Det som tenderar att utmärka de tillfällen som jag efteråt känner att jag skulle ha kunnat hantera bättre, är att jag på något sätt uppfattar dem som “onormala”. D.v.s. jag accepterar inte riktigt situationen som något som jag känner igen, eller åtminstone vill jag inte erkänna att den brukar inträffa ofta, även om det faktiskt är så att det är en väldigt vanlig situation.

Ett konkret exempel från idag! Jag plöjer mig fram genom tunneln mellan tåget och tunnelbanan vid Stockholms Centralstation, och från överallt dyker det fram stressade och sammanbitna människor, den ena efter den andra. Riktigt jobbigt var det! Ända tills jag insåg att jag har gått där väldigt många gånger, och att det i stort sett är likadant varenda gång. Efter den insikten kunde jag se situationen som ett “normalläge”, och istället betrakta känslorna inom mig. Känslorna far visserligen fortfarande fram och tillbaka som reaktion på dessa människor, men nu agerar jag inte längre på känslorna. Dessutom kan jag i det lugn som då infinner sig faktiskt urskilja att en och annan person faktiskt ser riktigt harmonisk ut, och att jag genom det ökade lugnet dessutom blir som en av dessa personer. (Hoppas att jag inte såg alltför sur ut tidigare!) Genom en liten insikt kan man plötsligt vända hela sitt perspektiv. Det kallar jag energieffektivitet!

En bra riktning att sikta mot när det gäller personlig utveckling, är att försöka få fler och fler situationer att vara “normala”. Eller snarare att inse att de är normala, för det är de redan. Man har bara inte märkt det ännu.

Ovenstående har, som mange af jer sikkert ved, altid interesseret mig ligesom jeg ofte bliver fremstillet som værendes på de svages side – en “anklage” jeg plejer at være ganske stolt over.

Men..

Hvem er de egentlig, de svage, minoriteterne?

Og hvordan hjælper vi dem bedst?

Hvis vi ser på det første spørgsmål først, ja så har vi de ca. 50.000 fattige børn (som fx ham her), de ca. 400.000 psykisk syge, de ca 490.000 indvandrere*, de ca 200.000 alkoholikere, de ca 100.000 arbejdsløse og endelig må vi naturligvis ikke glemme de homoseksuelle og alle landets kvinder, for ikke at tale om fædre der bliver fyrede pga af barsel, de kriminelle i landets fængsler, de stakkels unge og enlige mødre,skilsmissebørnene og mælkebøttebørnene og, og, og, og….

Hvorefter vi når frem til spørgsmål nummer to og hvordan vi bedst hjælper alle disse svage minoritetsgrupper? Et spørgsmål som jeg egentlig ikke synes kan besvares førend spørgsmålet om og definitionen på minoritet og normalitet er blevet besvaret – for hvis flertallet af Danmarks befolkning som minimum tilhører en eller anden form for minoritet, er normen så ikke at være en lille smule unormal?.

Hvad synes du?

©Harning

*(indvandrere og efterkommere)

Mitt under brinnande debatt kring de nationella riktlinjerna för behandling av depression och ångest kommer påpassligt idéhistorikern Karin Johannissons nya bok ut – “Melankoliska rum”. Boken handlar om melankoli ur ett historiskt perspektiv, hur den aldrig försvinner utan dyker upp och gör karriär under olika namn, präglad av sin tid. Melankolin är ett gränstillstånd, menar hon och undersöker melankoliska tillstånd utifrån känslor som förlust, likgiltighet, sårbarhet, ångest och vilsenhet. I en intervju i DN säger hon:

– Jag tror verkligen att det som man i vid mening kallar melankoli finns hos de flesta. Det som intresserar mig är varför depressionerna har blivit så många och allt fler människor kallas och kallar sig deprimerade. Varför är vi så svaga för att krympa normaliteten genom att förlägga alltmer av det mörka och sårbara i medicinska diagnoser?

Hon lägger också ett genusperspektiv på frågan och menar att det tidigare var männen som ägde melankolin och att det nu är kvinnor som dominerar bland dagens deprimerade. Och i samma stund som den manliga melankolin bytte kön och blev kvinnlig depression förlorade han sin exklusivitet.

