Normer är bra.

Normativ är det bästa som finns.

Bara vi har normer är jag nöjd, även om det allra bäst är om mina normer och övriga sociala normer vore samma sak.

Normer är vad som skiljer oss från djuren. Jag vet inte hur många gånger jag hört argumentet “det är naturligt, det finns även i djurens värld!”; men i djurens värld finns inga normer. För i den världen äter vissa djur även sina barn, vissa som parar sig med sina avkommor och vissa djur skulle inte tveka en sekund att döda någon från samma ras. Jag är ingen expert på zoologi så några konkreta exempel kan jag inte ge utan det sker lite hur som helst inom så gott som alla djurarter. Fast det kanske mest kända exemplet är bönsyrsan där honan helt sonika äter upp den uppvaktande hanen efter parning.

Utan normer skulle ett sådant beteende vara okej och jag tror inte den breda massan i Sverige skulle hålla med om det. Jag tror inte ens radikalfeministerna skulle vilja ha det så, för skulle de göra som bönsyrsan skulle ingen man finnas att kvotera föräldraledigheten med.

Så är det med allt. Vi har normer, vilket är bra. Djuren har det inte, varför vi inte bör se till deras värld och sedan i en argumentation säga “det är naturligt, för djuren gör också så”.

Det är inte alltid det “naturliga” som är det bästa – bäst är att ha normer.

När kristdemokraterna talar om den vanliga människan och motsätter sig det moderna samhället behövs en grön och öppen politik mer än någonsin. Vi måste stå upp för humana värden, hållbara lösningar och ett långsiktigt tänk där visioner inte hämmas och skillnader mellan människor inte ses som ett problem.

Kristdemokraternas nya framtoning är allt annat än trevlig. Det är en märklig blandning av nyliberala förslag att stärka civilsamhället (vilket mest framstår som ett sätt att minska demokratin genom privat omfördelning av skattemedel) med Hägglunds riktigt illaluktande retorik om den vanliga människan.

När vi börjar prata om normala människor så förutsätter en att det finns en given norm i samhället som en även bör följa. I förlängningen utesluter detta HBT personer, invandrare, ungdomar och alltför yrkesverksamma kvinnor. Vidare menar Hägglund att civilsamhället utgörs av de vanliga människorna som enligt honom bor i västra hamnen.

Detta tänker de sig nog är en retorik där de konservativa väljarna både kan känna sig hemma, samtidigt som de görs sällskap av extremhögern. I det värsta scenariot flyttas det politiska fältet långt mer åt höger samtidigt som Sverigedemokraterna dessutom verkar ha en reell möjlighet att ta sig in i nästa riksdagsval. Vi ska komma ihåg att det var tack vare Piratpartiet som vi inte skickade nationalister till Bryssel.

Den gröna politiken behövs mer än någonsin. En vettig demokratisk utgångspunkt är en förutsättning för att skapa ett hållbart samhälle där klimatet, människan och individens rättigheter står i centrum, oavsett om han eller hon uppfattas som normal enligt den kristna retoriken.

Värt att läsa på samma tema: Jonas Morian, Maria Ferm, Aron Lund, Lena Andersson, Alliansfritt Sverige

En tes kan vara ett påstående, vilket som helst, ens eget eller någon annans. “Södermalm ligger i Sverige” är till exempel ett påstående och “Södermalm är Sveriges mest dynamiska stadsdel” är ett annat, dock ospecificerat. Tes kommer från grekiskans thesis och betyder ungefär “det att sätta eller ställa” och är därmed ett påstående framställt som varande sant. Jämför med antites.

En tes kan vara ett faktuellt eller deskriptivt påstående, dvs. något som säger någonting om världen som antingen är sant eller falsk. Det ska alltså gå att empiriskt och rationellt bevisas. Påståendet “Södermalm ligger i Sverige” kan således bevisas utan större problem.

