My recent post on Zadie Smith’s essay on essays highlighted the strange tension between fiction, and what it does and doesn’t seem to be doing for us – denizens as we are of a restless, confused age. Well, there is clearly something in the air, because here is proof that the novel is not quite dead – despite what the CEO of Borders might think – yet:

Noveller, the online macroblogging service that lets users post their impromptu narrative ruminations on modern life, society, and the nature of existence itself, celebrated its millionth post late last week, officially making it the world’s most popular prose-sharing tool…

“You know, before we came up with Noveller, we had all these friends creating these great 75,000- to 300,000-word works of fiction, but there was no quick, easy, fun way to share them,” cofounder Chuck Gregory said. “To be honest, we were stunned there wasn’t already anything like it out there. It seemed so obvious.”…

At 10 a.m. Pacific time on Mar. 13, Gregory and his team of programmers launched Noveller. By 10:03 a.m., the first-ever Noveller post—a primitive but vigorous account of an insurance salesman who becomes obsessed with his father’s boyhood on a Philippines naval base—was put up by user johnnyK_67.

Within an hour, more than 300 user-generated “Novels” had been posted.

“I love it,” said Sheena Wulf, a Novellist from Kansas City, MO. “If I’m ever sitting in a coffee shop and my sense of alienation and utter detachment from contemporary life provides me with sudden insight into the world that helped shape my family, I just grab my phone and Novel it out to people.”

But according to the Onion, not everyone is so sure…

“Nobody wants to go to their computer and read about what you had for breakfast and how it called to mind your boyhood, which morphed into a meditation on the relationship between life and art and, by extension, a metaphor for all social interaction,” said Sam Alger, 24, who claimed to be “disgusted” by his friends’ constant Novelling. “But some of them, it’s all they do. It’s like no one just talks to you for hours and hours on end any more.”

Watch this space, novel-lovers! (Coming soon: more on Borders. And Cyril Connolly.)

När jag tryckte på den sista tangenten uppenbarade sig hennes leende framför mig. Jag målade det, samtidigt var det jag som – efter att dessa tunna läppar med blottad tandrad emellan haft sin tid i ljuset – lät dem tona bort i det svarta, såsom i en film, men här var eftertexterna tomma; jag skrev dem aldrig. Istället lade jag filmen åt sidan och lät det svarta rulla vidare.

När jag sedan åter ser på den: spolar tillbaka och går igenom de första scenerna, inser jag att där gömmer sig mer än jag någonsin kunnat drömma om. En kropp som med öppna armar välkomnar mig, tillbaka och hem; jag fattar tag i händerna, följer dem hela vägen till slutet, där det åter blir tomt. Då lutar jag mig tillbaka, låter det mörka fortsätta, och blandar en kall drink; krossar isen med tänderna. Allting medan leendet jag skapade på skärmen istället formas i mitt ansikte.

Mörkret fortsätter rulla förbi. Jag låter tangenterna vara – för den här gången, och känner efter i min hand. Där finns den välbekanta värmen, från det förmodade fula. Jag ler.

Knastrandet från stegen krossade andetagen. Snön tycktes falla från alla håll. Det var inte höst längre, heller inte snart jul, utan någonting mittemellan. Luften var klar och uppfriskande – det var den förvisso, men kylan som lade sig i strupen likt en snöboll dränkt i frusen is hade jag gärna bytt ut mot höstens förmultnande – på samma gång livgivande – andedräkt.

Jag skruvade upp musiken som vaggade i mina öron tills hela världen dränktes i tonerna, som likt snöflingor valsade då de föll genom luften ned mot marken. Där sedan, ibland allt det vita, satt jag mig ned på en kall parkbänk och såg upp mot himlen. En snökristall landade i mina ögon; däri formades då en droppe, likt en tår, som sakta dalade nedför kinden. Längst ned på hakan stannade den – hängde den kvar, och släppte inte taget. Trots att den kanske både ville och kunde.

Någonstans på vägen blir likväl vattnet till ånga eller is; till en liten snöstjärna, men innan detta hänger den kanske på någons haka och vägrar släppa taget. Någonstans mittemellan.

I love The Onion’s Noveller, if only I could chuck out 75,000 words a day!

Jag hade nog väntat mig mer. Hemingway är ju trots allt ansedd som mycket skicklig på att berätta korta historier, så då borde väl The Complete short stories of Ernst Hemingway vara en sjujäkla bra bok? Tyvärr tyckte jag inte det: för det mesta var det bra och läsvärt, men andra tillfällen kändes det mest platt och ointressant: enligt isbergsmetoden saknas ofta början, eller slut, eller riktig poäng, eller allt på en gång, och även om det blir riktigt bra när det fungerar blir det ohyggligt dåligt när det inte gör det.

Temana får väl kallas maskulina: antingen sådana otrevligheter som krig (i Italien, Frankrike och Spanien, mot österrikare, tyskar respektive fascister), eller övningar såsom tjurfäktning, jakt eller fiske (de två senare främst i Afrika och Michigan respektive Michigan och Karibien), för det mesta pessimistiskt skildrat: världen är grym, kvinnan är grym, mannen är grym. Däremot finns det inget ynkande: det gäller att bita ihop och fortsätta. Gör man inte det är man ingen människa, utan bara en liten lort.

Hemingway är ju känd för sin tuktade prosa, men jag måste säga att den kvaliteten var svår att upptäcka: förmodligen för att han är så efterapad att det blivit en normalprosa. Denna kvalitet verkar dock gå bättre fram på svenska, i alla fall av vad jag läst tidigare att döma.

På det hela taget var det väl inte tråkig läsning, men jag blev ändå lite besviken: jag hade som sagt förväntat mig och hoppats på något bättre. Möjligen var det besvikelsen över ett par av de första berättelserna kombinerat med trötthet som drog ned intrycket mer än rimligt: många av de senare berättelserna tyckte jag bättre om, när jag vant mig av med att vänta mig att det skulle finnas någon slags tanke bakom att upptäcka. Möjligen är väl hela poängen att livet inte har någon sådan: att det är grymt och sedan dör man.

Det hela var som en varm hand på axeln, närmast feberstött, men med en låga i handflatan kraftigare än alla virus som kunde trängas i en och samma kropp. Längst ut på fingertopparna sköt den ut, elden, och det var den som födde leendet. Detta spred sig sedan vidare över ansiktet som en skogsbrand, färgade kinderna röda och tände ögonens glöd. Det vackraste, är att hon törs upprepa det och ändå hålla lågan brinnande, lika klart som innan. Hade orden plötsligt förlorat sin mening hade elden ändå inte slocknat, för tändstickans ansikte sken som solen under skymningsgången.

Vore det inte för dessa bränder skulle skogen inte växa. Då skulle jag långsamt dö.

Åtta procent av ingenting  är Etgar Kerets första bok som är översatt till svenska. Författaren skriver i sin novellsamling coolt och underfundigt om unga i Israel. Keret är också filmregissör och det märks i hans lakoniska vardagsbilder som spårar ur ibland. Hejdlöst, tänkvärt och oemotståndligt. Bokpärmen hör också till årets tio i topp.

http://www.etgarkeret.com/

Mera noveller:
                            Claudia Marcks, Hjältar
                            Jonas Karlsson, Den perfekte vännen
                            Johanna Holmström, Camera Obscura / lo

'An infrequent revelation' some say!
'Water treading' offer others.
Every Friday, a brief five item list of what has been spinning
on the turntable (or more likely from the laptop).

Albums listened to this week include:


Bottin - Horror Disco


Steve Reich - Different Trains


Noveller - Red Rainbows


Bugskull - Phantasies and Senseitions


Delia Derbyshire - Electrosonic 

Obviously if any end up being repeated I'll just have to lie and
pretend I listened to something else. I reckon I average maybe
five new things (new to me) a week, so perhaps this will work.
Next week a dazzling array of ELABORATIONS as to why these things
are good/being listened to/should be listened to by other people.
Obviously this week Bottin qualifies on the basis of cover art
alone. Stupendous!
Noveller is this weeks recommended listen I'd say; made by Sarah
Lipstate who has worked with the likes of Parts & Labour + Cold
Cave as well as personal favourite Rhys Chatham. The album is
awash with an extraterrestrial guitar sound not dissimilar to
Chatham, as well as some enveloping drone work that reminds me
of dusk in a clearing sky. Worth a go.

