“Intighet” – definiera det? En (mot)tagare, dock oförmögen (eller bara rent ouppfostrad?) att faktiskt anamma – skapar intighet. Energisnyltare, torde vara ett mer uppgraderat och intressant begrepp. Eller, är det helt enkelt dåligt uppförande?

Tack vare mina hittills införskaffade livserfarenheter, kan jag egentligen “sitta vackert” eftersom själva behovet av bekräftelse utifrån har blivit tämligen ointressant. Den insikten i sig är bekräftelse nog. Bekräftelse utifrån är alltså inte avgörande för mitt välbefinnande. Det är dock inte detsamma som att jag inte ödmjukt välkomnar komplimanger, tack. För dem som innehar karaktärsdragen kliniskt, rationellt tänkande torde detta framstå som antipatisk läsning. För all del. Jag är en konstant elev, välkommen med synpunkter.

Förmågan att tänka kliniskt och rationellt är något jag själv lider brist på. Det filosofiska och emotionella tänkandet, som jag däremot nyttjar till fullo, är förvisso upplyftande och flödande samt oerhört värdefullt – ja, i sanning en passion – men leder dessvärre inte alltid till effektivt beslutsfattande. Det i sig betraktas således som en brist och därmed ett problem. Mest för omgivningen.

“Intighet” är ett tomt varande, som kan uppstå när man blir ombedd att förmedla en tanke, synpunkt eller en erfarenhet – kanske även ett fragment av sitt personliga liv. Till en individ som man följaktligen har inlett kommunikation med. Själva intigheten uppstår sålunda när det man har förmedlat alltså inte fångas upp, anammas, av själva mottagaren. Okej då, för att uttrycka det mer rationellt: ingen reaktion. Ingen respons. Du får helt enkelt inget svar! Verktyget, förmågan, begåvningen – om det nu inte är dåligt uppförande – saknas. Detta är alltså “intighet”.

Positiv slutsats? Ja då, det finns en. Det är uppenbart, men på många sätt ändå lyckosamt, att vi inte är jäm(n)likar. För, utan motvikt ingen förkovring. Själva förloppet avslöjar ju mottagaren då tystnaden i sig innehåller ett budskap. I utebliven respons röjs ändå väsentlig information om individen. Bättre underlag än så serveras knappast. Därmed kan du förhålla dig samt fatta ett (kliniskt och rationellt) beslut. Det vill säga, är du min kompis eller inte?

Sensmoral? Ja, den sedvanliga. I may well lack in numerous areas. Nevertheless, I still hold excellent manners. Excellent manners, indeed. Jag svarar åtminstone på inkommande mail – även om jag inte alltid vill.

©

Vill bli härdad eller räddad, är trött på att allt blir så stort och på oförmågan att kunna stöta bort en känsla. Varför är jag fortfarande så oerhört sårbar och saknar motstånd trots mina försök till murar? Alla ord och syner går rakt in i mig med full kraft och jag klarar det inte, människor gör mig sorgsen med sin omedvetenhet. Jag vågar inte försöka ha roligt, allt är så krossbart och jag vågar inte släppa min identitet och lita på att vi människor hittar varandra i skratten som vi kan hitta varandra i uppgivenheten. I ytan är jag rädd att behöva upprätthålla skrattet, jag vill inte låtsas eller lura mig själv och andra. Samtidigt är allt inte svart eller vitt.  Jag har roligt, rätt ofta ibland faktiskt. Men med nya människor blir jag rädd för det roliga, känner efter ett tag att jag luras även om jag inte gör det. De vet inget om att jag brukar gömma mig i buskar och gråta.

Så vill jag avslöja allt om mig själv. Eller en del, ge dem en aning. Take it or leave it liksom. Det brukar gå bra, men sen drabbas jag av osäkerheten trots deras goda respons. De avslöjar inget om sig själva. jag känner mig så överdriven. Går aldrig in på det dunkla igen, ler tyst och drar mig undan i konstellationerna. Känner mig utlämnad och ingen kan ta i det. Jag ångrar att jag talade. Kompenserar bort det.

