Brost, Gunnel Broström, Sickan Carlsson, Eva Dahlbeck, Hasse Ekman, John Elfström, Annalisa Ericson, Lauritz Falk, George Fant, Sigge Fürst, Ludde Gentzel, Åke Grönberg, Eva Henning, Anders Henrikson, Karl-Arne Holmsten, Douglas Håge, Adolf Jahr, Stig Järrel, Nils Kihlberg, Alf Kjellin, Barbro Kollberg, Sture Lagerwall, Birger Malmsten, Thor Modéen, Maj-Britt Nilsson, Stig Olin, Edvard Persson, Nils Poppe, Artur Rolén, Arnold Sjöstrand, Åke Söderblom, Birgit Tengroth, Sonja Wigert, Gunn Wållgren, Tollie Zellman och Mai Zetterling.

För den som är intresserad av svensk 30- och 40-talsfilm är den här boken en skattkista. Flera av skådespelarna som finns med i boken är det svårt att hitta längre biografiskt material om på annat håll. Själv tycker jag att det är extra intressant att läsa om John Elfström två år innan den första Åsa-Nisse-filmen hade premiär – det ger en helt annan bild av honom.

Men vad har Jan Malmsjö med boken att göra? Han var knappast en filmidol redan 1947. Då var han bara femton år, även om han redan hunnit få flera års teatervana. Hans föräldrar var båda scenartister och det var på Hipp i Malmö som Malmsjö gjorde sin scendebut som nioåring. Något år senare tog han steget över till Malmö Stadsteater. 1946 var han med om sin första filminspelning, “Ebberöds bank”, dock i en så liten roll att Svensk Filmdatabas inte kan bekräfta huruvida Malmsjö syns i filmen eller är bortklippt.

Filmens värld måste ha lockat den unge Malmsjö. Även han ville vara på tu man hand med filmidoler. Även han ville “uppleva glada och trevliga stunder” med t ex Adolf Jahr som spelat huvudrollen i “Ebberöds bank”. Så Malmsjö införskaffade – eller fick i present – Crick Holms bok. Är vi helt säkra på detta? Låt oss förstora övre högra hörnet på det exemplar av boken som jag på antikvarisk väg fått tag på.

Det skulle förstås kunna vara en namne. Så för säkerhets skull jämför vi med hur namnteckningen såg ut några decennier senare, i detta fall på konvolutet till en vinylskiva som finns till försäljning på förträffliga Nostalgipalatset i Stockholm.

Visst har namnteckningen förändrats. Från en 15-årig bokinnehavares ordentliga handstil till den stora stjärnans snabba autograf. Grunden är dock densamma och den karakteristiska slutslängen på efternamnets “sjö” går inte att ta miste på.

Isadora Duncan må vara en dansens ikon och pionjär på många sätt. Men alla kan ju inte älska alla här i världen, för att citera Hasseåtage. När Isadora Duncan var på gästspel i Sverige försommaren 1906 skrev den välkände kulturdebattören och teaterkritikern Carl G Laurin i tidskriften Ord och Bild följande om barfotadansösen:

“Idén att reformera baletten och införa klassisk skönhet samt låta hvit nakenhet efterträda uppstoppade ‘köttfärgade’ trikåer kommer ej en dag för tidigt. Men alla danser fordra ej bara ben. [...] För min del kände jag mig tämligen kall inför denna i timtal fortsättande solodans af en dam med sluttande skuldror, fula armar, fula ben och mycket fula fötter och ett ansikte, som åtminstone på scenen ej kan få mer än B?.”

Isadora Duncan åtföljdes på sin resa av scenografen och teaterteoretikern Edward Gordon Craig (i september samma år föddes deras dotter Deirdre). Albert Engström berättar i boken “August Strindberg och jag” hur Craig sökte upp honom. Craig hade försökt få tag på Strindberg, men denne ville inte ta emot honom. Craig sa att han och Isadora Duncan tänkte stanna kvar i Stockhom tills de fick träffa Strindberg, om mötet så bara varade i fem minuter. Engström lovade att prata med vännen Strindberg för att få till stånd ett sammanträffande. Men Strindberg envisades:

“- Nej! svarade han. Jag ämnar inte utsätta mig för några förförelseförsök av den där.
- Är du rädd att falla?
- Nej! Men har hon inte försökt förföra dig?
- Nej! svarade jag med samma eftertryck. Och jag tycker verkligen att det är synd att paret inte får träffa dig bara en liten stund, då det rest hit uteslutande för din skull.
- Har du sett henne dansa?
- Nej, jag går ju aldrig på teatern.
- Nå, hur kan du då vilja att jag skall ta emot dem. Jag talar dålig engelska och det blir intet utbyte.
- Men Craig vill göra moderna dekorationer till dina dramer.
- Nej! Jag tar inte emot.
- Men kan du inte gå fem minuter och se på hennes dans från en griljerad loge – ‘and look at her with a man’s eye’, som hon sa till mig.
- Där ser du! Det är ju nästan våldtäkt, lustmord, allt! Nej!“

Paret stannade i Stockholm ytterligare några veckor, men inget möte blev av. Strindberg vågade inte gå utanför dörren på hela tiden – han hade sett hur Craig stod och vaktade utanför bostaden “och han hade långt hår och ulster som en teaterbov”.

Svenska Panoptikon var ett vaxkabinett som låg på Kungsträdgårdsgatan 18 i Stockholm under åren 1889-1924 – på sin tid var det en av Stockholms främsta turistattraktioner. Det som förevisades i husets tre våningar och källare var inte bara porträttlika vaxfigurer, utan dessa var även inplacerade i sammanhang, ofta scener som beskrev aktuella händelser. Kabinettet var i sin helhet en blandning av folkbildning och kuriosa.

När nu namnet Svenska Panoptikon återerövras så är det i bloggens form. Folkbildning och kuriosa är fortfarande ledorden, om än just folkbildningsaspekten ska tas med en nypa salt. Bloggen speglar mina intressen och eftersom dessa stundom är milt sagt smala så kommer jag inte heller att skriva om eller debattera de stora breda ämnena för dagen. Bered dig istället på ytterst subjektiva nedslag i historien (främst Stockholm vid sekelskiftet), litteraturen (en del Sherlock Holmes kan det bli) och nöjesvärlden (i synnerhet äldre, lättsam underhållning). Gärna sådan kunskap som håller på att försvinna ur det allmänna medvetandet. Och banne mig om inte detta kan tolkas som lite folkbildande ändå.