There must be something wrong with my perception of men. (Am I getting into a clichée trying to explain that with my relationship to my father??)

Windows 7 has that fancy way of changing the background every now and then that makes me go bonkers because everytime it does I need at least 20 seconds to find out that it’s not my brain doing things on its own.

Checking univis every two minutes when I’m at the computer and still haven’t got any new marks for about three days. Exhausting!

My sleeping rhythm is absolutely gone. I get up early, sleep for three in the afternoon and then can’t get myself to go to bed. And the time of staying in bed late seems to be gone as well because I really need the time to get the rest of my things cleared out of my mum’s flat …

Still can’t believe that we’re going to do that driving license thing. It’s still some months to go until we really try but I don’t think that that will be enough time to get me used to the picture of me driving a car … It would probably be more secure for all of you to stay indoors this summer – I don’t presume that I’m going to be a very good driver

I miss my Regina Spector cds. But still I always forget picking one of them up at my Mum’s. Stupid.

Kind of looking forward to an IKEA-trip: Need curtain rails, bedside table and lamp. And we still don’t have a tap in the kitchen – but once one gets used to going to the bathroom all the time it’s not that bad anymore …

Back to Terry Pratchett, but after that I’ll try real literature again – next project: Buddenbrooks.
Hader spielt Hader war nicht so gut, wie ich’s erwartet hätte. Wenn die Witze, die man schon kennt zusammengewürfelt sind, hat das zwar schon was, aber ich hab mehr erwartet =(
Und: Was läuft falsch, wenn linke Journalisten/Komiker/Intellektuelle sich öffentlich so benehmen, als wären welche mit rechter Gesinnung keine Menschen? Ich kann ja sehr gut verstehen, dass man nichts für einen Strache oder Haider übrig hat, aber muss ich sie deswegen gleich wie diverse Körperausscheidungen behandeln??
1. widerspricht das meiner persönlichen Auffassung von Menschenwürde – prinzipiell finde ich ja, dass jeder Respekt als Mensch verdient hat. Wenn einen das nicht überzeugt, dann ist da immer noch
2. wenn ich jemanden in einem Interview nicht einmal zu Wort kommen lasse, steht der nachher ziemlich sicher besser da als ich (Zumindest war das in den letzten ORF-Interviews so, die ich verfolgt hab). Fällt denn nicht auf, dass sie dem Anderen die Macht in die Hand geben, wenn sie  so mit ihm umgehen??

First exam postponed. Why? Because the university of vienna is not capable of estimating how many people will want to take the exam and provide 300 places – although there are AT LEAST 500 people who would need this exam and who tried to get into the lectures at the beginning of the semester and gave up in mid-october. So we (about 100 people) were quickly shuffled out of the lecture hall at 2 pm. (on Friday we were told to come – even if we’re not registered for the exam – we’ll get a place anyway …)

At the moment the world feels far far away. Only time I really feel in touch with anything is when I read. That’s the wrong way around, isn’t it?

So little time for so much to do, but as soon as I’ve got some  time at my free disposal I can’t find anything to do.
I’m so decentred and I really don’t want to focus on all those negative things. I’m trying to fight that and try and find some positive things (sorry, Anna, I know I’m not you but I couldn’t help stealing that idea) that happened today.
- sliding along the really icy path on the left side of Votivkirche
- being hugged and told by a lot of people that they’re sure I’ll do perfectly well in that exam
- I started writing emails just because I miss my friends. The positive thing is the writing, not the missing. Although it was the missing that made me realise that I really like them.

hopefully … need to make a list! Can’t keep all of this in mind … that’s totally crammed with other things at the moment.

By the way, the cookies were quite ok. If I manage the photo thing you’ll get the full documentation – including Vanillekipferl dough without nuts =P

Perhaps the internet will come sometime soon! (tomorrow?)