Karin Johannisson tycks ta upp riktigt intressanta frågor i sin nya bok som förtjänar att reflekteras över. Recention av boken finns här. Diskussionen kring normalitetens gränser, diagnoser och behandling mår bra av att belysas från olika håll. 

Aase Berg tog även upp ämnet på DN:s kultursidor nyligen under rubriken “Helsjukt”. Där driver hon (den kanske något konspirationsteoretiska) tesen att läkemedelsforskare har börjat laborera med samhällsnormen för att normen skall bli just att ta medicin. Det finns en fara i att diagnosticera oro och frustration som kanske egentligen handlar om vanligt hederligt kritiskt tänkande eller kanske ett befogat samhällshat. Aase Berg menar, efter en genomläsning av ett antal böcker om läkemedelsindustrin, att det är marknaden som skapat de behov som gör oss olyckliga, tex. genom läkemedelsannonser som ”Live fully. Feel your best” och “Skaffa ett bättre läge i Nextopia med hjälp av Paxil, en antidepressiv som ger dig `modet att drömma´ – `Your life is waiting!´”.  Det har börjat uppstå en paradox i läkemedelsföretagens verksamhet, menar hon och skriver:

Samtidigt som läkemedelsföretagen med sin forskning och utbildning verkligen hjälper svårt sjuka människor suger de i allt högre grad cash ur marknadsekonomins genomgripande manipulation av människans existentiella grundvalar.

Det är väl inte annat än mänskligt att vilja ha något enkelt att ta till, som ett piller, när man känner oro över att inte befinna sig inom normalitetens gränser. Problemet som både Berg och Johannisson målar upp är att dessa gränser tycks bli smalare och smalare. Psykoterapi är ju på tapeten och kommer att bli en allt vanligare behandlingsform på vårdcentraler och inom psykiatrin. Även om inriktningskriget kanske för närvarande handlar mest om vilka som kan suga mest cash ur den statliga kassakistan, kanske vi också, om detta någonsin lägger sig, kommer att få se en allt aggressivare marknadsföring inom detta område i framtiden för att suga cash ur människors oro över att inte befinna sig inom normalitetens gränser? “Lev mer vitalt med pdt!”. “Uppfyll dina drömmar med kbt!”. Nä, hoppas inte…

Månen - en fristad långt bort från genus-vansinnet i Sverige

Svensk genusforskning – hur kan det komma sig att en civilisation som lyckats skjuta upp folk till månen hemfallit åt denna fullständiga idioti!? Det finns så mycket bättre saker vi kunnat använda dessa skattemedel till och då till och med uppnå det genusvetarna eftersträvar – exempelvis kan vi se till att kvinnliga fysikstudenter blir genuint intresserade av fysik genom att satsa på ämneskunskaper inom just fysik, istället för att pådyvla fysikerna genusteorier som inte ger dem tid att undervisa i sitt ämne eftersom de i första hand ska “granska sig själva och sina fördomar” ur ett genusperspektiv på uppdrag av Tiina Rosenbergs projektgrupp.

Vad innebär för övrigt normalitet? Att något är normalt kan dels innebära att det är statistiskt sett oftast förekommande, och i så fall är de fenomen gensuvetarna kritiserar som normala inget att “problematisera” – det är deskriptiv fakta. Det onormala är i denna bemärkelse av normalitet något som har lägre förekomst. Men med normalt kan man också avse det som eftersträvas i enlighet med en viss norm som är bestämd – exempelvis att ett visst beteende är upphöjt till norm som det rätta beteendet. I båda dessa bemärkelser av ordet normalitet är genusvetare onormala (än så länge). Men genusforskarna vill få dessa två att sammanfalla – de vill upphöja innehållet i sina teorier till norm, och därefter vill de att befolkningen ska fördela sig statistiskt i enlighet med deras utopi. Detta kan bara uppnås genom en massiv hjärntvätt – något vi bevittnar idag.

Genusforskarna vill kanske inte att den "manliga rationaliteten" ska ligga till grund för deras forsknings-metodik?

