Med anledning av att Exportrådet och Svenska ambassaden i Israel gemensamt verkat för svenska företags medverkan i en mässa om vattenfrågor i Tel Aviv, skriver FiMs ordförande Oded Meiri:

Svenska ambassaden i Israel och det delvis statligt ägda Exportrådet har gemensamt verkat för svenska företags medverkan i den mässa om vattenfrågor som arrangerades av israeliska Watec i Tel Aviv, och avslutades 19 nov 2009. Vattenmässan är en stor internationell mötesplats för företag, tekniker och vetenskapsmän som arbetar för effektiv användning av vatten, som är en knapp resurs i olika delar av världen. Israeliska uppfinningar bidrar till att användningen av vatten minskar med 80 procent inom vissa delar av jordbruket. Israel har total kontroll över vattenresurserna i området och fördelar vatten till palestinierna enligt Osloavtalet.

Vatten har blivit en bristvara för befolkningen i Israel, Jordanien och Syrien. Det finns farhågor om att spänningen i området kan öka på grund av denna brist. En av förutsättningarna för fred är att dessa länder klarar vattenbristen.

Det finns många skäl för Exportrådet och den svenska ambassaden att uppmana svenska företag att delta i mässan och i kongressen som hölls i samband med mässan.

Svenska företag kan vara med och utveckla teknik som hjälper till att lösa vattenfrågorna i olika delar av världen. Samtidigt är det viktigt att vi i Norden också lär oss att använda vatten på ett effektivt sätt för miljöns skull.

Att döma av nyheterna om mässan så deltog representanter för såväl Exportrådet som Ambassaden i Tel Aviv, med Elisabet Borsiin Bonnier i spetsen, i mässan liksom statssekreterare Gunnar Wieslander.

Palestinagrupperna i Sverige och diverse vänsterorganisationer uppmanade till bojkott av mässan, men det är glädjande att Exportrådet och Svenska ambassaden deltog och uppmanade svenska företag att delta i vattenmässan.

Vi vill tacka Utrikesdepartementet för detta initiativ.

FiM, Fred i Mellanöstern

Oded Meiri

VG 2 3 Dagen TrA DN

Ordförande har ordet . . .

Reformera hjälporganisationerna. Börja med Rädda Barnen och Diakonia

Kritiken mot Rädda Barnen för deras missbruk av samlade medel som inte används för ändamål som finns i föreningens stadgar presenterades på Göteborgs-Postens kultursida igår (091014) under rubriken: Rädda Barnens medel går till lyx.

En tidigare Rädda Barnen-medarbetare beskriver Palestinaarbetet som ett cocktailparty. Ett exempel på den extravaganta kulturen är att en anställd i Östafrika ansökte – dock utan framgång – om att få sin transport av hästar mellan Etiopien och Kenya betald av arbetsgivaren. Dyra skolavgifter, väldigt skiftande och inte transparenta, bekostas av Rädda Barnen. Cheferna på utlandskontoren har haft olika löner, några dubbelt så höga som andra.

Idag (091015) fortsätter kritiken med artikeln Rädda vuxna räddar inga barn som beskyller Rädda barnen för att censurera undersökningar och rapporter vilka visar att hederskultur och behandlingen av barnen inom de palestinska områdena, Libanon och Jemen är oacceptabla enligt barnkonventionen.

Artikelförfattaren Lars Åberg försöker förklara att Rädda barnens ledare inte vill stöta sig med det muslimska samhället och stämplas som islamofober.

Det kan vara en orsak. En annan viktig orsak är den politiska tillhörigheten i Rädda Barnens ledning och bland dess medarbetare. Många av dessa var aktiva på vänsterkanten. Ett exempel är förra ordföranden Annika Åhnberg som hade rötter hos det gamla VPK och sedan som minister hos Socialdemokraterna.

Sanna Johnson, nuvarande ansvarig för Mellanösternkontoret i Beirut, lämnade flera tjänster inom den socialdemokratiska rörelsen, senast som biståndschef vid Palmecentret som är en socialdemokratisk ideologisk organisation där hon var känd som israelkritiker.

Dessa människor har en ideologisk ovilja mot USA och Israel och är oftast allierade med muslimska organisationer delar deras mål. Istället för att verka för barnens rättigheter inom en stor del av den islamiska världen föredrar de att lägga stora resurser på angrepp mot t.ex. Israel och dess behandling av palestinska barn. Vi kommer väl ihåg den konsert i Domkyrkan i Stockholm som Rädda Barnen organiserade tillsamman med de palestinska grupperna i Sverige till stöd för palestinska ungdomsbrottslingar i israeliska fängelser.

Fakta förtigs när Israel kritiseras skriver Lisa Abramowicz i tidningen Dagen (081119).

Rädda Barnen skriver “barn” men menar i 99 procent av fallen tonåringar. Av de 334 palestinska ungdomar som för närvarande befinner sig i fängsligt förvar är 304 personer som är 16-18 år och 30 under 16 år. I Sverige är man straffmyndig vid 15 år, för övrigt.

Rädda Barnen skiljer inte på häkte och fängelse. Man glider över huvud taget vad gäller antalet fängslade.
Man ifrågasätter inte palestinsk “undervisning” eller hjärntvätt i hätsk antisemitism. Observera, det är inte fråga om Israel-kritik. Detta hat mot judar, hyllning av “martyrer” (självmordsbombare) och dödskult, genomsyrar såväl undervisningen från dagis och uppåt som barnprogram på palestinsk tv.

Andra former av missförhållanden är den hederskultur som riktar sig mot främst flickor i det palestinska samhället, och som också tigs ihjäl i sådana här sammanhang. Rädda Barnen till och med ändrar i beställda undersökningar för att försköna situationen.”

Rädda Barnen startade som hjälporganisation och agerade som sådan i många år. I takt med att organisationen politiserades har verksamheten anpassats efter ledningens politiska hemvist. Det är därför Rädda Barnen utvecklats till aktiv aktör i kampen mot Israel.

FiM har kritiserat Rädda Barnen i ett antal artiklar, varav några exemplifieras här:
* Fem enkla frågor till Rädda Barnens ordförande Inger Ashing

* Rädda Barnen, även ”Israels sak är vår”, inte enbart Palestina

* Fortsatt replikskifte i Expressen om Rädda Barnen

* Diakonia, Svenska kyrkan, Rädda Barnen m.fl samordnar aktioner mot Israel

* Palestinagrupperna exploaterar palestinska barnsoldater

* Vardagsbilder från Gaza (och katastrofen Rädda Barnen)

* Palestinagrupperna får draghjälp av Rädda Barnen och Svenska kyrkan

I Sverige är det vanligt att olika hjälporganisationer som finansieras till stor del av skattemedel tas över av politiska eller religiösa organisationer eller människor som är politiskt aktiva i olika organisationer och därefter används föreningen för att nå dessa politiska mål som ledningen har.

Rädda Barnen är ett exempel och Diakonia är ett annat. Det gäller för bidragsgivarna att genomskåda dessa organisationer och stoppa penningflödet till dem eller reformera dem så att de åter verkar för uppfyllelsen av sina stadgade mål.

Oded Meiri
Ordförande föreningen Fred i Mellanöstern

Oded Meiri inleder med några exempel från förra månadens svenska medierapportering kring vräkningen av två familjer i stadsdelen Sheikh Jarrah i Jerusalem.

Hans text följs längre ned av en artikel ur tidningen Shalom över Israel, skriven av den svenske journalisten Paul Widén, bosatt i Jerusalem, som tillför viktiga perspektiv som ofta saknades i rapporteringen. Först Oded Meiri:

Ibland vinklas nyheter på så vis att enbart den arabiska synvinkeln skildras, inte den israeliska. Ett exempel på detta fanns i svenska tidningar under mitten av augusti. Två arabiska familjer, som i 50 år bott i den östra delen av Jerusalem, vräktes på order av Israels Högsta Domstol. Familjerna Hanoun och Ghawi bodde i stadsdelen Sheikh Jarrah.

Vräkningen är i själva verket resultatet av att dessa två familjer vägrat att betala hyra till fastigheternas rättmätiga ägare. Liknande vräkningar sker över hela världen, även i Sverige. Paul Widén, svensk journalist som bor i Jerusalem, beskriver händelsen i ett reportage som publicerades i tidningen Shalom över Israel. Reportaget återfinns efter min text, längre ned.

Rapporteringen från vräkningen återgav endast israelkritiska rösters syn på händelsen.

Exempelvis skrev Bitte Hammargren (7/8) en artikel där hon felaktigt påstod att stadsdelen Sheikh Jarrah ligger “i hjärtat av det arabiska, östra Jerusalem“. I verkligheten ligger området precis intill “gröna linjen”, den vapenstilleståndslinje som gällde åren 1949-67. Hammargren konstaterar att Högsta Domstolen fastslog att fastigheten ägs av en judisk organisation, men samtidigt ifrågasätter hon domstolen genom att hänvisa till Sveriges generalkonsul:

Sveriges generalkonsul i Jerusalem Nils Eliasson har konsulterat sin turkiske diplomatkollega.

– Han är säker på sin sak: judiska intressenter står inte som ägare av marken i de gamla turkiska dokumenten. Där står i stället att de på sin tid arrenderade marken i Sheikh Jarrah av turkarna.

Några ansträngningar att redovisa israelernas version har Hammargren inte gjort.

Västerviks-Tidningen publicerade en debattartikel skriven av Gunnar Olofsson, ordförande i Göteborgs Palestinagrupp. Utan att ta upp fakta om händelsen konstaterar han att

Den etniska rensningen har sedan fortsatt, om än i lugnare tempo.

Emma Löfgren (DN) beskrev hur en svensk aktivist från ISM greps när han försökte att förhindra vräkningen. Hon hänvisade till en FN-tjänsteman:

– Jag beklagar dagens helt oacceptabla handlingar av Israel. De står i skarp kontrast till vad Genève­konventionen säger om ockuperad mark, säger FN:s speciella sändebud för fredsprocessen i Mellanöstern, Robert H Serry, till BBC.

Söndagen den 16 augusti tog Kristian Åström, Sveriges Radios P1, upp ämnet igen. Åström följde Bitte Hammargrens exempel och intervjuade enbart palestinier.

Listan över artiklar och nyheter i svenska massmedier som förvanskar händelsen kan göras lång, där vinkling av nyheter används som verktyg för att bilda opinion mot Israel.

Oded Meiri

Bilderna ovan är tagna av John Phillips, som var reporter för tidningen Life.

