Nyckelharpa är ett stråkinstrument med tangenter (nycklar eller knavrar) som trycker mot strängarna för att korta av strängen för önskad tonhöjd. För att frambringa ljud används en stråke. Det karakteristiska nyckelharpsljudet uppstår genom resonanssträngar som finns under spelsträngarna. Nyckelharpan hänger på magen på den som spelar ungefär som en gitarr, och stråken förs nästan lodrätt upp mot den spelandes mage.

Nyckelharpan är ett av de typiska instrumenten i svensk folkmusik. Den har starkt fäste i Uppsala och norra Uppland, men har under 1900-talets senare hälft spritts därifrån till hela Sverige.

Källa: Wikipedia

Mera om nyckelharpans historia

Nyckelharpan är ett svenskt folkmusikinstrument, med rötter ända tillbaka till medeltiden. Den är ett stråkinstrument som man håller nästan som en gitarr, och den har totalt sexton strängar. Av dessa är fyra spelsträngar (tre melodi- och en bordunsträng) och resterande tolv är resonanssträngar (alltså strängar som inte nuddas med stråken, men som vibrerar med när man spelar och skapar klang). Till varje melodisträng hör en rad med nycklar, eller knavrar, som trycks in och därmed blir det olika toner. Nyckelharpan är kromatisk och melodisträngarna är stämda i kvinter, från fiolens A till D, G och C (som alltså bara är en bordunsträng).

Man har kunnat spåra nyckelharpans historia tillbaka till medeltiden, men man vet inte säkert var den kommer från. Under medeltiden fanns den runt Östersjön och det äldsta beviset (ca 1350) är från Källunge kyrka på Gotland, där en liten stenfigur står och spelar nyckelharpa. Efter medeltiden försvann nyckelharpan nästan överallt, men i Uppland har den fortsatt att utvecklas från medeltiden fram till idag. I mitten av 1900-talet var nyckelharpan nästan utdöd, men så har den fått ett uppsving och börjat spridas ut över världen. Detta beror bland annat på att den kromatiska nyckelharpan blev utvecklad och att man nu alltså kan spela i alla tonarter, och att folkmusikforskare (speciellt Jan Ling) upptäckte instrumentet och började forska på det, samtidigt som hembygdskultur blev populärt under 1970-talet. Många gick kurs och lärde sig bygga nyckelharpor, och under de sista 20 åren har fler och fler börjat spela också. Nyckelharpa används idag i många olika genrer, och Johan Hedin och Olov Johansson är bra exempel på traditionella folkmusiker som utforskar instrumentet och dess möjligheter. Amerikanernas och japanernas stora intresse för skandinavisk kultur har gjort att nyckelharpan spridits till nya kontinenter, men det är fortfarande ett relativt ovanligt instrument, också i Sverige. Sveriges första och enda folkmusikinstitutet Eric Sahlström-institutet (efter Eric Sahlström, 1912-1986, mannen som utvecklade den kromatiska nyckelharpan, och är en legend när det gäller spel och kompositioner) startade 1997 och håller kurser i bland annat nyckelharpspel, dans och sång.

Äkta svenskt hantverk

Alla klagar och gnäller. En del klagar sällan och i försiktiga, närmast ursäktande ordalag. Andra klagar mest hela tiden, högt och ljudligt skriker de ut sitt missnöje och förakt. De flesta av oss klagar lite sådär lagom, vid köksbordet ibland, i soffan framför teven, eller på bloggen tillsammans med alla andra när senaste skandalen vevas.

Men varför är det så skönt att gnälla ibland? Och varför är det så irriterande med folk som gnäller?

Det finns förstås en hel del negativt med gnället men det finns också bra saker, annars skulle vi inte hålla på och klaga så ofta som vi gör.

Ibland tror jag att gnällandet fungerar som en pysventil som vi tar till för att lätta lite på trycket. Förmodligen fyller det också någon sorts funktion för lärande och utveckling, det brukar saker vi har för oss göra. Och fan tro’t, men ibland kanske det rentav krävs det lite gnäll för att det ska bli bättre? Men allra mest tror jag gnällandet är en rent social funktion, ett lite trevande försök att hitta gemensam mark, om än i form av något att tycka illa om och raljera över tillsammans. En gemensam ståndpunkt, en samstämmighet. En minsta gemensamma nämnare.

Så gnäll på, det är gott och nyttigt! Men i lagom doser, tack så mycket. För det finns ju inget så irriterande som någon som gnäller jämt och sant för precis allting, det vet ju du också, eller hur? Om din partner och dina vänner brukar bli irriterade på dig för att du gnäller om allting hela tiden, stanna upp och fundera lite på varför du gnäller.

Gnäller du för att du söker den där samhörigheten, gemenskapen, då har du gått för långt om folk blir irriterade på dig, då är det dags att sluta gnälla och gå vidare till nästa steg. Och det är busenkelt! Vänd bara på steken och dra några positiva saker ni kan förhålla er till gemensamt istället. Tänk positiva händelser eller gemensamma erfarenheter, sånt ni gillar eller tycker är kul!

Gnäll kan vara kul också. Så här sade en god vän en gång när han var på extra gnälligt humör:

Livet är inte bara hårt… det har vassa kanter också!

Så tänk på det, när du gnäller, det kan bara bli värre. Och tror du mig inte så läs Kvistlenas inlägg i ämnet, din Gnällspik.

