Det er mange som har en mening om NAV. Reformen har kostet tårer, sykemeldinger, frustrasjoner og maktesløshet. Brukere er fortvilte, nav ansatte er oppgitte, politikere angrer og Saglie sover ikke godt om nettene.

Det er ingen tvil om at reformen ble mer komplisert enn forutsett og de gode intensjonene strever med å bli synlige i alt det nye.

Vi som jobber i NAV vet jo at det skjer mye positivt også – hver eneste dag. Nye utfordringer løses. Vi samarbeider mer tverrfaglig og tverretatlig og vi finner fram til flere og bedre løsninger for mange enn det vi klarte før.  Jeg en av dem som gjerne understreker dette i ulike sammenhenger. Vi er på vei. De gode historiene krydrer hverdagen og gir oss mot og troen på at vi er på riktig sted, til riktig tid og i riktig retning.

Til tross for dette tror jeg det er sunt at vi stanser opp litt og dveler ved den kritikken NAV har fått og hvorfor. Hva er årsaken til at det finnes mennesker som må vente i flere måneder før de får pengene sine? Hvordan kan noen med særskilte behov gå arbeidsledige i årevis uten å få snakke med en veileder? Hvorfor forsvinner papirer som sendes til NAV – kontoret og hva i all verden er årsaken til at mennesker som trenger oss får feil informasjon eller får returnert søknaden sin etter 5 måneder fordi de manglet et kryss eller et dokument?

Med en master i planlegging og organisering og en genuin interesse for organisering og endringsprosesser, burde jeg produsere svarene på løpende bånd. Det gjør jeg ikke. I stedet undrer jeg på om det ikke nettopp er det som er skjedd her med NAV-reformen, at statsvitere og teoretikere har produsert samtlige moderne og ”lure” ideer på samlebånd og mestret det kunststykke å selge dem inn til politikerne som en felles nevner på alt som var feil i offentlig sektor. Uansett, om jeg aldri så mye har vært en stor talskvinne for endringer av norsk byråkrati, ser jeg fordelene også med det trause, trygge og forutsigbare. I hvert fall når det gjelder menneskers inntektssikring.

Organisering – en lek for de intellektuelle

NAV er en moderne reform som har slukt et bredt spekter av moderne ideer om organisering. Istedenfor å endre bit for bit over tid for så å tilpasse og justere den til helheten, satt kloke hoder seg ned på hvert sitt kontor og fordøyde populistiske organisasjonsteoretikere og konsulenters livlige fantasier og plukket ut de mest slående ideer, modeller og metodikker. Disse ble sprøytet inn i ” den store og eneste løsningen” og lappet sammen til det vi i dag kaller NAV.

Jeg er opptatt av alle de menneskene som betaler prisen for en utrolig elendig planlagt reform. Glemt var konsekvenser. Glemt var menneskene som var i organisasjonen fra før, deres evner og begrensninger. ”Gamle” konservative teorier om menneskets behov for å delta og bidra i planlegging og målsetting ble parkert allerede i innledningsrundene og Human Resourch forståelse og tenkning ble skjøvet over på noen få personer som opererte i ytterkantene for å lage struktur og registreringssystemer.

Human Resourch rammen minner oss om at organisasjoner også kan bli fremmedgjørende, umenneskelige og frustrerende, slik at mennskelige talenter blir sløst bort og mennesker ødelagt. Dette har ikke NAV og skattebetalerne råd til. Jeg tar for hardt i selvfølgelig, men tror likevel det finnes streif av sannheter i også denne overdrivelsen.

Læring

Mennesker er forskjellig. De trenger ulik tid for å lære seg nye fagsystemer, metodikker og datasystemer og mange av dem klarer ikke “multitasking” eller å lære nye fagområder ved å surfe på overflaten. Læring krever tid, refleksjon og ro – ingenting av dette er tilstede i NAV. Å bygge opp ny kompetanse koster med andre ord tid og ressurser. Økt bemanning, tilførsel av eksta ressurser, avlasting fra andre kontorer osv. er helt nødvendig.

Men det er noe mer her som jeg tror handler om individets behov – eller tilfredsstillelse av individets behov.Dersom vi ikke trives og kjenner at vi ikke kan utvikle oss positivt i organisasjonen, når f.eks. arbeidsdagen er full av stress og dårlig planlegging, lite forutsigbarhet osv, vil mennesker lett kjenne at de ikke får tilfredstilt sine behov og ønsker. Dette fører igjen til at evnen til læring reduseres. Man lærer ikke i kaos eller når man vet at man aldri når i mål med dagens oppgaver.

I et organisatorisk perspektiv, er det også utrolig at etaten er blitt delt og tappet for ressurser, uten tanke på hvordan kompetansehullene skulle fylles lokalt. Oppfølgingsarbeidet overfor brukere med langvarige og sammensatte behov er en sentral begrunnelse for at NAV – etaten opprettet regionale forvaltningsenheter for saksbehandling og vedtak som ikke krever direkte bruker kontakt. De lokale NAV – kontorene skulle frigjøres fra dette forvaltningsarbeidet. Oppgaver ble fjernet, men beregningen av hvor lang tid det tok å utføre oppgavene som ble igjen (derav alt dobbeltarbeidet dette medførte), fikk strykkarakter.

Det som det også  viste seg var at det ikke ble noen tidsbesparelse. Så lenge alle papirer skal skaffes og alle skjemaer utfylles lokalt, ble det derimot ineffektivt at ikke lokale saksbehandlere fikk fatte vedtakene.  Det ble også en tabbe å trekke ut stønadsfaglig kompetanse til forvaltningsenhetene. Denne kompetansen er nødvendig lokalt og førte til at de som ble igjen ikke var dekket opp med kompetanse. Det er disse kompetanse hullene som lokalkontorene strever med å fylle. Som NAV-leder fikk jeg et kontor å lede uten medarbeidere med trygdekompetanse. Sosionomen gjorde så godt de kunne, men frustrasjonen var stor – både fra legene, medarbeiderne og brukerne.

Generelt mener jeg at lokalkontorene sliter med å lære opp nyansatte. Utsagn som; “Jeg kvier meg mer og mer for å spørre om hjelp – ser jo at alle har så mye å gjøre”… eller; “Det er nesten helt utrolig, her blir jeg kastet rett inn i saksproduksjonen uten noen som helst opplæring. Hvordan er det mulig å legge så mye ansvar til ufaglærte..”, er ikke ukjent ute på lokalkontorene. Lederne gjør nok alt de kan, men planleggingen av opplæringen og oppgavefordelingen burde diskuteres ettertrykkelig lokalt – spesielt ved nyansettelser. Det er ikke samsvar her, mellom behovet for opplæring og oppgavemengden til de som skal lære opp andre.

• På bildet: NAV – ansatte – ikke arbeidssøkere

Å være underveis

Jeg er helt overbevist om at alt er blitt gjort i beste mening og med stort engasjement og jeg vet selvfølgelig at omstilling ikke er en enkel sak for noen. Jeg skal også være den første til å understreke at vi har et ansvar, alle vi som jobber i NAV, ledere som medarbeidere, å rydde opp i kaoset som råder. Vi gjør det også. Hver eneste dag, kommer rutiner og systemer på plass og vi lærer mer og mer om hvordan vi kan få sakene unna på faglige og forsvarlige måter. Det er heller ingen tvil i min sjel om at NAV vil lykkes. Reformen er for viktig til at den kan misslykkes.

Det jeg har problemer med er at vi ikke klarer å gjøre en god nok jobb underveis og at mennesker som er avhengig av våre tjenester blir skadelidende. Jeg kan nesten ikke forestille meg hvordan jeg selv ville reagert dersom jeg måtte vente i flere måneder for å få saken min behandlet eller dersom jeg fikk stans i mine dagpenger fordi en saksbehandler hadde glemt å forlenge tiltaket jeg var i. NAV skal skape trygghet og forutsigbarhet for de som blir berørt av lavkonjunkturer, sykdom og vanskelige livssituasjoner – NAV skal definitivt ikke bidra til ytterligere fortvilelse og usikkerhet. Jeg nekter å godta det.

Det ulmer i organisasjonen jeg selv er en del av og jeg skriver dette fordi jeg er blitt uendelig betenkt. Ikke pga. ideen, målene og nødvendigheten med reformen. Disse støtter jeg. Det er helt nødvendig å få flere i arbeid og færre på trygd for at velferdsstaten Norge også skal være det i framtiden.

Jeg er betenkt fordi flere og flere rundt meg gir uttrykk for resignasjon og oppgitthet over oppgavene de er satt til å løse. Jeg reagerer når så mange sier at de er slitne og oppgitte og plages med stress og høyd blodtrykk. Jeg blir også urolig når dyktige fagfolk vil søke seg bort  og jeg blir stressa bare ved tanke på at nye medarbeidere vil komme inn i organisasjonen uten bakgrunn fra trygd og arbeid, for så å lære seg NAV faget av mer erfarne kollegaer som har mer enn nok med sitt.

Det jeg konkluderer med er at NAV ikke har mestret å få til en god tilpasning mellom individ og organisasjon. For at NAV skal lykkes må de finne meninsfylte og tilfredsstillende arbeid til hver enkelt mendarbeider, oppgaver med substans og mening som alle fatter vitsen med. Ikke slik det er i dag, at man må bruke tiden til å “snu oppgavene” på databenken, som man verken har tid eller forståelse nok til å gå i dybden av. Når organisasjonen klarer å luke bort det unyttige, kan de få de mennskelige talentene og den mennkelige energien som de trenger.

