The northern suburbs of our lovely city are known for the eclectic mix of people it attracts. It’s not unusual to see a scrangly looking, dreadlocked hippy sipping a latte merely meters from a group of elderly greek gentlemen enjoying their daily espresso. After living here for just under 2 years, I’ve sampled some of the best (and worst) coffees on offer in the Northcote/Thornbury area and I thought my huge amount of idle holiday time would be a good time to start writing about it. I work at a cafe on High st, and while I won’t name which one, I’ll include it in one of the writeups over the coming weeks.

Northern Soul 843 high st Thornbury

Expect a well prepared, moorish brew. Toby’s Estate Fair Trade Organic blend is used; a smooth-tasting, fruity affair. Atmosphere is relaxed and the staff are friendly. A personal favourite. For a full review click here

Foxy Brown 31 South Crescent Northcote

A relatively new cafe tucked away close to Dennis station. With their primary focus being quality coffee I had high expectations when I ventured there for the first time. The blend they use has been painstakingly created by owner Patrick Sloane in conjunction with Master Roaster Joshua  Bailey and I must say the effort has definitely paid off.  The individual components of the blend are also available (at different times I’m lead to believe) to be tried both in store and as beans to take home. From my experience these fell pretty flat in comparison to their blend, the single estate from New Guinea (Delorusa from memory~ will check when I go in next)  I tasted was fairly salty and uncomplex. It was simply dwarfed by the awesomeness that is their in-house blend.

The passion for the product is pretty clear from the outset. The first two pages of the menu are dedicated to the coffee available in house and to take home (as whole beans); precluding any mention of food whatsoever!

My only qualm with the place was the service (or lack-thereof) in our initial first few trips. Several items of our order were either wrong (no I didn’t order a long black for the second time) or simply failed to appear. While I appreciate the laid back atttiude, if you can’t remember a tables order please write it down!  They offer a fantastic product, and I’m confident once the teething problems are ironed out the service will match the self proclaimed “best brown in town”

Pictures and further writeups to come over the coming days

My apologies for the lateness on part three people. I originally wanted it to run Friday, but got a last minute call to DJ at the Ace Hotel in NYC for an after party for Pop Up Flea and Tanner Goods. Better late than never. Shout out to Mark and Sam from Tanner Goods, Connie from 503 Stylus, and to Astrud the staff at the Ace for digging the music of Funk and Soul 45’s all night long. Let’s talk about some music and FMF last night in London.

When my friend Andy asked if I wanted to check out his night wit the legendary Keb Darge at Madame Jo Jo’s my last night in London, I jumped at the chance. I had been a fan of Keb since I discovered his Legendary Deep Funk records on BBE in the 90’s. Let’s just say, had it not been Keb’s putting out these records, there may have not been a Flea Market Funk. Yes, I still would have been a DJ, but it was Keb, Josh Davis, producers like Pete Rock and Premier, and even my friend Andy who pushed me to find these types of records even more here in America. So here we are over ten years later and I’m in London. I had heard about (but never been to) Keb’s Deep Funk Friday nights, but it was Andy a few years ago that told me about Lost and Found. On this night, he and Keb spin Rockabilly, early American R & B, Jump Blues, and Northern Soul. I was a bit puzzled, because this kind of stuff wouldn’t go over here on a weekly basis. A one off yes, but weekly would be a challenge. Lost and Found has been going STRONG every week for three years. This I had to see for myself.

Madame Jo Jo’s is a dimly lit, well decorated, burlesque type hall. It honestly looks like it hasn’t changed since the 60’s (why change something that works?). In a little while, it’s sunken in dance floor (little did I know), would be packed with young people dancing their ass off to my surprise, 50’s R & B. I arrived early with Andy, and met Keb and his wife Edith. Soon after the crowd began to filter in. As I was trying to keep up with Keb with Maker’s and Cokes, the crowd grew larger and larger. Before I knew it, the night was in full swing. Keb and Andy went from obscure Jump Blues to Ray Charles to Elvis (Jailhouse Rock?!) to Northern Soul Classics as the crowd of twenty somethings and people who traveled from as far as Manchester to appreciate the night, dance like they were at the Wigan Casino, and just enjoy the best Saturday night spot in London. If this is any indication where the music scene is going, we’re in for a shake up. From a guy who reinvented Northern Soul, invented the Rare Groove and Funk scene, and now has this night going, my money is going to Ladbroke’s on this scene. I want to thank Andy and Keb for inviting me out and showing me a great time. Here are some photos from the night:

Function at the Junction é um curta metragem sobre uma batalha de northern soul no clube Junction em 1975.

Dir: Justin McArdle

Dica do amigo Faiano.

Hello FMF Family. Here’s some treats from London once again. This time it’s a good one. In fact, I wasn’t even aware it was going to happen, and I’m glad it worked out the way it did. While we were digging, Andy mentioned he had a gig at Colourful Radio. It’s been a while since I had my radio show, and honestly I do miss it. So, that being said, we headed over to Vauxhall in South London to the Studio. We went a bit early, because there was a killer Reggae show on before, Papa Face was filling in for the normal DJ who was out. He also had Soul Warrior (Big Youth’s cousin!) in the studio as well. They were playing the best Reggae, so it was an honor just to sit in on the show, and take in some of these great Reggae tunes. By the time Andy started his show, I was flying high, and in the second hour of Boogie, Northern Soul, Jump Blues and Reggae, we both played a bunch of the records we had dug up that day. Below is the MP3 version of the show.

You can hear Andy Smith every Wednesday Night at 12 Midnight (that’s 7PM for you EST people here in the US) on Colourful Radio or DAB in London , and look for the live streaming link or link to Andy’s page. This is highly recommended by FMF, and not because the guy is my friend. There are some great shows with music you don’t hear, and Wednesday nights you get a double shot! On Friday I will revisit my night at Lost and Found with Andy and the legendary Keb Darge. See you then. Keep Diggin’!

Download or Listen to Andy Smith’s Radio Show from 11 12 09 on Colourful Radio in London with Special Guest Flea Market Funk

1970 uppmärksammade tidningen Blues & Soul några klubbar i norra England som spelade obskyra soulsinglar för en fanatisk publik. I dag har Northern Soul-scenen flyttat ännu längre ned underjorden, men med sin exklusivitet, sina konsekventa klädkoder och snabba droger har den scenen lagt grunden till all modern klubbkultur. Andres Lokko tar en klunk apelsinjuice och gör en piruett ute på golvet.

EN MEDELÅLDERS MAN i mustasch, skjorta och slips står på en liten scen bakom två skivspelare. Det är inga Technics SL 1200, utan två äldre skivspelare och en usel mixer, sådana där otympliga schabrak resten av västvärlden inte sett sedan skolfester i mitten av sjuttiotalet.