‘BYSS-CALLE’ (1783-1847)

I genuinely can’t remember the first time I heard a nyckelharpa. They’re a Swedish folk instrument, somewhere between a fiddle, a hurdy-gurdy, and a Norwegian Hardanger fiddle. Four strings can be reached with the bow, and twelve more resonate sympathetically (as on a Hardanger or a viola d’amore); the nyckel of the name (‘keyed’) indicates a few rows of wooden keys along the neck which when depressed act in the manner of frets. It’s a beautiful object, and it makes a sound like nothing else I’ve ever heard. There’s a fuller article on Wikipedia.

The mythology which surrounds the instrument and its masters is wondrous, and has as much violence as it has magic. Every great tunesmith seems to have a story, and many of the traditional melodies do too; the most famous tune by Rickombergen tinsmith H. L. Erlandsson quickly became known as Pennknivsmördaren after he savagely killed someone with a penknife. He served ten years. Ockelbogubbarnasfavoritpolska is what it says, ‘the codgers from Ockelbo’s favourite polska’. Erik Sählstrom, who wrote and forgot tunes at the drop of a hat, composed his beautiful Stormyren (which unbeautifully translates as ‘The Big Bog’) while wandering in a bog looking for dry spruce to build a new nyckelharpa — ”it was impossible to walk fast, so I wrote a piece that went a little slowly”. Olov Johansson’s Fullträffen, ‘direct hit’, was written for his teacher Curt Tallroth’s 75th birthday; the title commemorates Tallroth’s being pictured in the papers just days before for having decked a burglar in his music room. My favourite title is probably Skållat Troll, ‘scalded troll’ — I’m almost glad I can’t find anything out about it.

Storsvarten (‘the big black one’, bizarrely), probably by Per Hellstedt, has dozens of stories attached to it. One goes like this: a smallholder, fisherman, and barge oarsman from Älvkarleby in Uppland, Karl Ersson Bössa, fixed a wager. It was dark. A cart loaded with iron ore was stuck. The horse simply couldn’t drag it any further up the hill. Bössa, also a nyckelharpa player, went into a nearby inn — at this time, Älvkarleby, population 2000, had at least thirty pubs — and bet the landlord a cask of spirits that his playing alone could move the cart; the entire pub took him on, including the cart’s drivers. Six of Bössa’s biggest mates had by now tied a rope to the cart and attached it to a hand-winch they knew to be up the hill. In the pitch black, he sat on the cart, and played this tune, steering with his feet, as it slowly moved up the hill. (In a similarly unfair bet, Bössa bet the carpenter working on the bell tower that he could compose a waltz and a polska before the repairs were done. He wrote Klockstapelvalsen and Byggnan, and won money and whisky.)

The story, though, of the terrified cart drivers, eager to give winnings to the warlock, makes some sense: this time it may have been just cunning, but nyckelharpa players had supernatural powers; they could do magic. They had particular dealings with the capricious water-sprite Näcken, said to live in Älvkarleby Falls. The spiritual significance of the instruments and the players was a very real influence, and some parts of the tradition linger; nyckelharpas are living, are female, given female names, and hung with ‘eyes’ (f-holes) upwards. A bag containing significant objects was tied to the pegboard or placed inside the body; hair of loved ones, spider webs, perch heads, asafoetida, soil, and, sometimes, the ground knucklebones of previous virtuosi, were all considered effective and protective.

Karl Ersson Bössa — ‘Byss-Calle’ — was probably the greatest master of the instrument; certainly he’s the most mythologized, and his tunes are canonical. The Boussards were from the Belgian Walloon family, but the name gradually became more Swedish. He acquired the nickname ‘Byss-Calle’ as his reputation spread, his tunes played all over Uppland. Byss-Calle learnt to play from Näcken; he and his nyckelharpa, Kesa, played by Näcken’s rules. He was powerful, and dangerous, particularly to the disrespectful, and most particularly to disrespectful musicians. A player called Gulamåviten tried to sabotage Byss-Calle at a wedding; he left in a rage, his nyckelharpa in a thousand pieces, and vanished.

Apart from the stories attached, which are great fun and sometimes very spooky, I really love Byss-Calle for his tunes. They have an incredible rhythmic drive, particularly his polskas — a complicated dance-step which divides up (I think) multiples of three beats in a variety of complex ways — and his tunes took in influences from classical music while retaining a really special folk sensibility. I don’t know what it is about them. They sound ancient. Yet there are harmonic manoeuvres which could come out of late, weird Rameau, and the frond and the filigree of his inflected, ornamented melodies often sounds like Bach.

If he’s like Bach in any respect, though, it’s the sheer inexorable movement. Byss-Calle is always dancing in his tunes, mournfully as can be, or utterly joyous. Here’s two:

→ Västanmads Polska. Byss-Calle was in love with Västanmads-Anna. She married another, and he had to play at the wedding. Apparently he wrote this and played it tearfully all night. Performed here by the Nyckelharporkestern.
→ Storpolskan, ‘the big polska’. Much more cheerful. One of the most festive melodies I’ve ever heard. Played here by Johan Hedin, Ola Hertzberg, and Niklas Roswall.

