Lilarenköttsoppa = En soppa gjord av renkött som färgats lila av rödkålen, säger man kanske i södra Sverige.

Jag har värmt upp den idag, köttsoppa äter man flera dagar i rad. Det som hänt sedan sist är att potatisen också färgats lila. Ett kulinariskt hem, det är det. Lila potatis. Men så här såg den ut igår:

De andra grönsakerna är också hemodlade. Soppan blev nog inte mindre lila av morötterna vid namn Purple Haze. Jodå, jag köpte fröna bara för att jag tänkte på Jimi Hendrix-låten.

Just så här snygg är rödkålen. Som livets träd. Tilläggas kan, jag gjorde cole slaw av den i fredags. Den blev rosa. För övrigt gillar jag inte lila och rosa något vidare. Jag gillar jordfärger mer. Men gott var det.

Rödbetorna är svåra att misslyckas med har jag förstått – ja de blev helt ok även för mej. Kålrot (Halvans favorit) vill sig inte riktigt för oss men minst ett kok rotmos kan det bli och kanske ugnsstekt kålrot ihop med andra rotfrukter. Luktärtor, sommarmalva, rosenskära, sommarkyndel och persilja grodde dåligt. Kallt och blött i jorden då de såddes. Sockerärtorna sådde jag i början av juli och de blommar först nu. Och över alltihopa slingrar sig krasse – den levnadsglada!

Vitlöken som jag satte förra oktober var så fin vid midsommar. Jag skulle ha tagit upp den då så hade jag haft mjäll och god sådan. Jag gjorde inte det.

Första omgången squash frös och sen kom den igång lite sent. Ännu inte många att skörda men håller vädret sig varmt hinner många mogna. Det bästa jag vet att göra av dem är inläggning typ ättiksgurka. 

Dillen blev mycket fin i år, helt märkligt fin. Jag sådde en sort som var en blandning av kron- och bladdill. Kronorna till buketter och utsmyckning och bladen till matlagning. Så HÄR såg det ut i maj.

Äppelträden har rätt mycket fin frukt. Vi kokade 5 kg mos i onsdags kväll på sommaräpplet Säfstaholm. Moslagret finns i matkällaren. Det blir till att sylta, mosa och marmelada vid flera tillfällen. Eller torka äppelringar.

Plommonträdet dignar av frukt, klasar som vindruvor. Vi har plockat fallfrukt och kokat marmelad och sylt. Bakat pajer. Mycket mer ska det bli. Jag tycker det är fantastiskt roligt,  för de senaste åren har karten härjats av insekter. Det är ca 10 år sen trädet gav så här bra frukt. Jippi!

I gårdagens sallad blev det ringblommor, som är både vackra och väldoftande. De får mig ofta att associera till te, så jag måste ha druckit sådant med ringblommor. De är också ett färgglatt barndomsminne från nordvästra Skåne. Den typiska smaken försvinner något i mängden av andra ingredienser i den här salladen, men det är också en tuff tävling. Hemodlade tomater är överlägsna med sin fantastiska smak och rädisor är så härligt enkla att lyckas med själv.

Ingredienser som inte syns på bilden är mynta, romanasallad och grönkål. Grönkål kan annars med fördel skördas efter första frosten – den sägs bli ännu godare då – men jag gillar de mindre spädare bladen och vi har mängder, så vi har både fryst in (ska funka utan förvällning. Har dock inte tinat och smakat än), ätit rå och sett till att det ändå kommer att finnas till vinter. God och vacker mat behöver inte vara svårare än så här!

Vems är felet? I artiklar i Norrbottens Kuriren anklagar alla varandra. Är det den thailändska regeringen, de svenska bäruppköparna eller de thailändska bemanningsföretagen. Eller är det de svenska ungkarlarna som trampat upp stigen eller är det Mammon?

Jag tycker så synd om thailändarna som tagit stora lån i hemlandet, pantsatt det lilla de äger för ett desperat försök att tjäna pengar. Vad driver någon att lämna familjen under dessa omständigheter, att resa till andra sidan jordklotet och ta ett jobb som inga svenskar vill ha? Förmodligen fattigdom.

På något sätt kanske vi svenskar får upp ögonen:

Thailändare står inte bara och ler vid stranden åt oss rika nordbor. De lever många gånger under vidriga förhållanden. Med ett styre av landet som inte är vad vi skulle vilja ha i Sverige. Den intresserade kan läsa Amnestys rapport från 2008.

De kommer till Sverige för att fly fattigdomen. Somliga får det bra. Andra inte. Thailändska kvinnor är den etniska grupp förutom den svenska som har flest besök på landets kvinnojourer.

Redan innan detta med strejken har jag varit förundrad över hur det kan löna sig att resa från andra sidan jordklotet för att plocka bär. Redan då människor från baltänderna och Vitryssland kommer undrar jag; Går det ihop? Bensinen kostar ju för dem också. Det är klart, man ser ju att alla bärplockarna har långa arbetsdagar, och de är fem stycken i bilen. Är det så att vi svenskar är för lata? På gott och ont lever vi faktiskt i ett land där man kan få pengar för att göra ingenting.

