Det som är normalt är vad som är stört, och det som är stört är vad som är (eller borde vara) normalt, tycks Berglund mena. Det som är friskt är sjukt och det sjuka är friskt, det som är gott är ont, sant är falskt, skönt är fult… Hur ofta har vi inte hört detta från den relativistiska (och därmed ytterst nihilistiska) vänstern.

I den upp-och-nedvända världen som vänstern lever i finns liten kontakt med verkligheten. Allra minst med de som har drabbats av psykisk sjukdom, själva eller som anhöriga. Eller för den delen råkat bli offer för någon med en så pass allvarlig psykisk störning att denne varit aggressiv.

“Psykisk ohälsa är inte en plåga” för den här teaterensemblen, “utan representerar ett rent och oförfalskat tänkande som har något angeläget att förmedla till oss andra som klätts i normalitetens intellektuella tvångströja” (Wennström). Att vara i psykisk obalans är ett av många sätt att upptäcka världen och söka meningen med livet, får vi istället lära oss.

Det här är absolut inget nytt utan en fullt naturlig följd av vänsterns skeva logik baserat på relativism.

Det finns i stort sett tre olika psykologiska besvär: den neurotiska läggningen, personlighetsstörningen och slutligen sociopaten. Den sistnämnda lämnar vi utanför den här gången, men de två övriga är intressanta.

Neurotikern lider av interna konflikter men är i grunden en hyggligt normal person. Vi kan alla, från tid till annan, lida av sådana inre konflikter. Det är sällan de går så långt att de inverkar så negativt på vårt liv att vi behöver professionell hjälp med behandling. De flesta av oss “normalstörda” människor lider helt enkelt av någon form av interna konflikter, någon gång i vårt liv. Det kan vara samvetsfrågor, skillnader mellan vår inre föreställning av världen och dess yttre verklighet, konflikter mellan känsla och förnuft, till exempel.

I vår själ strävar vi efter balans och harmoni med vår interna föreställningar och med den externa verkligheten, vilket vi “interioserar” (alltså tar in i form av representationer). Vi är lyckliga när vi är harmoniska på detta sätt.

Men vänstern är sällan lyckliga (undersökningar tyder på att konservativa är de lyckligaste som grupp). Tvärtom lever de i en ständig disharmoni med verkligheten, vilket ger upphov till  flera former av konflikter och dysfunktionalitet.

Då man istället för att åter försöka bringa harmoni genom att anpassa sig efter verkligheten, görs själva disharmonin om till att vara normalläget. För vänstern blir därmed upproret och revolutionen det eftersträvansvärda normaltillståndet. Revolutionen får aldrig ta slut.

Och utan detta motstånd har de liten eller ingen livskraft, eftersom motståndet (mot borgerliga värderingar och normalitet) är vad de nu måste leva för. De definierar sig själva som “motståndare” och det är därför, utan att skämmas, de kan kalla terrorister för “motståndsmän”.

Men motståndaren är i grunden verkligheten själv. Det är vänsterns ideologi som möter realiteter. Till exempel finns det ju inget så frustrerande för vänstern som att tvingas inse och böja sig efter något sådant som ekonomiska realiteter. Att inte få skattepengar att sprätta iväg på sina “kulturprojekt” är ett bra exempel. Det kan få vilken vänstermänniska som helst att bete sig som ett barn som nekats få godis av sin förälder, vilken i sin tur tvingas släpa en skrikande unge ut ur mataffären.

De flesta växer upp och lär oss att vi inte kan få allt vi vill och att det nog är bra att det är så – både för oss själva och för andra – men detta är något som vänstern har stora problem med. Politik är att vilja, förklarade Palme. Och när man inte får som man vill, då måste man använda mer politik, vilket är detsamma som mer av statens tvångsmakt mot andra människor.

Att vänstern lider av vanföreställningar på grund av sina ideologiska fantasier är inget nytt för oss som under många kaffepauser grundligt har dissekerat dessa. Några vanliga tillstånd hos vänstern är megalomani, paranoia, antisemitism, rasism och sexism.

