Tidningar och nyheterna på tv är lite som reklampelare för nyheter. De försöker sälja produkter och vinklar dem så att det ska bli så attraktivt att köpa dem som möjligt. Det är ett bra sätt att upplysa människor om att något hänt, men ett sämre sätt att upplysa folk om vad som hänt. Detta är dock förståeligt. För det första är det en rent ekonomisk fråga. Intressanta nyheter säljer bättre, även om de kanske måste justeras lite för att bli intressanta. För det andra så är det riktigt svårt att förhålla sig objektivt till något, särskilt om man måste begränsa sig till en artikel på några få stycken eller en eller två minuters tv-tid.

Vad man kan och, antar jag, bör göra är att själv försöka förstå vad som hänt genom att undersöka flera källor och förhålla sig kritisk. Det är dock tidskrävande och svårt (för att inte tala om omöjligt) att tillämpa på allt man hör och läser. Men någon viktigare nyhet här och var är det ju värt att undersöka närmre.

“Trying to determine what is going on in the world by reading newspapers is like trying to tell the time by watching the second hand of a clock.”
- Ben Hecht

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Level7.nu har börjat en riktigt intressant artikelserie där de kommer att granska svenska speltidningar och spelsidor och se hur objektiva och oberoende de är. Det skall bli intressant att följa. Läs första artikeln här.

Apropå det här var jag i stan idag, (Göteborg för de som undrar vad jag menar med “stan”) och gick in i spelbutiken Game. Där såg jag en liten tidning på si så där femtom sidor om PSP Go. En reklamtidning som förklarar många av grejerna med nya PSP Go. Det som var anmärkningsvärt var det att det var exakt de sidorna som var med i senaste numret av speltidningen Level (inte att förväxla med ovan nämnda Level7 som bara är en spelsida och inte har någonting att göra med tidningen Level).

De har alltså med 15 sidor reklam för PSP Go i det redaktionella materialet i tidningen. Och det framgår ingenstans att det är reklam, men det är ju uppenbart att det är det eftersom dessa 15 sidor delas ut gratis i Gamebutikerna.

Själv tror jag inte att det är Game eller Sony som har skrivit artikeln utan folk på Level-redaktionen men det känns ju som om det är ett beställningsjobb. Inga negativa aspekter tas upp om maskinen. Och om de gör en riktigt stor artikel om PSP Go borde de ta upp både de positiva och negativa sidorna med maskinen tycker jag.

Vad hände med Levels objektivitet när de blandar in reklam i det redaktionella materialet?

Jag har också skapat en tråd om detta på Loading. Hoppas att någon på redaktionen svarar och förklarar vad det hela handlar om.

Till detta hör också att på Loading finns det numera särskilda flikar för Guitar Hero och EA Sports. Reklamplatser som respektive utgivare har köpt för att få extra publicitet på Loading.

Hör sådant här hemma hos en oberoende speltidning/spelsite?

Det tycker i alla fall inte jag. Vad har ni själva för åsikter om detta?

Häromdagen kom jag över ett exemplar av Efter Arbetets senaste nummer (21/2009). Efter Arbetet är en nystartad veckoligen utkommande tidning i Skåne, oberoende socialdemokratisk. Jag har läst några tidigare nummer av tidningen och den är, trots en viss brist på unika reportage som sticker ut, helt OK. I senaste numrets ledarsida kan man läsa att alla inte delar den åsikten; Kristianstadsbladets politiske redaktör Jonas Duveborn förfasas över utvecklingen. Jag letade upp Duveborns ledare för att se efter vad han egentligen skrev. Kontentan av budskapet är:

“Att vänsterfolket [...] när en längtan tillbaka till de politiserade dagstidningarna är märkligt. En ordning där politiska hänsynstaganden styr över allt innehåll i medierna är helt enkelt inte önskvärd. Om åsikter inte skiljs från nyheter så förloras all trovärdighet. [...] Objektiv journalistik – eller försök till sådan – är det med andra ord inte tal om. Nyhetsvärdering, vadå? Nej, läsarna ska på varje sida pådyvlas en vänstervision av samhället.

Duveborn hänvisar till ett antal uttalanden från personer på den politiska vänsterkanten gällande behovet av socialistiska eller socialdemokratiska dagstidningar, något Duveborn betecknar som “politiserade dagstidningar”. Underförstått kan man utläsa följande påståenden: 1) i en vänsterdagstidning skulle allt innehåll styras av politiska hänsynstaganden, 2) en vänsterdagstidning skulle inte bestå av objektiv journalistik, eller försök till sådan och 3) objektiv journalistik är möjligt att bedriva och bedrivs idag av åtminstone några av de liberala dagstidningarna. Att Duveborn skulle stå bakom dessa tre påståenden verkar inte vara en särskilt vågad tolkning av det han skriver. Är påståendena rimliga?

I en vänsterdagstidning skulle alltså allt innehåll styras av politiska hänsynstaganden. Det är givetvis helt orimligt att detta skulle vara en följd av just det faktum att tidningen är vänsterprofilerad. En välvillig tolkning av Duveborn skulle istället kunna vara att de människor som idag argumenterar för en vänstertidning vill se just en sådan politisk styrning av innehållet. Det vet jag ingenting om, och jag har svårt att tro att Duveborn heller har några belägg för påståendet. Men låt säga att han har det. Vad innebär det då mer konkret att materialet styrs av politiska hänsynstaganden? Duveborn nämner ordet “partipress” flera gånger, men såvitt jag vet är det få, om ens några, av debattörerna som eftersträvar en partistyrd tidning. Alternativen är att han har missuppfattat vad en vänstertidning skulle vara, eller att hans flitiga bruk av ordet “partipress” helt enkelt är malplacerat. Låt oss bortse från att han använder just det ordet. Då måste “politiska hänsynstaganden” istället referera till en allmän ideologisk färgning av tidningsmaterialet, d.v.s. inte bara i ledarsidan utan i samtliga artiklar. Inom filosofin har det sedan länge varit en allmänt accepterad princip att “ett böra förutsätter ett kan”, vilket ungefär betyder att en etisk princip förutsätter att den går att efterleva. Om Duveborn känner till och har anammat denna princip måste han i konsekvensens namn alltså vara av den åsikten att journalistiska texter utan politiska hänsynstaganden är en reell möjlighet. Och han tycks sammankoppla den frågan med frågan om objektiv journalistik i den meningen att ett kriterium för objektiv journalistik är att den inte styrs av politiska hänsynstaganden.

Låt mig föreslå några tolkningar av denna hållning (alternativet med direkt styrning av ett politiskt parti har vi redan avfärdat ovan). För att journalistik ska vara objektiv vad gäller förhållandet till politiska hänsynstaganden krävs att:

1. Journalisten inte skriver i syfte att öka möjligheterna för att ett visst politiskt parti eller en viss grupp av politiska partier ska vinna parlamentariska framgångar.
2. Journalisten inte skriver i syfte att vinna fler anhängare till en specifik ideologi eller en viss politisk idéströmning.
3. Journalisten inte medvetet förvränger sanningen för att få den att passa in med hans/hennes politiska värderingar.
4. Journalisten inte har politiska åsikter som riskerar att prägla det skrivna materialet.
5. Journalisten inte har några politiska åsikter relevanta för ämnet överhuvudtaget.
6. Journalisten inte alls är påverkad av sin politiska omgivning.

Om Duveborn ska tolkas i enlighet med någon av de tre första tolkningarna finns det en chans att jag är beredd att hålla med honom. Om han däremot har någonting i stil med de tre sistnämnda tolkningarna i åtanke är jag rädd att han är ute på hal is. Föreställningen om en person som, i ett slags socialt vakuum, kan beskriva verkligheten precis sådan den är och utan några underliggande värderingar är minst sagt förlegad. Detta beror på att alla människor (åtminstone sådana som behärskar ett språk, vilket torde vara en förutsättning för en journalist) befinner sig i ett socialt sammanhang och är påverkad av sin omgivning. Det beror vidare på att en journalist av nödvändighet bl.a. måste värdera a) vilka händelser/sakförhållanden som är värda att bevaka, b) vilka aspekter av en händelse/sakförhållande som bör tas i beaktning och c) vilket språkbruk som är lämpligt att att använda i sammanhanget. Dessa hänsynstaganden är inte uteslutande politiska, men innehåller ofrånkomligen politiska element när politiska ämnen ska behandlas. Detta kan enkelt kontrolleras genom att läsa valfri nyhetsartikel om en kontroversiell politisk händelse (t.ex. demonstrationer) publicerad i en liberal dagstidning.

Poängen är inte att det finns och bör finnas kriterier för god journalistik. Poängen är att all journalistik skrivs av människor, människor som har åsikter och skriver från sitt eget perspektiv. Man kan diskutera de exakta principerna för hur detta ska tillåtas påverka journalistiken, men jag är övertygad om att man det perspektivlösa idealet är ouppnåeligt (jag tror för övrigt inte heller att det skulle vara önskvärt). Att liberal media skulle vara befriad från denna problematik är en absurd inställning.

Intressant?

Läs mer om: Arenagruppens syn på objektiv journalistik, vad andra bloggare skrivit om objektiv journalistik och Anna Jungstrands artikel om objektivitet i SvD samt en liten artikel om “pseudonymfrågan“

Inför gårdagens val var det mer än en journalist som “kom ut” och offentligt berättade att de skulle lägga sin röst på Piratpartiet. Något som orsakat viss diskussion inte minst på Twitter där Andreas Ekström är den störste kritikern till att journalister outar sina politiska värderingar på det sättet.