Har genusvetarna helt glömt bort vad den ursprungliga kvinnokampen handlade om – att ge kvinnor lika möjligheter att välja det liv de vill? Genusvetarna vill “befria” oss från den paranoida världsbild de själva forskat fram genom att införa sina egna nyuppfunna förtryckarmekanismer. Men varför lyckas de inte? Varför kräver de hela tiden mer och mer pengar? Jo, för att det inte ser ut som de vill, så efter decennier av propaganda-insatser i statsfeminismens tjänst måste det finnas något skäl till att människor ändå inte beter sig “önskvärt”. Det är detta genusforskningen av idag borde handla om – vari ligger det fundamentala felet i nuvarande teoribygge? En sann forskare är alltid beredd att ompröva tidigare teorier och de grundantaganden på vilka dessa bygger i ljuset av ny information. Varför arbetar inte genusvetarna efter dessa självklara vetenskapliga riktlinjer? Mer pengar till mer “problematisering” genererar nya intressanta “problemområden” som måste “problematiseras” för de “problematiska” skattebetalarnas pengar – så fungerar det idag. Vilken lukrativ affärsidé!

Apropå pengar, svenska Genusforskarförbundet kritiserar i det politiska nyhetsbrevet Genusperspektiv Alliansens forskningsproposition för 2009-2012 för att göra “en alltför snäv koppling mellan genusforskning och jämställdhetssträvanden.” Kopplingen anses kasta forskningsfältet 15 år tillbaka i tiden. Regeringen har tillförsäkrat genusforskningen den summa som garanteras genom Vetenskapsrådets excellensssatsning på genusforskning.

På en röntgenbild av en manlig hand syns makten

Men detta räcker inte för gensuvetarna, som anser att “Det behövs kraftfulla satsningar på sådan forskning som kritiskt prövar frågor om varför samhällsmakten fortfarande ligger i händerna på män.” Hur länge ska detta “forskning” få fortgå, där tesen om könsmaktsordningen utgör både grundantagandet och slutsatsen i alla forskningsartiklar? Att man ska integrera genusperspektivet inom alla statliga förvaltningar räcker inte för gensuvetarna. De anser nämligen att man “i processen för att vinna legitimitet i vetenskapssamhället har ett avståndstagande från politiken och ett fokus på grundforskningsfrågor varit centralt.” (sid 8 i nyhetsbrevet Genusperspektiv).

“Grundforskningsfrågor” innebär här ett djupt träsk med abstrakt teoretiserande där man  vanligtvis konkluderar att “det finns olika sorters femininitet och maskulinitet”. Vi andra, icke-genusvetenskapligt skolade människor, visste detta sedan länge – att alla människor är olika individer. Men genusvetarna, som alltid kritiserar när andra generaliserar, väljer i detta läge, istället för att avveckla sin forskning efter denna nyvunna insikt, att införa nya könskategorier att placera folk i – ty annars vore ju deras forskning inte längre berättigad! De måste skapa könskategorier och “studera” hur dessa kategorier förtrycker varandra och hur de olika maktordningarna som ryms inom och utom varje kategori samt inom och utom det fysiska Universum samverkar och på ett intrikat sätt hierarkiserar varje människa och hennes beteende, tankar och existens längs en endimensionell linje i första hand, och i andra hand måste man kartlägga exakt var varje politiskt inkorrekt tanke placerar sig i det komplexa planet samt vilka repressalier som är lämpliga för dem som upprätthåller det komplexa planet – nämligen x-axeln och y-axeln.

Ger svar på tal

Under en jubileumshearing då Nationella sekretariatet för genusforskning fyllde tio år i höstas beklagade deltagarna (sid 8 i nyhetsbrevet) att genusforskningen måste värja sig mot anklagelser om att ligga närmare politiken än andra vetenskapliga discipliner. Detta till trots kritiserar alltså Genusforskarförbundet forskningspropositionens utformning i hur “genusforskningen behandlas” och ställer i en intervju (sid 3 i nyhetsbrevet) forskningsminister Lars Leijonborg mot väggen med följande ord:

“Förbundet är också kritiskt till att regeringen inte nämner behovet av genusforskning på något av de områden som man valt att prioritera: medicin teknik och klimat. Detta trots att det finns oerhört angelägna fält för genusvetenskaplig forskning inom samtliga tre områden. Varför har ni valt bort genusforskningen i detta sammanhang?”

