Män är som vackrast om vintern. Rockar och halsdukar och stiliga hattar och handskar och skor och eventuellt en stickad tröja över ett blekt bröst. Män är utan tvivel som vackrast om vintern.
Män är som vackrast i stora städer. Män är som vackrast på kullerstensgator kring höga sekelskiftshus och nedfallna höstlöv och brunnslock av äldre modell.
Män är generellt som vackrast i skägg. Somliga män odlar skägg till vintern. Därför är de också som vackrast om vintern. Iklädda rockar och halsdukar och stiliga hattar och handskar och skor och helst stickade tröjor.

Och om det var upp till mig. Om jag fick bestämma. Om jag fick klä Malmös alla män. Då skulle de alla se ut som Olle.

Nu börjar MNW 40-årsjubilera. I veckan damp det ner en packe återutgivningar m m i posten. T ex albumet »Retur Waxholm« där nyare artister tolkar äldre låtar från MNW:s plattor. Som att Johan Johansson kör en av de bästa progglåtarna någonsin – smart val! – nämligen »Vårdsjuk blågul fanblues« (fast nog var det Ingemar Nilsson som gjorde både text och melodi till den låten och inte hela Smutsiga Hundarna, utan Ingemar?). Plura Jonsson tolkar Mats G Bengtsson också, Love Antell tolkar Contact och Kajsa Grytt gör en enorm version av »Gunga bergets topp« (Babylon Blues/Stry). Bl a. Fast allra roligast och bäst är kanske Jonas Kullhammars inspelning av »Badidoom« (från Archimedes Badkar).

Dessutom är Contact-LPn »Hon kom över mon« återutgiven igen – och nu med en extra CD: »Nobody Wants To Be Sixteen«, alltså Contacts debut-LP för första gången på CD. Den kom sent, 1970, men jag räknar den till 60-talets svenska pop – och det är en av de bästa plattor som gjordes då. (Jag har dessutom ända sen 1970 också tyckt att det här är Contacts bästa LP, men det är ju jag.)

Någon föreslog att jag skulle sätta ihop en MNW-topplista, det klarar jag inte. Om den inte får bli så här lång förstås och onumrerad. En väldans massa plattor som jag gillar på MNW-etiketten:

Gunder Hägg: ”Tigerkaka” (1969)
NJA: ”Hör upp allt folk” (1970)
Contact, ”Nobody Wants To Be Sixteen” (1970)
Kim Fowley: ”The Day The Earth Stood Still” (1970).
Gläns över sjö & strand: ”Är du lönsam lille vän” (1970)
Atacama: ”Arriba quemando el sol” (1971)
Love Explosion: ”Love Explosions bästa låtar” (1971)
Södra Bergens Balalajkor: ”Södra Bergens Balajkor” (1971)
Hoola Bandoola: ”Vem kan man lita på?” (1972),
Rolf Lundqvist /Arbete & Fritid: ”Slottsbergets hambo å andra valser” (1972)
Eric Bibb: ”Ain´t It Grand” (1972),
Charlie & Esdor: ”Grönt är skönt” (mini-LP)
Arbete & Fritid: ”Abete & Fritid” (1973),
Göran Persson: ”Blir jag sen spelkarl” (1973)
Nationalteatern: ”Livet är en fest” (1974)
Olika kvinnliga artister: ”Tjejclown” (1974)
Risken Finns: ”Hästgryta” (1975),
Avgrunden: ”Nu närmar vi oss… Avgrunden” (1975)
Wille Toors: ”Natt vid Skvaltkvarn” (1975)
Spjärnsvallet: ”Spjärnsvallet” (1976)
Archimedes Badkar: ”Tre” (1977),
Anita Livstrand: ”Mötet” (1978)
Styrbjörn Bergelt: ”Tagelharpa och videflöjt” (1979)
KSMB: ”Auktion” (1980)
Commando M Pigg: ”Commando M Pigg” (1981)
Tant Strul: “Amazon” (1983)
Babylon Blues: ”Babylon Blues” (1985)
Peter LeMarc: t ex ”Marmor” (1986)
Stefan Sundström: ”Hå hå ja ja” (1993)
Olle Adolphson: ”Älskar inte du mig då” (1994)
Montys Loco: ”Guess It´s Fine” (2000)
Rolf Wikström: t ex ”Allting förändras” (2001)

Boxar:
”Föregångare – Sveriges Radios dokumentära folkmusikinspelningar 1949-1967” (1993)
”100 svenska visor 1965-1995”

Ok. Nu har jag hört den bästa låten som någonsin gjorts.

