Jag har läst många undersökningar om byggbranschen sista året. Det finns en undersökning som säger att man i byggbranschen får gjort ungefär hälften av det man tänkt sig varje dag.

????

(här skulle man kunna klippa in Monthy Pythons klassiska sketch om rikemanspojkarna som försöker överträffa varandra i armod och misär under barndomsåren – You lucky bastard! – bara för att illustrera känslan)

Jag är byggare, numera inte entreprenör men väl projektledare och konsult, och jag kan lugnt säga att jag ligger i toppskiktet i branschen. Så högt upp i toppskiktet faktiskt så att jag ligger över snittet här, jag hinner med bortåt en tredjedel av det jag tänkt få gjort på dagarna, denna veckan är så här långt av yppersta klass och det kan bli så mycket som en fjärdedel klart av det som stod på ToDo-listan i söndags kväll.

——-

Så. Om jag haft tid så skulle jag läst den här bloggen från början till slut, följt alla kloka principer och goda råd. Teoretisk skulle det bli jääävligt nice, allt skulle falla på plats, alla skulle vara glada och bli rika som troll. Håhåjaja.

Jag startade veckan med ett besök på arkivet. Stadbyggnadskontoret har nästan alla gamla ritningar på nästan alla gamla hus som vi nästan alltid skall bygga om eller ändra på.

Jag har besökt arkivet ganska regelbundet i tjugo år och blivit lite skadad. Jag har slutat klaga på att allt ligger på mikrofilm. Ett ålderdomligt system med maskiner som säkert var nya när arkivet öppnade någon gång under andra världskriget. När allt annat finns på nätet, CD-skivor och fotoalbum är hopplöst ute, vi mailar och läser ritningar kors och tvärs med våra telefoner – då är det här nästan overkligt gammalt.

Så plötsligt händer det.

Kvinnan bakom disken som jobbat där i mer än tjugo år frågar om jag inte vill se dem på skärmen istället (alltså datamaskinsskärmen!)

- Gärna, säger jag, har ni äntligen skannat in allt nu? (med min allra vänligaste ironi)

- Fast, det finns ju inga datorer lediga, säger hon då lite sorgset. Nä, alla tre var upptagna. Jag fick snällt starta upp ångmaskinen.

(Alla andra ca en miljard datorer i världen är väl upptagna med internet så att använda dem var ju inte att tänka på.)

Sync följer vad som som skrivs på Yimby. I Göteborg alltså. Stockholm har jag inte haft koll på förut, det känns så långt bort på något sätt.

Men. Nu har det hänt. Ett länktips om Jan Jörnmark ledde till ett inlägg på Yimby Stockholm som han gjort nyligen. Det handlar om hur riksintressena för kulturvården är en tickande bomb för fastighetsägare och i förlängningen förkommuner och skattebetalare. Har man en väldigt lång stund över så kan man läsa hela inlägget, men också kommentarerna. Det är många som har åsikter och Jörnmark svarar flitigt och tålmodigt.

Fan vet om Jörmark har rätt i allt, men det verkar ju onekligen underbyggt med forskning. Tyvärr har jag lite för mycket annat att tänka på just nu, men så snart det blir tid så skalla jag skaffa mig en egen åsikt i ämnet.

Yimby Stockholm åker in i bloggrulladen och Sync börjar studera en tidigare helt vit fläck på kartan i östra Sverige.

Vi har hyrt in oss på nytt kontor. Vi har ju fram tills nu suttit gratis i ett stort tomt hus som vi hoppas snart skall byggas om. Eftersom vi är konsulter och lite fina i kanten vill ju inte gärna sitta kvar där när arbetarklassens hejdukar kommer och börja riva och stöka runt. Det skulle kunna störa vårt kaffesnobberi och vårt ansträngande och mycket viktiga arbete med att starta om den jävla datorn som trilskas hela tiden. Nä fy.

Så vi vi packade portföljen (symboliskt alltså – kollegan har ju faktiskt ryggsäck) och drog till Järntorget. Centralt och lätt att hitta. Tji fick vi.

Vi hittade ju in, lite koll har man ju. Men om vi hade sagt till en kund eller sammarbetspartner eller annan individ att komma dit då hade det kört ihop sig. Man möts av det här. Entrén till vårt nya kontor är dörren till vänster i bild, fint va? Helt ok men totalt omöjligt att komma dit. Byggare är dåliga på att kommunicera. Jag vet.

om man går ditåt då?

Ja – ehh – kanske…?

Kolla en skylt med hänvisning! var?

Där! Den är säkert 10×32 cm, den syns nästan på tre meters håll.

———

Det här är en blogg om byggbranschen. Huset i detta inlägget ägs av kommunen och förvaltas av ett kommunalt bolag, lokalerna hyrs ut kommersiellt. Jag kan ställa mig utanför och räkna gubbar och maskiner och säga ungefär hur mycket bygget omsätter varje dag. Budget för att göra ett par hänvisningsskyltar som skulle kunna fungera skulle förmodligen sticka iväg upp i höjd med kostnaden för sockerbitarna och mjölken man har till kaffet.

Fastighetsägaren har betalande hyresgäster, hyresgästerna har kunder och besökare. Byggentreprenören har ansvar för arbetsmiljö och människors säkerhet. Det krävs egentligen så lite och ändå blir det fel. Det är pinsamt, uselt och precis som vanligt.