Leijonborg bemöter kritiken: “Jag känner mig väldigt lite träffad av den kritiken. Jag tycker att man faller på eget grepp om man i ett tidigare sammanhang tidigare säger att politiska skrivningar är för inskränkta. Då ska man väl inte efterlysa politiska beställningar på andra områden heller.”

Genustrumpeten

Bra av Leijonborg att genomskåda dubbelmoralen här! Men sådana är gensuforskarna – de vill ha allt och inget – det ska finnas  tusen olika kön men ändå inga kön. Hur ska de ha det? Kanske borde regeringen bevilja pengar för en utredning kring genusforskningens legitimitet. Genusforskarna verkar ju själva uppenbarligen oroade över den. De ägnar hela sin karriär åt att problematisera oss alla och vår verksamhet – vem ska problematisera genusvetarna och deras (ibland högst underhållande)  verksamhet?

Hur undviker vi ett vansinnesdåd som den i Tyskland? Den frågan dominerar efterdiskussionen i nyhetsmedierna. 

Förslag ges på skärpta vapenlagar, skärpt bevakning, skärpt  kontroll vid skolor, skärpt kontroll av mediernas fokusering på våld och övervakning av barns dataspelande.

Av alla förslagen ovan är möjligtvis skärpta vapenlagar den som spontant känns som den vettigaste (varför inte i sådana fall bara förbjuda dem?). Men vi måste ändå förstå att våldet inte har sitt ursprung i om människor har vapen eller inte. Det är naturligtvis en förutsättning för att kunna skjuta en annan människa men långt ifrån alla som bär vapen och har tillstånd till det blir några mördare eller begår sådana här vansinnesdåd. Det finns något annat.

Inte heller hjälper strängare bevakning. Vem ska man bevaka? Vilka personligheter eller karaktärer ska man lägga fokus på i spaningsarbetet? Av reaktionerna att döma är det de tysta, de mobbade, de som är utanför och de som kan klassas som “onormala” eller udda vi ska bevaka. Ska vi börja bevaka alla “onormala” mobbade människor? På vilket sätt ska den här bevakningen ske om vi inte ska kränka ytterligare de människor som redan blivit utsatta för mobbning på grund av att de är “onormala”? Vem ska avgöra vad som är ett onormalt beteende hos ett barn? Psykologer, lärare, föräldrar, grannar eller Björklund? Vad som är onormalt och normalt beteende skiftar mellan olika samhällen och mellan olika grupper inom samhället. Vem ska få bestämma och definiera normalitet?

Skärpta kontroller vid skolor kan förmodligen vara effektivt som metod om man vill förflytta de här vansinnesdåden till andra områden där ungdomar och barn träffas. Visst, det blir färre sådana här brott i skolor, men då förflyttar sig våldet någon annanstans. Man har därmed inte eliminerat våldet utan förflyttat den.

Skärpt kontroll av massmediernas våldsbevakning (och annat trams som inte har andra ändamål än att sälja fler tidningar) skulle försvaras från deras sida med att man ropar efter censur. Att kräva publicistiskt ansvar av medierna frambringar oftast den instinktiva försvarsmekanismen som övergår till atack mot de som kräver ansvar. Ansvar tolkas som censur. Det här kravet är därmed en utopi då ansvar står i motsatsförhållande till de intressen man har, försäljning av nummer och annonsintäkter.

En annan intressant aspekt är den om barns dataspelande. Det finns de som hävdar att det är dataspelens fel att barn kan begå sådana här brott. Jag bestrider det faktum att spelindustrin kan gotta sig åt våld och tjäna pengar på det här bisarra sättet. Men därifrån till att hävda att det är dataspelen som skapar de här killarna är steget väldigt långt. Även här blir problemen att bevisa vad det är som gör att vissa som spelar de här spelen kan utvecklas till mördare medans andra som spelar de aldrig kommer att skada någon? Varför skulle fiktiv våld, som den i spelen, vara av större avgörande roll än det verkliga och vardagliga våldet vi lever med?

