GP-kjendis Jostein Pedersen (50) mener innleggelsen på en privatklinikk i London har reddet livet hans. Han slet med depresjon, som toppet seg med at han ble lagt inn på en klinikk andre uke i oktober.

- Jeg måtte rett og slett kaste stoltheten over bord og søke profesjonell hjelp.

Denne klinikken er et sted hvor mennesker med selvmordstanker kan få hjelp til å komme tilbake til livet. Dette er mennesker som er så langt nede at de mener av verden vil bli et mye bedre sted å være om de ikke eksisterer. Dette er jo tunge tanker å gå rundt og bære på, og hvor får man disse tanke fra. Hvor kommer de fra

Hva er det med livet som gjør oss mennesker så destruktive i tankegangen at vi bare ønsker å dø? Hvorfor får man disse destruktive tankene om døden og hva skal til for å hjelpe? Det heter jo så flott at det er motgang som gjør oss sterk, men stemmer dette? Jeg forstår jo tankegangen bak ordene. ”Har man nådd bunnen, så er det bare en vei og det er opp”. Men hva hvis mann aldri kommer opp, men blir der nede i den mørke avgrunnen? Hva da?

Klinikken Jostein var innlagt på viser at dette er en lidelse som kan ramme hvem som helst. Det har seg den vanlige mannen i gata til kjendiser av alle slag. Klinikken har huset alt.

Jostein forklarer at det begynte med at han trakk seg tilbake, avlyste avtaler og lignende. Han sluttet med å ta telefonen og gjorde seg dermed utilgjengelig for resten av verden.

Han var en av de heldigvis som har en oppmerksom familie som fanget opp signalene som han selv ikke forestod. Dette førte til behandlingen.

Hva med alle de som ikke har familie som er tilstedeværende? Hva med alle de som ikke blir fanget opp?

I dagens samfunn må vi ikke være så redde for å bry oss, men faktisk tørre å spørre. Tørre å spørre om det er noen vi tror sliter med psykiske problemer. Samfunnet er dessverre slik at flere og flere får denne lidelsen. Hvem står da å fanger dem opp om ikke vi, venner, kollegaer og naboer tør å “bry” oss. Jeg bare spør?

Psykiatrien svikter dessverre, så vi må tørre!

Enligt Jan Björklund Folkpartiet är vi så illa tvugna att trippa mer åt höger och han har dessutom rätt. Jag som säger det är Socialist. Låt mig förklara varför han har rätt och sedan titta på alternativen.

1. Sänk skatterna

Helt rätt. Det betyder givetvis att man samtidigt ska minska anslagen till skola vård och omsorg eller öka budgetunderskottet ännu mer och det är ju inget bra alternativ. Budgetunderskottet har redan nått den gräns vi kan acceptera.

2. “modernisera” arbetsrätten

Ja. Om vi ska konkurrera på en globaliserad marknad så ska vi konkurrera med Kina och Indien. Då kan man inte dalta med arbetskraften. Vill inte du jobba 12 timmar om dagen utan semester? Ja. Det är logiskt. Om vi vill värna jobben, som Socialdemokraterna pratar om, så ska vi väl se till att vi får mer jobb, eller? T.o.m. Mona Sahlin tycker att ”Vi äldre kan jobba längre” En uppluckring av turordningsreglerna kommer få folk att skärpa till sig och inse att anställningstrygghet är övervärderat. Man måste vara flexibel i framtiden. Ryggsäck och fler vandrarhem kommer förenkla det hela för arbetarklass och gravida kvinnor. Ja`det handlar faktiskt maximalt om två gravida kvinnor per företag som ska bli “flexibla”.

3. Mer kärnkraft

Ja. Om vi ska konkurrera på en globaliserad marknad som fokuserar på att producera mer och mer grejer billigare och billigare har vi helt enkelt inte råd att satsa på miljövänlig kostsammare el. Vad ska vi annars leva av? Potatis, älggryta och äppelpaj? Utan en acceleration av tillväxten får vi ju inte tillgång till alla prylar vi vill ha. Kärnkraftsavfallet är ett senare problem som vi kan titta på senare.