———

För övrigt är vi grymt glada för det nya kontoret. Bygget i fråga skall bli en rockklubb med scener, bar och rubbet. Vi är fett nöjda med det.

Nu är jag nästan igenom hela min boklista. Skönt!

Erik Haglöf skriver om hur Jonason och de andra på Paradiset tänkte, från start till mål och turerna med Diesel. Boken är en sorts hyllning till Paradiset som genom mod, risker och våghalsighet förde Diesel mot toppen mot alla förväntningar och många odds. Det är alltid roligt att läsa om en framgångssaga om Davis och Goliat, men jag vet inte om jag kommer använda den här bokens innehåll särskilt mycket. Det är lite för tidigt att säga förstås, och de sista kapitlen som är mer allmänt inriktade på reklambranschen kommer nog till nytta. Tänk tvärtom kan om inte annat hjälpa mig att se tankar och processer bakom skapandet av en reklam.

Jag är ju en naiv drömmare som gärna lever i ett parallellt universum lite så där lagom laidback och skönt, på flykt undan otäckheter och trilskande kaffemaskiner. I den riktiga verkligheten är ju lite svårare att få in i samma feelgoodflow.

Mullbergaskolan finns fast inte riktigt på riktigt, bara på låtsas men den finns på nätet. Jag läser, skrattar och imponeras. Häromdagen gjorde rektor Wallenfors ett inlägg på Newsmill. Det är en seriös debatt-sight. Det var stor humor. Fejk-rektorn fick in ett så underbart inlägg om Revolutionen mot Evolutionen. Redaktören på Newsmill måste tyckt det varit bra att få in en sån tok-skalle, det skulle ju ge mycket trafik. Tji fick han/hon.

Inlägget plockades bort, rektorn skrek om censur på sin blogg, Newsmill skämdes. Att ingen på Newsmill reagerade när den där A. Anka gjorde samma sak för ett par veckor sen är knepigt? Konstigt, det måste ju varit något liknande.

Sync finns på riktigt i alla fall. Också. Jag lovar.

Sveriges genom tiderna bästa byggbloggare – so far

Namn?

Folke Birgersson men kallas för ”träis” av eleverna.

Ålder?
42

Uppgift på skolan?
Träslöjdslärare

Hur länge har du jobbat på Mullberga?
6,5 år

Det bästa med Mullberga?
Eleverna, och den nya svarvmaskinen

Bästa TV-program?
Äntligen hemma, fast barnen och ibland även föräldrarna får en felaktig bild av vad yrket handlar om då den där Martin Timell fuskar så jävla mycket hela tiden.

Favorit-maträtt?
Isterband med stuvad potatis, serverat med kapris och rödbetor. Till detta en väl kyld starköl av märket spendrups och en liten snaps, helst Beska droppar.

Senaste inköpta CD-skiva?
Säkert något med Paul Mccartney, eller de andra Beatlarna.

Jag har ju en gediget kristen uppfostran, är projektledare inom byggsvängen, har varit byggentreprenör , läser gärna bloggar och uppskattar en viss form av humor. Mullbergaskolan är en blogg för mig, den är klockren i sin form. Jag är djupt imponerad av persongalleriet, träffsäkerheten och produktiviteten.

Dessutom utvecklas bloggen hela tiden. Häromdagen fick rektor Waldemark fick in en debattartikel på Newsmill och idag kom peaken när slöjdläraren startade sin byggskola.

Man blir ödmjuk inför riktiga proffs.

…eller nåt. Nästan allt. Vet inte riktigt.

Det var ju så här. En kommentator härjade på ett oförskämt sätt hos Byggblasket. Jag gjorde mig en smula lustig när jag försökte bemöta hans resonemang här på Syncbloggen. Han blev återkommande gäst här med en emellanåt ganska låg nivå på dumheterna men också med en viss insikt och sans ändå, han lovade faktiskt att återkomma. Jag bad honom göra så, fast bara om han hade konstruktiva förslag.

Vi behöver det i byggbranschen. Konstruktiva förslag. Ingen säger emot.

Så häromdagen i debattartikel i Expressen/GT så gjorde Gudrun Schyman och Barbro Engman (Hyresgästföreningen) ett debattinlägg av gammal skåpmat. Man hänvisade till utredning och undersökningar som talar om att byggbranschen fungerar ganska så uselt. Å fan säger alla förvånat. Not.

——

Så precis nu så tänkte jag så här – Vad är det som skiljer Berra och de bägge damerna åt? Berra med sina fördomsfulla slutsatser och inskränkta påståenden och Schyman/Engmans ganska lama men välformulerade plankning av kända fakta. Inte mycket. Schyman/Engman är inte otrevliga i och för sig, det var ju Berra ibland.

Det de har gemensamt är att det saknas konstruktiva förslag, goda idéer och positiva infall. Där är Berra är i gott sällskap.

——

Jag gillar Gudrun Schyman. Jag gillar inte allt hon säger och tycker, men det är en karismatisk och imponerande person. Jag gillar hyresgästföreningen också. Det behövs en tydlig förhandlingspart för fastighetsägarna, och det behövs en röst för hyresgästerna som inte hörs var och en för sig. Men deras gemensamma inlägg blir i det här fallet ungefär lika mycket värt som om jag hade skrivit ett inlägg om att jag bara tycker man borde minska på administrationskostnaderna i EU, att man borde ha mer lön kvar i slutet på månaden eller att SMHI skulle förutse lite mindre regn (generellt sett).