Personligen har jag för länge sedan haft synpunkter på journalisters påstådda objektivitet, och jag tror att deras trovärdighet skulle öka om de var mer öppna med sina egna åsikter, stundvis. Det känns litegrann som om jag tog upp ämnet för tidigt, som om medievärlden inte var öppen för de tankegångarna. Frågan är om den är det nu, efter EU-parlamentsvalet, och när kommentarer som den här inte längre känns tokkontroversiella:

I ett ny värld, där medierna inte längre har makten och konsumenterna förstår att också journalister tycker, tänker och känner saker, och där våra läsare/tittare/lyssnare vill ha möjlighet att värdera nyheter och reportage utifrån vem som ligger bakom, tror jag att det blir ohållbart att hävda objektivitet.
Jag tror nämligen att de flesta vill ha en person bakom en budskap, och inte ett medieföretag, inte en tidningstitel eller en tevekanal. Man vill veta om Fichtelius är kompis med Persson och bedöma hans reportage utifrån den kunskapen, snarare än man vill avstå från reportaget.

I tredje og foreløbigt sidste afsnit om blogmediet i forbindelse med musikformidling ta’r musikblogs.dk-redaktionen nu de skarpe analytiske instrumenter i hånden og går i gang med en dissektion af musikbloggen — det, de kalder Musikbloggens anatomi. Det grundlæggende spørgsmål, som føljetonen har forsøgt at finde et svar på lyder: Hvorfor går blogmediet så fint i spænd med musikformidling?

Fra blogmediets fødsel, over Thomas Soie & Henrik Milling til sociale medier
Efter at have foretaget en diakron mini-analyse af blogmediets fremvækst i slutningen af 1990′erne, efter at have kigget på, hvordan branchespillere fra de industrielle medier, henholdsvis Berlingskes Thomas Soie & DR’s Henrik Milling, anskuede blogmediet synkront, kommer turen nu til at kigge på typer af blogs — og blogmediet i forhold til subjektivitet og objektivitet. En dikotomi, der ofte opstilles og appliceres i forbindelse med de nye sociale medier.

Musikbloggen som intersubjektivt dialogfelt
Den foreløbige konklusion lyder:

“Blogs om musik dækker et kontinuum, der går fra det stærk subjektive til det mere journalistiske, hvor soberhed, grundig research og kildekritik styrer indoldet og udtryksformen. Hvis en blog er velbesøgt, kan den fungere som højkvalitetsborgerjournalistisk, hvor såvel lægmand som ekspert kan byde ind og korrigere evt. fejlagtige udsagn. De sociale medier huser og frisætter konstruktivt, når de fungerer bedst, en hidtil uset stærk ressource, nemlig kollektiv intelligens. Deltagelsesbarrieren er lav, hvor de klassiske massemedier bød & byder på langt flere lag af redaktionel filtrering med deraf følgende potentiel ensretning.”

Læs hele indlægget her — Musikbloggens anatomi — subjektivitet vs. objektivitet ifm. musikformidling

Jag hade idag samhällskunskap på SO:n. Nejdå, detta är inget dagboksinlägg. Jag tänker inte berätta hur intressant jag tyckte att lektionen var och inte heller huruvida vi hade en vikarie eller ej. Det jag ämnar skriva om är själva undervisningen. Men förtvivla icke. Det är inget dagboksinlägg. Nej, det är politiskt i högsta grad.

Ämnet vi undervisades – läste – om var nämligen samhällsskicket: demokrati. Förstås är det bra att elever undervisas om demokrati. Jag störde mig dock på ett ensidigt hyllande av demokratin och fördömande av odemokratiska åsikter. Hela tiden hävdades att demokratin var väldigt viktig, och att nazismen var mycket dålig. Now, jag håller förstås med om att demokratin är väldigt viktig och att nazismen är mycket dålig. Men det spelar ingen roll.

Det är min poäng. I en demokrati är alla åsikter tillåtna, och staten bör inte förklara de “rätta” åsikterna, det “rätta” sättet att tänka, för elever. Alltid måste någon nämligen definiera vad som är de rätta åsikterna, det rätta sättet att tänka. Och detta innebär att det kan vara vilka åsikter som helst, som definiören beslutar sig för, vilket i sin tur innebär att nazistiska åsikter om några år kan läras ut som det rätta i skolorna. Det vore inte bra.

Tycker jag då att politik inte alls ska undervisas om? Nejdå! Det är jättebra med undervisning om politik. Men den skall vara neutral. Skolan bör vara neutral. Även i frågor som rör själva demokratin som sådan. Visst, nämn gärna att demokratin i Sverige fungerar såhär och såhär och att det stödjs av nästan alla, men presentera även kritiken. Presentera gärna motargument mot nynaizism, men presentera då även nynazismens argument.

Varför jag blir så upprörd? Tja, detta är en viktig fråga. I en demokrati  bör inte staten lära ut rätta åsikter. Och smaka på formuleringar (hämtade ur minnet om boken) som dessa: “Hur ska vi lära nynazisterna att tänka demokratiskt?” och (visserligen inte riktigt demokratirelaterat, men däremot neutral undervisning-relaterat) “Vissa menar att trygghetsåtgärderna gått för långt och begränsar friheten. Några vill ha total frihet. Det bästa är dock att ha en balans. Hur ser balansern ut för dig?” Skolan skall svordom heller lära ut att det bästa är en balans mellan frihet och trygghet! Att så grovt förkasta ett par politiska ideologier (anarkismen, liberalismen och den viktigaste mänskliga rättigheten är rätten att inte bli sprängd i luften-åsikten) för att hävda att mellantinget är bäst, ja, det bör läroböcker på en statlig institution inte få göra – ja, de böckerna bör förstås inte brännas eller censureras utan helt enkelt väljas bort till förmån för neutrala läroböcker.

Now, detta är hur det ser ut på min skola. Jag vet inte hur det ser ut på andra skolor. Förhoppningsvis var det här ett olyckligt undantag. Var det det – tja, inlägget var ändå inte meningslöst, då min argumentation ändå är aktuell. Tyvärr ser det inte ut att vara ett undantag, dock. Följande finner jag i läroplanen:

Skollagen (1985:1100) slår fast att verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö (1 kap. 2 §). Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Så ser läroplanen ut idag. Om Sverigedemokraterna kommer till makten har de ett guldläge för indoktrinering av unga; de behöver inget annat än att ändra lite på läroplanen till att det skall vara deras åsikter istället för motsatsen som skall läras ut som rätta i skolorna. Förvånansvärt nog har inte något parti hittills kommit på att lägga in några… egna… formuleringar i läroplanen om vad som skall läras ut. Hmmm. Hmmm. Åter hmmm.

Detta får mig att dra mig till minnes någon broschyr som på Piratpartiets webbplats skrevs om. Den propagerade för upphovsrätt, i det att den menade att det var en förutsättning för skapande. Solklart fall av statsledd indoktrinering (det hade varit riktigt trevligt att få argumentera sönder den om den klass jag gick på då mottagit broschyren – hmm, i och för sig var det innan jag var pirat), som Piratpartiet borde motsätta sig. How about lägga till något i principprogrammet om att ändra läroplanen så att sådan propaganda uttryckligen förbjuds istället för uppmuntras till?

Något annat relaterat: minns ni talet om att sverigedemokraterna inte fick komma in på skolor och förevisa sin politik? När den debatten gick som störst läste jag en krönika om en lärare som delat ut flygblad från Nationaldemokraterna. Sedan gick de igenom alla argument i diskussion och fann att de var – skräp. Nej, det var inte indoktrinering. Där var det nämligen en diskussion. En elev som hade annan åsikt kunde förevisa den, och avsändaren av budskapet – att ND:s argumentation är dåligt – var läraren, inte staten.

Motargument?

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argumentation, argument, mänskliga rättigheter, demokrati, undervisning, skola, yttrandefrihet, skolpolitik, propaganda, hjärntvätt, staten, läroplanen, utbildning, indoktrinering, Piratpartiet, neutralitet, objektivitet, SO, samhällskunskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Snart är det dags för FN-konferensen Durban II. Det är någon slags konferens för religiösa tokar från alla håll och kanter. Dilsa Demirbag-Sten skriver här en intressant artikel om sin syn på religioner som inskränker på yttrandefrihet, åsiktsfrihet mm. Hur olika länders regimer fängslar intellektuella, förtrycker religiösa och etniska minortieter.
Som vi vet sen innan så är Dilsa en sann Israel-vän. Så hon är helt förblindad inför det faktum att den stat hon anser vara ett demokratiskt samhälle är ett av de mest religionsbaserade och fascistoida stater man kan hitta i Mellanöstern.

För att hjälpa Dilsa att få lite klarhet i ämnet så har vi på Badmotuhredaktionen, som har lite distans till ämnet, valt att göra om hennes egen text och bytt ut lite ord och viss fakta mot en annan sann fakta. Allt för objektivitetens skull som Dilsa annars så gärna värnar så varmt om.
Vi vill ockå poängtera att vi inte försvarar någon som helst religion. Varken kristendom, islam, judendom, new age, buddhism eller andra kombinationer av flummeri. Vi vill bara bringa klarhet.

Marx, grunden för den irreligiösa kritiken:

Människan skapar religionen, religionen skapar inte människan. Religionen är sannerligen självmedvetandet och självkänslan hos människor som antingen inte har vunnit sig själv eller som därefter har förlorat sig. Men människan är ingen abstrakt varelse som håller till utanför världen. Människan är människornas värld, stat, samhälle. Denna stat, detta samhälle producerar religion, som är ett världens omvända samvete, eftersom det är en omvänd värld.

Religionen är den allmänna teorin för denna värld, dess encyklopediska kompendium, dess logik i populär form, dess andliga hedersprincip², dess entusiasm, dess moraliska sanktion, dess högtidliga komplement, och dess universella tröst- och rättfärdighetsgrund. Den är det fantastiska³ förverkligandet av människans väsen, eftersom människans väsen inte har antagit någon verklig form. Kampen mot religionen är därför indirekt kampen mot den värld, vars andliga doft är religion.

Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium.

Upphävandet av religionen som folkets illusoriska lycka är ett krav på verklig lycka. Kravet, att illusionen om deras tillstånd upphävs, är ett krav på att upphäva ett tillstånd som kräver illusioner. Kritiken av religionen är därför ett embryo till en kritik av den jämmerdal vars halo religionen är.