Men man ska inte vara rädd för skratten och det galna, där finns den enda räddningen. Ingen vill umgås med någon som är bitter, avundsjuk och rädd men med konstanta planer som aldrig utförs. Det är så betungande. Jag vågar knappt prata om mina drömmar längre, eftersom jag vet att så få kommer genomföras. Känns patetiskt. Dock återstår bara pessimism och fakta när skratt och drömmar inte vågas.

Och alla vill skratta och inspireras. Jag med. och han. Och i en ny vänskap kan man inte bygga något på tystnad innan man vet vad den andra tänker. Vi vet inte alls vad den andra tänker. Inte alls. Vi måste prata eller ha roligt, annars kommer detta dö bort. Tystnaden just nu är helt förödande och att sitta inne och kolla på film och sen veta vad det leder till i förväg bli tråkigt och förutsägbart även om det inte är helt dumt. Man behöver hudkontakten. Men för att bli något annat än bara strulkompisar som rinner ut i sanden behövs själslig kontakt.

Men jag känner mig så dömd av honom, tror inte han tycker om mig på riktigt. Att han tycker att jag är tråkig, att han själv blir tråkig med mig. Det är aldrig bra. För ingen av oss är tråkig egentligen. Fan. Måste våga dela mig själv med honom, måste våga slänga ur mig fler dumheter. Inte vara så stel. Måste fula mig och sluta fasta i rädda-duktiga-flickan-rollen, jag känner mig inte bekväm där. Så blockerad att jag blir vad jag helst inte vill att han ska se mig som. Vill att han ska rädda mig, provocera fram mitt riktiga jag. Men nu håller jag på att förlora honom, kanske jag redan gjort. Vet inte vad han tänker. Men jag är ledsen för det. En stor besvikelse på mig själv. Mitt misslyckande till riktig kontakt. Jag är så rädd att inte roa honom att jag blir tyst och trist och lyckas precis med just det, att inte roa. Att inte vara genuin.  Han är så fin och jag tycker om honom, hans snälla ögon och hans värld. Han inspirerar mig och har tvingat mig att ta stegen mot vad jag vet att jag måste göra med mitt liv. Vad jag vetat så länge, men har så svårt för att driva igång. Rädd att förlora hoppet om jag misslyckas med försöket. Allt eller inget, så har det alltid varit. Vill vara påläst, förberedd och mentalt stabil innan. Lycka till, livet fungerar inte så, då får du vänta länge flicka lilla…

Åh, jag vill att han ska vilja umgås med mig som människa inte som tidsfördriv. Att han en dag kan prata om mig med samma ömhet som han verkar ha mot resten av hela världen. Är jag destruktiv som ens är med honom eller är det bra för mig? Jag vet inte alls. Jag vill gärna tro att han vill mig väl. Att allt är fint och bra.

Men nu skrev han att han inte visste om han ville/borde komma till stan dvs bla mig. Numera kommer han bara till mig om han ändå redan är i stan och typ inte orkar med att sova hemma i familjehemmets instängda vrå. Ett alternativ, aldrig ett förstahandsalternativ. Valborg, att vi inte överhuvudtaget talades om att ses då var också ett tecken.

Om han hade velat hade han kommit, men han vill alltså inte. Praktiskt sett passar det mig egentligen bäst, måste plugga. Men jag vill att han ska vilja komma. Jag tror jag skrämt bort honom, jag har inte varit roande. Jag har varit för tyst, för osäker. För lite galen, för hämmad och flickig. Jag tummat på hela mig och jag trodde först att han skulle finnas kvar, att han skulle tycka om mig trots/för att jag vågade berätta lite om mina problem. Att jag själv skulle våga bli avslappnad med honom igen när jag väl fört upp allt i ljuset. Så blev det inte. Jag kände mig bortglömd på hans skola, trots att kvällen i sig blev rolig. Men det var tydligt att han inte ville ha mig  sitt liv egentligen. Helt ignorerad. Pratade inte med mig alls och när han gjorde det var det väldigt innehållslöst “har ni kul?” sen gick han igen. Förvann alltid. Kanske han bara är sån. Kanske. Han var likadan med sin andra kompis som han uppmanat komma. Vi fann varandra istället. Men han pratade inte med oss.  Tittade inte på mig på hela kvällen utom när när han plötsligt kände något slags ansvar. Jag vill inte tro att han är en så kylig männsika, men vad ska jag tro?