Väsen

Swedish folk supergroup Väsen will release Väsen Street (NorthSide) on August 18, 2009. Olov Johansson (nyckelharpa), Roger Tallroth (guitar) and Mikael Marin (viola) have toured together for 20 years and are celebrating the milestone with this new recording. The repertoire here consists of newly composed material, old Väsen favorites not recorded earlier, and some traditional Uppland tunes. In the past they have collaborated with American string wizards Darol Anger and Mike Marshall, and sure enough Mike appears here on the six-minute track “Absolute Swedish.”

Väsen Street

This is the band that I’ve heard introduced as the “best band in the world,” and I can’t argue with the claim. They have a unique stage dynamic that ranges from traditional folk to elements of jazz and classical, from dark and deep to light and whimsical. The combination of nyckelharpa—the traditional keyed fiddle of Sweden—with five-string viola and 12-string guitar (tuned ADADAD) creates the mind-bending Väsen sound. As complex as a concerto and as simple as an Irish jig, the music of Väsen soothes and challenges the listener at the same time. This record rewards repeated listening. Fiddlefreak recommended!

LISTEN: Rob’s Polska (MP3)

LISTEN: Garageschottis (MP3)

WATCH: Väsen perform “Väsen Street”

Swedish trio Väsen perform “Väsen Street” live at the Nordic Roots Festival, 9/26/2008 in Minneapolis, MN, USA.Video courtesy Minneapolis Television Network, ⓒ 2009 NorthSide

WEB SITE

FACEBOOK

REVERBNATION

MYSPACE

Elin Palmer and Kal Cahoone walk out onto the stage facing a comfortable crowd of less than 200 people.   Kal takes a seat at the grand piano as Elin confidently reaches for her violin.  A poised Kal opens with a waltzy piano arpeggio intro that commences “Evita,” an enchanting song from her solo work that sends my thoughts back into the basement of Radio 1190 where we used to play her demos along with other tracks from her late band: Tarantella. Elin picks up the nyckelharpa, a Swedish instrument that looks a bit like a violin with a very fat neck.  Whilst depressing the accordion-like levers with her left hand, the bow in her right dances atop the stringed behemoth with flawless speed and ease.  She plays a couple of her own songs, which will likely be on her highly anticipated forth-coming album (produced by the legendary Bob Ferbrache!) due out this month.

After Kal and Elin have finished their set, David Eugene Edwards sits down at his chair and begins rotating his head side to side very quickly and methodically.  He kicks a pedal that triggers samples of darkly atmospheric sound not unlike the haunting bowels of the didgeridoo, conjuring images of ruins crumbling in the parched desert sand.  In front of him is his typical dual microphone setup, with the condenser mic less than a foot apart from the clean mic.  Although it is common for him to fluctuate between the two microphones at different parts of the songs, tonight he swiftly rotates his head in the middle of lyrical stanzas, producing an intriguing sort of panning stereo sound.  After mentioning that his band normally plays “loud enough to bring the law,” he launches into a predictably intense set that touches down on various tracks from most of his studio work, including two very unexpected tracks: “Wooden Brother” and “Blue Pail Fever” from his debut self-titled release!

I’ve had the pleasure of seeing both David and Kal on numerous occasions throughout the years, and I feel as if it’s in these intimate acoustic settings that their craft really shines.  Tonight’s show closely rivaled the brilliance of the St. Mark’s coffee house show they played a few Winters ago although not as remarkable as the solo Wovenhand show at the Boulder Theater in January of 2004.  Not to say that there is not something tremendously powerful about a plugged-in David Eugene Edwards’ attacking a heavily reverb-laden guitar that sounds not unlike canons firing through an apocalyptic Cormac McCarthy landscape, but I think that his resonant open tunings can muddy up his subtler licks in the horrifying derailing train engine howl he has perfected throughout the years, most noticeably on his last two studio albums: Ten Stones and Mosaic.   As for Kal’s solo work, I’ve found that even as small a stage as the Meadowlark’s outdoor patio overpowers the gentleness and airiness of her vocals.  The accompaniment tonight from Elin Palmer, with her fearless posture and dynamic precision, made for an enthralling and full show.  I expect that she will be recieving more national press in the coming months, given her already impressive list of performance and studio work with the likes of 16 Horsepower, Crooked Fingers (Eric Bachmann), DeVotchKa, Munly and M. Ward.

Olov Johansson and Catriona McKay have teamed up to create an album that is big, bold and bursting with amazing sound. Johansson’s nyckelharpa and McKay’s Scottish harp complement each other perfectly on this thirteen-track collection of primarily original compositions. Fresh, inventive arrangements give both artists the opportunity to show the full character of their instruments.

Though I was impressed with the wonderful melody lines, I was more impressed by the supporting roles each was able to play. It is here that the full range of the instruments can truly be appreciated, from soulful droning to bold, percussive rhythms. Whether playing lead or support, McKay and Johansson’s mastery never lets the listener forget that there are two instruments present.

The opening track “1st Class to Glasgow” is delightfully upbeat and gives a good taste of the overall feel of Foogy. Both artists excel on rapid-fire runs and there are plenty found throughout, especially on “Rain/Ekoln,” “In The Castle,” and “The Foogy Set.” Equally capable at the other end of the spectrum, McKay and Johansson deliver an achingly beautiful performance on “The Harper’s Dismissal.”

Foogy is exciting, contemporary and a definite breath of fresh air. I sincerely hope Johansson and McKay continue to collaborate on future projects.