Här följer den svenska journalisten Paul Widéns artikel om vad som egentligen skedde och låg bakom avhysningarna i Jerusalem:

Rapport från östra Jerusalem

För en månad sedan vräktes två arabiska familjer från två hus i östra Jerusalem på order av Israels Högsta Domstol. Internationella fördömanden följde i snabb takt och Israel anklagades till och med för etnisk rensning. Men vad hände egentligen och vad är bakgrunden till vräkningarna? Paul Widén går till östra Jerusalem för att försöka reda ut begreppen.

I slutet av 1800-talet köpte två judiska organisationer (Committee of the Sephardic Community och Ashkenazi Assembly of Israel) ett stycke land strax norr om den muringärdade Gamla stan. Marken låg intill Shimon Hatzaddiks grav. Han var överstepräst i det andra templet under det fjärde århundradet f.Kr. Området fick namn efter sagda överstepräst och hundratals judiska familjer flyttade så småningom dit. Detta var innan sionismen hade vunnit framsteg och människorna som bodde där var således religiösa, traditionella judar från Östeuropa och Nordafrika som ville bo i den heliga staden.

I takt med att de arabiska attackerna på judar ökade under 1920- och 1930-talen tvingades judarna i området att evakueras vid ett tillfälle. Området var tämligen isolerat, omgivet av arabisk bebyggelse och därför svårt att försvara. När situationen lugnade sig flyttade en del av befolkningen tillbaka, men strax innan Självständighetskriget 1948 tvingades de fly igen. Jordanien tog sedan kontroll över området och all judisk bebyggelse övertogs av en jordansk myndighet som administrerade egendomar som tidigare hade tillhört ”fienden”, det vill säga Israel. På 1950-talet tilldelade denna myndighet husen till arabiska flyktingar. De betalade hyra till den jordanska myndigheten fram till 1967, då Israel tog kontroll över området under Sexdagarskriget.

Rättsprocess

Efter Sexdagarskriget började en utdragen rättsprocess av de två judiska organisationerna som ursprungligen hade köpt marken på slutet av 1800-talet. De kunde styrka sina ägaranspråk med dokument från den turkisk/ottomanska tiden. De arabiska familjernas advokat bestred inte ägaranspråken och Högsta Domstolen beslöt därför 1988 att de sammanlagt 28 familjerna skulle få bo kvar i husen, mot att de i fortsättningen betalade hyra till de judiska organisationerna.

Dessa har ägarbevis som HD har godtagit, medan HD har bedömt det som orimligt att araberna kan göra anspråk på att äga husen när de ju betalade hyra till jordanierna fram till 1967.

Så skedde dock inte, eftersom de arabiska familjerna fortsatte att bestrida det judiska ägaranspråket. De hävdade att deras advokat hade agerat utan deras vetskap när han förhandlade med Högsta Domstolen. Av princip vägrade därför några av familjerna att betala hyra, eftersom de menade att de var husens rättmätiga ägare.

Högsta Domstolen stod emellertid fast vid sitt beslut: Ägartvisten var löst, judarna ägde fastigheterna och araberna hade rätt att bo kvar, mot att de betalade hyra. När så inte skedde inleddes en ny rättsprocess, rörande förfallen hyra. Sakta rörde den sig igenom alla rättsinstanser, ända upp till Högsta Domstolen, som i slutet av juli månad i år beordrade att två av de 28 arabiska familjerna skulle vräkas eftersom de inte hade betalat hyra på över 20 år. Detta skedde redan dagen därpå.

Idag, en dryg månad efter vräkningarna, bor de två familjerna (sammanlagt 58 personer) på gatan utanför sina tidigare hus. Judiska familjer har flyttat in i deras ställe. Protester anordnas sporadiskt i området och de arabiska familjerna intervjuas flitigt av internationell press, som tyvärr oftast underlåter att fördjupa sig i bakgrunden.

Jag besöker de två familjerna en het eftermiddag. Området ligger knappt fem minuters gångväg från gröna linjen, som utgjorde gränsen mellan jordanska och israeliska Jerusalem mellan 1949-1967. Familjen Hanoun sitter på plaststolar och madrasser i skuggan av ett träd, bara ett stenkast från huset där de bodde i över 50 år. Familjen består av 18 personer, tre bröder med sina respektive fruar och barn. Jag pratar med Khalil Hanoun, som berättar att hans farfar flydde från Haifa redan 1936. 1958 tilldelades familjen det nu aktuella huset i östra Jerusalem, hävdar han. Den juridiska processen drivs vidare av en ny advokat: Det är här han har bott i hela sitt liv och han kräver att få återvända.

- Vart ska ni ta vägen? frågar jag.

- Vi har ingenstans att ta vägen, svarar han uppgivet. Vad skulle du göra om de svenska myndigheterna kom och kastade ut dig ur ditt eget hus?

- Men de andra familjerna då? frågar jag. Det finns ju ytterligare 26 familjer i området som bor i hus som ägs av judar, vad händer med dem nu?

- Det är bara en tidsfråga innan de också vräks, menar Khalil Hanoun.

Men de har inte vräkts och så länge de betalar hyra kommer de enligt HD:s beslut att få bo kvar. Anklagelse om etnisk rensning är svår att motivera: Inalles 12 judiska familjer har flyttat till området sedan 1967, efter långa och kostsamma rättstvister, till hus som de har ägt sedan 1800-talet och vars arabiska hyresgäster vägrade att betala hyra. 12 judiska familjer under 42 år.

Jerusalem

SvD 2 GP Corren Newsmill DN 2

Fördjupning:
- Jerusalem Post om områdets historia och en fördjupning hos JCPA

Läs också:
- Erik Svansbo: Rykten som rykten, Corren
- GP:s Lawen Mohtadi om hur Aftonbladet försvarade sig på Publicistklubben
- Ilya Meyer: Konsten att föreviga ett krig
- MXp: Sverige, FN och EU agerar för stöd av islamisternas krig

Läs även andra bloggares åsikter om Bitte Hammargren, flyktingar, Gunnar Olofsson, ISM, Israel, Jerusalem, John Phillips, Kristian Åström, Nils Eliasson, Oded Meiri, Palestina, Palestinagrupperna, Paul Widén, Shalom över Israel, Sheikh Jarrah

Efter en resa till Israel har Oded Meiri åter skrivit en krönika:

Jag är född i Jerusalem 1944 och var statslös i fyra år. Sedan blev jag israelisk medborgare. Jag har bott i Sverige sen 1969. Jag har massor av kompisar i Israel och även en del släktingar.

När jag åker till Israel och träffar dessa människor, betraktar de mig som representant för Sverige. Den första fråga jag brukar få är ”Är antisemitismen mycket utbredd i Sverige?”. Sverige har fått rykte av att vara ett antiisraeliskt land där antisemitismen används i kampen mot Israel. Jag hamnar alltid i försvarsposition och försöker förklara att alla antiisraeliska handlingar inte är antisemitiska. Jag gör det halvhjärtat, eftersom jag upplever att under Gazakriget var det mycket svårt att skilja mellan kritik mot Israel och antisemitism.

När jag flög till Israel fick jag ta vägen över Budapest. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har reguljärt direktflyg till Israel. Från Budapest går det två flygturer om dagen. I Israel träffade jag massor av turister från olika delar av världen. De stora svenska resebyråerna organiserar inga resor till Israel. Däremot träffade jag tiotals svenska ungdomar som vistas i Israel, där de jobbar eller studerar. En svensk kille från västkusten som doktorerar på Tel Avivs universitet berättade att israelerna gav honom stipendium med högre belopp än vad israeliska studenter får, eftersom han inte har arbetstillstånd som student. Sveriges anseende i Israel har nått mycket låga nivåer. Även vi, den majoritet av svenska folket som är inte antiisraeler, betraktas på samma sätt.

Hur uppfattas Israel i Sverige? Under min första arbetsdag efter resan hade jag kontakt med flera av mina affärsbekanta. När jag berättade att jag var i Israel fick jag frågan “Är det inte farligt och stökigt i Israel?“. Svensk massmedier har lyckats sprida en verklighetsfrånvänd bild av livet i Israel. Det är välkänt att extremvänstern och Palestinagrupperna i Sverige, som har heltidsanställda som oftast finansieras mha offentliga medel, gör sitt bästa för att beskriva Israel som ett rasistisk land som i krig mot frihetskämpar från Palestina. Men beskrivningen av Israel som ett farligt land ger en snedvriden syn på Israel. Många svenskar som hade Israel som turistmål tidigare vågar inte längre åka till Israel. I och för sig har den minskade turismen från Sverige kompenserats av turism från forna Sovjet och Östeuropa. Men det är synd att svenskar missar ett spännande turistmål på grund av felaktig information i svensk massmedier.

För oss som har vårt hjärta både i Israel och Sverige gäller det att sprida en sann bild av livet i Israel, och inte bara debattera konflikter. Positiv och sann information öppnar för bättre relationer och främjar freden. Studentutbyte med Israel öppnar för kunskapsöverföring. I många ämnen, som t ex historia och högteknologi, är forskning och undervisning i toppklass. Vägen till fred och förståelse är lång och mödosam, men den svenska vägen leder inte dit.

Oded Meiri

SvD DN 2 3

Läs även andra bloggares åsikter om Oded Meiri, Israel, Palestina

Öppet brev till SVT:s vd Eva Hamilton

Det är sorgligt att SVT Aktuellt inte kan hålla god publicistisk nivå utan använder SVT som plattform för information emot Israel.

I detta brev vill jag jämföra två fall, där anställda fick sparken på grund av deras agerande; den ena under arbetstid i Israel och den andra under sin fritid i Sverige, då de uttryckt sina politiska åsikter och om hur SVT Aktuellt rapporterade om de båda fallen.

En man vid namn Lennart Eriksson var anställd å Migrationsverket i Kållered. Han är bloggare på sin fritid. Han använde sin egen dator. Där uttryckte han sitt stöd för den enda demokratin i Mellanöstern, Israel och sitt ogillande av terrororganisationen Hamas.

Han deklarerade att han var moderat och också beundrare av den amerikanska generalen Patton. Lennart Eriksson var enhetschef med administrativa uppgifter som huvudsysselsättning. Tidigare var han s.k. beslutfattare och jobbade med asylärende. Enligt vittnesmål i Mölndals tingsrätt var han en av Sveriges bästa beslutfattare. Hans chef som tillträdde 2006 fick ett tips om Lennart Erikssons fritidssyssla som bloggare. Det räckte för att kalla in honom och degradera honom från enhetschef till beslutfattare med hänvisning till att han ensidigt stöder Israel.

Lennart Eriksson gick vidare till domstol och krävde att återinsättas som enhetschef. Domstolen gav Lennart rätt och dessutom skadestånd på 100 000 kronor.

