Igår, tisdag 1/12, ca 14.30...

*ring ring i mobiltelefonen*

Jag: “Micke.”
PH: “Hej Micke, jag heter Whatever och ringer från The Phone House.”
Jag: “Mhm, hej.”
PH: “Jag tänkte fråga dig lite om ditt nuvarande mobilabonnemang, om du är nöjd med det och så.”
Jag: “Mhm.”
PH: “Idag har du ett Halebop kontantkort, är det så?”
Jag: “Mhm.” (Som ni märker var jag väldigt talför)
PH: “Hur ofta fyller du på det?”
Jag: (Drar till med mitt standardsvar) “Så ofta att jag inte kommer ihåg. Alla jag känner har Halebop…så jag pratar gratis.”

DÄR! Det brukar vara dödsstöten. Men inte för idioten i andra änden av luren.

PH: “Vi har just nu ett Haleboperbjudande där du…” (Bla bla bla bla. Jag minns inte ens hälften av allt han sa, men poängen var att det skulle kosta mig ca 50-60 kronor i månaden, och tecknade jag det avtalet nu så skulle det vara ÄNNU billigare).
Jag: “Nu är det såhär att jag inte tecknar avtal via telefon (gummans favoritargument) så har du nåt du kan skicka hem till mig så kan jag läsa igenom det?”
PH: “Alltså, det blir ju ingen skillnad om jag skickar hem det till dig. Det kostar…”
Jag: “Men jag tecknar inga avtal per telefon utan jag vill ha det på papper, så jag kan läsa igenom det.”
PH: “Du får ju höra allt här, så vad ska du läsa…”
Jag: “Men jag vill inte ta det via telefon.”
PH: (Förvandlas till en total idiot) “Jag kan inte skicka nåt… Men hur handlar du annars?”
Jag: (Försökte nu låta så mycket “men lilla gubben!” som det var fysiskt möjligt) “Via internet kanske?! Eller så går jag in i en affär och tittar och pratar med en expedit. Det finns en värld utanför telefonen, det vet du va?”
PH: “Ja, jag vet. Men det är ju onödigt jobb att gå in i affärer…”
Jag: “Och jag vill inte göra det här per telefon.”
PH: ”Det finns ju konsumentköplagen så att du kan ju säga upp avtalet om du…”
Jag: “Men det brukar inte vara så lätt att göra det, sörru. Så räcker det inte med att jag bara säger “Nej”?!”
PH: “Jo, men du har ju konsumentköplagen som…”
Jag: “Men det spelar ingen roll, för jag vill inte teckna avtal via telefon.”
PH: (Låter som en trasig skiva) “Konsumentköplagen gör ju att du kan…”
Jag: “Okej, nu gör jag såhär. Jag säger “Nej”, sen räknar jag till två och efter det lägger jag på luren. Okej?”
PH: “Ja…okej…”
Jag: “Tack så mycket. Hej då.”
PH: “Hej då.”

*klick*

 -Men tro inte att det är slut där!

Idag, onsdag 2/12, ca 12.45...

*ring ring i mobiltelefonen*

Jag: “Micke.”
PH2: “Hej Micke, jag heter Whatever och ringer från The Phone House.”
Jag: “Jaså du!”
PH2: “Vi gör just nu abonnemangsutvärderingar för att hitta de bästa priserna åt våra kunder.”
Jag: “Verkligen?”
PH2: “Jag ser att idag ringer du med Halbop kontantkort och tänkte höra hur…”
Jag: (Ger upp) “Okej, såhär är det. Igår hade jag en lång och plågsam konversation med en annan kille från The Phone House om precis just det här, och den konversationen slutade med att jag sa att jag skulle räkna till två och sedan lägga på luren.”
PH2: “Ah, okej.”
Jag: “Mhm.”
Ph2: “Ja då får jag tacka så mycket.”
Jag: “Tack å hej.”

*klick*

Det är så jävla skönt då man verkligen får till det – för det händer inte så ofta! Man ska bara orka ta sig tid att säga “Nej!” om och om igen tills personen i andra änden förstår INTE BARA att man faktiskt Tackar Nej, utan att man faktiskt gjort det oavbrutet i fem minuter, men att de är så tjocka i huvudet att de inte fattat det förrän nu!

 -Lycka till!

Längs korridorerna på Norrlands Universitetssjukhus finns fällbara stolar inbakade i väggen, och kanske är den tryckta texten på dem mer en uppmaning än ett konstaterande…men jag tycker ändå att det ser konstigt ut:

Utsikten från svärfars rum på sjukhuset går inte av för hackor.