Gå in här och lyssna på låten “Eva”. Speciellt du älskling. SPOTIFYLÄNK

Då var det alltså dags igen. Den här gången är det Magnus Sjöstedt som avslöjar Bo Balderson, och säger sig veta att det var Olle Adolphson. I Svenska Dagbladet redogör Sjöstedt för några passager i böckerna och lite annat som pekar åt OA:s håll men skriver – efter att ha ägnat den första fjärdedelen av texten åt att berätta vad en pseudonym är och ge exempel på sådana – att: “Utrymmet här medger inte mera intertextuellt.”

Sjöstedt ska “redogöra för vetskapen i en kommande skrift” så vi får se om vi blir mycket klokare då.

Jag säger inte att Sjöstedt har fel, jag menar bara att om man nu säger sig VETA att Adolphson är Balderson och har en hel understreckare i SvD att fylla kanske man kunde tänka sig att hamra i lite fler spikar i kistan.

Nåja, det var tydligen inte Willy Kyrklund som skulle demaskeras. Skönt det.

Turid: ”Selma, världserövrare” (Metronome 1977)
Omslag: Lasse Ermalm (layout), Turid (den vävda bonaden) och Michael Brannäs (foto)

Det var inte lätt att välja en skiva med Turid.

Eftersom jag älskar att höra musik födas så är jag väldigt förtjust i Turids debut-LP, ”Vittras visor” (Silence 1971). Här finns rötterna – sånger på engelska som kunde ha gjorts av någon sångpoetissa i USA och visor på svenska som hade platsat på samma scen som Olle Adolphson – till vad som skulle bli sångpoeten Turid Lundqvist.

På uppföljaren, ”Bilder” (Silence 1973), har hon blivit Turid, en singer/songwriter av den nya, moderna sort som det drygt 30 (!) år senare vimlar av i Sverige. Amerikansk folksångstradition sammanförs och blandas med svensk visa. Resultat: Turids egen svenska sångpoesi.

De mariga harmonierna, omöjliga för amatörgitarristen, och de poetiska texterna, där samhälle och politik, liv och människa, kvinna och man, ligger inbäddat i poesin. Balansgången mellan rädsla och mod, liten flicka och vuxen kvinna. Viljan att klä av sig naken och vara sig själv, människan Turid, i sitt artisteri.

Hon blir alltid arg när hon kallas ”en svensk Joni Mitchell”, men vem kan låta bli att göra jämförelsen?

På ”Bilder” är sångpoeten Turid som allra bäst. Ändå väljer jag inte heller den LPn utan ”Selma, världserövrare” (1977). Av flera anledningar…

Dels är det kul att revidera historien. ”Turid har svikit musikrörelsen!” utbrast Musikens Makt. Hon lämnade Silence och spelade in ”Selma” för kommersiella Metronome. Men frågan är om hon någonsin varit mer politisk än här? Samma sånger hade Turid dessutom sjungit på scen, när hon fortfarande ansågs vara en del av musikrörelsen.

Dels är inspelningen så välgjord. Som tidigare en mix av akustiskt och elektriskt, men balansen är bättre, ljudbilden tätare. ”Selma” är en producerad skiva, vilket passar Turid bra.

Främst handlar det om valet av låtar. Turid visar hela sin väg som artist: den hon var, den hon blev och den hon var på väg att bli. Hon är sångpoet, tolkerska av andras sånger och tonsättare av andras texter.

Titelspåret, ”Selma, världserövare”, var en (amatör)dikt av en medelålders kvinna. Turid såg den i Dagens Nyheter och gjorde en melodi. Hon tolkar en svensk folkvisa, en Nils Ferlin-dikt, sånger av tysken Wolf Biermann, italienaren Dario Fo och kubanen Silvio Rodrigues.