DJ:n heter Ian Clark, och i sin lilla värld är han en legend. Utanför The 100 Club, utanför Northern Soul-scenen, är det ingen som vet vem han är. Men här är han kung. Det har han varit i uppemot tjugo år.

Han spelar bara singlar, sjutumssinglar. Ibland pratar han mellan låtarna, ibland stannar publiken upp och applåderar efter en låt, ibland berättar DJ:n vad det var han just spelade. Han förklarar vilket skivbolag den ligger på, hur många exemplar det finns av den, vilken DJ som upptäckte den och hur mycket den är värd.

I Northern Soul-världen är den där sistnämnda prislappen viktigare än vad man kan tro, framför allt är den mycket viktigare än vad som är hälsosamt.

Singlar som kostar tusentals kronor, underjordiska medlemsklubbar, konsekventa klädkoder, piratpressade nyutgåvor och uråldriga nätverk av små fanzines är några av skälen till att det som kallas Northern Soul aldrig nått utanför Storbritanniens gränser.

Men det är i Northern Soul-scenen man hittar rötterna till all modern klubbkultur.

Allt — fanatismen, snobbismen, exklusiviteten, drogerna, acid jazz, trip hop, klubbar som har öppet till klockan elva nästa förmiddag, att vägra släppa in någon som inte till fullo redan förstår vad det handlar om och technoartisters konsekventa ovilja att figurera i media — har gått i arv från det tidiga sjuttiotalets Northern Soul.

Northern Soul har alltid funnits där, i skuggan av allt annat som hänt i brittisk popmusik de senaste tjugofem åren.

Kulturen frodas än i dag. Och den har krupit längre ner i underjorden än någonsin tidigare.

Northern Soul är å ena sidan fullkomligt obegripligt för en åskådare, men likt reggaevärlden så finns den bara där. Och den kommer aldrig att försvinna. Den lever sitt eget liv.

Myten om Northern Soul bygger från början på en enda artikel som publicerades i den brittiska tidningen Blues & Soul 1970. Tidningens redaktör hade hört talas om några klubbar i trakten kring Manchester som bara spelade utgångna soulsinglar för en fanatisk publik. Så han bad journalisten Dave Godin besöka en all-nighter på klubben The Twisted Wheel. Han kom tillbaka och skrev en artikel om fenomenet, som han döpte till Northern Soul.

För det fanns inget liknande i Södra England. I London hade de fullt upp med psykedelia och funk. De klubbar dit folk vallfärdade varenda helg för att få höra den här musiken låg långt norr om London. De låg alla i tråkiga industristäder, publiken och de som drev klubbarna hade utvecklat en nästan sjuklig fascination för Tamla Motown. Allt som släppts på Motown, ju rarare och obskyrare desto bättre, allt som lät som Motown och all soul som på något vis kunde förknippas med Detroit. Artister som bara spelat in enstaka singlar för små etiketter som Ric Tic, Golden World, Ashford och Wingate behandlades som legender.

Discjockeys började tävla om att hitta ovanligare och ovanligare singlar. Promotionsinglar som aldrig släppts kommersiellt och svindyra acetat och provpressningar blev vardagsmat.

I den ständiga strävan efter att vara herre-på-täppan blev det allt vanligare att täcka över etiketterna på singlar om man hittat något som ingen annan visste vad det var. Det kallades cover-ups.

Det som började som en skygglappsförsedd kärleksaffär med stompig Detroit-soul utvecklades sakta men säkert till att innefatta soul från hela USA. Att försöka sätta fingret på vad Northern Soul egentligen är, hur det låter och varifrån musiken kommer är omöjligt.

Men det började med Michigan, den saken är klar.

* * * * *

Några av skivorna växte sig så stora i den här världen att varje skivbolag med självaktning höll sig med heltidsanställda som spenderade varenda helg på Northern-klubbarna för att ta reda på vilka låtar som spelades mest. Sedan skaffade de sig rättigheterna och gav ut dem igen.

Plötsligt började den engelska försäljningslistan se allt mer udda ut. Fem till tio år gamla soulsinglar placerade sig bland de mest sålda. The Reflections obskyra »(Just Like) Adam & Eve« från mitten av sextiotalet licensierades från minimala Detroit-bolaget Golden World och hamnade genast högt på försäljningslistan. En nyutgåva av Tami Lynns »I’m Gonna Run Away From You« sålde på bara några veckor 1971 i drygt 250.000 exemplar.

Under sjuttiotalets första halva var Northern Soul något som ingen som växte upp i norra England kunde undvika. Varje stad hade åtminstone en Northern Soul-klubb. Och det var helt enkelt dit man gick på lördagskvällen, det var inte konstigare än att gå på ett vanligt disco i vilken svensk småstad som helst.

Med den skillnaden att ingen av de här klubbarna spelade hits eller ens ny musik. De spelade gamla soulsinglar.

Men det blev så självklart att det skulle vara så att unga engelsmän startade egna band som försökte spela Northern Soul. Wigan’s Chosen Few var de som nådde längst. Deras vansinniga — och urusla — singel »Footsee« tog dem till Top Of The Pops, där de i linnen täckta med Wigan Casino-märken mimade och snurrade medan hela nationen tittade på. De spelade in fler singlar, bland annat en version av den vita sångaren Bobby Paris »Night Owl« — en låt som i Paris original besitter ett Motown-beat och en text som perfekt sammanfattade vad Northern Soul-scenen handlade om och som än i dag, tillsammans med Dobie Grays »Out on the Floor«, är scenens kanske mest odödliga interna »nationalsång« — men det enda Wigan’s Chosen Few lyckades åstadkomma var att ge scenen ett väldigt tramsigt ansikte. Förmodligen hjälpte deras framgångar med »Footsee« också till att etablera alltmer udda musik på klubbarna. Musik som inte hade något annat gemensamt med den ursprungliga amerikanska soul som alltid utgjort drivkraften än ett stompigt beat.

Paul Anka — vars »I Can’t Help Loving You« fortfarande spelas på Northern-klubbar — och Gary Glitter (hans »Rock’n'Roll [Part I]« spelades förmodligen bara en enda gång på Wigan Casino men det är ett bra exempel) och bisarra ledmotiv från amerikanska TV-serier började spelas bland all soulmusik.

Det kanske mest absurda exemplet var »Afternoon of the Rhino« med Mike Post — mannen som också skrivit ledmotivet till bland annat »Spanarna på Hill Street« — från en dokumentärfilm om noshörningar.

Ju snabbare desto bättre, Northern Soul-scenen höll på att gå samma öde till mötes som all klubbmusik förr eller senare verkar göra. När discjockeys lär sig mixa och glömmer bort vad de själva egentligen vill uppleva när de går ut, när discjockeys sätter perfekta mixar i första rummet och låter lyckoruset — glädjen över att höra sina favoritlåtar på högsta volym och känna den där rösten och den där basen och tamburinen vibrera genom hela kroppen — ta allt fler steg tillbaka.

