Arek Onyszko er fodboldspiller. I denne egenskab var han indtil for nylig ansat hos FC Midtjylland. Derudover har han skrevet en bog. Den hedder Fucking Polak og indeholder angivelig nogle mindre reflekterede anti-homoseksuelle ytringer.

På grundlag af disse passager valgte fodboldklubben at fyre Onyszko, med den officielt tilknyttede forklaring, at man ville udrydde homofobi fra sin midte.

I Dagbladet Information, 6. november, påpeger Anders Haahr Rasmussen, at Onyszko ikke er et holdningsmæssigt særtilfælde, men at han blot eksplicit har formuleret den danske fodboldkulturs gennemgribende, men oftest offentligt fortiede, homofobi. Ifølge Rasmussen er det simple forretningshensyn, der ligger bag fyringen af Onyszko. Hans image er ganske enkelt ikke rentabelt længere. Dette har ikke noget at gøre med Onyszkos indsats i arbejdstiden, men derimod med ting han har foretaget sig ved siden af sin fodboldkarriere – i sin fritid.

Overordnet set er Onyszkos tilfælde langt fra enestående. Der lader ikke rigtig til at være nogen offentlig instans, der forhindrer at man bliver fyret på grund af lovlig aktivitet uden for arbejdstiden.

Jeg er egentlig interesseret i, hvori vores nok så berømte ytringsfrihed består, hvis man, i stedet for at blive frihedsberøvet af staten, blot kan blive frataget sin levevej af en privat instans, når man udtaler sig politisk ukorrekt.

Vore dyrebare frihedsrettigheder bunder for en stor del i oplysningstænkernes indsats for individets autonomi i handling, tale og, ikke mindst, tanke. Immanuel Kant skriver i sin tekst Beantwortung der Frage: Was ist Aufklärung? (Besvarelse af Spørgsmålet: Hvad er Oplysning?), at en grundforudsætning for den oplyste frigørelse er adskillelsen af en offentlig sfære fra en privat.

Den private sfære: Det der vedrører den enkeltes embede. Inden for dette område må friheden gerne indskrænkes, således at man kun må handle og udtale sig, som det sig hør og bør for éns stilling.

Den offentlige sfære: Det rum hvori den enkelte færdes uden for sit erhverv. Her er det statens opgave at varetage den enkeltes mulighed for at tænke, tale og i vid udstrækning handle, som han vil. Det er i offentligheden at den enkelte er myndiggjort. Det er på den offentlige scene at den frie samtale, og dermed også den selvstændige tanke fremkommer. En beskyttet offentlig sfære er med andre ord nødvendig for et faktisk fungerende demokrati, hvor det er borgernes respektive oplyste meninger, der har politisk indflydelse.

Det kan virke underligt for os, at éns arbejde skulle være det private, for er det ikke netop som privatperson, at jeg burde være i stand til at udtale mig frit? Men alligevel har Kant måske fat i noget, for er det ikke netop sådan, at det, i vore dage, er private markedsinteresser, der styrer vores skæbne på arbejdsmarkedet?

Ydermere er det svært at se, hvor den offentlige sfære overhovedet er blevet af. Giver det mening at snakke om myndiggørelse, frihed og – ja, oplysning, når markedets privatsfære kan reducere vores offentlige ansigt til et image, som har større eller mindre markedsværdi?

Federal Emergency Management Agency (FEMA) har bebudet et offentligt møde er berammet til onsdag den 23. september fra 6:00-8:30 på CJ Peete Community Center (2514 Washington Street) for at drøfte den planlagte nedrivning og erstatning af Curtis og Davis 'Thomy Lafon Elementary School.
FEMA anmoder om, at deltagerne være parat til at tale ud, enten til støtte for bevarelse eller nedrivning. Parterne støtter bevarelsen bør være i stand til at fremlægge et beslægtet forslag; parter støtter nedrivning bør fremlægge et forslag til skolens mindehøjtidelighed.
Du kan læse mere om Thomy Lafon (1810-1893), høre følgende ressourcer til rådighed via Tulane University Libraries:
Joseph, James A. \ "Thomy Lafon: Sort aristokrati og velgørenhedstjenester Wealth, \" kapitel i Remaking America: Hvordan den velvillige Traditioner i mange kulturer er ved at transformere vores National Life. San Francisco: Jossey-Bass, 1995.
Rankin, David C. \ "The Origins of Black Leadership i New Orleans under genopbygning. \" The Journal of Southern History 40:3 (august 1974): 417-440 & andre artikler tilgængelige via JSTOR.
Du kan læse mere om Curtis og Davis 'arkitektur, se:
Curtis, Nathaniel. Nathaniel Curtis, FAIA: My Life in Modern Architecture. New Orleans: University of New Orleans, 2002.
Davis, Arthur. Det skete ved Design: The Life and Work af Arthur Q. Davis. Jackson, MS: University Press of Mississippi, 2009.
\ "School på stylter. \" Architectural Forum 101 (november 1954): 148-151.
Billedet ovenfor: Udsnit fra præsentationen bord: Thomy Lafon Skole: Små stedet på en tæt trafikeret Neighborhood.Curtis & Davis Collection, Sydøstskåne Architectural Arkiv, Tulane University Libraries.