Är vi för snåla? Kanske vi västerlänningar måste börja betala för syltburken vad den egentligen är värd? Vi måste nog definitivt uppvärdera de norrbottniska bären. De är h-v-s mycket godare än andra bär. En norrlandsplockad bärburk ska naturligtvis, likväl som en norrlandskörd bil, kosta mer.

Personligen är jag skeptisk emot att köra mat över hela världen i onödan. Likaså arbetskraft.

På Konsum är ärtskidorna, även om de heter sugarsnaps, från Kenya. Mina sockerärtor som jag sålde igår är billigare, och godare. Jag ser ju att det tar tid att plocka. Tid är det inte lönsamt att avsätta i detta land, som betalar folk för att vara lediga.

Inte missunnar jag kenyanerna sin inkomst. Men jag tycker att det räcker om man importerar ärter på vintern. Under vår korta sommar borde det finnas någon som kan plocka ärtskidor, någon som sitter hemma och inget hellre vill än att komma ut i arbete.

Om jag plöjer upp en ärt- och bönodling på några hektar. Skulle jag då vara tvungen att importera arbetskraft? Eller skulle svenskarna vilja betala vad de kostar? Jag kan meddela att de kenyanska sugarsnapsen kostar runt 140 kronor/kg, inte är de billiga. Thailändarna får omkring 15 kr/kg för blåbären. Om jag betalade någon 15 kr för att plocka ärterna. Det måste väl löna sig? Nog är bönorna mer snabbplockade. Och lättare att hitta…till en rimligare bensinkostnad.

Men blåklockorna frodas på gammal torr vall.

Morgonens skörd. Incas, Hög körsbärstomat och Chocolate cherry samsas med vita smultron

Det är trevligt att odla och att gå ut och hämta färska råvaror från sin egen trädgård. Jag är en man som gillar att se saker växa. Vi har en liten uteplats  (bara 25 kvadratmeter) som är vår odlingslott. Här odlas tomater, chile, kryddväxter, bladpersilja, smultron, björnbär, vin, vitlök, rödbetor mm. Det mesta går att äta, men lite prydnadsväxter finns också. Uteplatsen är skyddad och kan nästan jämföras med ett växthus.

Just nu börjar tomaterna ge avkastning. Under augusti och september är det tomattid och bordet dignar av tomater i olika former.  (Under oktober kommer lika mycket, men då brukar vi vara  ganska trötta på det.) Frun har gröna fingrar så i år satsas på mångfald. Vi har åtta tomatsorter i både land och kruka:

• Chocolate cherry
• Hög körsbärstomat (Supersweet)
• Green grape
• Incas
• Gardner’s delight
• Brandy (Cherry brandy)
• Ildi
• Black cherry

Det är inte så tokigt med färska, solvarma tomater. Min favorit just nu är Chocolate cherry. Den är söt och kryddig.

Som månskensbonde vill jag ha regn. Ingen minns längre när det regnade sist i Överkalix. Så nu vattnar jag kålen, samtidigt som jag sitter vid datorn. Har en träff ikväll, med en fiiin middag. Och ett vernissage.

Och så ska jag försöka övertala kompisen om att det är nu, och ingen annan tid på året, som vi ska simma över Djupträsket. Det är cirka en kilometer. Vid vår ålder behöver vi nog en följebåt. Så då måste tidsplaneringen stämma med andra också. Men jag känner att jag har koll på dagens struktur, bara jag nu slutar svamla.

Växthuset är nästan färdigt. Äng och asprötter har gett vika för grönsaker som växer så det knakar.

Senaste tidens framgång med belysning och förodling har fått mig att fundera på det igen. Tanken är att ha ett semi-slutet system som minimerar omplanteringar och vattnar sig själv.

Dock är färdiga system antingen brutalt dyra och/eller säljs av webshopar som verkar ha odling av örter som man tillverkar rep av som främsta mål. Inget  av detta är lockande.

Det verkar finnas ett antal sätt att lösa problemet på:

1. Vätska med bubblor i. Man hänger växter i krukor i en hink och skickar i en akvariebubblare. Detta gör att rötterna syresätts samt har tillgång till näring och vatten.
2. Ett lutande plan som vätskan får rinna över, växterna har sina rötter på planet.
3. Ebb-och-flod, man dränker substratet med vätska, sedan töms kärlet ur igen, osv.
4. Spraya rötterna med en dimma av näringsvätska. Detta strök jag direkt, dels verkar det svårbyggt, dels slår legionellaskräcken till. Finfördelat vätska vid växthustemperatur, nej tack.

Realistiskt så är det alltså något av de tre första sätten som bör väljas.

(1) är busenkelt att bygga, skaffa en luftpump, klart. Dock tror jag att det är svårt att få det att fungera med “små” plantor som inte har ett fullt utvecklat rotsystem. Då ett av målen är att slippa plantera om i onödan, så verkar detta sätt inte lösa problemet.