* * * * *

Klockan är omkring fyra på morgonen. Nere i The 100 Clubs källare fortsätter det dyka upp ensamma människor med väskor över axeln som sätter sig på stolarna längs väggarna för att byta om till sina dansskor. Alla lämnar sina väskor och kläder lite var som helst i lokalen, ingen skulle ju komma på tanken att stjäla något. Alla är ju här av samma anledningar.

Keep On Burning. Keep The Faith. Keep On Keeping On.

Dansarna väljer en plats på golvet och där stannar de flesta av dem resten av natten. De mutar in en egen kvadratmeter och där rör de sig runt, runt till musiken tills klubben stänger klockan åtta eller nio på morgonen. Då och då lämnar några av dem golvet, inte för att vila utan bara för att discjockeyn har satt på något så kontroversiellt som en ny låt. Ny i det här sammanhanget betyder att skivan är inspelad efter den sista december 1969.

Precis som alla seglivade subkulturer är Northern Soul-scenen uppdelad i ett antal små förgreningar och utbrytargrupper. Där finns skivsamlarna som på frågan vad det är för låt som spelas bara svarar vad den är värd. Där finns de som älskar »newies«, obskyr åttio- och nittiotalssoul, de som föredrar sjuttiotalets fetaste produktioner kallar sin del av scenen för »Modern Soldies«. de som just lämnade golvet som bara accepterar sextiotalssoul, »oldies«. Och så dansarna förstås. Vi får inte glömma bort de gudabenådade dansarna. Dessa akrobater som i kvällens början öppnar sin väska, byter skor, plockar fram sin burk med babypuder som de försiktigt strör på sin utvalda punkt på dansgolvet, drar på sig en handske — alltid bara en — med »Right On!« broderat över knogen. Och sedan bara väntar på rätt låt. Det är som en scen ur »Fame« när de börjar snurra, går ner i spagat, gör frivolter och så kallade »backdrops« i just det ögonblick refrängen i Eddie Parkers monstruösa stomper »Love You Baby« överskrider alla fartbegränsningar.

Den som inte sett det med egna ögon kommer aldrig att förstå vilken syn det är. För det handlar inte alltid om unga människor, lika ofta är det välgödda män i sina bästa år som plötsligt rycker till och nästan handlöst hjular från dansgolvets ena sida till den andra.

Blunda och försök föreställa dig Arne Hegerfors eller Göran Persson göra något liknande så förstår du ungefär vad jag pratar om.

Men när man väl är där blir man inte förvånad. Att musiken får dem att hjula och gå ner i spagat är inte ett dugg överraskande, i alla fall inte för de andra som älskar musiken eller just upptäckt den och bara vill ha mer.

Det är dansarna som håller Northern Soul-scenen vid liv, de bryr sig inte det minsta om vilket år låten är inspelad, om den kategorileras som en »newie« eller en »oldie«. De vill dansa till storartad soulmusik.

På The 100 Club är baren stängd, det serveras bara juice och läsk. Precis som på rave-scenen, som på alla sätt och vis är ett barnbarn till Northern Soul-scenen, har alltid speed, kokain och alla andra uppiggande droger varit en viktig del av kulturen.

Alkohol har aldrig haft någon plats i dessa nattliga danskulturer. Av den enkla anledningen att ingen någonsin besökt en Northern Soul-klubb för att ragga eller för att det är helg och man tror sig må bra av att tappa kontrollen. För att dansa bäst och för att uppskatta varenda sekund av de soulsinglar de så förbehållslöst älskar är de tvungna att hålla sig vakna till nästa morgon.

Illegalt eller inte, det hör inte hit. Ett annat skäl är förstås att de flesta engelsmän inte dricker sprit efter klockan elva på kvällen, det ligger ju liksom i blodet.

Likt ravescenen har polisen alltid hållit Northern Soul-klubbarna under uppsikt och många av sjuttiotalets stora klubbar stängdes efter razzior. När polisen rusade in tömdes innehållet i tusentals fickor samtidigt och var det någon som frågade så var det bara Johnson & Johnsons babypuder som täckte dansgolvet. Inget annat. Alla hade ju med sig sina puderburkar, om nu någon undrade.

* * * * *

Står man utanför på gatan skulle man lätt kunna tro att det är ett nattöppet gym där nere. De flesta kommer dit ensamma, över axeln har de gamla sportväskor i galon, de flesta av dem är täckta av broderade tygmärken med ugglor och svarta knutna nävar.

»Wigan Casino All Nighter — Come and Get Those Memories«, »Keep the Faith«, »Keep on Burning«, »The London 6T:s & Northern Soul Society«, »East Anglian Soul Club — Right On« och »The Torch — Keep on Keeping On«.

Öppnar man väskorna hittar man ett ombyte kläder prydligt nedpackade. Oftast är det ett par ledigt överdimensionerade byxor, en T-shirt eller ett linne, strumpor, ett par lågskor med lädersulor och en burk Johnson & Johnson babypuder.

Det enda som avslöjar att det faktiskt är en klubb där nere är dörrvakten, en stor svart man i smoking som kontrollerar medlemskort.

Man betalar sina fem pund i inträde, går ner för trapporna och slår upp dörren till klubblokalen. Och plötsligt så förstår man, pusselbitarna faller på plats. Jag förstår precis varför de här människorna spenderar hela sina liv i sådana här källare.

Musiken. Beatet, melodierna, rösterna.

För en fem-sex år sedan bad jag Richard Searling, en av Northern Soul-scenens mest legendariska discjockyes, att försöka definiera musiken. Först vägrade han tvärt.

— Det går inte. Northern Soul är ju bara ett namn och egentligen handlar det om bortglömd soul, »rare soul« är ett mycket bättre namn för scenen. Det som spelas är ju skivor som ingen någonsin skulle ha fått höra om det inte vore för de här fanatikerna i norra England. Fast ska man nämna en enda låt, en låt som de flesta också har hört, som faktiskt skulle kunna kallas den perfekta Northern Soul-låten, själva ursprunget, så är det »I Can’t Help Myself« med The Four Tops.

I ett hörn av The 100 Club säljs det skivor, några hundra singelbackar står uppradade bredvid varandra och minst lika många gäster trängs framför varje back.

Det är en ganska absurd syn. Klockan är fem, kanske halv sex på morgonen i en av Europas största städer, och där står vuxna människor och bläddrar bland gamla vinylsinglar.

De flesta singlarna ligger i vita hårda pappomslag där någon med spritpenna skrivit artistens namn, låttiteln och skivbolaget. Priserna rör sig mellan några ynka pund för nyutgåvor, piratpressningar, upp till de rariteter som kedjats fast i backarna — ungefär som dyra läderjackor och pälsar brukar kedjas fast på galgar i klädbutiker — som alla kostar tusentals kronor.