Och visst landar det en och annan helikopter, in plain sight!
 -Ackompanjerat av ett satans oväsen bör tilläggas!!!

Sist men inte minst, igår var det första advent…vilket vi firade med att storstäda, julpynta (inklusive gran, ljusstakar, julstjärnor och allt), skriva en mat- och inköpslista samt vara och storhandla (på ett ganska överfullt ICA Maxi). Vi var sedan en sväng till sjukhuset för att hälsa på svärfar, och jag agerade där barberare och gjorde hans stickiga haka betydligt lenare!

Vid sjutiden på kvällen åkte vi hem, fixade middag (en supergod varm grekisk sallad med örtkryddat älgkött till) samt kollade medan Filip & Fredrik tragiskt nog vann ännu en gång!!!

-Alltmedan det första ljuset i våran ytterst tjusiga adventsljusstake brann ner…ett par millimeter eller så.

 Jupp, det är nog så det är…
Har fått den omtalade Grissjukan.

 Gick till jobbet i måndags (förra veckan alltså, inte igår) och trodde att jag bara var trött efter en förbannat jobbig vecka (vi har varit i Luleå och Neistenkangas – och inte av roliga anledningar). Men efter nattpasset var jag om möjligt ännu tröttare…något jag faktiskt inte brukar vara efter en jobbnatt – eftersom jag ju får vila lite på jobbet under dessa pass.
Fortsatte dock min envisa tankebana; att det skulle gå över – trots att halsen vid det laget hade börjat värka lite.

 Vid 02.o0, natten mot onsdag, började jag dock försöka ordna en ersättare åt mig själv (till mitt pass kl.08.00 på onsdagmorgon!) eftersom min hals vid det laget hade bestämt sig för att förvandla allt som passerade därigenom – just då bara saliv och luft – till sylvass taggtråd. Ni vet sån där man ser ovanpå de vanliga staketen kring Auschwitz i filmer om andra världskriget.
 Nåväl, naturligtvis var det svårt att få tag på någon mitt i jävla natten… Men vid 06.45 fick jag tag på Margareta på Assistera – som lovade att fixa dit någon.

 Man har såklart lite dåligt samvete för att man sätter sina kollegor i en bemanningmässigt ganska kärv situation, men eftersom mitt jobb innebär att jag faktiskt inte FÅR gå till jobbet när jag är sjuk (för en influensasmittad Stefan är en DÖDSSJUK Stefan) så försvann det dåliga samvetet ganska snabbt.
 -Min kropp såg även till att utan förmildring påminna mig om det rätta beslutet att stanna hemma.

 Under onsdagen mådde jag piss, men det lättade lite under dagen.
Natten mellan onsdag och torsdag var dock precis likadan som tidigare. Halsen värkte och jag låg där och gnällde för mig själv (Inger jobbade natt). På torsdagen kände jag mig förvånande nog inte så illa – bortsett från halsen – och jag, som är van att inte vara sjuk särskilt ofta eller särskilt länge, trodde i min enfald att där var det slut!
 Natten bjöd dock inte på några förändringar, förutom att Inger denna natt låg bredvid mig och – kan jag tänka mig – stördes något alldeles enormt av mitt knölande i sängen.

 -På fredagen dock… OH – MY – GOD!
Satt mest still i soffan hela dagen, vilket är varför jag tycker det är extra läskigt att jag mådde som en överkörd älg på E4′an.
 Lederna värkte, muskler värkte, HUDEN värkte!
Det gjorde ont bakom ögonen, halsen skrapade vidare, jag frös och det kändes konstant som att jag hade feber (trots att termometern alla gånger visade på 36,8….vilket är normaltemp för mig).

 Petade i mig en Ipren vid 15-tiden, och allt lättade något.
Tog en till senare på kvällen.

 På lördagen kände jag mig bättre – men det betyder egentligen ingenting. Det är som att hävda att Casino Royale var bättre än Die Another Day, det betyder liksom ingenting – den skulle fortfarande kunna vara kräkdålig.

 Söndagen fortsatte med en lååångsaaamt uppåtsluttande bana, måndagen likaså, och idag har halsvärken övergått till en ytterst irriterande rethosta, som får mig att småhosta och harkla mig mest hela tiden samt, då och då, bryta ut i totala barf-up-a-lung hostattacker. Inte så smärtsamt som det faktiskt, som sagt, bara är….irriterande.