Lunsjen med Saglie

For en tid tilbake var jeg en av de heldige utvalgte som fikk spise lunsj med Tor Saglie, direktøren i NAV. Han svarte godt på spørsmålene våre, men den virkelige utfordringen hver og en av oss opplever ble ikke løftet fram. Saglie fikk se den polerte overflaten, selv om enkelte spørsmål rørte i overflaten og signaliserte lett at systemet hans ikke fungerte. Jeg var svært fornøyd med lunsjen og bildet av meg og Saglie(:-D), men i etterkant ble jeg mer og mer skeptisk til hele opplegget.  Hvis jeg hadde vært Saglie ville jeg ha spurt medarbeiderne om hvordan de ønsker at arbeidsdagen skal være. Hvilke oppgaver mener det er viktig å prioritere og hva burde velges bort.Ikke minst, hvordan – kjære ressurser, mener dere at vi skal nå i mål med dette enormt store prestigeprosjektet.

Uansett, hvor gode slike spørsmål er, er jeg ikke sikker på om vi ville fått svar. Fagfolk i byråkratiet vil ikke tape ansikt. De gir uttrykk for at de har kontroll, og har de ikke det – vel så sykemelder de seg for å skjemmes og sørge for seg selv. Dette er vel også litt satt på spissen, men når man ikke har fått deltatt i utformingen er det muligens ikke like motiverende å delta aktivt for å rette opp alt som gikk galt. Man skyver istedet ansvaret oppover – til de som svært ofte ikke kan fagområdene og alle delprosessene. Underveis pulveriseres ansvaret og folk blir slitne og drittlei av å jobbe etter innfallsmetoden hver eneste dag. Har man ikke tillit til ledelsen, vil man heller ikke gjøre dem gode.

Utfordringene hver enkelt av oss opplever

Så hva er det? Hva er det vi ikke sier om vår egen arbeidsdag og den nye organisasjonen som er i ferd med å vise sitt sanne ansikt? Jeg tror det er svimlende enkelt. Fagstoltheten, gleden og tryggheten over å mestre arbeidsoppgavene man tidligere mestret til det fullkomne – vakler.

“Jeg har alltid betraktet meg som en dyktig fagperson. Nå er jeg nervøs før samtalene med brukerne ford jeg vet at jeg vil få spørsmål jeg ikke kan svare på. Jeg har ikke klart å lære meg alt. Føler meg som en lærling etter 20 år i etatet”, sier en frustrert ansatt

Den helhetlige forståelsen er blitt borte og større og større deler av jobben vi er satt til å gjøre gir ikke lenger mening.Vi ser ikke vår egen rolle tydelig nok. Kan ikke nok. Må jobbe med saker og fagområder, vi ikke har lært oss. Endringene skjer for kjapt og uten deltakelse og sammenhengen er blitt borte.

En av våre nye medarbeidere illustrerte dette. Han hadde vært borte en uke og kom full av mot og energi tilbake på jobb. Da dagen gikk mot slutt, sa an betenkt; “Vi har sannelig litt av et ansvar. Flere av brukerne mine har fått stans i dagpengene sine fordi ingen har utført oppgavene min mens jeg var borte”. Nei, ingen hadde gått inn på hans arbeidsbenk – den enkelte har ansvaret selv…

Det han også indirekte sa, var at han ikke før nå faktisk forstod det enorme ansvaret han var satt til å forvalte. Jeg tror dette handler om opplæring, bakgrunn og erfaring og det faktum at oppgavene er blitt fremmedgjorte. Det er så mange av dem at vi glemmer å se menneskene bak dem. Og bare for å nevne dette, personen jeg nevner her er ingen hvem som helst. Han kommer fra privat sektor, har hatt en viktig lederstilling med høye krav til egne prestasjoner, er intelligent, ansvarsbevisst og oppegående på ufattelig mange områder. Møte med NAV ble likevel et stort sjokk for han. Ikke fordi han må forholde seg til folk som ikke er dyktige, men fordi arbeidsmengden er så ufattelig stor og ansvaret så ubegripelig tyngende

En annne av mine kollegaer uttrykte dette enda enklere da hun sukket resignert; ” ”Jeg har gjort mitt beste i dag. Det er ikke nok, men jeg klarer ikke mer”. Det er ikke spesielt hyggelig å gå hjem hver dag med følelsen av å ikke strekke til eller å vite at neste dag nok engang vil gå med til brannslukking – og ikke planlagt og målrettet arbeid. Brukeren som måtte legge brunosten tilbake fordi pengene uteble , skulle nok også ønske at hun hadde tid til å prioritere akkurat hennes sak den dagen.

Vi gjør så godt vi kan, likevel når vi aldri i mål. Spekteret av oppgaver er blitt for stort. Datasystemene genererer for mange av dem hver eneste dag og det skilles ikke godt nok mellom hvilke av oppgavene som bør prioriteres først. Skal vi løse alt må vi øke ressursene. Skal vi klare dette med de stillingshjemlene vi har, må vi velge bort en masse av disse oppgavene og forenkle prosessene vesentlig. Flere og flere som jobber i NAV understreker dessuten at 70 % av arbeidsdagen går til å løse disse oppgavene datateknisk på fagsystemene. Tid som kunne vært brukt til samtaler med brukere som trenger oss mest.

Som NAV -leder kjempet jeg en fullstendig håpløs kamp for å få mer ressurser til kontoret. Det som forbauset meg var at svært få av de andre lederne våget å kjempe denne kampen. Min fylkesdirektør begynte møtene med meg med å si; “Hvis du nok engang begynner å snakke om behovet for flere stillingshjemler, avslutter jeg møtet”. På ledermøtene var aldri ressurser et tema. Den som tok dette opp var meg, og da ble det gjerne stille… Jeg kjempet og tapte denne kampen, og det var ille å møte mine medarbeidere dag etter dag – uten å kunne gi dem det de trengte mest. Hjelp til avlastning, slik at de fikk lært seg nok om fagene og konsentrert seg om den viktige oppfølgingen av brukerne. Det som videre forundret meg er i hvor liten grad de hovedtillitsvalgte bidro for å løse vakuumet etter kompetanse og ressurser. For meg fremstod de som nikkedukkene til topledelsen – uten egne meninger og uten makt til å rydde opp.

Saglie og co må gjøre en kraftinnsats

Jeg er overbevist om at de ansvarlige for NAV må gjøre en kraftinnsats her. Saglie må bøye nakken og innse at dette har gått for langt alt for fort. Vi skal gi mennesker muligheter! Det kan da ikke være nødvendig å gape over alle – selv de som er fult kapable til å finne se en jobb selv.

La de ressurssterke få dagpengene sine, men gi de private rekrutteringsbyråene muligheten til å følge dem opp! NAV kan gjennomføre behovsvurderingen, men først et etter år som arbeidsledig kan oppgaver i tilknytning til dem poppe opp på våre datamaskiner…. Våre innholdsrike fagsystemer lager oppgaver på alle, og gud hjelpe meg dersom oppfølgingsstatistikken går ned fordi vi tilfeldigvis har 100 permitterte som ikke får sin veiledningssamtale.

Saglie og politikerne må ta et valg her; skal NAV kontoret være den brede poren inn og ta imot alle, der avklaringer gjøres, men der opfølgingen flyttes ut. Eller skal NAV – kontoret faktisk håndtere oppfølging, der det er oppfølging av brukere som blir den nye fagligheten i NAV. Sånn som det er i dag, så skal NAV kontoret være alt – og det tror jeg rett og slett blir for mye av det gode.

Saglie og politikerne våre får en viktig oppgave i denne ryddesjauen. De må sette seg ned og se skikkelig på byggverket de har delt opp i så mange ulike funskjoner. Dette har kostet skjorta til skattebetalerne og ført til et vannvittig byrålratisk dobbeltarbeid i NAV. Mellom disse ulike kollossene flyter viktige papirer, vedtak og vurderinger og hver eneste hånd som rører rundt i prosessen bidrar til at tiden går og utbetalingene lar vente på seg.

Felles innsats

For å snu denne utviklingen tror jeg at alle også må bidra. Lokalt må vi sette oss ned å planlegge vår arbeidsdag og organisasjon i detalj og i denne jobben må vi velge bort med hard hånd.

Vi må finne fram til grensesnitt som fungere og vi må tydeliggjøre hver eneste oppgave, ansvarsområde og måltall. Når vi har gjort dette, må vi vurdere vårt resultat iht. til mange og gjerne motstridene målene som produseres fra oven. Ledere såvel som medarbeidere, må vise initiativ og mot for å rydde opp i kaoset og bygge opp en forsvarlig og nødvendig organisasjon som gir mening der mennesket er i fokus. Både de som trenger våre tjenester og de som jobber hver dag for å gi dem disse.

Vi kan ikke gjøre alt – heller ikke alt som kreves av oss i dag, men vi kan sørge for at de som trenger oss mest får den oppfølgingen de har krav på. I vår planlegging må vi også legge inn gode soner for opplæring av oss selv og av nyansatte. Kompetanse mulighetene finnes i NAV, men vi sliter med å tilegne oss alt det nye når hverdagen er så hektisk. Å mestre ny arbeidsmetodikk og regleverk, vil gi oss trygghet og fagstoltheten tilbake.

Først når vi har ryddet opp lokalt og kvalitetssikret hver eneste oppgave og hver eneste medarbeiders rolle og ansvarsområde, kan vi ta stegene videre.

I ryddeproessen lokalt, bør også så mange som mulig  inkluderes. Vi må dele ansvaret, målene og implementeringen av endringene slik at hver enkelt av oss forstår vår rolle i helheten. Dersom vi velger å løse utfordringene på denne måten, vil det kanskje bli mulig å gå hjem fra jobb og vite at vi har gjort vårt beste – og sannelig holdt det mål også i dag. Skaper vi større deltakelse og fellesskap vil NAV reise seg som en aktiviserende, spennende og fruktbar organisasjon både for enkeltmenneske og for systemet.