Ni hade en mysig dejt i går. Härligt för er!

Men att tacka för den helt offentligt på Facebook är det största misstaget du kan göra. Den här tjejen ovan gjorde ett Big No No när hon tackade för deras myskväll på hans öppna Wall.

Ett sms med samma text hade varit mycket bättre.

Jag sätter 1 000 kr på att han raderar inlägget så fort han ser det. Är han en av dem som besöker sin Facebook-sida en gång i veckan så är det synd för honom! Hans eventuella andra tjejer lär inte gilla vad de ser. Och det får han sota för nästa gång de hör av sig.

Så snälla, DONT do this när det är er tur att tacka för filmkvällen! Sköt det smidigt, det vinner ni på i längden…
 

Vad tyckte du om det här inlägget? Sätt betyg:

Då var det dags igen! Dagen då de offentliga skattelistorna släppts.

(För besökare som inte vet vad det handlar om, så läggs det i Norge varje år ut information om intäkt, förmögenhet & betald skatt – knytet till ditt namn, postnummer & ålder. Fritt tillgängliga för alla som har tillgång till internet eller orkar gå till närmaste skattekontor.)

Nackdelarna med dessa är betydligt fler än ev. fördelar.

Kränkning av den personliga integriteten. Mobbning. Skvallermentalitet bland folket. Ökad oro för sin egen säkerhet (våldsbrott & stulna identiteter etc.).
Dessutom ökar den ekonomiska brottsligheten, då folk gömmer sina pengar, vilket också leder till en lista som inte stämmer och resurser som kunde lagts på något annat än att försöka hitta de gömda pengarna igen. Dessa pengasummor kommer bli större och större för varje år denna offentlighet är vid liv. Snart sitter vi här i ett av världens rikaste länder och ingen har varken tjänat något eller har någon förmögenhet märkligt nog. Att ändra denna lag (lov) skulle med andra ord bl.a. förebygga en hel del kriminalitet & öka tillfredsställelsen hos folket.

Massmedia har en vrickad syn på detta, men såklart, vad är väl viktigast? Tjäna pengar på att folk ska läsa deras idiotiska artiklar – eller att göra samhället en tjänst? Det förstnämnda, om man ska se på de norska tidningarna (avisene).

På deras hemsidor kan man se flera undersökningar där de frågar oss läsare vad vi tycker om de offentliga skattelistorna. Resultaten är inte helt oväntade.
Dessutom har de tagit in professionellt folk som har uttalat sig i frågan. Vilket är bra. Vi vill ju att de kompetenta rösterna ska höras. Media har stor påverkningskraft. Synd att de missbrukar det.

För exakt de samma tidningarna fyller ut sina webbplatser med rubriker i stil med: “Den här modebögen tjänade det”, “Checka vad din favoritfotbollsspelare tjänar”, “Vem är bäst på att gömma sin förmögenhet (formue)?” “Här tjänar man mest”, “Politikerna tjänar massor”, “Den här idioten är mer populär att söka på än den andra”, “2 malariasjuka losers tjänar såhär mycket”…

Dagbladet uttalar sig: “- Dette er relevant og viktig journalistikk for oss i Dagbladet. Det har det vært i lang tid.”

Spykarusellen är igång!

Igår skrev jag om glädjen med de nya ministrarna. Idag är jag mer seriös. För det sorgliga bakom det hela är mannen bakom det hela:

Mr. Jens “Naiv statsminister” Stoltenberg.