Efterhands diskussionerna är alla utformade på samma sätt. Vi vill finna orsakerna. Men det är inte så lätt att finna de om man redan i analys stadiet redan pekar ut en massa tänkbara anledningar och reproducerar dem (trots att de oftast saknar vetenskaplig validitet) 

Även ifall vissa bestrider att det finns något som sociala strukturer och andra får till och med rysningar av att bara läsa eller höra ordet så spelar olika samhällen med olika historiska, ekonomiska och sociala bakgrunder säkerligen en stor roll i att producera sådana här vansinnesdåd.

Samhällen är viktiga att analysera för att förstå vansinnesdåden. Varför händer sådant här i vissa länder men inte i andra? Trots att det är en individuell handling ska man nog inte försöka leta efter vem- i egenskap av individ- som kan vara kapabel till något sådant utan snarare söka vad som utmärker de samhällen som dessa dåd oftast förekommer i. Det är ingen lätt uppgift.

En noe verpesjuk Marius minte meg på noe jeg har undret/moret/forferdet meg over i lengre tid. Jeg vet ikke helt når det virkelig startet, men det må ha vært en eller annen gang i løpet av de siste to-tre årene. Og det eskalerte fullstendig da den nye ekteskapsloven skulle vedtas i Stortinget i sommer.

Gang på gang i ulike situasjoner og av folk fra alle mulige generasjoner ble jeg spurt om ikke Gaute (min fantastiske samboer) og jeg har noen planer om å få barn.

Når skal dere få barn da? Har dere tenkt på å få barn? Og et utall variasjoner over samme tema.

På den ene siden blir jeg både glad og litt rørt over toleransen og aksepten for min legning og mitt menneskeverd har endret seg i så stor grad at det nå nesten har blitt en selvfølge at min kjæreste og jeg på et eller annet vis skal få oss barn. Men når den umiddelbare gleden og stoltheten får lagt seg, dukker det ofte opp en del andre muligens mer alvorlige tanker.

Kan det være at min nå nesten stuerene seksuelle legning, som tidligere har blitt betraktet som både syndig, skitten og truende, for å gjøre det helt trygt og sikkert helst bør utfolde seg innenfor allerede kjente, tradisjonelle rammer?

Da jeg som 18-åring kom krypende ut av skapet ble jeg etterhvert oppmerksom på en befriende fordel ved å være homofil. Jeg kunne handle og oppføre meg litt på siden av de vanligste rammene nettopp fordi jeg ved å stå fram som homse plutselig ble betraktet som bittelitt annerledes enn de fleste andre. Dette gjaldt i særlig grad i forbindelse kjønnstypisk og -utypisk atferd og interesser. Å være homse legitimerer rett og slett blant annet en større grad av femininitet (både i atferd, følelser og interesser).

Kanskje har man ett år tidligere opplevd at et uttrykt ønske om å bli sykepleier (tilfeldig yrke som kunne vært erstattet med en hel del andre) ble sett på med rynkede bryn med dertil manglende oppmuntrende kommentarer, mens det nå plutselig framstår som et strålende karrierevalg ?

Senere har jeg i større og større grad blitt oppmerksom på hvordan mennesker gjennom ulike kulturer (og subkulturer) og samfunn i større og mindre grad tvinger hverandre inn i ulike sosiale roller og mønstre. Jeg er også av den oppfatning at det er noen av det minst konstruktive vi som mennesker kan gjøre mot og med hverandre, og jeg tror det fører til langt flere utfordringer, vansker og problemer i folks dagligliv enn det vi ønsker å vedkjenne oss. Dessuten tror jeg det hemmer og begrenser menneskelig utvikling, kreativitet og lykke/velvære (eller liknende kulturelt betingede begreper).