To learn more about Olov and Catriona, click here.

(Kristina) Jag har ändrat mig. Det blir nyckelharpa istället för Hugos del. Det har ju varit omodernt så länge att det nu är dags att bli trendigt igen. Som vanligt börjar jag med outfiten. Jag vill hävda att ingenting blir bra om man inte har de rätta förutsättningarna, vilket i mitt fall alltid är en passande klädsel till det man avser att påbörja (gäller ridning, yoga, löpning etc etc). Så Hugo kör nu mer på folkdräkt. Nyckelharpa får han eventuellt senare. Hur söta är inte dessa mjukisfolkdräkter från Emy Little? Julklapp från farmor.

Before we get started, how about a little Bach on the Swedish keyed fiddle? The nyckelharpa has 16 strings, but you only play four of them. The rest are there to resonate with the bowed strings, the way a Norwegian hardanger fiddle has a set of sympathetic strings under the bridge that resonate along with the playing. I love both instruments, and I can’t go too long without wanting to listen to them.

BoingBoing has posted a video that allows you to read and re-read “Agrippa (a book of the dead),” the 1992 self-destructing art-book created by writer William Gibson, artist Dennis Ashbaugh and publisher Kevin Begos Jr. Gibson’s poem, inspired by the death of his father, showcases some of his most evocative writing, and the several editions of the poem play on the themes of memory and loss by causing the text to decay and eventually vanish with use and the passage of time. The idea was to leave the reader with nothing his memories of the poem (and the money he shelled out) but naturally the code was hacked almost as soon as the book became available. And while we’re on the subject of William Gibson, how long before a company called Ono-Sendai materializes and starts selling these? Maybe Errol Morris will use it to replace his Interrotron.

Maybe it’s time to pay a visit to the town Neil Young created. And maybe it’s time for a little more nyckelharpa music:

Scary times for writers, especially free-lancers. This free-lancer’s motto is “no fear.”

The Art of the Title Sequence is film geekery at its finest. The site gives you the chance to appreciate and hear commentary on some of the most effective and artful examples of films that use their title sequences to establish the mood and set the stage for what follows. One of my favorite examples, the travels of a bullet from factory to victim at the start of Lord of War, is here along with John Carpenter’s original Halloween and its obvious precursor, Quatermass and the Pit.

The sound is like a glass of cold, pure water.

I don’t know which fact is more astonishing: that George Lucas actually solicited A-list British playwright David Hare (Plenty, The Blue Room, A Map of the World) to direct The Phantom Menace, or that Triple-A-List playwright Tom Stoppard (Arcadia, Shakespeare in Love, Rosencrantz & Guildenstern Are Dead)did some script-doctor work on the tedious screenplay for Revenge of the Sith. Most astonishing of all, I guess, is that Lucas went for this kind of help when, as this blogger points out, all he needed was someone with competence and cleverness of the sort Irvin Kershner (and Leigh Brackett) brought to The Empire Strikes Back.

I’m living this bizarre, wonderful life where I dream up wishes and then they happen.  Like that time when I was wishing I could someday have and play a hammered dulcimer… Well in 2001 it was my sincere wish that I could learn more about Swedish music and the very fascinating Swedish folk instrument–the nyckelharpa.  It’s funny that this wish came true in Ireland of all places, but there she was.  Elin Skoglund (at the time, now Anderzon) happened to be the flatmate of my friend Zena.  At the international student orientation, Zena approached me and said I had to meet her new Swedish flatmate, because she plays this really odd, beautiful folk instrument…. And I knew my wish was granted.

So this post is another invitation to my happy place.  If nyckelharpas don’t make your heart flutter like they do mine, there’s the seated dance these two are doing and the joy on their faces–sure to bring a smile.  This is Elin and Edward Anderzon, performing last year in Pennsylvania.  The tune is Spelmansglädje.

Ce 24 avril 2008, sept ans après l’album YACOUB, Gabriel Yacoub livre DE LA NATURE DES CHOSES (Le Roseau): treize nouvelles chansons et un instrumental. Sept ans, ce fut long pour quelqu’un comme moi qui traque chaque mot, chaque note du bonhomme depuis la découverte essentielle de l’album BEL au début des années nonante. A l’époque, j’avais un souvenir étrange et lointain de Malicorne, groupe folk français qui joua un rôle capital dans le revival des années septante et qui était mené par Gabriel Yacoub et Hugues de Courson. Petit donc, j’écoutais, avec mon père et mon frère, ces chansons pleines de mystères, de diableries, de rites ancestraux, de trouvailles polyphoniques et de dissonances. Un univers qui me faisait franchement peur. Je leur préférais les Tri Yann qui sonnaient plus rassurants. Grâce à l’album BEL, j’eus besoin de me replonger dans tout Malicorne. Et là, ce fut une deuxième claque, un double déclic qui a modifié à jamais ma manière de chanter, d’écouter, de composer et de jouer de la musique. De quoi jeter définitivement Tri Yann aux oubliettes. 