4. In med Euron och ut med den svenska kronan.

Ja. Om vi nu ska vara med i EU kan vi lika gärna gå in fullt ut. Att folket röstade Nej till EMU beror nog mest på att de inte gillar politiken sedan EU-medlemskapet, men folket har ju inte en aning vad som är bäst för små- och medlestora företag. Undrar varför vi har rösträtt? Hade vi alla vetat vad som egentligen var bäst för oss hade vi röstat “Ja” till mer EU d.v.s. EMU som vi blev tillsagda. T.o.m. Socialdemokraternas politikeradel och deras samarbetspartner verkar ju gilla EU, eftersom de inte tänker fälla en Socialdemokratisk regering på den frågan.

5. Mer krig

Sverige ska fortsätta invasionen av Afghanistan under USAs ledarskap. Det är ett bra sätt att hålla industrin igång. Att “skydda unga flickors rätt att gå i skolan” är ju dessutom ett bra argument som går hem i TV-sofforna. Jan, är säkert med på fler krig. En attack av den “intellektuella kulturvänstern” är helt på sin plats. Att USA störtat demokratier och stöttat diktaturer efter 1945 är en liten skitsak i sammanhanget. Dessutom får vi mer opium ur Afghanistan nu.

6. Skydda inte Sverige

Ja. Miljöpartiets idé om att livsmedel ska framställas ekologiskt, närodlat och småskaligt och på så vis se till att det finns närodlad bra mat inom räckhåll är helt enkelt fel. Att transportera besprutad mat, gärna genmanipulerad, långa sträckor, är bra för tillväxten och transportindustrin. Lite skit ränsar magen, som man säger.

7. Slopa värnskatten.

Ja. Att beskatta de med mest inkomst är helt enkelt fel. Man har ju skaffat sig hög inkomst för att man gillar pengar. Beskatta de som har lägre inkomster. De gillar ju inte pengar ändå för då hade de sett till att ha högre löner. De nya moderaterna har blivit mjukisar och blir ett sossealternativ.

Liberala Ungdomsförbundet verkar vara på samma hårdföra linje i det mesta.

Och nu till alternativen…

Alternativ 1: Sossar med anhang.

Det innebär visserligen ett EU-medlemskap och kanske ett EMU-medlemskap eftersom sosseadeln verkar helt med på den linjen, vilket Folkpartiet gillar. T.o.m. fortsatt krig i Afghanistan verkar intressant, verkar det, kanske t.o.m. sänkta skatter för att klara sig i den globala konkurrensen. Kärnkraft verkar ju sossarna vara med på. Ja, Jan, om du inte gillar FP så har du alltid Socialdemokraterna som ett mycket likt alternativ. Det är väl bara värnskatten det handlar om och med de löner som sosseadeln har kan vi nog lätt övertala dem om den saken. De gillar ju pengar. Vi kan skylla på EU-anpassning eller något liknande.

Alternativ 2: Extremvänstern. Kommunisterna. Socialistslynglarna och det gröna flummet i en skön förening.

UT ur EU. Upp med tullmurar, skydd för företag mot utländska storföretag. Höga skatter och bortkastade pengar på skola vård och omsorg. En ny berlinmur mellan EU och Sverige. Fred. Inga invasioner, sänkt tillväxt för företagen. Ekologiskt obesprutat trams och närproducerat och massvis med löjliga vindkraftverk.

Alternativ 3: Extremhögern. Bruna gossarna.

Sverigedemokraterna kan visa sin rätta sida. Denna gång ger vi oss på muslimerna istället för judarna. Kommunister, zigenare och socialistslynglar internerar vi. Mer krig, blondhet, blåa ögon, framavling av folk som lyder blint och springer mot fienden som de blivit tillsagda. Jimmie Åkesson blir rikskansler efter en rungande seger i vanligt representativt val.