Inom argumentation däremot är dessa påståenden oftast normativa, det innebär att vi har och göra med moraliska påståenden och handlar om hur något bör vara fallet. Normativ etik är ett område inom den praktiska filosofin som handlar om hur vi bör handla och undersöker således moralnormering.

Men inom argumentationsanalys riktar man in sig på att dessa normativa begrepp ska kunna verifieras eller falsifieras utifrån givna argument och premisser som dels visar på eventuella sakfel, men också utifrån hur påståendena är framställda.

Ett exempel på tes av normativ grad är “Jag bör ge pengarna till välgörenhet”. Ett problem med en tes som denna är att den inte är speciellt preciserad. Vad avser tesen egentligen? Hur mycket pengar rör det sig om? Vad är välgörenhet?

Precision är något väldigt viktigt när vi formar olika normativa påståenden, för givet att vi skapar långa kedjor av argument för den givna tesen, måste begreppen vara klara och tydliga rakt igenom själva argumentationsstrukturen.

Om vi går tillbaka till tesen “Jag bör ge pengarna till välgörenhet”, så behöver vi antingen pro-argument för att stödja detta påstående, eller kontra-argument som kan undergräva påståendet. Det är nu det är av allra största vikt att ord och begrepp betyder samma sak genom hela den argumentationsanalytiska strukturen. Begrepp måste genomgående referera till samma sak och ord måste tolkas lika genom hela analysen. Vi vill således undvika ekvivokation.

Kontra-argument är påståenden som underminerar tesen, alltså negationer. Pro-argument är de som stödjer tesen. Men vilka påståenden har vi då belägg för? Givet att vi kommer med ett pro-argument, måste även argumenteten få ett visst stöd för att vara relevanta och starka. Vi måste höja argumentets relevans genom upprättandet av olika premisser.

Premisser etablerar relevans och är ett antagande man utgår från i en mer omfattande härledning eller argumentation. Genom att upprätta relevans hos de argument man framställer, svarar man på frågan “so what?”. Denna fråga måste alltid ställas givet att vi ställs inför olika påståenden under en argumentation.

“Jag bör ge pengarna till välgörenhet”, men so what? Mitt bidrag är antagligen närmast försumbart. Mitt bidrag skulle också vara i ringa omfattning på grund av att jag studerar och således anser att jag inte har rätt ekonomiska förutsättningar. En normativ princip säger att vi inte kan gå direkt från “är” till “bör”, vilket innebär att vi behöver premisser som normativa principer.

Tesen är det mest överordnade argumentet i en argumentation och en gyllene regel är att i en text – till exempel en uppsats, avhandling, bloggpost – får texter sin styrka på grund av att den samlas runt en överordnad tes. Ju starkare tes desto bättre.

Detta kan te sig väldigt trivialt och simpelt, men många av er vet hur svårt det kan vara att bibehålla en röd tråd genom en akademisk skrift samtidigt som man i varje kapitel och stycke underbygger sin egen tes och dessutom försöker framställa motargument mot sina akademiska meningsmotståndare.

Så, vi har fått veta lite mer om ett arguments relevans, men vi kan också prata om ännu ett begrepp som har och göra med om vi ska ta ett argument på allvar eller ej.

Relevans och hållbarhet utgör tillsammans ett arguments beviskraft. Om det föreligger god beviskraft hos ett pro-argument hjälper den till att stödja den överordnade tesen. Om inte, så bidrar detta till att förminska argumentationskedjans stöd gentemot den överordnade tesen. Ett arguments hållbarhet attackeras genom att ställa frågan “oh really?”. Exempel:

“Välfärdsökningen blir större om jag ger pengarna till välgörenhet”, oh really? Hur menar du?

I argumentationsanalys behöver man ha pro-argument för pro-argument. Det är nu första och andra ordningens argument kommer in. Ju fler pro-argument och premisser vi behöver för att stödja en tes, desto större argumentationsanalytisk struktur kommer vi behöva framställa.

Detta innebär att vi inte enbart kan ha stöd för den överordnade premissen, utan vi måste också ha pro-argument för de främsta pro-argumenten, således blir det ännu ett led med premisser osv.