Ekteskapet er en juridisk pakt mellom samfunnet og to parter som elsker hverandre – to parter som ønsker en framtid sammen innenfor trygge rammer hvor man er sikret en del rettigheter og plikter. Herunder kommer også muligheten for å oppdra barn sammen, det være seg egne eller noen andres barn som trenger et hjem (i tillegg kommer også en hel haug med mer og mindre subjektive/personlige aspekter ved ekteskapet som varierer stort på tvers av kulturer, men det er ikke av betydning i denne sammenheng). Jeg mener at det er en selvfølge at også homofile og lesbiske skal ha disse rettighetene og pliktene. Og jeg tror bl.a. Marius og Alex vil bli fantastiske fedre når de en vakker dag kommer så langt. Derimot er jeg usikker på om menneskehetens fantastiske mangfold og variasjon på sikt tjener på at nok en gruppe “avvikere” innlemmes i “normalbefolkningen”.

Midt i den ekstatiske gleden over endelig å få lov til å være som de fleste andre er det fort gjort å glemme at man ofte i samme slengen mister noe av muligheten til å være annerledes.”

Bidragsyter: Sigrun

Alt er med andre ord ikke bra hos “dem som lever i pakt med naturen”.

Men “vi siviliserte” har også en bagasje av irrasjonalitet i måter man har behandlet “de som er annerledes” på. Barbro Sætersdal, som var professor ved Institutt for spesialpedagogikk ved Universitetet i Oslo, har skrevet om synet på tullinger, skrullinger og skumlinger. Troen på byttingen skal ha eksistert helt til inngangen til 1900-tallet. Byttingen var i folketroen ansett for å være et barn av underjordsfolket som var blitt lagt i vuggen i stedet for det riktige barnet. I en artikkel om folkesagn om funksjonshemminger kan vi lese at det finnes mange sagn hvor moren får det ekte barnet tilbake ved for eksempel å true med å kaste det funksjonshemmede barnet inn i bakerovnen, holde/dyppe babyen i kokende vann, kaste den ut i en sjø, sette ungen ut i skogen eller sparke og slå “byttingen” så ofte hun kunne. Det gjaldt å få ungen til å gråte høyt nok til at den underjordiske moren kom tilbake med det ekte, friske barnet.

Troen på byttinger fantes også blant “de opplyste”. Martin Luther nevner i en av sine bordtaler at han så en bytting, og han rådet foreldrene til å drukne barnet, som han mente var av djevelen.

I dag behandler man småbarn på en helt annen måte. Men Thorvald Sirnes, førsteamanuensis ved Senter for vitenskapsteori ved Universitetet i Bergen, uttalte nylig i et intervju at abortpraksisen kan ses som et prisme på samfunnets forståelse av identitet og normalitet. Barbro Sætersdal mente man ikke kan si at det var bedre eller verre å være “annerledes” før enn det er i dag. Og en artikkel av Hilde Sandvik om dagens syn på funksjonshemmede kan få en til å undres over hvor rasjonelle vi egentlig er.

Vi har, individuelt så vel som kollektivt, en etisk forpliktelse til stadig å prøve å bekjempe fordommer, og til ikke å lukke øynene for at de finnes. I en artikkel i Tidsskrift for Norsk Psykologforening spør Kjersti Ericsson om historien skal få være et reservat eller en ressurs. Man kan behandle historien som et reservat, trygt atskilt fra ens egen tid, et reservat man henviser fortidens grusomheter og uforstand til. Eller man kan behandle historien som en ressurs, en kilde til refleksjon over samtiden, ens egne handlinger og tankemønstre.

Hur man än försöker, så är det svårt att komma undan USA:s presidentval. Man skulle behöva låsa in sig i en jaktstuga i Medelpads svartaste skogar två år före valet, för att inte få reda på att USA snart skulle kunna ha sin. Första. Svarta. President. Någonsin. Svensk press publicerar massor av kommentarer, först om matchen Obama-Clinton, och nu om McCain-Obama. Häromdagen såg jag deras foton uppställda sida vid sida. Vadå svart? Om McCain tillbringade en eller två timmar till i ett solarium, skulle han och Obama ha exakt samma färgnyans på skinnet!

Barack Obama är inte svart så mycket som icke-vit. “Vit” råkar vara normen, och det är han mycket bestämt inte. Vad kan han vara då? Ja, svart ligger väl närmast till hands. Visst finns det folk som försöker vara lite mer noggranna i sina definitioner, men de drunkar i allmänna opinionen. Obama är svart.