Alternativ 4: Direktdemokrati i balans med representativitet

Alla går med i www.aktivdemokrati.se och diskuterar saken balanserat och tar de direktdemokratiska beslut som folket verkligen vill ha i absolut liberalism, d.v.s. frihet. Socialliberaler och Kapitalliberaler i balans.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om saker som är värda att ges en knuff upp i bloggportalerna!

SVD – Moderatledaren Fredrik Reinfeldt försöker identifiera sig med Tage Erlander

DN – FP öppnar för mer kärnkraft

jj.n – Politik och feltänk

hd kb smp exp smp hd sds

/ Homo Obstinatus Observans – Balans!

Prostitusjonsmarkedet i Oslo er på full vei tilbake. Likevel vurderer byrådet å stenge Pro-senterets varmestue, kvinnenes viktigste møteplass.

Hvorfor kan vi ikke få prostitusjonen inn i lovlige former? Et bordell hvor kvinnene kan bo og selge sine varer. Hvor menn som ønsker det faktisk kan kjøpe en vare det fortsatt er lov til å selge uten å bli kriminalisert.  Nå ender de opp med store bøter om de skulle bli tatt på fersken. De får den store gleden av å betale inn til fellesskapet, Staten.  Dette er galskap og det er ingen logikk i denne loven. Enten får det være et forbud mot både kjøp og salg – eller la begge deler være lovlig.

Jeg forstår at det er trafficking de vil til livs – men er det realistisk at dette blir borte med et forbud? Går de ikke bare ”under jorden” og hvilken mulighet har de unge jentene og kvinnene da? Ifølge Pro-senteret har minst 307 nye kvinner kommet til Norge i 2009, 111 av dem fra Nigeria.

Går miljøet ”under jorden” vil ikke samfunnet ha noen som helst kontroll og kvinnen vil kunne bli behandlet verre enn dyr.

Helsemessig er det heller ingen gevinst ved loven. Hvis det er hallikvirksomheten de vil til livs, så må de få prostitusjonen inn i lovlige former. Der kan kvinnene få tilsyn av lege, helsesjekk, sykedager og andre sosiale rettigheter.

Dette med omsorgen er noe Pro-senteret har tatt seg av. Dette er den eneste omsorgen som er blitt vist til de som praktiserer verdens eldste yrke.

- Jeg ble gravid. Dette det eneste stedet jeg kunne komme til. Her fikk jeg hjelp, sier Anna (25), som oppgir å komme fra et land i Øst-Europa.

Ifølge Pro-senteret er det umulig å opprettholde varmestue-tilbudet dersom midlene kuttes. Det er en arena for motivasjon, egenomsorg, endring og til å finne alternativer til prostitusjon

Selv sier kvinnene:

- Dette er Oslo. Jentene kommer utenfra. Det er ingen som kan erstatte dette stedet. Ikke alle har et nettverk utenfor. Nettverket er her. Når vi får vite at det kanskje blir nedlagt blir vi veldig redde. Det er ingen som har en oversikt over miljøet slik som Pro-senteret har, sier de.

Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva.

P O Enquist, P1 Sommar 2009.

För några dagar sedan läste jag hur Linus Fremin under tågresa fastnade i tidningens dödsannonser.  Hans reflexioner handlade om vad de som lever kvar efter att man själv slutat minns om en. Vad skriver de i dödrunan? Vilket bestående intryck har man gett?

Min ambition på helgdagsmorgnarna är att undvika att läsa dödsannonserna. Men ändå märker jag ofta att jag hamnat på de sidorna i alla fall. Jag läser om Elsa, 76, älskad och saknad. Jag läser om Dick som lämnat oss hastigt vid en ålder av 58 år. Ibland läser jag om en förlorad lillebror eller storasyster.