Utanför Northern Soul-scenen är de här skivorna fullkomligt betydelselösa, de flesta skivbörsar skulle förmodligen slumpa bort dem för femtio öre styck. Därför kan man fortfarande promenera på loppmarknader världen över och hitta högar med ospelade soulsinglar som dessa Northern Soul-fanatiker skulle sälja sina mammor för. Men det är så det ska vara.

Northern Soul-scenens flaggskepp har ända sedan det tidiga åttiotalet varit skivbolaget Kent, som vid det här laget släppt mer än hundra samlingsalbum med Northern Soul och alla dess subgenrer. Och fortfarande hittar de sånger, fantastiska sånger, som samlat damm i ett skivbolagsarkiv någonstans i USA.

»I’ll Never Stop Loving You« med Carla Thomas är ett aktuellt exempel, en inspelning från mitten av sextiotalet som Kents Ady Croasdell upptäckte i Stax bandarkiv för fyra år sedan. Och för oss som följt Kents missionsarbete från början är det just sådana ögonblick man väntar på.

I dag består den inre kretsen av hängivna Northern Soul-fanatiker av färre personer än den gjorde i mitten av sjuttiotalet då Wigan Casino hade drygt 100.000 medlemmar. Men inflytandet den haft — och fortfarande har — på brittisk klubbkultur och popmusik har vuxit sig allt större.

Saint Etiennes »Spring« från debutalbumet »Foxbase Alpha« är en direkt plankning av Bobby Reeds Van McCoy-producerade Northern-klassiker »This Time Is Right For Love« (som finns återutgiven på skivbolaget Goldmines »Modern Soul — 18 Modern Soul Classics«).

Elvis Costello spelade in Chris Clarks klassiska »From Head to Toe« och gav ut den som singel. Dexy’s Midnight Runners tog sitt namn efter en av Northern Soul-scenens populäraste droger, Dexedrine. Och de spelade in flera Northern Soul-klassiker — Chuck Woods »7 Days Too Long«, Cliff Nobles »The Horse«, The Drifters »One Way Love« och Jimmy Johnson & The Bandwagons »Breaking Down the Walls of Heartache«. Flera DJ:s beskyllde dessutom Kevin Rowland för att ha stulit melodin till »Come on Eileen« från en obskyr Northern-raritet.

The Jam baserade »Trans Global Express«, från »The Gift«, på The World Columns »So Is the Sun«. Samma album hade ett inneromslag som pryddes av ett foto av en akrobatisk yngling som i en tajt Adidas-tröja formligen verkar äga dansgolvet på Wigan Casino. Hade The Style Councils »Solid Bond in Your Heart« kommit tio år tidigare hade den automatiskt klassats som Northern Soul.

Två av Soft Cells största hits var covers av Northern-singlar — Judy Streets »What« och, givetvis, Gloria Jones »Tainted Love« — som Dave Ball och Marc Almond dansat till på The Mecca, soulklubben i det Blackpool de växte upp i på sjuttiotalet.

Edwyn Collins senaste singel, »Keep on Burning«, är på alla sätt, från omslagets kollage av tygmärken från Wigan Casino till titeln och beatet, en hyllning till Northern Soul. Hans enorma hit från förra året, »A Girl Like You«, gavs ut på vinylsjua med exakt samma omslagsfoto av den Casino-dansare som trettio år tidigare fanns på The Jams »The Gift«.

Mark E Smith från The Fall skrev nidsången »Lie Dream of a Casino Soul« om alla de Northern Soul-anhängare som genom sin fanatism missade allt annat som hände omkring dem för att de befann sig i en tidskapsel utan någon som helst verklighetsförankring.

Stock-Aitken-Waterman lät många av sina artister spela in covers av Northern Soul-singlar. Kylie gjorde Chairmen Of The Boards »Give Me Just a Little More Time« och Sinitta fick Robert Knights »Everlasting Love«. Och många av trions egna låtar för Kylie Minogue och de andra stjärnorna i deras PWL-stall lånade väldigt mycket från musiken vi pratar om.

Techno- och houseartister som David Holmes, Ballistic Brothers och Justin Robertson har sina rötter i Northern Soul-scenen. Och så fort de får chansen klämmer de in några av sina knastriga favoritsinglar i sina DJ-set.

Tom och Ed från The Chemical Brothers avslutar numera alltid sina spelningar med Jeff Perrys hymnlika »Love Don’t Come No Stronger (Yours and Mine)«.

Någon har sagt att om du måste fråga vad Northern Soul är för något så kommer du ändå aldrig att förstå vad det handlar om.

Det är inte riktigt sant. Men det ligger en hel del i det. Northern Soul kan aldrig bli hippt, det har aldrig varit det heller.

Northern Soul är en alldeles egen värld, ett litet universum med helt egna regler där tiden rör sig framåt och bakåt i en helt egen takt.

De av oss som hittat in i den kommer aldrig riktigt att kunna ta oss ut. Även om det har sagts om många subkulturer förr så är Northern Soul det närmaste man kan komma en frireligiös sekt, en religion byggd på popmusik och vinylsinglar.

Northern Soul-scenen håller sina anhängare och lärjungar i ett järngrepp, alla som smittats fortsätter nästan undantagslöst att år ut och år in leta efter den där ultimata bortglömda soul-låten. Den kanske ligger på baksidan av nästa dammiga skiva man köper för tio spänn på en loppmarknad eller kanske på någon av skivbolagen Kents eller Goldmines nyutgåvor på CD.

I grund och botten handlar det bara om musiken, om att dansa och om en nästan sjuklig tro på att Northern Soul är den enda sanna vägen till lyckan.

NORTHERN SOUL-SINGLAR

AV ANDRES LOKKO

MAJOR LANCE

»You Don’t Want Me No More« [Okeh]

Är det någon artist som är Northern Soul så är det Major Lance. Hans pärlband av magnifika singlar från slutet av sextiotalet är oslagbart. »Ain’t No Soul«, »Investigate« och »Since I Lost My Baby’s Love« är alla nästan lika fantastiska som »You Don’t Want Me No More«. Lance var en av de första amerikanska artister som på grund av sin popularitet i Northern Soul-kretsar faktiskt flyttade till England och dessutom spelade in det mytomspunna — men ganska usla — albumet »Live At the Torch« i Stoke-On-Trent. (»You Don’t Want Me No More« finns på »Okeh — A Northern Soul Obsession« [Kent]. De övriga av Major Lance bästa inspelningar för Okeh finns på »Everybody Loves a Good Time — the Best of Major Lance« [Epic/import].)