Og avslutningsvis vil jeg oppfordre samtlige ledere i NAV til å våge å lytte til kriitske røster – både utenfra og fra vår egen organisasjon. I kritikkens fundament kan det faktisk finnes konstruktive løsninger. Makten har mange ansikter og byråkratiet biter seg selv i halen dersom de ikke evner å ta inn over seg konsekvensene av teoretikernes ville parringsdans.

I media har det valsat uppgifter om att försäljningen av ekologiska matvaror har minskat. Inte alls sant. Det är ökningstakten som har minskat. Försäljningen ökar men inte lika mycket som tidigare år. Kanske inte så underligt i krisens spår. Och framförallt inte anmärkningsvärt när SCB rapporterar att vi köper mindre (=billigare) mat.

Jamen, säger kritikerna det handlar ju om så  små mängder. Ja, procentuellt är 3,4 % av all  försäljning av livsmedel och alkoholfria drycker inte så mycket. I reella tal blir det en ansedlig hög med pengar. Och fortfarande ökar efterfrågan mer än antalet nya ekologiska produkter på den svenska marknaden.

Med större utbud ökar också försäljningen visar tydligt uppgången av försäljningen av ekologisk fisk. Från ynka 0,3 % av totala mängden såld fisk 2007 har den ekologiska fisken tiofaldigats till 3 % år 2008. Var det inte då som Coop, Axfood och ICA kom med sin ekologiska torsk?

Inom den offentliga sektorn är andelen ekologiska matvaror betydligt högre. Hela 9,3 %  är ekologiskt producerat utslaget på hela landet. Regeringen har som målsättning att siffran ska öka till 25 %.  Och det har två kommuner klarat.

Allra bäst är Lunds och Uppsalas kommuner som kommit upp till 25,1 %.  Och detta inom budget. Matkostnaderna har alltså inte ökat.

Regeringen er i gang med at undergrave velfærdsstaten. Modellen er for det første at lade være med at investere i den offentlige sektor.

Inflationen sørger så for resten, da der reelt år for år vil blive færre og færre penge til den kommunale service og dermed til velfærden. For det andet giver VKO ekstreme overbetalinger til det private for at overtage traditionelle offentlige opgaver. Her tænker jeg på den næsten hele mia. regeringen gav privathospitalerne i overpris. Jeg græmmes, når jeg tænker på, hvor mange operationer, vi kunne have gennemført på de offentlige sygehuse for de penge.

For det tredje giver regeringen enorme skattelettelser til de rigeste i samfundet.

Som Socialdemokrat har jeg intet ønske om, at skatterne skal på himmelflugt, men skal vi virkelig stå model til nedslidte skoler, plejehjem og daginstitutioner, hullede veje og forringet serviceniveau i kommunerne? Hvor er den økonomiske og velfærdsmæssige ansvarlighed henne?

Det velfærdsmæssige fokus vil i de kommende år ligge på børn, ældre og et bedre sundhedssystem. Det er velfærdsopgaver, der i det daglige varetages af kommunerne. Derfor er det kommende kommunal- og regionsvalg et spørgsmål om ansvarlighed. Det er på tide at sige fra til regeringens velfærdsforringelser.

Den offentliga sektorn, driven med skattemedel för att alla oavsett ekonomiska situation ska ha tillgång till sina basala mänskliga behov som utbildning, sjukvård och barn- och äldreomsorg, har länge varit det socialdemokratin kämpat för och hållit som jämlikhetsframbringande faktor i sin strävan efter ett klasslöst samhälle. Den reformistiska socialismen hade för avsikt att välfärden skulle vara vägen till ett socialistiskt samhälle där alla skulle känna sig behövda och delaktiga, där det inte skulle finnas över- och underordning och där det var människors solidaritetskänsla som drev samhället framåt. Som en kompromiss med högerpolitiker valde socialdemokratin till skillnad från kommunismen vägen att ge upp tanken om revolution och istället inom ramen för reformer ta samhället till ett jämlikt tillstånd. Man kom då på att en välfärdsstat skulle vara en väg till det jämlika samhället och där byggde upp välfärden med tydliga politiken att ingen konkurrens fick råda i den offentliga sektorn och att det skulle vara behovet och inte efterfrågan som avgjorde om man fick vård och utbildning eller inte.

Socialdemokratin bevarade denna hållning framtill mitten av 1980-talet då Kjell-Olof Feldt som socialdemokratisk finansminister kom med en drastisk våg av förändringar och försökte ändra socialdemokratins syn på privatisering genom att ta till sig en mer Friedman-influerad ton, något som blev början till den nyliberala vågen i den svenska politiska debatten. Tidigare hade den socialdemokratiska finansministern vid tre tillfällen på 20-, 30-, och 40-talet haft stort inflytande på dagordningen som en ledande figur sett till att välfärdshegemonin skulle etablera sig i Sverige. Han var en av de som tydligt föreskrev vikten av en välfärdsstat som en väg till det jämlika samhället. Han såg välfärden som en väg till jämlikhet och inte något självändamål i sig, något som en mängd socialdemokrater idag gör.

Idag är situationen annorlunda, trots att merparten av både 1980- och 1990- samt 2000-talet har haft socialdemokratiska regeringar styra landet har dagordningen bestämts av andra. Ordvalen har förändrats, klasskampen har helt eller delvis getts upp, radikala begrepp har förpassats till historieböckerna och ersatts av liberalernas älsklingord som valfrihet, utanförskap, konsumentmakt och privatisering då alla dessa begrepp i mer eller mindre grav handlar om att den som har mer pengar ska ha rätt till mera tjänster än den som inte har det. Valfrihet innebär ju tydligt att man får välja fritt, ett gott tanke visst, men inte så gott när man går på djupet och ser att en som inte har pengar inte kan välja fritt heller då man måste betala för sina basala behov. Utanförskap är raka motsatsen till tanken om klassamhället då i fallet med utanförskap hamnar enskilda personer som är fattiga, sjuka och arbetslösa utanför innanskapet som utgörs av friska, arbetande och rika människor. Det är tydligt älskat av liberaler då tanken om att det finns klassamhälle försvagas rejält, om inte helt omöjliggörs. Konsumentmakt som många socialdemokrater talar om utgår ifrån att man som konsument ska ha makten över varor och tjänster men ingen frågar sig vad som förutsätts för att man ska bli konsument, jo det är ju pengar, har man inte pengar är man inte konsument så det får en form av att de som har ekonomiska muskler och kan konsumera mycket ska få större makt men de som inte har råd med att konsumera mycket får inte det bättre. Privatisering innebär att de bolag som har byggts upp av gemensamma medel i form av skatter nu lämnas över till ett fåtal rika personer som kan konkurrera och dra ut mer vinster.

Socialdemokratins talan om att välfärdssektorn ska vara skyddad från vinstintressen då det handlar om att ge människorna rätten att ha sina basala behov tillfredsställda är väldigt svag inom partiets ledning även om det inom s-föreningarna finns en väldigt stor indignation och frustration över hur ledningen hanterar frågan. En stor anledning till detta är tvåtredjedelssamhället där de socialdemokrater som har lyckats ta sig ur de svåra tillvarorna till en bättre nu får svårt att representera en väljarkår som har mycket lägre lönenivåer än de själva. Det finns helt klart en intressekonflikt mellan de socialdemokratiska väljarna och de förtroendevalda, ett problem som t.ex moderaterna saknar då både väljarna och de valda kommer från välbärgade hem och intresset att sänka skatter och privatisera gynnar båda.

Nu har Ylva Johansson, talesperson för socialdemokraterna i vårdfrågor, skrivit om partiets hållning i vårdfrågor där man inte vill låta privata vårdföretag etablera sig fritt var och hur de vill. Hon menar att en sådan princip där privata vårdföretag får etablera sig var de vill gör att det blir efterfrågan på och inte behovet av vård som avgör var etableringsplatsen kommer att hamna. Hon talar dock inte om att socialdemokratin inte tillåter vinstuttag ur människornas illamående och sjukdomstillstånd, att vårdföretag etableras inte för att kura de sjuka i första hand utan att dra ut vinster och göra sig rika på folks sjukdom, något som påminner mig om en dag då jag passerade två personer, en läkare och en vän till honom, som samtalade med varann. Den andra personen frågade läkaren hur verksamheterna var och läkaren svara med “tack gode Gud, nu för tiden är det mycket sjukdomar så jag har många patienter och får mer vinst då jag även har råd med att erbjuda vård till överpris”. Jag är rädd för privata aktörer i välfärden sedan dess, därmed inte sagt att det finns bra privata utförare. Men om dessa bra utförare har tjänsten som viktigast borde det väl inte vara så svårt att göra det inom ramen för offentlig regi.

Socialdemokratins hållning, berättad av Ylva Johansson, är givetvis bra och viktig men det räcker inte. Välfärden krusades ned i bitar och går en långsam men säker död med principen om behovstyrning om vinst blir det övergripande målet. Förutom att det blir överetablering i de rika kommunerna och underetablering i de fattigare kommer de välja att utföra tjänst på de människor som har minsta komplikationer och avvisa de som har stora komplikationer eller inte har råd med att betala priset. Sådana samhällen behöver inte experimenteras för vi har levande exempel runt om i världen där de som inte har pengar nog att söka vård och utbildning anses praktiskt taget mindre värda även om det i författningar och lagstiftningar betonas alltid att alla människor är lika mycket värda.