Vi har varit på marknaden idag. Det var hett och mer än intensivt.
Vid ett tillfälle försökte en s.k vakt ta Matsos kamera. Då ryckte Diane, vår fantastiska tolk, in på bästa sätt. Både hon och Matso höll i kameran, liksom den s.k vakten. Själv stog jag mest som ett fån medan Diane snackade oss ur den inte alls bekväma situationen. Adrenalinet pumpade när hon förklarade att hon/vi hade lagen på vår sida – vi hade en överenskommelse med en kvinna som sålde plastblommor, och det var NOT THEIR BUSINESS. Hon upprepade att hon sagt det när hon fortfarande aningen chockad återberättade dialogen. En 20-tal stor folksamling följde tumultet som vi lämnade hack i häl på plastblommekvinnan.

Vi undvek den delen av marknaden efter det, liksom den där försäljarna verkade tro att vi var ute efter något. Det var vi förstås, men inte alls det som de tydligen befarade. Enligt Diane har bilder på beninska kvinnor dykt upp i sammanhang som de inte alls gillat, vykortsställ till exempel. Det finns även rädsla för att bilden ska användas så som vi tänker att voodoodockor praktiseras. Diane använde sin mest övertygade stämma när hon berättade att det har hänt.

Att Diane var en klippa för oss idag är nog redan understruket, men jag vill gärna upprepa hennes sociala kompetens. Igår hjälpte hon oss att intervjua en professor, idag småsnackade hon med marknadskvinnorna så att de släppte garden.
När vi ät lunch utbrast hon:
– Ska ni inte äta huvuden?
Hon och vår chaufför för dagen, John, tog fiskhuvudena från våra slasktallrikar och betonade att man i Benin tror att de gör en intelligent.
– Då måste ni ha ätit många huvuden, konstaterade jag.

Ikväll har hon lovat att kolla upp bussar norrut åt oss. För vi planerar att lämna stan på måndag för minst en veckas landsbygd. Det kan bli verkligt spännande. Och jag hoppas att vi kan hitta en tolk där som i alla fall är i närheten lika påhittighet och pålitlig som Diane.

Westus med gitarren visste precis vad jag behövde när jag kom ut från toaletten på på Maman Benin, där jag och Matso precis smaskat i oss vår första afrikanska måltid i Cotonou. Färsk fisk, you love rice-ris, sallad med den godaste avokadon och ägg.

“Singing don’t worry, about a thing. Because every little thing is gonna be all right.”

För det är mycket att smälta i den här moppeavgasfyllda afrikanska staden. Efter en natt med förvånansvärt dålig ac där en våt handduk över ansikten räddade min skönhetssömn rivstartade vi med att ta varsin moppe till landets största marknad, Marché Dantokpa.
Weekend market i Bangkok? Ja, likt på vissa sätt. Men ändå inte alls. Vi gick nog där mest med öppna leende munnar på de stampade gångarna och blev fulla av intryck i myllret av färgstarka människor och stånd med det mesta från tandkräm till kycklingar till diverse elektroniska prylar. Många går runt också, med det de har att sälja på huvudet. Vi som är lite längre än de flesta har underkläder, mat, tyger och korgar i ögonhöjd.
Vi gav upp hungern där. Tog varsin moppe till Maman Benin, som det tipsas om i guideboken. Slappnade av, pratade fotboll och månadslöner med servitören Elie och lyssnade på Westus Bobbanversioner.
Nu har vi gått över den stampade gatan från vårt nya rum – mycket bättre ac nu! – till vårt mest lokala internethak. Väldigt långsam uppkoppling dock, så det blir inga bilder idag.
Det såg för övrigt rätt mörkt ut på Kameruns flygplats igår. 22.45 skrev jag det här:
Inne på planet. Igen. Efter en mindre svettrusning på en flygplats i Kamerun. Gaasch. Vi fattade inte att vi skulle sitta kvar på planet för att komma till Cotonou. Visserligen tyckte vi det var märkligt att vi landade två timmar tidigare än beräknat, men vi gick ivrigt av och jublade över den tropiska värmen.
Vid passkontrollen fyllde vi i ankomstkort och svettattacken blev ett faktum. Av med kavajerna för att möta den sura kvinnan i den enkla trädisken.
– Har ni inget visa?
– Jo, visa, sa Matso, pekade i sitt pass och förklarade att det var utfärdat på Benins ambassad i Danmark.
– Men inte för Kamerun?
– Vadå, vilket land är det här då? Kamerun?
– Ska ni till Benin, då måste ni tillbaka!
Nägra händer i rätt riktning senare och en språngmarsch gick vi ut i den tropiska kvällen igen bakom en reflexväst.
Personalen ombord skrattade gott, åt oss och vår svett. Vi också, med orden “We just wanted to see Cameroon. It’s hot out there by the way.”
Vi mjukstartade i London. Och värmde upp i Kamerun. Nu är det bara Benin som gäller.

