VM i friidrott är en fest för alla älskare av friidrott. Sverige har kanske inte några riktigt givna medaljhopp denna gång men det senaste decenniet har visat något annat. Oavsett medaljhopp, så gäller det att vi skolar landslagskvalitet som även är internationellt gångbara. För att det ska vara möjligt förutetts bredden i idrottsrörelsen. Jag är övertygad om att den svenska framgången inom friidrott och även annan idrott har sin delförklaring i alla kommuners satsningar på kommunala idrottsanläggningar och föreningsbidrag som möjliggjort för killar och tjejer att få förutsättningar att utöva idrott och bli en del av det svenska föreningslivet. Hela detta resonemang ifrågasätts nu av nyliberalisterna som Timbros Thomas Idergard. Han är numera talesperson i välfärdsfrågor hos Timbro. Denna tankesmedja med nära band till Moderaterna finansieras via Svenskt Näringsliv och skjuter nu iväg den testballong som går ut på att om kommunerna kapade allt stöd till idrott och kultur, så skulle man slippa att nu göra uppsägningar under lågkonjunkturen. Under Moderaternas stämma i Västerås i slutet av augusti ska riktlinjer till nytt kommunalpolitiskt handlingsprogram antas. Som första punkt återfinns just uppdraget att titta på vad som är viktigast för våra kommunr att ägna sig åt. Det är första steget i Moderaternas strategi att just kapa idrotts- och kulturstödet i kommunernas budgetar. Hade detta varit svensk politik under de senaste decennierna hade den svenska idrottsbredden förmodligen aldrig möjliggjort för svenska friidrottsstjärnor som Stefan Holm och Carolina Klüft mfl. att ta steget fram till de världsmästare de blev. Något att tänka på i tider av friidrotts-VM, då nyliberalerna vill kapa just förutsättningarna i kommunernas budgetar.

Höjdhopparna Stefan Holm och Linus Thörnblad under SM i friidrott på Arosvallen i Västerås 2008.

Värnskatten har länge varit en rejäl bjälke i ögat på nyliberalerna. De ogillar principen om skatt efter bärkraft, och drömmer våta drömmar om en platt skatt.

Aldrig blir skillanden mellan idéologierna så klar, som när vi pratar skatter. Det är skönt när samma gamla höger sticker upp nosen över vattenytan.

  By RON JACOBS

Recently, the Boston Globe reported that the Halliburton subsidiary Kellogg, Brown & Root (KBR) had set up an offshore company to hire close to half of the men and women working for KBR in Iraq as contractors.  According to the report, this enables KBR to avoid paying social security, unemployment insurance and other taxes.  When workers complained, they were essentially told that they had already signed a contract with the offshore company and therefore had no recourse. 

On the other hand, at another time KBR argued that some of its workers that sued the company after being exposed to dangerous chemicals in Iraq were KBR employees and, because of laws granting contractors doing military work overseas, the company was not legally responsible.  Like the lawyer for the nine men suing KBR said, “When it benefits them, KBR takes the position that these men really are employees. You don’t get to take both positions.” Of course, this is exactly what KBR wants to do.  After all, this corporation and most other companies involved in what is euphemistically called contracting in the wars in Iraq and Afghanistan and “homeland security” are much more interested in making money than they are in being fair or even patriotic.  The bounty provided by what London and DC term the “war on terror” has moved the money grubbing of these corporations to an even higher level of greed. 