FRANK WILSON

»Do I Love You (Indeed I Do)« [Motown]

De bästa Northern-favoriterna på Motown är egentligen värda en egen artikel. Men Frank Wilsons »Do I Love You« är den raraste av de bästa och går numera att höra på CD. Den som är det minsta intresserad av Northern Soul borde börja med att skaffa sig två nyutkomna samlingar — »Motown Year By Year — 1966« och »Motown’s Leading Ladies«. Bättre inkörsport finns inte. Där hittar man Barbara Randolphs »I Got a Feeling«, The Elgins »Heaven Must Have Sent You«, Kim Westons »Helpless« och Tammi Terrells »This Old Heart of Mine (Is Weak For You)«, låtar som alla platsar på min personliga lista över de tjugo bästa singlar som över huvud taget spelats in. Nästa steg är att köpa en av de två olika Greatest Hits-samlingar som finns tillgängliga med Isley Brothers Motown-inspelningar. Huvudsaken är att »My Love Is Your Love (Forever)» finns med, en låt som aldrig släpptes kommersiellt men som gång på gång pressats upp som bootleg. När ni hör den förstår ni varför.

GLORIA JONES

»Tainted Love« (Champion)

Den mest kända av alla Northern Soul-låtar, men också en av de bästa. Upptäcktes av en slump där den låg gömd på B-sidan av den ointressanta »My Bad Boy’s Coming Home«. Gloria Jones fick långt senare ihop det med Marc Bolan och det var hon som satt bakom ratten när parets bil körde in i ett träd och Bolan omkom. (Finns på »Soul Shots, Vol. 3« [Rhino]).

JACKIE WILSON

»(I Get the) Sweetest Feeling« [Brunswick]

En av många, många klassiska låtar med Jackie Wilson. »Soul Galore«, »Higher & Higher», »The Who Who Song« och »Because of You« är några andra av hans omistliga sånger. De har alla omfamnats av Northern Soul-scenen, som älskade Wilson för att han under hela sitt verksamma liv fortsatte spela in fet storstads-soul som han själv ville ha den. Jackie höll lågan vid liv när alla andra började experimentera med funk. (Finns på »The Very Best of Jackie Wilson« [Music Club] ).

CHAIRMEN OF THE BOARD

»Give Me Just a Little More Time« [Inaictus]

Jag hade lika gärna kunnat välja »Everything’s Tuesday« eller »(You’ve Got Me) Dangling on a String«. Men General Johnsons desperata frasering mot slutet av den här slår allt annat de spelade in. Och musik blir sällan bättre än så här. Singeln är utgiven på det bolag som låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland startade när de lämnade Motown, vilket förstås är så »Northern« det över huvud taget kan bli. (Finns på »Soul Agenda« [HDH/Demon]).

BILLY BUTLER

»RightTrack« [Okeh]

Texten handlar om kärlek, men jag tror att många är övertygade om att den handlar om Northern Soul. När stråkarna i det instrumentala crescendot mitt i låten går överstyr glömmer de flesta bort att dansa och börjar bara hoppa och huta med nävarna. Den ska helst spelas efter Tony Clarkes »Landslide« [Checker]. (»Landslide« finns på »Sweeter As the Days Go By« [Charly]. »Right Track« finns på »It’s Okeh Up North« [Soul Supply].)

CHUCK WOOD

»7 Days Too Long« [Roulette]

Frenetisk, nervös, hetsig och smått galen. Man kan nästan höra hur det bildas fradga i Chucks mungipa när han ringer henne gång på gång och hon bara vägrar svara. Många Northern-DJ:s har som vana att spela den direkt efter The Tomangoes »I Really Love You« (Washpan), en av få låtar med nästan samma bindgalet besatta beat. (»7 Days Too Long« finns på »Out on the Floor« [Goldmine].)

DEAN PARRISH

»I’m on My Way« [Laurie]

Jimmy Radcliffes långsamma »Long After Tonight Is All Over« är den ena av de två låtar som alltid sätter punkt för en perfekt Northern Soul all-nighter. »I’m on My Way« är den andra. Och den bästa. (Finns på »The Wigan Casino Story« [Goldmine].)

SANDY WYNNS

»A Touch of Venus« [Champion]

Inspelad i samma studio, under samma vecka och utgiven på samma etikett som Gloria Jones »Tainted Love«, men ändå en radikalt annorlunda sida av Northern Soul. Tillbakalutat melodiöst med vackra stråkar och en fjäderlätt produktion. Sandy Wynns blev senare sångerska i The Honey Cone och under sitt riktiga namn Edna Wright spelade hon i mitten av sjuttiotalet in »Oops! Here I Go Again« som numera är en eftertraktad rare groove. »A Touch of Venus« är knepig att få tag på, men leta efter den magnifika LP:n »Out on the Floor«, utgiven på Inferno i början av åttiotalet, som fortfarande är den bästa Northern Soul-samlingen av alla.

WILLIAMS & WATSON

»Too Late« [Okeh]

När Larry Williams och Johnny Watson i sista raden av refrängen i den här Okeh-klassikern vrålar »keep on keeping on« i ett rasande tempo hjular hela dansgolvet. Duon, som var för sig är mer kända i helt andra sammanhang, spelade också in »A Quitter Never Wins«, även den klassisk, stompig Northern Soul. (Finns på »It’s Okeh Up North« [Soul Supply].)

JEFF PERRY

»Love Don’t Come No Stronger« (Yours and Mine) [Arista]

En låt som får vuxna män att gråta, en tillbakalutad hymn från mitten av sjuttiotalet som flera gånger återutgetts i olika former. Men för ögonblicket är den ganska knepig att hitta. Jeff Perry bytte strax senare namn till Jeffree och fick en hit med den alldeles lysande »Mr Fix-It Man« som finns återutgiven av Charly, men den har inget med Northern Soul att göra.

WORLD COLUMN

»So Is the Sun« [capitol]

Egentligen alldeles för funky för att vara en fulländad Northern Soul-klassiker. Men ingen har klagat hittills. Och så har ju The Jam plankat den not för not till »Trans Global Express«. (Finns på »The Wigan Casino Story Continues« [Goldmine]).

EDDIE PARKER

»Love You Baby« [Askford]

Många har kallat »Love You Baby« för den ultimata Northern Soul-låten. Och jag håller gärna med. Ingen annan låt fångar energin och euforin på samma sätt. »Love You Baby« finns även inspelad med Lorraine Chandler, men det är Eddies version du behöver. (Finns på »The Golden Torch Story« [Goldmine]).

ELOISE LAWS

»Love Factory« [Music Merchant]

Fet Tamla-disco av Holland-Dozier-Holland från slutet av sjuttiotalet med en själfull sångerska, stråkar och en melodi som Northern Soul-anhängare är beredda att döda för att få dansa till en enda gång till. Makalös. (Finns på »The Blackpool Mecca Story« [Goldmine].)