Därför vill jag inte ha en privat välfärdssektor där det alltmer blir avgörande om man har förmögenhet för vilken vård och vilken skola man ska kunna välja. Det handlar om valfrihet baserad på ekonomisk situation och en sådan princip är inte förenlig med socialdemokratins strävan och mål om ett jämlikt samhälle där alla oavsett bakgrund ska få sina grundläggande mänskliga rättigheter tillfredsställa även om man inte kan betala för det.

När jag tidigare här på Ekonomistas kommenterade höstbudgeten så ifrågasatte jag huruvida ett förstärkt jobbskatteavdrag skulle leda till ökad konsumtion, med tanke på att det är högst troligt att folk i dessa orostider väljer att spara sina extra slantar snarare än att spendera dem direkt. I kommentarstråden nämnde Martin upp evidens från USA som tyder på att den marginella konsumtionsbenägenheten ligger på 0.3, dvs av en dollar ökade inkomster använder individerna bara en tredjedel för konsumtion.

Nu har det också kommit ut en australiensisk studie på samma tema. Forskaren bakom studien, bloggaren Andrew Leigh finner att australiensarna verkar vara lite mer spendersamma än sina amerikanska bröder; resultaten tyder på en marginell konsumtionsbenägenhet på 0.4. Notera dock att den största delen av den ökade inkomsten som konsumenterna får av stimulanspaketen går till annat än direkt konsumtion.

Vilketav dessa värden som ligger närmast det svenska är naturligtvis svårt att uttala sig om. Däremot så är det troligt att den marginella konsumtionsbenägenheten vad avser inhemska varor är betydligt lägre i en liten öppen ekonomi som Sverige. Min huvudpoäng, dvs att förstärkta jobbskatteavdrag förmodligen är ett ganska trubbigt instrument när det gäller att stimulera efterfrågan består därför.

någon vanlig dödlig person i eller utanför media angående arbetskraftsinvandring hade sagt:
“Trots den gynnsamma ålderssammansättningen får befolkningstillskottet endast tämligen små effekter på totalbefolkningens ålderssammansättning. Skälet är att befolkningstillskottet inte hinner bli tillräckligt stort innan det själv börjar åldras.”
respektive:
“Skälet till att de positiva effekterna inte blir större är att genom invandringen ökar också Sveriges befolkning, vilket ställer krav på utbyggnad av den offentliga sektorn.” Arbetskraftsinvandring hjälper inte offentlig sektor, DN opinion 15 oktober 2009

SÅ HADE DEN PERSONEN BLIVIT KALLAD RASIST….

Tillägg 16 oktober 06:52….. så finns det förstås ledarsidors om tolkar rapporten helt annorlunda
Invandringen borde inte kosta, SvD ledarsidan 16 oktober 2009
Dyra gränser, DN ledarsidan 16 oktober 2009

Trots kunskap om hur en åldrande befolkning påverkar de offentliga finanserna förs mycket lite debatt om hur den framtida välfärden ska organiseras och finansieras. Kommunerna behöver cirka 150 miljarder kronor fram till år 2030 för att hålla jämna steg med medborgarnas krav och förväntningar. Det motsvarar en kommunalskatt på 42 kronor, skriver bland andra generaldirektör Sören Häggroth på finansdepartementet.

Läs hela vår artikel i GP »

De rødgrønnes nye regjeringserklæring inneholder mange gode forsetter. Et løft på likelønn er et av dem. Nå ja, de lover vel egentlig ingen ting. De “utfordrer partene i arbeidslivet” som Stoltenberg uttrykker det. Ser man nærmere på regjeringserklæringen kommer det fram at man ønsker at partene i arbeidslivet skal ordne opp i dette. Blant annet skal man utrede hvilke grupper som skal prioriteres.  Denne utredingen vil vel avsløre at det er kvinnene, og da først og fremst i offentlig sektor som skal prioriteres! Det skinner ganske tydelig igjennom at Ap og LO er livredde for at dette skal bli et lønnsløft i offentlig sektor, kvinner eller ikke. Derfor nevnes privat sektor også som et viktig område. Det er imidlertid ikke tvil. Det er kvinner i offentlig sektor som skal ha et løft. En utfordring er at langtidsutdannede kvinner i større grad enn menn søker seg til offentlig sektor som har et lavere lønnsnivå enn privat sektor. Dermed går lønnsstatistikken i kvinnenes disfavør.

Kan det være så komplisert? Sett av en likelønnspott! Det støtter alle parter i arbeidslivet, bortsett fra Staten da. Det kan imidlertid bli nødvendig å slakte en hellig ku hos LO; ingen skal få individuelle tillegg, spesielt skal lokale forhandlinger i offentlig sektor begrenses til et minimum. Faktum er at det er vanskelig å plukke ut grupper med bare kvinner. Det har jo vært en aktiv politikk i mer enn en generasjon at kvinner og menn skal være likestilt i arbeidslivet og dermed kunne ta en hvilken som helst jobb. Resultatet er at menn kommer inn i tidligere kvinnedominerte yrker og  kvinner inntar mannsbastioner i arbeidslivet. Dermed har man samtidig gjort tradisjonelle justeringsforhandlinger og sentrale avtaler på grupper ubrukelig som redskap i likelønnskampen. Dette betyr at lokale arbeidsgivere må ta et større ansvar for likelønn.

Individnivå må tas sterkere med i vurderingene når vi skal jevne ut lønnsforskjellene mellom kvinner og menn. Likelønnskomisjonen peker også på at det ligger store hindringer i selve forhandlingssystemet for å nå målet om likelønn. Større andel lokal pott med sterke føringer på kjønn er en mulig løsning. I Sverige har man i flere år nå hatt et system med individuelle lønnssamtaler. Det viser seg at kvinner kommer bedre ut av disse enn menn. I vårt naboland i øst har man startet utjevningen mellom kvinner og menn på denne måten. -Det virker!

NHO avlyser i dag Regjeringens løfter. Jeg er enig i at det må konkrete penger på bordet som ekstrapott til offentlig sektor. Skal offentlig sektor tiltrekke seg riktig kompetanse, må de kunne konkurrere med privat sektor også på lønn. Dette må også privat sektor ta inn over seg. Jeg håper imidlertid at Regjeringen føler seg forpliktet på sine løfter. Nå har man snakket i 20 år om likelønn, nå er tiden for handling. Det vil vise seg i neste års lønnsoppgjør. De skrur forventingene høyt nå.

Här är två artiklar i GP:
Linnéstadsbor tagna på sängen
Linnéstadens bibliotek läggs ner

Och skriv under här

Sorry everybody, but this post is in Norwegian since most of you probably wouldnt understand it if I tried to translate it. The text is about the two different kinds of writing we have in Norway, and that one of those is kind of being discriminated against and itæs very difficult for a person to keep that written language when others won’t even try to understand what ytou have written. So you who’s this privileged to know Norwegian, enjoy!

Eg blir så klar og sliten av alle bokmålsbrukarane som heile tida klager og masar. Ingenting er eller vil nokon sinne bli bra nok for dei. Ser dei eit einaste lite nynorsk ord (eller bokstav for den saksskuld) går dei nesten av skaftet og dei syt og klager på at «nei dette forstår dei ikkje, dei vil aldri kunne forstå det, ikkje eingong om dei prøvde». Tull sei eg! Dei vil berre ikkje fordi nynorsk ikkje er norsk nok for dei, eller rettare sagt så er det det dei sei sjølve. Ein ting må dei vite, bokmål er faktisk ein versjon av dansk slik dansk som mange av dei med høg rang i Noreg prata før i tida (altså dansk), medan nynorsk faktisk er slik som nordmenn flest på vestlandet og nokre andre delar av Noreg pratar. Ja, eg må faktisk sei eg blir lei av dei. Dei har rett og slett ikkje vett nok til å gjere eit ærleg forsøk.

Her om dagen fekk rundt halve klassen nynorskbøker i samfunnsfag og rundt halvparten av dei (utanom eg som faktisk hadde beden om ei nynorskbok) vart så fortvila og rett og slett rådville. Men eg kan jo forstå dei litt då, dei har faktisk krav på bøker i deira målform, men det å bli så fortvila er noko eg ikkje forstår meg på (om eg skulle ha oppført meg likeins så hadde skulen gått konkurs). Over halvparten av mine eigne skulebøker er på bokmål og det er ikkje all verda eg kan gjere med det sidan det er eg som eig dei og ikkje skulen. Poenget var då at når eg kjøpte dei bøkene så hadde dei ikkje inne på nynorsk hos bokhandelen og eg kunne då ikkje vente lengre.

Eg syns det er tøvete av bokmålsbrukarane å klage og å syte kvar gong læraren skriv nynorsk på tavla eller vi får ei prøve der det er blitt teken i bruk nynorsk. Slik som eg har sett det så har vi endå ikkje fått ei einaste prøve som har vorte skriven på nynorsk enda, og eg må til og med sei ifrå at på eksamen/tentamen må eg få det skriven på nynorsk, medan det er ei sjølvfølgje at bokmålsbrukarane får det på bokmål. Er dette det vi kan kalle for målformdiskriminering? Det vil eg absolutt kunne påstå. Det er hard jobbing og mas som gjer at eg klarer å halde på målforma mi. Eg veit det er andre som berre rett og slett har slutte å bruke nynorsk då det blei for mykje jobbing og masing på både lærarar og bokforlag. Eg har også i den siste tida blitt sendt fram og tilbake fordi eg skulle få skulen til å bestille ei lærebok på nynorsk for meg (då eg har krav på det), Eg vart sendt mellom desse personane i rundt ein månad før eg så vart sendt til ein tredjeperson som då kunne fortel meg at den boka eg skulle ha faktisk ikkje var blitt bestilt. Eg vart då ståande å sjå på at han faktisk bestilte boka slik som lova, og det vart då gjort.