You get part of her film 'Interior Variations' on the enhanced CD
apparently.

Plötsligt slog det ned som en blixt framför mig: jag saknar dig så jävla mycket. Jag saknar hela idén att ligga och tala i mörkret, känslan av att vara varandra nära trots avstånd på avstånd, som att vandra genom öknen och möta ännu en öken. Jag saknar atmosfären i rummet där jag ligger, att höra mina samt dina ord, närheten och värmen vi båda utstrålar genom att bara vara, där tillsammans. Jag saknar att ligga och stirra upp i taket och fundera på ytliga spekulationer medan din röst sluddrar till vänster, saknar oförmågan att betrakta till följd av mörkret och istället se det som inget ljus kan uppvisa, känna det som endast visar sig då två verkligen finns. Inga måsten, bara ord och åter ord. Och tystnad. Ett lugn. Men framförallt, en gemenskap.

Så mycket saknar jag dig. Det låter som en kärleksförklaring men du kan lika gärna vara min vän. En vän som är nära, som är långt bort, men som är där. Tills ramen runt verkligheten spruckit och färgen runnit ut över bordet.

Aged to perfection, originally uploaded by L-T-L. Thank you/IJL

Den silverhåriga gumman liknade många andra av besökarna på kyrkogården. Håret var uppsatt i knut. Oftast var hon klädd i en kappa av ljusbeige poplin som gick ner över knäna. Runt halsen bar hon alltid en rosa sidensjal med en oval brosch som spänne. Gången var långsam och knyckig. Hon hade käpp och höll hårt i en bukett. Vanorna var regelbundna: hon kom dit varje torsdag. Det dröjde flera veckor innan jag la märke till vad hon gjorde.

Envist, steg för steg, närmade hon sig en svart, blankpolerad gravsten. Hon stod framför stenen med buketten i händerna ett kort tag, sen försvann hon uppåt backen. Vart hon gick och vad hon gjorde, kunde jag inte se från fönstret. Efter en kvart kom hon tillbaka tomhänt. Aha, senil, tänkte jag. Hon har glömt sitt ärende. Jag tänkte inte mer på henne förrän veckan därpå då hon gjorde precis likadant.

Efter att ha sett proceduren upprepas många torsdagar i följd, blev synen irriterande. Var gumman senil eller fanns det en helt annan förklaring?

Följande onsdag gick jag och läste på stenen när jag var på kvällspromenad. Artur Andersson hade dött nittioåtta år gammal för tre år sen. Han fick besök varje vecka men aldrig några blommor. Vad hade karln gjort?

Dagen efter kom gumman. Jag sprang ut i trapphuset och satte näsan mot rutan. Hon gick uppför backen. Satte sig på en bänk. Det var stilla och fridfullt. Men så – något rörde sig nere vid skorna. Var det en skugga? Nej, en sfinx hade fått liv. I busken satt en hare och tuggade.

Veckan efter hade nyfikenheten vunnit över all takt och ton. Jag satt beredd på en bänk, bakom en bok och väntade. När gumman hade gått ett tiotal meter uppför backen, smög jag efter. Hon gick och satte sig på sin vanliga plats. Buketten låg i knäet. En darrande nos sträcktes upp. Buketten rycktes ur en öppnad hand. När haren såg mig skuttade den iväg med spretande kvistar i munnen. Gumman vände sig om.

”Förlåt”, sa jag och skämdes men stod ändå kvar.

”Min make Artur tyckte mycket om harar”, sa hon en aning högdraget.

”Jaha”, sa jag.

”Det var en hobby för Artur att studera hararnas liv. Han tecknade noggrant ner sina iakttagelser i en bok.”

”Och tänk att det finns en hare här i stan”, sa jag något fåraktigt.

Gumman nöp tankspritt i blompapperet med smala, leverfläckiga händer. Lila ådror vindlade fram under tunn hud. Vänstra ringfingret bar tre släta guldringar.

”Vi bodde i villa vid Bergbyplan. Där fanns det ganska gott om dem. En brukade föda ungar under vår största svartvinbärsbuske.”

”Var det skogshare eller fälthare?” frågade jag.

”Fälthare, en Lepus europaeus. Som denna, med långa öron och svarta pupiller.” Hon pekade mot haren som satt och mumsade på en ginstkvist.  ”Små, små paltar blev det, ruskigt söta. På vintern la vi ut mat till hararna, Artur och jag.”

”Det låter trevligt.”

”Se så stilig den är. Precis som Artur.”

Den var vacker. Vid nosen fanns en krök som gav ansiktet karaktär. Irisarna var markerade med svarta, distinkta ringar och pälsen var ren och välskött. Han satt ensam vid trädet och tittade bara på henne och hon tittade tillbaka alldeles förälskat.

Gumman vek raskt ihop blompappret. ”En dag”, viskade hon. Hon skärpte till stämman. ”En dag, det har jag lovat.” Så blev rösten skrovlig och bar knappt igenom de sista orden: ”En dag ska haren hitta sin maka.”

Varje vecka, i ur och skur, såg jag hennes knyckiga gång över kyrkogården. En sån tapper människa – en aning udda men vad gjorde det? I tidningen stod det om en excentrisk djurvän som hade elva svanar i sin lägenhet. Vid jämförelse, var denna gumma riktigt normal. Artur skulle säkert le i sin grav om han visste vad frun gjorde.

Till haren viskade jag: ”Din lilla rackare, va. Vilken tur du har”

En torsdag kom hon inte. Hon är förkyld, tänkte jag. När två veckor hade gått utan besök, stack jag ner en morot i snön uppe vid bänken, nära buskarna. Ingen rörde den.

Jag tog en tur upp till kyrkan. Utanför låg två kransar. På banden stod det: En sista hälsning och Vila i frid. Inte ett ord om kärlek. Var hon saknad?

Några dagar senare såg jag vaktmästaren vid Arturs grav. Han hade med sig spaden. Det behövs inget stort hål för en urna. De två kransarna lades ovanpå graven. En skåpbil från ett stenhuggeri parkerade på gatan och monterade fast utrustning för ny gravyr. Jag gick dit senare; hon hette Dagny .

Äntligen anades vår. Jag tog en kvällstur upp till kyrkan för att leta efter vintergäck. Ljungen vid gravarna var tufsig. Gruset på asfalten skulle snart sopas bort. En koltrast satt på ett hustak och sjöng.

Brown hare, originally uploaded by wimog. Thank you/IJL

Nedanför kyrktrappan satt haren. Det var skönt att se den vid liv. Han såg ut att vänta på någon. Högra örat vred sig som ett teleskop mot kyrkogårdens västra portal. Jag var bara några meter ifrån djuret, den brydde sig inte, var inte rädd alls. Den tittade bort: någon var på väg åt vårat håll. Ögats svarta pupill var stilla. Den lilla trekanten till nos vädrade.

Det var hon.

Djurkroppen sträckte sig uppåt. Harhjärtat pickade häftigt under bröstkragen.

Där kom hon.

Äntligen. Nu var de två igen.

Se såna långa, vackra ben. Se vårpälsen – alldeles ny och blank.

© Ingrid Josefin Lindqvist

Originally uploaded by paulasofiasimoes. Thank you/IJL

Jag sitter i kammaren, doppar pennan i bläcket och skriver rubriken: Solitude.

Gnuggar hakan. Drar i luvan. Kanske en sonett? Jambiskt versmått, fjorton rader. Stampar luddorna i takt. Därute ligger Riddarfjärden frusen.

Pigan eldar dåligt, jag reser mig ur stolen. Ska jag ropa: ”Lägg in ett vedträ i kakelugnen”?

Nej, bra karl reder sig själv, det finns ju åkarbrasor! Jag hoppar runt i famntag och knyter rocken om mig. Sitter ner och knarrar länge i stolen. Esprin är borta men supen står på bordet. Den värmer gott och fyller upp i hjärtehålet. Snart är jag rask och kry igen.