Den svenska regeringen gick igår, äntligen, ut med ett pressmeddelande inför konferensen. Om den tidigare Durban-konferensen 2001 skriver regeringen att det förekom: “…oacceptabla skrivningar om Mellanöstern och Israel liksom också om smädelse av religion och förslag till inskränkningar i yttrandefriheten.”

Staten Israel grundar sin existen på den påstådda gamla religiösa och historiska rätt till sin mark. Det har förödande konsekvenser för befolkningen i landet och i grannländerna.
Denna sammansättning av ickedemokrati har kommit att allt mer dominera FN:s arbete. De politiserar begreppet judendom, utnyttjar förintelsen och därmed indirekt även andra religioner i större utsträckning. Att politisk judendom flyttar fram sina positioner innebär inte att “judar” vinner mark. Judar, i en vidare mening, och judendom är inte samma sak. En religionsfascistisk och auktoritär judisk stat förtrycker sina egna medborgare som, till större delen, är judar och muslimer.

Grundläggande rättigheter som yttrandefrihet, vård, utbildning, arbete, rätt till sin egen sexualitet och så vidare är kraftigt begränsade – i synnerhet för kvinnor – i ett land som av liberaler kallas för mellanösterns enda demokrati. Varje år försöker miljontals människor visa på misären de lever i på grund av det förtrycket och förföljelsen som de uttsätts för av Israel.

Religioner och ideologier har inga fri- och rättigheter i demokratier – det har däremot människor. Demokrati är mer än ett röstsystem. Människor måste tillåtas tänka och utrycka sig fritt. Vi har rätt att tycka vad vi vill om ideologier och religioner överallt. Många är ateister, andra är troende och liberaler. Yttrandefriheten ger folk rätt att utrycka sin tro, men den ger också andra rätten att kritisera den och andras tro.

Under många decennier har alltså en stat som dagligen förföljer oppositionella, fängslar intellektuella, begränsar kvinnors rättigheter, förtrycker religiösa och etniska minoriteter, tysta den fria pressen legitimera övergreppen genom stöd av EU och USA. Folekt måste reagera!

Under flera decennier har också FN utfärdat olika resolutioner som staten Israel gång på gång brutit mot och ignorerat. Internationella mänskorättsorganisationer, socialister samt muslimska, kristna och judiska religiösa organisationer har protesterat mot Isarels människorättsvidriga militaristiska politik. I Sverige har detta inte uppmärksammats med några få undantag.

Om mindre än ett halvår är Sverige ordförandeland i EU, och snart inleds Durban II. När, inte om, nästa konflikt uppstår – mellan fundamentalisterna i Israeliska Knesset och palestinierna och den israeliska arbetarklassen – får det inte råda någon tvekan om var vi står i frågan.

Dilsa Demirbag-Sten, redigerat och korrigerat av Badmouthredaktionen
Skribent och författare

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver In yer face, Filippa!, Baskien Information skriver Protester mot krograzzior och ny lag riktad mot papperslösa, boladefogo skriver Från Seattle till Enfield, Marlene Olsson skriver Queen of light flyttar till wordpress, aik-micke skriver Det är en tidsfråga innan det händer här

För att förstå vad det är som pågår i världen idag måste vi börja med att inse subjektivitetens nödvändighet. Och för att förstå vad subjektiviteten är och varför den är nödvändig måste vi börja med att konstatera vad det är som skiljer oss människor från (de flesta) djur. Och det som skiljer ut oss är naturligtvis att vi har ett förnuft, vi är medvetna om vår egen existens och vår varje dags strävan. Medan (de flesta) djur omedvetet bara är och ser solen gå upp och ner, ser vi solen och konstaterar att vi ser solen gå upp och ner. Detta gör att vi därmed kan jämföra dagarna mot varandra; “gårdagen sög, denna dag känns likgiltig, men jag sätter min förhoppning till morgondagen”. På samma sätt kan vi till exempel jämföra maten vi äter. Vi kan äta ett äpple och konstatera att det unika äpplet minsann är likt något annat, nämligen ett annat äpple. Vi kan med hjälp av vårt förnuft, i tanken, abstrahera tingen och i detta fall äpplena. Vi kan sortera ting som liknar varandra i kategorier: “Ett sådant där, runt, rött, som blev ett skrutt när jag åt det, finns det visst flera av har jag märkt – därför tänker jag tänka om dem som om vore de samma sak”. På detta sätt skapade människorna språket. Vi gav dessa abstrakta kategorier specifika läten. Äpple blev äpple. När vi väl sorterat tingen i en “förstaledskategori” – till exempel äpplen, ögon, och kvistar – kunde vi sedan göra kategorier av kategorierna. Äpplen, ögon och kvistar blev frukt, djur och träd. Vidare kom vi sedan till en punkt då vi insåg att vi sorterade kategorier i kategorier och så kände vi att vi behövde kategorisera detta som något och vi började då kalla det hela för att kategorisera kategorier i kategorier, dvs. begreppet kategori skapades. På så sätt kunde vi också lämna de direkta tingen, som äpplen, och utveckla språket till att även innefatta abstraktioner av abstraktioner! Just ordet språk är ju ett exempel på detta.

Det var människor och enbart människor som gjorde (och gör) det enorma jobbet att skapa det som vi kallar för språket. Det är också genom språket som vi på ett intellektuellt plan kan kommunicera med varandra. Det är med språket vi manifesterar vårt förnuft och det är genom språket som grund som vi beter oss på ett annat sätt än djuren. Det är tack vare språket som vi kunde skapa matematiken, internet, och tips på hur vi blir bäst på att undslippa cancer (även då jag ser det som underförstått: i språk inbegriper jag här även ett intellektuellt teckenspråk).

Men när vi skapade språket gjorde vi ju det genom överenskommelser. En unik individ konstaterade att “ett sådant där, rött, som blev ett skrutt när man åt det, finns det flera av” och bestämde att dessa tillsammans i tanken får vara samma sak. Sedan gick individen till en annan individ (förmodligen i någon vacker djungel någonstans) och bestämde sig för att omsätta sin kategoriska tanke till ett specifikt läte. Individen samlade en ansenlig mängd äpplen, påkallade den andres uppmärksamhet, pekade på de röda saftigheterna och sade för första gången i vår dimensions historia: ÄPPLE! Den andre log, nickade och sade som den andre i vår dimensions historia: ÄPPLE! En upplevd överenskommelse var nådd, ett äpple är ett äpple och ska kallas för äpple. Sedan reste de två glada vännerna, som två missionärer, runt i världen och repeterade proceduren för alla människor de mötte. Det är först i och med att människor upplever att de är överens som ordet och språket skapas.

Men då är frågan: med äpple eller med vilket begrepp som helst, menar vi verkligen samma sak? Menar du samma sak som jag när du säger äpple? Vi vill ju så gärna tro att det är så, men det är en omöjlighet. Och detta kommer sig av att vi som använder oss av språket, alla vi förnuftiga människor, är unika förnuftiga människor. Vi är subjekt! Jag kan omöjligen mena exakt samma sak som du när jag säger: ÄPPLE! Hade vi menat exakt samma sak hade vi varit tvungna att vara exakt samma person, alltså samma person, och då blir ju det jag ifrågasätter meningslöst. Den första individen som skapade det första ordet tänkte en tanke som denne sedan valde att verbalt uttrycka. Men även då den andre bekräftade den förstes påstående om äpplen som just äpplen så tänkte de ju inte exakt samma sak. De upplevde sig bara enas om att sådana där röda saker som blir skrutt när man äter dem, ska kallas äpplen. Men vad du tänker på när du tänker på äpple har jag inte en aning om. Du har en helt annan relation till äpple än vad jag har därför att du är en annan än den jag är. Du ser inte ut som jag gör, du är rent biologiskt en annan än den jag är, och inte heller har du varit med om samma saker som jag har. Därför har ditt medvetande också betett sig på ett annorlunda sätt än mitt. När du är hungrig och grabbar tag i ett äpple kommer du att tänka tankar som jag inte tänker. Vi råkar kalla äpplet för äpplet men vi menar inte samma sak (inte samma äpple, med lite konstnärligt god vilja). Du har dina associationer, jag har mina. Hursomhelst så förefaller det vara ytterst praktiskt att vi upplever att vi menar samma sak för att kunna umgås med varandra och det är ju också just precis vad det är. Det är praktiskt att ha ett språk, men språket är ingen absolut sanning. Kontentan av hela resonemanget ovan är det jag kallar för subjektiviteten och subjektiviteten är den förutsättning som vi människor med nödvändighet lyder under i praktiserandet av vårt förnuft. Förnuftet är begränsat av subjektiviteten. Språkets förtroendekapital är begränsat av subjektiviteten och därmed är alla mänskliga relationer begränsade av subjektiviteten.

Om jag vågar mig på att kalla denna insikt om subjektivitetens nödvändighet för förnuftigheten för just en insikt, och inte en sanning (på grund av att jag inte orkat bestämma mig för hur jag ska förhålla motsägelselagen till detta även då jag tycker att den diskussionen är fullständigt poänglös; det handlar mer om att eventuellt kunna göra detta än mer begripligt för läsaren), så vill jag också understryka att insikten på ingalunda vis är en ny insikt. Subjektiviteten har tänkare, som Simone de Beauvoir och Nietzsche, redan redogjort och argumenterat för, och den gode Protagoras sade att människan är alltings mått redan för 2500 år sedan. Insikten om subjektiviteten och dess nödvändighet för mänsklighetens tänkande är alltså för mänsklighetens tänkande ingen nyhet. Dock förhåller det sig så att insikten fortfarande än idag inte fått det gehör som är insiktens nödvändighet.