(2) På samma sätt som (1) verkar detta kräva plantor av en viss storlek. Det är lite mer invecklat att bygga, men biltema har billiga pumpar. Det känns som om flödet kan bli svårkontrollerat och att det kan bli svårt att få alla plantor att få näring. Stopp på grund av överväxt etc.

(3) Detta verkar mest attraktivt. Det bör fungera med mindre plantor om man justerar volymen vätska i systemet, får de växa i stenullsbitar av lämplig storlek kanske inte ens det behövs, utan man kan få ett system som kan ha växter i olika fas. Dock är bygginsatsen större än för 1-2, man behöver minst en pump och någon sorts styrenhet. Internet påstår dessutom att denna typ av system är mindre känsligt för infektioner.

Planen är alltså att prova alternativ tre.

Idag har jag plockat fläderblommor. En del ska jag torka till te, en del har jag fryst in i iskuber att förgylla drinkar med och ytterligare en del ska bli flädersaft. Jag hittade ett recept på okokt sådan, så det ska bli mycket spännande att smaka. Jag älskar flädersaft och har varit bortskämd med en mor som gör underbar sådan, och som blir tuff att slå. Den ska stå och dra någon dag innan jag kan smaka. Återkommer med smakrapport.

Och mycket vattnande blir det, och kålodlingen ska skötas om. Tur att det är nära att kasta sig i vattnet. Båtar ska ses över. Och ännu mer planteringar. Jord ska flyttas. Slangar ska flyttas.

När värmen var som värst på eftermiddagen, kom jag att tänka på min gamle numera avlidna polare. Han gillade inte värme, och tyckte bara att det var en plåga. När det var varmt brukade han enligt egen utsago ligga och trycka som en hund under en sval timring.

Jag tänkte att han hade nog rätt, igår, när jag skulle skotta den sista jorden från traktorskopan. Det gick inget mer, jag kastade mig bakom en enbuske medan mannen fick göra arbetet färdig.

Men det är skönt med värme. Dessa ljumma kvällar. I natt skulle vi dricka kaffe kl.01. Jag sattte mig ute först, men då ändrade jag mig. Det var nog med uteliv för idag.

Någon hjälp med hur jag ska göra med mina små yngel har jag däremot inte hittat än.
Ska låta bli att släcka rampen inatt så inte temp-skillnaden blir så stor iallafall.
Det är korkat nog det enda jag kan komma på just nu.

Ska kolla in det där med jordakvarium närmare.

Det har kläcks fram en massa små yngel.

Dessvärre har temperaturen varierat så mycket mellan dagarna och nätterna sista dagarna så mina små dör om natten.

De finns någa få kvar och jag önskar jag hade ett större akvarie att ha dem i istället för 12-l-burken för att kunna stabilisera temperaturen alltså.

Få se hur allt går nu då.

]]> http://ordvinden08.wordpress.com/2009/06/24/27%c2%b0c/ Wed, 24 Jun 2009 11:27:09 +0000 ordvinden08 http://ordvinden08.wordpress.com/2009/06/24/27%c2%b0c/ Om jag nu ska leka dagbok, så har jag varit förkyld i snart en vecka. Jag har börjat känna av bihålorna och lungorna i ett par dagar, halsontet börjar ge sig. Men det är bara att slita på fältet, och vattenbristen är ju inte i klass med Sahara än. Det är tungt, på febergränsen, att vara ute och jobba i +27. Lite komiskt, jag har inte varit en gnutta förkyld på hela vintern.

Men jag är optimist:

Jag försökte kurera mig igår genom att slänga mig i Djupträsket. Jag trodde ett tag att jag blev bättre, men inte. Vad skönt att vara 46, man får i alla fall får bada när man är förkyld. Mamma (84) vet inget….

När man är sjuk, får man vänja sig med att gå sakta och planera stegen. Det man inte har i huvudet, får man ha i benen – fast tvärtom.

Hatt: suveränt mot solen. Jag har blivit beroende av Robinson-Björns skinnhatt från Australien. Lika bra i regn.

Jag tror fortfarande på bad i sjön. Måste bli bra. Jag ska snart göra ett till försök, när jag nu varit inne och vilat.

Sinova, naturläkemedel från Apoteket, hjälper mot besvär i bihålorna. Om man tror.

Ingen Ipren. Även om jag lätt får värk i leder, tror jag inte på febernedsättande. Jag tror att det är meningen att kroppen ska vara varm för att man ska bli frisk. Undantag för olidligt hög feber; vid exempelvis lunginflammation eller halsfluss.

Det här med värme och kyla är komplicerat. Om jag har hög feber, håller jag för det mesta på att frysa ihjäl. Men nu är jag inte tillräckligt sjuk, så då blir det Djupträsket.

Förr hade de kall- och varmbad till allehanda tokiga människor; så jag kanske också blir normal. Är man riktigt optimist kan man nog bli av med både fysiska och psykiska defekter.

Det är få gånger jag mår så bra som när jag får sitta och självtorka i solen efter ett dopp. Speciellt när jag doppat huvudet i älven. För där luktar det så…..älv.