Så kom igen – det går att göra bättre.

I dagens Expressen så finns en debattartikel om byggbranschen. Det är ju bra. Barbro Engman och Gudrun Schyman har upptäckt att det funkar lite dåligt i branschen, det slösas och slarvas.

Så är det. Det borde inte vara så, men det är det.’

Jag har stört mig här tidigare på hur man rubricerat detta, Skärpning Gubbar, jag tycker det antyder att gubbarna på bygget ställer till problemen och det är fel. För den rent korrekta benämningen på den samling hantverkare du har på bygget är gubbarna. Arkitekter, konstruktörer, entreprenadingenjörer, ekonomer och annat löst folk räknas alltså inte in i här.

Engman och Schyman har gjort researchen väl och har koll på Chalmers rapport om slöserierna. Men det framgår inte så tydligt att det är på ritbordet och konsultkontoren som de stora dyra felen börjar. Vår planprocess som drar ut flera år och stoppar många goda projekt är en gigantisk broms för snabbare bostadsbyggande. Så långt innan det är ett fysiskt bygge ute i verkligheten så har man slarvat bort många sköna miljarder.

I jobbet innan det blir bygge så sölas det bort tid och pengar, man gör korkade tekniska lösningar och tar tveksamma genvägar, man ägnar ibland oändligt mycket tid åt själva byråkratin utan att bry sig om själva målet. I den fasen är det sannolikt en större andel kvinnor (förlåt, kärringar) som deltar än i övrig byggverksamhet.

På byggena är vi fortfarande 100%  gubbar

(tyvärr också nästan 100% män, men man kan inte få allt på en gång, Gudrun:)).

När jag jobbade på stora konsultbolaget så hade vi konferans i Uppsala en gång. Då samlades alla olika avdelningar i Sverige och hade lite pliktskyldigt föreläsningsprogram följt av en rejäl fest förstås.

Det roligaste föredraget hölls av en ekonomifarbror som jag glömt namnet på. Han ämne var ekonomisk historia. Han hade enligt egen uppgift Sverige äldsta kända overhead-bild. Den visade födslotalen under nittonhundratalet här i landet. Det fanns en peak på kurvan runt 1943, den återkom sen ungefär vart tjugofemte år, inte lika kraftig men den fanns där. Han hade forskat på vad som orsakade den peaken. Lite överraskande kom han fram till införandet av bruksvärdessystemet! När unga gifta par fick möjlighet att flytta ifrån kammaren hemma hos svärföräldrarna så hände det grejer i sänghalmen minsann.

Slaget vid Kaliningrad (eller om det var Stalingrad – minns inte) gjorde i och för sig också sitt till – Hitler fick på pälsen för första gången och folk blev glada och positiva, gick hem, rullade runt bland lakanen och gjorde ännu fler barn. Livat värre tydligen.

Jag tycker det är grymt intressant att man kan dra sådana slutsatser av händelser som påverkat så stora skeenden.

Jag undrar vad som påverkar oss och Planeten Jorden nu i våra dagar, saker som vi inte ser effekten av förrän om många år. Klimatdebatten kanske. Eller Idol 2009.

——–

Jag undrar vad som egentligen påverkar oss i byggbranschen just nu.

• Väderleksrapporten kanske. Inte femdygnsprognosen förstås – det känns avlägset att planera hela veckan på en gång.
• Hjälpmedel kanske. Nya fina dyra dataprogram som skall hjälpa oss bygga billigare bättre snabbare – har väl sällan funkat förut men byggbranschen minne är likt en guldfisks dito (=inte så bra).
• Samverkan kanske. Partneringavtal och nya sätt att jobba tillsammans entreprenörer och beställare. Nya? Vi har uppfunnit något som måste funnit i tusen år. Igen.

——–

Nej, hjälp mig gärna här. Vad är det som påverkar och förändrar vår bransch?
(Hitler är ju död så han kan inte bidra med något…)

Dagens Byggvärlden-citat

Kontrakten som skrivs idag liknar djurdressyr från 1800-talet. Då piskade man djuren om de inte gjorde som man ville. Idag skriver vi kontrakt som innebär att vi är beredda att straffa våra partners om de inte gör si eller så. Istället för att tillsammans lösa eventuella problem.

Klockrent. Say no more. (Idag alltså, återkommer med detta som tema…=)

Sync Blog halkade i ett inlägg in på hur en styrelse i en förening kan funka. Fortsätter på det ämnet här.

Själv har jag just lämnat kassörsuppdraget i vägföreningen hemmavid. Vi har 4 km grusväg att underhålla, det kommer femton fakturor på snöskottning och sandning, två gånger om året kommer bidrag från stat och kommun. Föreningen omsätter kanske femtio tusen om året, det mesta bidragsfinansierat men numera så krävs det också ett mindre tillskott från medlemmarna. Egentligen ett pyttelitet jobb, men ändå betungande och skönt att slippa.