Så kjære bokmålsbrukarar og andre personar (inkludert makthavande personar) som kan ha nokon relevans. Kan dykk vere så snille å ta litt hensyn, og faktisk kanskje lære dykk nynorsk og gjere eit ærleg forsøk på å både skrive og lese det? (Vel har dykk allereie kome sopass langt i teksta har dykk gjort ein god jobb med å lese det!) Og til dykk nynorskbrukarar. Stå på krava dykkar. Dykk er kun ein liten prosent og må ikkje gi opp slik som andre før dykk har gjort. Det er berre å jobbe dykk fram. Både med lesing, skriving og masing på at no MÅ det brukast meir nynorsk i læringa på skulane.

Ein ting må alle i offentleg sektor hugse på. Om nokon skriv til deg må du faktisk kunne svare på same målform som det personen skreiv til å byrje med. Hugs det, bruk det, respekter det!

Ingen av Ekonomistas läsare har förmodligen missat att budgegten för 2010 presenterades igår. Själv var jag inbjuden till SNS för att diskutera densamma.  Låt mig därför sammanfatta mina tankar kring budgeten.

Som jag ser det har regeringen tre stora utmaningar att förhålla sig till i budgeten, nämligen:

1. Hindra att varseln och uppsägningarna sprider sig till den offentliga sektorn
2. Se till att de som förlorar jobbet idag, och de som är ny på arbetsmarkanden och inte får sina första jobb, stannar kvar i arbetskraften och är redo att ta ett jobb när konjunkturen vänder
3. I möjligste mån stimulera efterfrågan

I vilken utsträckning lyckas Anders Borg och hans mannar tackla dessa utmaningar?

Under den första punkte är utan tvekan den viktigaste delen de ökade statsbidragen till kommunerna på hela 10 miljarder, varav 7 till primärkommunerna. Detta är ett rejält tillskott; de totala statsbidragen för 2008 låg på 47 miljarder. Vi är flera här på Ekonomistas som tidigare efterfrågat ökade bidrag till kommunerna så här är det bara att visa tummen upp. Att bidragen är generella och inte öronmärkta är även det positivt.

En svårare nöt att knäcka är förmodligen hur man på bästa sätt ska få de arbetslösa att stanna kvar i arbetskraften och förbli konkurrenskraftiga den dagen konjunkturen vänder. Här satsar regerigen framför allt på LYFT, dvs sysselsättning inom offentlig och ideell sektor där den arbetslöse utför sysslor som inte annars skulle ha gjorts. Tanken är förmodligen god, men man undrar var Arbetsförmedlingen ska hitta de 40000 platserna och vilka jobb som kan tänklas vara både meningsfulla och inte ha undanträngningseffekter. Här skulle jag kanske veltat se en än större satsning på utbildning, då framförallt kvalificerad yrkesutbildning.

Den tredje punkten är förmodligen den mest tacksamma för en regering som har ett år kvar till valet. Med argumentet att öka köpkraften för att därmed få fart på hjulen kan vilket valfläsk som helst döljas, och vi som väljare kommer att ha mycket svårt att skilja på de två motiven. Fjärde fasen i jobbskatteavdraget får räknas som den kanske viktigaste komponenten i denna del (för jag har mkt svårt att tro att ökade jobbavdrag idag skulle påverka arbetslösheten), men även pensionärer och studenter får en slant. Frågan är om det räcker för att övertyga de missnöjda pensionärerna.

se även diskussion på DN och SvD

Det är utmärkt att (Stockholms)politikernas ovana att helt enkelt ge bort värdefulla skolor, äldreboenden och daghem nu ifrågasätts och granskas. Att dessa avknoppningar eventuellt kommer att ogiltigförklaras och gå tillbaka låter minst sagt rimligt. Eftersom frågan är på tapeten vill jag peka på en annan märklig avknoppning som inte heller skedde med skattebetalarnas bästa för ögonen: jag talar naturligtvis om när Svenska kyrkan privatiserades på ett skandalartat sätt. Vore det inte läge att låta medborgarna få tillbaka sin egendom och sedan avknoppa kyrkan på marknadsmässiga villkor?

Bloggvalget 2009 er over, og jeg er strålende fornøyd med en 22. plass av 379 politiske blogger, 3 plasser under Kunnskapsminister Bård Vegar Solhjell og andre politiske seniorer hvorav Erling Folkvord ble en klar vinner med 434 stemmer på førsteplass.

Valget startet 11 juli, og jeg kastet meg inn i midten av august da jeg ikke ble oppmerksom på Valgprat.no tidligere. Jeg rakk å publisere 27 av 43 innlegg som jeg totalt har utgitt på bloggen i denne korte perioden før valget ble avgjort,  og stor takk igjen for alle stemmene jeg fikk

Hovedbudskapet i majoriteten av blogginnleggene som er gitt ut er viktig, da dette dreier seg om et skjult men grundig og omfattende maktmisbruk som tar plass i offentlig sektor, og som er dokumentert i egenopplevd sak over flere måneder og år i form av dokumenter og lydopptak. Overgrepene er sterkt med på å bidra til det store kollaps vi nå bevitner på mange områder i samfunnet. Jeg håper på at “godkjente meningsbærere” til slutt vil ønske å belyse de grove misligheter som mange ganger tar plass bak lukkede dører.

Media har per i dag ikke ønsket å kringkaste denne form for skjult trakassering i det offentlige rom, og over 100 aktører som er gjort kjent med disse forholdene har valgt å tie det hele ihjel;

Mine bloggposter;

Atter sensurert – denne gang av Adresseavisen, i mitt svar til artikkel “Kommunaldirektør Tor Åm kalte klager “gal”.

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/28/atter-sensurert-denne-gang-av-adresseavisen-i-mitt-svar-til-artikkel-kommunaldirekt%C3%B8r-tor-am-kalte-klager-gal/

Hvem av oss skal få lov til å formidle virkeligheten bak “virkeligheten”?

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/30/hvem-av-oss-skal-fa-lov-til-a-formidle-virkeligheten-bak-virkeligheten/

Direktørene i NAV var de siste som ønsket å hjelpe, da det var de som sto bak maktmisbruket.

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/26/direkt%C3%B8rene-i-nav-var-de-siste-som-%C3%B8nsket-a-hjelpe-da-det-var-de-som-frontet-maktmisbruket/

Artikkelserien om Nav som Aftenposten stoppet.

http://sommer17.wordpress.com/2009/06/26/artikkelserien-om-nav-som-aftenposten-stoppet-2/

NAVs ledelse ba om innspill, men knuser brukere som påpeker misligheter. Tapet møtereferat fra grove represalier.

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/23/navs-ledelse-ba-om-inspill-men-knuser-brukere-som-papeker-misligheter-tapet-referat-fra-grove-represalier/

NAV Nordstrand Arbeid underslår min klage til Trygderetten i hele 8 måneder – og lyver til meg om det!

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/15/nav-nordstrand-arbeid-underslar-min-klage-til-trygderetten-i-hele-8-maneder-%E2%80%93-og-lyver-til-meg-om-det/

Om meg; Bakgrunn og historie;

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/17/om-meg-bakgrunn-og-historie/

Varslere i fare. Bruker pressen oss som offerlam på vilkårlige premisser?

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/13/siste-sjanse-til-opplysning-dette-skal-skjules-til-etter-valget/

Forbrytelser i den Offentlige Tjeneste (Del 1);

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/05/forbrytelser-i-den-offentlige-tjeneste-del-1/

Forbrytelser i den Offentlige Tjeneste (Del 2).

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/22/forbrytelser-i-den-offentlige-tjeneste-del-2-2/

NAVs overstyring får Soria Moria-erklæringen til å fremstå som det ultimale hån overfor allmennheten.

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/29/navs-overstyring-far-soria-moria-erkl%C3%A6ringen-til-a-fremsta-som-det-ultimale-han-overfor-allmennheten/

Viktig informasjon i blogger blir fortsatt kneblet; Om offentlig ansattes udugelighet.

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/21/viktig-informasjon-i-blogger-blir-fortsatt-kneblet/

De tause, feige, unnvikende og kalkulerende.

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/23/de-tause-feige-unnvikende-og-kalkulerende/

Er det på tide å skifte ut enkelte ansatte i Arbeidstilsynet?

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/18/er-det-pa-tide-a-skifte-ut-enkelte-ansatte-i-arbeidstilsynet/

Sjefgrisen Napoleon fordeler knapphetsgoder etter prinsipper som han ikke ønsker å etterleve selv!

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/01/sjefgrisen-napoleon-fordeler-knapphetsgoder-etter-prinsipper-som-han-ikke-%C3%B8nsker-a-etterleve-selv/

Er arbeidssøkere og trygdede arbeidssky, eller er de nektet grunnlovsfestede rettigheter?

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/19/er-arbeidss%C3%B8kere-og-trygdede-arbeidssky-eller-er-de-nektet-grunnlovsfestede-rettigheter/

Hvordan unnlatelse av hjelp kamufleres.

http://sommer17.wordpress.com/2009/06/27/hvordan-unnlatelse-av-hjelp-kamufleres/

Regjeringen krenker Grunnlovens § 110c, og overser den sosialkriminalitet kommunene begår.

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/02/regjeringen-krenker-grunnlovens-%C2%A7-110c-og-overser-den-sosialkriminalitet-kommunene-begar/

Muligheten til å løfte flere mennesker ut av fattigdom, som den sittende regjering har gitt blanke blaffen i!

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/25/muligheten-til-a-l%C3%B8fte-flere-mennesker-ut-av-fattigdom-som-den-sittende-regjering-har-gitt-blanke-blaffen-i/

Usynliggjøring av et stort svik.

