Ack ja. Jag är född med ett immunförsvar som är nästintill bepansrat. Jag blir i regel aldrig förkyld, sjuk eller allergisk. Jag tål allt.

I regel.

Skulle åkt till Göteborg idag och spanat in mina vänner i värnamorska Keld bland annat på Belsepub, samt hävt 1-15 öl med vänner jag inte ser alltför ofta. Tågbiljett, boende och allt det där som man brukade göra i sista sekunden (eller ens det) som upprorisk tonåring är fixat. Men, så vaknar man då och termometern pekar strax innan 37°. Det är förvisso inte mycket, men när jag väl blir sjuk så blir jag det rejält och att tillbringa upptakten till en rejäl feberfrossa i ett svettigt publikhav. Nope. Så det får bli hemmakväll med självömkan och svettningar.

Nåväl, varför bida sin tid med att fokusera på eländigheter. Jag har haft fullt upp med min utställning och kommer så ha veckan som kommer. Jag har en deadline som är på minuten och en lista på saker som ska ordnas.

För det första; om kvalitétsansvarig på Dekorima läser det här; Shame on you. Köper man en duk för uppåt trehundra bagis så ska vänster nederkant inte peka ut en decimeter från väggen och träramen ska inte ge vika enkom för att en duk är uppspänd på den. En bomullsduk ska vara platt, inte böjd som en skateboardramp och det uppskattas inte att behöva spänna om färdiga tavlor.

För det andra; bor du i nässjö så finns det en fruktansvärt trevlig kille som jobbar på det undanskymda glasmästeriet, Nässjö Glas. Där kan du rama in snabbt, snyggt och till ett bra pris.
Så, nu slipper du åka till varenda institution som säger sig ha med konst och ramar att göra för att av en ren slump hitta ett ställe som faktiskt kan rama in grejer utan att det tar över en vecka och kostar multum. Nässjö Glas får således dagens ros.

För det tredje; vart tog våren vägen? Jag var halvvägs ut med grillen men insåg att en snöskyffel vart det jag behövde.

För det fjärde; att försöka vara uppriktigt positiv när ens halsmandlar bultar i halsen likt en afrikansk rytmensemble är väldigt, väldigt svårt.

Självömkan var det ja. Aaah.

Min gode vän och konstnärskollega Daniel Grunditz postade idag på sin blogg, ett klipp från youtube, där en “konstnär” har en installation som består av en hund som svälter ihjäl. De som känner mig vet att jag värdesätter djur lika högt som människor. Att jag då skulle råka på rent och skärt mord, mitt inom mitt eget gebit, trodde jag aldrig. Det skedde i Costa Rica, och värre är, att konstnären blivit inbjuden att göra om installationen på nåt stort museum.

Jag kan inte ens beskriva vilken oerhörd smärta jag känner när jag ser bilder som dessa. Vad jag hoppas är att dessa petitioner som nu sprids över internet kommer göra skillnad. Har också snackat med en djurrättsaktivist som säger att det sker grejer mot det här. Skriv på själv:

http://www.thepetitionsite.com/1/Starving-A-Dog-is-Wrong

Om det här är konst, så ska jag med högt huvud avsäga mig konstnärskapet.