Istället för att följa domslutet valde Migrationsverket att sparka honom mot att han fick 32 månaders löner på ca 1,2 miljoner kronor inkl. lagstadgade utgifter. Massmedia i Sverige var ganska tyst. SVT som påstår sig kämpa för det fria ordet och Aktuellt hade inga inslag om något som är så flagrant kränkning av det fria ordet och mänskliga rättigheter.

Häromdagen (090503) hade Aktuellt ett reportage från Jerusalem. SVT-reportern Lena Petersson intervjuade en israelisk ung man Itamar Shapira som jobbade som guide i det världsberömda förintelsemuséet Yad Vashem.

Museét ser som sitt uppdrag att bevara minnet av 6 miljoner judar som mördade under Nazitiden i Europa. Itamar passade på att samtidigt som han berättade om förintelse även berätta om övergrepp mot araberna 1948 i en by vid namn Deir Yassin där 110-120 araber mördades av judiska extremister på högerkanten. Ett flertal besökare som blev bestörta av jämförelsen mellan förintelsen och händelsen i Deir Yassin anmälde honom till ledningen på Jad Vashem. När han vägrade att sluta prata om Deir Yassin under sitt jobb som guide så fick han sparken. Under intervjun menade han att hans ställningstagande är viktigt mot den bristande demokratin i Israel. Han tar alltså ett politiskt ställningstagandet i sitt jobb som många besökare inte gillar.

Itamar Shapira är medlem i en organisation ”Krigare för fred” med medlemmar av krigare från israeliska och palestinska sida som verkar för fred. Han är även medlem i annan organisation som kallas ”Breaking the silence” som har till uppgift att sprida information om israelisk ockupation och dess konsekvenser. Han beräknas som vänsteraktivist i Israel. Den informationen fick man inte i samband med reportaget i Aktuellt.

Två olika fall på samma tema som kan kvalificeras som inskränkning i åsiktsfrihet. Ett fall i Sverige som fick spridning i många länder men lite information i Sverige och inget i SVT trots att jag ringde Aktuellt och tipsade om händelsen och ett fall i Israel som fick ett långt reportage i Aktuellt.

Mina frågor till Eva Hamilton:
- Anser du att SVT och Aktuellt agerat med god journalistisk etik?
- Har SVT opartisk nyhetsrapportering?
- Är SVT ointresserat av angrepp mot det fria ordet i Sverige?

Hoppas på att få svar från dig och dina medarbetare.

Oded Meiri
ordf. Fred i Mellanöstern

Nyligen firades Israels självständighetsdag. Detta uppmärksammar Oded Meiri i en krönika.

I tisdags kväll började firandet av Israels 61-årsdag, som i år kombineras med firandet av Tel Aviv, Israels största stad som fyller 100 år. I en direktsändning i israelisk television, Kanal 1, från Herzlberget i Jerusalem kunde vi följa en minnesvärd ceremoni som var full av känslor. Tolv marschaller som representerar den judiska nationens 12 stammar tändes av historiska personer eller deras ättlingar till minne av olika händelser som skedde under de två hundra år som föregick bildandet av den judiska staten, och under de senaste 61 åren då Israel från grunden utvecklats till en modern stat. En kombination av en mindre militärparad och kulturella uppträdanden lämnade oförglömliga minnen. Det är trots allt ett mirakel att Israel har utvecklats till en framgångsrik stat under så svåra förhållanden, med många krig som arabländerna och terrororganisationer startat. Med tårar i ögonen kunde jag följa det efterföljande programmet där ett skadat barn från Sderot och hans syster berättade om livet och ett timslångt allsångsprogram med nostalgiska sånger från min barndom. I onsdags ägde många andra kulturella evenemang rum.

I svenska massmedier har jag inte hittat några notiser allts om Yom Haatzmaut. Däremot sände SRs P1 ett program från Gaza där Cecilia Uddén berättade om hur Hamas lyckas bekämpa narkotikamissbruk och en intervju med en arab som sa att fördjupning i Koranen löste hans drogproblem.

Bitte Hammargren ägnade en stor bloggartikel i SvD åt att kritisera en mycket bra rapport som publicerade av chefen för Timbros Medieinstitut, Roland Poirier Martinsson, om svenska mediers bevakning av Gazakriget i vintras. Mediernas krig – Bevakningen av Gaza. Bitte som gör allt hon kan för att beskriva alla händelser i Mellanöstern så att Israel framställs som bov och ansvarig för allt elände. När någon vågar bevisa detta blir hon sur och använder tidningens blogg för att försvara sig. Det är väl konstigt att Bitte inte kan göra vad Cecilia Uddén gjorde under det amerikanska presidentvalet för över 4 år sedan, erkände att svenska journalister inte behöver rapportera opartiskt.

Som tröst fick vi veta att granskningsnämnden fällde SRs P4 Sjuhärad för ett program som propagerade för att Israel skall uteslutas från Eurovision Song Contest. Enligt Granskningsnämnden gav programledaren i Radio Sjuhärad direkt uttryck för vad som kunde uppfattas som hans personliga ståndpunkt mot Israel i det då pågående kriget i Gaza. Eftersom det i programmet också sändes israeliska schlagerlåtar med pålagda krigsljud ansåg nämnden att kravet på opartiskhet hade överträtts.

I Sverige har vi fått en ny profet som deklarerar att han är islamist – poeten Mohamed Omar. Mannen är en avvikande person som fick nya profetiska kallelser under Gazakriget…eller bara ett PR-geni. Innan var han en relativt okänd poet och nu är han en extremist som stödjer Irans president och ifrågasätter Förintelsen. Hur som helst har han beretts plats i flera stora svenska massmedier. Hans nya budskap:

De muslimska länderna behöver enas i en federation eller union liknande EU eller USA. För att kunna försvara sina invånare mot kolonialism, exploatering och förtryck från Västvärlden. Därför ansluter jag mig till den världsvida islamistiska rörelsen och därför stöder jag nu Hamas, Hizbollah och Iran.

Medan Israelhatare försöker bära den antiisraeliska fanan högt, har vi som lever på kärlek njutit av en händelserik dag med stort kulturellt utbud.

Oded Meiri

VG 2

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Oded Meiri, Mohamed Omar, Cecilia Uddén, Bitte Hammargren, Yom Haatzmaut, Tel Aviv, Radio Sjuhärad, Granskningsnämnden

Oded Meiri ser en oförminskad aktivitet hos israelkritikerna i denna personliga krönika:

Efter firandet av judiska Pesach och den kristna påsken, två helger där man brukar umgås med familj och vänner och koppla av, har jag upplevt att kampanjen mot Israel avstannat lite. Men några av dessa bittra israelkritiker vilar sig aldrig.

En verkligt kronisk sådan är Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap som ibland av outgrundlig anledning presenteras som Mellanösternkännare. Bjereld, socialdemokrat och medlem av Broderskapsrörelsen, har en bakgrund inom KPML(r). PM Nilsson skrev i Expressen (15/5 2006):

Genomgående kallas han “Mellanösternkännare och professor i statsvetenskap” (Ekot), “Mellanösternexpert” (TV4, SvD och TT) eller rätt och slätt “Mellanösternkännare” i DN. Att Ulf Bjereld är professor är oomtvistligt, säkert en utomordentlig sådan. Han leder ett forskningsprojekt om Sverige under kalla kriget vid Göteborgs universitet samt forskar om den politiska betydelsen av “samhällets accelererande individualisering”. Han undervisar också studenter i internationell politik Men på vad sätt Ulf Bjereld är Mellanösternexpert är oklart. Bland hans tio böcker, 22 akademiska uppsatser, 14 akademiska artiklar och 35 debattartiklar i dagspressen som han redovisar på sin hemsida finns ett enda alster som handlar om situationen i Mellanöstern: ett bidrag till en dansk antologi om fredsprocessen som utkom 1997. Annars ingenting.

PM Nilsson skriver i samma ledare om hur KPML(r) under långa perioder hävdat att den judiska staten måste utplånas och refererar till Broderskapsrörelsens tradition av medlemmar som är mer eller mindre öppet fientliga mot den judiska staten.

I tidningen Broderskap har Ulf Bjereld skrivit ledarartikeln ”För en radikal utrikespolitik”.

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats. I rådslagsmaterialet ”Vår värld” som nyligen antogs av partistyrelsen läggs grunden för en socialdemokratisk utrikespolitik som mera påminner om den aktiva utrikespolitiken från Olof Palmes dagar än den EU-anpassade och vaga utrikespolitik som präglat socialdemokratin under delar av 2000-talet.
[...]
I det nya rådslagsmaterialet har konflikterna i Mellanöstern en central plats. Israel och palestinierna beskrivs inte som jämnstarka, utan det tydliggörs att det är Israel som i sin egenskap av ockupationsmakt och den starkare parten har det huvudsakliga ansvaret för att en fredlig och rättvis lösning kommer till stånd. Partiet markerar självinsikt om att den tidigare isoleringslinjen av Hamas varit felaktig. Hamas är en organisation vars grundvärderingar i väsentliga avseenden skiljer sig från socialdemokratins. Men det vore ett politiskt önsketänkande att tro att den israeliskpalestinska konflikten kan lösas utan att palestiniernas folkvalda företrädare får finnas med vid förhandlingsbordet.

Bjereld vill återgå till Sten Anderssons tid, då man ensidigt angrep Israel, och samtidigt ska vänslas med terroristorganisationen Hamas.

Det sägs i Bibeln att ”Israels väktare sover aldrig”. Det gäller även israelkritikerna.

Oded Meiri

SvD 2 3 4 5 DN 2 VG 2 3 Dagbladet Sydsvenskan 2 HD SmP KrB 2 TrA 2 YA 2 Barometern BLT AB

Läs också:

- Sapere aude: Socialdemokraterna vidhåller: Hamas är en del av lösningen
- Extremister: Varning för Förnekarna
- MXp: Mohamed Omar är politiskt korrekt – därför antiisraelisk
- Ilya Meyer: Vem bestämmer dagordningen?
- Israel i Sverige: Hur många mänskliga sköldar “räcker”, Winiarski?