The executives of these companies are not interested in seeing this war end.  If it did, then they would lose the gravy train it has become. This is what Solomon Hughes makes quite clear in his new book War on Terror, Inc. Corporate Profiteering From the Politics of Fear just released by Verso.  Hughes is an investigative reporter that does that title proud.  His work has appeared in British newspapers and the journal Private Eye.  What he does in this book is nothing less than rip the mask of false patriotism and concern for the world’s well-being from the faces of the corporations that constitute a major part of the today’s war industry.  In the process, he exposes the shallow greed and willing corruption of the politicians and government bureaucrats who hand over their nation’s coffers to those companies, despite their public ineptitude and chicanery—not to mention the lies the whole shell game is based on.  Meanwhile, people die for no reason. A topic of conversation amongst some Boston Red Sox baseball fans a few years ago was the revelation that a member of one of the ownership groups was a man named Philip Morse.  It seems that Morse owned at least one plane that was leased to the CIA for rendition flights.  This revelation didn’t cause any Red Sox fans that I know to end their support for their team — given the irrational nature of sports fandom to do so would make too much sense — but it did serve to illustrate just how connected the dots are between corporate American and US intelligence. Furthermore, it showed that money is more important to those businesses involved in the military-industrial complex than morality or even legality. Hughes’ book takes these connections even further, suggesting that the corporations’ drive for profits is what might very well drive the US government to attack a certain country, even if the government believes there might be other methods it could use. Now, when I was younger a teacher once explained to me the difference between Soviet-style communism and fascism like this: under the former the state is the corporation and under the latter the state serves the corporations. The litany of corporate involvement in war and preparing for war described in War On Terror makes it clear that the US and UK are certainly headed towards the latter. 

Furthermore, Hughes suggests (and documents with a long list of supporting facts) that once the US is in a country, its policies are driven as much if not more by private contracting companies’ desire for profits than by a government policy that might actually make Washington’s intervention less bloody and shorter in duration.  An example of this scenario, suggests Hughes, can be found in the policy of separating societies along ethnic, religious and tribal lines. This was done in the former Yugoslavia and continues in the case of the occupation of Iraq.  If one accepts this theory, what becomes even clearer is that the sectarianism now apparently rampant in Iraq is more the result of the US/UK intervention and its complementary use of mercenaries than it is from any intent by Iraqis to foment a civil war.  Whether or not this widening of the sectarian divide was Washington’s intention or not it no longer matters because it has created a situation Washington seems to prefer–a country divided amongst itself.
 
Perhaps the most fascinating aspect of Hughes’ work is that one can see his thesis played out in the daily news.  Walls dividing neighborhoods in Iraqi cities.  Airbus gaining contracts to build refueling planes and being challenged by Boeing on the grounds of unfair business practices and a false patriotism.  Airplane charter services lending their services to Homeland Security to fly prisoners being held in private prisons by private contractors out of the country so they can be tortured in prisons overseas by private interrogators.  Just recently, a story crossed the wires about a $30 million dollar wall being built in Iraq to protect an oil pipeline from insurgent attacks.  This occurred despite several Iraqis (and others) stating that the work of guarding the pipeline could have been done much cheaper just by hiring local tribesmen to guard it. 

Of course, the latter choice would not have put several millions into the coffers of whatever western corporation is building the wall.  War On Terror, Inc. works on at least two levels.  Hughes challenges the legality and morality of the roles played by these firms and, as mentioned above, he also exposes their sheer ineptitude and gross corruption.  The collaboration of western politicians in this conspiracy is something that should be front page news and provoke the outrage of every citizen of these countries. The fact that it doesn’t is witness to the effectiveness of the neoliberal myth that privatization is better than anything any government could do. 

The narrative in War on Terror, Inc. is proof that that myth is a brazen lie. Ron Jacobs is author of The Way the Wind Blew: a history of the Weather Underground, which is just republished by Verso. Jacobs’ essay on Big Bill Broonzy is featured in CounterPunch’s collection on music, art and sex, Serpents in the Garden. His first novel, Short Order Frame Up, is published by Mainstay Press 

Tags to the article:

Finanskris, kreditkris, dollarraset, olja, oljekrig, oilwars, USA, FED, nyliberalism, Liberalism, liberal, Dick Erixon, Johan Norberg, skojare, nyliberal, neoliberal, skojare, liberaler, kollapsen av nyliberalismen, militär keynesianism, Bush, Clinton, McCain, Förenta Staterna, George W Bush, liberal kris, den osynliga handen, institutionalismen , nykeynesianism; internationell ekonomi, ekonomiskt läge, globalisering, internationella förhållande, amerikansk ekonomi, bankväsendet, finansmarknad, avreglering, pension, globala rånet, nyliberal skojeriet; financial crisis, the end of the dollar, dollar collapse, colapso del dolar, EEUU, neoliberales, ladrones, la mano invisible, imperio del dolar, the american crisis, la crisis americana, the termino del neoliberalismo, invisble hand, osynliga handen, hustlers, el termino de los rateros neoliberales, mercado financiero, prestamos, vivienda, obligationes, bonds, ränta, interest, intereses, Bush, Cheney, Neocons, war on terror, terrorism, big business, Kriget mot terrorism, nyliberaler, nyliberalism, privatisering, avreglering, nyliberal, NED,Finanskris, kreditkris, dollarraset, olja, oljekrig, oilwars, USA, FED, nyliberalism, nyliberal, neoliberal, skojare, liberaler, kollapsen av nyliberalismen, militär keynesianism, Bush, Clinton, McCain, Förenta Staterna, George W Bush, liberal kris, den osynliga handen, institutionalismen , nykeynesianism; internationell ekonomi, ekonomiskt läge, globalisering, internationella förhållande, amerikansk ekonomi, bankväsendet, finansmarknad, avreglering, pension, globala rånet, nyliberal skojeriet,the empire.

Vissa tigger det. Disciplin. Ordning, att någon ska fixa deras livö. Men vem fan gör det egentligen? Berit Forsberg? Namn känns inte relevanta när man dyker in på det, lixom jag dyker in på resterna av en pizza mina mamma och hennes pojkvän roade sig med att äta till middag. Om det ändå funnits pizzasallad. Säger jag som oftast är nöjd. Men vad gör jag när jag inte är nöjd, om jag inte har fått det jag vill ha. När min grottmänniska sitter där på max och kontrollerar allt jag gör. Vad gör grottmänniskan. Jag tror han tigger. Kanske uppmärksamhet, kanske mat. Hjärnan snurrar på helspänn, och allt han är intresserad av är behovet. Han vill ha auktoritet. Han vill ha disciplin, han vill ha någon som gör hans liv bättre, precis som jag kräver det motsatta. Mina behov är fyllda. Är hans det? Nej. Han mår dåligt. Han vill må bra, han vill kunna ta hand om sig, skaffa sig ett bra liv. Det vill alla ungdomar. Det är därför de tigger, tigger stöd, tigger hjälp, tigger till sig ett bättre liv, och får de det inte, då lämnas de med ett val, äta eller ätas. Då är det dags för det svåra, när man hamnar i hjulet där det antingen gäller att bryta sig ut, som så många lyckas göra, eller förgås och spinna vidare, som en äkta hamster. Droger, alkohol, brottslighet. Vad söker man sig inte till. Varför gör man det, och vad vill man uppnå.

Jag tror människan fungerar helt annorlunda än man väntar sig egentligen. När man blir slagen, så vill den andra bli slagen tillbaks. Han vill möta smärtan, för han tigger den, tigger auktoritet och någon som kan göra hans liv bättre. En del ser det, eller åtminstone snuddar på det. Det gör dem, när de går in på skoluniform och kontrollsamhället. Det gör dem, och de missar ribban totalt. Grottmänniskor behöver vårdas, de behöver stöd, och de behöver lycka. Är behoven tillgodosedda, då behövs inte disciplinen längre. Disciplinen, hur drabbar den de som inte är grottmänniskor? Mår de lika bra? Det kan ni fetglömma, om jag ska citera en vän till mig. Ska vi kontrollera den duktiga, behöver han också auktoriteter. Folk som pekar ut vad han ska göra. Inte vill han det, men när han ändå råkar ut för det, som vi gör i skolan, varför ska vi då vara lyckliga. Då kan vi lika gärna vara grottmänniskor. Jag kom just hem från en filmkväll. En sån där typisk sådan, en där man umgås med vänner och har kul, en där man inte sover utan sjunger kommunistsånger och annat roligt. Vi hade säkert sjungit nyliberala sånger, men alla nyliberaler är så tråkiga, de har inga sångtillverkare.