Hösten kanske inte blir helt förstörd trots allt. Som vanligt har han rätt, mannen.

För nu löste sig det mesta idag. Hon fick tag i alla människor hon behövde få tag i. Och de var trevliga också. Och det betyder att det kanske blir som hon vill. Hon vågar knappt säga det högt för då kanske allt går åt skogen. Så nu viskar hon:

Om allt går vägen så kan hon få plugga i höst. Till 80% av lönen.

Visst låter det nästan för bra för att vara sant.

Jag får lite panik på att jag sitter hemma och har tråkigt såhär sista torsdagen på hur länge som hellst. Men imorn är det fredag, då blir det nog roligt hoppas jag. På lördag är det tacosfest hos min syster sen något rolig efter det hoppas jag. Jag blir bara glad om du ringer och frågar om jag vill hänga med dig. Ja!

Idag är en dag när jag känner mig nöjd. För igår tog jag mig runt Göteborgsvarvet.

Sakta med säkert betade jag av kilometer för kilometer och efter 10 (som väl typ är så långt som jag någonsin sprungit förut) var det en något av en triumf varenda gång jag passerade en ny skylt. Jag sög åt mig energi av dragspelsgummor, kids som skrek heja heja och gäng som satt i fönster och klappade händer för att de var riktigt glada.

Jag och min min brorsa Andreas startade ihop, men jag släppte hans rygg i folkmassan efter två km.

Två km senare, strax innan Älvsborgsbron, började jag tänka onda tankar av typen oj, oj det här är jäkligt långt, jag kommer nog inte klara det här. Och i takt med det fick jag ont i magen. Aj aj, sa jag och körde igång min springmusik i hopp om positiva minnen. Säkert! hann knappt sjunga klart första låten innan jag var uppe på bron där jag såg en gammal JP-kollega. ANNA, skrek jag och sen tog vi följe ända till nästa bro. Vi pratade och var nöjda där ute på Hisingen. Jag minns 11-skylten speciellt mycket – för då hade vi ju kommit mer än halvvägs, som jag tjoade.

När den andra bron över Göta Älv var avklarad sprang jag bara på, sakta men säkert mot målet. När jag närmade mig Avenyn tänkte jag mycket på att jag aldrig riktigt gillade att springa trots att jag alltid sportade när jag var yngre – jag fuskade alltid med löpsommarträningen till exempel. Gamla tränares ord ekade i mitt huvud och jag skrattade gott åt dem. Haha, långsamma kylskåpet Larsson klarade det. Hon sprang hela vägen och kom inte ens sist. Ha ha.

När jag passerade fotograferande brorsan på Vasagatan tyckte han att jag såg stark ut och jag, jag kunde inte annat än le åt hela grejen:

2.18 blev tiden på min resa. Sakta men säkert, som sagt.

Jag hade nästan glömt bort den finska skolan för discodans.

Jag minns att gamle Ted hade den här instruktionsvideon på sin dator, det var långt innan Youtube tog plats i våra liv. Av nån anledning kom den till mig när jag var ute och svängde i New York, och jag försökte berätta om den för den kvällens vänner. Det var dock svårt att återge mannen i vitt, han gör ju de korrekta stegen så mycket bättre än jag:

http://www.youtube.com/watch?v=wMAaBlcNy74&feature=related

Fötter, höfter, vänner – vi ses på dansgolvet!