Revenons à l’actualité. Quand on a la sensation de connaître un artiste sur le bout des tympans, à chaque sortie d’album, il y a toujours l’angoisse d’être déçu. Et je dois avouer que ces sept années d’attente ont amplifié mes appréhensions. D’ailleurs, quand j’ai reçu l’album par la poste, j’ai attendu le lendemain pour l’écouter. Après la première écoute, je me suis surpris à pointer tout ce qui pouvait me décevoir : des réflexes guitaristiques et vocaux rappelant d’autres morceaux tant aimés, des excès de romantisme, une instrumentation moins à mon goût. Bref, je n’arrivais pas à me laisser bercer. Il a fallu de nombreuses écoutes entrecoupées de moments de recul pour que je sente enfin perler les merveilles de cet album dense qui est sans doute le plus poétique de l’artiste. Pour expliquer l’ampleur de mon inquiétude, je dois vous dire qu’un an plus tôt,  j’eus de grandes émotions en écoutant le double album du nyckelharpiste Didier François DANS L’OUBLI DU SOMMEIL/BRAND NEW WORLD (Home Records, 2007). Le premier CD est un duo splendide avec le vielliste Gilles Chabenat et le second, une collaboration de haut vol avec Gabriel Yacoub.  

J’entendais là six nouvelles chansons alchimiques à forte teneur polyphonique qui transcendaient le travail de Malicorne comme seul le sorcier Yacoub pouvait le faire. Je craignais du coup que la veine romantique du bonhomme n’envahisse chaque recoin de son nouvel album. Certes, DE LA NATURE DES CHOSES ne rechigne pas à nous offrir quelques ballades sentimentales. Mais plus que tout, on y décèle entre des jeux poétiques inspirés, une véritable philosophie épicurienne, une parole sage qui transpire le vécu. C’est bien là que ce nouvel opus frappe fort. Gabriel Yacoub mène mieux que jamais son chemin de passeur-poète de la simplitude. Et si, musicalement, il ne se réinvente plus, comme il l’avait si bien fait dans QUATRE ou BABEL, ses mots n’ont jamais été aussi personnels et puissants. Après plus de 35 ans de carrière, Yacoub a toujours dans sa besace des pépites brûlantes comme « Souvenirs oubliés » ou « Le feu ». Il se met à nu dans l’introspectif « Un jour je me suis fait poète », dénonce avec subtilité la bêtise de Bush dans « Il aurait dû » et nous offre une de ses plus belles chansons avec « Elle disait ». Enfin, je voulais souligner aussi l’apport de ses fidèles compagnons de route. Tout d’abord, il y a le magicien Gilles Chabenat (vielle à roue électroacoustique) qui multiplie les timbres et les réponses sans jamais nous lasser et glisse entre les cordes du maître un « Héron » royal. Et puis, il faut reconnaître le talent du bassiste Yannick Hardouin qui assure aussi les parties de piano (Mention spéciale pour la belle suite d’accords sur « La bougie »).

Pour terminer, je vous recommande toute la discographie de Gabriel Yacoub (en commençant peut-être par BEL et QUATRE) et celle de Malicorne en parallèle (en commençant par ALMANACH). Ce sont là deux voyages d’une richesse intérieure et d’une beauté insoupçonnables dont on ne revient pas indemne. Merci Gabriel et sa sarabande.

Pour les oreilles…

Har haft en skön helg. På fredagen såg jag, K och S No country for old men. Den var brutal, lång och bra. Fantastiska skådisar.

På lördagen for jag till mor i Huddungeby. Brottades med Basset, spelade nyckelharpa, pratade med Homeboy Big Baby Blixa och åt grillat. Läste nästan ut Gösta Berlings Saga för att slutligen glömma kvar boken där när jag åkte hem. Måste sticka till biblan idag och låna den så att jag blir färdig. Den är hur som helst jävligt bra, Selma kunde sina saker. Har börjat så smått på nästa bok, Un Lun Dun av China Míeville, lite samma grej som Neil Gaimans Neverwhere.

Åkte hem på söndagen och spelade in mina antagningslåtar till Tobo. Sen dök K upp, vi tänkte laga falafel i pitabröd, men då Ica endast hade vegoköttbullar så fick det bli det istället. Sen tittade vi på There will be blood. Den var brutal, lång och bra. Fantastiska skådisar.

Mår faktiskt helt ok nu, is nice!

Dagar utan chips, läsk och godis: 8

Going away again. This time I´m going to Settle, England to help two danceteachers at a danceworkshop with swedish dances. I´m going to play and they all going to dance the whole weekend. I´m gonna be allright there feet are going to bleed. It´s gonna be great!!

All for know

Erik

Ibland kommer det ett band som förnyar en hel genre. Jag har länge trott att Nordic är ett sådant. Efter kvällens konsert som vi i spelmanslaget ordnade så tror jag inte längre, jag vet. Med mandolin, nyckelharpa och cello målar de ljudlandskap med traditionella och nyskrivna låtar som bas. De har gedigna folkmusikaliska kunskaper. Den förankringen gör att de kan flippa ut, men som inbiten folkmusiker behöver jag ändå aldrig oroa mig. Det basala svänget och tonspråket finns där ändå. Det är inte bara ett utslitet uttryck, det här med ljudlandskap, det är verkligen den känslan jag får. Lyssna tex på Begåvningsmarsch ungefär vid 01.36 och framåt. Låten är presenterad och nu tar tillhörande ljudlanskap vid. Efter lite inprovisation återkommer melodin en kort stund på mandolin, och sedan vid 02.52 smiskar det på med den sjukt snygga mattan igen, ända till slutet som är som en knuff ut i tomma intet. Nu förstår ni (förhoppningsvis) vad jag yrar om. Det är filmiskt. Nästan lite som musiken till Amelie från Montmartre.