Jag tror att det är så ganska ofta i vägföreningar och bostadsrättsföreningar och andra föreningar som man oförskyllt hamna i på grund av sitt val av adress. Som ofta i här i livet så är det många i en förening som i efterhand vet hur saker borde gjorts, och emellanåt är det rätt många som tycker sig veta hur saker borde göras framöver. Men det är inte lika många som anmäler sig som frivilliga att göra det, att faktiskt ta på sig ansvaret eller bördan att sitta i styrelsen, att vara den som ringer till bonden som skall skotta snön och sanda den isiga vägen.

De som vet allra bäst efteråt hur saker borde gjorts är också av någon anledning samma personer som sitter tysta på årsmötet om de nu alls vågar sig dit. Personer som värjer sig in i döden att ta på sig något uppdrag eller ansvar, men behåller rätten att helt ogenerat gnälla och agera besserwisser in absurdum.

Sync jobbar en del med bostadsrättföreningar. Vi skojar ibland på jobbet om detta och säger att de som sitter i en bostadsrättförenings styrelse är de personer som vägrade minst på årsstämman. Så är det inte alltid, ibland är det duktiga, hängivna och intresserade människor. Det är då inte så sällan företagare och chefer, människor som är vana att bestämma och leda.

Byggbranschen kommer i kontakt med bostadsrättsföreningar eftersom de ju förvaltar en mängd fastigheter. Det byggbranschen är bra på funkar oftast ganska fint – lämna anbud, utföra entreprenader och underhåll. Men det som behövs innan dess är lite ömsesidig förståelse för hur saker och ting fungerar, en bra förklaring för varför det tar lite tid för styrelsen att fatta beslut och den nyktra självinsikten att man inte riktigt greppar allt själv. Samtidigt måste byggarna begripa vad som är viktigt för de boende, t ex att kunna sova till kl 7.15 eller gå torrskodd över gårdsplanen utan att riskera livet mellan schaktmaskinerna. Där skiter det sig, gång efter annan.

————-

Sync funderar på att öppna en efterlängtad hotline – jourhavande människa/byggprojektledare (1 000kr/tim).

I ett inlägg häromdagen frågade jag om vad bilden föreställde. Att  Viktoria skulle svara rätt var ju ingen högodsare, mer otippat att Moster Laila vill ha en sån på kolonilotten. Hon lär bli först med det

Bilden visar en stålspont. Den står invid ett hus som ligger vacker vid vattnet någonstans häromkring. Den tjänar som översvämningskydd när höststormarna piskar från väster och vattnet i älven stiger.

Kanske kan vi få bygga träningsanläggning där. Det kan bli väldigt väldigt bra. Bra för Sync med träning.

Sync jobbar med ett projekt som skall innehålla lite jympa-salar och sånt. Jag vet, träning är inte vårt huvudnummer. men det kanske kommer bli.

Nu kom frågan upp bordet – vad händer om 120 pers hoppar i takt i huset? Rasar det? Gungar marken iväg? (vi har lite problem här i stan med en arena som är nybyggd och där Blåvittklacken gungar igång halva innerstan. Grannar som i störs av klirr i vitrinskåpen och ibland lite sjösjuka.  Håhåjaja.

Nåväl. Vårt problem är kanske inte heller att förakta. Bäst att kolla. Sync ringer konstrutören, ställer frågan. Först ett gapskratt till svar, sen lite allvar. Han råkar vara inblandad just i projektet att styva upp den nybyggda arenan. Han skall kolla om det kan bli ett problem – 120 pers låter inte så mycket, men ok. Nu är det en konstruktör i Sync´s smak. Han är inte mycket för att slarva bort mycket pengar på undersökingar om långa möten och sånt. Han är mer praktiskt lagd.

- Nej, om det kan vara ett problem överhuvudtaget, då är det bästa att ta dit 120 pers och hoppa så mäter vi vibrationerna samtidigt. Det blir billigare.

- Det löser jag, sa jag. (För jag säger så utan ha täckning för det – ibland=)

Senare berättar jag detta för arkitekten som en rolig historia. HAn skrattar också och frågar hur jag skall få ihop 120 pers-

- 120 byggkonsulter, det blir ju väldigt dyrt i så fall.

Tänkte inte på det.

————-

Lite senare på kalkylavdelningen:
120 arkitekter och projektledare som skall åka dit, klä om, jympa, duscha, åka tillbaka till kontoret – jag skulle tippa på att vi klarar det under 300 000 kr. Moms tillkommer.
Sen tillkommer normala konsult-ÄTA, kaffe, kopieringskostnader, avtalsjuridik, uppstartsmöten, mm. 400 000 + moms och då är inte själva mätningen inräknad.

Shit va vi är dyra.

—

(givetvis får hyresgästen fixa det gratis, men som räkneexempel är det intressant på nördnivå III)

Jag har ju sen länge avslöjat vilken strategi byggbranschen måste ha om vi skall rekrytera unga tjejer till våra yrken. Det måste börjas tidigt.

Och helt ur det blå så kommer det en representant från Banverket till dotterns klassrum, har med sig presenter och lite lagom info om högspänningsledningar och annat skoj.

Så nu ikväll så satt min unge och matade in www.banverket.se – “hur skriver man snedstreck, pappa?” – matade vidare b-a-n-g-o. Sen spelade hon spel, la ut räls och roade sig en lång stund. Hon blev med andra ord rallare på en kvart i skolan idag. Poäng till Barnverket.