(För övrigt så får kroppen godkänt efter dagens joggingrunda. Varken mer eller mindre.)

Jag har en karta i min anteckningsbok. Till Ernest och Edwina på Senatorial Drive i Congressional village. Bussen, som kör mellan Clark och Manilla, släpper av mig i Edsa corner Roosevelt ave. Precis som det står.
Det är rusningstrafik och en mängd bilar tutar sig mellan filerna. Jag har tur. Precis bakom bussen står en ledig taxi. Jag visar honom kartan och adressen. Han hoppas att han ska hitta och börjar köra mot en u-sväng.
Edwina har gjort en perfekt karta. Inga problem. Vänster vid första stoppljuset, mot Congressional village. Rusningen försvinner, vi åker sakta genom mörkret. Frågar någon slags vakt, han pekar mot ett bås. Där får taxichauffören ett besökspass.
Summer drive. Autumn drive. Senatorial drive. Yes.
På en den ena av två stora bruna portar står det 38, helt rätt.
Jag betalar, tio svenska, och lyfter ur mina väskor. Hoppas att de släpper in mig nu, säger jag till chauffören, som ler och kör därifrån.
Jag ringer på klockan, strax efter ser jag skuggan av fötter under porten.
– Hello, börjar jag.
En nyduschad tjej öppnar.
– Hey, I’m Jennie, I was invited by Ernest and Edwina when I met them on Borneo. You know?
Hon nickar. Erbjuder sig att ta min väska. Börjar gå in i trädgården. Jag efter, med öppen mun konstaterar jag att det var som jag anade. The jungle house som de benämnde sitt hus som är en riktigt stor villa. Och one of the girls är inte en av döttrarna, utan en av tjänteflickorna.
– I’m gonna show you to your room, säger hon när vi kliver in i det mörka huset.
Upp för trappan går vi.
– This bed.
Hon pekar på en av två sängar där jag nu sitter och skriver. Framför mig hänger nio kostymer på en pinne som är fäst i ett nedre tak ovanför spegelgarderoberna. Det är tydligen en av sönernas rum, egentligen. Men just nu är det mitt.
Jag undrar när E & E kommer hem. Senare fick jag som svar förut, när jag frågade hon som släppte in mig. Klockan är tio över sju nu. Jag landade 16.20.
Ojoj, vilket konstigt dygn det har varit sen jag skrev det där.

Av ren artighet – Varför? Jag vågar ju alltid säga att jag är vegetarian annars! – åt jag ugnsgrillad kyckling till middag igår. Edwina knackade på min dörr vid åtta-tiden och nere på matbordet var förrätten serverad. Hon ursäktade sig att hon hade glömt att fråga om jag äter kyckling. Rent impulsartat sa jag typ ja visst, det gör jag, ibland.
Efter middagen, där vi pratade i munnen på varandra mest hela tiden, kände jag hur magen gjorde uppror. Två toabesök senare var det bara att inse, jag mådde inte så bra. Då kom Ernest hem, pratglada herrn i huset. Jag frågade honom om hans dag, sen var han igång. Jag nickade artigt, sa “really” och såna grejer. En av tjejerna dukade fram äpplen och Gatorade. Jag tog några tuggor. Drack lite. Anade oråd på riktigt.

Och jo men visst, sen kom hela middagen upp, hann knappt till toan. Jag tittade på ett likblekt ansikte i spegeln och sa god natt. Ett par Travello på det, sen somnade jag hyfsat. Vaknade ett par gånger under natten. Mer Travello. Tog febern vid fem, 38,8. Aj då. Tupparna gol, hönorna var inte mycket tystare de.
7.30 stegade febersvettiga jag ner för frukost, hörde Ernest och Edwina prata på uteplatsen. Där satt de, bland alla sina djungelväxter och käkade frukt och pannkakor. Lite småjobbigt att inte vara på topp, lugnt uttryckt. Fick toast och ägg, Edwina trodde det kunde vara bra för mig, och en guidad rundvandring i trädgården som är omgiven av höga murar och fylld med växter. Ernest pekade och berättade entusiastiskt.
Sen åkte de iväg på en workshop. Jag gick och la mig, efter en dusch. Somnade om och om igen till klockan ett. Då knackade sonen på min dörr. Jerome. Redo för lunch? Ja, visst, jag kommer om en minut, blev mitt svar.