En poet kan inte skriva utan vyer. Rosor av is täcker hela fönsterglaset. Ska jag ropa på pigan? Nej, det är dumt att störa i hennes sysslor. Isen kan ju gnuggas bort med näven och spriten värmer.

Därute står ett fult och knotigt gammalt apelträd i dräkt av stickig rimfrost. ”Håll ut”, säger jag, ”snart blir du översållad av rosa blommor och får nya, gröna spirande blad”.

En koltrast pickar på ett fruset äpple. ”Håll ut. Snart är det dags för serenad och ägg i boet”, ropar jag och känner mig varm och glad tills fågeln flyger bort och sätter sig på gungan.

Det knackar på dörren.

”Hur är det herrn?”

Komma hit och störa.

”Kom ut i salen.”

Jag vänder ryggen mot och doppar pennan i hornet. Skriver samma ord om och om igen: Solitude.

”Jag har klätt den lille i vitt. Han blev så söt.”

”Gå din väg.”

”Kom och säg farväl.”

Hon lämnar dörren på glänt. Jag borde stänga men skyggar för synen av kistan i salen. Skriver om och om igen: Därute ligger Riddarfjärden frusen.

”Var är du far?” ropar ingen.

© Ingrid Josefin Lindqvist

Playing koi, originally uploaded by James Jordan. Thank you James/IJL

Det var sen eftermiddag och Pappa Kanpatschi stod framåtlutad över terrassens räcke. Inte illa, tänkte han. Inte illa alls.

Långt borta vid Vindanoflodens strand gick rödsvartfläckiga kor och betade med mularna åt samma håll. Från lövskogen hördes kluckandet av hundratals sengojor och i högsta trädtoppen satt en grönbröstad trast och sjöng med dallrande strupe. Det luktade värme och fukt.

Grannen vattnade. På terrassen intill satt Irma Slaghauft i en solstol och smuttade på en papaplydrink. Hennes Grand Danois låg utsträckt på en filt bredvid.

”Vill ni höra en saga?” frågade Pappa Kanpatschi.

Ingen reaktion. Alla i familjen fortsatte med sitt. Tonårssonen Ingo bläddrade i en dagstidning. Sandro stod på persiska mattan och tränade kullerbyttor. Anja satt helt försjunken i en bok. Den minsta jollrade och pillade på tårna och Elvira gungade lojt.

Pappa Kanpatschi blev stående med handen i luften. Bröstkorgen hävde sig, han var uppfylld av passion. Så föll handen ner och han vände sig mot räcket igen. Slöt ögonen och drog in doften från ett blommande mandelträd. Vem orkar lyssna i den här värmen, tänkte han. Det är för varmt. När han tittade upp hade solen gått i moln och vinden susade i träden. Irma Slaghauft försvann in i huset och kom tillbaks klädd i en kaftan.

Han hoppade till när någon ryckte i hans byxor.

”Saga”, sa Sandro och stoppade in nappen igen.

”Vänta tills jag kommer med fika”, ropade Gabriella inifrån köket.

”Sandro, gå in och hjälp mamma bära kakorna”, bad Pappa Kanpatschi och satte sig i utkanten av den persiska mattan med en tunn kudde under baken.

”Är det om när du var liten?” frågade Elvira. Hon hängde i romerska ringar och lät sitt långa, mörka håret släpa mot golvet.

Det skramlade till vid dörröppningen.

”Titta, nu kommer mamma med saften. Kom och sätt dig gumman.”

”Nej, jag vill se om det går att dricka saft upp och ner.”

”Lilla vännen”, började Gabriella sen suckade hon och ställde fram ett glas till Elvira med sugrör i.

Pappa Kanpatschi tog en klunk av Oolongteet som hans fru räckt fram och började berätta:

”För länge, länge sen, när jag kom till jorden, var himlen alltid grå och jorden var en brun gegga.”

”Blä”, sa Sandro. ”Bajsigt.”

”Det enda som skilde himmel och jord åt, var ett, enkelt rakt streck”

Pappa Kanpatschi drog fingret åt sidan genom luften.

”Växterna blev trötta av det svaga ljuset. Det var bara några få gängliga, bleka stänglar som tog sig genom gegga upp till grådask.”

Gabriella följde mattans mönster med ögonen, tittade upp på hängrosens blomkaskad och rös till. Tur att jag inte var med på den tiden, tänkte hon.

Nu gjorde Pappa Kanpatschi en grimas och rörde livligt på alla tio fingrarna.

”I geggan fanns det massor av äckliga, slemmiga larver. Människorna smaskade alltid i sig några före de gick till sängs för att få kraft inför natten.”

”Herregud, nåt annat kunde ni väl hitta och äta. Du kunde väl skjutit en hjort eller nåt om det inte fanns affärer”, menade äldsta sonen och tittade på honom med förakt.

”Men pappa hade inte uppfunnit hjortarna då”, sa Gabriella.

Fadern nickade, så var det.

”Larver är faktiskt väldigt näringsrika”, förklarade han för sin familj. ”Och på den tiden var myggsoppa enda alternativet. Vi tänkte att om vi åt upp myggorna, skulle det bli färre myggor som åt på oss.” Han sjönk ihop och sa: ”Men hur vi än åt, blev det alltid myggor kvar som stacks.”

Det hördes ett hostande från de romerska ringarna. Elvira hade satt saft i halsen. Hon tog glaset i handen och lyckades häva sig upp till sittandes. ”Fortsätt”, sa hon och slöt läpparna kring sugröret.

”En dag gick jag fram till min pappa, tittade honom i ögonen och sa: ’Jag önskar att det var annorlunda.’ Han ryckte bara på axlarna, utan att titta på mig och gick ut för att fånga fler larver och myggor.”

”Men varför gjorde han så?” frågade Anja och smällde ihop boken.

”Han gjorde så gott han kunde”, förklarade Pappa Kanpatschi. ”Han kunde inte tänka sig nåt annat.”

”Så skulle aldrig jag göra”, sa Anja.

”Hm. Hursomhelst, dagar och nätter gick och jag fick lov att äta det som fanns. Alltid önskade jag att nästa dag skulle vara annorlunda. Alltid! Varje dag!”

Gabriella Kanpatschi satte minstingen i hans knä och Pappa Kanpatschi la upp en arm som stöd åt hans nacke. Barnet sov.

”Det blev annorlunda”, viskade han. ”Från ingenstans kom ett stort åskregn. Det mullrade och mullrade. Regnet öste ner och marken skakade av alla knallar. Jag satt och huttrade tillsammans med mina släktingar under ett regnskydd byggt av stänglar. Det var förfärligt. Den geggiga sörjan stelnade av skräck. Blixtarna var så kraftiga att stenarna klyvdes mitt itu. Och vatten forsade fram i fast lera och skar fram en ny väg. Min gamla pappa, farbröderna och min farfar drogs iväg av floden. Jag var den enda människan som var kvar på jorden.”

”Vad hände med tjejerna då?” frågade den tonåriga sonen.

”Det fanns inga. Allt var av hankön”, sa Pappa Kanpatschi.

”Äh, du skämtar.”

”Näe”, bedyrade fadern.

”Var du alldeles själv sen?” undrade Anja.

”Ja”, sa Pappa Kanpatschi och kände hur det pirrade till i magen. ”Till en början satt jag bara där. Hade ingen aning om vad jag skulle göra. Sen vadade jag ut och märkte att vattnet som högst nådde upp till bröstkorgen. Och det var fullt av fiskar i vattnet. De var lätta att fånga. Jag klämde bara fast dem mellan knäna och plockade upp dem med händerna.”

En röst hördes från de romerska ringarna: ”Det måste jag prova. Mamma, kan vi gå och bada sen.”

”Mamma får hon det? I så fall vill jag också”, sa Anja.

”Ja me’”, pep Sandro.

”Men då måste ni lova att äta upp allt ni fångar”, sa Gabriella.

Elvira frågade Pappa Kanpatschi om han åt upp sin fiskfångst.

”Jajamensan och de var mycket godare än larver och mygg, fastän de hade blivit tjocka av sån mat.”