Häromdagen skrev jag om en liknelse som en läkare lite snyggt droppade om hur en rörläggare hade agerat. Byggblasket började i det närmaste gråta för att jag fick en sån klockren kommentar, direkt ifrån verkligheten. Så jag tänkte köra vidare på liknelser med vårdsektorn, inte för att Blasket skall sitta och hemma i Skåne och lipa utan för att det verkar outtömligt när man väl har börjat.

Jag har någon gång på riktigt använt en sån liknelse för att förklara Sync´s roll, alltså vad vi säljer för typ av tjänst. Projektledare, byggkonsult, kalkylator, projektstöd eller lekledare täcker ju inte in det hela riktigt. Trots den medfödda geniala humor som jag besitter som göteborgare så kommer jag noga att undvika skämt om husläkare, nej jag vill mer likna mig vid en allmänläkare. Eller ännu bättre, en sån där doktor som alltid finns i Astrid Lindgrens böcker, en snäll och klok farbror som plockar ärtor ur näsan och skriver ut recept på nybakat vetebröd till den som svalt sin femöring. En doktor som inte är specialist på annat än att se ett sammanhang och kanske kan fixa de mest elementära problemen, men som också vet vart och till vem man skall vända sig med det som är svårare att lösa.

Så är det – vi remitterar vidare till specialister. Ofta behövs det efter en enkel undersökning en mer ingående undersökning när det bara känns sjukt men liksom inte syns på utsidan, då kan det behövas blodprover och röntgen (=radonmätning och thermografering). Ibland behövs ortopeder (=konstruktörer), en annan gång kanske vi får glädja patienten med en rektoskopi (=filma avloppen), har man tur så räcker det med ett stetoskop och några djupa andetag för att höra att lungorna är ok (=obligatorisk ventilationskontroll – OVK).

Hursomhelst. Specialisterna undersöker och rekommenderar en behandling. Dr Sync hjälper patienten att tolka fikonspråket, skingra oron och sen besluta om åtgärderna.

Det måste inte alltid vara specialistutlåtande. Ibland kan det räcka med ett enkelt konstaterande och fortsätta till en enkel åtgärd.

- Jaha Fru Svensson, såret måste fixas men det ser inte så illa ut ändå (=taket läcker runt skorstenen, typ), syster Benny (snickarn) kommer och lägger om det åt er.

Det behöver inte vara svårare än så hos doktorn.

———–

———–

Jo, det var ju det här seminariet på Byggcentrum i förra veckan. Det som handlade om ROT-jobbande, lite mer nischat ändå faktiskt, ROT i hyreshus. Lite off-topic för mig alltså som jobbar mycket med brf:er, men vem vet när Sync skall börja jobba i hyreshus?

Boverket öppnade ju dagen, det har vi redan avverkat och Poseidon avslutade, också redovisat här på bloggen. Mittemellan var det Hyresgästföreningen och Fastighetsägareföreningen varsin stund om ungefär samma sak – Hur man lyckas med ett ROT-projekt.

Pedram Kouchakpour från Hyresgästföreningen Göteborg hade naturligtvis inställningen att man skall vända sig till just Hyresgästföreningen först – innan man säger så mycket till sina hyresgäster. Det verkar ju ganska logiskt ändå. Han menade att information i rätt mängd , i rätt kanaler och i rätt tid är avgörande om dina kunder (hyresgästerna) skall bli nöjda med ditt jobb i huset. Å fan, det här verkar bekant, tänker jag då.

Fastighetsägarna Göteborg ställde upp fyra personer och bekräftade egentligen det som Hyresgästföreningen redan sagt. Det är lättare att göra allting rätt från början, informera och förhandla via Fastighetsägarna respektive Hyresgästföreningen. Å fan, det här verkar bekant, tänker jag då.

Göran Kåwert, Rotpartner Sverige AB, chefar på ett företag som livnär sig på just ROT-arbeten, han har erfarenhet från hur många ROT-jobb som helst. Respekt. Han fyllde på med ungefär samma budskap, kanske lite mer produktionstänk också, t ex att du skall tänka igenom vad du behöver göra så att du inte byter VS-stammarna men glömmer att elstigarna är lika dåliga och som sen måste bytas ett par år senare. Men hans budskap var också tydligt. Det vi i sådana här projekt behöver är hjälp utifrån – av pedagoger och kommunikatörer. Å fan, det här verkar bekant, tänker jag då.

Dessutom tryckte han lite på att trivsel och arbetsglädje hos hantverkarna var en väldigt viktig faktor för slutresultatet och nöjda hyresgäster. Nej men – det här verkar väldigt bekant, tänker jag då.

Sync är ju nästintill oskuld i dessa sammanhang (hyreshus), jag blev överraskad av att fastighetsägaren måste ha ett godkännande från varje enskild hyresgäst om en åtgärd skall betraktas som standardhöjning och alltså höja hyran. Så måste det ju självklart vara, jag hade bara inte tänkt på det. Men det innebär också att det regelmässigt verkar vara en vända i hyresnämnden i minst sex månader för att köra över dem som inte vill ha höjd hyra. Göran Kåwert önskade att den regeln försvann eftersom fastighetsägaren ändå till slut får rätt. Jag förstår varför, det måste vara en jobbig väntetid och dyrbar väntetid och precis – det här verkar bekant.

Sync-analysen på det här då?