Låt oss nu titta på ett exempel

Tes: “Jag bör ge pengarna till välgörenhet”.

Pro-argument 1: “Välfärdsökningen blir större om jag ger pengarna till välgörenhet”.

Kontra-argument 1: “Välfärdsökningen blir inte större om jag ger pengarna till välgörenhet”.
Premiss: “Vi bör öka den totala välfärden”.

Pro-argument för pro-argument 1: “Minskande marginalnyttan”.
Kontra-argument mot pro-argument: “Att ge pengarna till välgörenhet gör ingen skillnad för någon”.
Premiss: “Om handlingen påverkar välfärdsnivån så gör handlingen en märkbar skillnad för någon”.

Nu till en kort del om satslogiska härledningsregler:

Om, så…

Modus tollens

Om p så q
¬ q
_______
¬ p

Modus ponens

om p så q
p
________
q

Avslutande kommentarer

Nu har jag lite kortfattat gått igenom en del grunder för hur vi framställer goda, relevanta och hållbara argument. Jag har beskrivit en del fällor och givit en del enkla tips om hur man kan slipa till sin argumentation om man t.ex. skriver akademiska uppsatser, bloggar eller bara diskuterar med sina vänner.

Hur skulle ni fortsätta på exemplet? Givet att den överordnade tesen “Jag bör ge pengar till välgörenhet” är genomskinlig och begriplig, hur bör vi gå tillväga för att antingen underminera eller underbygga denna tes? Om vi har ett par hundralappar över, vilka argument finns det som är extra starka som kan få oss att ge bort lite pengar och vilka argument skulle få oss att använda pengarna till att exempelvis köpa lite sköna birra för?

Bidra gärna med kommentarer och tankar i kommentarerna. Om jag har skrivt fel någonstans så påpeka gärna det.

En sista sak, alla tips på böcker om argumentationsanalys är mycket välkomna. Det vore bra att både få lite tips på grundläggande litteratur för universitetsstudier och lite mer ingående och kända verk om argumentationsanalys.

Många transpersoner undviker att söka vård för att man är van vid, och eller rädd för att få ett dåligt bemötande. Ett bra bemötande har hittills definierats av att slippa att bli ifrågasatt, slippa att den som ska utföra vården tar avstånd ifrån en eller utsätts för kränkande frågor. Det är väldigt lågt siktat, tycker jag. Fundera på vilka hinder som transpersoner kan stöta på hos er. Se över hela organisationen från att patienten hittar information om er på nätet eller i en broschyr och bokar en tid, till att vara inkluderad i väntrummet, till att kunna fylla i en hälsodeklaration/inskrivningsformulär, till samtal med personal, kroppsundersökning till remisser och journaler.

Information om er på nätet eller i en broschyr

- Vad står det? Har ni skrivit tjejer och killar upp till 23 år välkomna? Kan ni ändra det till alla upp till 23 år? Om inte, kan ni skriva tjejer, killar och andra välkomna? 

- Vilka bilder är där? Är alla på bilderna tydliga tjejer eller killar? Kan ni lägga till någon androgyn person också? Tänk också på exempelvis hudfärger, funktionaliteter, religioner, klass och sexualiteter när ni ändå är igång.

Boka tid

- Finns det bara tjej och killtider? Finns det någon tid när vem som helst kan dyka upp? Får man välja vilken tid man vill gå på? 

- Delar ni upp efter tjej- och killgrupper? Har ni ett tydligt syfte med det? Är ni medvetna om att det kan skapa obehag för vissa att behöva definiera sitt kön? Skulle ni kunna göra på något annat sätt?

Väntrummet

- Finns könsneutrala toaletter? Finns information om trans att tillgå (exempelvis “Är du kille eller tjej?”, och Höra hemma – om transpersoner) Eller information om var man kan träffa andra unga, transidentifierade personer såsom RFSL Ungdoms medlemsblad Skev och broschyren Med biljett ut ur heteronormen?