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/25/usynliggj%C3%B8ring-av-et-stort-svik/

“Et moralsk svik” blir for tamt – “Sosialkriminalitet” vil være dekkende!

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/19/et-moralsk-svik-blir-for-tamt-sosialkriminalitet-blir-dekkende/

Skam deg, Axel West Pedersen!

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/21/skam-deg-axel-west-pedersen/

Hvordan står det til på våre sosialkontor?

http://sommer17.wordpress.com/2009/07/30/hvordan-star-det-til-pa-vare-sosialkontor/

Mottar vi den hjelp som de frivillige organisasjonene lover oss?

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/02/mottar-vi-den-hjelp-som-de-frivillige-organisasjonene-lover-oss/

Psykopater i lederstillinger.

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/14/psykopater-i-lederstillinger/

NAV; “Ingen ønsker å stå fram med navn grunnet frykt for represalier fra ledelsen.”

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/18/nav-ingen-%C3%B8nsker-a-sta-fram-med-navn-grunnet-frykt-for-represalier-fra-ledelsen/

“NAV-direktør trekker seg”;

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/10/nav-direkt%C3%B8r-trekker-seg/

Personvern.

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/16/personvern-og-nav/

Vi opplyses ikke om at de nye lyspærene kan være livsfarlige.

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/06/vi-opplyses-ikke-om-at-de-nye-lysp%C3%A6rene-kan-v%C3%A6re-livsfarlige/

Vaksinen mot svineinfluensa, kan smitte deg med Guillian-Barre syndromet.

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/03/vaksinen-mot-svineinfluensa-kan-smitte-deg-med-guillian-barre-syndromet/

For syk til arbeid er fastslått. Nektes uføretrygd!

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/09/for-syk-til-arbeid-er-fastslatt-nektes-uf%C3%B8retrygd/

Forbrytelser i den Offentlige Tjeneste (Del 1);

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/05/forbrytelser-i-den-offentlige-tjeneste-del-1/

”Ti bud til en ung mann som vil frem i verden”

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/03/%E2%80%9Dti-bud-til-en-ung-mann-som-vil-frem-i-verden%E2%80%9D/

Norsk narkotikapolitikk og fattigdom.

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/03/norsk-narkotikapolitikk-og-fattigdom/

“Presset til taushet” Del 1 av 2;

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/03/130/

“Presset til taushet” Del 2 av 2;

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/03/presset-til-taushet-del-2-av-2/

Uten den mest elementære mellommenneskelige kunnskap.

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/03/uten-den-mest-element%C3%A6re-mellommenneskelige-kunnskap/

Det største eventyr jeg har lest;

http://sommer17.wordpress.com/2009/06/28/det-st%C3%B8rste-eventyr-jeg-har-lest/

Blogguniversets Persona Non Grata.

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/08/blogguniversets-persona-non-grata/

Dagfinn Høybråten har løsningen!

http://sommer17.wordpress.com/2009/08/27/krfs-fattigdomsplan/

Kommer til makten på gale premisser?

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/15/kommer-til-makten-pa-gale-premisser/

Informasjonen som knebles i det offentlige rom. (Bloggvalget);

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/17/informasjonen-som-knebles-i-det-offentlige-rom-bloggvalget/

Konseptet i NAV-skandalen kopieres og videreføres til sykehussektoren…

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/18/konseptet-i-nav-skandalen-kopieres-og-videref%C3%B8res-til-sykehussektoren/

Nå må slike komatøse ultrastupide ignoranter FJERNES PERMANENT fra sine stillinger en gang for alle!

http://sommer17.wordpress.com/2009/09/19/na-ma-slike-komat%C3%B8se-ultrastupide-ignoranter-fjernes-permanent-fra-sine-stillinger-en-gang-for-alle/

Jeg vil på det sterkeste anbefale alle mennesker, både de som sliter og de som sitter med makten til å ta en titt på denne videoen fra Fattigdomshøringen 2009. En klok tale fra en modig dame;

Fattigdomshøringen 2009

“The little girl who stopped Norway for 10 minutes with this speech against poverty in Norway. In the panel stands three ministers and five party leaders. On the stand: Johanna Engen, Fattighuset. Event: Fattigdomshøringen 2009.Yongstorget, Oslo 28. august”.

http://www.youtube.com/watch?v=ntgccyED4Js

Til slutt;

Hva kan man si – Hva kan man gjøre…..
Nav holder på…..
Samme ledelse blir sittende……
Samfunnsforholdene blir verre og verre og arkitektene bak forfallet evner ikke å se sammenhenger…..
- De ønsker ikke å stå til ansvar og ta tak i sammenhengene……..
Udugelighetene har fått providert et ubegrenset fritt spillerom rundt sine spinnville påfunn….
Dette er en planlagt og villet politikk…….
Hvorfor ønsker de ansvarlige å holde på og fremme den ytterste vilkårlighet og inkompetanse som gjør det mulig for klovner å ustraffet herse med folk og ødelegge liv i stor skala?

Det finnes ingen kvalitetssikring, og mot dumskap og fravær av både sunn fornuft og menneskekunnskap fra de som står ansvarlige for å ødelegge menneskeliv ved hjelp av sin grove uforstand i tjenesten, har man intet sikkerhetsnett. De sitter trygt og beskyttet i sine stillinger, og udugelighet vernes om!;

Ben (53) må på sosialen fordi Nav ikke betaler trygden han har krav på;

http://www.dagbladet.no/2009/09/15/nyheter/innenriks/nav/uforetrygd/8045550/

Nektes uføretrygd;

Både Nav Arbeid og Nav Forvaltning har konkludert med at Elise Lang ikke har helse til å være i arbeid. Men uføretrygd får hun ikke (…)”
Nav Forvaltning og Nav Arbeid har begge konkludert med at det ikke fins arbeid som er forenlig med hennes helsesituasjon. Attføringspenger eller rehabiliteringspenger er dermed avslått (…)”.

Til tross for at både fastlege og flere spesialister har erklært henne ufør, velger Nav Trygd å ikke legge vekt på dette. De overser viktige legejournaler som taler til hennes fordel, og oppsummerer legejournaler ved omskrivning av innholdet.

- Det blir klippet og limt så mye fra journalene at innholdet mister sammenheng. Faktiske feil i journalene blir aldri rettet opp, uansett hvor mange ganger jeg gjør dem oppmerksom på disse. De fortsetter å bruke gamle og uopprettede journaler (…)”.
http://www.lokalavisen.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090604/NYHETER/674552608/1055

Les også

Nav avviser kritikk;

http://www.lokalavisen.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090226/NYHETER/935504362/1055

Presset til å jobbe;

http://www.lokalavisen.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090226/NYHETER/58323377/1055

Nav viser til taushetsplikten;

http://www.lokalavisen.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090604/NYHETER/234170249/1055

Lyder merkelig;

http://www.lokalavisen.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090604/NYHETER/182359629/1055

Sykmelder NAV;

http://www.lokalavisen.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090917/NYHETER/108507658/1055

(Lagt inn av Lisbeth Larsen på Nav-gruppen 17.09.2009);

For de som bor i Bergen;

For tiden pågår det en undersøkelse om brukererfaringer med NAV. I Bergen foretas den av sosiologer ved Rokkan-instituttet (det gamle BT-bygget).

Jeg var selv til intervju nå i uken. Det er ønskelig med flere henvendelser, så hvis du har en historie om NAV å fortelle, kan du ta kontakt:

Kjetil.Lundberg@rokkan.uib.no

Den 10 september samlades drygt 60 personer utanför Strand Galleria i Luleå för att sedan demonstrera mot stadshuset under parollen ”Rädda helgtillägget”. Som Offensiv tidigare rapporterat om hotas helgtillägget för vårdanställda i Luleå kommun. Detta har mötts av ilska från de anställda. Demonstrationen den 10 september ställde politikerna till svars.

Utanför Strand talade bland andra undersköterskan David Hedberg, en av arrangörerna och medlem i Rättvisepartiet Socialisterna. En av demonstranterna var Anne-Maj Ekman som jobbar på Midskogens äldreboende:

– Det är svagt gjort av sossarna, de borde börja med att sänka lönerna högst upp. Under demonstrationen ropades talkörer som ”Vad vill vi ha? Lönen kvar!” och ”Sänka lönen det var droppen – har ni ingen skam i kroppen?”

Väl framme vid stadshuset fortsatte talkörerna i väntan på kommunalrådet Karl Petersen (S). Solveig Nilsson, som jobbar på Midskogens äldreboende, tycker nedskärningarna inte är arbetarpolitik.

– Nedskärningarna drabbar de boende hårdast och det är mindre bemanning på helgerna. Men vi tänker fortsätta att kämpa. När Karl Petersen dök upp blev han överöst med frågor om nedskärningarna. På en av frågorna svarade han att slopat helgtillägg för vissa kommer att innebära en lönehöjning.

Demonstranterna svarade med att skrattande bua ut Petersen. Efter fyra minuter sa Petersen att han inte har mer tid. En upprörd kvinna ropade då åt Petersen och frågade om han inte skulle sänka sin egen lön istället. 100-tals namn har samlats in för att rädda helgtillägget och namninsamlingen kommer att fortsätta. Nästa förhandling äger rum den 25 september och kampen kommer att fortsätta tills politikerna backar. Emma Lugnet

Under den, givet innehållet, något genanta rubriken ”Analys” uppmanade DNs ekonomisidor i förra veckan alla att vara mer aktiva i sitt pensionsval. I texten får man veta att ”möjligheten att få ett rejält tillskott i kassan är mycket större för den som engagerar sig” och att den som lyckas få en genomsnittlig avkastning på 7 procent i stället för 3,5 procent får betydligt mycket mer i pension. Förvisso så står det också att det ”inte är givet att avkastningen blir bättre om man placerar pengarna själv. För detta krävs ett visst mått av intresse.” (Jo, det står faktiskt så).