Läs även andra bloggares åsikter om Lotta Schüllerqvist, Ulf Bjereld, Cecilia Uddén, Oded Meiri, Israel, Palestina, KPML(r), Socialdemokraterna, Broderskapsrörelsen, PM Nilsson, Olof Palme, Sten Andersson, Hamas

En anmälan om hets mot folkgrupp har lämnats in till Justitiekansler Göran Lambertz. Lambertz har tidigare väckt kritik för sitt beslut att lägga ned förundersökningen mot Stockholms moské gällande hets mot folkgrupp hösten 2005. I moskéns bokhandel såldes videokassetter och cd-skivor med starkt antisemitiskt innehåll, med bland annat uppmaningar till mord på judar. Lambertz menade att yttrandena på banden ”objektivt sett innefattar hets mot folkgrupp” men beslutade ändå att lägga ned förundersökningen med motiveringen att uttalandena som gjorts på banden måste bedömas “mot bakgrund av den historiska och pågående konflikten i Mellanöstern“. Beslutet fick skarp kritik från flera håll, bland andra av journalister som Margit Silberstein, Dilsa Demirbag-Sten och Per T. Ohlsson.

Justitiekanslern
Box 2308
103 17 Stockholm
registrator@jk.se

Anmälan av hets mot folkgrupp

Allmänt

Under demonstrationen i Malmö lördagen den 2009-03-07 ropade demonstranterna slagord på arabiska, vars innehåll uppmanar till våld mot judar. Detta filmades och har lagts ut på Internet. Jag bifogar Internetadressen till filmen:

http://tedekeroth.wordpress.com/2009/03/08/video-fran-malmo-3-mars/

Analys

De arabiska slagorden är:

Khaybar Khaybar ya Yahoud, jaish Muhammad saufa ya‘ud.

Khaybar hänvisar till en massaker som muslimerna utförde i en ort vid namn Khaybar. Jag bifogar en engelsk text som beskriver händelsen från år 628. Översättningen lyder Khaybar Khaybar, oh judar, Muhammeds armé skall återvända.

Nästa rop är:

La ilaha ila lah, mohamed rasou lelah, vilket betyder Det finns bara en gud. Muhammad är hans profet.

Nästa rop är:

Chaiitan, Chaiitan yal Yahoud, vilket betyder Jävla, jävla judar.

Yrkandet:

Undertecknad anser att dessa utrop är hets mot folkgrupp, även om de ropas i samband med en demonstration mot Israel. Ropen manar till att den slakt som utfördes i gamla tider skall återupprepas. Eftersom demonstrationen var en offentlig tillställning anser jag att arrangörerna gör sig skyldiga till brott mot svensk lag som förbjuder hets mot folkgrupp.

I filmen kan man även identifiera personer som ropade dessa slagord.

Obs! Ropen riktas mot judar och inte mot Israel.

Oded Meiri 031-83 11 49
Fred i Mellanöstern

Bilaga:

Khaybar – (or Khaibar) is an oasis lying about 95 miles (150 km) north of Medina (ancient Yathrib), Saudi Arabia. It included several Jewish towns, the largest Jewish settlement in Saudi Arabia, conquered by Mohammed about 628 A.D. Khaybar is situated in a volcanic region covered by malarial swamps. The Jews of Khaybar were a rich community of traders as well as farmers, raising grapes, dates, vegetables and grain. They produced silk garments that were sold and known throughout the Hejaz. They manufactured metal work implements and weapons. The settlements of Khaybar were concentrated around three centers – Natat, Shiqq and Katiba.

The Jewish Banu Nadir tribe of Medina, expelled from Medina about 625, moved to Khaybar. The Banu Nadir claimed to be descendants of Aaron the priest, though many of the Jews of the Arabian peninsula are thought to have been converts to Islam. Mohammed took advantage of the Hudna of Hudaibiyeh with the Meccans to turn against Khaybar. In 628 he conquered Khaybar and put to death many of its leaders. He took a wife, Saffiya, from Khaybar, after beheading her husband Kinana al Rabi of the Bani Nadir. Kinana was killed after being tortured to learn the location of the treasures of Khaybar. Mohammad allowed some Jews to live there, supposedly exacting a tribute of 50% of their crops. In 642, the caliph Umar expelled many of the Jews of Khaybar, but a Jewish community persisted there, especially around Katiba at least until the twelfth century. Supposedly, some of the Jews of Khaybar or their descendants arrived in Palestine. Some apparently settled in Tiberias and lived there as late as the 16th century. One such family is the Muhamara of the village of Yutah.

Khaybar! Khaybar! and slogans mentioning Khaybar became a traditional Muslim chant during attacks on Jews and in demonstrations. One such chant is Khaybar Khaybar ya Yahoud, jaish Muhammad saufa ya‘ud, meaning “Khaybar, Khaybar, O Jews, the army of Muhammad will return“. The Hizbullah version is Khaybar, Khaybar ya Sahyoun, Hizbullah qadimun, meaning “Khaybar, Khaybar O Zionists, Hizbullah is coming soon.” Hezbulla renamed one model of their Syrian-supplied rockets, used in the 2006 Lebanon war against Israel, Khaybar I.

DN

Läs även andra bloggares åsikter om antisemitism, Justitiekanslern, Malmö, Oded Meiri, Göran Lambertz

FiM-bloggen har tidigare skrivit en artikel om att GP:s kultursida har kraftig slagsida. I artikeln beskrivs hur kulturchefen släpper in flera vänsterextremister och Israelhatare som krönikörer som propagerar emot Israel. I tisdags, 3 mars, var det dags igen. Denna gång skriver Mikael Löfgren, en välkänd antiisraelisk journalist från DN, en debattartikel med budskapet att det finns inga beskedliga israeler. Artikeln med rubriken ”Han tycker rätt om allt” riktar sig mot en mycket känd och älskad författare, Amos Oz, som är en av fredsrörelsen Fred Nu:s grundare, och även politiker som var Knessetkandidat för partiet Meretz som finns i vänsterkanten av israelisk politik. Partiet tappade stort i senaste valet. Amos Oz politik gick hem hos vänstern i Sverige under många år.

Men Amos Oz är sionist. Han förespråkar en tvåstatslösning där en judisk stat skall existera bredvid en palestinsk stat. Han försvarar också Israels rätt att försvara sig.

Nu efter Gazakriget, bedriver svenska massmedier ensidig antiisraelisk propaganda och beskyller Israel för grymhet och övervåld, utan att beakta själva grundproblematiken, som är ständiga raketattacker mot civila i Israel från Gaza, ett område där Israel gjorde vad svensk massmedier och politiker ville, lämnade Gaza och evakuerade bosättningar.

Den hårda kampanjen mot Israel öppnade Pandoras ask och släppte ut krafter som förut inte vågade visa sitt rätta ansikte. I detta sammanhang kommer även kritik av Amos Oz i dagen. Han anklagas för att vara en tröstare som

tröstar den opinion i västvärlden som vill tro att “fredsprocessen” trots alla bakslag ändå rullar vidare

Mikael Löfgren håller fast vid sina traditioner och lägger all skuld för misslyckanden på Israel. Den heliga kon, Amos Oz, slaktades.

GP Kulturs försök att profilera sig som antiisraeliskt fortsätter.

Oded Meiri

Läs också:
- ‘Fred Nu’ (Peace Now) döms att betala skadestånd för falsk statistik
- SvD uppmärksammar vår information om Peace Nows och Diakonias avslöjade falskstatistik
- Så baserade sig Diakonia, SKR och Palestinagrupperna på falskt material från Peace Now om bosättningar

SvD 2 3 4 5 DN 2 3 4 Dagen Sydsvenskan 2 3 Barometern 2 3 KrB 2 TrA 2 YA VG 2 3 4 5 6 7 8 Dagbladet AB 2

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, GP Kultur, Amos Oz, Mikael Löfgren, Gaza, Oded Meiri

Ibland undrar man…

I gårdagens Barometern finns en debattartikel som skickades in i oktober (!!!). Artikeln lades ut här på bloggen redan den 3 november.

Vi lägger ut texten än en gång:

Nyligen sågs braskande rubriker om att Assa Abloy äger en fabrik i Ariel, “en illegal israelisk bosättning på Västbanken” enligt den kristna lobbygruppen Diakonia. Till stöd för påståendet åberopas en gammal Sovjetsponsrad FN-rekommendation (nr 446). Men redan 1993 enades parterna om att lägga bort denna typ av ensidiga produkter från kalla kriget, och riktade in sig på en realistisk och rättvis fredslösning, baserat på FN-resolutionerna 242 och 338.

Läsare av svenska tidningar förvånas knappast av sådana påståenden – den 9/6 kunde man i SvD i en “faktaruta” läsa att “Enligt internationell rätt är alla bosättningar olagliga, tills dess att palestinierna och Israel i förhandlingar kommer överens om gränsjusteringar.” Sex dagar senare menade en annan kristen lobbygrupp, EAPPI, i SvD att Israel med sina växande bosättningar försöker skapa “fakta på marken”.

Utbyggnad av “bosättningarna” bryter otvivelaktigt mot den s k “Färdplanen för fred”. Det gäller även palestiniernas fortsatta terror och rasistiska propaganda. Att bryta mot internationell rätt är däremot en annan sak.

Judar bodde och ägde land på Västbanken innan Jordanien ockuperade området 1948 och fördrev eller dödade samtliga judar. Det finns naturligtvis ingen anledning att judar inte skulle få bo på Västbanken efter att en slutlig fredsuppgörelse eventuellt kommer till stånd.

När Israel intog Västbanken 1967 gjorde man det i ett försvarskrig, vilket inte bryter mot internationell rätt. Inte heller “bosättningarna” gör det, varken deras existens eller utbyggnad. Däremot finns ett förbud mot tvångsförflyttning av den egna befolkningen till ockuperat område, vilket inte är relevant vad gäller Västbanken.

FN kräver att säkra och erkända gränser förhandlas fram, och samtliga försök till förhandlingar har innefattat justeringar jämfört med vapenstilleståndslinjen från 1949, vilken ofta felaktigt benämns “gräns”. Judiska områden, bl a Ariel, öster om linjen byts mot arabiska väster om den.

Organisationen Peace Now släppte för två år sen en rapport som fick stora rubriker världen över. Där sades exempelvis att 35,1% av Ariel byggts på privat arabisk mark, liksom hela 86,4% av Maale Adumim. De hade väldigt fel, eftersom de räknade all statlig mark som privat arabisk. Rubrikerna världen över var obefintliga när Peace Now korrigerade siffran för Maale Adumim till 0,5%. Ariel är byggt på mark som köptes från byn Hares 1977.

Internationell rätt gör ingen skillnad på judar och icke-judar, vilket många tycks tro. Skulle rätten förbjuda alla bosättningar, så skulle det således även gälla arabiska sådana. Det finns gott om illegala (enligt lokala förordningar) arabiska byggen, och i östra Jerusalem har det antagit epidemiska proportioner. 2002 kungjorde en medlem i det palestinska lagrådet stolt att palestinier under de senaste 4 åren byggt 6000 hem utan bygglov, varav endast 198 rivits. Detta trots att de 36000 tillstånd som beviljats gott och väl skulle täckt behovet i många år. Pengar till byggen kommer från palestinska myndigheten, Iran och Saudiarabien. Resultatet är bl a bristande sanitet och inte minst en ökande arabisk befolkning i Jerusalem – det som i andra fall kallas “fakta på marken”.