Elvira gungade i ringarna. ”Jaha. Vad hände sen då?”

”Ovädret drog bort. Ibland kunde jag höra hur det mullrade långt borta vid horisonten.”

Gabriella tog barnet från hans knä för fortsättningen kunde Pappa Kanpatschi inte berätta utan gester.

”En dag när jag satt på en sandbank och huttrade, dallrade himlen till, välvde sig och blev glittrande, mångskiftande och lyckligt fladdrande blå. Och himlen talade med toner som kittlade i öronen. Det kändes som om nya banor mellan kropp och själ drogs upp. Jag började gråta hejdlöst och fågeln, som hade flugit vilse i sömnen, öppnade ögonen för att se på det som lät. ’Korr-korr’, sa det skimrande fjäderfäet och plirade med gyllene ögon. ’Korr-korr, vad är det som är på tok?’ Jag ropade till svar, men fågeln hörde inte vad jag sa. Den fanns ju högt däruppe på himlavalvet. ’Flugit vilse’, sjöng fågeln. ’Är långt borta. Korr-korr. Här är trist och fult, jag flyger hem.’”

Barnen lyssnade med öppna munnar.

”Jag blev livrädd. Utan att veta hur jag gjorde, önskade jag snabbt fram doftande blommor som slog ut, färgglada fiskar, äpplen, persikor, pomorer och andra frukter som mognade på starka grenar. Jag önskade fram hjortar och som skuttade galant och bruna, lufsande björnar .”

”Åååh!” sa Anja, Elvira och Sandro.

Ingo såg fundersam ut och gick tillbaks till fåtöljen. Han tog upp tidningen men det märktes att han lyssnade för sidorna rörde sig inte alls.

”Då skrockade fågeln av glädje högt upp i skyn. Och jag visste inte hur mycket färggrannhet och glädje fågeln behövde för att stanna och trivas så jag började sjunga högt, för full hals. Och när fågeln hörde sången, blinkade den till med ena ögat och släppte ner ett ägg. Jag byggde ett rede där ägget landade helt oskadat.”

Pappa Kanpatschi hade svept fram ett osynligt bo med armarna över mattan. De kunde nästan se hur mjukt och gott det var för ägget.

”Dagen gick och när mörkret föll, var det bara svala silverstrålar från ett halvöppet fågelöga som nådde fram till boet. Då la jag mig tätt intill det glatta skalet och värmde det med bara kroppen. Det gick många dagar och nätter. En morgon hade äggskalet krackelerat och där låg en kvinna i gul sidenpyjamas bredvid mig. När hon öppnade ena handen flög en citronfjäril iväg till pistillen på en nyutslagen hibiskusblomma.”

Pappa Kanpatschi tittade kärleksfullt på Gabriella Kanpatschi som sträckte på sig och rättade till mattfransen.

”Och berättelsen är inte slut än”, sa Pappa Kanpatschi och slog ut med armarna i en gest som täckte hela världen.

Sandro hade tagit nappen ur munnen och pekade mot den stora blå himmelen. ”Fågel?”

Gabriella nickade.

”Pappa, pappa. Kan du önska fram vad du vill?” frågade Anja.

”Nja. Kanske inte allt”, svarade Pappa Kanpatschi och klatschade ihjäl en envis mygga. Sen sträckte han ut armarna och tog emot sitt yngsta barn igen.

© Ingrid Josefin Lindqvist

För ganska precis två år sedan fick jag ett manus i min hand som fick mig att tänka: “jäklar vilket kul jobb jag har!” Som frilansande lektör får man vara beredd på det mesta och den här gången skulle jag kasta mig in i skräckgenren. Jag var förlorad från första stund.

Nu debuterar Johannes Källström med sina rysliga sagor i boken “Mörkersikt – annorlunda sagor om kaos”. Härligt. Han fyller verkligen ett behov hos alla oss som tycker att Stephen King är kung och minns Creepshow och tidningen Chock i ett rosenskimmer. Och det är definitivt inga sagor för barn.

Skräck är en genre där det är lätt att hamna i schablonträsket. Det krävs en del mod att ge sig i kast med den, men Johannes lyckas strålande. Hans sagor är överrumplande på ett krypande sätt. Det känns väldigt unikt. Han gör skräck av vardagliga företeelser och man småler hela vägen in i mörkret…

Vad minns han mest av sin skrivprocess, och vad vill han helst glömma? Det och annat svarar han på här…

AC: När du ser tillbaka på din skrivprocess, vad minns du mest?

J: Stor osäkerhet i huruvida en berättelse skulle planeras och skissa klart
innan skrivandet drog igång… eller om den långsamt skulle växa fram. Jag
gjorde väldigt omfattande skisser och flowcharts över mina berättelser i
början, som aldrig funkade ändå.

AC: …och vad vill du helst glömma?

J: Tja, det måste bli mitt omständliga planerande av varje berättelse och
händelseutvecklingen, steg för steg, innan jag släppte taget och lät
historierna skapa sig själva.

AC: Har du några egenheter för dig när du ska skriva?

J: Egenheter… tja, jag är en Bachnarkoman – inte så eget kanske… men det
maler på i bakgrunden. Inga andra trolleritrix vad jag vet… det kommer
väl. Jag spär gärna ut ett glas rödvin med 8 delar vatten och 2 delar vin,
gott att sörpla på.

AC: Vilken bok ligger på nattduksbordet och väntar på att bli läst?

J: Göran Tunström; Berömda män som varit i Sunne.

AC: Vissa författare tar hjälp av musik för att komma i stämning under
skrivandet och ibland kan nästan “höra” det mellan raderna. Om du fick
föreslå några soundtracks till dina noveller, vad skulle det vara?

J: Bach Toccata och fuga D-moll. Eller Tjajkovskij Pianokonsert nr 1 b-moll.
Varför inte Jimmy Buffet, She is 5 o´clock somewhere?

Nyfiken på Johannes? Hälsa på här >>

Birthday suit, originally uploaded by AdamSelwood. Thank you Adam/IJL

Jag kikar fram i glipan mellan draperierna. Alla topparna från näringslivet finns där. Högdjurens skallar sticker upp ur klasar av smilande adepter. Mörka kostymer böljar i vågor. De står riktade mot podiet. Ögonvitor glimmar i dunklet. Snart är det min tur.

Ska de hylla eller hugga?

Jag trampar med fötterna. Adrenalinet kittlar. Drar in min lukt. Frän svett? Märker, förvånad, att jag doftar gott och fräscht.

NU. Människohavet gungar till. Huvuden förs tätt ihop när de tisslar:

”Vem är han, den där nya?”

När sorlet har övergått i tyst förväntan, trevar jag med högerhanden efter glasögonen i vänstra bröstfickan men där finns bara solrosfrön som rinner emellan fingrarna.

Greppar nervöst efter manuset i högra byxfickan. Fingrarna rör vid något klibbigt. Ur fickgropen drar jag upp en död fågelunge. Skär – med  stora ögonlock och början till vingpennor.

Abnorm.

Knäna sviktar till.

Det smackar till vid ena örat och jag förstår inte vad det är som händer? Jag förstår ingenting.

Det var för länge sedan. En kväll i september. Det var mörkt ute och bilradion spelade ”Lugna favoriter”. Jag hade startat resan tidigt på morgonen. Om allt flöt på skulle jag vara hemma cirka halvtio på kvällen.

”Kontoret i Singapore”, hade chefen sagt. ”Det innebär väl inget problem för dig?”

Som om det skulle vara ett problem för mig. Chefen har aldrig rört sig i en vidare cirkel än femtio mil runt huvudkontoret.

Under bilresan passade jag på att ringa hem. Evas fyraåriga son Jocke svarade och pladdrade på tills hon lirkade loss luren ur hans hand.

”Älskling, kommer du hem snart?”

Hem. Jag längtar hem.

Början var bra. Jag la fram erbjudandet för henne som ett viktigt steg i karriären, något som både hon och jag hade nytta av. Inget problem. Tyckte jag.

Eva är komplicerad. Hon blir arg på småsaker. Vad spelade det för roll att jag kom hem sent? I bakgrunden hörde jag hur Jocke sjöng: ”Ekorren satt i granen”. Det lät trivsamt.