Byggbranschen (fastighetsägaren och hans konsulter) är bra på att veta när man behöver byta stammar, att räkna ut hur man skall göra och hur mycket man tror det kommer att kosta (entreprenörer) och att  säga hur mycket man måste höja hyran (fastighetsekonomer). Byggbranschen är dålig på att kommunicera till slutkunden vad man skall göra, varför man skall göra det, hur det kommer se ut mnär det är klart, hur lång tid det skall ta och vad det kommer kosta i slutänden.

Inget nytt så långt med andra ord.

Det glädjande är alla på podiet i torsdags verkade så rörande överens om att ett lyckat projekt förutsätter att man satsar på information och kommunikation, att delaktighet och påverkan är avgörande för att man skall få nöjda kunder. Så jag tycker ungefär så här – om alla är överens om det så sätter vi igång att kommunicera det. På riktigt.

Alltså – Hjälp sökes! Pedagoger och kommunikatörer

Högre skatter och mer jobb. Sahlin lovar att bidragssverige kommer tillbaks om det rödgröna regeringsexperimentet vinner valet. Blir allt bättre med högre skatter??

Sluta motarbeta privatvården(S), skriver Niklas Sterner. Niklas är specialistsjuksköterska inom intensivvård på St. Görans sjukhus. Niklas skriver en artikel på Expressen Sid 4 Debatt, Sön 13 sept. Niklas pratar om effektivare vård. (Ja, effektivitet spar tid! Och tid är pengar. Fult att tjäna pengar.) 

Mona är starkt kritisk när anställda eller privata företag får ta över offentlig verksamhet utan att betala ett skäligt pris. Hon talar om underpris! Bortslumpning!! Ursäkta, men gör inte socialisterna en tankevurpa nu? Man betalar för vad skiten är värd!  Genom effektivisering och nytänkande kan de avknoppade enheterna gå med vinst!! Och den vinsten vill man ha del av innan den finns! Hur tänker man?? Ja inte Mona eller Östros, men advokaten Bodström borde ju kunna få en klar tanke då och då?

Så ledaren för vänsterexperimentet anser att de gymnasieskolor och förskolor som fungerar dåligt ska fortsätta att vara värdelösa istället för att knoppas av, effektiviseras och få ekonomiska tillskott och bli lönsamma. Så vilka är vinnarna?

Sahlin kommer även att arbeta emot sex timmars arbetsdag. Alla ska ju arbeta heltid.

 Sofiahemmet och St.Görans sjukhus ger god vård och är effektiva. 

GP skriver den 12 sept om att det skall byggas en ny bro som ersätter Göta älvbron. Klart 2017. Så nu är det stress.

OK.

Det verkar ju inte råda någon tvekan om att Göta älvbron behöver bytas. Det känns lite skönt för jag och kollegan promenerar under den ibland och det skakar och låter som skiten skall rasa ganska snart. Så illa är det väl inte, men 2020 är det kört. När man sen har bestämt att 2030 så stängs slussarna i Trollhättan, ja då kommer det ju ändå inga större båtar åkande frrån Vänern längre. Så varför inte ta ett steg mot riktig storstad och bygga lågbroar?

En hög (halvhög dårå, jag vet, men ändå 10 meter) bro kräver massor med plats för brofäste och påfartsramper. En serie lågbroar blir en förlängning av stadens gator som knyter ihop Hisingen med centrum. Då kan vi kanske uppnå det vi pratar om – att få norra älvstraden att kännas som centrala stan.

Yimby har ett bra inlägg om detta. Sync håller med. Med Yimby alltså. Denna gången.

(bilden är snodd därifrån, staden på bilden har dock inget i övrigt med saken att göra).

Eller kanske inte, men man undrar ju lite hur det skall gå till. GP skriver den 10 sept om hur Göteborgs skall öka kollektivåkandet och minska bilberoendet. Fan va bra. K2020 har ju funnits ett tag men ändå fick man ihop det till en nyhet. Eller om det är Miljörapport för 2008 som är grejen. Framgår inte riktigt. Bl a kan man läsa:

”… bilresorna inom, till och från Göteborg uppskattas ha ökat med cirka 350 procent fram till 2008. När det gäller kollektivtrafiken stiger kurvan bara svagt.”
Kommunens Miljörapport för 2008

”- Får vi västlänken är vi på bra väg. Sedan krävs ytterligare finansiering, satsningarna ryms inte inom de vanliga ramarna. En annan viktig faktor för att målet ska nås är att alla myndigheter, nämnder och företag börjar dra åt samma håll för att underlätta kollektivt resande och för att styra människor dit.”
Bo Aronsson, planeringschef på Göteborgsregionen

Ok.

Sync var ju på seminarium igår på Byggcentrum. Det handlade om ROT-jobb. Johan Niklasson från Poseidon visade på lyckade projekt i Kaverös med påbyggnad av bostadshus och – häpp – riktigt roliga påbyggnader av P-hus som tidigare varit föremål för rivningsplaner och som bidragit till otäck närmiljö för boende omkring dem. Nu kan man gå femton meter från en uppsnyggad spårvagnshållplats in till hissen och åka rätt upp i penthouse-lyan. Allmänyttan har en oförtjänt tråkstämpel, med andra ord.