Nordic ger mig ny pepp på den genre som jag efter 24 år ibland kan bli lite trött på. Tänk vad man kan göra med den musik som största delen av Sverige endast förknippar med dans kring midsommarstången.

www.myspace.com/nordicmusic

Guillermo del Toro är klar som regissör för The Hobbit. Nu är det bara att vänta till 2011.

Igår, stress. Möte kl. 13 och två timmar framåt. I mina beräkningar skulle jag hinna bra till yogan som börjar 17, men självklart så blev det en massa “Bara en grej till…” vilket resulterade i att jag fick springa för att hinna med bussen. Väl framme på yogaskolan (ja det är en skola ) så var det bara schyst. Ny instruktör (Mija: Milo Ventimiglia-look-alike:n!) och det börjar kännas att man hållt på några gånger. Jag blev ett med mig själv och leviterade ut genom fönstret och vidare till replokalen.

Repet gick skitdåligt, jag spelade så jäkla fel hela tiden och glömde en massa passager. Sorry för det bandet, det ska förhoppningsvis inte hända igen. Låtarna blir bra iallafall, om vi nu bara kunde få till ett rep med full sättning nån gång.

För övrigt tror jag att jag fastnat i kaffeberoendet igen. Jag dricker bara kaffe på jobbet och på onsdagsspelkvällarna (ca 12 koppar i veckan) men nu har jag huvudvärk på morgonen som går över först efter en kopp. Dags för avgiftning.

Ikväll blir det en rundvandring till biblioteken för återlämning och påfyllning. Förhoppningsvis har de fått in Preacher nr 4 och I am legend (boken). Känner att jag måste ta och vila igen mig lite grand, varje dag har blivit sen den här veckan och 5 timmars sömn per natt är alldeles för lite. Borde göra färdigt min ansökan till Tobo också, men det är ingen idé förns personbeviset dyker upp.

För övrigt har jag nu möjlighet att kontakta Ika i Rutan men är lite nervös. Hon får tydligen en massa nonsensmail hela tiden och man vill ju inte störa sin idol liksom. Det här måste formuleras rätt.

Imorgon blir det 30-årskalas och träff med basset!

Yes. Tomorrow I´m going to Germany to play a concert at the 2 week long festival Nordfra in Leipzig. I´m playing with the band Nordic. Anders Löfberg (cello) and Magnus Zetterlund (mandolin). Of course I play the typical swedish instrument nyckelharpa. Please visit us at www.nordicmusic.nu if you want some nice swedish vibes!!

All for know / Erik

Det blir inte mycket bloggande när solen gassar! Jag har försökt odla fräknar på balkongen, men antingen de är sega i starten i år eller så är solen lat. På valborg blir det jätteregn har jag hört. Sist men inte minst har jag fått en mycket piffig orkidé som jag sakta men säkert håller på att ta livet av.

Imorgon ska jag skaffa mig en hammare på något vis. Sedan ska jag hamra lite. Det ska nog gå bra. Jag var ganska duktig på att hamra när jag var mindre, mycket bättre än på att sy och det är jag fortfarande. Stora tyg förvirrar mig till vansinne men jag gillar saker av trä. Trä är bra. Någon gång, och det här menar jag faktiskt, ska jag bygga mig en nyckelharpa. Kanske i sommar, men förmodligen en annan gång. En annan sommar.

In music composition theory (and I know nothing about this in the technical sense), there are chords that work together to create sounds that simply work.  These are sometimes stacked thirds and fourths that sound good to the ear, and therefore, to the heart of music.  Likewise, there are sus and add chords that create certain combinations of sounds that affect the listener (and the player), and have definitive reasons for being chosen by the composer.  Same as root positions, inversions, spacing, and more.  All very technical, no – mathematical formulas, to one such as me.

What I know of chord voicings is nothing more than the end result.  I am the listener, not the player.  I play words.  Musicians play sounds.  Musicians live in a world of mathematics, and while I may live there, I do not necessarily participate from the same perspective.  I listen, I hear, as a linguist – and therefore from a place that has little to do with an attentiveness to mathematics, but from a place that couldn’t exist without it.  Math is the basis for art (no matter the medium), whether I want to acknowledge it or not.  I’d rather not, truthfully.  I don’t understand math on the surface, nor at its core.  However, I’ve always wondered if I understood it better than I let myself accept.  Math has always seemed sterile and exact, and I am anything but.

What I do recognize, is when a certain musical voicing touches me.  I don’t have to calculate the chord progressions to know that they hit me in the chest, at the core.  I only have to listen…and wipe the tears from my eyes, clutch the tissue in my hand (or my sleeve), and wait for the last resonant harmony to recapture what is left of me.  I often let myself linger at the end of one of these compositions.  I sit in a state of paralysis brought on by sounds that have no language I can speak.   

I spent about two and a half hours on the phone with my brother last night.  We began the conversation when it was still his birthday, April 11.  We ended it, when I could no longer maneuver the linguistic gymnastics appropriate to the celebration of his life.  He’s a musician.  He sang songs from our past into the mouthpiece of his phone, and I listened from the earpiece of mine.  We talked of our family, our friends, our pasts, and our futures.  And, a couple of times, I heard myself chime in when he sang songs from our old days together.  Mostly, these were songs he had composed, and it was as if no time had passed. 