Varför gehöret till viss mån uteblivit torde bero på flera orsaker, den viktigaste gissar jag är praktisk. Det är helt enkelt enklare att utöva makt genom att förneka subjektiviteten, dvs. hävda objektiviteten. En annan orsak är det som jag kom in på i närmaste parentes ovan – nämligen logikens (eller på ett plan objektivitetens) relation till subjektiviteten. Denna diskussion är precis som subjektivitetens konstaterande ingalunda ny: den har förekommit som kanske den tydligaste röda tråden genom filosofins historia. Jag tycker, som sagt i parentesen, att denna diskussion är meningslös, men låt mig ändå yttra några ord om saken för att eventuellt tillfredställa några läsare. I ett nötskal är det detta det handlar om: subjektiviteten är en förutsättning för logiken, logiken är inte en förutsättning för subjektiviteten. För människan blir påståendet att logiken gäller oberoende av människan fullständigt irrelevant. Då finns ju inga människor för vilka logiken skulle gälla! Som vi konstaterat menar inte du och jag exakt samma sak med något ord, inte ens med ordet äpple, därför är också detta en förutsättning när vi sätter upp logikens lagar. Det må vara motsägelsefullt att hävda att det inte finns några absoluta sanningar (som att subjektiviteten är en förutsättning för språket eller för den förnuftiga interaktionen), då jag ju då hävdar en sanning (även om jag som sagt väljer att kalla sanningen för insikt). Men jag hävdar ju en insikt som är en förutsättning för att vi ska kunna kommunicera och överhuvudtaget andas begrepp som motsägelselag och logik. Subjektiviteten gäller, om man vill, a priori (eller inte, men jag diggar assocationer).

Och nu går givetvis att invända att även jag som skriver detta använder språket och en förnuftig interaktion för mitt påstående – alltså att jag behöver logiken för att kunna inse och argumentera för subjektiviteten. Och om jag skulle bemöda mig med att försöka argumentera mot detta, med motsägelselagen som yttersta princip, så skulle du och jag kunna umgås under en regress som skulle pågå tills vi båda dör, medan Parmenides Gudinna fortsätter att se ”sanningen”. Om vi bortser från motsägelselagen (vilket jag i många avseenden förespråkar att man alltid bör göra) talar ju dock denna regress till subjektivitetens fördel. Motsägelselagen är, som en lag för subjektiviteten, meningslös; den ger ju bara en oändlig regress! Med detta sagt hoppas jag slippa gå in på detta mer och istället låta detta nu etablerade påstående om subjektivitetens nödvändighet utmynna i något intressant istället, vilket filosoferna sällan (med undantag för Simone de Beauvoir) gjort just på grund av rädslan för logiken. Detta är också anledningen till att jag skriver detta. Det finns så mycket användbart i abstraktionen subjektivitet som behöver ges en pragmatisk chans och koppling till dagens katalyserande samhällsutveckling. Logiken skrämmer inte mig. Istället brinner jag för att titta på vad subjektivitetens nödvändighet innebär för oss människor i den enskilda vardagen såväl som i samhället. Vad får till exempel förnekandet av subjektiviteten för konsekvenser?

Det mest obegåvade jag hört talas om är en tävling i socialt entreprenörskap.

Det är inte nödvändigtvis de som deltar i tävlingen som är obegåvade, de agerar ju i god tro (eller ond om man gillar Sartre). Jag syftar på de som initierar och organiserar tävlingen. De gör det mest obegåvade jag hört talas om. Entreprenörskap handlar om att ta initativet själv, av egen drivkraft, att gå en väg som ingen definierat, inte att agera “entreprenör” tack vare, eller i, en tävling. Hur entreprenöriell är man, när en tävling dels motiverat ens medverkan och dels definierat ens väg? Nej, det går inte att arrangera en tävling i entreprenörskap, då de medverkande inte gör något entreprenöriellt.

Men det är väl i alla fall en tävling i det “sociala”? Låt oss titta på den mest vida definitionen av socialt entreprenörskap – alltså den som välkomnar flest beskrivningar av vad socialt entreprenörskap är. Socialt entreprenörskap: ett entreprenörskap där det sociala målet är primärt och vinstintresset sekundärt (även om båda är nödvändiga). Kan man då vara “social” i en tävling i socialt entreprenörskap om vi bortser från den rena entreprenörsdelen? Naturligtvis kan man inte det. Tävlingen skapar ju det så kallade sociala entreprenörskapet – inte tvärtom – och därför är den primära drivkraften för deltagarna ju att vinna tävlingen och inte att uppfylla ett socialt mål. Alltså är en tävling i socialt entreprenörskap en omöjlighet: det går per definition inte att varken initiera, planera, genomföra eller deltaga i något sådant. Det är på sin höjd en tävling i vem som kan imponera på en fåfäng jury med extremt socialt bekräftelsebehov.

Vad blir konsekvensen av tävlingen? Ingen aning. Men problemet med dessa konsekvensetiker, som jag förmodar ligger bakom dessa tävlingar, är att de bara ser förstaledskonsekvensen och stannar sin analys vid denna. Varför de gör det är svårt att sia om, men jag gissar att även de lider av ett extremt behov av ryggdunkningar och därför behöver göra något konkret som omedelbart leder till något som, av en del människor, uppfattas som gott. På lång sikt har de naturligtvis inte åstadkommit något annat än att möjligtvis ha skrämt ytterligare några vilsna i-landsstockholmare till att tro på objektiviteten. Det enda jag kan tänka mig att ge dessa filurer, dessa förmodligen goda (eller onda, om man som sagt gillar Sartre) troende tävlingsarrangörer, är att bekräfta att de själva möjligtvis begår en entreprenöriell handling genom att genomföra och kalla en tävling för en tävling i socialt entreprenörskap. Men deras entreprenöriella handling är under inga omständigheter “social”.

Nej, tacka vet jag alla de sociala entreprenörer som förbättrar världen och befrämjar subjektiviteten.

Johanna gör en skiftesspaning om disperfektion. Alltså att vi i transparensens och twittrandets tidevarv lägger mindre vikt vid att uppehålla ett “perfekt” yttre och istället exponerar oss själva som de icke-perfekta människor vi är.

Detta får långtgående konsekvenser för alla de yrkesgrupper som bygger sin status på just perfektion. Journalistens hyllande av den perfekta objektiviteten. Artistens perfekta kreativa förmåga. Politikerns perfekta förmåga att fatta rätt beslut för flest människor. Det finns en rad yrkesgrupper som bygger hela sitt existensberättigande på att ha rätt. De lever på ett informationsmonopol och ett tolkningsföreträde. (Historien är som bekant full av sådana exempel.)

När information blir billigare att distribuera och kopiera bryts detta monopol ned. Andra kriterier ger inflytande: trovärdighet, ärlighet, att stå för ens åsikter (men vara beredd att ändra dem om man utsätts för rätt argument). Kort sagt, att vara mänsklig och icke-perfekt.

Gamla hyllade normer som objektivitet ersätts av ett mångfald av subjektiva åsikter som sorteras i en ständigt pågående utrensningsprocess där den med starkast argument och högst trovärdighet har lättast för att göra sig hörd. Ingens sanning blir allas sanning. Att påstå att man är objektiv är att påstå att man är perfekt.

Det är en lögn vi numera genomskådar. Kejsaren är naken och lika icke-perfekt som oss andra. Och det är bra.

Jag vet, det första stycket kan tyckas märkligt, men längre ned kommer min poäng och förklaring – detta handlar egentligen inte alls om mjölkhandlande.

Om du skall köpa ett mjölkpaket och har två alternativ framför dig i affären, vilket väljer du? Du känner till båda mjölksorterna lika bra. Du vet att den ena, låt oss kalla den A, är många kronor billigare, betydligt nyttigare, ekologisk, rättvisemärkt och smakar mycket godare än den andra. Den andra mjölksorten (B), däremot, är extremt dyr, väldigt onyttig, så långt ifrån att uppfylla kriterierna för KRAV- och rättsvisemärkning som möjligt och både smakar och luktar som att den möglat (vilket den kanske till och med har). Vilken mjölksort väljer du?

Förutsatt att du är vid dina sinnes fulla bruk väljer du nästan helt säkert A. Varför väljer du A? För att den är miljövänlig? Jag ponerar att det är din anledning. Varför är det bra att den är miljövänlig då? Antagligen tycker du att det är bra för att en värld med miljön bevarad är roligare att leva i. Men varför är det bra att människor har ett roligare, mer rikt liv då?

Ja, varför? Ge mig en bra anledning. Det finns nog ingen. Rent rationellt går det inte att försvara, utan vi (nåja, åtminstone den absoluta majoriteten av mänskligheten) tycker bara så, utan vettig anledning. Betyder det att det inte är bra att människor har ett roligare mer rikt liv, då? Nej! Det gör det inte! Det enda det betyder, är att alla – alla - argument baserar sig på den i debatter så avskydda subjektiviteten. (Om du analyserar de andra anledningarna till varför du väljer mjölkpaket A kommer du troligtvis i grund och botten finna ett fundamentalt egenvärde – vissa “anledningskedjor” är långa ned till egenvärdet, men jag vill påstå att alla kedjor slutar med ett egenvärde.)

Men hur ska debatter då gå till? Är det inte bara, exempelvis, för Ask att säga “jag ser ett egenvärde i IPRED”? Hur ska folk någonsin kunna mötas och övertyga/övertygas i diskussioner? Jo, det finurliga i kråksången, är att många saker tillmäts egenvärde av väldigt många människor – till exempel mänsklighetens överlevnad, välbefinnande och mänskliga rättigheter. Om folk väl är överrens om vissa egenvärden, har en en grund att stå på i debatten. Det gäller att lyckas hänvisa till de egenvärden som en själv och de andra i debatten har gemensamma.

“Jaha”, kanske du tänker nu, “det där låter väl lite intressant [hoppas jag, Calandrella, åtminstone], men varför finns detta inlägg med på listan över blogginlägg som nämner Piratpartiet på Piratpartiets webbplats/Piratpartiet Toolbar? Vad har detta för relevans för piratideologin?” Jo, ovanstående resonemang är ett motargument till “Du har väl rent mjöl i påsen?” vid privatlivsdiskussioner. Genom att visa på att även den du talar med tillerkänner vissa saker – ett bra exempel som nästan  alla tillmäter värde i sig är religionsfriheten – värden utan någon egentlig rationell anledning, kan du öka den personens förståelse för varför du själv tillmäter privatlivet egenvärde. (För varken rätten till privatliv, religionsfrihet, demokrati, andra mänskliga rättigheter, mänsklighetens överlevnad går att försvara rationellt.)