- Finns exempelvis en regnbågsflagga som klistermärke eller i tyg som visar att man som trans är välkommen?

- Finns bilder på androgyna personer/ kända transpersoner (kolla i länkarna under konstnärer) i lokalen? 

Fylla i hälsodeklaration/inskrivningsformulär

- Finns fler alternativ att fylla i än kille och tjej? Får man fylla i den själv?

- Ett tips är att skriva en extra rad på slutet “Är det något speciellt vi behöver veta om dig för att kunna ge dig bästa möjliga bemötande?”. Då kan man få veta om någon har en transidentitet redan innan samtalet så man slipper göra fel, dessutom kanske man kan få veta om någon är muslim eller har en synnedsättning, vilket ju är bra att veta. 

Samtal med personal

- Om ni vet att patienten är trans, fråga det som är nödvändigt för ärendet. Patienten är där som patient, och inte som utbildare eller transambassadör.

- Fråga med respekt, och tänk på att det kan vara jobbigt, ovant eller känsligt. Ta det inte personligt om patienten reagerar på ett sätt du inte förväntat dig.

- Trans är inget problem i sig, om inte patienten själv upplever det som ett problem. Fokusera på patientens agenda, varför den är där. Överproblematisera inte. Alla patientens problem är så klart inte transrelaterade.

- Bekräfta och stötta identiteten om du har möjlighet. 

Kroppsundersökning

- Var medveten om att många transpersoner har en komplicerad relation till sin kropp. Prata om den och patientens förhållande till den.

- Var tydlig med vad som ska göras och varför. 

- Undersök rätt del. Kom ihåg att inte förutsätta vilken typ av sex en person har. 

- Bekräfta inte fel! I all välmening säger många “här ser allt ut som det ska, jättefint!” det kan kännas väldigt obehagligt för exempelvis en transsexuell person.

- Att inte undersöka på grund av sin egen rädsla är också att utsätta en person för en risk. 

Remisser och journaler

- Långa väntetider är ett vanligt problem. Väntetiderna är ofta ett resultat av dåliga rutiner och okunskap. Se till att skicka remisser snabbt och till rätt plats. 

- Skriv alltid rätt namn och pronomen (han, hon, hen, den) i alla papper och handlingar. Rätt namn är inte alltid det som står på legitimationen. Namnlagen i Sverige är ett stort hinder för många transpersoner att kunna ha sitt riktiga namn juridiskt. Fråga om du är det minsta osäker på hur personen presenterar sig. Det är pinsammare för dig och smärtsammare för patienten om du gör fel.

- Vid samtal med dina kollegor om patienten. Använd även då rätt namn och pronomen, eller tala om patienten som “patienten”. 

Kom ihåg

- Okunskap leder inte alltid till dåligt bemötande om man är ödmjuk inför sin okunskap och respektfull.

- Det är ditt ansvar som professionell att ta reda på saker du inte vet. Kvalitén på vården ska inte vara beroende av patientens kompetens. 

- Man kan inte alltid se på en person om den är transidentifierad eller inte, därför måste man komma ihåg att inte vara normativ, i alla situationer med alla patienter. 

- Tvinga inte på någon ett begrepp, bara de själva kan avgöra om de definierar sig som trans eller inte. 

- Trans är aldrig en förhandlingsfråga mellan dig och patienten. Patienten äger sin transidentitet och har rätt till att ha den oifrågasatt. 

Lycka till!

Källa:

Några av rekommendationerna är hämtade ur RFSL Ungdoms eminenta rapport “Är du kille eller tjej”.

EU har nu möjligheten att ta de första stegen mot en sund jämställdhetspolitik.

För att det ska ske måste det till att de kompetenta kvinnor som utan tvekan finns där även kan representeras på tunga positioner och inte hindras av utspelade maktstrukturer.

Självklart vill vi ha ett mer jämställt EU.

Skriv på du också.