As I move through my life, I often wonder what are those sounds that remind me of music, but would not ordinarily be recognized as such.  These are the harmonies and the voicings I find:

• Nat’s laugh
• the wind whipping across my balcony
• the striking of a match just before lighting the wick of a candle
• Lea’s meanderings through life’s absurdities
• a baby’s cry in the seconds before being cradled by a new parent
• the mating call of a hawk floating on the breeze
• the memory of Owen’s yawn
• waves crashing on the shore, in and out of rhythm with my heartbeat
• leaves rustling in an otherwise quiet night
• cats purring at the foot of my bed
• water pouring into a tub of lavendar bath salts
• the whirring of bicycle tires on a lonesome roadway
• the giggles of children at play
• kitchen chaos during meal preparations
• the clicking of a computer keyboard during an excited, or desperate message
• the raucous laughter of old friends
• the low hum of a setting sun
• the explosion of an idea finding an audience
• the words “I love you” spoken by someone who doesn’t often say it
• the crackling of an evening fire
• a stranger’s “hello”
• toe shoes on a stage of ballet dancers
• my back cracking under the trained hands of a massage therapist
• hands clapping in appreciation of an amazing performance
• the clicking of a camera’s shutter capturing freeze frames of life
• the licking of water against dipping oars on an otherwise calm lake
• fishing line being reeled out for the day’s catch
• the sizzling flash of fire beneath a saute pan in a busy restaurant
• the tap, tap, tap of someone’s foot in rhythm to a favorite song
• the crunch of leaves on a walking path, especially during autumn
• the careful, quiet footsteps of deer in an afternoon field
• the windchimes in our backyard, and those hanging outside our dining room door
• Dave’s voice in the early hours of morning, when I’d rather sleep late
• wrapping paper encasing a gift
• Emmitt’s voice singing songs from when we were young
• a dog barking excitedly when his human arrives homes
• a clasping handshake when an agreement is reached
• the turning pages of a book you can’t read fast enough
• a brush stirring paint in anticipation of the first stroke on canvas
• someone saying “yes” after careful consideration
• a heater’s pilot light catching flame enough to warm a cold evening
• the jingle of keys
• the pop of a piece of fruit separating from its mother’s tree
• the clack-clack-clacking of fan blades on a sultry summer afternoon
• ice clinking against the side of a glass
• the phone ringing after a long wait
• the memory of my mom’s voice saying “thank you”
• and…my own deep breathing just before sleep

Each of these sounds have specific timings, rhythms, colors, and harmonies.  Each of our lives have unique voicings.  I hear them all.  And, when I’m calm, I get the rare opportunity to sing along.

Song for the night: Josefin’s Waltz, Vassen (Owen had just discovered this group, after Dave and I saw them at the Sebastopol Celtic Music Festival in 2006, and brought home one of their CDs – he was quite taken with the nyckelharpa (the stringed and keyed instrument), and he listened to them late into the evening, when all was quiet save for the instruments)

http://youtube.com/watch?v=iJS3ZTf-sWI

Bilade med den folkliga delen av Slingerbult till Bollnäs för att se Ranarim igår. Konserten var på Renshammar Gård, en gammal hälsingegård med anor från 1500-talet.

Konserten lite kort sammanfattat: Ranarim är världens bästa band. Punkt.

De är helt fantastiska live, otroliga musiker allihop. Blev väldigt inspirerad till mitt eget spelande och då är det ju inte helt fel att Niklas Roswall som spelar nyckelharpa troligen kommer vara lärare i Tobo.

(Och ja, jag är en jäkla groupie )

Klev upp vid halv nio och vaknade nån gång vid nio. Tittade på ett avsnitt av Klass 9A, drog sedan på mig paltorna och gick ner på biblioteket. Irrade runt och letade efter lite böcklingar, men de stod inte att finna. Ville ha Tintin i Tibet på franska (nej, inte för att jag är pretto, mer för att inte glömma bort all franska jag lärt mig senaste halvåret), en träningsbok och lite allmänt nyckelharpsmaterial. Tintin skulle finnas inne men inte ens personalen kunde hitta den, träningsboken var också borta trots att datorn sa att den var inne, och allt musikrelaterat fanns på (hör och häpna) musikbiblioteket i konserthuset. Traskade över dit och började bläddra lite lätt bland skivorna, 13 nyckelharps/folkmusikskivor och tre nyckelharpsböcker senare lämnade jag lokalen med tunga steg (ja, böckerna vägde en del). Avslutade min lilla exkursion med att vika in på naturkompaniet och prova en fjällrävenjacka. Den var snygg, skön och dyr. It will be mine, oh yes, it will be mine.

Nu kokar spagettin, Väsen spelar i stereon och om ca fem och en halv timme står jag på scen i ovan nämnda konserthus.

Happiness!

To participate in the St Matthew Passion means that you meet another continuo player, which is something that doesn’t happen very often otherwise. While two oboists at the left and two oboists at the right huddle together and compare reeds between arias, while two plus two flutists practice their passionate bits of duo during the coffee breaks and while the assorted singers fine-tune their smiles and the pronunciation of words like “zerknirscht,” the keyboard section exchanges stories of life and talks about bold new projects. Andreas Edlund (organ, Choir I) whom I (organ, Choir II, plus some stray chords from the harpsichord) hadn’t seen for two years (a shame because his artistic and culinary tastes are impeccable) brought me his new CD with harpsichord and nyckelharpa (keyed fiddle).