 Är sjukad till och med onsdag – imorgon – och kommer förhoppningsvis kunna gå till jobbet som vanligt på torsdag.
Börjar nämligen lessna nu. Ska inte påstå att jag saknar mitt jobb (jag förbannar det alldeles för ofta för att med ett straight face kunna påstå att jag saknar det) men på torsdag jag har varit hemma i en och en halv vecka, och jag har inte jobbat på T VÅ och en halv vecka…och det tär på en sedan 14,5 år tillbaka heltidsarbetande människa att bara göra…ingenting!

 Nåja, jag ska lägga ner det här nu, hosta lite grann och sedan luta mig tillbaka för att fortsätta med det jag pysslat med de närmaste dagarna…ingenting, nada, zilch, zip, nuttin’!

I still remember the sheer joy of getting this home and playing the sacrilegious sex stomp of Mother Of Christ over and over again.

“I wanna feel like mary did when god plants his seed”

One the most exciting, open-minded and hilarious acts of the post-hardcore era. This album was the donut’s coming of age and probably their greatest moment musically and lyrically.

When in doubt, put up a mix.  That’s our motto.  Also Abutebaris modo subjunctivo denuo (literally: “You’ve been misusing the subjunctive again”).  You can never have too many mottos.

As many of you already know, EEPB is moving to Brooklyn.  This means that you can safely forget all about the previously unfinished Virtual House Tour.  It will soon be replaced by a new (and more easily finished) Virtual House Extravaganza which showcases another motto of ours: Locus enim est principum generationis rerum (“For place is the origin of things”.)  Happy Halloween and never forget that: Interdum feror cupidine partium magnarum europe vincendarum <— that’s for you and Google to figure out.

Download Halloween in the City Mix here.  You’ll like it.

At least they didn't bleed on the chair.

Only the DOOMED see double

Last week I received a little parcel from Canada, and I eagerly opened it… Look what I got!

The colours and textures are gorgeous- just look at the detail!

They are made by None of the Above on Etsy and I envy her patience and polymer clay skill! She’s got quite a successful shop (and rightfully so), and I’m now worried that the items I sent her in a swap won’t be up to her expectations…

Here’s some more of my favourites from her shop- check them out!

In other news, I am working on making my collection of Christmas cards this week and also I had a brainwave. I decided to make resin friendship heart pendants. I make the resin fabric hearts as normal, then each one is individually cut before findings will be added. I haven’t sanded this one yet as I was eager to get the saw out first, plus I plan to sand then cut in the future, but you get the idea

I hope to have some in my shops soon for potential Christmas pressies!

Ok, såhär ligger det till:

Igår, söndag, var jag och Inger på Norrlandsoperan (premiär för mig) för att kolla in Norrbottens Ungdomssymfoniker – där min svägerskas yngsta son spelar fiol (eller säger man kanske violin? – det LÅTER ju i alla fall tjusigare…nåja!).

Jag hade plockat med kameran, hade tänkt fota/filma under konserten.
Jag gjorde så, och har lagt upp klipp för allmän beskådan på nätet…

Fyra saker dock, INNAN ni kollar in klipppen här nedan:

1) Kameran har en PÅ TOK för känslig mikrofon, och ljudet – som i Norrlandsoperans Konsertsal var klart och rent – blev tyvärr lite skallrigt.

2) Jag envisades då och då med att använda zoomfunktionen på digitalkameran (för det är inte en digital videokamera), vilket tragiskt nog ledde till att ett ovälkommet och svårignorerat “ZZZWIIII”-ljud lagts till på de ställen där mitt zoomfinger varit med och bestämt.

3) Den blondhårige violinisten (ja, det låter definitivt tjusigare än “fiolspelaren”) - som skickligt gömt sig bakom såväl dirigent som en annan violinist, och som jag gör mer eller mindre lyckade försök att fånga på bild - är såklart svägerskans son.

4) Jag är inte helt 100 på att de angivna styckena/kompositörerna i de två första klippen stämmer (jag har gått helt efter informationen utlagd på Norrlandsoperans hemsida), men skulle jag nu ha helt j-a fel så är det väl skit samma.

Bara lyssna och njut!

Nedanstående klipp är världspremiären (eller Urpremiären som konferencieren sade) av ett stycke kallat Poéme, komponerat av Emil Råberg. Det kändes, för mina filmmusikvana öron, väldigt inspirerat av John Williams och Howard Shore, och det var ett oerhört vackert stycke musik.
Kompositören kom själv upp på scenen efter framförandet för att ta emot publikens jubel, och han kunde verkligen inte sluta le!