I Evas mage växer vår gemensamma, den nya.

Samtalet bröts. Vet inte om det var problem med täckningen eller om det var Eva som blev sur och la på. När jag satt och sa: ”Hallå, hallå”, såg jag hur något sprang förbi framför bilen. Det var ett djur. Något fyrfota. Avlångt. Stora ögon som mötte strålkastarljuset. Bländat och blint. Djuret försvann mot skogen. Jag svängde undan och hamnade i diket.

När jag stod där i mörkret tänkte jag på Singapore. Herregud, Sverige ligger knappt på samma jordklot! Här kämpar vi för att hålla granskogen under kontroll. Vi planterar, gallrar och kapar ner. Skogen är en håva – och ett mörkt bälte som kan ta över. I Singapore är det färdigskördat.

Om jag hade kört av vägen i Singapore skulle jag ha haft en motorcykelpolis bredvid mig inom några sekunder. Han skulle ha skrivit i blocket, irriterat. Men han skulle inte bara ha skrivit, han skulle också ha sett till att proppen kom iväg.

Jag gick ut och tog fram varningstriangeln från bagageutrymmet och satte upp den några meter från bilen. Sen gick jag och ställde mig vid bildörren och väntade. Rökte. Inte en bil i sikte. Prövade att ringa hem. När telefonsvararen gick på sa jag inget. Sen dog min mobil. Den pep till och dog.

Jag kastade fimpen på vägen och gick ett varv runt bilen. Passade på att slå en drill. Såg en vägskylt. Vid skylten fanns en väg. En liten väg, en sån som brukar leda till ett hus. (Vissa vägar ska man aldrig gå.)

Vägen var väl sådär en tre meter bred. När skogen tornade upp sig på båda sidor om vägen försvann ljuset. Jag fällde upp rockkragen och stoppade händerna djupt ner i fickvärmen. Däruppe, i glipan mellan träden, bredde stjärnor ut sig och glimmade på en smal strimma av svart himmel. Gick och gick och det enda som hördes var krasandet från grus och skor.

Grävlingar är raggiga och fula. Vi hade en i skolan. Den stod bland de andra uppstoppade djuren i materialrummet. Alla djur såg ut att ha fångats i språng. Lite lätt förvånade sådär, fastspikade i varsin träplatta. Slitna av att bäras in och ut ur klassrum. Allt var äkta förutom ögonen. Ögon kan man inte konservera för de skrumpnar ihop.

Läraren berättade att folk trott att grävlingar bet människor i benen tills de hörde ett knakande ljud.

”Sånt ska ni inte tro på ungar”, sa han. ”En grävling är knappast en pitbull.”

Men en pitbull är klok nog att slicka ägarens hand.

Vägen slutade vid ett ödetorp. Där fanns ingen bonde som kunde dra upp bilen för ett par hundringar. Ett sommarhus. Förfallet. Det här var helt klart ett objekt som behövde en rejäl renovering. Gräset var högt och kardborrar fastnade i rocken. Några meter till höger om stugan stod ett äppelträd. Det var högt och nästan naket. Äpplena hängde kvar. Transparante Blanche? I stjärnljuset syntes inte skaften. Äpplena såg ut att sväva i ett eget universum. I så fall var jag ensam ute i rymden.

Jag sjönk ner på trappan och skrattade. I Sverige fanns det inte ens bönder, bara skog.

Och hemma fanns Eva som undrade var jag fanns. Vad skulle hon ha sagt om hon såg mig där på trappen? Var hon orolig eller bara arg? Eva är trött och tjock. Jämt, jämt trött. Men tjata, det orkar hon.

Jag lutade mig mot dörren som gnisslade till utan att vika undan. Trappan var av kall cement. Vaknade av en duns mot axeln. Bredvid handen låg en krum grankotte som tappade frön när jag kastade den ut mot mörkret.

Baken var kall, som om jag hade suttit på ett isflak. Tittade på klockan, den var tre på natten. Sträckte på kroppen och reste mig knyckigt. Med värmen på i bilen skulle jag bli snabbt varm. Det var den tanken som fick mig att snabba på mot vägen. Det var beckmörkt ute. Vägen krasade och jag blundade. Gick och blundade för det var ingen idé att ha ögonen öppna när jag ändå inte kunde se.

Det var inte inbillning. Jag kan svära på att den var framme och stötte en kall, blöt nos mot ena smalbenet. Jag skrek till och såg en skugga som skyndade iväg. Något som låg som en säck mot marken. En säck med fyra ben och grov ragg.

Instinktivt sprang jag undan åt motsatt håll. Fötterna gungade i djup, mjuk mossa. Stannade till och märkte att jag flåsade. Tog fram en cigarett som jag tände med darrande händer. Pulsen gick på och dunkade. Adrenalin går inte att tänka bort. När cigaretten var slut funderade jag på hur fan jag skulle hitta tillbaks till bilen.

Den där läraren hade ambitionen att göra oss till skogsnissar. Han tog med oss uti skogen jämt och ständigt, fastän vi gnällde och ställde till med sattyg. Vi fick lära oss att göra upp eld och koka mat i en gryta som hängde från ett ställ av tre pinnar. Han pekade på varenda skalbagge och visste förnamn och efternamn på latin.

Einar hette han, läraren. Einar Skogstomte. Han flinade bara när han hörde namnet. Det verkade som om han tog öknamnet som en komplimang. Einar berättade historier om småknytt som folk trodde på förr. Som om vi brydde oss om skogsrår och älvor. En del lyssnade förstås med ett artigt flin. De var smarta. Lite intresserade frågor sådär och sen vips, fick de bra betyg.

Jag såg honom – Einar – när jag var hemåt en gång. Då var han en gammal gubbe som gick böjd över en rollator.

”Vem är det där?” frågade Eva.

I ögonvrån såg jag hur han flinade och vevade med ena armen.

”Vem då? Jag ser ingen”, svarade jag och la armen om Eva och svängde bort åt andra hållet.

Einar var galen i skogen men han ville ändå att vi skulle lära tecken för att hitta ut. Skulle aldrig ha lyssnat på gubben. Han pekade på myrstackar och lavar på bark. Det var tecken som visade på väderstreck.

Ett ljushuvud i klassen frågade:

”Men Einar. Om jag är ute i skogen när det är natt, hur hittar jag hem då?”

Och Einar försökte beskriva stjärnbilder. Som om vi orkade lägga stjärnbilder på minnet. Till slut fattade han: det var det enkla som gällde.

”Klättra upp i ett träd”, sa han. ”Klättra högt upp, då ser du vart du ska.”

”Hur hittar man bort från allt”, frågade jag.

Han tittade på mig en lång stund.

Försök att klättra upp i en gran. De är höga träd, från dem kan man se långt bort. Problemet är bara att ta sig uppåt när grenarna sluttar neråt.

Kåda på överrocken, fnas och barr i håret. Granen kastade ner mig igen, jag kanade neråt hela tiden. Men när den där grå besten kom emot mig igen, med huggtänderna riktade mot smalbenen, då la jag in all kraft och vann mot den satans granen.

Efter första grenetaget gick det lätt. Faktum var att det snarare var granen som lyfte mig – uppåt, uppåt, uppåt. Den sög tag i mig. Svingade mig uppåt tills jag kom i topp.

Jag ser ut över topparna. Varenda jävel som betyder nåt är där. De lutar sig fram emot varandra och viskar. Högt uppe i toppen blåser det konstant. Någon försöker att lyfta på en hand för att hälsa – och märker att handen vuxit fast vid granens stam.

Mina armar är täckta av gröna barr och kinderna har blivit fnasiga och gråa av bark och lav. Från näsa och ögon rinner kåda. Ett kottknippe skaver mellan benen.

Alla är där, alla topparna. Vi tittar oss omkring, lite lätt förvånat sådär. Steg för steg växer vi in i träden. Granarna famnar. Återfinner oss och återvinner oss.

Jag har blivit till en frögömma och ett djurhotell. Ekorrarna stoppar frön i öronen, innanför strumporna, överallt. De springer runt på min kropp och leker tafatt och sen blir mitt huvud till en parningsplats. På senvintern föds små skära varelser innanför rocken.