Sync gillar förtäting, det finns fler som jobbar för det. Det innebär att man bygger fler bostäder inne i stan och där det redan finns allmänna kommunikationer. Vi jobbar ju lite ibland med ett projekt som fått lite uppmärksamhet för att man kanske kan bygga bostäder utan att bygga p-platser, att helt enkelt byta p-normen mot något annat. Egentligen är det lite koko alltihop för vi kan inte uppfinna cityboende utan bil. Det finns mängder med folk som lever så idag och har gjort det i alla tider. Att ha bil tillhör inte mänskliga rättigheter och måste heller inte vara nödvändigt. I GP´s artikel framgår det för övrigt att tre av fyra Torslandafamiljer har bil, när bara en av fyra familjer i Älvsborg. För den som inte känner till Göteborg så ligger Torslanda väldigt fint men långt bort från det mesta

Sync analysavdelning tycker:

Om målen skall nås så måste vi använda befintliga kommunikationer i mycket större grad. Vi måste alltså bygga nya bostäder där det redan finns kollektivtrafik. Att vänta på Västlänken i femton-tjugo år är knappast speciellt handlingskraftigt, säkert bra när det blir klart men det är lång väg dit. Viktigast ändå är att skapa möjlighet att leva och bo utan bil, att övertyga människor om att den egna bilen inte är livsnödvändig utan en ganska jobbig kostnad. Jag tror inte man behöver skriva mijöproblemet på näsan på folk längre, men det är väl inte ett helt dåligt argument heller.

… för att Freddy Reinfeldt och gänget fick informationen redan igår medans Sync fick den först idag. Vi snackar om senaste nytt – BETSI. Ok för denna gången, men gör inte om det, Joakim!

Skämt åsido. Joakim Thunborg från Boverket hade med sig en rykande färsk rapport idag till Byggcentrum. Det var ROT-info där hela dagen, minsann. Roligt värre alltså och bloggstoff för ett par dagar i alla fall. Vi börjar med förste talare.

Skriften från Boverket heter ”Hur mår våra hus”, den är så ny så att Boverket fortfarande inte fått till en pdf på att ladda hem från hemsidan. Så egentligen har jag inte läst den, bara fått lite skum från ytan.

Boverket har gjort en gedigen undersökning med enkäter och besiktningar, tusentals hus och ännu fler bostäder. Resultatet är sammanställt i rapportern, följt av förslag till åtgärder i form av förslag nya mål (krav?). Jag la inte riktigt alla siffrorna på minnet men fukt och mögel, radon, buller och några andra små problem beräknas kosta 230-330 miljarder att fixa till. Detta är då utöver det 100 miljarder som vi årligen lägger på underhåll. Tjolahopp.

Jag tror bestämt det åkte med lite synpunkter också på hur illa det fungerar med tillsynen på våra byggen, efterlevnaden i systemet med kvalitetsansvarig enl PBL och OVK´n är ju konstaterat usel. Men också energideklarationerna verkar ju vara ett slag i luften som bara göder en gäng dyra konsulter.

Det jag reagerade för var att man vill att alla byggnader år 2020 skall hålla nybyggnadsstandard vad gäller ljudklassning. En nätt liten summa beräknad till 30-50 miljarder. Motivering är att människor har ont av buller. Sync säger – Det kan vara så, några har helt säkert det jobbigt. Men att byta en miljon fönster, tilläggsisolera rätt många fasader och lägga om många många parkettgolv? Det kommer kosta multum, väcka ramaskri och ifrågasättas. Byggnadsantikvarier kommer stå på barrikaderna och kasta återvunna tegelstenar på hänsynslösa ljudkonsulter när gamla fina hus förvanskas. Sync är tveksam.

Jag satt jämte Joakim på lunchen och vi snackade om mer saker. Han (och antagligen hela Boverket) tycker att Boverket har bra byggregler. Om vi bara följer dem så får vi inte så mycket problem med dåliga enskiktsfasader och annat dumt. Jag håller med. Teoretisk är det rätt, genomarbetat och rimligt.

Men nu det funkar ju inte så ute i världen. Om jag var chef över Planeten Jorden så fick det inte regna innan man fick tak på bygget. Fick jag bestämma bara över Sverige så var ju all bygglogistik oerhört välplanerad och snål, varje bygge hade en rimlig tidplan som följdes till punkt och pricka, alla som jobbade i byggprojekt kände ansvar, delaktighet och arbetsglädje. Men det blir liksom inte så. Kanske någon gång, men allt som oftast inte.

Så förlåt en naiv byggfilosof. Vi kan ha hur bra byggregler som helst och vara teoretiskt världsbäst på planering och ha planetens bästa kontrollapparat men om inte man ute på byggena känner i hjärtat för det man gör, då blir det inte så mycket bättre.

Som en revisor sa om min bokföring – skit in blir skit ut, man måste göra rätt från början.

Det gick fort att köra igång projekt enligt Sync´s förslag till tidig rekrytering i byggbranschen som postades sent igår kväll. Ny Teknik skriver om ett LEGO-hus, på riktigt. Det skall börjas i tid.

Den här lille killen var på LEGOLAND i somras och var nåt alldeles in i bänken fascinerad av Miniland. Vi gick omkring där i timmar. Han skulle älska ett LEGO-hus mer än livet självt. Mer än pappa?

…det är är att bli bättre och ha roligare. Jämställdhet kan vi få på köpet.