Klart misslyckande från deras sida. Kommunism och nyliberalism är ju egentligen två sidor av samma värdelösa mynt, två system som grundar sig på samma principer. Två samhällen där tvång flödas. Jag tror att grottmänniskorna mår bra i den kommunistiska, och jag tror de lyckliga mår dåligt i den liberala. Sen går allt åt skogen, i slutändan. Båda sidorna behövs av myntet, det finns inget mynt som bara har en sida. Sen tror jag socialism är motvalsen, den som erbjuder ett samhälle för båda sidorna, ett som kanske inte är felfritt, men det är ett mynt, sen går det att putsa till det hur mycket som helst.

Någon sa att han kunde skriva bättre, jag antog utmaningen och gjorde ett försök att vara seriös. Det är så mycket roligare att skriva såhär, än att bara skriva. Det här känns mer småpoetiskt, det känns bättre att läsa, att dra in liknelser och verkligen försöka. Man flyter med i musiken man lyssnar på, om det så är linkin park, pet shop boys eller kent. Den får en att skriva ännu bättre, det tror jag.

Skolan är som en arbetsplats, men den är så mycket mer än det. Den borde vara så mycket mer än det. Skolan är en del av livet, något vi alla vandrar genom, platsen där vi umgås, platsen där vi lär oss, den ska ta hand om oss, folk ska inte gå gymnasiet och känna saker som att de varit mobbade i hela deras liv. Förut pratade vi om att tonåringar mår sämre och sämre. Nu blundar vi. Själv tycker jag att vi agerar.

Läs även andra bloggares åsikter om Nyliberaler, vardagligt, auktoritär, liberal, nyliberal, kommunist, kommunism, lycka, skolan, livet, filosofi, existentiellt, droger, alkohol, brottslighet intressant.se

Chockdoktrinen av naomi klein. Den boken lånade jag på biblioteket igår, en bok som handlar om chocker. Om nyliberala chocker, och hur man kan skapa förändring genom att driva fram reformerna när folket är chockat eller har drabbats av kriser. Har landet inte drabbats av kriser, då måste man införa det på konstgjord väg. Ungefär som de lyckades göra i sverige då de genomdrev en lag som gav bankerna möjlighet att låna ut hur mycket pengar som helst, som jag beskrev i mitt tidigare inlägg. Men den tanke som slog mig när jag läste boken nu idag, efter bara 50 sidor insåg jag att hon stank av Michael Moore rakt igenom. Hon ville få folk att se på hennes sätt, att se att hon hade rätt, och för att uppnå detta så överdriver hon så mycket som möjligt, får saker att verka så extrema som möjligt. Pekar på det negativa, och lyckas. Hon gillar inte Milton Friedman, inte för att det är så konstigt. Milton Friedman var en visionär som saknade förankring i verkligheten. Han var en som förespråkade att alla problem i samhället berodde på att friheten inte var total, något som liknar många av de som kommenterat på min bloggs åsikter.

De som anser att den enda vägen till lycka är att låta marknadsekonomin ta över helt. En lögn som saknar like, en lögn som aldrig kommer slå rot i folket. Min sanning ligger i att jag vet att folket inte vill ha försämringar, inte vill ha utförsäljningar, inte vill ha minskad social trygghet. Men det vill vinnarna. Så det bästa sättet att driva igenom förändringarna är genom lögner, genom vinklingar, genom tvetydligheter. Genom att orsaka förvirring, och genom att möta en opposition som misslyckas med att peka på sanningen. När folk som Friedman, och våran svenske variant Fransico dyker upp och börjar förespråka total frihet, så verkar det rent underbart. Alla är fria och lyckliga, staten slutar förstöra för folket och allt är bra. Ett scenario vem som helst skulle vilja ha, om det gick att ta bort nackdelarna. Nackdelarna är att folket börjar lida, att folket blir konsumenter, att lönerna sänks, att arbetsmiljön försämras, att möjligheten till att skaffa sig en bra utbildning försämras, att den här listan helt enkelt inte har något slut. Kolera och kolera, det bara öser ner, och tillslut märker man att hela systemet stinker. Ju mer marknadsekonomin tar över, desto färre blir vinnarna.