The keyed fiddle, possibly best described as a hurdy gurdy-violin cross-breed (organologists forgive me), has – according to the booklet – been around since the middle ages. In the 1950s and -60s, there was a revival of the instrument which also brought about some technical changes, or improvements. Today, the Swedish Nyckelharpa is firmly established as a folk instrument and there are several people who master it extremely well.

But nyckelharpa and harpsichord? Difficult to avoid a spontaneous association with crossover. Why would I want to avoid the word? Well, when the duo Homburger Guy (“New compositions, improvisations and baroque masterpieces”) was here a few years ago to join forces with our ensemble, they made – in their TV interview – a special point of calling their mix of genres something else, but not “crossover.” The point made is almost too subtle for my taste. No matter what the event is supposed to be from the artist’s view, style combinations of this kind are evidently addressing audiences with several contrasting musical tastes. (Whether this is an advantage is, in fact, uncertain: combination programs appeal to the curious but they repel the purists). But perhaps one should honor the effort of presenting programs that help audiences merge by not contrasting the styles. If we call these “flow-over” instead, we might give a faithful impression.

The CD From Castle & Cottage with Torbjörn Näsbom, keyed fiddle and Andreas Edlund, harpsichord (Musica Rediviva MRCD-014) is flow-over of the best sort: excellently played, slightly naughty and very entertaining. The only non-flow-over piece is Francois Couperin’s beautiful fifth Prélude in A major. Otherwise the CD is a colorful mix of Swedish Folk Music (Church March, Spring Drops…), a C.P.E Bach gamba sonata, a Bach Cello suite and Marais. Look at their video to get an idea:

http://www.nyckelharpacembalo.info.se/

Schlagereländet är över för en kort stund och det jag har att säga om det är att Perelli ser lite konstig ut.
(    Perelli?                     The Grays?)
Har inte sett eller lyssnat på något av programmen så musiken uttalar jag mig inte om, kan bara anta att det är samma gogga som det alltid varit. Som vanligt gnäller folk om att fel låt vann och som vanligt blir jag upprörd över att folk aldrig tröttnar. Det är konstigt det med.

Utöver det har vardagen sin gilla gång. Repar lite inför spelningen på konserthuset, låtarna börjar sätta sig. Motionerar en del, läser (fortfarande Theorins Skumtimmen), spelar nyckelharpa och yogar.

En trevlig upptäckt är att mina morgnar inte känns lika tunga längre. För bara några månader sedan var dagens första timmar alltid en plåga, men nu känner jag ett mycket mer positivt sinnelag när jag vaknar. Om det beror på meditation, yoga, självhjälpsböcker eller whatnot låter jag vara osagt. Jag mår bättre och trivs mer och mer med mig själv. Supernice!

Två saker jag kommit fram till:

En pickupmick funkar bäst när den inte glappar.

och

Instrument låter bäst när man stämt dem med stämdosa, inte med sitt eget godtyckliga, replokalljudsdränkta gehör.

Spelade både med bandet och med Fröken K (inför hennes spelning på Home Brewfestivalen). Det kommer bli mitt första framträdande på en scen på jag vet inte hur länge (giget med Brigadiärerna var tekniskt sett inte på en scen). Det blir både nyckelharpa och vevlira, happy happy, joy joy.

Nåt annat jag funderat över är vilka ni är som läser det här egentligen. Jag har mellan 40-80 lästa inlägg om dagen, så det kan ju inte bara vara närmast sörjande som plirar på den här bloggen. Så nu kommer en order, ni som läst det här, skriv en kommentar! Annars publicerar jag bilder på mig själv i utmanande positioner, och det vill ni inte!

Rätt lugnt nu. Simmar, spelar och läser om vartannat. Börjar bli rätt mycket folk i bassängen och det är nog både bra och dåligt. Dåligt för att det blir trångt och långsamt vissa sträckor, bra för att man då tvingas göra rushande omsimningar. Att hela tiden behöva dra in magen när man rör sig mellan duschrum och bassäng bränner nog också lite kalorier.

 Annars då? Läst ut Skördedrottningen av Andreas Marklund, hade lite för höga förhoppningar på den, så i slutändan kändes den sådär. Har påbörjat Eva-Marie Liffners Drömmaren och Sorgen, lite Maria Gripekänsla fast för vuxna ungefär.

Har även tagit kontakt med Expressen Fredag (Musikbörsen i Gävle alltså) angående att köpa en tredje stämdosa (måste ha en specialare för nyckelharpan). Sen måste jag besöka tygaffären för lite lustigt tyg att sy på mitt axelband.

Nyckelharpsspelet går för övrigt framåt. Har lärt mig några polskor till, och stråkföringen börjar sitta… hoppas jag. Ska på lektion den 11:e mars så då får jag min dom. Huvudsaken är att det blivit roligare och roligare för varje dag att spela.

Ikväll händer inte så mycket. Ska försöka låta bli chipsen.

 Visst ja! På söndag börjar Yogan! Kick Ass! (fast på ett harmoniskt sätt med inre frid).