Hade ju tänkt försöka hitta nån Halloweenfest att vara på – uppsminkad till något otäckt (väljer chockvalue över temakorrekt alla gånger). Men vet just nu inte hur jag ska göra.
Eller snarare VAD jag ska göra…

 -Är ledig den helgen, men har ingenstans att ta vägen.

 -Har köpt grejer till min horribla makeup, men har inget att sminka upp mig inför.

 -Är helt enkelt “ready to go”, men har ännu så länge inget mål.

Nåja, hittar jag ingenstans alls att ta vägen nästa lördag (31/10) så kommer jag hursomhelst att spendera dagen med att göra en instruktionsvideo hur man effektsminkar sig så att det ser ut som att man har hamrat in några spikar i kroppen.
Jag vill ju liksom ANVÄNDA grejerna jag köpt.
 Även om det innebär att jag sminkar upp mih här hemma – och så fort jag är klar tar jag bort alltihop.

Mannen, myten, seriemördaren…

doooo dooot doo doo.

ETT:
Dyra sadelöverdrag i fårskinn? -Aldrig!
Billiga lågkvalitetsöverdrag från Jysk eller Rusta? -Helst inte!

Tjocka, varma och mjuka ullmössor från Myrorna för 20kr/st? -Taget!
-Att det ser extra roligt ut med en “sadelmössa” är en ren bonus.

¤

TVÅ:
Hur vet man att tomaterna är garanterat ekologiskt odlad?

För att man odlat dem själv i hinkar på den egna balkongen!
(samt i vardagsrummet, bredvid elementet, när det blev för kallt ute)
Och nej, de tre plantorna födde inte fram enbart ovanstående tomat,
utan det har blivit närmare 20 stycken, i varierande storlekar!

¤

TRE:
Visste ni att ICA säljer socialt handikappade potatisar?

-Inte undra på att de är så förbaskat billiga!

En rejäl nostalgitripp startades då jag började läsa Filip & Fredriks bok Två Nötcreme Och En Moviebox – Hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige. Denna nostalgitripp innebar ett jävla massa skrivande – som ledde till en helt ny sida (med fyra följdsidor) här i bloggen.

Ni hittar sidan längst upp, den heter – föga förvånande – NÖTCREME.

Eller så kan ni klicka på bilden här under:

Several years ago, I swore that I would never have a blog.  Amongst the many reasons for my adamancy was the fear that I would not post regularly enough, and that my little blog would just become another black hole in cyberspace.

Sadly, the season of life I am in does not lend itself to much extra time devoted to writing.  Thus, I resign myself to a break from blogging. Actually, I would like to think of it more as a season of sabbatical (that way, I don’t feel as guilty).  Regardless, I will not be posting anything new for a couple of months, until I am closer to having my ministry support raised.

So, while I am officially “that girl” who isn’t adding anything new for a while . . . you can’t say I didn’t warn you.

Hej alla – ville bara meddela att det här inlägget skrives på min nya laptop…
…via vårat purfärska mobila internet!

Så det så!

Jag kommer aldrig påstå att jag är ett musikaliskt geni – eller ens att jag har någon översvallande talang när det gäller gitarrplink och trumknack*.
Men jag tänker inte sticka under stol med att det är kul att spela och sjunga.

En som dock HAR talang i överflöd - och som dessutom är en total j*vla naturbegåvning - är min sambos systers son (jag mötte Lassie), Kim. Killen är… *tänker* …17 år och har om jag inte räknar HELT fel spelat trummor i så lite som 1-1½ år, men hamrar trots detta på som att han fötts i en baskagge – till ljudet av smattrande virveltrummor!

Damnit, Kim, du är helt sanslös!!!

PS I. Sorry för rubriken, Kim. Men det ÄR en
genuin låttitel, och den passade bara så bra! 
PS II. Låtvalet är ett par steg bortom min smak - och mixen mellan
musik och trummor är kanske inte 100% (det är ju trots allt trummorna
man ska höra mest) - men lyssnar man ordentligt så KAN man ju inte
låta bli att uppskatta talangen. Uppmärksamma lyssnare noterar såklart
även den skoningslöst mullrande dubbelpedalen. DS II.