Och alltid fylls mina ögon av sorg. Jag känner varken den som saknar eller den som är saknad, ändå delar jag för en liten stund deras sorg. Det är något hyenalikt över min konsumtion av dödsannonser. Otaliga gånger har min Livskärlek hittat mig i köket med tårarna trillande ner i morgontéet när jag förnummit känslan av någons saknad efter sin livskamrat. Är det med dem jag sörjer eller har jag plötsligt blivit påmind om de minas förgänglighet?

Dödsrunorna blir min port till reflexion över tillvarons flyktighet. Medvetenheten tränger sig på om dagarna som passerat och de dagar som kvarstår som minskar alltjämt medan livet målmedvetet tuggar sig framåt.

Timmar läggs till timmar, blir till dagar och plötsligt börjar det lacka mot jul. Igen. Och igen och igen.

Gör jag allt som står i min makt för att fylla de dagar som är mina med ett innehåll som är meningsfullt?

Jag bryr mig inte så mycket om vad mina medmänniskor kommer att minnas av mig när jag en gång är begraven. Att erkänna det känns ärligt och okontroversiellt för mig. Viktigare är vad som händer här och nu och vilket avtryck och intryck det ger.

Emellanåt slår insikten om hur många timmar som lagts till timmar ner i mig med oanad kraft. De kvarvarande dagarna känns plötsligt försvinnande få. Jag ser linjer längs mina kindknotor och grå hårstrån pockar på uppmärksamhet i min lugg. Kommer jag att hinna nå min fulla potential inom det som jag upplever som viktigast?

Jag låter tanken löpa vidare och stannar upp i ålderdomen. Vad är det att vara gammal? Jag kan inte föreställa mig känslan av att ha en kropp som förlorat sin hållbarhet och spänst. Hur frustrerad kommer jag att vara när jag inte kan göra det hjärtat längtar efter för att kroppen säger nej? Och hur kommer jag uppleva att till slut bli bortsorterad och magasinerad? Är det den slutgiltiga kränkningen av min livsprestation?

Förvaringen av de åldrade i äldreboenden (eller trygghetsboende?) skaver som smågrus i skorna. Jag tänker på min magasinerade morfar. Demensen slog sina sylvassa klor i honom för många år sedan. När det gått så långt att mormor inte sovit en hel natt på många år för att hon passat på en alltmer verklighetsfrikopplad morfar så fick han äntligen en plats på ett boende. Vi besöker honom aldrig, han minns oss inte längre. Jag tror att han bara skulle bli förvirrad och orolig om vi kom på besök. Mormor går dit förstås. Själv minns jag bara den kraftkarl – i ordets traditionella bemärkelse – med kort stubin och vit uppknäppt skjorta över den solbrända bröstkorgen.

Det är för hans skull jag inte besöker honom. Kanske lite för min. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att han är magasinerad för slutförvaring. I avvaktan på det biologiska slutet. Det själsliga slutet har redan inträffat.

Självorganisering fascinerar med sina ordlösa överenskommelser. Händelser som omärkligt hakar i varandra likt en dragkedja som sakta dras upp.

Det handlar inte om en kollegial samvaro där man känner varandra utan och innan och därför samarbetar genom ordlös kommunikation, med klara roller och ansvarsområden. Självorganisering uppstår spontant, när behovet föreligger. Mellanmänskliga möten. Plötsligt börjar vi betyda något för varandra, vi blir en del av varandras system.

I morse log jag för mig själv åt raden av sömniga pendlare som skulle släpa sina kroppar ut från tåget och vidare in i arbetsdagen. Dörren till tåget öppnades av första pendlaren. Hon höll upp den och lät sig själv passera ut. Handen höll fortfarande upp dörren, men själv var hon nästan ute på perrongen. Först när hon kände att pendlare nummer två fått grepp om dörren släppte hon den och klev ut ur vårt självorganiserade dörröppningssystem. En efter en höll vi upp dörren för efterkommande. Utan att växla blickar eller ord, utan att räta upp oss ur morgontrötthetens hårda grepp. Vänligt, utan baktankar. Sedan vandrade vi var och en till vårt och förlorade samtidigt all den betydelse vi för en stund haft för varandra.