“Jaha, och?”, kan förstås invändas mot ens resonemang. “Du kanske tillmäter privatlivet ett egenvärde, men det gör inte jag.” Ett bra motdrag är att kolla personen noga i ögonen och fråga: “Får jag inskränka din yttrandefrihet? Själv tillerkänner jag inte den något värde, nämligen.” “Men, isåfall kan jag tillerkänna ett mycket starkt värde i att… ingen pratar med mig överhuvudtaget! Eller att alla gör exakt som jag säger!”, kan personen slugt säga. En berättigad fråga är: varför förväntar du dig respekt för en hävdad rätt (privatlivet), medan du själv inte respekterar någon annans hävdade rätt (ingen pratar med mig-rätten/absolut bestämmande-rätten)?

Svaret är (antagligen) att det viktiga i sammanhanget är hur många personer som tillmäter något visst ett egenvärde. Har “ingen pratar med mig-rätten” ett brett folkligt stöd, i tillerkännande av egenvärde? Jag tror inte det. Har mänskliga rättigheter (och därmed rätten till ett privatliv) ett brett folkligt stöd? Det, däremot, tror jag, och är nästan helt övertygad om.

(Det kan förstås inte uteslutas att det faktiskt finns något universellt “rätt” och “fel”, rättigheter/moral, för alltid, som alltid funnits, och att vi inte bara tillerkänner saker och ting egenvärden, utan att saker och ting faktiskt har egenvärden. Om vi utgår ifrån att människan kan uppfatta denna universella moral, vilket vi måste göra för att kunna hålla en diskussion om vad som är rätt och fel utifrån den tanken, är det troligt – men förstås inte helt säkert – att privatlivet är en sådan universell rätt; vi tycker ju faktiskt spontant att det är fel att, till exempel, läsa andras post utan lov.)

Och nu landar vi här: de mänskliga rättigheterna bör upprätthållas. Och försök till brott mot dessa bör bekämpas. Rösta på Piratpartiet i EU-valet om några månader. För mänskliga rättigheter.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, filosofi, argument, diskussion, debatt, moralfilosofi, argumentation, rätt, fel, rättigheter, egenvärde, mänskliga rättigheter, värde, egenvärden, värden, rent mjöl, rent mjöl i påsen, privatliv, integritet, personlig integritet, den personliga integriteten, demokrati, subjektivitet, objektivitet, moral, etik, metaetik, värdeteori

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

“Det märks sannerligen att etablissemanget fruktar Sverigedemokraterna. De är desperata nu.”

Så låter det på en typisk, upprörd SD-blogg efter att wallraffingen avslöjats. Under fem månader har en frilansjournalist på uppdrag av Kaliber i P1 varit medlem av SDU. Ungdomsförbundet alltså, med en del minderåriga medlemmar. Dessa har smygfilmats, tydligen bland annat på fester, för att höra om de kläcker ur sig något korkat och invandrarfientligt.

Frågan är vilken trovärdighet wallraffing (som det kallas) erbjuder idag. Varenda mediekonsument vet hur lätt det är att vinkla reportage – handlar det dessutom om 5 månader, unga människor och fester, då riskerar det att framstå som om SR bedriver jakt på SD.

Skjutjärns-Josefssons reportage från valstugorna förr-(förr?)-förra valet visade upp såväl (S) som (M) i dålig dager. Det framstod som om man bara behövde gå in i en svensk valstuga för att möta rasism av politiker i tjänst. Nu idag efterlyser moderaterna hårdare tag mot invandrare samtidigt som SR under fem månader letar sensationer i ett ungdomsförbund till ett parti som inte ens sitter i Riksdagen.

Även om reportaget blir mycket, mycket övertygande – vilket inte är säkert – finns sannolikheten att SD lyckas framställa sig som så motarbetade att vinnaren i slutändan blir de själva. Även om de symboliskt tvingas utesluta några grodskallar ur ungdomsförbundet när programmet sänts.

De la Reguera beskriver situationen i Venezuela idag på ett typiskt “objektivt” sätt. Med de typiska journalistiska knepen får han sina intervju objekt (jag kallar de “objekt” eftersom de blir till objekt som används till ett visst syfte i artikeln) att säga det han personligen vill framföra. Det som är hans privata syn på situationen. Vi får läsa om verkligheten i Venezuela genom hans “glasögon”. För att uppfylla det journalistiska objektivitetskravet måste personer i båda “lägren” intervjuas. Vi ska se om resultatet kvantitativt sett blir oavgjord (bara för objektivitetens skull…menar jag..)

DN:s rubrik slår direkt fast att det är “chavez styre som splittrar Venezuela”. Vi som har någorlunda koll på massmedie och kommunikationsvetenskap vet att redan på rubriksplanet finns en tendens att lägga fokus på en speciell synvinkel. Rubriken har som mål att sätta in läsaren i ungefär vad den ska förvänta sig av artikeln. I den är det Chavez som splittrar landet.

I den efterföljande ingressen står det på slutet “på söndagen hålls en folkomröstning som kan öppna för att Chavez sitter kvar ytterligare flera decennier”.

Det här är inte riktigt sant. Det är förvisso sant att det i teorin skulle kunna vara så. Men ingen garanterar Chavez att sitta kvar i flera decennier genom den här folkomröstningen. För det första måste han väljas som företrädare för de han representerar inför varje nytt framtida val. För det andra och viktigaste så måste majoriteten av befolkningen i Venezuela rösta på honom i de återkommande valen för att han överhuvudtaget ska kunna sitta “ytterligare flera decennier”. Omröstningen idag gäller inte huruvida Chavez som person ska sitta i en evighet eller inte.

Anna Santiaga berättar för oss att “tack vare Chavez” (observera fokuseringen på Chavez som person? är det inte lämpligare att säga att det är regeringen som han företräder och dess politik som är orsaken till förbättringen?Visst, skulle De la Reguera förmodligen svara, men det var faktiskt mitt intervju “objekt” som svarade så och jag kan inte manipulera hennes ord. Kom ihåg vad jag skrev inledningsvis om vilken funtktion intervju “objekten” uppfyller) så har hon utbildat sig. Men Anna är  underbetald eftersom hon får hälften så mycket av regeringen som minimilönen! Trots det stöder hon Chavez. 1-0 till Chavez anhängarna.

En vecka innan De la Regueras besök knivskars en man i det området de befinner sig i (ett av tusentals mord som sker varje år). Mycket av kritiken från oppositionen i Venezuela har varit riktat mot att kriminaliteten är fortfarande hög. De la Reguera bekräftar detta genom att lyfta fram det i artikeln. Med andra ord: Chavez och regeringen har inte lyckats med att bekämpa brottsligheten.

Sedan får vi stifta bekanskap med en student. Han säger att valet är direkt farlig eftersom resultatet kan komma att  innebära att principen om maktskifte går förlorad. Resultatet nu i objektivitetskampen 1-1.

Men vänta nu? hur har de kommit fram till den slutsatsen? Det rimliga borde vara att De la Reguera frågat studenten hur den här omröstningen överhuvudtaget skulle kunna utmynna i att maktskifts principen går förlorad? 

Om oppositionen skulle lyckas föra fram en kandidat, genom demokratiska vägar, som folket i majoritet skulle rösta på så skulle det innebära att även han/hon får chansen att bli omvald. Så som det är nu är det folket som måste ge presidenten, vem det än nu må vara, rätten genom valurnorna att sitta kvar. Det är ingen som kan eller kommer att kunna sitta kvar “flera decennier” om de inte röstas fram i demokratiska val.

Sedan forstätter De la Reguera sin objektivitetsanalys genom att lyfta fram Human rights watch kritiken (den om maktfullkomlighet) och sedan att regeringen har stöd av 59%. Resultatet nu, 2-2 (det stod 1-1 innan med tanke på Ana och studenten). Sedan blir resultatet 3-3 eftersom regeringen åtnjuter gott anseende bland fattiga men i buskarna gror missnöjet.

Slutligen blir resultatet trot allt 3-4 till oppositionen. Och det är inte vem som helst som kammar hem segern till dem. Det är de fattiga personerna i artikeln; “jag har röstat på Chavez tidigare men nu ska jag nog rösta nej”.

Så var det med den kvantitativa objektiviteten.

Er tidligere Unge Høyre-leder Torbjørn Røe Isaksens korte Twitter-melding om at journalister må gi mer av seg selv et tegn i tiden og noe mer enn en oppfordring om å ikke bare følge andre?

Jeg tror det. Dette spørsmålet er imidlertid av en ikke ubetydelig, prinsippiell art, først og fremst fordi vi journalister skal være så fordømt uavhengige. Vi skal ikke mene noe om noe som helst, i følge den uskrevne journalistkodeksen.

Vi skal være objektive og refererende, upartiske og forsiktige med å tone flagg.

Det er selvsagt årsaker til at denne arbeidsinstruksen har blitt så innarbeidet. Det er nærmest en forutsetning at mediene ikke har slagside; mediene har ikke troverdighet hos sine lesere og brukere hvis innholdet er propaganda eller har systematisk slagside. Mediekonsumentene forventer å bli servert sannheten, selv om vi vet at det ofte ikke er slik at det som står i avisa er sant.

Sånn sett er det positivt at utsagnet om at det første tapet i en væpnet konflikt, er sannheten, er blitt en klisjé også blant menigmann og – dame – om enn en sann klisjé. Medieforskere har i lang tid forsterket denne hypotesen.

Den elektroniske virkeligheten er imidlertid i ferd med å skape en ny journalistrolle. Drøssevis av norske journalister har funnet veien til Twitter. En stor andel av det norske folk er allerede å finne på Facebook – journaliststanden inkludert.