Flickorna hade fixat fisk. Jag åt lite, försiktigt. Pratade en massa med Jerome, som är lika gammal som jag och är webdesigner. Ibland bor han här, ibland i San Fransisco. Väldigt väluppfostrad, väldigt trevlig. Till och med lite stilig. Kanske hittar vi på nåt ikväll, det lutar åt det. Kanske blir det sightseeing och basket imorgon.

Just nu fokuserar jag mycket på att bara återhämta mig för att bli redo för Filippinernas ö-liv. Kaffe och hembakat är det senaste draget.

Jag lämnade Sverige för 17 dagar sedan. Jag har inte tagit mig tid att blogga sen dess, av olika anledningar. Under mina fyra första dagar i Singapore var jag lovad fritt trådlöst bredband på på mitt hostel. Men det var ur funktion. Och eftersom jag hade fullt upp att utforska den där stan, med och utan Helena som pluggar där, blev datorn mest liggande i ett säkerhetsskåp.

På Borneo, där jag har varit i 12 dagar nu, har jag, helt enkelt, knappt känt för att plocka upp datorn. Dessutom lämnade jag den på mitt hotell i Sandakan ett tag…

Hur som helst. Nu är jag i Kota Kinabalu, största staden på den här Malaysiska ön. Min kropp säger – Ta det lugnt idag Jennie. För redan när jag reste mig upp i min säng i morse kände jag den tveklöst: Träningsvärken. När jag stapplade ner för trappan mot frukosten kändes benen allt mer som trästyltor.

Jag var nämligen uppe på Mount Kinabalu igår morse. Klockan 5.30 nådde jag toppen, 4095 möh. Jag var inte så kaxig (eller snygg) i det läget, regnet piskade och jag kunde knappt öppna min väska där jag satt med ponchon likt ett vindskydd, eftersom fingrarna var helt stenfrusna. Samtidigt jublade förstås känslorna – jag klarade det!

Att stanna där uppe var aldrig ett alternativ. Jag, vi (det var en hel drös med pannlampförsedda som kämpade sig upp den morgonen), hade inte turen att få se de berömda soluppgången. Molnen var på tok för regntunga.

Så sedan var det bara att sig ner dårå. Saken är den att det var en pärs så rejäl som nåt annat jag varit med om. Först och främst eftersom regnvattnet la sig som en hinna på berget och gjorde det svinhalt. Men även eftersom jag knappt kunde röra mina frusna fingrar. Nåväl, jag tog till det gamla goda tricket händerna i armhålorna och fick till slut upp tillräcklig värme för att kunna grepp repen som är fästa i bergsväggen. Mitt tips är dock: Ge dig inte i kast med ett halt berg i löpardojjor. Stundtals kände jag mig verkligen som Bambi på hal is och jag halkade säkert åtta gånger på vägen ner till lägret, varav två ganska så illa. Ett blåmärke på låret vittnar om det nu.

Men jag kom ner, nästan helt hel. Min guide Juru tog väl hand om mig. Och aldrig har väl en frukost smakat så gott som när jag fått av mig de mest blöta plaggen.

Vägen upp till lägret var inte fullt så kantad av elakt regn och hala stenar, då var det mest kul att ta ut stegen och njuta av den vackra naturen. Även om det blev tyngre att andas ju längre upp man kom. Det tog lite mer än fem timmar gå den sex km långa stigen upp. Här är några bilder från det:

Och efter en tupplur under ett par filtar kom jag ut till det här. Wow (!) var mitt favoritord under timmen som följde.