Nu är det ju så att just idén om att man genom att ”engagera sig lite” kan uppnå en avkastning som överträffar marknadens genomsnitt gång efter annan visat sig vara felaktig. Det är till och med så att av alla delar av ”hypotesen om effektiva marknader” så är detta den som står sig bäst, bubblor och ”behavioral finance” till trots. Sedan Michael Jensen, idag professor vid Harvard,  i sin doktorsavhandling 1968 visade att en grupp professionella förvaltare (som vi får anta engagerade sig lite) inte lyckades slå marknaden så har ett otal studier gjorts och utfallet är det samma: marknaden tycks svår att slå (se t ex översikten i JEL av Burton Malkiel eller Richard ”Nudge” Thalers genomgång av ”rational finance” i FT för några veckor sedan).

Ser man mera specifikt till studier av hur personer som gjort aktiva val inom ramen för sitt pensionssparande så tyder inte dessa på att individer utnyttjar möjligheterna på ett rationellt sätt.  Givet svårigheterna att genom aktivt förvaltande har också Harry Flam, professor på IIES vid Stockholms universitet, föreslagit att AP-fondsystemet borde reformeras så att man frångick aktiv förvaltning till förmån för så kallad indexförvaltning. Det är billigare och utfallet är ändå i snitt lika bra.

Allt detta tyder onekligen på att det här med aktivt förvaltande och försöken att slå marknaden bara är bortkastad tid. Men vad skulle hända med marknaden om alla tänkte så? Hela anledningen till att den är ett så bra sätt att aggregera information har ju att göra med att alla frenetiskt informerar sig och försöker förbättra sig för att uppnå ett bättre utfall än andra. Om man tänker så här så blir hela marknadens funktion en kollektiv vara med ett tillhörande “fångarns dilemma” problem. Alla vill att marknaden ska fungera och detta leder också till det bästa utfallet totalt sett, men givet att marknaden fungerar så skulle alla föredra att inte ägna resurser åt att till ett högt pris söka information som ändå inte blir bättre än index.

Denna teoretiska fundering påverkar förstås vare sig det vettiga i förslaget att minska den aktiva förvaltningen av AP-fonderna eller det faktum att DN borde veta bättre än att påstå att man med “ett visst mått av intresse” garanterat kan höja avkastningen på sitt pensionssparande. Men ibland undrar jag om det inte på sistone funnits lite för mycket pengar som bara letat efter någonstans att placeras utan något större intresse för i vad.

Regeringens nya stödpaket till kommuner och landsting är långt ifrån tillräckligt. Det tillfälliga stödet på totalt tio miljarder kronor till kommuner och landsting 2010 räddar inga 13 000 jobb som regeringen påstod i måndags.

Stödpaket handlar mer om att försöka rädda högerralliansen undan en valförlust 2010. De tio miljarderna, sju till kommunerna och tre till landstingen, ”är pengar för att säkerställa att kommunerna inte behöver panikbromsa och säga upp”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i samband med att regeringen presenterade sitt paket den 7 september.

Dagen efter Reinfeldts utfästelse kom besked om att mellan 450 och 500 personer förlorar sina jobb på Länssjukhuset i Sundsvall och Härnösand. Samma dag rapporterade Piteå-Tidningen att: ”17 tjänster försvinner när socialtjänsten i Piteå tvingas spara. Mest drabbas Norrgården i Norrfjärden där elva vårdplatser inom äldreomsorgen tas bort liksom åtta heltidstjänster.” I slutet av augusti i år varnade Lärarförbundet för en lärarminskning utan motstycke.

Mot den bakgrunden räcker inte sju miljarder kronor extra till kommunerna långt. Inte ens om alla extra miljarder gick till skolan skulle det räcka som kompensation. ”Omräknat till lärartjänster skulle regeringens satsning innebära motsvarande cirka 7 700 lärare i skolan. Det kan jämföras med att antalet lediga lärarjobb som utannonserades under årets första fem månader minskade med omkring 13 000”, skrev Lärarförbundet i en kommentar till regeringspaketet. ”Landstingen sparar två miljarder kronor i år och betydligt mer nästa år”, enligt en debattartikel i SKL:s tidning Dagens Samhälle den 3 september.

Regeringens tre miljarder kronor extra till landstingen är för lite för sent. Den ”panikbromsning” som Reinfeldt varnade för inleddes redan i fjol. Nu rullar verksamheten bakåt och nedskärningspaketen avlöser varandra. Krisen och den snabbt stigande arbetslösheten innebär att kommunerna och landstingens skatteinkomster blir minst 40 miljarder kronor mindre 2010 än de räknade med i juni förra året. ”Skatteunderlagstillväxten är historiskt svag”, menar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) på sin byråkrat­svenska.

Resultatet är snabbt växande underskott i kommuner och landsting och de kärva tiderna kommer att bestå och till och med förvärras. ”För åren 2011 och 2012 ser situationen ännu mer bekymmersam ut med stora underskott. Det beror dels på minskade statsbidrag dels på de ackumulerade effekterna av en svag skatteunderlagsutveckling. Kommunerna kommer dessa år tvingas fortsätta vidta kraftiga åtgärder för att klara ekonomin.” ((SKL om kommunernas och landstingens ekonomi – maj 2009). Och regeringens stödpaket är bara en tillfällig och liten inkomstförstärkning. Om det vittnar en rad kommunpolitiker.

I exempelvis Malmö blir det inga mer pengar till förskola och äldreomsorg 2010. – Tvärtom. Vi har ju beslutat om ett sparbeting på en procent både i år och nästa år. Det ligger fast, säger kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) till Sydsvenskan den 8 september. I Uppsala kommun, som skär hårt i verksamheten i år, ska de extra pengarna –144 miljoner kronor – inte ens gå till verksamheten utan ”i första hand användas för att förstärka kommunens ekonomiska resultat”, enligt vad kommunalrådet Karolina Hilding (FP) uppgav för Radio Uppland i tisdags.

I Dalarnas landsting, som ska spara 600 miljoner kronor och minska antalet tjänster med 600 under kommande tre åren, kommer regeringens extra pengar inte att innebära ”någon förändring av den besparingsplan som beslutats”, säger landstingsrådet Ingalill Persson (S) till Dala-Demokraten den 8 september. Botkyrka kommun beräknar att tappa 250 miljoner kronor nästa år i skatteintäkter på grund av ökad arbetslöshet. Samtidigt ökar socialbidragskostnaderna med 15 procent 2010.

– Då betyder regeringens extrapengar, som för Botkyrkas del skulle landa på omkring 40 miljoner kronor, väldigt lite, sa Katarina Berggren, kommunstyrelsens ordförande (S), till radions Ekot i måndags. Så ser det ut i kommun efter kommun, i landsting efter landsting. Regeringspaketet är inte oväntat med tanke på att det snart är val. Men ingen ska tro att nedskärningspolitikerna helt plötsligt blivit välfärdens försvarare.

Det regeringen spenderar idag på att försöka mildra krisens verkningar betyder nya nedskärningar imorgon. Bara en beslutsam kamp för jobb och verkliga satsningar på skola, vård och omsorg kan stoppa nedskärningarna och tvinga politikerna att dra tillbaka varsel och personal- inskränkningar i form av tysta varsel (pensionsavgångar som aldrig ersätts, vikarier som inte längre får jobb o s v).

Det krävs inget mindre än kommunala uppror och masskampanjer för att få till stånd en politisk kursändring. Inte minst fackföreningarna måste ta striden nu. Och om den fackliga ledningen på central (och ofta även lokal) nivå inte är beredd att ta den nödvändiga fajten måste nätverk och andra gräsrotsinitiativ tas som kan samla anställda med brukare, anhöriga, elever, föräldrar och så vidare.

Rättvisepartiet Socialisterna vill på alla sätt stödja bygget av sådana proteströrelser och därmed bidra till att lägga de första grundstenarna till ett nytt socialistiskt arbetarparti och en ny kämpande arbetarrörelse.

Per Olsson

Jag har tidigare här på Ekonomistas argumenterat för att kommunpolitiker bör avlönas. Jag tror nämligen att ekonomiska incitament spelar roll och att bättre betalda politiker kan innebära att mer kompetenta individer väljer att satsa på en politisk karriär. Nu får jag stöd i en ny finsk studie som visar att högre löner för politiker ökar andelen kandidater med universitetsutbildning.

Det är Kaisa Kotakorpi och Panu Poutvaara som har utvärderat effekterna av en kraftig ökning av lönerna för finska parlamentsledamöter. Mellan riksdagsvalet 1999 och 2003 höjdes ledamöternas löner med 35 % i ett försök att få fler kompetenta individer att välja en politikerkarriär. Genom att jämföra hur utbildningsnivån förändrats mellan dessa val hos de valbara kandidaterna, med motsvarande förändringar i utbildningsnivå hos kandidater till kommunfullmäktigevalen (där ingen förändring av de ekonomiska incitamenten ägt rum) kan forskarna uttala sig om effekten av denna löneökning. De finner att utbildningsnivån hos de kvinnliga kandidaterna ökade som en följd av löneökningen. För männen är tyvärr inte de identifierande antagandena bakom den empiriska strategin uppfyllda, så de kan inte säga något om effekten för män.

Nu är det naturligtvis inte säkert att universitetsutbildade är mer kompetenta än icke-universitetsutbildade när det gäller att fatta riksdagsbeslut, men resultaten av studien visar tydligt att det spelar roll hur politiker betalas för vilka som väljer att bli politiker.