MAXINE BROWN

»One in a Million« [Scepter]

& THE SHIRELLES

»Last Minute Miracle« [Scepter]

Två melodiösa små mirakel som släpptes på samma etikett, finns tillgängliga på samma CD — »Dancing ’til Dawn« [Kent] — och som båda befinner sig i ett charmigt gränsland mellan den sockersötaste girl group-pop och Motowns allra ruffigaste och smutsigaste sida.

BOBBY PARIS

»I Walked Away« [Capitol]

Bobby Paris är en av väldigt få vita artister vars röst och produktioner alltid gått hem hos Northern-publiken. »I Walked Away« är hans största stund och låter närmast som om Scott Walker skulle ha spelat in Motown-låtar hemma hos Phil Spector. Två andra Paris-låtar är odödliga — »Night Owl« och den lätt Tom Jones-tintade »Personally«. (»I Walked Away« finns på »The Wigan Casino Story Continues« [Goldmine]).

JOHN EDWADS

»Tin Man« [Kent]

Den senaste av skivbolaget Kents alla makalösa upptäckter. En fantastisk soulversion av Americas hit med samma namn som aldrig tidigare släppts. Hela CD:n, »Careful Man«, är ett lysande exempel på hur det 1996 fortfarande finns oupptäckta soulskatter. Lyssna bara på »The Look on Your Face« eller »It’s Those Little Things That Count« och försök begripa att ingen brytt sig om det här materialet på 23 år.

I Love This ….Still Laughing

• Yay…Bonfire night…but somehow it doesnt hold the magic of my youth…Treacle toffee…hot pot with red cabbage…Roman Candles, rockets and sparklers burning holes in your woolly gloves…..ahhh…those were the days.
  

• The bonus of today is that I am off tomorrow and plan to chill, although I still have to be up early to deliver Princess to school doh !!!
• 08:30  the old man jibes are flowing thick and fast in the office this morning….god help me next year when I hit 50, it was nice that they remembered though…sort of.
• Jourd and Emms are cooking my birthday dinner tonight (Maybe its just as well im off tomorrow) and then we are chilling with a few DVD’s

And  Thursday 5th Nov Can Only Mean One Thing

OMG  Im 49 today

Todays Tunes

10 Things You Don’t Know About Attraction According to Cosmo

There are some surprising — and kinda crazy — factors that come into play when choosing a mate or even just a hookup. Like his belly button and the color of your clothing. Intrigued? Read on…

Your Nose Should Be Part of Foreplay

• The blend of lavender and pumpkin turns guys on. But, you don’t have to bake a pie and douse yourself in lavender oil. You can create the combination by lighting two candles or spraying these scents on your neck. Oh, and tell your guy to spritz on a cologne with hints of cucumbers or black licorice, since those smells were found to arouse women.   As you will see from my “About Me” page…Lavender makes me wretch…Next !!

Guys Find Women in This Color More Desirable

• A chick in red is more likely to be asked on a date and have more money spent on her. It’s because men are influenced by cultural symbols — like Valentine’s Day — that associate the color with romance, and primal instincts that link the color with sex. Maybe that’s why the butts of some animals turn red when they are ready to mate. Therefore men prefer women with red butts ????

Cocktail Goggles Are for Real

• When we’re drunk, guys look cuter because we don’t notice the asymmetry of their face. The biological explanation: A symmetric guy is less likely to have genetic defects and makes a better mate. There ya go girls..Im cute when im drunk…the slurred words are obviously an added attraction

Men Do This When They’re into Someone

• A man will subconsciously position his belly button toward the woman in the room he is most attracted to — even if he’s speaking with someone else. (Suss out your competition by checking out which women are pointing their belly buttons at him, since the rule applies to chicks as well!) And just below the belly button is ?????…cmon…its not rocket science

It’s All About Timing

• One week you might be craving that beefy guy at the gym, but the next week you have the hots for the slender guy next door. This could be because ovulating women prefer men with masculine features, who would make the strongest, healthiest children. Meanwhile, menstruating women want men with softer, more feminine looks who seem kinder and more cooperative.Good god….so confusing

Stress Equals Sexual Attraction

• A guy in a high-anxiety or stressful situation is more likely to take a chance on you. Researchers set out to see how adrenaline and risk played into attraction by putting a woman on both a shaky and stable bridge. The study found that men who crossed the unstable bridge were more likely to ask out the same woman afterward than those men who crossed a steady bridge. It’s because conditions of high stimulation heighten sexual attraction.  My god…..I MUST be sexy….no comments please!!

Size (of His Gut) Matters

• You can tell a lot about a guy’s sex drive and fertility before he even drops trousers. Men with broad shoulders and a solid chest have a lesser health risk, making them better mates. Meanwhile, guys with a gut have lower levels of testosterone. Low testosterone leads to a lower sex drive and lower fertility…..Thats it !!!…Salad for me !!

A Sign It Could Be Long-Term Love

• If you and your guy’s mom look alike, there’s a good chance it’ll work out between you two. Guys are more likely to pair up with women whose bone structure is similar to their own mothers. It’s called “sexual imprinting,” and suggests that the faces we find appealing as adults are determined in childhood.Men fancy their Mums?????..Wrong Wrong Wrong!!!

The 5/15 Rule

• If a dude touches you 5 times in 15 minutes, you are totally in. A man will find excuses to put his hands on you to see how you respond. He might touch your arm, tuck a piece of hair behind your ear, or play with your necklace. If you tighten up and freeze, he’ll know to back off. So grabbing your butt is a good sign ladies

This Move Means He’s Smitten

• When a guy mirrors your moves, he’s subconsciously telling you he’s interested in you. Sitting the same way as you, doing the same hand motions, and leaning his head in the same direction are all subtle cues that he’s attracted. And if he licks his lips after you lick yours, it’s a definite sign of desire. So I have tocross my legs at a sideways angle, play with my hair and lick my own lips…REALLY….she will just think im a nutter

Well…I have learnt an awful lot…get drunk, Act like a girl, grab her butt, act stressed, tell her she looks like my mother (Who  BTW is 89)  and point my tackle in her direction…How could I possibly fail ????

I have a feeling Patricia may regret sending me this excellent advice

Todays Funny

I Want these towels …Just in case the above tips fail me

It seems the whole point of The Motown re-release series Cellarful of Motown is to make Brenda Holloway a cult goddess…

Each volume (3 of which over this decade have been released) has at least 1 gem from this woman that apparently never closed her mouth and stopped singing from her days as a teen recording for DelPhi records in LA in the early 1960s, to her letter of resignation to Berry Gordy in frustration in 1968.