Hva gjelder Facebook hadde jeg kvaler. Skulle jeg registrere meg, og dermed utlevere meg selv? Å se festbilder av seg selv er én ting. Å være “venn” med en kilde noe helt annet. Er det mulig å beholde sin journalistiske integritet når man er fjesbokvenn med kildene?

Selvsagt er det det. Tåler du ikke å stille kritiske spørsmål til folk du har på vennelista, bør du finne deg et annet yrke. Sånn sett er de skjulte nettverkene, der journalister er omgangsvenner, og ikke åpenlyse nettvenner, med maktpersoner, en helt annen historie. Avdøde Steinar Hansson, som var redaktør i Dagsavisen, blant annet, skal ha uttalt noe i nærheten av at “en god pressemann dør venneløs“.

Twitter framstår som noe ganske annerledes Facebook (selvfølgelig). Her slipper man bilder av seg selv i sveiseblind tilstand og invitasjoner til grupper og tilstelninger som er så obskure at du ikke ville funnet på å en gang tenke på å bli medlem eller delta.

Men samtidig er grunnlaget for Twitter å fortelle hva du gjør, tenker og mener.

Paul Bradshaw hevder at nyhetsbransjen kommer til å løfte fram de som tør å delta i de sosiale nettverkene. Det handler selvsagt om å spre navnet sitt, å bli en nettkjendis. Det er også (dessverre?) slik mediebransjen fungerer.

Historisk sett har ikke journalister og mediefolk vært tamme når det gjelder å tone flagg. Den britiske pressen var bortimot rabiate i Victoriatiden, noe Andrew Marr, blant andre, har dokumentert . I Norge var ikke den legendariske Morgenblad-redaktøren Alfred Bredo Stabell redd for å ta bladet fra munnen. For å nevne et par eksempler.

Det er først i den senere tid vi journalister skal være så nøytrale at det grenser til det abnorme. Partipressens fall på 1970-tallet har forsterket dette i Norge. De sosiale mediene kan kanskje endre litt på det. Jeg mener ikke at vi skal twitre hva vi stemmer eller hvilke politikere vi synes er teite (selv om vi vet at Frp ville havnet under sperregrensen hvis journalistene fikk bestemme). Det handler om å tørre å gi litt mer av seg selv, i stedet for å gjemme seg bak journalistrollens slør av objektivitet. Slik kan de som leser det vi skriver bli bedre kjent med oss – om de vil.

Om ikke annet blir journalistenes Twitter-profiler utelukkende kanaler for nonsens og intetsigende tøv. Min erfaring er det motsatte.

Det kan ikke være annet en en styrke.

Ad notam: Selv har jeg vært ansatt i både AUF, Telenor, FNs matvareprogram og miljøstiftelsen ZERO. Om jeg føler meg diskvalifisert fra å skrive om noen av delene? Absolutt ikke.

I forbindelse med en oppgave relatert til studiene intervjuet jeg daværende utenriksredaktør i Aftenposten, Nils Morten Udgaard, om ikke mediene var best tjent med å ha medarbeidere uten bindinger. Udgaard, som selv var statssekretær under Willoch i sin tid, svarte at det ville være et langt større problem om journalistene selv ikke var engasjert og viste interesse for det de skrev om.

Jeg velger å kalle det kloke ord.

I en rättegång fastställs vad som kan bevisas och straffet delas ut. Förhandlingen sker via ombud (advokat/åklagare). I Sverige finns sedan en tid tillbaka medling som komplement. Medling är ett möte mellan åtalad och offer där fokus ligger på att förklara och förstå varför det blev som det blev, och eventuellt be om – få en – ursäkt.

Om detta har Johan Hellström gjort en dokumentär. Beskrivningen av programmet säger bland annat: “Somliga befarar att medlingen – i takt med att den nu blir allt vanligare – kan komma att utnyttjas av gärningsmännen, som ett sätt att komma lindrigare undan. Andra menar att den borde få en ännu större rättslig tyngd.” Men vad som börjar som en berättande dokumentär där olika sidor kommer fram, förvandlas efter hand till ett angrepp på medlingen – det visar sig att dokumentärmakaren själv tillhör de “somliga” som är djupt kritiska till att medlingen kan ge ett lägre straff.

Det här är jätteintressant. Som dokumentärmakare har man ju åsikter – men hur ska man redovisa dem? Och när? Eller borde de gömmas undan? Jag blir vid lyssningen provocerad av hur tonen vänder när berättarrösten börjar ställa hårda frågor i straffets tecken. Vissa klipp tycks utvalda för att misskreditera medlingen, inte minst hur dokumentären slutar med att framställa medlare (“de rättrådiga”) som lite outbildade – de kollar på en indianvideo, spelar lite rollspel och hinner inte läsa sina kursböcker – och därmed är de kanske inte alls så rättrådiga?

Inget fel med en granskning, naturligtvis. Men för mig ger det problem med genre – är detta en berättande dokumentär eller ett granskande reportage? Som granskning är frågan om det håller: Varför hörs ingen forskare som försvarar att medling fungerar, bara en som kritiserar det?

Egentligen skulle jag bara tipsa om program jag gillade här på bloggen. Men jag tipsar nu alltså även om program som provocerat mig på ett intressant sätt. Hur ska man göra med sina egna åsikter i den här sortens program? Framför allt är jag fascinerad av själva grundproblemet: Vilka metoder finns för att reda upp ett brott; sker försoning genom straff eller samtal? Hur ofta händer det att en gärningsman kommer till medlingen med baktanken att försöka få sitt straff sänkt – men sedan händer det någonting i mötet med offret – i samtalet?

Kloka läsare, hjälp mig gärna att besvara mina frågor! I mejl eller kommentarer.

Länk: http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_P1_dokumentar_090124020102.mp3

Hur många politiska diskussioner har inte slutat med att ens motståndare säger att “jag tycker faktiskt så här”, och vägrar gå vidare? Kanske med hänvisning till att åsikter är något subjektivt som inte kan vara rätt eller fel, att det inte finns några objektiva sanningar när det gäller tyckande? Allt för ofta har jag upplevt det själv, och jag funderade länge över hur man skulle kunna komma förbi det där. Svaret – som jag ser det – är att få motståndaren att själv bevisa att han har fel.

Oavsett hur rätt man tycker att man själv har i en fråga är det väldigt svårt att övertyga någon som har en motsatt åsikt. Även om man med statistik kan bevisa att frihandel är bra (tex) kan någon som inte tycker det påstå vad som helst för att “motbevisa” en. Han kan ge ett exempel på någon som någon gång inte fått det bättre av frihandel, och oavsett hur irrelevant det exemplet är kommer han ta det som ett bevis för att han har “rätt”.

Mer effektivt än att propagera och argumentera för sin egen åsikt är därför att få motståndaren att förklara varför han tycker något. Till slut kommer alla åsikter nämligen kunna härledas tillbaka till begreppen “rättigheter” och “moral”. Det är bra, för “rättigheter” och “moral” är inget som kan vara vad som helst. Ändå är det det alla felaktiga och ologiska åsikter tar för givet: att en rättighet kan gå ut på precis vad som helst, och att moral är det man själv tycker är rätt, punkt. På så sätt slutar alla diskussioner lätt i konstaterandet att “det här är min åsikt, min moral säger åt mig att det här är rätt”. Frågan är varför. Vad får personen att tycka så? Rätt enligt vilken utgångspunkt? Han tycker ju givetvis något för att det leder fram till en önskad konsekvens. Vilken konsekvens är det? Hur valde han den? Vad har det för konsekvenser för andra människor? Spelar det någon roll?

Vad man än förespråkar för mänsklig aktivitet – omfördelning av pengar, slavarbete eller förbud mot sex innan äktenskapet – så vill man typiskt sett implementera den med lagstadgade rättigheter som i sin tur bygger på moral. För att kunna upprätthålla en konsekvent omfördelning av pengar måste man exempelvis ha en lag som ger staten rättigheten att omfördela, och att den rättigheten ska existera beror på att personen som tycker det anser att det är god moral att omfördela pengar.

När man har kommit till det stadiet i diskussionen (“varför tycker du så?” “för att det är moraliskt riktigt”) så frågar man varför det är moraliskt riktigt. Enligt vilken moral? Svaret lär bli “enligt min moral”, och då frågar man vad som händer om man påstår att “moral” är vad som helst (en rosa groda kanske?), det man själv tycker. Om du tycker att omfördelning är moraliskt och jag tycker att det är omoraliskt, hur ska vi då komma överens?

Den enda lösningen om allt beror på tyckande är att slåss, om man inte kan kompromissa och säga att “det är det vi har demokratin till”. Då har man övergivit sin inledande ståndpunkt att moral är vad man själv tycker, för om majoriteten ändå bestämmer vad som är rätt spelar ens egen åsikt ju ingen roll. Jag tycker att omfördelning är omoraliskt, men det tycker inte majoriteten så då får jag rätta mig efter det. Moral är alltså vad flest människor tycker. Och hur kommer man fram till det, varför är det så? Är det en naturlag? Nej, det är givetvis något som nån har kommit på, men det betyder inte att det bör vara så.

Ändå är det kanske den mest utspridda uppfattningen i samhället, att det som är “rätt” och därmed bör vara människans och individens “rättigheter” är det majoriteten tycker ska vara rätt. Individen har alltså rätt att agera på ett visst sätt endast för att en större grupp individer ger henne den rätten, för att de tycker att hon ska få ha den. En sådan tilldelning av rättigheter är fullständigt godtycklig och kan innebära vad som helst: den enes rätt till liv och rätten att döda en annan så att den saknar rätten till liv. Eller någons rätt att kunna plocka ned månen från himlen, steka den i akvarellfärg och äta upp den. Fantasin vet inga gränser.

Följdfrågan blir varför det är “rätt” att majoriteten bestämmer vad som är “rätt”. Vem har bestämt det? Enligt vilken rätt? Majoriteten kan givetvis inte ha några rättigheter, till att börja med, eftersom varje grupp av individer kan delas upp i just individer. Om en majoritet har en rättighet betyder det att en grupp av individer har en gemensam individuell rättighet som andra saknar, och varför har de det?