Läser i dagens Dagens Samhälle att minst 3500 landstingsjobb förväntas försvinna pga landstingens dåliga finanser.  Men om man får tro landstingsdirektör Mona Boström så är detta bara bra. Hon konstaterade nämligen, till åhörarnas häpnad, på en konferens anordnad av SNS förra veckan att:

“Det finns en effektiviseringspotential inom vården på 25-30%”

Följaktligen behövs inga extra pengar till landstingen, utan de skulle bara må bra av att tvingas till besparingar. Det är onekligen en intressant tanke, men jag är inte helt säker på att Sveriges landstingspolitiker håller med.

Alla har hört den. Få kan säga emot den. Den är snygg. Den är bra.

Men den väcker frågor.
Är det det enda som ska löna sig? Ja, det verkar så.
Som tur är finns det vi som vill att det finns mer än bara jobb som ska löna sig.

* Det ska löna sig att jobba. Höjda löner och fler jobb inom offentlig sektor.

* Det ska löna sig att VILJA jobba. Ordentliga ersättningar som man kan försörja sig och sina barn med under tiden man söker jobb.

* Det ska lönas att ha jobbat. Pensionärer ska inte behöva betala mer i skatt än oss andra.

* Det ska löna sig att utbilda sig. Rediga studiebidrag som man kan leva på.

* Det ska INTE löna sig att successivt rasera den svenska modellen. Rödgrön majoritet!

Sedan långt före jul har jag i inlägg efter inlägg vädjat, skällt, bönat, bett, uppmanat och uppfordrat den här nyliberalt fundamentalistiska alliansregeringen att bekämpa arbetslösheten genom att investera i den offentliga sektorn. Detta vägrar alliansregeringen göra – för de sitter fast i sin fanatiska tro på nyliberala icke-lösningar på arbetslöshetsproblemet som under tiden förvärras och antar omåttliga proportioner.

Då – före jul – fanns ett överskott i statens finanser på många miljarder, främst på grund av engångsvinster via utförsäljning av gemensam välfärd och egendom, vilket dock på grund av blint fasthållande av neoliberala anti-keynesianska principer nu smält samman och förvandlats till ett växande underskott som nästa år uppgår till 100 miljarder.

Nu säger Fredrik Reinfeldt dessutom att han inte nog med det till och med är beredd att låna upp ännu mer pengar för att sänka skatterna samt till varje pris läxa upp utsatta delar av befolkningen med pekpinnar som svider i skinnet: Det SKALL löna sig att arbeta – och med begreppet ‘arbete’ då endast innefatta jobb inom privat sektor. Allt annat är för honom inga riktiga jobb.

Men att undervisa barn och ungdomar, att sköta äldre, köra tåg och buss, vårda sjuka, sköta renhållning, se till så att energiförsörjning fungerar, forska och utbilda inom universitet och högskola m m m m ÄR riktiga jobb – i synnerhet i offentlig regi, där människor tar sin uppgift på stort allvar vilket det däremot kan vara både si och så med inom privat sektor .

I alla fall om man betänker de glädjebetyg som främst friskolor utan större betänkligheter sätter, vilket tvingar högskolor och universitet att sätta in specialresurser då det sen visar sig att de höga betygen inte speglar det kunskapsinnehåll de liksom är tänkta att utgöra ett mått på (men det spelar ju ingen roll för betygssystemets viktigaste funktion; att skilja agnarna från överklassvetet är ju ändå uppnådd), och det vet vi ju alla att när kvalitetssäkringsverktyget osäkras, då har vi snabbgenomströmningskriteriets måttstock som i en liten nyspråklig pandoraask varvid själva det tayloristiskt hypereffektiviserade ”resultatet” blir därefter.

Jag ställde häromdagen frågan i ett inlägg: – Hur många jobb har skattesänkningarna alstrat? - och har fortfarande inte hittat något pålitligt svar. Fredrik Reinfeldt säger, utan att precisera sig, att det framgår av “beprövad erfarenhet och forskning, analyser som vi och andra gör”.

Hur kommer det sig då att den välrenommerade tidskriften Newsweek säger tvärtom - att det är statliga investeringar i offentlig sektor som mest effektivt och omedelbart skapar jobb och att det därtill är oerhört mycket dyrare att skapa jobb i privat sektor via skattesänkningar än vad det är att skapa jobb i offentlig sektor via statliga investeringar?

Enligt den nyligen gjorda undersökningen, från vilken uppgiften troligen hämtats, “Estimate of Job Creation“ och som genomförts på uppdrag av Obamaadministrationen sägs att det kostar $ 92 000 att skapa ett offentligt jobb (då det ju bara är att börja anställa fler undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, läkare osv inom samhällssektorer som alltid behöver tillskott eller åtminstone ge de kvinnor heltid som nu får hålla tillgodo med timanställningar, visstidsanställningar, vikariat och deltid) medan det kostar $ 145 000 att via skattesänkningar att skapa ett jobb i privat sektor :

“Job-Years Created by Different Types of Stimulus

To estimate the job-years created by different types of fiscal stimulus, we simulate the macroeconomic model. We consider the three main types of fiscal stimulus: government spending, a tax cut, and state fiscal relief. In each case, we simulate a change of $100 billion in fiscal year 2009. The model uses a plausible assumption about the distribution of the spending or tax reduction over the fiscal year. This simulation shows the job-years created by $100 billion of a type of fiscal stimulus by the end of 2012. The results of this simulation are given Table 3. The results show that a dollar of government spending creates roughly 1.6 times as many job-years as a dollar of tax cuts and 1.3 times as many job-years as a dollar of state fiscal relief. These numbers are a reflection of the different multipliers used in the simulation.

Table 3 Estimates of Job-Years Created by Different Types of Fiscal Stimulus $100 billion of government spending creates 1,085,355 job-years $100 billion of tax cuts creates 687,991 job-years $100 billion of state fiscal relief creates 857,610 job-years

These simulation results can also be used to give an estimate of the approximate amount of spending it takes to create a job-year for different types of stimulus. To derive these estimates, one just divides $100 billion by the estimated number of job-years. The results are given in Table 4. They suggest that the spending needed per job-year is noticeably higher for tax cuts than for state fiscal relief or direct government spending.

Table 4 Estimates of Spending Needed to Create 1 Job-Year for Different Types of Fiscal Stimulus
Government spending: Tax cuts: State fiscal relief:	$92,136 per job-year $145,351per job-year $116,603 per job-year”

Svar: Newsweek och Vita Husets rapport har fel och Reinfeldt har naturligtvis rätt, eller hur? Visst måste det vara så. Det måste helt enkelt vara så. I den oheliga marknadens heliga namn. Amen.

Se tidigare bloggposter: Hur många jobb har skattesänkningarna alstrat?

Läs bloggarna: Daniel Mathisen: “Investeringar – inte skattesänkningar - skapar jobb.”, Gunnar Axén,  norah4you,   Marknadsliberalen,    Alliansfritt Sverige,  Martin Mobergs blogg,  Mitt i steget,   Robert Noord,  Claes Krantz,   HBT-Sossen,   Mona For President,  Peter Andersson – med rätt att tycka,   Röda Malmö,    Alliansfritt Sverige2,   Mitt i steget2,   PJ Anders Linder,

Läs: DN – Konkurrens om elever ger orättvisa gymnasiebetyg, DN2,  DN3,    DN4,  DN5, DN6,   SVD1,   SVD2,   SVD3,   SVD4,  AB1,    AB2,    SR – Ekot,  Expressen1,

Det er bra at likelønn har blitt et tema i årets valgkamp. Mange ser urettferdigheten som rammer kvinner, i all hovedsak i offentlig sektor. Lovnadene sitter løst og stemmefiske er i gang. Jeg er ikke imponert så langt. Politikere i alle leire har mange år med tomt prat på samvittigheten. Det gjenstår å levere.

Dagsavisen har i dagens leder satt fokus på problemstillingen på en god og konstruktiv måte. Der gjentas tre forslag fra likelønnskommisjonen ledet av Anne Enger; likelønnspott på 3 milliarder, lønnsløft i offentlig sektor og tredeling av foreldrepermisjonen der en tredjedel forbeholdes far. Alle disse tre forslagene støtter Naturviterne og Akademikerne. Det er svakheter ved forhandlingssystemet som er noe av årsaken til forskjellene.  Lønnsløft i offentlig sektor utfordrer frontfagsmodellen som til nå har vært hellig for LO, Ap og NHO.

Siv Jensen (Frp) går i dagens VG ut og lanserer en plan for å gjøre noe med likelønnsproblematikken. Milliardene sitter løst, og hun legger opp til et partssammensatt utvalg med regjering, hovedorgansiasjoner og arbeidsgivere. Det er jo interesant at hun ser behovet for sentrale parter når Frp selv ønsker å redusere deres makt betydelig. Møter hun seg selv i døra når problemene virkelig skal løses? Dette er også komentert i frifagbevegelse.no.

Mange ønsker å opprettholde den myten at Akademikerne er mot kollektive, sentrale forhandlinger. Det stemmer ikke. Vi ønsker fortsatt sentrale forhandlinger på størrelsen av potten i staten, men mer (ikke nødvendigvis all) fordeling må skje lokalt. Lokale arbeidsgivere i stat og kommune kan i mye større grad gi økt lønn til kvinner på tvers av stillingskoder og ansiennitet. Det er et nødvendig tiltak.

Jeg oppfordrer LO, Ap og NHO til å ta denne problemstillingen på alvor. Skal vi løse de store utfordringene som offentlig sektor står ovenfor i forhold til bemanning, må man kunne tilby konkurransedyktige lønninger. Gapet til privat sektor har blitt for stort.