* * *

I morse förnam jag äntligen en efterlängtad känsla, jag var ryttarlycklig igen. Med ett stenhårt träningspass som gav mina muskler rätta ömheten i bagaget kunde jag kliva in och återuppleva känslan av samspel från gårdagskvällen. Le vid tanken. Jag ler nu när jag skriver. Jag visste inte att jag hade saknat ryttarlyckan så mycket.

Vi inom oppositionen ser en rad möjligheter på sikt för kommunen tack vare vårt geografiska läge, bygget av motorväg och Götalandsbanan. Småföretagen blir allt viktigare för svensk ekonomi. Det gör att småföretagens villkor hamnar i fokus. Det är positivt. Det gagnar Ulricehamn där endast 7 procent av våra 2 500 företag har fler än 10 anställda.

Samtidigt känner vi oro. Den finansiella krisen har slagit rätt in i ulricehamnarnas vardag och kommunens kassa. I september var 14 procent av ungdomarna mellan 18-24 år arbetslösa i kommunen. Det är dystrare siffror än för länet och riket. I år har över 10 miljoner betalats ut i försörjningsstöd. Det är en tragedi för individen och innebär ytterligare ökad belastning för kommunen.

På grund av ekonomin och otydliga politiska signaler tvingas vi föreslå höjd skatt med 25 öre. För den som tjänar 25 000 kronor i månaden innebär det cirka 60 kronor i månaden. Det är inte rimligt att arbetslösa, våra barn och unga ska vara katalysatorn när ekonomin tryter.

Vi prioriterar fyra områden inför nästa år:

1. För det första investerar vi sammanlagt 14,5 miljoner kronor i olika arbetsmarknadsåtgärder och sysselsättningsstöd.
2. Vi ser allvarligt på de signaler som kommer från föräldrar, elever och de försämrade resultat som presteras i våra skolor. Därför skjuter vi till närmare 6 miljoner kronor för att bland annat öka lärartätheten och minska barngruppernas storlek. Vi föreslår att en särskild krisgrupp bildas för att fler elever ska uppnå Godkänt i kärnämnen.
3. Våra äldre har fått stå tillbaka under den borgerliga regeringens iver att sänka skatter. Vi avsätter medel för att sänka taxor för våra äldre som lever under de tuffaste villkoren.
4. Vi anser att vårt miljöarbete är viktigare än konjunkturen. Det handlar om vårt ansvar inför kommande generationer. Vi investerar medel för fortsatt arbete med kommunens långsiktiga miljömål. Vi avsätter pengar till en glesbygdsfond med inriktning på miljöarbete.  Dessutom slår vi fast att studentrabatten inom kollektivtrafiken är viktig, dels ur ett miljöperspektiv och dels för att behålla ungdomar i kommunen.

Ulricehamnarna förtjänar en rättvisare politik. Vi har lösningarna. Framgång kräver rättvisa.

De sågar ner de gamla lönnarna utanför mitt vardagsrumsfönster. En efter en försvinner de. Träd med erfarenheter från fler generationer än vad som finns i livet i mitt eget släktträd.

Ersätts av snorvalpar med max ett decennium på nacken.

Jag är ändå tacksam över att vi fick njuta av deras färger en sista höst. En händelse som påminner om en tanke.

Ikke alle av oss er med en gang klar over hva vi  virkelig ønsker å oppnå. Mye virker fristende og ønskelig. Men det er viktig å finne ut hvilke mål som er dine egne og ikke målene til dine foreldre, venner eller noen andre. Finn ut hva du selv ønsker å oppnå i livet ditt. Det er kun din indre motivasjon som gir deg nok energi til å faktisk oppnå dine mål.