Tenk å vere Johannes Kepler, som fann ut at planetane går i elliptiske baner. Oi, kor spanande! Skal tru kvifor planetane oppfører seg slik?

Tenk om Kepler hadde oppdaga dei elliptiske banene og sagt: «Elliptiske baner? Huff, det er jo ikkje slik det skal vere.»

Tenk å vere språkforskar og kunne observere at somme tider seier folk «krisa», andre tider «krisen». Oi, kor spanande! Skal tru kvifor språket oppfører seg slik?

Tenk deg å seie: «Nei, dette var inkonsekvent. Det er jo ikkje slik det skal vere.»

Er det ikkje slik det skal vere? Gjennom dette dømet har me jo prova at språket ikkje er «konsekvent».

Er inkonsekvens gale fordi det er inkonsekvens? «Eg var på butikken, men epla der er inkonsekvente.» Er epla inkonsekvente, seier du? «Ja, nokre er grøne, og nokre er raude, det er jo ikkje slik det skal vere.» Åh, men det er ikkje berre det at det er to eplesortar, då? «Nei, epla er inkonsekvente, og det er ikkje bra. Og det same gjeld Galdhøpiggen. Det fjellet er jo ikkje symmetrisk.» Kvifor skulle Galdhøpiggen vere symmetrisk? Kvifor skal språket vere «konsekvent»?

Finn-Erik Vinje rettar kritikk mot folk som snakkar med inkonsekvente bøyingsendingar i det offentlege rom, t.d. Kyrre Nakkim, som vekslar mellom «krisen» og «krisa». Då har ein sjølvsagt bestemt seg på førehand for at språket skal vere konsekvent, utan omsyn til om fenomenet språk faktisk er slik. Ein har også bestemt seg på førehand for korleis ein skal avgrense kva det går ut på å vere «konsekvent». Såleis vert det ikkje relevant å observere at vedkomande fullstendig konsekvent unngår «kriset» og «hesta» i bunden form eintal.

Det er altså eit system i det. Og sjølv folk som er konsekvente på at krisen gjaldt et stort hull i duken som dronningen hadde heklet, vil ofte føretrekkje jenta var et reinhekla rasshøl framfor jenten var et renheklet rasshull, utan at dette vert rekna som kritikkverdig.

Irritasjonen over «inkonsekvent» språk har lange tradisjonar, og er ikkje ein lausriven irritasjon utan samanheng med noko anna. Dette dreier seg om ei normativ (føreskrivande) tilnærming til språket. Finn-Erik Vinje har sine grunnar til å ynskje at terrenget rettar seg etter kartet. Eitt stikkord mellom fleire er språknorm-tradisjonar (m.a. ein tradisjon for at ein skal vere «konsekvent») som i kraft av sin eksistens har ein eigenverdi. Eg er usamd med Vinje i at «konsekvent språkbruk» skal vere så viktig, men eg forstår kvifor han vil ha det slik. For i eit slikt perspektiv finst det faktisk allereie eit terreng (ein etablert tradisjon) som stemmer med kartet, terrenget er berre ikkje der ein skulle ynskje at det var. Eg skal heller ikkje snakke for stygt om rolla til tradisjonar, for eg har sjølv ytra meg om tradisjonars eigenverdi, om enn på andre måtar og med eit anna utgangspunkt enn dette. (Og eg finn det altså urimeleg at folk skal påleggjast å snakke spontant på ein måte som språket som fenomen ikkje oppfører seg på.)

Likevel er det greitt å kunne presisere at normative tilnærmingar ikkje er vitskap. Då vil ein heller velje ei deskriptiv (skildrande) tilnærming. Slik som ein astronom ikkje avviser elliptiske baner (og slik ein geograf ikkje vil underkjenne Galdhøpiggen), kan ein språkforskar heller ikkje setje seg til doms over forskingsobjektet sitt.