“Offentliggjøring av skattelister er en lang og god tradisjon i Norge. Den har regjeringen videreført..” “En styrke for demokratiet..”
Du nämner också “yttrandefrihet”. Yttrandefrihet är att jag t.ex. får säga att jag tycker att du är en idiot!
Yttrandefrihet omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter. Vad i skattelistorna är åsikter och VEMS åsikter är det?

Europakonventionen anger även godtagbara skäl för att begränsa yttrandefriheten, om det nu är det du vill kalla det. Bl.a:

# den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten,
# till förebyggande av oordning eller brott,
# till skydd för hälsa eller moral,
# till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter,

Du om någon borde dessutom (hallå? är du släkt med familjen Bush?) veta vad demokrati står för. Men kanske är det som så att du är lika icke-vetande som de som röstade på dig.

Demokrati (Grekiska: δημοκρατία – (dēmokratía)) kan man tolka som “folkstyre”. Att makten ska ligga hos folket i riket. Visst, det är ju folket (den delen av norska folket som inte förstod bättre) som har sett till att du har fått din makt. Men lägg märke till att det inte heter Stoltenbergokrati. Jag kan satsa stora pengar på att även inom ditt parti, är det många människor som är EMOT offentliga skattelister. Du trotsar med andra ord partikamrater, oppositionen, Datatilsynet & personvernkommisjonen & majoriteten (i en demokrati är det majoriteten som avgör) av det norska folket, för att föra vidare din j-a tradition.

Om du är man nog & vill behålla din popularitet, så kan du ställa till med folkomröstning (folkeavstemning) (som också är en del av en demokrati), för att förstå att vi menar allvar!

Din jämförelse (sammenligning) mellan demokrati & offentliga skattelistor är ungefär lika realistisk, som att alla ska få kräva att se hur det ser ut hemma hos dig. “Varför skulle det inte vara det? Vi vill ju se hur den som styr oss bor. Det är en “demokratiskt” rättighet.” Vi ska då få tillgång till ditt hus när vi vill. Sounds good?

Eller kanske att vi alla ska ha tillgång till alla dina mailadresser. Vi vill ju såklart se att vårt överhuvud inte sysslar med illegala ting. Kanske han är en terrorist? Kanske har han en eller annan hemlig älskarinna som vi alla måste få reda på vem det är, då det är vår “demokratiska” rättighet (enligt din tolkning av demokrati din nisse).

Som en sista del av demokrati-lektionen, om du nu inte ställer till folkomröstning (eller inför ett seriöst identifikationssystem för de som ska kunna söka i listorna), så ska du åtminstonde låta alla fria medborgare i kungariket Norge, få välja om de vill synas på dessa skattelistor eller ej!

Det om något borde väl vara en rättighet?

Relaterat: VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, VG, TV2, TV2, TV2, TV2, TV2, TV2, TV2, TV2, TV2, TV2, TV2, TV2, TV2, TV2, R24, R24, R24, VL, VL, VL, VL, FB, FB, FB, FB, TU, TU, TU

Man kan fundera på ett och annat, så här en lördagsmorgon. Bland annat bloggande, är ett funderbart ämne. En blogg är ju någon slags dagbok, men man kommer inte ifrån att det är lite pinsamt att ha en alldeles offentlig och icke privat dagbok. Så man skriver ju aldrig precis så, som det är.

Så kommer man till den aspekten att många av ens läsare är människor som känner en och som tror på vartenda ord. Kanske till och med blir oroliga, som igår, när jag skrev att PP hade stuckit. Fast det var sant, även om det inte var hela sanningen.

Det löper en smal, tänjbar och osäker gräns mellan det som är privat och det som är personligt. Personligt är allmängiltigt. Något man känner igen. Privat är motsatsen till offentlig. Alltså gäller det på en blogg, som är offentlig, att vara personlig utan att vara privat.

Man får fler läsare om man är tvärt om. Människor önskar privata avslöjanden offentligt, bloggen blir en stupstock, där läsaren kan känna sig förmer än den som skrivit.

En blogg vän oroade sig mycket för detta. Han syntes aldrig själv, utan kände sig förväxlad med sin blogg. Nu har jag vägrat vara anonym, när jag konverterade till “Angeläget”. Det ingick i min privata kampanj, då jag lovat mig själv att i fortsättningen aldrig mera leva en lögn. Alltid vara sann. Att välja och sålla det man behåller privat och vad man släpper lös i det offentliga rummet, är ett personligt val.