Oded Meiri, ordförande i Fred i Mellanöstern
Siewert Öholm, AU-ordförande i Samfundet Sverige Israel
Torbjörn Karfunkel, redaktör för FiM-bloggen

Läs även andra bloggares åsikter om Oded Meiri, Torbjörn Karfunkel, Siewert Öholm, Barometern, Assa Abloy, Ariel, EAPPI, Resolution 242, Resolution 338, Västbanken, Maale Adumim

Oded Meiri, FiM:s ordförande, kommenterar Göteborgs-Postens alltmer extrema kultursida:

Medan ledarsidan på GP har en nyanserad hållning i Mellanösternkonflikten anlitar kulturchefen i samma tidning, Gabriel Byström, gästkrönikörer från extremvänstern för att sprida propaganda. I denna ingår även smutskastning av chefredaktören Peter Hjörne och försök att beskriva honom som motståndare till det fria ordet, och för att ha konservativa uppfattningar i Israel-Palestinakonflikten. Den 25 februari presenterades en gästkrönikör från Socialistiska partiet, Cecilia Verdinelli. Bakgrunden till krönikörens kritik av Peter Hjörne är:

Gert Gelotte, medarbetare på ledarsidan, åkte på kyrkans bekostnad till Västbanken. Under resan följde han kyrkans reseprogram vars mål var att visa hur araberna på Västbanken lever under israelisk ockupation, utan att visa israeliska aspekter av konflikten. Bland annat träffade de kyrkans s k följeslagare som vistas på Västbanken under tre månader och sedan åker runt i Sverige och håller föredrag om konflikten med kartor där Israel inte finns. Gert Gelotte kom hem och skrev fyra antiisraeliska artiklar på ledarsidan. En sista artikel om Israel skrev han i Kyrkans Tidning, där han deklarerade att den judiska staten ej bör existera.

Peter Hjörne och Gert Gelottes chef Fredrik Tenfält, som inte deltog i kyrkans resa och har en annan uppfattning i ämnet, ställde Gert Gelotte inför valet att ansluta sig till tidningens linje i frågan eller inte skriva på ledarsidan. Gert valde att fortsätta skriva antiisraeliska artiklar i andra tidningar.

Att GP inte ansluter sig till vänsterns uppfattning, som många andra tidningar och journalister, retar vänstern som anser att ”Peter Hjörne liknar en kanariefågel som är nästan död”.

Häromveckan släpptes en annan vänsterextremist, Lars Henriksson, in på GP kultursida med en hätsk antiisraelisk kolumn (se bilderna nedan). Lars Henriksson är medlem i Socialistiska Partiet och den palestinska organisationen ISM. Hatet mot Israel är typiskt i dessa kretsar. Kultursidan på GP har tagit på sig rollen som rebell inom tidningen och ansluter sig till den stora kören av journalister och tidningar som andas antiisraeliskt syre.

Att en objektiv artikel av Isabell Schierenbeck också publicerades på kultursidan försvarar inte den osakliga hetskampanj mot Israel som bedrivs på kulturredaktionen i GP.

Oded Meiri
Ordf. i FiM (Fred i Mellanöstern)

Klicka för större bild

Klicka för större bild

Se även krönikorna

• Edda Manga: Ekon från kolonialismens tidevarv
• Lawen Mohtadi: Låsta positioner i krigets spår

och följande krönika av Edda Manga:

Klicka för större bild

Klicka för större bild

Läs även andra bloggares åsikter om GP, Oded Meiri, Gabriel Byström, Lars Henriksson, Edda Manga, Lawen Mohtadi, Gert Gelotte, Peter Hjörne, Israel, Palestina, Gaza, Fredrik Tenfält, Cecilia Verdinelli

Följande text har publicerats i dagens nummer av Journalisten:

Efter senaste Gaza-kriget har vi som stödjer en demokratisk utveckling i Mellanöstern upplevt en häxjakt mot oss. Handlingar som är otillåtna enligt de demokratiska spelreglerna utövas öppet och utan nämnvärd kritik från massmedia, myndigheter och kultursektorn. Samtidigt vågar traditionella antisemiter visa sina rätta ansikten på ett sätt som de aldrig vågat tidigare i vårt land.

I antiisraeliska demonstrationer har man viftat med flaggor som symboliserar terrororganisationer. Etablerade politiker som t.ex. Mona Sahlin och Jan Eliasson höll tal under dessa flaggor. Samtidigt förekom antisemitiska paroller som t.ex. ” död åt judarna” och ” död åt Israel”. När proisraeler demonstrerade i Malmö blev de attackerade av olagliga motdemonstrationer med nyårsraketer och slagord som “mördare”, “död åt judarna”.

I den första demonstrationen i Malmö fick de lagliga demonstranterna evakueras, i den andra skyddades demonstranterna av cirka 200 poliser.

Medan tidigare organisatörer av antiisraeliska debatter försökt ge intryck av opartiskhet, vågar dagens organisatörer skylta öppet med sin partiskhet. Man samordnar sina aktioner med Palestinagrupperna. Utrikespolitiska föreningen i Stockholm, som är aktiv på Stockholms Universitet, ordnar seminarier med deltagande av enbart antiisraeliska personer som t.ex. Dror Feiler, Per Gahrton, Salam Abu-Iseifan och Lotta Schüllerqvist .

Även mötenas karaktär har ändrats. När Israels ambassadör i Sverige, Benjamin Dagan, höll föredrag i samma regi, kastade några åhörare skor på honom. I Linköping kastades böcker mot honom. Icke demokratiska handlingar som prisades av ett flertal vänsterskribenter.

Människor från extremvänstern får framträdande roller i debatten. Andreas Malm som deklarerar att han är marxist och öppet stödjer terrororganisationer, som t ex Hizbollah och Hamas, stödjer även Irans president som är förintelseförnekare. Trots att han är extremist och inte är demokrat får han brett utrymme i massmedia.

Rapporteringen från Israel sköts av journalister som är direkt fientligt inställda till Israel. Deras rapportering är ensidig och oprofessionell. Den palestinska sidan får oproportionerligt stort utrymme. Ett flertal av journalisterna följer gamla antiisraeliska traditioner, men några vågar gå vidare och framföra osanningar som nyheter. En av dessa är TV4-reportern Rolf Porseryd, som i ett direktsänt program påstår att israelerna under Gaza-kriget sköt kvinnor och barn som kom ut med vit flagga. Han anklagade Israel även för andra grymheter och avsiktlig förstörelse, och hänvisar till palestinsk propaganda som är känd för sin medvetna desinformation. Något försök att verifiera dessa påståenden gjorde han inte.

Dagstidningarnas kultursidor fylls av artiklar som på ett onyanserat och grovt sätt attackerar Israel och judar. Flera av skribenterna är kända vänsteraktivister som är aktiva i antiisraeliska organisationer, som t ex ISM.

GP släppte in flera artiklar som är ren propaganda och inte har med kultur att göra. När vi gjorde ett försök att få in en artikel som skulle nyansera debatten fick vi svaret att “GP söker inte nya kulturskribenter”.

Jag som jude upplever att jag blir förnedrad flera gånger om dagen i radio, TV och tidningar.

Det svenska samhället har öppnat sina portar för diverse ljusskygga odemokratiska krafter som opererar i fullt dagsljus och ofta med stöd av offentliga medel.

Dessa aktioner inriktas idag mot Israel och judarna. Sverige riskerar dock att fenomenet sprider sig till andra grupper. Det är svårt att stödja rasismen mot en folkgrupp och förhindra rasismen mot andra grupper.

Oded Meiri

Barometern 2 KrB SvD 2 AB 2 3

Läs även andra bloggares åsikter om Oded Meiri, Journalisten, Andreas Malm, Dror Feiler, Salam Abu-Iseifan, Rolf Porseryd, Per Gahrton, Lotta Schüllerqvist, Palestinagrupperna, ISM, Benjamin Dagan, Hezbollah, Hamas, Israel, Palestina, Gaza, propaganda

Följande brev har skickats till Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö:

Du sade att israeler mördade 400 barn, vilket skulle vara anledningen till att Du ogillar samröre med israeler. Du talar även om Israels brott mot mänskliga rättigheter under kriget i Gaza (artikel i Sydsvenskan).

1) Vad grundar Du Dina påståenden på?

2) Menar Du att den som har invandrat till Sverige från ett krigsområde har rätt att med våld störa allmän ordning, förhindra demokratiska beslut och uttrycka sitt missnöje på ett våldsamt sätt?

Du säger i tidningsintervjun att matchen aldrig borde spelas i Malmö:

En stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern. Många har släktingar i Gaza som råkat illa ut. De känner sig frustrerade och arga på Israels ockupation.

3) Menar Du således att Du stödjer detta gatans parlament i vårt demokratiska samhälle? Om så är fallet, så ställer Du Dig på demokratins fienders sida, och stödjer en fiende till vårt öppna samhälle. Du går emot allt det som Ditt eget parti representerar.

4) Menar Du verkligen att Israel inte skulle få försvara sig mot terror? Israels civilbefolkning har i åratal utsatts för beskjutning med missiler och granater, i åratal plågats av självmordsbombare skickade av Hamas. Vad skulle Du säga om Malmö skulle beskjutas av dansk “befrielserörelse” med raketer avfyrade från Köpenhamns centrum?

Slutligen vill vi upplysa Dig om fakta i samband med Israels försvarskrig mot terrorister och Hitlers arvtagare (Du kan hitta fakta om Hamas rätta ansikte på Google).

Krigsförbrytarna finner Du bland palestinier och i den organisation som med våld håller civila som gisslan och som mänskliga sköldar.
http://stockholm.mfa.gov.il/mfm/Data/154189.pdf

Ditt förhållningssätt till konflikten i Mellanöstern är ovärdigt en svensk socialdemokrat. Du har okritiskt och obetänksamt anammat Hamas propaganda i vårt öppna samhälle. Du har ställt Dig på den ena sidan i en konflikt mellan islamofascism och den fria världens värderingar, om man skall tro på det som man läser i pressen.

Genom Ditt agerande stödjer Du våldets och krigshetsarnas krafter, mot det palestinska folkets legitima rättigheter och mot staten Israel, en stat som representerar humanismens, etikens och fredens ideal.

Fakta om kriget mot terrorismen i Gaza hittar Du här nedan.