Basically it seems between 1964 and 1967 she recorded just as much as The Supremes ( who, still have somewhere in the range of 100 or songs still unreleased). But while The Supremes released 10LPs and numerous hits in that same period, if Brenda was recording just as much… she only had 3 top 40 hits and One LP in the same period of time…

So… flash forward 40 years… and rabid Motown fans can’t wait for more little morsels of rarity…. and we harass the poor woman to perform songs she barely remembers cutting at the age of 18 around the same time Samantha gave birth to Tabitha on Bewitched

My Favorites include the epic dense “Crying Time” (sounding like one big tidal wave of tears that never washes ashore) the dance the heartaches away “You’re Walking Out With My Heart” and the advice song of not being like those other heffas that chase after that hot guy on “Make Him Come To You” (alright, it’s totally the opposite of the sentiment of another song as a gay man I’ve appropriated that I mentioned earlier…. “Wishin’ & Hopin’” but a dude’s gotta work all the angles til something catches right?).

It seems not to be over…. I by a whim typed “unreleased Motown” and I listened through a youtube video post…. imagine how I melted when I heard a 1965ish recording with Smokey Robinsonish clever lyrics called “After All You’ve Done”

The hunt begins… the wait becomes more torturous… until I have a little bit more of Miss Holloway’s gold in my collection… delighting me for years to come.

Honey it’s “coming home” to me… fo sho’

Thanks for stopping by!  We at Record Relics strongly believe that vinyl records make the world a better place and we’d like to share some with you that we find interesting…

“POT LIQUOR”
http://recordrelics.ecrater.com/product.php?pid=3398152
(With a band name like Pot Liquor, it doesn’t really matter if your music’s good or not…but in this case the band’s actually pretty decent!)

“T. REX – MARC BOLAN”
http://recordrelics.ecrater.com/product.php?pid=3283077
(Arguably T. Rex is either the BEGINNING or the END of the Glam genre, deoending on your point of view)

“SEX PISTOLS PICTURE DISC”
http://recordrelics.ecrater.com/product.php?pid=2138276
(Picture discs were big in the eighties and so were the Pistols, so cool combo here)

“THELONIOUS MONK”
http://recordrelics.ecrater.com/product.php?pid=2005129
(Take time to thank the record companies for re-issuing some of the old Jazz classics.  This sealed LP is an exact re-issue of Monk’s “Criss Cross” album from the days of yore)

“INDY 500 RACING”
http://recordrelics.ecrater.com/product.php?pid=1506144
(Amazingy this album was originally given away as a promotional record by the VanCamp’s Pork And Beans company as an incentive to buy their canned food!  Nowadays it’s a cool piece of NASCAR racing memorabilia, and has great art on the cover)

Check out our website for thousands of cool LP record albums for sale at www.recordrelics.com

We also have a 45 website, which can be seen at www.recordrelics45.com

New vinyl is added on a regular basis to both sites so bookmark us and check back often!

RECORD RELICS

Mr. Johnny Sayles

Listen/Download -Johnny Sayles – My Love’s a Monster

Listen/Download – Clea Bradford – My Love’s a Monster (a whole ‘nother song…)

Greetings all.
The Funky16Corners Halloween thing continues today with a heavy slice of Chicago soul from the man Johnny Sayles.
This record (my copy of which sailed over from the UK courtesy of my man Tony C) is one that has been mentioned here previously, but never posted (on account of I didn’t have a copy).
The previous mention was in relation to a past Funky16Corners Halloween post of the late Clea Bradford’s song of the same title. When I first wrote about that record I knew that the Sayles ‘My Love’s a Monster’ existed, but could not figure out whether or not it was in fact the same song (which it is not).
Sometime between then and when Tony sent me the record I heard it on YouTube and started drooling immediately.
Johnny Sayles, born in Texas but transplanted to the Windy City started recording in the late 50s (one of his first records was with Ike Turner) and waxed his first record under his own name a few years later. Between 1963 and 1972 he recorded a grip of hot records for a variety of Chitown labels including Mar-V-Lus, Chitown, St Lawrence, Chess, Dakar and Brunswick.
‘My Love’s a Monster’, released in 1965 on Chitown is a storming Monk Higgins production with a gritty vocal by Sayles. It bears all the marks of prime, mid-60s Chicago soul and the choed handclaps alone are worth the price of admission.
If the hardcore soulful goodness wasn’t enough for you, you also get the spooky “BUM BUM BUM BUM BUMMMMMM!!!!” riff several times in the song moving it to the top of the list for any All Hallows Eve soul throwdown.
I’ve also reposted the Clea Bradford number to remind you how groovy that one is too.

I’ll be back on Monday for the beginning of the Funky16Corners Fifth Anniversary Celebration.

Peace

Larry

Check out the Funky16Corners Store at Cafe Press

PS Head over to Iron Leg for some more Halloween in a pop/rock stylee…

PSS Check out Paperback Rider too.

PSSS Don’t forget to hit up Funky16Corners on Facebook

01 – Someone To Fulfill My Needs
02 – Going Up The Country
03 – You’re Too Bad
04 – Deep Down
05 – Red Ash
06 – Besame Mucho
07 – Yellow Moon
08 – Femme Fatale
09 – Pressure Is Coming On
10 – Step Softly
11 – Contemplating Mind
12 – What Shall I Do
13 – Kaldolmar Och Kalsipper Introduk Ion

Download Here!! // Bajar de Acá

Ska Rocksteady de Suecia, en este disco interpretan varios temas de diferentes artistas, nada novedoso pero igualmente bueno, donde muestran su nostalgia por los Mod, Punk Skin, Rudeboys, etc.

01 – Cantelope Rock
02 – Boy I’ve Got A Date
03 – You Don’t Know
04 – Lonely Night
05 – Exodus
06 – Sing Your Life
07 – Ali Pang
08 – Every Day Is Like A Holiday
09 – Take Five
10 – Tighten Up
11 – Sound & Music
12 – Blam Blam Fever
13 – Perfidia
14 – Old Fashioned Way
15 – Introducing D’Whales

Download Here!! // Bajar de Acá

El disco en vivo de Club Killers con muchos invitados, editado por Burning Heart Records