Dagen efter dög jag igen. Jag låtsades som ingenting, han nämnde inget. Vet inte om han förstod att jag varit sårad. Jag är storögd och blåögd. Lyssnar på hans historier med glädje. Han undrar inte så mycket om mig och jag talar inte så mycket om det heller, för respons uteblir ofta och det gör ont. Han säger att sex inte betyder något, att vi inte ens behöver ha det, att han gärna hjälper mig ur ensamheten, att han kan vara ensam också. Att jag varit bra för honom. Men. Nu är jag inte bra nog längre. Han har nog insett eller fått för sig att det här är allt jag är, att jag inte blir mer. Och jag är så sexuellt blockerad, så oerfaren och osäker. Och när jag berättat om det kände jag mig än mer iakttagen och underlägsen. Skulle aldrig sagt något.

Jag var i brist på annat. För att han skulle få bekräftelse. Någon att hålla om. Jag är inte speciell.  Han hittar nya. Han har hittat mer lyckade, underhållande, snygga, sexiga, kramvänliga människor i rätt faser i livet. Jag vet det. Unga, kreativa, inspirerande. Jag kan inte tävla och vill inte heller behöva kämpa för någons vänskap. Det blir så fel och tvunget. Man nu blir jag ju bedrövad i hans sällskap utan att han vet varför. He’s bringing me down. Orkar inte med mer av hans entusiastiska prat om alla fantastiska människor han träffar och hur mycket han tycker om dem. Jag kan inte tro att han medvetet gör det för att såra mig, men ont gör det. Jag är ju inte en del av den världen och det är jobbigt att få det slängt i ansiktet. Vi träffades när jag var i fel fas, men jag sörjer ändå. Allt vi vi kunnat vara. Allt  jag kunnat vara påminns jag om ideligen.

Jag tycker om honom mer än jag får. Han har klargjort det tidigt, han är inte intresserad på det viset och kommer inte bli det. Är det naivt av mig att tro att man kan ha en sån här relation som vi har utan att jag ska bli mer sårad? Jag är inte heller kär, men närheten har gjort mig gott och fick mig att börja andas lättare när jag behövde det som mest. Men närheten föder mer närhetsbehov. När han inte är här känner jag mig orolig. Kan inte sova när han är här, men knappt utan heller. Nu stramar det åt igen i strupen. Andas tyngre.  Tryggheten var en illusion, den varade inte. När den ena behöver mer än den andra går den andre vidare utan att förstå eller bry sig.  Jag vet att jag inte kan kräva något, han har inte gjort något fel. Men jag såras ändå. Jag vågar inte visa hur mycket jag behöver, hur mycket jag vill. Det är så skönt och mysigt, det är det som är felet. Han frågade varför, hur kan något som är skönt vara ett problem. Är det inte uppenbart? jag vågar inte släppa loss och njuta som det är nu. Det är så orättvist. Jag kan inte med att jag känner mer än han, jag får inte börja behöva och tycka om. Inte när jag redan känner mig avvisad och i underläge. Det är så ojämlikt, men jag kommer aldrig hitta någon i samma läge som jag. Skam. Men vad fan håller jag på med? Det här med kravlöst icke-sex-men-nästan-sex vad fan är det och vem utvecklas av det?