Att utelämna en del, är inte det samma som att luras. Däremot skulle det bli opersonligt om jag bättrade på sanningen, ungefär som man gör vid en anställningsintervju eller en första dejt. Man ljuger inte då heller, men man framhäver de sidor man tror att den andre efterfrågar, och låter onödig information vila och vänta.

SuperMan anser sig vara expert (som vanligt) i kunskapen om hur man misslyckas vid en dejt. Ett av hans tips på hur man garanterat misslyckas är att föra Gustav Fröding på tal och prompt recitera någon dikt från samlingen Dikter Från Hospitalet.

Till exempel Ormens sång

Ensam sig slingra i ringar,
känna sig ond och led,
lärkan i höjden sig svingar,
sväfvar på lyckliga vingar
hör hur det, hör hur det klingar,
ormen får ej vara med.
Se huru Adam och Eva
kvinna och man
le mot hvarann,
se huru spindlarne väfva
näten där grenarne sväfva,
af balsam drypande,
nu vill jag krypande
nalkas och säga ett vänligt ord:
»kunskapens frukt är till ätande gjord,
ondt är ett godt.»
Adam åt och Eva åt:
»tack för ditt råd haf tack»
ormen sig undanstack,
jämmer och klagolåt!

Nu ska jag bege mig ut i staden Göteborgs kalla vindar. Och så ska jag flyttstäda ur min gamla bostad. Den med så mycket minnen i väggarna. Minnen av förnedring, förtryck och befrielse. Motivationen att söka upprättelse och uppgörelsen med den mänskliga känslan att vilja ge igen. Att fatta beslutet att vägra sänka sig till samma nivå var nog det som ställde mig upprätt. Nu går jag ifrån förnedringen, inte bara mentalt. Jag vänder mig om och går.

Nu har jag dessutom någon att gå till, sida vid sida med.

Drygt hälften så många älgar som vanligt, har jaktlaget blivit tilldelade. PP klagar på beståndet björn och varg. Så klart.

När klockan närmade sig lunch mötte jag och Lilla A upp med C i Forum Nacka för lite matintag och shopping “light”. Jag har ju tidigare berättat att det finns saker som tar längre tid när man har barn. Att försöka sig på att göra ett köpcentrum är en av de sakerna. Idag tog det än längre tid än vanligt, vilket man helt enkelt tar med en klackspark. Det är ju bara så det är!

Småkinkigt humör visade Lilla A upp, vilket knappast blev bättre av att hon inte åt ordentligt när jag försökte mata henne. Istället fick vi göra ytterligare en paus en liten stund senare. Inte ens hennes bärsele räckte för att hålla henne på bra humör idag märkte jag.

Jag undrar just om hon inte lyckats pricka in det här utvecklingssprånget de ska ha vid 5 veckor lite tidigare -hon beter sig iaf som de “ska” göra då.

Vet inte om tjejen ens har varit vaken (alert vaken då) i ens en timme på hela dagen idag. Låter som att jag får sova dåligt inatt…

Från Forum kom vi iaf, med en lite nöjdare bebis, 3 par strumpor till Lilla A och två bh:ar i fel storlek till mig. Kvällsmat är intagen och nu är det lite mys som gäller!

Det blev en riktig dag ute, jag är så imponerad av mig själv!

Min IBS har nämligen de senaste 5-6 åren i stort sett hindrat mig från att åka kommunalt. Så fort det börjar gunga, jag vet att jag är “instängd” har jag fått panikkänslor över att jag inte kommer av och mått tokilla. Många gånger så illa att jag varit nära att spy på/i det kommunala färdmedlet. Därför är och har jag varit extremt beroende av min bil. Där kan jag iaf själv styra mig mot närmaste toalett när magen börjar krångla. För det är ju inte någon fråga om den kommer göra det – jag vet att den kommer göra det.

När jag blev gravid lugnade min IBS ner sig. Jag kunde äta i stort sett vad jag ville, även gluten och laktos som min mage annars gärna skrek av. Pizza är det enda jag fortfarande kände var ett problem, men eftersom jag inte är någon pizzafantast led jag inte av det.

Direkt efter förlossningen märkte jag att min gamla överkänslighet mot diverse saker snabbt var tillbaka. Jag ska inte säga att det är tillbaka i samma utsträckning, för jag vägrar testa det så pass att jag kommer in i ett skov, men det är definitivt tillbaka redan. Så därför var dagens bussutflykt ett kvitto på att jag inte mår så dåligt som jag hade befruktat! Med andra ord – en succé!!