Vänligen

Bo Sallmander
ordf. ZIONIT – Sionistiska Federationen i Sverige

Josef Zorski
fd informationsföreståndare Judiska församlingen i Göteborg,
vice ordf Zionit

Bozena Werbart
professor i arkeologi
ledamot i WIZO

Oded Meiri
tekn. licentiat
orförande i FiM -Fred i Mellanöstern

Torbjörn Karfunkel
doktorand, Chalmers
redaktör för bloggen Fred i Mellanöstern

Franz Cohn
Redaktör,
ledamot av Zionits styrelse

Magnus Lindberg
Emanuel Levinas fellow vid Paideia
ledamot av Zionits styrelse

Bilaga:
25% av alla dödsoffer i Gaza var civila personer.
300 civila liv gick till spillo pga Hamas medvetna krigstaktik.

http://www.sourze.se/Palestinierna_ljuger_och_världen_tror_dem_10672125.asp

Omvärlden har fått ett avsevärt förvrängt intryck av siffrorna på grund av Hamas falska rapportering.

http://si-info.org/index.php?id=343

Another 300 of the 1,200 – women, children aged 15 and younger and men over the age of 65 – had been categorized as noncombatants, the CLA said.

http://si-info.org/index.php?c=pressmedd
Fyra veckor efter att kriget i Gaza avslutades har israeliska armén (IDF) publicerat sin utredning om dödstal. Enligt IDF dog 1200 palestinier, medan de siffror om offer som hittills har citerats utan förbehåll från palestinskt håll var 1338. I den 200-sidiga IDF-rapporten står alla offrens namn, deras palestinska myndighetens ID-nummer, omständigheterna samt – i förekommande fall – vilken terrorgrupp de tillhört. Antalet civila offer anges till högst en tredjedel och inte som Hamas angett två tredjedelar av dödsoffren.

Vidare behandlas de falska anklagelserna om att IDF skulle ha beskjutit en UNRWA-skola.

SvD 2 3 4 5 6 7 8 Sydsvenskan 2 3 4 5 6 VG Dagbladet AB 2 3 4 5 6 DN 2 3 4

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Gaza, Hamas, Ilmar Reepalu, Socialdemokraterna, Malmö, Davis Cup, tennis, Zionit, Bo Sallmander, Josef Zorski, Bozena Werbart, Oded Meiri, Torbjörn Karfunkel, Franz Cohn, Magnus Lindberg

Öppet brev till Medelhavsmuseets chef Sanna Houby Nilsen.

- Konflikten i Mellanöster har pågått under mer än 80 år. Och i den svenska debatten  finns det människor som positionerat sig som antiisraeler, välkända för allmänheten och för de som är insatta i debatten kring konflikten.

Därför förvånar det mig att du till paneldebatten i ämnet, på ett statligt museum, valt att bjuda in en stor majoritet av välkända antiisraeler och israelkritiker till att debattera ämnet “Mellanöstern en ond cirkel av konflikter”.

Per Gahrton (mp) är ordförande i Palestinagrupperna i Sverige. En lobbyorganisation som lobbar för palestiniernas sak. Han är dessutom känd för sitt tidigare försvar av Ahmad Rami som fällde för hets mot folkgrupp (judar)

Pierre Schori som är förre detta biståndsminister är väl känd för sina starka utfall mot Israel. Han hemligstämplade dessutom en rapport av docent Sunne Persson Göteborgs universitet, som på uppdrag av Sida undersökt var det svenska biståndet till palestinierna tagit vägen, och kom fram till att det i höggrad hamnat i PLO-ledarnas privata fickor. Sunne Persson rekommenderade att anslagen skulle stoppas, men Pierre Schori beviljade en utbetalning på 150 milj. direkt efter det att han fått kännedom om rapporten.

Bitte Hammargren som är journalist på SVD är väl känd för sina ensidiga artiklar om konflikten. Det är ofta som artiklarna stödjer sig på  palestiniernas berättelser utan att hänsyns tas till de Israeliska.

Mikael Olsson är journalist på Sveriges Radio och programledare för programmet “Konflikt”. Programmet har fått omfattande kritik för sin ensidighet. Ett tag övervägde SR:s ledning att lägga ner programmet med hänsyn till obalans i rapportering och ämnesval. Efter protester från vänsteranhängare finns dock programmet kvar.

Urban Ahlin (s) är känd för sin kritik mot Israel i flera olika motioner som han lämnat till riksdagen.

För att få tillstånd en debatt måste man ha debattörer med olika uppfattningar. Som framgår av min beskrivning har du dock enbart valt israelkritiska och antiisraeliska debattörer. Det kan därför knappast bli någon saklig debatt, utan liknar snarare ett propagandamöte.

Jag utgår ifrån att du är okunnig i ämnet och handlar i god tro.

I annat fall använder du statliga medel avsiktlig för att framföra antiisraeliska ståndpunkter. Det ingår inte i museets uppdrag att torgföra antiisraelisk propaganda.

Oded Meiri

Ordf. Föreningen Fred i Mellanöstern

Se Jurek Hirschbergs tidigare artikel i ämnet:

Propagandan intar Medelhavsmuseet

I morse landade en stor raket i centrala delen av staden Ashkelon i södra Israel, i närheten av en buss som var full med passagerare. Raketen sköts från Gaza. Som tur är skadades ingen människa. Sverige har krävt vapenvila i Gaza. Sverige fördömde Israel under Hamaskriget nyligen. Israel gick med på en vapenvila och krävde att palestinierna skall upphöra med raketbeskjutningen. Nu förväntar vi oss att Sverige, som förespråkar dialog med Hamas, fördömer raketattacker och utnyttjar sina kontakter bland palestinierna för att stoppa terrorbeskjutningen mot civila i Israel.

Sverige har ett stort ansvar, eftersom Sverige är en av palestiniernas största bidragsgivare. Det absolut minsta krav som kan ställas är att terrorhandlingar stoppas. Dessutom bör krav ställas på att Hamasledare, och ledare för andra terrororganisationer som t ex Islamiska Jihad, ställs inför rätta. Även om de praktiska möjligheterna att genomföra detta är begränsade, är själva faktum att dessa ledare är bannlysta i den internationella gemenskapen och betraktade som kriminella, symboliskt viktigt.

Tyvärr kan inte Sverige ha en medlarroll eller annan fredsfrämjade roll. Ensidigt ställningstagande mot Israel diskvalificerar Sverige från att vara en aktiv kraft i fredens tjänst. I den nuvarande svenska regeringen ingår trots allt flera personer som har en mer nyanserad inställning till konflikten. Flertalet av dessa moderater, folkpartister och kristdemokrater är ganska kunniga och insatta i Mellanösternproblematiken, medan oppositionen domineras av oförsonliga motståndare till staten Israel.

Det är mindre sannolikt att svurna Israelmotståndare kommer att rösta på den nuvarande regeringen. Statsministern, som kommer att bli EUs ordförande under andra halvan av 2009, kan visa mod och ändra svensk utrikespolitik mot en mer nyanserad hållning i Mellanösternfrågor, och därmed få möjlighet att göra en insats som medlare och fredsmäklare.

Höj din röst mot terror, Sverige!

Oded Meiri

SvD
Sydsvenskan
Dagen 2 3
VG
BLT 2
Barometern 2 3 4 5
SmP
ETC

Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna, Oded Meiri, terror, Israel, Palestina

Kriget i Gaza är tillfälligt slut. Båda parter utropar sig som segrare. Under åtta år besköt terrororganisationer, med Hamas i spetsen, gränsstäder i södra Israel. Målet för beskjutningen var civilbefolkning. Under den tiden hördes ett flertal röster i Sverige, både från den regerande alliansen och delvis från oppositionen, som uppmanade till ett stopp för beskjutningen. Men rösterna var svaga. Inga initiativ togs från EU att praktisk arbeta mot Hamas vapensmuggling.

Nu, efter Gazakriget, har vi ett enormt engagemang i Sverige. Demonstrationer mot Israel, krav på att ställa israeliska ledare inför krigstribunal, krav på att bojkotta Israel. Inga röster hörs som uppmanar till fred.

För första gången på många år har vapnen tystnat. Bortsett från några smärre försök till terroraktioner från palestinsk sida, så skjuter Hamas inga raketer. Hamas är försvagat och den palestinska administrationen har vind i seglen. Nu finns det bättre förutsättningar att föra fredsamtal. Israel och den palestinska myndigheten är i grunden överens om en tvåstatlösning.

USAs sändebud kommer till Israel på onsdag. EUs sändebud kommer också. Dessa vill stabilisera vapenvilan och uppmana till fortsatta fredförhandlingar. I Sverige har vi däremot en helt annan inriktning. Massmedier ropar på hämnd. Israel är ensamt skyldig till allt. Dag efter dag rapporterar SR om “folkmord”. SVT håller sig till analys av eventuella krigsförbrytelser. Inga röster hörs om de unika möjligheterna att kanske nå en uppgörelse mellan palestinierna och Israel.

Slutsatsen som dras är att dessa krafter i Sverige är inte alls intresserade av fred. De tar tillfället i akt att trakassera Israel. När journalisten Janne Josefsson i programmet Debatt ställde frågan till palestinierna och deras anhängare om de erkänner Israels rätt att existera, fick han inget svar.

Många av Israels kritiker i Sverige är egentligen de som vägrar att erkänna judarnas rätt till en självständig stat i Mellanöstern. Dessa är fredmotståndare.

Oded Meiri

SvD 2 3 4 5
DN 2 3
Sydsvenskan 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11
VG 2 3
Dagbladet 2 3
Newsmill
Dagen 2

Ilya Meyer 2 3 Dick Erixon 2 Jihad i Malmö Sapere aude! 2 I Gilboas svala skugga 2 Israel i Sverige MXp Fredrik Malm 2 3

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Gaza, Hamas, SR, SVT, Janne Josefsson, Oded Meiri

Det är obegripligt att svenska massmedier inte beskriver den historiska bakgrunden till konflikten i Gaza. Historisk kunskap skulle ge en bättre förklaring till situationen i Gaza och till Israels agerande.

Enligt FNs resolution 181 år 1947 skulle Gaza vara en del av en palestinsk stat. Eftersom arabvärlden inte accepterade FN-resolutionen startade ett krig, varvid Egypten ockuperade Gaza. Mellan 1948 och 1967 var Gaza en del av Egypten. Inget land i världen krävde då att Gaza skulle vara en palestinsk stat. Efter Sexdagarskriget ockuperade Israel Gaza. Först då började många stater, bland dem Sverige, kräva att Gaza skulle ingå i en palestinsk stat.