Borneo har överlag varit grymt bra. Min väg har gått från Sandakan till Uncle Tans wildlife camp i Kinabatangan, via Sepilok Orang Utang rehab center. Efter det hängde jag med Willy och Stina som jag träffade i djungeln till Semporna och Mabul, för att kolla in livet under ytan kring ön Sipadan. Det liknade inget jag har sett tidigare. Jag snittade väl ett par hajar, fem sköldpaddor och jag vet inte hur många olika typer av fiskar vid varje snorkelsession. Gångra det med sex. Eftermiddagarna och kvällarna på Mabul var också helt i min smak, med fotboll, livemusik och härliga sällskap. Från ö-livet åkte jag tillbaka till Sandakan för att därifrån ta mig vidare till Mount Kinabalu.

Jag har, förstås, mängder av bilder och berättelser från allt det här. Håll till godo med en sammanfattning i bilder här:

Och ja… Singapore var… fint. Hann se och uppleva en del, men naturligtvis inte alls allt som jag hade tänkt mig. Helena visade mig runt i de mest centrala delarna, där gångar håller samman shoppingen och man knappt behöver vistas utomhus. Vi tittade på lejonet som sprutar vatten och spektakulära byggnader. Jag kände Londonvibbar, med en asiatisk touch.
På kvällarna var det mest drinkar som gällde. Bland annat på New Asias 70:onde våning. Sen blev det gratis på ladies night. En annan kväll trivdes vi på The Loof. Däremellan hann jag med en heldag på Sentosa Island, den konstgjorda ön där utbudet av turistaktiviteter är så stort att man helt enkelt känner att man i alla fall måste göra nåt. Jag lockades in på Underwaterworld och The Dolphin lagoon, och skrattade faktiskt mest åt hela spektaklet med en ström av fotograferande turister.
Sen gick jag ut på den asiatiska kontinentens sydligaste punkt innan jag slog mig ner i Café del Mars poolbar för att njuta av solnedgången över oljepråmar och palmer. Fina tider.

Till sist, i detta mitt livs längsta blogginlägg, kan jag bjuda på en inte riktigt lika fin upplevelse. Från Sandakan, den 5 november:

Sitter i ett väntrum. Det står DR. C. G. GOH på dörren som vi alla väntar på att få gå in genom. Jag har anmält mig i receptionen, en av de tre tjejerna som rör sig där inne tog hand om mig.
– I have some kind of an allergic attack on my legs.
– Okay, please write your name, passportnumber and day of birth för registration.
Hon ger mig en blank lapp.
– Sit down and wait for a while, säger hon när jag lämnat den.
Jag slår mig ner mellan två äldre damer, på en brun plaststol längs med väggen. Det tar en knapp kvart, sen är det min tur att träffa DR. C. G. GOH.
Jag hälsar och drar upp byxbenen.
– Oh, that’s bad.
Hans första reaktion får mig nästan att hoppa ur stolen. Vad ska det betyda?
Han frågar vad jag gjort, jag berättar. Om djungeln och snorklingen, om hur jag glömde smörja in mina vader första dan ute på havet. Tar fram min malariamedicin, översätter bibacksedeln där det står “vid hastigt uppkomna hudsutslag bör kuren avslutas och läkare kontaktas”.
Han är säker på att det är soleksem, att det inte har nåt med medicinen att göra, då skulle huden reagerat tidigare, inte efter sju dagars ätande. Salvan jag köpt på stan ratar han helt, den behandlar helt andra problem.

Han skriver ut antibiotika, allergimedicin och en salva. Jag blir beordrad att ta det lugnt och ta hand om mig, inte utsätta benen för solljus. Jag lovar. Det kommer bli bra, det lovar han. 120 svenska kostar kalaset.

När jag äter frukost efteråt är jag löjligt nöjd med att jag gick dit. Jag ser kliniken genom fönstret:

Imorgon flyger jag till Filippinerna. Första natten ska jag ta mig till Ernest och Edwina, som bor i hus utanför Manilla. Jag träffade dem på Uncle Tans wildlife camp och Edwina ritade en vägbeskrivning i min anteckningsbok.