Vinje nemner også andre språktrekk han ikkje liker, og som dreier seg om heilt andre saker enn det å vere «konsekvent». Til dømes irriterer han seg grøn over «i forhold til», og kallar det «preposisjonsforbindelsen med universal betydning», noko som rett nok ikkje akkurat er ein spesielt god analyse, men som emosjonelt utbrot gjer det nytten. Dette dreier seg om at det som tidlegare meir eintydig tydde ‘samanlikna med’ (han er stor i forhold til deg), no også kan tyde ‘når det gjeld, med tanke på’. Eit kjapt Google-søk gjev oss denne overskrifta: «– Pinleg i forhold til klasevåpen». Handlar dette om noko som er pinleg med tanke på klasevåpen, eller handlar det om noko som er meir pinleg enn klasevåpen?

Det er klart at slike endringar i språket kan føre til emosjonelle reaksjonar. Det skulle berre mangle, folk har alltid vorte irriterte over at språket endrar seg. Eg òg kan verte irritert over at verda er slik som verda er.

Men som fagperson (og eg har også faglege kjensler!) stiller eg meg annleis. Då utbryt eg heller, og meiner det av heile mitt hjarta: «Ja men er det ikkje noko temapartikkelaktig over dette, då? Oi, grammatikalisering på gang i moderne norsk. Stilig!» Og så trekkjer eg ein parallell til då ordet til gjekk over frå å vere substantiv (jf. tysk Ziel, som tyder ‘mål’) til å vere preposisjon, og det tykkjer alle er interessant. Men om folk byrja å seie at «denne bussen skal mål Ålesund», hadde det vel vorte rabalder likevel, tenkjer eg.

For anten ein er normativ («dette er feil») eller ein er deskriptiv («oi, eit språkfenomen!»), så kan ein vere sikker på eitt: Ein irriterer folk med det, same kva.

Hvem skal vi be til ? Skal vi be til Far ? Til Gud ? Til Jesus ? Til Den Hellige Ånd ? Til Gud ?

Det er lett å bli forvirret når man er kristen i dag og tenker på Guds treenighet, enda mere forvirret kan man bli om man spør enkelte kristne. Noen vil si at den eneste rette bønnen er til Far og begrunner det i skriftens ord om barnekårets Ånd og Fadervår. Andre igjen vil si at den eneste rette bønnen er til Jesus, og begrunner det i Joh ev.14:13 ( selv om enkelte manuskripter gjengir Joh 14:13 som at vi skal be til Far, istedenfor å be til Jesus ), og andre igjen vil si at det er helt utenkelig å be til Den Hellige Ånd og begrunner det i de samme skriftsted. Men hva sier bibelen ?

Først av alt, så må vi huske på Guds enhet. Gud er grunnleggende en og ikke tre guder. Så Guds tre åpenbaringer i Fader, Sønn og Den Hellige Ånd, er tre åpenbaringer av en Gud. I tillegg må vi huske at vi som kristne er Guds barn, vi har en Far i himmelen som vi kan frimodig komme frem for å snakke til pg.a vår frelse som har gjort oss nye skapninger, ett med Jesus med Den Hellige Ånd.

Vi finner ingen klar regel i ny testamentet som sier at vi må be til Far / Jesus / Den Hellige Ånd for at våre bønner skal bli hørt. Våre bønner blir hørt fordi vi er Guds barn, ikke fordi vi formulerer våre bønner på en bestemt måte. Derfor kan vi si at du er fri til å be enten til Far, til Jesus eller til Den Hellige Ånd, og du er fri til dette fordi du er et Guds barn.

Men hvordan kan du være helt sikker på det ? Tenk på treenigheten, Far, Sønn og Den Hellige Ånd er tilsammen en Gud. Så¨når du ber til Far, så ber du også til Jesus og Den Hellige Ånd. Når du ber til Jesus, så ber du også til Far og Den Hellie Ånd. Når du ber til Den Hellige Ånd, så ber du også til Far og Jesus, fordi de er alle åpenbaringer av den ene Gud. Jesus representerer både seg selv, Ånden og Far. Far representerer både seg selv, Jesus og Ånden, Ånden representerer både seg selv, Far og Jesus. ( Joh ev.14:10-11, 16 )

Som et Guds barn, så er du til og med fri til å be bare til Gud. Gud hører dine bønner pg.a din rolle som Guds barn, ikke pg.a du ber rett.