Så länge de befinner sig på den neurotiska nivån gör de inte så mycket skada, men desto värre är det när det börjar handla om de värre personlighetsstörningarna. Här har vi politiska, eller andra former av, aktivister som tvångsmässigt drar in andra i sina egna illusioner om verkligheten.

För dessa måste även andra människor övertygas och inlemmas i vänsterns världsbild och bli del av deras politiska projekt där “alla skall med!”

Denna vänster är överhuvudtaget inte medvetna om att det råder en inre konflikt hos dem. Deras fantasier om verkligheten är verkligheten. Istället för att förstå den inre konflikten hos dem själva, agerar de ut den. Gärna  tillsammans med likasinnade (demonstrationer), eller i värsta fall, mot andra (aktioner) med i värsta fall våld som följd (kravaller). Då gäller det att hålla sig undan för att inte hamna i vägen för det kollektiva raseriet.

Ett bra exempel är våldsamma djurrättsaktivister. Deras interna moraliska konflikt har ”övermannat” dem och nu lever sitt eget mentala liv, vilket gör att de inte längre klarar av att göra moraliska överväganden eller fatta normala moraliska beslut.

Enligt samma logik handlar också terroristen som försöker döda oskyldiga civila. För denne finns inga oskyldiga att visa nåd.

Att hota, eller direkt skada, både egendom och personer som till exempel handlar eller bär päls och så vidare är för djurrättsaktivisten fullt legitima handlingar. Även om just våld och lidande är något de motsätter sig, när det sker mot djur. I det moraliskt (över)drivna försvaret för djuren kan djurrättsaktivisten begå omoraliska handlingar mot människor.

Sådana resonemang kan bara bli giltiga i en sjuk och trasig själ som inte längre är i balans. Det är därför som vi säger att världens problem, i grunden, vare sig är materiella, ekonomiska eller politiska utan själsliga – och därför andliga. Materiella, ekonomiska och liknande typer av brister är symptom, inte orsaker, av att människan är ”fallen”.

Men just därför att vänstern är omedveten om konflikten mellan sin världsbild och verkligheten, kan de heller inte förstå detta orsakssamband. De inser inte att vad de först måste börja med är att förändra sig själva. Istället skall de ut och ”förändra världen” och alla andra människor. Detta är något som många miljoner mördade i ideologins namn tyvärr har fått erfara.

min vän frågar efter ett askfat,
servitrisen pekar på golvet
och vår ordentliga svenskhet
får sig ännu en smäll

detta är ett anrikt ställe,
bilder visar att man satt här
och drack redan vid förra sekelskiftet:
samma sprit, samma fyllon

två unga kvinnor fotograferar oss
där vi sitter med våra glas
och dikter, sedan lämnar de sina
egna drinkar på bordet och springer ut

alldeles normalt, normal stad,
vad är normalt?

hur stor är t-bensteken, frågar vi
en annan servitris senare samma kväll
den är normal, svarar hon
normal?
ja, en normal t-benstek, säger hon
och smattrar med plastpennan
mot sina tänder som blänker som
fabriksnya eurocent

Sommartid är som gjort för att lyssna på radio men att hålla med det som Sven, eller vad han nu hette, sa i Ring P1, går då rakt inte. Och det hjälper inte att en professor har i princip samma inställning – även om Annica Dahlström inte uttrycker sig exakt likadant och den här gången inte ens i samma program, för hon dök upp i Heliga familjen.

Dahlström är visserligen ett strå vassare, professor och allt, men utan såna som Sven ingen publik. Medan Sven, inte alls rolig men dessvärre i många kopior, får mycket av sin luft därför att såna som Dahlström är inne på samma spår. Tillsammans är dom den där proppen som aldrig verkar gå ur. Som sätter gränsen för vad som är normalt och naturlig och accepterat. Som befäster och förevigar ojämställdhet och orättvisor. Som ingen och inget blir bra av. Och som alla vi andra måste gå emot.