Senaste veckans serie av ganska oplanerade och möjligen lite svajiga inlägg om jämställdhet, jämlikhet och andra konstigheter behöver rundas av. Viktoria gav mig godkänt i sin kommentar på förra inlägget så det känns helt ok att sluta här.

Sammanfattningsvis – alla människor bär omkring på egenskaper och färdigheter som är användbara och nyttiga i olika sammanhang. Byggbranschen i Sverige sysselsätter ca 450 000 personer. Under de närmaste åren skall en ganska stor del bytas ut, vi behöver massor med folk. Då vore det ju alldeles fullständigt urkorkat att bara anställa svenska vita män. Då missar vi ju 60% av utbudet.

Det räcker inte med att spexa till några broschyrer och en hemsida för gymnasiekidsen. Visst är det bra med riktad information till tjejer i den åldern, men risken är att byggbranschen är typ astråååkigt så dags i livet. Den typen av insatser kanske lockar några men inte så många fler än förut.

Jag tror det måste starta på dagis och uppåt ungefär. Långsiktig strategi. Studiebesök på byggen, sponsrad träslöjd, arkitekttävlingar föt tolvåringar, vad vet jag? Jag tror vi skall lära av McDonalds och Disney, vi måste mata in det i huvudet på barnen – Bygga hus är roligt!  Fatta läget, unge! Så är det bara. Alla får ballonger.

Vi hade ju en kommentator här, Berra, som ganska oförskämt tyckte att byggare var ohederliga för att det var just de killarna som inte kunde sköta sig i skolan. Förutom ohederligheten så hade han en poäng, många som har svårt för det teoretiska jobbar bättre praktiskt och har en plats i byggbranschen. Förr så hade vi traditionella lärlingar, så varför inte fortsätta med det? Det är ingen dålig uppfostran för en femtonåring att få lära sig etik, moral och fula ord i en byggbyssja. Orkar man inte med skolbänken så måste man inte sitta där och lida. Väl?

Sen vilar det tungt på beställarna att göra projekten roligare. Det är fortfarande för långt från styrelserummet ut till gubbarna på arbetsplatsen. Man måste veta vad man bygger, varför det skall se ut som det gör, vem som skall använda det. Det blir så fantastiskt mycket lättare att utföra ett till synes onödigt moment om man begriper bakgrunden och sammanhanget. Det handlar om delaktighet, ansvar och motivation. Det är ett pedagogiskt uppdrag i Nobelpris-klass. Puh. (Här behöver Sync faktiskt lite hjälp, det blir mycket annars…)

Slutligen – jag skulle önska att de som rekryterar nya anställda skulle bli helt färgblinda och okänsliga för kön och utseende, men det kommer inte att hända. Att ändra det beteendet kommer ta många år ännu. Det kanske blir bra runt 2030 när de dagisbarnen som vi just börjat programmera blir i mogen ålder och själva sitter i den stolen. Kanske.

———–

Uppdatering: Bra länktips från Viktoria – DN´s ledarsida 20 sept.

———–

Jag försöker hitta goda exempel på något jag inte riktigt vet så mycket om men ändå snurrat in mig i senaste dagarna. Jämställdhet, integration och annat för oss byggare okända ämnen. Det började med ett rätt fånigt antagande fortsatte lite mer på allvar och fundering innan det blev mer lättsamt igen igår.

Nu idag är ju Zlatan ganska så aktuell kan man säga, och vi kan därför ta fotbollen som ett bra exempel. Jag är ju inprogrammerad blåvittare och har utan betänkligheter fört över det på mina barn. Är man rättrogen så har man bara en gud – i detta fallet heter han Torbjörn Nilsson.

Det börjar bli så länge sen som han spelade att många Zlatanfans inte nånsin vare sig sett Torbjörn eller hört talas om honom. Så om Torbjörn är gud för några av oss så är Zlatan ändå helt ok. Riktigt bra faktiskt.

När Torbjörn vann UEFA-cupen med Blåvitt 1982 så var laget fyllt med svenska gossar (Wernersson, Svensson, Carlsson, Fredriksson, Holmgren, Nilsson, Strömberg, Hysén, Corneliusson). Laget hade dessutom en hel hög med Glenn, vilket gett oss göteborgare en trygg identitet. Då fanns det inte så många Ibrahimovic. Inte i Blåvitt och inte i svensk elitfotboll.

Torbjörn blev proffs i Tyskland, det gick väl någorlunda men inte så bra som det borde gjort. Det Zlatan har i självförtroende hade Nilsson i ödmjukhet. Han kom hem till Blåvitt, blev bekväm och trygg och brilljerade igen. När Torbjörn var mentalt ömtålig och försiktig så är Zlatan brutalt kaxig och självsäker. Utan att jämföra deras kompetens som fotbollsspelare så är det lätt att konstatera att deras andra egenskaper har påverkat enormt mycket.

Om man kollar i laguppställningen på svenska landslaget nu så ä det inte längre bara de namn som Blåvitt hade i början på åttiotalet. Det är ännu tydligare på ungdomsnivån, tror jag.  Nu har vi skön samling med rötter på många håll i världen. Kompetenta och målmedvetna killar har slagit sig in i finrummet, både med hjälp av skicklighet och av attityd. Så skulle jag önska att det blev även i byggbranschen. Fast inte bara killar då…