© Ingrid Josefin Lindqvist

Etter å ha stått der i noen minutter, begynte svien å gi seg, og jeg begynte å kjenne en større og større trang til å gni hendene på rumpa. Klokelig lot jeg være, siden jeg viste at jeg ikke fikk lov til det. Men det gikk fem minutter. Og det gikk fem minutter til. Nå klarte jeg seriøst ikke å la være lenger. Jeg ville bare kjenne hvor varmt det var, og det var jo ikke sikkert han så på meg. Så jeg tok sjansen og førte hånda sakte bak, der jeg kjente at det ikke var så varmt som jeg trodde. Men så hadde jeg jo tross alt stått her ganske lenge da. Plutselig hørte jeg et kremt fra andre siden av rommet. ”Og hva er det du tror du holder på med, frøken?” sa Kristian med et strengt tonefall. Jeg trakk hånda raskt tilbake igjen og knep leppene sammen. Stillheten som var de neste 20 sekundene oppfattet jeg som ganske pinlig. Han ventet jo på at jeg skulle svare, det viste jeg, men jeg ville ikke svare. Jeg visste ikke hva jeg skulle svare. Det gikk enda noen sekunder før han sa noe. ”Jeg venter, Emilie. Du har enda ikke svart på spørsmålet mitt”. ”Eeh…”, begynte jeg. ”Jeg ville jo bare kjenne”, fortsatte jeg med min søteste stemme. ”Så fint at det du fikk i stad bare var en mild oppvarming i forhold til det du kommer til å få, for du har åpenbart ikke fått nok!!”, sa han før jeg kjente et hardt dask på rumpa mens jeg enda sto med nesen inn mot hjørnet. Jeg skvatt, og et lite hyl unnslapp leppene mine, og øyeblikket etter kjente jeg et nytt dask, enda hardere enn det forrige. ”Hva faen… slutt da”, sa jeg i det jeg snudde meg. Han vridde meg rundt og ga meg fem påfølgende, sviende slag før han sluttet. Jeg sto med hendene på rumpa og bare stirret på han, jeg hadde virkelig ikke ventet at han skulle begynne å slå meg sånn helt uten videre mens jeg sto i skammekroken. ”Siden du tydeligvis ikke greier å stå i ro, så skal vi prøve en ny variant”, sa han. Han satte den ene foten på en stol og nærmest løftet meg opp sånn at jeg lå over kneet hans men beina dinglende ned på den ene siden.

Deretter grep han hårbørsten som han hadde lagt ved siden av. ”Nå skal du få et ukjent antall med denne, Emilie, og det er bare å forberede seg på at dette kommer til å gjøre vondt”. Jeg kjente meg ganske skjelven allerede, Jeg hadde ikke bakkekontakt med beina, og jeg visste at det første slaget kunne komme når som helst. Han justerte kroppen min litt sånn at jeg lå perfekt etter hans øyesyn, og tok et tak rundt midjen min før han hevet hånden for første slag. Sekundet etterpå kjente jeg det første slaget, og jeg hylte ut. ”AAAAAU, slutt da!!”. Men det kom flere og. Og enda flere. Og jeg hylte minst like mye for hvert av dem. ”Slutt da, vær så snill! Det er vondt, væææær så snill da”, hikstet jeg mens jeg lå og prøvde å vri meg. Men det var ikke helt enkelt det heller, siden jeg ikke hadde føttene i bakken, og siden han på et vis klarte å holde meg fast selv om jeg lå sånn. ”Stopp, stopp, stoooop!! Vær så snill da, det er vondt!! Jeg klarer ikke mer” nesten ropte jeg mens tårene strømmet nedover ansiktet mitt. Han tok en liten pause, og jeg hang fortsatt dinglende med beina. ”Nå nei, du, du har på langt nær fått verken det du fortjener eller det du trenger. Men nå skal du få tolv rapp til med børsten, og så kan du få en liten pause i skammekroken”. Jeg tenkte at dette skulle jeg kunne klare, men etter de to første slagene trodde jeg likevel jeg skulle dø av smerte. Men jeg klarte likevel alle tolv, og egentlig hadde jeg jo ikke noe valg, siden jeg tross alt lå der ute mulighet til å flytte meg. Etter det siste slaget hjalp han meg ned, og ga meg en lang klem før jeg fikk beskjed om å gå tilbake til skammekroken.

Den 5. november sendte Gyldendal Jan Sonnergaards “Gamle historier” i handlen. Det drejer sig om 15 morsomme, bizarre nye og gamle historier, som ikke ret mange kender til, da kun et par af dem har været udgivet i bogform. Den ældste novelle er fra 1990, den yngste fra 2008.

Jeg bråvåknet av at noen slamret med ytterdøra, og etter en rask titt på klokken på mobilen fant jeg ut at jeg hadde forsovet meg. Forelesningen jeg skulle på begynte kl. 09.00, og nå var klokken 10.20. ”Faen da!” bannet jeg, ikke høyt, men høyt nok til at Kristian kunne høre det. Jeg hørte stemmen hans rope: ”Emilie?? Er du hjemme nå?”, og før jeg rakk å tenke stakk han hodet inn på soverommet. Han fikk en streng rynke i panna. ”Kan jeg spørre hva du gjør hjemme nå, frøken?”. Jeg gjorde meg så liten så mulig og tok dyna opp mot ansiktet slik at jeg så vidt så over den med øynene. ”Eeeh… Jeg forsov meg visst”, sa jeg og sendte han mitt mest uskyldige smil. ”Her kommer jeg hjem fra jobben for å hente pcen min som jeg glemte hjemme i farta, og så er ikke du dratt enda?! Du sa jo du skulle stå opp når jeg snakket til deg rett før jeg dro klokken halv åtte!”. Jeg hørte på stemmen hans at nå var han definitivt ikke blid. Lettere irritert er nok en god beskrivelse. For han virket ikke direkte sint. Ikke enda… ”Jeg hadde vel ikke lyst til å stå opp enda da, jeg hadde jo god tid. Og jeg var trøtt. Så jeg la meg på en måte ned for å sove igjen…”. Jeg kjente rødmen stige i ansiktet mitt. Nå var jeg virkelig i trøbbel. ”Dette har vi snakket om mange ganger før”, sa han. ”Og jeg har latt deg slippe alt for lett unna med det. Nå skal jeg ta meg en rask kaffe, og om fem minutter forventer jeg at du er ute av huset og på vei til skolen! Og du kan forresten vente deg en grundig omgang med børsten når du kommer hjem”. Jeg stivnet til. ”Nei, vær så snill da. Holder det ikke med hånda?” spurte jeg og så bedende på han. ”Det blir som jeg har sagt. Men nå har du fire minutter igjen til du skal være ute herfra. Du vil vell ikke ha en omgang med spanskrøret?!”. Jeg kunne ikke komme meg fortere ut av senga, og jeg rev et par klesplagg ut av skapet. Det siste jeg ville gjøre nå var å bruke lengre tid enn nødvendig. Så løp jeg tilbake til senga der pcen min lå, puttet den opp i veska sammen med mobilen og sminken og tenkte jeg kunne sminke meg senere. Og jeg kom akkurat ut før tidsfristen var ute.
Da jeg stod utenfor kom han etter meg og ga meg et rask kyss, og jeg begynte å gå. Det var jo tross alt ikke lange biten. ”Hvorfor tar du ikke sykkelen Emilie, siden du er alt for sent ute allerede?”. Jeg himlet med øynene og mumlet noe om at det hadde ikke så mye å si, men gikk likevel bort til der sykkelen vanligvis brukte å stå. Jeg skvatt til da jeg rundet hjørnet, for der sto bare forhjulet låst fast til gjerdet. Jeg kunne høre pulsen min, dette var virkelig ikke bra. Sakte snudde jeg meg rundt, og så Kristian sto noen meter unna. ”Nå er du virkelig i trøbbel, unge dame. Hva har jeg sagt om å låse sykkelen på forhjulet?” Jeg så bare ned, turte ikke å si noe. ”Nå kan du dra av gårde til skolen, men du har en veldig grundig omgang over fanget i vente når du kommer hjem. Bare så du er klar over det”.