Höjdpunkten är hennes egen långa, slingrande sång ”På din motorcykel”. Ömsint och rörande men med öppna skärskådande ögon sjunger Turid om sin pappa, som blev änkling, och sig själv. Pappa Sixten, jazzmusikern, kommer in och spelar trumpet på slutet.

_____________________________________________

Turid, tidigt 70-tal. 
Foto: Bengt Eriksson

Medverkande: Kenny Håkansson, elgitarr, Harald Svensson, flygel, Sture Nordin, bas, Rolf Alex, trummor, Lasse Englund, gitarr, Ulf Gruvberg, dulcimer/mungiga, och Carin Kjellman, blockflöjt, m fl. Idéer och regi: Anders Burman (och Turid). Den här blandningen av ackompanjerande rock-, jazz- och folkmusiker speglar de olika influenser som samsas i Turids sånger och musik.

Varken ”Selma, världserövrare” eller hennes övriga album – ”Vittras visor”, ”Bilder”, ”Tredje dagen” (Silence 1975) och ”Tistlar från Tundran” (Metronome 1980) finns på CD. Däremot har det kommit en CD-samling, ”Turid i retur” (2004), med material från Turids tre LP-skivor på märket Silence (1971-77).

Hon har också gjort LP-skivorna ”I går i dag i morgon” (Silence 1976) med Lena Ekman och Jan Hammarlund samt ”Flow Soma” (Silence 1982) där Turid sjunger engelska sånger av Thomas Wiehe. Dessutom medverkar hon som sångerska på finländaren M.A. Numminens barn-LP ”Fårskallevisor” (Love 1978). Under några år på 70-talet turnerade Turid och sjöng ordlöst med Kebnekajse. Hon har även gjort musik till och medverkat i pjäser av Staffan Westerberg.

Några år på 70-talet turnerade hon och sjöng ordlöst med Kebnekajse. Hon har också gjort musik och även medverkat i pjäser av Staffan Westerberg.

På 80-talet slutade Turid att turnera och uppträda som sångpoet. Därefter har hon arbetat ”civilt”, bl a som postkassörska, och endast gjort enstaka framträdanden.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

(Kristina) Man skall passa på och njuta av de små stunderna av lycka.

Nu är det ju väldigt synd om Hugo som är sjuk men till fördelarna hör att den annars överaktiva lilla killen nu helst sitter still i knät och myser. Jag har bjudit upp till en Spotify-vals med Olle Adolphson och det gåtfulla folket och sedan fortsatte vi med Ted Gärdestad och Sol, vind och vatten. Och jag tror faktiskt att vi myser lika mycket båda två där vi dansar runt i vardagsrummet innan det är dags för en ny liten tupplur.

Hier kommt das zweite Lied in meiner Serie “Schwedisch mit Liedern”. Es ist ein Lied über Kinder und sehr poetisch. Auch die Melodie ist sehr schön und geht ins Ohr.

Vorgehensweise: Lied lesen, Übersetzung lesen und dann anhören und dabei mitlesen. Zur Übung der Aussprache mitsingen (es braucht ja keiner zu hören).

Olle Adolphson, Beppe Wolgers

Det gåtfulla folket Das geheimnisvolle Volk

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är ett regn och en pöl.
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland,
och dom glider så fint utan köl.
Där går en flicka, som samlar på stenar,
hon har en miljon.
Kungen av träd sitter stilla bland grenar
i trädkungens tron
Där går en pojke som skrattar åt snö
Där går en flicka som gjorde en ö
av femton kuddar
Där går en pojke och allting blir glass
som han snuddar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket.

Kinder sind ein Volk und sie wohnen in einem fremden Land,
dieses Land ist ein Regen und eine Pfütze.
Über die Pfütze gehen die Boote der Jungen manchmal
und sie gleiten so schön ohne Kiel.
Da geht ein Mädchen, das sammelt Steine; sie hat eine Million.
Der König der Bäume sitzt still zwischen Zweigen im Baumkönigthron.
Da geht ein Junge, der lacht über Schnee.
Da geht ein Mädchen, das machte eine Insel aus fünfzehn Kissen.
Da geht ein Junge und alles wird Eis, was er berührt.
Alle sind Kinder und sie gehören dem geheimnisvollen Volk an.