Jag tänker inte utveckla den här tankegången så mycket längre av praktiska skäl: det är just det egna tänkandet som leder fram till förståelse, det är inget man kan lära sig utantill. Poängen är att när någon lägger fram en åsikt är det väsentligt att inte påstå att han nödvändigtvis har fel och peka på vad som är rätt, för då kommer han bara påstå att hans åsikt är sådan. Det finns ju inget rätt och fel, bara åsikter. Fråga honom därför istället varför han tycker något sådant, vad det beror på. Utgångspunkten alla människor har – den mest grundläggande anledningen till att man tycker något – är att det gynnar någon på ett eller annat sätt. Det betyder att han anser att det är god moral att gynna denna någon på just det sättet, men är det en princip som kan appliceras konsekvent på människor? Är hans moral en god allmänmänsklig moral, eller går den ut på att gynna en och missgynna en annan, exempelvis genom slaveri? I det senare fallet bygger hans resonemang på en självmotsägelse: god moral att gynna, och samtidigt att missgynna.

När man får personen i fråga att erkänna detta kan man visa att hans åsikter saknar saklig grund och är gripna ur luften. De saknar sammanhang och logik och kan därför plockas isär, utan att man själv behöver stå för motbevisen. Det enklaste sättet att vinna en diskussion på är att få motståndaren att argumentera för att något både är och inte är på samma gång, att A inte är A. När man har gjort det framstår hela hans resonemang som löjeväckande och vidare argumentation är överflödig.

Jag berättade för en kompis nyligen att jag har under en stor del av mitt vuxna liv brottats mellan det objektiva och det subjektiva i förståelsen om verkligheten, … och att det subjektiva vill aldrig riktigt helt försvinna! Jag tror jag även antydde att jag misstänker att “verkligheten” är i själva verket en blandning av subjektivt och objektivt …

Och så i dag stöter jag på följande citat:

“Problemet med sanningen är att den alltid är subjektiv.”

– Blaise Pascal

Jag anar en dos ironi i citatet, och det ligger rätt nära mina egna iaktagelser faktiskt. Jag googlar på denna citat och hittar följande fantastiska uppslag på Stanford Encyclopedia of Philosophy: Pascal’s Wager, där Pascal säger att visserligen kan vi inte avgöra med förnuftet om Gud finns eller inte … men förnuftet begär av oss att vi slår vad om det!

Hmmm, “slå vad” ganska besynnerlig ordval, inte sant? … Artikeln läser läsarens tankar och nämner att Pascal tänkte mycket i termer av vadslagning, spel, risk, krona eller klave, eftersom han fascinerades av gambling osv. Det var i själva verket det som ledde honom in i sannolikhetsforskning. Och då förstod jag instinktivt att detta var samma Pascal vars namn förekommer relativt ofta i matematikböcker, en tidig gigant i nuffervetenskap! Ha-ha!

Pascal menar att vi, i denna vadslagning, har antingen att förlora det sanna eller det goda, vi har att riskera antingen vår förnuft eller vår vilja, vår kunskap eller vår salighet, vi har att välja antingen villfarelse eller lycka. “Your reason is no more shocked in choosing one rather than the other, since you must of necessity choose… But your happiness?” (citat från artikeln)

Det himmelska pokern verkar inte ligger långt efter spänningen i en Texas Hold’em-final!

Hvad er forskellen på oplevelsen af verden gennem en avis-forside på nettet og min feedlæser? Avisens forside er, som aviser, en samling af historier, der egenhændigt fortæller en historie, opsat i den klassiske nyhedstrekant. Altså er artiklen skrevet så man kan afbryde læsningen til enhver tid og ligegyldigt hvornår man stopper har man fået facts ordnet efter faldende vigtighed. Feed-readeren giver mig en samling historier, der er skrevet primært (fordi jeg mest abonnerer på blogs) efter en mere narrativ form. Her kan jeg typisk ikke afbryde læsningen af et indlæg uden at gå glip af pointen. En anden tydelig forskel er at avisens historier tilstræber objektivitet, som den journalistiske tradition fordrer. Der skal gerne være to kilder eller mere – og de skal helst tegne et billede med to sider af en sag. Når Bagger lander i København, skal der gerne være en kommentar, der forsøger at perspektivere historien. F.eks. en udtalelse fra en journalist, der har været med på flyet eller en politimand, der siger at de intet ved endnu fordi Bagger ikke er blevet afhørt – og de kun kender sagen fra pressen.

En avis er altså en samling af evigt skiftende nyheder, der er sluttede historier i sig selv. De dør det øjeblik de bliver trykt – også af den årsag at de fleste aviser ikke lader deres hjemmesider indeksere af søgemaskiner og derfor fylder historierne ikke noget i den samlede vidensopsamling efterfølgende. Men selvom de blev indekseret ville de fleste ikke tilbyde nogen kvalitet i den samlede videnopsamling og derfor heller ikke i en senere søgning. De har en mistænkelig bismag af oplevelsen af at være på langfart med ungerne, når man begejstret råber “Hest” eller “Se det tårn” i bydeform mens man kører forbi med 130 km/t.

“At give to sider af en sag ignorerer den mulighed at der muligvis er langt flere sider end to”, Marshal McLuhan

Det er nemt at forveksle den publicistiske tradition, der har skabt og vedligeholdt aviserne og den tradition, der har skabt og vedligeholder den store fælles vidensopsamling, der foregår på nettet, hvert sekund. Men det er også farligt, for det er ikke det samme. Tons af mennesker udkommer på nettet med tons af vinkler, holdninger og oplevelser. De indekseres af links, tags og søgeord – de gøres søgbare gennem feedlæsere og søgemaskiner. De forbruges i et miljø, hvor alt er tilgængeligt for alle til enhver tid, men hvor linsen spidses af udgangspunktet. Af det første ord man søger på eller den første sætning, der igen åbner til et syn, der tilbyder pluralismen i udfoldet form. Netop pluralismen er forskellen på den gamle avistradition og netuniverset.

Næsten alle dagblade skrives ud fra en grundlæggende idé at netop denne avis skal informere læseren om alt læseren bør vide. Når en erhvervsmand fortæller i et dybdegående interview at han læser fire aviser, hver morgen, står benovelsen skrevet mellem linierne. Hold da ferie. Han må være velorienteret. Ingen rynker et bryn over din feedlæser abonnerer på hundredevis af strømme af information. Hvorfor? Fordi vi stadig har et knaphedsbegreb koblet til aviserne, som ikke er tidssvarende. Næsten alle netsteder, undtagen de gamle mediers, skrives efter devisen at man skriver ind i en helhed, hvor ingen kan få et overblik uden at høre flere stemmer. Fremtiden tilhører de netskribenter, der bedst kan udtrykke deres egen oplevelse og samtidig de net-læsere /lyttere/seere, der er bedst til at skabe deres mening i et pluralistisk miljø.

Avisernes objektivitet er altid blevet angrebet for ikke at være sandt objektiv. Man kan ikke observere og rapportere uden at påvirke historien – ligesom man ikke kan vinkle en historie og stadig på stå den er objektiv. De to tiltag ophæver hinanden naturligt da en vinkling er et syn på historien og ved at antage en vinkel påvirker man også modtageren i en retning. Er min påstand – og den er ikke ny eller hidtil skjult. Mange har før mig påstået det samme. Med god grund. Men vigtigere end hvad objektivitet er – skal vi måske kigge på hvorfor vi har objektivitet. Primært fordi det er laveste fællesnævner. Det er en måde at skrive til flest muligt på uden at skubbe for mange væk. Derfor har vi i den danske avistradition tilstræbt objektivitet, fordi det angiveligt giver flere læsere end det skubber væk.

Nu skal der ikke mange kig på salgs- og læserstatistik før man burde gentænke hele den grundlæggende tankegang om avisproduktion (eller i det hele taget klassisk medieproduktion) i Danmark (og udlandet) men det er faktisk ikke så vigtigt at lede for løsningen ligger lige foran os. Vi er i vores informationssøgning på vej fra et objektivt billede til et pluralistisk billede. De fremmeste læsere tror ikke på at kunne hente deres information fra et sted – objektivt eller singulært i sin formidling. Så vi vælger at indeksere vores forsøg på at skabe mening gennem feedlæsere og links fra mennesker vi stoler på. Det udhuler ikke kvaliteten – snarere tværtimod. Så avisernes redning ligger lige for, at indgå i en helhed istedet for at forsøge at være en.

Jag tittade på Sofias, kanske mer känd som Mymlan, föreläsning som hon höll på Sydsvenskan i dag. Videon finns att hämta på en av hennes och Niclas, aka Deepedition, bloggsajter, Same Same But Different. En mycket bra och givande föreläsning vill jag börja med att säga.

Inte så långt in så tar Sofia upp den objektiva journalisten. Eller kanske snarare icke-existensen av den objektiva journalisten. Hon menar att de som växer upp i dag är för medvetna och för pålästa för att tro på att det finns en objektiv journalist. (Jag hoppas Mymlan själv hoppar in och kommenterar om jag felciterar eller fattar fel här). Alla journalister tror på något och har en agenda är väl i princip budskapet. Och jag håller med Sofia så länge man tar utgångspunkt i att en objektiv journalist är lika med någon som inte tror på något eller har egna åsikter. För visst är det självklart i dag att alla bör på förkunskap och att den förkunskapen alltid kommer att lysa igenom?! Jag tror att man måste vara lite blind om man tror att det går att skriva en text där din egen åsikt inte kommer att synas igenom alls. Jag anser själv att journalistiken faktiskt handlar om att ta ställning. Vi skall granska makten och det i sig är ju att ta ställning. Men den fråga jag ställer mig och skulle vilja granska närmare är; vad innebär då egentligen att en journalist skall vara objektiv? Om det ingår som en del i uppdraget att göra subjektiva arbeten så kanske en objektiv journalist har en annan mening än att det skall vara en journalist utan agenda?! För mig står objektiviteten i att vara öppen för alla vinklar och möjligheter. Att kanske ha en åsikt från början men att vara öppen för att den kan förändras. Att vara villig att övertygas och vilja diskutera ämnet. För precis som Sofia säger i sin föreläsning så måste vi göra ett objektivt arbete. Vi måste alltså låta alla komma till tals och undersöka alla möjligheter, även om det innebär att jag kanske får låta någon säga något som jag själv inte alls tror på. Men kan det då inte vara just det förfarandet som gör en journalist objektiv?