Frihet är lycka. Att vara fri, att kunna skaffa sig ett bra liv, det är att vara lycklig. Ingen vill bli omhändertagen, ingen vill sitta och göra ingenting och tycka synd om sig själv. Ingen vill hamna på gatan, och det är inte frihet att hamna på gatan. Men det finns liberaler som snackar om att det är frihet att kunna välja att hamna på gatan eller skaffa lägenhet. Det är därför vi ska tvinga folk till gatan om de inte klarar sig, när jag trodde frihet var att man skulle få möjlighet att ge sig själv ett bra liv, och ändå ha stödet kvar när det misslyckades.

Vi kommer alltid möta förnedring, olycka, krig och svält. Det liberalerna menar är att man ska få välja sådant själv. En ren och skär lögn. Vem vill tro på det, och vem vill möta det. I sverige slipper vi, till en viss del, men vi har långt kvar att gå. Det märker vi bara genom att ta bussen in till stan och titta på folket som ligger ute på gatan. Att titta på de utstötta, knarkarna, missbrukarna, alkoholisterna, de som blivit utkastade från samhället. Förpassade till livets skräphög.

Problemet är att liberaler inte ser dem. Vad ser de? De ser att de inte har frihet, och målar upp samma scenario igen. Hur de vill att världen ska se ut. Sen blundar de igen. För fattigdom, och allt jag rabblat upp. Det går inte att få ett bra samhälle genom att blunda för hälften och småle åt resten. Det enda vi kan göra är att se sanningen, och visa den för andra. Självklart vill rika inte se att fattigdom förekommer, det är lika självklart som att de som ser den kommer göra allt för att dölja den för resten. Jag vet inte om vinnarna verkligen är blinda, jag tror att de blundar medvetet, eller stirrar och ler åt det också och tänker på friheten.

Jag tänker på friheten jag med, jag tänker på den jag får genom min skola, mitt barnbidrag, min familj som har bra avtal, men som kunde bli bättre. När jag tänker på mina vänner jag har, när jag tänker på de som faktiskt har det värdelöst i det samhälle vi har nu, men som kunde ha det bättre. Självklart ska de få det bättre, självklart ska alla få det bättre. Det är det enda sättet att bli friare. Att ge frihet till folket, i form av bröd, kunskap och skådespel. Bröd och skådespel åt folket, som någon sa, ett ordspråk jag kom att tänka på när jag lånade ut 5 kronor så att en kompis skulle kunna köpa en läsk, och när jag såg det stora leendet från honom när han sprang in på kiosken. Humor. Inte för att jag förebrår honom, jag har så enkla behov själv. Idag vill jag gärna ha köttfärssåsen som snart står framdukad på matbordet, och kanske lite socialt umgänge med några vänner. Imorgon tar jag gärna skolan och det som kommer efter, en kortare onsdagstradition då man får möjlighet att umgås med de man tycker om, och mitt simkort som anländer till min nya iPhone. Det ska bli trevligt.

Läs även andra bloggares åsikter om chockdoktrinen, naomi klein, nyliberaler, frihet, lycka, välstånd, välfärd, socialism, lögner, alkoholism, missbruk, snedsteg, misstag, pengar, ekonomi intressant.se

Det är förvisso några dagar kvar på året men jag tror att årets citat fälldes i lördagens DN Kultur av Maria Küchen:

“Jag vill bara påminna om att Sverige är en nation, inte en lekstuga för nyliberaler som just försöksutsläppts från ekonomiskt skyddade miljöer till verkligheten /…/ Varken Sveriges regering eller samhället har råd med fler vansinnesutnämningar. “

Detta apropå utnämningen av Johan Staël von Holsteins som ledamot i Statens Kulturråd, ni vet han som har en facebookgrupp döpt efter sig : vi som torkar oss i rumpan med Johan Staël von Holsteins krönikor.

Küchen myntar här också årets ord: Vansinnesutnämning. Passar perfekt på kvällstidningarnas löpsedel: EXTRA, ännu en vansinnesutnämning i Rosenbad. Eller något liknande.

Roya