Jeg så på klokka for femte gang nå. Jeg hadde kun vært her i en halvtime, men det virket som det var mye mer. Oppgaven jeg jobbet med som jeg i teorien skulle ha jobbet med i en uke allerede, var ikke påbegynt. Til nå hadde jeg bare sittet foran pc-skjermen og stirret tomt inn i den. Kristian hadde lagt forbud mot facebook og andre nettsteder mens jeg var på skolen, og nå ville jeg ikke gjøre mer galt selv om han sikkert ikke kom til å finne det ut. Alt jeg kunne tenke på var det som skulle skje når jeg kom hjem, og jeg følte at alle rundt meg kunne se jeg var skyldig i ett eller annet. Plutselig kom jeg til å tenke på noe. MSN var jo ikke det samme som ”facebook og andre nettsteder”, som Kristian hadde nektet meg å bruke nå. Selv om jeg skjønte at MSN innebar i ”facebook og andre nettsteder”, så hadde han jo ikke sagt det i klartekst. Dessuten, ingen regel uten unntak, var det ikke det det heter? Jeg hadde en liten følelse av at jeg hadde tolket akkurat det feil når jeg trykket på logg på, men valgte likevel å ignorere følelsen. Etter å ha skummet gjennom halve lista med påloggede kontakter, fikk jeg plutselig øye på Kristian. ”Helvete, ha bruker jo aldri å være på. Hva faen gjør han her nå…?” tenkte jeg, og skulle akkurat til å logge av, da det blinket oransje nede fra skjermen, og jeg kunne ikke annet enn å åpne den.

Kristian sier:
 Hei snuppa mi
Emilie sier:
 Hei (L)
Kristian sier:
 Hva gjør du på msn nå?
Emilie sier:
 Eeeh… ikke noe spesielt (A)
 Enn du;)
Kristian sier:
 Ikke prøv deg søta.
 Du slipper ikke unna denne gangen
 Du skal jobbe med en oppgave nå, ikke sant? ^o)
Emilie sier:
 Ehm… Kanskje;$
Kristian sier:
 Men da logger du av NÅ!!
 Med mindre du vil ha med spanskrøret likevel
Emilie sier:
 Jada, jada.. jeg skal logge av…

Hendene mine skalv nesten da jeg førte pilen på skjermen bort til logg-av-knappen. Jeg hadde egentlig aldri sett Kristian ordentlig sur, men nå hadde jeg tøyd grensene alt for langt. Mye lengre enn jeg burde, mye lengre enn det som var fornuftig og mye lengre enn jeg noen gang hadde gjort før.

Låsen lagde et lite ”klikk” i det nøkkelen gikk rundt, og jeg gikk inn i gangen inn i huset. Det var vanskelig å si om Kristian var hjemme, han brukte jo tross alt å låse døra også når hun var hjemme. Jeg tok sakte av meg skoene og hang jakka forsiktig på plass, gikk videre innover og satte veska forsiktig ifra meg på gulvet. Uvissheten om han var hjemme gjorde meg nervøs, og også forsiktig. Det var som om han var hjemme, men jeg ikke ville at han skulle vite det. Selv om jeg visste at han hadde hørt meg når jeg låste meg inn, så var jeg likevel pissnervøs fra før og ville dra ut tida så langt så mulig.
Jeg gikk forsiktig inn i stua, og der satt han, med pcen på fanget. Det eneste jeg klarte å tenke på var at jeg og pcen snart skulle bytte plass… Kristian så opp: ”Hei elskling. Har du hatt en bra dag i dag?”. Han kom mot meg og la armene rundt meg. Jeg la armene rundt nakken hans. ”Mhmm…” mumlet jeg tilbake, mens jeg begravde hodet inn mot han og trakk inn lukta av den deilige parfymen, og det som skulle skje rett etterpå var straks glemt. Han fortsatte: ”men du vet, den oppførselen din kan vi ikke ha noe av”, sa han mens vi stod slik. Han ga meg et par dask på rumpa mens vi enda sto slik, og jeg klemte enda tettere inntil han. Jeg hadde absolutt ikke lyst til dette nå. ”Først så forsover du deg. Og det er slett ikke første gangen. Og du sa du skulle stå opp når jeg vekte deg før jeg dro på jobb tidligere i dag”. Han var helt rolig nå, men samtidig virket han litt irritert. ”Og så ber jeg deg hele tiden om å låse sykkelen på bakhjulet eller ramma i det minste. Men neida, du tar det som er enklest der og da. Dette er den andre sykkelen din som er stjålet på tre måneder. Og på toppen av det hele så gjør du andre ting enn det du skal mens du er på skolen! En ting kan jeg i hvert fall love deg: dette kommer rumpa di virkelig til å få kjenne i kveld”. Jeg kjente at jeg nesten var på gråten allerede. Jeg hadde jo ikke ment å gjøre noe av dette. Eller, det å logge på msn var kanskje en bevist handlig. Og egentlig det andre også. Men det var så vanskelig å unngå! Jeg sto fortsatt å klemte rundt han. ”Jeg er kjempeglad i deg, og jeg elsker deg over alt på jord, men du vet du fortjener dette, Emilie”, sa han. Jeg kunne ikke annet enn å nikke samtykkende.
”Da kan du begynne å legge deg her over fanget mitt” sa han samtidig som han holdt meg hardt i armen og dro meg ned over det. Han begynte med å dele ut noen aldeles fryktelig vonde og sviende slag før han dro ned buksa. ”Jeg vil ikke se du gjør noe av det der igjen. Forstår du det!?”. ”Jaaaa, vær så snill å slutt da” klagde jeg, selv om jeg visste det var nytteløst. Han var jo så vidt begynt, og det skjønte selv jeg. Jeg kjente bare det ene harde slaget etter det andre, og jeg prøvde så godt jeg kunne å vri meg løs. Men til ingen nytte. Han låste fast føttene mine nesten med en gang, og hendene kom bak på ryggen ganske fort også. Først den ene, deretter den andre. Jeg lå der i jerngrepet hans og var sjanseløs når det gjaldt å komme seg vekk. Det svidde som F, og jeg ba, ropte, og hylte at han skulle slutte. Jeg klarte virkelig ikke mer! ”Hvem er det som bestemmer hvor mye ris du skal få, Emilie?” spurte han. Jeg hikstet bare til svar, og strevde med å få igjen pusten. ”Væææær så snill da”, ba jeg gråtende. Det er så vondt. Jeg skal aldri, aldri, aldri gjøre noe sånt eller noe annet galt igjen. Bare vær så snill å slutt!!”. Han hjalp meg opp slik at jeg sto på knærne og så han rett inn i øynene. ”Du vet like godt som meg at du fortjener dette, og jeg får nesten vondt i meg av å se deg sånn. Du vet jeg elsker deg”. Han ga meg en lang klem før han fortsatte: ”jeg liker ikke å slå deg sånn her, men samtidig så vet jeg at du fortjener det. Og ikke minst at du trenger det. Men jeg tenker dette holder som oppvarming. Så nå kan du gå å stille deg i skammekroken”. Jeg snufset idet jeg reiste meg opp og gikk bort til det forhatte hjørnet…

Jag lider av Novellskräck. Visst finns det bra noveller. Guy de Maupassants Smycket är lysande och visst har Hjalmar Söderberg skrivit en del bra, men de novellsamlingar jag läst kan nog räknas på ena handens fingrar. Möjligen får jag börja använda andra handen nu då jag läst en fantastisk samling noveller The thing around your neck av lika fantastiska Chimamanda Ngozi Adichie som även skrivit En halv gul sol. Jag skulle inte gå så långt som att påstå att min novellskräck är botad, men om noveller kan vara så här bra kan jag definitivt tänka mig att läsa fler. Kanske något av Alice Munro.

“Many people at the restaurant asked when you had come from Jamaica, because they thought that every black person with foreign accent was Jamaican. Or someone who guessed that you were African told you that they loved elephants and wanted to go on a safari.”