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är en äng och en vind.
Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand
och far bort på en svängande grind.
Där går en flicka, som sjunger om kottar
Själv äger hon två.

Där vid ett plank står en pojke och klottrar att jorden är blå.
Där går en pojke som blev indian.
Där, där går kungen av skugga runt stan
och skuggar bovar.

Där fann en flicka en festlig grimas
som hon provar.
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla f olket.

Kinder sind ein Volk und sie wohnen in einem fremden Land,
dieses Land ist eine Wiese und ein Wind.
Da findet vielleicht ein Junge ein neues Samarkand
und fährt davon auf einem schwingenden Tor.
Da geht ein Mädchen, das singt von Zapfen, selbst besitzt sie zwei.
Da an einem Brett steht ein Junge und kritzelt, daß die Erde blau ist.
Da geht ein Junge, der Indianer wurde.
Da, da geht der Schattenkönig in der Stadt rum und beschattet Gauner.
Da fand ein Mädchen eine witzige Grimasse, die sie ausprobiert.
Alle sind Kinder und gehören dem geheimnisvollen Volk an.

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är en gård och ett skjul.
Där sker det farliga tågöverfallet ibland
vackra kvällar när månen är gul.

Där går en pojke och gissar på bilar,
själv vinner han jämt.
Fåglarnas sånger i olika stilar
är magiska skämt.
Där blir en värdelös sak till en skatt.
Där, där blir sängar till fartyg en natt
och går till månen
Där finns det riken som ingen av oss
tar ifrån dem.
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket.

Kinder sind ein Volk und sie wohnen in einem fremden Land,
dieses Land ist ein Hof und eine Scheune.
Dort geschieht der gefährliche Zugüberfall manchmal
an schönen Abenden, wenn der Mond gelb ist.
Da geht ein Junge und errät Autos, selbst gewinnt er immer.
Die Lieder der Vögel in verschiedenen Stilen sind magische Witze.
Da wird eine wertlose Sache zu einem Schatz.
Da, da werden Betten zu Schiffen eines Nachts und gehen zum Mond.
Da gibt es Reiche, die niemand von uns ihnen wegnimmt.
Alle sind Kinder und sie gehören dem geheimnisvollen Volk an.

Ja nu är det SOMMAR! *:o)

Denna sång är tillsammans med Sommarnatt (Kom i min famn) & Pepita dansar mina personliga Favorit-Taubear.. =) Den 29:e juni-1 juli uppträder Sven-Bertil Taube med Taube-låtar på Grönan; i den klassiska sommarkonsert-tradition som pappa Evert själv startade på 1950-60-talet (på klippet ovan är han just på Gröna Lund, på en av sina sista konserter före bortgången), och som Sven-Bertil sjungit på denna scen varje sommar sen Everts bortgång på 1970-talet. Har själv aldrig varit på någon av dessa klassiska konserter förut under min tid i Stockholm, men nu ska det banne mig bli av!!!!!!!!!!

Taube reciterade ju texten i ovanstående klipp. Så här kommer nu därför också Här är den sköna sommar även som den låter när den sjungs helt; här tolkad i en vacker version av Olle Adolphson, som gör den riktig fint. Förstås. =)

Hoppas ni alla har EN RIKTIGT SKÖN SOMMAR hittills!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! *:)

En låt vars titel kanske låter som en lycklig kärlekssång är Olle Adolphsons

Nu har jag fått den jag vill ha.

Det är inte helt ovanligt att den spelas och sjungs på bröllop.

Men den är egentligen ganska sorglig.

Låten är förstås helt öppen för tolkning.

Olle Adolphson skrev både text och musik och den kom ut 1984 på LP.

Jag tänker på den olyckliga känslan av att känna närvaron av det stundande uppbrottet i en relation. Ömheten finns kvar för sin partner, men i rummet intill väntar slutet och det är som om Olle Adolphson i sin sång vill dra ut ögonblicket en stund för att försena det oundvikliga.