På återseende!

Trots att jag smetade på nummer 20 flera gånger om är jag i dag rejält solbränd. När jag tittar på mina armar är de definitivt mer röda än bruna och jag känner att det hettar på ryggen, mest i bh-höjd. Den känslan har jag inte behövt ta del av förut under mina dagar i Thailand, för monsunsäsongen har verkligen gjort sig påmind.

Vädret vände väl egentligen i måndags, ungefär samtidigt som jag bestämde mig för att flänga iväg till Phukets flygplats. Jag klev upp tidigt och packade lätt, den stora väskan fick stanna på Tonsai. Fyra timmars och fyra färdsätts resa senare stegade jag in på den där flygplatsen.

Jag kände mig rätt vilsen, för vart skulle jag börja? Jag yrade lite bland människor och incheckningsdiskar innan jag fattade att jag skulle ta mig flygplatsens kontor. Väl där var mötte jag informationsdesk och journalister, men det var först i en byggnad ännu längre bort som olyckan blev verklig på riktigt. För där var bilder på lik uppsatta på rad.

Jag drar då på något sätt på mig min journalistiska kostym för att undgå för stora känslor. Men att ta in att de liken faktiskt var levande människor för två dygn sedan, det är svårt. Och att andra, som svenskarna Christopher Marken och Erik Nihlén, överlevde samma olycka och nu står med på en lista på en annan vägg, det är nästan lika overkligt.

Jag försökte ställa de där rätta frågorna till de som såg ut att kunna svara, tog bilder, fick en sandwich. Efter ett par timmar tyckte jag att det fick räcka, på vägen mot en taxi såg jag ambulanser köra skadade på väg, i en minibuss förde jag över bilder. Jag skrev ihop mina intryck i en krönika för Borås tidning, på ett internetcafé samlade jag mig efter en dusch och lite pasta.

Ungefär så gick det till när jag fick sålt min första artikel från min resa. Dagen efter, igår alltså, kunde jag kanske stannat och åkt ut till flygplatsen igen. Men det gjorde jag inte. Istället visade en tuktukförare mig Phuket stad, innan han körde mig till hamnen där jag tog en båt till Phi Phi. Många Stieg Larsson-kapitel senare klev jag i land på ön där planen var att träffa min kompis Nok, som jag lärde känna när jag var i Thailand förra året. Så blev det inte. För nu är han plötsligt på Kho Chang.

Nåväl, det känns fint att vara på Phi Phi ändå. Solen har som sagt strålat dagen lång, både på de båda Phi Phi-öarna och Bamboo Island, dit min båttur tog mig och en hop med andra snorkelsuktande turister. De första stoppen på förmiddan skrattade jag mest åt lämmeltåget med speed- och longtailbåtar till Maya beach (där The Beach spelades in) och Monkey beach. Lite senare åkte vi ifrån det stora stråket och Bamboo Island var en av de finaste öarna jag klivit iland på. På nästa stopp, “Sharkpoint”, såg jag visserligen inga hajar men väl massor av fiskar i ett antal färger och former.

Klockan fyra styrde vi in mot hamnen: Alla utom jag, en tysk och två israeler klev av. Vi fyra stannade för att se solnedgången till havs. En tupplur på däck senare var jag glad att jag tog det beslutet.

Ojoj, jag har fått så mycket hjälp av teknikkunniga killar idag, undra om de drar till tjejer som behöver dem?
Först träffar jag tysken Daniel när jag sitter och jobbar/surfar efter frukost. Han satte sig mittemot med sin iBook och började prata en massa skit om apple. Han var milt sagt trött på att apple och pc inte kan samarbeta bättre än de gör att att apple är så högfärdiga. Ungefär så fattar jag honom. Det visar sig att han jobbar för datortidningar och jag gör mitt bästa med att pumpa honom på tips och kunskap. Han är väldigt hjälpsam, berättar om livet som laptopresenär och söker efter både prylar och adresser åt mig…