Listen/Download -Faye Ross – Faith Hope and Trust

Listen/Download -Faye Ross – You Ain’t Right

Greetings all.
I hope the middle of the week finds you all well.
I almost wasn’t going to do a post today, as I am up to my ass in the proverbial alligators, but I managed to get the little Corners off to dreamland in a timely manner, so I sit here, typing, digi-ma-tizing some vinyl and being otherwise productive.
The tunes I bring you today are both sides of a mid-60s (I’m guessing) Los Angeles area 45 by a singer named Faye Ross. Aside from the fact that Ms. Ross recorded at least one other 45 for the Trevor label, I have been able to discover nothing about her.
The a-side ‘Faith Hope and Trust’ is a great Northern Soul-ish banger, the flip a nicely produced, bluesy torch song.
Naturally, as is always the case, when I can’t turn up anything on a performer, I start digging into the other info on the label to see what I can find.
As the label itself goes, Round Records was probably based in the vicinity of Los Angeles, California. I’ve found a couple of direct and indirect connections to the LA-based Kris label, but aside from the three Round 45s I own, by Jimmie Preacher Ellis, BW Souls and Faye Ross, little else.
‘Faith Hope and Trust’ was written by Kent Harris. Harris was born in Oklahoma and moved west in the 50s. Under the name Boogaloo and His Gallant Crew he recorded the 45 ‘Clothesline’ b/w ‘Cops and Robbers’ in 1956. Both sides of that record would be redone (and apparently unfairly appropriated) as big R&B hits, first as ‘Cops and Robbers’ by Bo Diddley, and in 1960 the Coasters retitled ‘Clothesline’ as ‘Shopping for Clothes’ (originally credited to Leiber and Stoller, but later shows up with Harris’ name in the credits).
Harris went on to marry and work extensively with LA soul diva Ty Karim, writing and producing many of her records through the 60s.
As I said, I haven’t been able to find any info on Faye Ross. She had a great voice, and the sound of ‘You Ain’t Right’ suggests to me that she was as comfortable singing the blues as she was with straight-ahead soul.
It’s a cool record, and if any of you have anything to add, please drop me a line.

Peace

Larry

Check out the Funky16Corners Store at Cafe Press

PS Head over to Iron Leg for podcast looking at the career of sunshine pop legend Curt Boettcher

PSS Check out Paperback Rider too.

PSSS Don’t forget to hit up Funky16Corners on Facebook

01 – Let’s Do Rocksteady
02 – Private World
03 – The Wreck
04 – 007
05 – Landlord
06 – Money Worries
07 – Luney Tune
08 – Easy Life
09 – Ebb Away
10 – Too Experienced
11 – From Benny Bish To Toothless Anne

Download Here!! // Bajar de Acá

Rhoda Dakar fue la cantante de la banda británica de Ska Rocksteady llamada The Bodysnatchers formada a finales de los años 70. Rhoda colaboró con bandas del calibre de Madness y The Specials. Este es su disco debut como solista editado recién en el año 2007 en donde interpreta temas de Ska Rocksteady en versión acústica.

21-11-09 -
THE BEST NIGHT EVER:
2 deejay booths / 7 deejays / 3 instrumental bands!

live: Phantom Four, WestHell 5, The Anacondas
deejays: Ir.Vendermeulen / Charley Rhythm / De Pep / Marquee
De Krab / Johnny Torpedo / Doctor Bikini

Entree E8,- aanvang 22:00 – 04:00
maloe Melo – Lijnbaansgracht 163 – Amsterdam

ABC & Madame Risquée Co-Production:
saturday 7th nov. 2009
Burlesque FreakOut – Club Night: Show + Party
Club-8 – Admiraal de Ruyterweg 56-b – Amsterdam – www.Club-8.nl open 22:00 SHOWS between 23:00-01:00!!! – € 10,- entrance from 01:00 01:00 – € 6,-
the best and newest Burlesque stars
DJ’s with Vintage & New Burlesque Beats
Best dressed contest with prizes!

MORE INFO: www.BurlesqueFreakOut.com

Hey scooter friends

Another great scooter weekender.

Drinks on Friday night, a ride out on Saturday afternoon and the famous scooterist party at Pakhuis Wilhelmina on Saturday night

Lots of fun stuff organised so be there! No custom show this year although there will be some prizes for the best scooters at the ride out.

Hope to see you there!

17-10-09
Amsterdam BeatClub at OT301

LIVE: Time Flies
D/Vj duo The Scopi-Tonics
with cool beat clips!
+ guest DJ Marquee

entree E8,- aanvang 22:00 – 03:00
OT301 – Overtoom 301 – Amsterdam

16-10-09 – ABC in De Nieuwe Anita / Foyer
Yiiihaaaaaaaw: a Hillbilly-Hoedown!

live:
Trigger (Country Camp)
Bad Kitten
(Hillbilly Madness / Guitar & Singing Saw)
d/vj-duo The Scopi-Tonics
(www.scopi-tonics.com)
Eet-o-theek (www.superhallo.nl)

entree E7,50
open 20:00 – 01:00 (foyer tot 02:00)
De Nieuwe Anita – Frederik Hendrikstr. 111 Amsterdam

Jay and the Techniques

Listen/Download – Jay and the Techniques – Here We Go Again

Greetings all.
I write to you as I recuperate from yet another – hopefully the last – encounter with kidney stone related surgery. My intrepid urologist (there’s a phrase you don’t hear too often) located and blasted the remaining stones, and if all goes as planned I won’t have to go back the hospital anytime soon (this was my fifth trip this year, only two of which were planned).
Fortunately the body parts required for operation of the Funky16Corners blog – listening ears and typing fingers – appear to functioning properly, so we plow ahead.
The tune I bring you today is something I was turned on to in the early days of the Asbury Park 45 Sessions.
Back then, the AP45 crew had a distinctly different composition than it does today. One of the early DJs, who left the fold after only a few appearances was Garden State Soul’s own Jay Boxcar. Like another ex-AP45er, Connie T. Empress, Jay brought a more classic/Northern soul vibe to his sets. When he dropped the tune I bring you today I took a run up to the turntables and was pleasantly surprised to discover that the high quality tune I was hearing was no stone rarity, but rather a neglected b-side by Jay and the Techniques.
A multi-racial soul band, Jay and the Techniques hailed from Allentown, PA, and had their first and biggest hit ‘Apples, Peaches, Pumpkin Pie’ in 1967. The tune I bring you today was the b-side of their second hit, ‘Keep the Ball Rollin’.
‘Here We Go Again’ is a storming dancer with a pounding organ/horn riff and a wonderful vocal by Jay Proctor. Produced and arranged by Philly legends Jerry Ross and Joe Renzetti ‘Here We Go Again’ is a departure from Jay and the Techniques ‘nursery rhyme’ tunes and is a wonderful slice of pop-inflected soul. The grooviest thing of all is that you ought to be able to pick up your own copy at the next flea market/boot sale for less than a dollar.
I hope you dig the tune and I’ll be back on Wednesday with something cool.

Peace

Larry

Check out the Funky16Corners Store at Cafe Press

PS Head over to Iron Leg for some wild folk rock

PSS Check out Paperback Rider too.

PSSS Don’t forget to hit up Funky16Corners on Facebook

Taken from The Face, September 1982, here’s a depth piece on Northern Soul featuring articles and a great chart from Network’s Neil Rushton with additional input and pieces from Robert Elms, Steve Strange, Blue Rondo’s Tony Gordon and Soft Cell’s Dave Ball.









[Apiento]