Det gör ondare än det borde, jag har ingen rätt att vara svartsjuk. Men jag är det. Är rädd för förlusten. Om vi bara fortsatt vara nya vänner och aldrig kyssts hade jag inte varit rädd för det, men när han nu hittar någon annan på riktigt kommer han inte kunna träffa mig längre med tanke på att vi varit/är mer fysiska än en annan flicka/pojke skulle önska. och vi har inte längre någon riktig vänskap att bygga vidare på. Fan fan fan.

Att jag ens skriver ett inlägg om honom känns sorgligt. Och så blir det så här långt också. Men jag tänker på honom mycket. Han tänker inte på mig alls.  Måste börja distrahera mig med tal. Observationer gör så ont och tankarna frodas och förstärks i tystnaden.  jag borde sluta värdesätta människor och saker så här. Bli avslappnad, leva i nuet. Skita i analyserna. Ibland vet jag inte heller hur mycket jag bara ljuger för mig själv och skrämmer upp mig i onödan. Om jag tror att alla ska döma mig/lämna mig behöver jag aldrig förändras utan kan stanna där jag är. Trots att jag dömer mig själv som hårdast när jag gör just så. När jag låser mig och blir distanserad och tänker tankar jag aldrig får upp till handling. Tänker också att tal är meninglöst, att allt redan är sagt. En kommunikationsbesviklese. Vad pratar människor om för övrigt?Är det jag som är ett konversationsfailure?

Men jag finner sällan något andra säger förvånande eller intressant längre. Ingen överraskar. Slentrian. Tristess. Fraser, klyschor, självklara fakta, konstateranden av det uppenbara. och jag vägrar vara likadan, samtidigt kommer jag inte heller på så mycket annat. Eller bara för personliga saker. Kallprat är svårt. och trist. Och jag blir inte intressant jag heller. Är precis som alla andra. Mycket för att jag ofta vägrar säga det uppenbara. Dvs allt.

Jag önskar jag kunde konsten med storytelling. Men kan aldrig kan formulera mig och då blir det väldigt ofullständigt och ja. Helt lamt ärlig talat. Jag skulle inte heller förstå mig eller tycka om mig, lyssna på mig. Jag har många intressanta historier på lager, ser och tänker hela dagarna, men det är som att det är MITT. Inget jag kan erbjuda andra. Jag är rädd att förstöra mina bilder av det jag tar in genom att delge dem på ett klumpigt och tafatt sätt. Kränka betydelsen av dem. Minnena bleknar så fort jag försöker återberätta och ersätts av skammen av berättandets misslyckande. Men jag måste ändå börja försöka anpassa mig till den sociala världen. Jag måste bli billig och omedveten om mig själv. Börja sälja ut mig utan att skämmas för vad jag uppfattar här i världen.Och skita i om folk gillar det eller ej eller om det blir bra. Leva utan prestation i smått och stort.

Ja jävlar vad sammanhängande det här blev då. Skitsamma. Ingen lyssnar ändå.

Det var det där med att gå ut, ja. Jag tror att det var det första jag skulle göra idag. Och här sitter jag ännu. För jag kom på att det fanns en bunt andra faktorer som påverkade och att jag hade vad som i alla fall känns som en massa saker jag absolut måste göra innan jag kunde gå ut och promenera. Sådant som t.ex att duscha, hitta svala kläder och fixa i ordning (plus äta!) lunch. Ja, det var några saker i alla fall. Det finns fler faktorer, av mer privat natur, som jag förtiger.

Suck, sådana här gånger blir jag lite trött på mig själv.

Lunchen är i alla fall avklarad (citruskyckling med ingefära), men varken duschandet eller kläderna. Och jag måste gå och handla, så att jag kan laga mat för frysens räkning. Mest frukt och grönsaker. Och så en massa bär, som jag glömde köpa förra gången, och antagligen blir det väl keso till dem – för i veckan ska jag ju äta två mål mat per dag och då verkar fruktsallad med keso bra som frukost. Inget besvär med att laga till, liksom. Och för fryslagandet skulle jag också behöva skaffa matlådor. Var hittar jag dem, och hur avgör jag storleksbehovet?