Uppdatering; Så här förtydligar deepedition detta i en kommentar:

Det som hon och många andra menar är att ingen kan vara objektiv. Journalister gör alltid tolkningar, väljer vinklar och ställer sina frågor utifrån en egen världsbild, ett eget tolkningsraster som bygger på de egna varderingarna: både som person men också som journalist. Det är sällan om ens någonsin som du som journalist skriver något där du inte väljer bort, väljer att dra på vissa saker etc. Det hela blir alltså ett erbjudande som inte är sant. Ingen är objektiv. Få kan faktiskt förhålla sig fullt objektiva. Däremot kan man som tidning ge möjlighet för den som vill fördjupa sig i att förstå och själv välja att hålla med eller inte genom att skapa högre tillgänglighet till både bakgrundsmaterial respektive journalisten som person.

Jag har haft heta diskussioner på den här bloggen med en gammal vän, DaJerran. Oftast har det handlat om politik och det faktum att vi har helt olika utgångspunkter. Oftast har det till slut handlat om hur vida jag är en vänstervriden person eller inte. Varje gång har jag bestridit detta som han anser vara ett faktum, och det av ett enda skäl. Jag har vissa åsikter men bara för att de passar in i ett fack så vill jag inte bli nerpressad i det. Jag sätter inte en etikett på mig själv därför att jag har mina åsikter oavsett vem som representerar dem i allmänhet.

Blir detta rörigt? 
Min poäng är att om jag går ut och säger att jag är vänsterpartist så förväntas jag av många, jag tror de flesta, att hålla med dem i alla deras frågor. För mig låter det som om jag läst ett partiprogram och sedan sugit åt mig deras mantra. Jag kan inte tänka mig något mer subjektivt! Skillnaden är att jag tar in fakta från massor av olika håll, ombildar dem, prövar dem, diskuterar dem och väver ihop det med mina upplevelser, sedan bildar jag en åsikt om något. Den åsikten är inte på något sätt färdig, den kommer aldrig att vara färdig, för jag diskuterar den mer än gärna med någon som tycker att jag har fel. Mer än gärna för att jag gärna lär mig något nytt. Om jag avslutar en diskussion eller ett researcharbete med att ha bytt sida, vidgat mina vyer eller bara vara mindre säker på det jag var så säker på i början, då har jag vunnit! Det är en vinst att få nya infallsvinklar och förstå andras sätt att se på saker. Och det är det jag menar kanske bör vara definitionen på en objektiv journalist; att vara öppen och hungrig efter förändring och förståelse.

Jag tittade på Sofias, kanske mer känd som Mymlan, föreläsning som hon höll på Sydsvenskan i dag. Videon finns att hämta på en av hennes och Niclas, aka Deepedition, bloggsajter, Same Same But Different. En mycket bra och givande föreläsning vill jag börja med att säga.

Inte så långt in så tar Sofia upp den objektiva journalisten. Eller kanske snarare icke-existensen av den objektiva journalisten. Hon menar att de som växer upp i dag är för medvetna och för pålästa för att tro på att det finns en objektiv journalist. (Jag hoppas Mymlan själv hoppar in och kommenterar om jag felciterar eller fattar fel här). Alla journalister tror på något och har en agenda är väl i princip budskapet. Och jag håller med Sofia så länge man tar utgångspunkt i att en objektiv journalist är lika med någon som inte tror på något eller har egna åsikter. För visst är det självklart i dag att alla bör på förkunskap och att den förkunskapen alltid kommer att lysa igenom?! Jag tror att man måste vara lite blind om man tror att det går att skriva en text där din egen åsikt inte kommer att synas igenom alls. Jag anser själv att journalistiken faktiskt handlar om att ta ställning. Vi skall granska makten och det i sig är ju att ta ställning. Men den fråga jag ställer mig och skulle vilja granska närmare är; vad innebär då egentligen att en journalist skall vara objektiv? Om det ingår som en del i uppdraget att göra subjektiva arbeten så kanske en objektiv journalist har en annan mening än att det skall vara en journalist utan agenda?! För mig står objektiviteten i att vara öppen för alla vinklar och möjligheter. Att kanske ha en åsikt från början men att vara öppen för att den kan förändras. Att vara villig att övertygas och vilja diskutera ämnet. För precis som Sofia säger i sin föreläsning så måste vi göra ett objektivt arbete. Vi måste alltså låta alla komma till tals och undersöka alla möjligheter, även om det innebär att jag kanske får låta någon säga något som jag själv inte alls tror på. Men kan det då inte vara just det förfarandet som gör en journalist objektiv?

Uppdatering; Så här förtydligar deepedition detta i en kommentar:

Det som hon och många andra menar är att ingen kan vara objektiv. Journalister gör alltid tolkningar, väljer vinklar och ställer sina frågor utifrån en egen världsbild, ett eget tolkningsraster som bygger på de egna varderingarna: både som person men också som journalist. Det är sällan om ens någonsin som du som journalist skriver något där du inte väljer bort, väljer att dra på vissa saker etc. Det hela blir alltså ett erbjudande som inte är sant. Ingen är objektiv. Få kan faktiskt förhålla sig fullt objektiva. Däremot kan man som tidning ge möjlighet för den som vill fördjupa sig i att förstå och själv välja att hålla med eller inte genom att skapa högre tillgänglighet till både bakgrundsmaterial respektive journalisten som person.

Jag har haft heta diskussioner på den här bloggen med en gammal vän, DaJerran. Oftast har det handlat om politik och det faktum att vi har helt olika utgångspunkter. Oftast har det till slut handlat om hur vida jag är en vänstervriden person eller inte. Varje gång har jag bestridit detta som han anser vara ett faktum, och det av ett enda skäl. Jag har vissa åsikter men bara för att de passar in i ett fack så vill jag inte bli nerpressad i det. Jag sätter inte en etikett på mig själv därför att jag har mina åsikter oavsett vem som representerar dem i allmänhet.

Blir detta rörigt? 
Min poäng är att om jag går ut och säger att jag är vänsterpartist så förväntas jag av många, jag tror de flesta, att hålla med dem i alla deras frågor. För mig låter det som om jag läst ett partiprogram och sedan sugit åt mig deras mantra. Jag kan inte tänka mig något mer subjektivt! Skillnaden är att jag tar in fakta från massor av olika håll, ombildar dem, prövar dem, diskuterar dem och väver ihop det med mina upplevelser, sedan bildar jag en åsikt om något. Den åsikten är inte på något sätt färdig, den kommer aldrig att vara färdig, för jag diskuterar den mer än gärna med någon som tycker att jag har fel. Mer än gärna för att jag gärna lär mig något nytt. Om jag avslutar en diskussion eller ett researcharbete med att ha bytt sida, vidgat mina vyer eller bara vara mindre säker på det jag var så säker på i början, då har jag vunnit! Det är en vinst att få nya infallsvinklar och förstå andras sätt att se på saker. Och det är det jag menar kanske bör vara definitionen på en objektiv journalist; att vara öppen och hungrig efter förändring och förståelse.

I de siste årene har jeg endret mine forbruksvaner med tanke på hvordan jeg får med meg nyheter. Dette har endt opp med at jeg i all hovedsak leser/summer nettaviser når jeg har et ledig øyeblikk, eller en sjelden gang får med meg nyhetene på tv. Kjekt at jeg opplyser de som leser min særdeles velutformede blogg om mine lesevaner, men hvor er poenget mitt?

Poenget mitt er at enkelte nettaviser ikke er så veldig objektive i sine fremstillinger av nyhetene. Jeg hadde trodd at en avis som ønsker å bli tatt seriøs ikke hele tiden går aktivt ut etter å sverte enkelte merker. Som for eksempel ITavisen. Denne avisen har jeg selv hatt stor glede av å lese med jevne mellomrom, og noen av artiklene deres er virkelig gode – men de er helt fanatiske hva gjelder negativ pr for apple. Selv er jeg ikke noen apple bruker i noen sammenheng, og jeg kjøper ikke produktene deres enda da det er andre produkter på markedet som passer bedre til mine behov – men dette har ikke resultert i at jeg kaster dritt om apple i alle sammenhenger hvor en mulighet byr seg. Dette gjør ITavisen. For noen dager siden hadde de en artikkel som gikk på at det skal bli ulovlig i EU å selge mp3-spillere med integrert batteri fordi dette er lite miljøvennlig. Overskriften til ITavisen; EU-lov kan bety slutten på dagens iPOD. Det at en bruker iPOD’en som eksempel er i for seg greit, men hele artikkelen går på at det må gjøres endringer som kun Apple må ta hensyn til (det er i allefall det intrykket en sitter igjen med etter å ha lest artikkelen). Etter min mening er det soleklart at en slik endring vil ha innvirkning på alle som produserer produkter med innebygde batterier, også gps! Dette er enkle poeng som jeg mener de burde gjort et poeng av og ikke bare kjørt på hvor dårlig dette slår ut for Apple.

Dette er bare et eksempel og det er flere ganger hvor det virker som om ITavisen gjør et poeng av å henge ut Apple i sine artikler, og det er synd for det gjør hele avisen deres mindre troverdig og pålitelig for min del. Det er klart at alle artikler vil inneha en viss for for subjektivitet, men jeg mener de går for langt med sin vinkling mot Apple i enhver sammenheng. Jeg håper de i fremtiden blir litt mer bevisst på hvordan de fremstiller sakene sine, da vil i alle fall jeg lese deres artikler oftere!