Jag lämnar honom där och tar en taxi till Phanthip Plaza, ett shoppingcenter fyllt med teknik, både hård och mjuk. Jag hittade dit i jakten på en extern hårddisk sist jag var i Bangkok och hade adressen kvar i min anteckningbok. Ja, samma bok hänger med fortfarande. I den finns även ett telefonnummer till Nok, en thailändsk kille som jag blev god vän med för ett år sedan. Jag ringde det idag och kom till en man som inte var Nok men som gav mig Noks nummer. Han frågade för övrigt vem jag var, när jag presenterade mig gav han sken av att haja vem jag är… Nåja, i alla fall så ringde jag mobilnumret jag fick av honom och jo men visst var det Nok som svarade. Nu jobbar han på en bar på Phi Phi och han verkade mycket glatt överraskad över mitt samtal – när han väl fattade att det var jag. Kanske tar jag en tur till Phi Phi, kanske inte. Tiden får utvisa.

Hur som helst. På Phantip plaza börjar jag min jakt på radioutrustning och ett vidvinkelobjektiv med ett första stopp i en printhörna. 100 visitkort, levererade i en liten ask – 200 Baht. Som hittat. Med den starten är Jennie Larsson, journalist vid gott mod.

Och jag håller mig faktiskt vid det, lite motgångar till trots. En reportermikrofon visar sig vara typ stört omöjlig att finna. Alla försäljare vill förstås i all vänlighet tipsa om var jag kan hitta en, jag följer dem hoppfullt och åker friskt upp och ner i rulltrapporna.
Jag tar även en lång promenad ut, efter tips om att en musikaffär några kvarter till vänster kanske kan vara rätt ställe för mig. Men icke. De har idel sångmickar och instrument. En mor och dotter sittandes i ett gathörn skickar mig vidare till en annan, Lucky music. Väl där säger en av försäljarna (de är säkert åtta, jag är ensam kund) att visst, vi har mickar och börjar plocka i en glasmonter.
“Är det verkligen inte en sångmick det där?” försöker jag. “No, very good sound”, säger han och tar med mig in i ett isolerat rum. Plugg in i förstärkaren, efter det ljuder orden “I sing for you”.
Det är knappt jag kan hålla mig där och då. Det är helt enkelt ett fantastiskt ögonblick när den lille thailändaren i gul Long live the King-piketröja sjunger med sammetslen röst i en mick som bevisligen är som gjord för, just det – sång.
“Very nice”, säger jag när han lämnar över micken och i jakten på en förklaring ställer jag ett par frågor till honom.
“I can’t really do an interview like this” försöker jag och trycker upp micken i munnen på både mig själv och honom, för om jag inte gör det hörs inte en endaste suck, än mindre tar den upp några miljöljud.
“I mean, I can also sing in this, but i can’t do radio with it”, säger jag och besvikelsen fyller rummet. För att gaska upp honom bjuder jag på en svensk sång, Gött ljud blir det då. Vi skrattar, han applåderar. Jag hinner även med att testa ett sprillans nytt piano innan jag fortsätter min reportermickjakt. Jag vill ju ha en MD21, eller liknande.

Tillbaka på Phanthip Plaza börjar jag leta efter återförsäljare på Sennheisers hemsida. Det ser amerikanen Joe, som har bor och jobbar i Bangkok. Det har han gjort i fyra år. Som han hjälper mig sen. Han ritar kartor, ringer företaget som dyker upp på skärmen och snackar thai med personalen.
Det visar sig att de inte säljer mikrofoner, de distribuerar dem vidare. Till nåt som heter Power Buy, och närmast finns på Siam Sguare. Joe ritar en punkt till på kartan i min anteckningsbok.
Jag får åka dit imorgon minsann. Så mitt tekniska kit bli komplett. Idag utökades det till slut med en iPod + iTalk och ett Sigmaobjektiv, 17-70 mm, F 2.8-4.5, macro. Vad sägs om det fotografvänner?
Japp, reskassan fick rejäl motion idag. Ni kan lita på att de där prylarna ska komma till användning.