Dock har jag konstaterat en sak – höga bussar är lite vanskliga och inte något jag vill åka själv i! Nu hade jag  ju E med mig som släpade vagn… Sen har jag en fundering till. Varför finns ingen hiss i anslutning till Slussen? Då menar jag inte Katarinahissen som kostar pengar. Men hur gör alla som kommer med bussar och ska upp till Slussen – de kan ju inte göra som vi – dvs dra vagnen genom köpcentret?

Utflykten var iaf lockad. Vi började med ett besök på Fiskarnas. E hade nämligen spanat in ett drag som skulle hjälpa honom att fånga gammelgäddan. Nåja, jag tror det när jag ser det!

I regnet promenerade vi bort mot Gamla Stan och tog tuben till St Eriksplan. Jag hade nämligen spanat in att den bärsele jag ville ha fanns att testa på Babydesign som ligger vid Vanadisplan! Det blidde precis som jag hade funderat på en Beco Butterfly II.

Låter det som något som hade varit avklarat på en timme? Ja – kanske utan bebis. Detta tog oss närmare 5 timmar att avverka – men vi hade trevligt och flanerade under tiden. Och Lilla A? Hon sov gott i sin vagn. Jag älskar vagnen inser jag!

Jepp, ni hörde rätt. Idag ska vi köra en premiärtur in till City. Ute i affärer har vi ju varit tidigare, även en sväng på Ikea har hunnits med  – men nu ska vi in till Stockholm City.

Jag har lite ångest inför det….

Vart går man undan och ammar? Och HUR gör man?! Jag känner mig helt novis och kommer säkert vara gråtfärdig när det är dags. Tycker nämligen att såna saker är lite läskiga! Hur gör alla andra? Man ser ju aldrig någon som ammar offentligt längre, men vart hittar man toaletter/skrymslen att amma på?

Kanske inte är någon annan som nojar sig för såna här saker…. Någon gång måste ju vara den första, annars har vi ju bara gjort kortare utflykter då Lilla A hunnit äta innan vi åkt och vi har hunnit hem innan det varit matdags igen!

Igår eftermiddag samlades vi i 365 Stockholm och bredde ut alla våra pysselgrejer över ett cafébord, med syftet att sätta några kreativa avtryck i det offentliga rummet. Idén för vad vi skulle göra förändrades och böljade fram och tillbaka för att till slut landa på detta: en hopplåda. En hopplåda är en liten färgglad låda, fylld med hopp i dess båda betydelser. En hopplåda fyller man, och sedan gömmer man den på ett ställe där folk kan hitta den. Meningen är både att folk ska kunna hitta den av en slump, och att de som vet var den är ska kunna gå dit och hämta lite hopp när de behöver det. Om man vill kan man lägga ut ledtrådar, kartor eller en exakt beskrivning. Besökaren får väldigt gärna fylla på den, byta ut innehållet, förvandla och förvalta den – en hopplåda är aldrig statisk.

Vi väljer att ge er denna ledtråd:

Lat N 59° 19′ 49″ Lon E 18° 4′ 18″

365 Stockholm i full aktivitet

Färdig hopplåda

Gömd hopplåda - gissa var?

Teckning av Sara

Vårt mål var att hinna med tre lådor, tyvärr blev det bara en denna gång, men fler kommer! Och temat kan självklart varieras: man kan göra tidslådor, citatlådor, samtalslådor, bildlådor, skrattlådor…och så vidare in i det oändliga.

Altanen har postet et indlæg på sin blog om fyrtårne, der sagtens kunne være blive drevet af private.

Det kan jeg sagtens forestille mig. Men kan private virksomheder slet ikke lave noget galt?

Tag nu for eksempel den digitale signatur. Den kom i udbud, hvor private virksomheder kunne byde på opgaven og vinderen kunne så implementere den. Det blev TDC, der fik æren.
Resultat: et totalt håbløst system, der er spild af vores allesammens skattepenge. Computerworld har skrevet en artikel om fadæsen.

Jeg er netop: bruger af flere computere, bruger af linux og firefox. En kombination, der gør den digitale signatur helt ubrugelig.

Det er åbenbart ikke kun det offentlige, der laver fejl.