Citatet kommer från titelnovellen “The thing around your neck”.

Det är inte elefanternas Afrika Adichie skriver om, utan om Nigeria ett land i kris. De flesta utspelar sig i nutid, men bokens sista novell “The Headstrong Historian” tar oss med till brytpunkten mellan det gamla och det nya. Flera av novellerna utspelar sig i USA dit nigerianer flytt eller bara flyttat till. Kvinnan i “Imitation” lever ensam med sina barn i landet samtidigt som hennes man arbetar i Nigeria. Att ha sin familj bosatt i USA är statusfyllt.

Bäst är “The American Embassy” om en kvinna som försöker få tillstånd att fly till USA. Otroligt gripande. En annan novell som verkligen stannat kvar i mig är “A private experience” om en igboflicka och en muslimsk kvinna som söker skydd i en övergven affär efter ett upplopp.

Det som är tråkigt med noveller och som också gäller flera av Adichies alster, är att det är tråkigt att inte få följa personer som engagerar under en längre tid. Det är flera personer som jag definitivt vill veta mer om, som Chinaza i “The arrangers of marriage” som blivit bortgift med en blivande läkare i USA och inte alls trivs med tillvaron, eller Kamara i “On monday of last week” som arbetar som barnflicka i en amerikansk familj trots att hon är universitetsutbildad.

Trots detta så är Adichie riktigt bra på att ge en helhetsbild och även om det är relativt korta noveller får vi ofta veta väldigt mycket. Ett exempel på detta är “Ghosts” där vi får följa en gammal man som varit aktiv under Biafrakriget.

Det finns många toppar och få dalar i The thing around your neck. Jag tycker mycket om Chimamanda Ngozi Adichies sätt att skriva. Det är snyggt, gripande och engagerat. Ska beställa Purple Hibiscus så snart som möjligt!

Bjarte Daviknes Klakegg debuterer i høst med novellesamlingen Heliumhjarte. Det er en vakker, spennende, grotesk og tankevekkende bok med korte tekster. Den har (minst) to røde tråder som binder fortellingene sammen. Hjerter i ulike former og fremtoninger er en av dem, og det andre er at alle har et stedsnavn som tittel. Dette siste fikk meg til å tenke på filmen Night on earth -  og i likhet med denne filmen - er resultatet av nedslagene rundt omkring i verden at man føler seg som  en del av et fellesskap. Her er det lett å kjenne seg igjen i tanker og følelser til de ulike menneskene vi får beskrevet, og enten vi bor i Nuuk, Paranaguá, Oslo eller Bergen har vi alle foreldre, noen vi er glad i , noe å miste og noe å vinne.  Klakegg har et rikt og variert språk, som gjør det til en fryd å lese boka. Dette er en bok det er perfekt å ha i veska eller på nattbordet. Tekstene er korte, og krever ofte å bli fordøyet før man setter i gang med neste. Hvis du er en av dem som skriver selv, blir du garantert inspirert av denne boka! Jeg gleder meg til neste utgivelse fra denne forfatteren.

Idag lyssnade jag på Material World från 29 oktober, som bland annat handlade om mundane science fiction, Geoff Ryman och antologin When It Changed. Hur kan vetenskap och litteratur arbeta bättre ihop, var en av frågeställningarna. Jag blir hemskt nyfiken på antologin. En lång räcka intressanta namn i författarlistan, och de har var och en samarbetat med en forskare för att skriva en novell solitt förankrad i verklig vetenskap.

Programledaren citerade för övrigt den första användningen av begreppet science fiction, och talade om det som om det vore ett bortglömt ideal:

Science-Fiction, in which the revealed truths of Science may be given, interwoven with a pleasing story which may itself be poetical and true—thus circulating a knowledge of the Poetry of Science, clothed in a garb of of the Poetry of life.

(från A Little Earnest Book Upon A Great Old Subject av William Wilson 1851, citatet hittade jag i Opening minds: essays on fantastic literature, Brian Stableford 1995, med hjälp av Google)

Fastän programledaren tyckte att science fiction misslyckats med detta var Geoff Ryman noga med att påpeka att det finns väldigt mycket bra sf i skriven form som tar hänsyn till verklig vetenskap, och att sf-litteraturen har något av en guldålder just nu med många väldigt bra författare.

Jag tyckte att det var ett lite intressant samtal, och jag blev som sagt hemskt nyfiken på antologin. Får hamna på listan av böcker jag måste införskaffa. (Varför skrivs det så mycket bra? Jag hinner inte med!)

Geoff Ryman var hedersgäst på en kongress i Stockholm 2006, och han kommer att vara hedersgästen på Åcon 4. Bra att bli påmind, jag måste verkligen se till att kunna komma iväg på Åcon, jag som har missat de tidigare inkarnationerna av denna kongress som verkar vara den mysigaste i Norden.

Som barn passade jag aldrig in. När de andra barnen sparkade boll lekte jag krig för mig sälv, när de lekte krig lade jag mig i bakhåll. Det var något väldigt spännande och samtidigt dragande i att smyga på någon och sedan attackera från ingenstans.

Det bästa jag visste var att  var att tälja pilar till min pilbåge och vässa spetsen. Sedan smög jag på de små äckliga barnen som lekte och när jag siktade visste jag att de hade förtjänat all bestraffning jag kunde ge dem.

Nu skall ni inte tro att jag  tänker skylla på en besvärlig barndom och att allt jag gjort beror på att ingen älskade mig som liten, kärlek har ingenting med mig att göra. De som har behov att vara älskade är svaga individer. Allt jag har gjort har varit mycket väl överlagt och noga planerat. Och jag lider inte av någon sinnesjukdom. Läkarna har testat mig och ställt den ena diagnosen efter den andra, men vi vet ju precis hur läkare är, eller hur?

Inkräktarna — Daphne du Maurier
Naturlig död? — Dorothy Sayers (deckare, omläsning)
Kvarnen och korset — Vibeke Olsson
Död på dagordningen — Patricia Moyes (deckare)
Anne på Grönkulla — L M Montgomery (barnbok, omläsning)
De obesegrade — William Faulkner (Nobelpristagare)
Stalins kossor — Sofi Oksanen
Klanerna i Palos Verdes — Joy Nicholson (Best of 2009)
Tragedi i tre akter — Agatha Christie (deckare)
Mord av gammal årgång — Ngaio Marsh (deckare)
The Journal of Joyce Carol Oates (påbörjad mycket tidigare, utläst 27/9)
Book of Longing — Leonard Cohen (omläsning, delar av, poesi)
Samma hav — Amos Oz (prosalyrik)
From Dead to Worse — Charlaine Harris
Valdemarsdag — Kim Leine
Havets hjältar — Rudyard Kipling (Nobelpristagare)
Alltings hjärta– Kristian Lundberg (poesi)
Dödskällan — Reggie Nadelson (deckare)
Sov av sig ruset, damen! — Jean Rhys (noveller)
Glashussplitter – Sarah Kirsch (poesi)
Att kasta sig ner i hjärtat– Kristian Lundberg
A Storm of Swords – G R R Martin (Best of 2009)
Mitt mord är ditt — Nicholas Blake
Hardcore — Kristian Lundberg
The Wheel of Love — JCO (noveller)
Hand i handske – Ngaio Marsh (deckare)
Ett torn högre än jag själv — Kristian Lundberg (poesi)
Syndabocken — Daphne du Maurier

Poesin är den stora överraskningen på denna lista, men även noveller är ovanligt för att vara jag. Det känns som att jag läst mycket av Oates, men det är visst bara två. Dagboken höll jag på med väldigt länge. Rätt mycket från mitten av 1900-talet (du Maurier, Marsh, Moyes, Blake, Christie). Faulkner var en av upptäckterna som jag tänker återkomma till, liksom Oksanen. Starkast av dem alla var ändå Klanerna i Palos Verde. Makalöst bra.

sweet guitar noise music from Brooklyn based sound artist Sarah Lipstate on No Fun Productions. Carlos Giffoni makes a cameo.

noveller – red rainbows [No Fun Productions, 2009]

noveller – red rainbows – mediafire

noveller myspace / buy this album /