Tystnaden smyger som en katt

genom rummet,

och där ute

är luften redan blå.

Morgonen sköljer undan natten, och slutet

har redan börjat

för oss två.

Foto: Andreas Lundberg

Jag behöver hjälp att hitta en låt. En visa. När jag i somras spelade in en gammal svensk film på band, så kom låten nedan med på en del av inspelningen (spelades medan TV-tablån visades innan filmen började). Detta är troligtvis nån känd trubadur/visa som alla – eller i alla fall kanske många – känner till om man är lite bevandrad inom visområdet… Eller?

Sångaren låter lite som typ Olle Adolphson eller Staffan Percy på rösten (eller nåt ditåt - nån annan?). Kan det vara nån av dem? Låten verkar också vara lite halvkristen i texten på sina ställen – om än rätt implicit - men det är möjligt att det kanske är nån känd kristen trubadur/visa..? Jag tycker den är jättefin, framför allt den stämningsfulla melodin men också sångaren. Har sökt en del bland Olle Adolphsons låtar, men förgäves, och har även sökt på vistitlar som “Resan” “Den finaste av resor” och dylikt som borde vara titeln (om man lyssnar på visan). Men ingen lycka so far alltså… Så om nån kan hjälpa mig med artist+låttitel här, så vore jag tacksam!

Har tyvärr inte hela låten, men lyckades få till en liten ljudfil från videokassetten (inte det bästa av ljud, men men..) så att ni kan lyssna om det är nåt ni känner igen…

Har lagt upp mp3-filen HÄR på SkyDrive. (bara klicka på filen och sen välja öppna/spara… no virus. promise. )

So, can anyone help me?!? *:)

Trubbel 

Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.
Nu surrar bin och fåglar sjunger överallt.
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor,
men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.
Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt
och lika hopplöst grått och trist som i mitt bröst.
Där ute doftar det av sommarns alla dofter,
där är det sommar, men här inne är det höst.

Jag levde lycklig här med dig och mina katter,
ett liv i synd, förutan omsorg att bli frälst.
Försonad med min karaktär för jag har aldrig
förmått att säga nej till någonting som helst,
och inte nekat mig det ena eller andra,
och levat livet tills jag krossades en dag.
Det börja med att du bedrog mig med en annan,
en som du sa var mycket finare än jag.

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten,
och jag blev grundligt jämförd med din fina vän,
tills du bekände att hon givit dig på båten.
Då blev det dödstyst här i trädgården igen.
Ifrån den stunden var den kvinnan dubbelt hatad.
Hon hade lekt med dig, med oss, ett litet slag,
och jag, jag kände det som även jag var ratad.
Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag.

Jag kom med hammaren beredd under min kappa
när hon kom ut i sidenpumps och sa “Goddag,
kom in och slå er ner en stund så får vi prata.”
Jag bara stammade, nu minns jag inte vad.
Och jag blev bjuden på likör och cigariller
och kunde inte få mig till att säga nej,
och när vi skildes var vi bästisar och bundis,
och jag tog saker som du glömt med hem till dig.

Jag går omkring i mitt Pompeiji bland ruiner,
jag traskar runt i resterna utav vårt liv,
och du ska aldrig ge mig pikar om sekiner,
och aldrig ska du bli nån annans tidsfördriv.
Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är,
för trots all kärleksbrist och trasighet och fransar,
dig ska jag älska livet ut, ty dig har jag kär.

Jag saknar Olle Adolpson och Monica Zetterlund. Hoppas ni har det bra i era paradis.

Och jag saknar Tage Danielsson – som beskrev Monica Zetterlund som:

En nattklubbsdrottning doftande av logar.

Ett lingonris som satts i cocktailglas.

En blond negress från Värmlands huldraskogar.

Monica Zetterlund. En jazzpaschas,

en sång som hejdar sej, till hälften hunnen,

och drar den där när Fröding satt på dass.

En väv av guldbrokad och vadmal spunnen.

Men märk det vemodsdraget över munnen:

ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz.

(ur dikten “Det eviga”, Samlade dikter 1967-1967)

Låt det finnas en plats där jag kan träffa alla de jag saknar…