Efter freden med Egypten och återlämnandet av Sinai till Egypten, vägrade egyptiska staten att ta över styret i Gaza. Det var ett olyckligt och stort misstag av Israel att acceptera detta.

Flera bosättningar byggdes i Gaza, som blomstrade ekonomisk. Enligt Osloavtalet skulle Gaza utgöra en del av en självständig palestinsk stat. Den palestinska administrationen tog över styret med egna polisiära resurser. För cirka två år sedan bestämde Israel att ensidigt lämna hela Gazaremsan och evakuera alla bosättningar så som många länder, inklusive Sverige, krävde.

Palestinierna förstörde alla bosättningar och fortsatte att skjuta raketer mot gränsstäder i Israel. Israel svarade med en blockad av Gaza. I ett demokratisk val som genomfördes i de palestinska områdena vann terrorstämplade Hamas. De deklarerade att de aldrig skulle acceptera den judiska staten Israel och att alla judar som kom till Israel efter 1917 skulle återvända till sina länder. I en mycket blodig kupp tog Hamas makten i Gaza från Abu Mazens trogna del av administrationen. Sedan dess bojkottas Gaza av större delen av världens länder.

För sex månader sedan ingick Israel en överenskommelse om vapenvila med Hamas. För 20 dagar sedan, när vapenvilan upphörde, intensifierade Hamas och andra terrororganisationer raketbeskjutningen mot Israel. Israel svarade med en offensiv mot Hamas som fortfarande pågår.

Trots den historiska bakgrunden agerar svenska massmedier ensidigt och ger Israel skulden för allt. Det är svårt att förstå varför man ger ett sådant stöd åt terrororganisationer.

Man kan även konstatera att antalet övergrepp mot judar och israelsympatisörer ökat betydlig.

Israelfientliga vindar som blåser i Sverige ger antisemiter och andra extrema antiisraeliska krafter råg i ryggen att övergå till aggressiva handlingar mot judar. Vi har på kort tid sett två anlagda bränder i en judisk lokal i Helsingborg, beskjutning av judar i Norge och våldsamma attacker mot en judisk sympatidemonstration i Oslo.

För oss judar närmar sig tiden då frågan måste ställas: Är det möjlig att leva som en stolt jude i Sverige och Norden?

Oded Meiri

Läs även en en kortkort historik över judarnas närvaro i Gazaremsan:

Det finns inte längre några judar i Gazaremsan. Den långa judiska närvaron där bröts första gången år 61, då romarna förvisade judarna därifrån. De kom tillbaks, men försvann igen 1799, då Napoleons här förde med sig en epidemi. Judarna kom tillbaks igen på 1800-talet, men deporterades av turkarna under 1:a världskriget. Efter kriget kom judarna tillbaks igen, men fick fly under de arabiska judeförföljelserna 1929. 1946 grundades kibbutzen Kfar Darom, men judarna fick återigen fly när Gazaremsan ockuperades av Egypten 1948. Israel ockuperade remsan under Sexdagarskriget 1967, och judiska bosättningar började byggas tre år senare. Alla dessa utrymdes 2005.

Här finns statistik över raketbeskjutningen mot Israel (även under “vapenvilan”).

SvD 2 3 4 3 5
AB 2 3 4 5 6 7
Sydsvenskan 2 3 4 5
VG 2 3 4 5 6 7 8 9
Dagbladet 2 3 4 5 6 7

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Hamas, Gaza, Egypten, Sexdagarskriget, antisemitism, Kfar Darom, Oded Meiri

Öppet brev till:
Diakonia, Svenska Kyrkan, Sveriges Kristna Råd, Socialdemokraterna, Palmecentret, Aftonbladet, Dagens Nyheter, ABF, Vänsterpartiet, Miljöpartiet

Medans kriget i Gaza pågår och fredsmäklare från alla världens hörn söker sig till Israel, är det mycket märkligt att en enkel plan som leder till FRED inte tas fram.

Fredsförslaget skall följa dessa principer:

• Parterna skall erkänna varandras rättigheter att existera inom säkra gränser. Detta måste Hamas erkänna den judiska statens rätt att existera och Israel erkänna Gaza som en palestinsk stat utan att göra anspråk på att bestämma om vem som styr Gaza.
• Omedelbart eldupphör. Den part som bryter eldupphöret skall utsättas för total internationell bojkott och riskera internationellt ingripande.
• Internationella styrkor skall stationeras på gränsen mellan Israel och Gaza.
• Övergångarna mellan Israel och Gaza och mellan Egypten och Gaza skall bemannas och övervakas av internationella övervakningsstyrkor.
• Palestinierna skall ha rätt att importera och exportera civila produkter via Israel, Egypten eller sjövägen.
• Israel och Gaza skall kunna besluta om visum till medborgare i respektive land.
• Hamas friger den israeliska soldat som hålls som fånge i Gaza och Israel friger 500 palestinska fångar.

Mer behöver man inte göra för att få slut på stridigheterna omgående.

Istället för att smutskasta Israel kan man vara produktiv och jobba för FRED.

Oded Meiri
ordförande Fred i Mellanöstern

Ariel Sharon ligger i koma sen två år. Mannen som var premiärminister i Israel räknades som extremhöger av merparten av svenska massmedier. Han som tillsammans med majoriteten av Israels judar stödde demokrati och ansåg att Israel som demokratiskt land inte kan vara ockupationsmakt i Gaza, och därför beordrade Israeliska armén att lämna Gaza, och tvångsevakuerade “bosättarna” i Gaza. Han uppfyllde alla krav som den antiisraeliska kören i Sverige krävde. Nu för första gången kunde palestinier ha ett eget land. Bosättarna lämnade efter sig växthus och andra industriella anläggningar som skulle kunna utgöra en grund för modern palestinsk odlingsindustri.

Tyvärr gjorde Arik Sharon en felbedömning. Palestinierna valde terrororganisationen Hamas att styra dem. Hamas hade aldrig en tanke på en modern stat där invånarna skulle kunna ha hygglig levnadsstandard och leva i fred med Israel. Hamas vill se en palestinsk islamistisk stat utan judar, inte bara på Västbanken och Gazaremsan, utan även omfattande Israel. De vill införa barbariska muslimska lagar som grundlag. Att dricka vin skall resultera i 40 piskrapp. Stöld ska bestraffas med avhuggna händer. Enbart judar som bodde i det engelska protektoratet 1917 och deras ättlingar får tillstånd att vistas i landet. Alla övriga 6 miljoner judar, varav många är överlevande från koncentrationsläger och deras ättlingar, skall återvända till Europa eller arabländerna.

Nu kommer det mest märkliga fenomenet: många svenska antiisraeliska institutioner och individer börjar stödja Hamas. Dessa institutioner – som t ex hjälporganisationen Diakonia, tidningen Aftonbladet, Palestinagruppernas ordförande Per Gahrton och Lars Ohly, partiledare för Vänsterpartiet – alla dessa gör ansprak på att vara feminister, men stödjer Hamas som förtrycker kvinnor. I Sverige stödjer de demokrati och i Gaza backar de upp en organisation som bokstavligen slaktade sina motståndare från Fatah. I Sverige är en del av dessa personer kända som vinälskare, men i Gaza stödjer de en lag som kroppsligen straffar vindrickande. Hur är det möjligt?

När hatet tar över får förnuftet stryk. Hatet mot den judiska staten är så starkt att det motiverar att inte protestera mot raketbeskjutning som är riktad enbart mot civila mål i Israel.

Jag har en del verksamhet i den svenska gränsstaden Charlottenberg. Jag kan föreställa mig vilka krav invånarna i Charlottenberg skulle ställa på svenska regeringen om de ständigt blev beskjutna av terrorister från Norge. Om vi har som krav att skydda våra barn och skolor i Sverige mot terror, varför skall vi inte stödja samma krav i Israel?

Skäms, ni som inte stödjer grundläggande mänskliga rättigheter oavsett var de skall tillämpas! Mina farföräldrar blev offer för nazismen i Europa. Detta kommer inte att hända igen!

Oded Meiri
ordförande Fred i Mellanöstern

Läs även andra bloggares åsikter om Oded Meiri, Hamas, Gaza, Västbanken, Diakonia, Aftonbladet, Palestinagrupperna, Per Gahrton, Lars Ohly, Vänsterpartiet, Israel, sharia, mänskliga rättigheter, nazism, Fatah, Ariel Sharon

Den arabiska TV-kanalen Al Arabiya meddelade igår (översättning på News Blaze), med hänvisning till Londonutgåvan av den arabiska tidningen Al Hayat, att Hamasmedlemmar i det palestinska lagrådet i Gaza genomdrivit ett lagförslag som knyter straffrätt till islamiska lagar.

Hamas members of the Palestinian Legislative Council in Gaza have approved a new bill “to implement Koranic punishments,” including hand amputation, crucifixion, corporal punishment and execution.

Några exempel:

• Den som dricker vin ska få 40 piskrapp.
• Tjuvar ska få händer avhuggna.
• Många andra brott skall straffas med hängning.

Dessutom finns en renodlat politisk dimension i den nya lagstiftningen:

Several laws are directed against Hamas’s Palestinian rivals, including a law intended to inhibit non-Hamas negotiators by sentencing to death anyone who was “appointed to negotiate with a foreign government on a Palestinian issue and negotiated against Palestinians’ interest.”

Palmecentret och dess förra generalsekreterare, Viola Furubjelke (s), har goda kontakter inom Hamas. Centret gör anspråk på att jobba för mänskliga rättigheter. Palmecentret har kommit med en strid ström av kritik mot Israel och beskyllningar för brott mot mänskliga rättigheter, men inte en enda uppmaning eller ett uns av kritik mot Hamas.

Viola Furubjelke (s), tidigare generalsekreterare för Palmecentret

I dagarna, när israeliska gränsstäder blir beskjutna av hundratals raketer fran Gaza och huvudmålen för dessa raketer är skolor och daghem, är det helt tyst från traditionella “Israelkritiker”.

Jag förväntar mig att den nytillträdde generalsekreteraren, Jens Orback, visar kurage och börjar kritisera Hamas och försvara mänskliga rättigheter även i s k palestinska områden. Jag förväntar mig att SIDA kommer att kontrollera om Palmecentret verkligen jobbar för mänskliga rättigheter i arabvärlden, och inte i propagandasyfte riktar kritik endast mot Israel.

Uppfyller inte Palmecentret dessa krav, så skall bidraget från SIDA minskas.