Och jag får inte ihop en sammanhängande plan av de bitar jag har att spela med. Vilket jag gissar är anledningen till att jag sitter här i stället för att faktiskt göra något, vad som helst. Jag tror att jag helt enkelt får skjuta upp promenaden tills i kväll. Fördelen med det är att det är skönare att gå när det hunnit bli lite svalare. Nackdelen är förstås att jag då knappast längre kan få någon färg av solen.

Så… när man inte får ihop ekvationen eliminerar man bara några variabler. Eh.

Det jag menar, om jag ska vara seriös, är att när jag inte får ihop det för att det är för många saker att jonglera med så brukar det gå att lösa problemet genom att plocka bort en eller flera tills det hela blir hanterbart igen. Jag är verkligen inte någon som klarar av att hantera en samtidig mångfald. Det där med att kvinnor besitter simultanförmåga är bara en myt. Säkert ännu en manlig härskarteknik!

Alla fattade att föregående utrop handlade om humor, va? Jag bara kollar…

Idag är det verkligen sommar ute – lika varmt som inne (där det är varmare än jag skulle önska: +25ºC). Inga fönster eller dörrar är eller har varit öppna idag. Solen skiner delvis på min balkong och jag har insett att lägenheten nog kommer att vara rätt varm om sommaren. För solen ligger i princip på från morgon till kväll, om än på olika sidor och ibland stoppad av huset mitt emot. Ljust och fint är det!

Tystnaden sitter lika plågsamt tydligt i fingrarna som i mina läppar. Jag kan inte skriva om, än mindre prata om, det som jag allra mest skulle behöva. Jag är sjuk. Utan att vara sjuk. Egentligen. Men om jag inte gör något nu så kommer jag med all säkerhet att bli sjuk senare. Så det är meningen att jag ska göra något. Skära lite och så. Inget farligt, troligtvis. Om allt går som det ska. Och det gör det säkert. Jag har sagt de orden så många gånger. Skämtat om det så många gånger. Att jävlar i gatan så bra jag är på att vinna högoddsare. Och som tävlingsmänniska gör det här mig ju nästan glad. Alla sa att det aldrig brukar vara något, men självklart bevisade jag att de hade fel. Hos mig var det något.

Någon jag legat med har gett mig ett virus, det är så det går till. Ett virus som sätter sig på livmodertappen och börjar växa. Jättelångsamt går det, som små vårtor ungefär, vilket är väldigt äckligt och inget jag så gärna tänker på. Och vårtor, vet vi ju alla, kan visa sig vara cancer. Så är det med den saken. Om jag inte går och får en bit av livmodertappen bortskuren är sannolikheten ganska stor att jag får cancer. Det låter väldigt mycket värre än det är. Jag har självklart läst allt jag kommit över och har fakta väldigt klara för mig. Inte. Farligt. Troligtvis kommer det inte att hända något alls. I värsta fall blir det där med barnaalstrande inte så enkelt, men annars kommer ett stolspiller, sexförbud, lite blödningar och sveda troligtvis vara allt.

Men det där ordet cellförändringar är inte så enkelt för mig att svälja. Cellförändringar har tagit så jäkla mycket ifrån mig redan. Jag vill inte behöva tänka på sådant. Inte igen. Och jag vill inte låtsas att allt är okej och att det inte är någon fara. Klappa på andra och säga till dem att det inte är någon fara. Att allt blir bra. Jag vill bara få vara liten en stund. Slippa vara rationell och stark. Släppa allt och låta någon ta hand om mig. Men det finns ingen att ta hand om mig. Och jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att låta någon. Det har han lärt mig. Att allt som händer när jag försöker är att jag skakar och gråter och sen skrattar bort allt och gör det till ett skämt. Mig till ett skämt. Min rädsla. Och oförmåga. Men när jag skrattat klart är de där precis som förut. Jag är precis som förut. Fast nu nästan med cancer.