Fenomenet är tämligen allmänt. Människor grupperas i en huvudgrupp – normen – och en eller flera “avvikargrupper”. Och de som står mittemellan normgruppen och en avvikargrupp, placeras i avvikargruppen. Bisexuella betraktas gärna som en sorts homosexuella, inte sant? Och i Afrika räknas den som har en svart och en vit förälder som vit…

Hvad er normalen??

Normal = Som ikke afviger fra gennesmittet ~ almindelig!

Hvem er det så lige, der bestemmer hvad normalen er? Og skal der være en normal?

Hvis noget afviger fra normalen, skal det så normaliseres og føres tilbage til normal tilstand? Hvor tager normalen udgangspunkt … ændrer den sig? Det må den da gøre.. ellers så skal vi vel alle sammen føres tilbage til huleboertiden… Måske det var normalen?

Eller er det normalen ikke at være normal? Måske er det normalen, at ingen ligner hinanden .. selvom øjet nogen gange snyder…?

Hvorfor er det, at der er nogen, som kan blive irriteret over at andre ikke er som dem selv …hvordan kan man sikre sig, at man er en person af normalen? Skal man have en normalitet i form af en vis adfærd og tøjstil før man tilhører normalen? Skal man hedde Allan eller Egocentria for at tilføre normalen?

Hvis normalen er normalitet, som hele tiden skal normaliseres!

………… så lad mig være unormal!

Ikke to iskrystaller er ens …. så, hvorfor skulle vi som mennesker være det??

Pressen har med sedvanlig ivrighet slängt sig över en möjlighet att skriva om sex utan att verka oseriösa, sex säljer även i seriös press ser ni…. själv är jag mest förvånad över att det inte satsas på en produkt som denna vilket skulle kunna leda till verklig förändring för många människor. Mäns sexbehov är ett större problem i samhället än kvinnors men dildos kan bjudas ut överallt, hobbex, biltema, apoteket men en juste lösvagina finns bara på äkta porrbutiker….. förväntas män gå till prostituerade eller ? Kvinnors dildos är liksom accepterat som en liten lustig normalitet men att en man skulle använda miss softie är inget det skall talas högt om eller…? Kanske är det så illa att vi män lite allmänt behöver få dominera en kvinnas kropp för att få rätta nöjet av sex och därför inte tar miss softie på allvar ? Det skulle inte förvåna mig….

Idag var det som att jag kom på någonting, när jag satt med en tallrik friterat oxkött framför mig på den lokala kinarestaurangen och firade sambons födelsedag. Liksom i förbifarten nämnde jag något som inte alls känns särskilt bagatellartat. Man äter, sover, jobbar och umgås. Det är ungefär det som livet består av, i varierande former. På senare tiden har jag börjat funderat över om det är någonting med mig som är normalt och friskt över huvudet taget. Jag har ett mycket komplicerat förhållande till mat, jag sover skitdåligt, kan inte ha ett jobb och pallar knappt att umgås med någon.

Dagen till ära så bjuder jag på en dikt jag skrev någon gång under högstadietiden.

Tyst! Det är tyst.
Mörkret kommer smygande
Ser inget!
Mörkret omfamnar mig
Känner mig trygg! Så trygg!
Natten kommer, dagen går
Dagen kommer, natten går
Ljuset kväver mig
Kan inte andas
Känner inget!
Ser ni hur jag mår?
Känner inget!
Mår bra, bara bra.

På senare tid har jag märkt att mina sociala färdigheter börjar falna. Varje gång jag är bland folk försöker jag överkompensera. Jag blir överaktiv och alldeles för trevlig. Typ så trevlig så att det börjar bli obekvämt för min omgivning. Jag vet inte längre hur man beter sig. Jag håller på att mista min förmåga att läsa av social situationer och jag längtar hem efter 30 minuter i större folksamlingar.

Det är tur att jag har mina katter. Det är roligt att man får göra lite hur man vill med Psycho.

<br>

<br>

<br>

liv er bevægelsen
norm er grænsen
alen er et mål for bevægelsens grænse

de der drager
trækker snorens længde

synker dybt
kvit og frit

på mål og få
men dog et par

der stod du af
tændt på de gale
der er et hav til forskel
på Østersøen