¤

¤

*) – Ingen översvallande talang på gitarren eller trummorna, men kommer aldrig förneka att jag inte bara trivs bland pennor och papper – jag anser mig, helt osvenskt,  ha vad jag pretentiöst nog väljer att kalla för skrivartalang. Inte för att denna talang lett till min egna bokserie eller ens något publicerat material överhuvudtaget…men intresse och begåvning (ja, till och med det!) betyder ju inte automatiskt att man blir en produktiv samhällstjänare…

08.33
 - Lämnar Istidsgatan och cyklar norrut!

09.08
 - Anländer till Sävarkorsningen (vilket visar sig vara mer en avfart än en korsning), men who cares! Bildbevis för detta bifogas härmed:

09.50
 - Parkerar återigen cykeln utanför porten (och stapplar in i lägenheten).

Då jag öppnade mobilen i datorn för att lägga ut ovanstående bilder, så hittade jag även ett STORT gäng bilder – några av dem hade jag sedan länge glömt bort att jag ens tagit!

Men jag är inte den som är den (vad fan nu det uttrycket betyder egentligen), utan jag bjussar härmed på ett brett urval av dessa bilder!
Men, eftersom de är så pass många så får ni lov att klicka på Mer-länken:

¤

¤

I ingen som helst ordning…

På en av handikapporganisationen HSO’s toaletter sitter denna lapp:

Klicka på mig!

Dessa supersöta hundar finns på ANA Plastik här i Umeå.

Studenterna roar sig… (Det är tacksamt nog inte min cykel!)

Vegetariandiskriminering på gång? Allt vegetariskt är felstavat…

En av mina favvisar! Den här satt på en liten korg uppställd precis bredvid en
av kassaapparaterna inne på Hemköp.
Om jag jobbade där skulle jag vägra sitta där så länge den skylten är uppe.

Västerbottens Folkblad varnar för Liv Tylers rollfigur i Sagan Om Ringen.

Inger poserar med det tjusiga kortet vi tillverkade åt hennes syster.

Undras hur man ska tolka detta?
Är det fientligt? Eller kanske en homosexuell invit?

Nån bugg i GTA: San Andreas gjorde att den oskyldiga fotgängaren jag
körde på frös mitt i luften. Där hängde han sedan och droppade blod…

Inger på Leilani i Haparanda, väntandes på sin pizza.

Inger, glad medlem i The DreamTeam.

“More than wooooords….”

Norrländsk höst på G.

Och sist men inte minst…

Self-pimping, Trångsund style!

Som ett första steg i självspäkningsprocessen har jag nu fyllt mp3-spelaren med såväl musik som ström, jag har ätit en liten skål müsli och yoghurt och skall nu (nu = ca 08.30 på måndagmorgonen) sätta mig på cykeln och cykla till E4:ans Sävarkorsning och tillbaka.
 Något som, enligt en snabb beräkning, borde innebära ca 1,5 mil totalt.

 -If I’m not back in three hours, call the president.

…hela natten lång-lång!
Det finns ingen återvändo när vi sätter igång-gång!”
[Fattaru']

 Helgen som varit innebar festande i dagarna två.
Svägerskan Ewa fyllde 50 och vi åkte till Luleå för att hjälpa henne kliva över tröskeln. Vi åkte redan på torsdagkvällen, men började festandet frampå fredageftermiddagen.
 -Till en bit in på fredagnatten.
 Kvällen avslutades med karaokeröj – under vilket jag skrek sönder min hals i ett patetiskt försök att leka Jon Bon Jovi. Förgäves – bör kanske tilläggas!

 Lördagens festande var – för min del – betydligt mer avslaget.
 Men visst, det blidde vin, cider och karaoke även denna dag…

 Bjussar på tre bilder från dagarna;

 -Den första är på helgens huvudperson – och födelsedagspresenten hon fick av Inger, mig, Lena, Välli, Marie, Fredrik och BroderF…
Ja, det färgglada fältet på högra sidan är tialotter – 50 stycken, en per år! Och i det lapptäckedekorerade kuvertet längst ner till vänster ligger tröstpengar, 1.500:-, ifall hon inte vinner nåt på lotterna.

 -Den andra bilden är det solklara beviset för att Välli måste ha varit den mest berusade personen av alla – eftersom inte ens kameran kunde få honom i fokus!

 
Klicka på oss! Klicka på oss! Klicka på oss!

 -Sist men inte minst kommer en bild på mitt absoluta favoritföremål denna helg!
Inger hade lånat ett gäng peruker av en kompis, och jag snodde snabbt åt mig den med långa, tunna svarta flätor…and I LOVED IT!!!

Rock n roll!!!