Tre artiklar, tjugo artiklar, hela böcker, livskunskap, vetenskap x och y, ”bara” vetskap, till och med mumbojumbo och blajblaj – ordet är fritt, och det är härligt. Men det gäller att inte alla som Sven, professor Dahlström, dom mörka kristdemokraterna och andra lika sinnade får sätta dagordningen och gränserna. Motsatsen är modiga människor, lagstiftning och kunskap.

Och festivaler som Pride. Som faktiskt inte bara är en fest, precis som livet. Pride är också bekräftelse. Precis som livet behöver.
För att det som är naturligt också ska få fortsätta vara normalt.

Men jag har tänkt. Han är ju så svartsjuk. Men kanske är det mitt fel? Jag som gör så att Han blir arg, eller mitt beteende gör det? Hur hade jag själv reagerat i Hans situation? Vem är jag att döma någon annan? Jag älskar Honom så MYCKET, seriöst. Det finns ingen återvändo nu, det är Han jag vill ha. Om Han bara kunde FÖRSTÅ det.

Oh I need you love babe, yes you know it’s true. Oh I need your love babe, just like I need you… Jag behöver din kärlek, hör du det?

Och så länge det är tyst i mitt huvud kan jag leva normalt. Vara Vem Som Helst. Anonym. Då behöver jag inte slåss. Slåss mot mina demoner inuti. Dom som inte kan låta mig va.

Men det rör sig under huden. Som små, små larver som krälar. Mina vingar torkar ihop om de inte blir regelbundet använda. Jag vill flyga igen. Snart. Helst Nu.

Det är ju ingen som ens vet vad ”normalt” är.

Eller jo – för många är ”normalt” detsamma som ”det som alla andra gör/har”, men stämmer det verkligen?

Ett exempel: Om alla började hoppa från höga höjder och störta mot en säker död när de fyller 20, skulle det vara normalt?

Ja, nu ska vi ta och analysera det från lite olika synvinklar.

För oss som lever just nu så verkar det här scenariot med att man kastar sig ut från höga höjder när man fyller 20 ganska orimligt.

Det strider ju helt mot människans natur (att överleva och föra sina gener vidare till sina avkommor är människans syfte).

Men om man bortser från det och istället tänker sig att människor har hoppat från stup i flera decennier – då skulle antagligen dem efterkommande generationerna tycka att det inte är allt för konstigt att slänga sig själv mot en säker död.

Vad jag vill komma fram till med det där exemplet är att vad som är ”normalt” ofta är samhällets gemensamma åsikt om en sak, men sen finns det också undantag.

Ett exempel för att visa ett undantag: Ett barn blir tidigt i sitt liv misshandlad av någon förälder, misshandeln fortsätter och blir ett dagligt inslag i vardagen. Det barnet, som aldrig fått uppleva hur en alternativ(/bättre) uppfostran skulle kunna gå till, kan ju inte annat än acceptera misshandeln som ”normal”.

På det här viset kan en ond cirkel skapas väldigt lätt. Barnet tar med sig sina upplevelser, erfarenheter, och åsikter, växer sedan upp för att göra likadant mot sina egna barn.

Poängen med det här exemplet var då att visa att vad som uppfattas som ”normalt” också kan vara väldigt individuellt. För jag antar att dem flesta människor idag inte tycker att misshandel kan kallas ”normalt”.

Så vad innebär då begreppet ”normalt”, egentligen?

Ja, den frågan kan jag fortfarande inte besvara.

Men jag har försökt utreda lite olika sidor av det hela och för att sammanfatta min egen åsikt lite kort/snabbt så skulle jag nog säga att begreppet ”normalt” är som ett träd.

Den tjocka stammen är det ”normala” som vi alla tar för givet (samhällets gemensamma åsikt), men sedan finns det några kvistar (individuella underklasser av vad som man kallar ”normalt”) som sticker ut från den massiva stammen.

Nu har jag sönder-analyserat det här för mycket och virrat bort mig själv.

Så tack och godnatt!
/Räkan