Om du enda ikke er helt sikker på om du er fri til å be, så kan du lese Rom 8:26. Som et Guds barn, så har du Den Hellige Ånd i deg som vil hjelpe deg til å be. Så lenge du er et Guds barn, så kan du pg.a din stilling som et Guds barn med Den Hellige Ånd i deg, være trygg på at du er fri til å formulere dine bønner slik du selv vil.

Men hva med Jesu navn ? Må vi ikke avslutte bønnene våre i Jesu navn ? Jo iflg.Joh.14:13, så skal vi be i Jesu navn. Men vi må ikke nødvendigvis avslutte med Jesu navn, vi kan like gjerne starte bønnene i Jesu navn.

Men hva da med Fadervår ? Fadervår er en bønn til Far, ikke til Jesus, Gud eller Den Hellige Ånd.

În textele noastre şcolare nu se mai învaţă decât sumar despre războiul Crimeii şi revenirea celor trei judeţe din sudul Basarabiei la trunchi rumânesc. Bătrânul general Kisseleff  îi va reproşa la Paris lui Ion Ghica faptul că România a permis ca judeţele  din sudul Basarabiei să fie invadate de carpetbaggers ce exploatau nemilos populaţia locală.  Pentru a menţine o perspectivă justă, trebuie să adăugăm că de fapt nu este vorba despre vreo influenţă  pozitivă în ansamblul ei a Rusiei asupra României‚ ci numai despre o sinergie indusă de  un izomorfism normativ  al gândirii câtorva oameni  mari, unii români (ideologi  liberali din Partida Naţională) , alţii  ruşi (ofiţeri care gândeau dekabrist, –cum se chema ideologia liberală rusească). Capitalismul italian timpuriu, a cărui existenţă  reală demantelează teoria lui Max Weber, va influenţa tipul de capitalism din România. Care va avea succes  numai ca un capitalism al întreprinderilor mici. Generalul rus Pavel Kisseleff ştia acest lucru, şi în timpul protectoratului său,  rata de creştere a întreprinderilor mici a fost cea mai mare din lume. De unde şi sloganul liberalilor români din Partida Naţională relativ la cestiunea economică: ‘Prin noi înşine!’, însemnând  că întreprinderile mici pot fi construite  prin investiţii provenind numai din interiorul ţării. Pe atunci  exista Regulamentul Organic, probându-se  adevărul bine ştiut că funcţionarea întreprinderilor mici este mult mai dependentă de legi,  reglementări,  ordonanţe şi decrete,  decât  funcţionarea întreprinderilor mari. Practic, ca să funcţioneze marea industrie a lui Nicolae Ceauşescu era divizată, prin zecile de ministere economice,  tot  într-un fel de  nenumărate întreprinderi mici, iar dictatura economică  a lui Nicolae Ceausescu  era justificată  tocmai de acest principiu de conducere al întreprinderilor  mici într- un cadru riguros de legi şi decrete. Şi probabil  că analiza istoricului Mircea Dogaru este în mare măsură corectă : regimul dictatorial Nicolae Ceauşescu  nu a fost un regim comunist! Să nu uităm că în acel timp apăruseră, aproape prin generaţie spontanee, de fapt prin  reamintirea unui savoir faire din secolul XIX,  întreprinderi economice locale care aveau succes. Nicolae Ceauşescu le integra  dictatorial în  marea industrie, deşi ele asigurau vârful de performanţă al economiei româneşti.  Am urmărit destinul unei asemenea întreprinderi economice. După anul 2000, echipamentele ei tehnologice peformante au fost sfărâmate  în urma unui ordin   venit din afara României. Se considera că acea întreprindere  economică  era capabilă să producă arme de nimicire în masă !Titus Filipas