En sak slår mig i alla dessa krönikor och insändare angående Engla Höglunds begravning. Påfallande ofta argumenteras utifrån följande linjer: Jag hade inte velat ha media där, om det hade varit min dotter. Alltså vill egentligen inte Englas familj ha media där heller. De är bara förvirrade av sorg/höga på medieuppmärksamhet, och någon som begriper bättre borde tala om för dem vad de egentligen vill!

Inte konstigt att Englas mormor känner sig sårad…

Elza Dunkels har postat ett intressant blogginlägg på Umeå Live om privat och offentligt, eller slutenhet och öppenhet.

Vi förordar öppenhet: du måste berätta när du mår dåligt och säg till fröken om nån är dum. Å andra sidan uppmanar vi barn att inte berätta för mycket, t ex på internet. För mycket är intressant i sig. Det antyder dels att vi redan har en bestämd uppfattning om vad som är lagom mycket och dels att vi delar denna uppfattning med omvärlden. Alla ska veta vad för mycket innebär.

Förhandlingen om vad som ska vara privat och offentligt som jag ser det är beroende av konsekvenserna av individers handlingar. Synligheten som det offentliga innebär kan både leda till positiva och negativa bilder av självutlämnande.  Jag tror att det existerar en myt om att alla ska skapa sin egen lycka i att vara en synlig och offentlig person och på så sätt stärka sin status. Men å andra sidan handlar det inte bara om att bli synlig för en stor massa. Det handlar också om personlig integritet, vem är det som ska veta vad och var ska den personliga ogenomträngliga sfären sträcka sig. Vem är det som ska få lyssna på våra berättelser, precis det handlar blogginlägget om.

Att prata på offentliga platser tala högt och ljudligt om gårdagens klavertramp eller något annat som kan anses tillhöra det privata hör till vanligheterna. Idag finns det över 10 miljoner mobilabonnemang, det vill säga fler än vad det finns invånare i Sverige. Detta skapar en situation där mobilen kan tränga sig på i de mest obekväma sammanhang.

Jag läste under dagen i Solove – The future of reputation: gossip, rumor and privacy on the internet om “organisationen” Society For HandHeld Hushing. Som verkar för att låta det privata mobilpratandet förbli privat. Ett sätt att komma till bukt med problemet är att dela ut SHHH-kort till förövaren, den som olägligt pratar i mobiltelefon. På en del av korten, som man till viss del fyller i själv, kan man kryssa i eller skriva vad personen pratar. På Så sätt uppmärksammas personen på att det privata flyter ut i det offentliga genom att försöka skapa en situation av förlägenhet. SHHH cards.

Det privata rummet krymper i den takt man bjuder in offentligheten till sig. I de olika rum man deltar i och skapar på nätet i form av bloggar, nätverk, comunitys, medlemskap i olika forum.. ja det finns inga begränsningar på hur de olika rummen kan se ut. Att finnas där gör att man ställs in för frågan hur mycket man vill synas. Hur mycket man vill dela med sig.

Jag själv har inte riktigt dragit min gräns ännu. Men jag har rätt dåliga erfarenheter av att vara allt för synlig så jag jag tar mig friheter att göra som jag vill, när jag vill. Ombytlighet och megalomani om vart annat *S*.

Sårbarheten kan vara ekonomisk, emotionell, eller integritetsmässig. Det som finns på nätet är allmänt villebrå. Det är bara förnuft och skepcism som håller dig hel och ren. För den som vill och tar sig rätten att göra som de annars aldrig skulle göra hamnar i något slags skymmningsland av egoism. På nätet kan de vara oartiga, provocerande, taskiga, kriminella, lögnaktiga… ja inte ens himlen sätter gränsen på hur illa folk kan bete sig mot andra på nätet. Visst är det så i den analoga världen också men det är lite som att många testar hur långt deras ondska kan sträcka sig innan den röda flaggan inom dem börjar vifta.

Jag är extremt konservativ då det kommer till att handla varor. Jag har köpt någon flygbiljett och enstaka böcker eller var det kanske CD-skivor via nätet. Men det är något jag undviker så långt det går. Enligt artikeln i Aftonbladet är det inte bara jag som känner oro för att lämna ut bankkortsnummer på nätet. Hela 62%  är oroliga enligt den artikeln. Vilket jag inte blir så förvånad över.

Här är några tips på att handla säkert: Svehandla, han ger några punkter man bör kolla efter och bör tänka på då man handlar. Din bank kanske har ett e-kort, som gör att du kan göra ditt köp utan att visa ditt privata kortnummer. Detta får bli min nästa “skagöragrej”.