Jag hoppas att även vänstern i Sverige skall börja försvara de förtryckta i Gaza. Lars Ohly (v) deklarerade att han lämnade kommunismen bakom sig. Vågar man hoppas att han i riksdagen skall lägga en motion som uppmanar regeringen att villkora allt stöd till palestinierna med respekt för mänskliga rättigheter? Jag uppmanar också alla organisationer för mänskliga rättigheter att gå ut med ett gemensamt uttalande som uppmanar palestinska administrationen att tillsammans med Israel arbeta mot införandet av muslimska barbariska lagar i palestinska områden, inklusive Gazaremsan.

Oded Meiri
ordförande, Fred i Mellanöstern
Läs även andra bloggares åsikter om Al Arabiya, Al Hayat, Gazaremsan, Gaza, Hamas, Israel, Jens Orback, Lars Ohly, News Blaze, Oded Meiri, Palmecentret, sharia, SIDA, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Viola Furubjelke

Oded Meiri har skrivit ett svar till EAPPI. De tidigare inläggen i denna tråd finner ni här:

• Varför finns inga följeslagare i Sderot?
• Svar från EAPPI

Tack för svaret!

Om jag förstår er rätt så använder ni metoder som bara är applicerbara på civiliserat folk. Ni menar att er närvaro eventuellt dämpar våld från israeliska soldaters sida men inte från militanta grupper i Gaza. Ni menar Hamas, Islamiska Jihad och andra terrororganisationer. Vi är alltså överens om att fredliga metoder inte kan användas mot terrorister.

Då är nästa fråga – varför utövar ni inte era metoder på Västbanken för att skydda palestinier från våld som utövas av palestinska myndigheter, och varför skyddar ni inte judar som bor på Västbanken mot palestinska våldverkare? Slutligen, varför dokumenterar ni inte palestinskt våld mot israeliska soldater och civilbefolkning i Israel? Man kan vara emot ockupation och ändå verka mot våld.

Nästa fråga som ni måste ta ställning till är hur man skall behandla militanta grupper. Om ni ensidigt angriper Israel, och i Sverige sprider antiisraelisk information, i förhoppningen att det skall dämpa våldet – varför berättar ni inte om de brott mot mänskliga rättigheter som Hamas begår dagligen i Gaza? Slutligen fick jag inte svar på varför följeslagare turnerar i Sverige med en karta där Israel saknas.

Det är inte fel på ert program och på ert svar. Det är fel på hur ni agerar i verkligheten. En av initiativtagarna till följeslagarprogrammet, Michael Ellnemyr, som besökte oss för att starta en dialog, sa att följeslagarprogrammet inte fått den inriktning som dess ursprungliga mål stakade ut.

Menar ni allvar så bör vi träffas och tillsammans ge programmet en meningsfull inriktning för att främja freden och utöka respekent för mänskliga rättigheter i området. Jag ser fram emot en inbjudan.

Oded Meiri

Om terror, terrorister, terrorbekämpning och terroristsympatisörer

I förra veckan dog cirka 190 civila i en terrorattack som förmodligen utfördes av muslimska extremister från Pakistan. Bland de mördade fanns fem israeler. Ännu en i en rad av terrorattacker som dagligen drabbar världen: Indien, Irak, Pakistan och Afghanistan är några av de värst drabbade länderna vid sidan av Libanon, Syrien, Algeriet, Marocko och Israel, där terror förekommer oftare än i Europa och USA.

Bland de länder där antalet försök att utföra terrordåd är högst, kommer Israel på första eller andra plats. Israel är alltså ett land som har lärt sig leva med terror och att bromsa den. För mer än femton år sedan, när fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier var inne i en intensiv fas, då Rabin var premiärminister i Israel och Arafat var palestiniernas president, utfördes flera terrorattacker i veckan i Jerusalem och övriga Israel. Bussar, restauranger och festlokaler sprängdes av självmordsbombare på löpande band.

I Sverige väckte dessa massmord inget speciellt uppseende. Många organisationer som fördömde terrorn hade samtidigt förståelse för de palestinska ledande, som enligt deras uppfattning orsakade terrorn.

I svenska massmedier beskrev man terrorattackerna utan att visa empati för israelerna, så som man då, och även idag, visar empati för palestinierna. Sveriges Kristna Råd sände inte följeslagare för att följa judiska barn till skolan. Diakonia ställde inte upp på ”människornas” sida då. Svenska Kyrkan aktiverade sig inte för att förhindra terror och Vänsterpartiet lade inte motioner i riksdagen med frågor som: ”Vad gör Sverige för att stoppa terrorn i Israel?” Den allmänna uppfattningen inom dessa grupper var att Israel hade sig själv att skylla. De hoppades att terrorn skulle tvinga Israel till kapitulation och anpassning efter deras vilja som syftar till att Israel försvinner som judisk stat.

Israelerna anpassade livet efter omständigheterna och började en lång kamp mot terrorn, en kamp som omfattade både offensiva och defensiva åtgärder. En barriär runt Västbanken var mycket effektiv. Underrättelseverksamheten, som förhindrat många försök till terrordåd, är väl utvecklad. Eliminering av terrorister och arresteringar av terrorister ledde till en betydande dämpning av våldsaktiviteterna från palestinsk sida.

Försöket från Israels sida att överlämna Gaza till palestinierna och evakuera bosättningar var minde lyckat, eftersom palestinierna som motprestation valde att börja beskjuta israeliska gränsstäder.

Sammanlagt kan man konstatera att antalet terrorattacker minskade med över 95 procent, och stora självmordsattentat med många döda och skadade är nästan helt borta. Israel är det enda land som besegrat terrorismen. Detta är fakta som inte uppskattas av antiisraeliska organisationer som till exempel Diakonia, Bilda, Broderskaprörelsen m.fl. Dessa beklagar enbart de åtgärder som Israel vidtog för att eliminera terrorn.

Indien, Pakistan och andra asiatiska länder som drabbats av terror kommer inte att kunna klara detta som Israel. Men de har mycket att lära av Israel. Jag tror att Israel gärna delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper. Om världen var enig i frågan om terrorbekämpning och bekämpade terrorn där den finns, hade möjligheterna till total seger varit stora. Men så länge det finns människor och organisationer i västvärlden som visar förståelse för terroristerna, kommer bekämpningen att misslyckas.

Idag när vi sörjer 190 terroroffer i Mumbai uppmanas vi också att ställa upp för dessa länder och hjälpa dem med terrorbekämpning.

Oded Meiri

I mitten av november skrev FiMs ordförande, Oded Meiri, ett öppet brev till Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Nu har ett riktigt intressant svar inkommit:

Svar till Oded Meiri / Fred i Mellanöstern

“Varför finns inga följeslagare i Sderot?” 18 november 2008

Oded Meiri från föreningen Fred i Mellanöstern har skrivit ett öppet brev till Ekumeniska Följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, där han frågar sig varför det inte finns några följeslagare i den israeliska staden Sderot.

Följeslagarprogrammet fördömer raketbeskjutningen mot Sderot, liksom vi fördömer alla andra brott mot folkrätten. Vi har dock valt att placera vårt begränsade antal följeslagare på platser där vi vet att vår närvaro kan göra skillnad.

Följeslagarprogrammet arbetar med preventiv närvaro som metod. Detta innebär att programmet finns på platser där vår närvaro kan ha en våldsdämpande effekt. För att uppnå den effekten krävs att den potentiella förövaren är känslig för det “internationella ögat” som följeslagarna utgör. När följeslagarna är närvarande vid exempelvis militära vägspärrar på Västbanken, upplever vi att israeliska soldater beter sig bättre mot de palestinier som försöker passera vägspärrarna. Även israeliska soldater har vid ett antal tillfällen uppgett att de känner sig tryggare på grund av följeslagarnas närvaro vid vägspärrarna. Mot militanta grupper i Gaza fungerar inte vår metod, eftersom den internationella närvaron inte får förövarna att avstå från att skjuta Qassamraketer mot Israel. Därför har Följeslagarprogrammet ingen permanent placering i Sderot.

Förutom att vara en preventiv närvaro, vill Följeslagarprogrammet visa solidaritet med utsatta grupper, samt sprida information om situationen i regionen. Därför har följeslagare, när raketbeskjutningarna varit särskilt intensiva, besökt Sderot för att lära sig mer om invånarnas utsatta situation.

Sven-Bernhard Fast
Generalsekreterare
Sveriges Kristna Råd

Ella-Britt Eriksson
Ordförande
Ekumeniska Följeslagarprogrammet i Palestina och Israel

Öppet brev till Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).

De senaste två veckorna har det regnat raketer och bomber, avfyrade från den Hamasstyrda Gazaremsan, över flera israeliska gränsstäder. Civilbefolkning beskjuts av terrororganisationen Hamas, handlingar som utgör ett klart brott mot folkrätten – samma folkrätt som Sveriges Kristna Råds följeslagare hänvisar till när de dokumenterar påstådda israeliska övergrepp mot palestinier.

Genom att vara en internationell närvaro vill EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel) bidra till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet för utsatta grupper – såväl palestinier som israeler.

Detta kan man läsa på Sveriges Kristna Råds hemsida som beskrivning av följeslagarnas mål.

Vi föväntar oss att Sveriges Kristna Råd omgående flyttar följeslagare till Staden Sderot för att följa skolbarn till skolan, på samma sätt som de följer palestinska barn till skolan på Västbanken. Judiska barn i Sderot är en utsatt grupp. De riskerar livet när de går till skolan i Qassamregnet, och uppfyller därmed rådets krav på att vara en utsatt grupp. Följeslagare kan även uppfylla det krav som ställs av Sveriges Kristna Råd på att dokumentera brott mot folkrätten. Varje raket som träffar sitt mål, eller missar, lämnar spår efter sig.

Men i Sderot ser man inga följeslagare. De finns enbart på Västbanken, på den palestinska sidan, och därifrån publicerar de antiisraelisk propaganda. De sänds till de vägspärrar på Västbanken som finns för att förhindra terror.
Dessa människor, som tror att de jobbar för mänskligheten, utgör egentligen ett hinder för freden. Istället för att ha kontakter med både israeler och palestinier för att överbrygga motsättningarna, letar de efter händelser som de kan beskriva som israeliska grymheter. De kallar unga israeler, som gör militärtjänst med risk att falla offer för terror, för fascister.

Ni som ansvarar för att administrera programmet, och erhåller medel från SIDA, måste kunna förklara för oss skattebetalare varför ni inte uppfyller programmets syfte.

Ni måste kunna förklara varför ni betalar hemkomna följeslagare för att åka runt i Sverige och på ett ytterst ensidigt sätt skylla allt elände på Israel. Dessutom använder dessa följeslagare kartor som visar Palestina med Israel utraderat. Dessa handlingar avviker från programmets syfte, och från de villkor som ställs av SIDA.

Jag förväntar mig svar på mina frågor snarast.

Oded Meiri
ordf FiM