Øvelse:  Din begravelsestale – makabert, men nyttig

Følgende øvelse, som er utviklet av amerikanske motivasjonseksperter, kan hjelpe deg til å forstå det du virkelig tror på. Forestill deg, at du 5 år fra nå er på en begravelse. Du har som en av de siste gjestene gått inn i kirken og ser deg først litt om. Foran deg ser du din familie, dine venner, dine arbeidskollegaer … Plutselig blir du bevisst, at du befinner deg i din egen begravelse. I det indre er du urolig, og svinger mellom interesse og ubehag, idet du tar programmet som ligger foran deg i hånden og konstaterer, at tre taler finner sted:

1. fra en i familien

2. fra en venn

3. fra en arbeidskollega

Spør deg selv: Hva ønsker jeg, at disse menneskene med rette skal si om meg på slutten av mitt liv? Formuler talen skriftlig.

Med denne øvelsen har du en sjanse til å oppnå dyp innsikt i deg selv. Også når du kun nevner positive aspekter i livet ditt, vet du ene og alene om disse ordene tilsvarer den øyeblikkelige sannhet eller ikke.

Og hvis dette er for makabert for deg, så formulerer du en lovprising til din 80. årige fødselsdag. Men skriv, skriv! Og la deg overraske av alt du kommer på.

Resymé av livet ditt

Hva har preget deg i livet? Gå langt tilbake i tankene:

• Hva var din første opplevelse av suksess i barndommen?
• Hvordan oppfatter du foreldrehjemmet og oppveksten din? Hvilket forhold hadde du til far, til mor, til dine søsken? Hva beundret du, hva hatet du hos disse? Hvor opplevde du harmoni og hvor knirket det?
• Beskriv hjemstedet ditt – hva likte du og hva drev deg muligens vekk? Hvilken innflytelse hadde religion, kulturelle saker,skole på deg?
• Hvilke forbilder hadde du i løpet av årene? Sammen med hvilke mennesker følte du deg vel, med hvem uvel?
• Hvilke utfordringer har gjort deg sterk?
• Hvilke kunnskaper, erfaringer og evner har du tilegnet deg?
• Hva er dine største suksesser og fiaskoer?
• Hvor ser du i yrket problemer, hva kan du gjøre som mottiltak? I privatlivet, i familien og partnerskapet?
• Hva er dine tre største ønsker?
• Hvordan skal manuskriptet se ut?
• Hva bør fremheves av positive ting?
• Hvilke av dine fortjenester, suksesser og livsstasjoner skal verdsettes?
• Hva bør helst forbigås i taushet? Hva bør ikke ses tilbake på?
•  Og hva burde ellers bli sagt?
• etc.

Skriv ned den nøyaktige ordlyden og tenk også over, hvem du ønsker deg som taler. Dette er et tøft program. Som ikke lar seg skrive ned på ti minutter – det rører opp temmelig mye.

Konkrete eksempler på øvelsen

Min sønn vil si om meg

• at jeg var der for ham (eller viljen til å være en god far),
• at jeg tok ham på alvor) (respekt),
• at jeg var forståelsesfull og tolerant (toleranse),
•  at jeg  forsøkt å forstå ham, selv om
• det var vanskelig for meg (forståelse, toleranse).

Min gode venn Svein vilå si om meg

• at det var gøy å gjøre ting sammen med meg (morsomt) ,
• men at jeg også kunne være alvorlig (alvorlighet),
• at han setter pris på min sans for humor og vitser (humor),
• at jeg var der for ham hvis han trengte meg (hjelpsomhet, og også være en god venn) og
• at jeg var en lojal og pålitelig venn, selv om vi var uenige noen ganger (pålitelighet,  vennskap).

Min gamle arbeidskollega Jens sier,

• at jeg alltid har forsøkt å forbedre ting i selskapet (ansvar),
• at jeg har løst problemer og ikke fordi jeg har vært årsaken til de (problemløsning);
• at jeg alltid har formidlet hvis det var en konflikt (fred, harmoni) og
• at jeg er pålitelig og grundig, men aldri red prinsipper (pålitelighet, omsorg).

Artikler i samme serie:

Å finne mål – Dine mål
Å finne mål -  Livsområder og roller
Å finne mål -  Pluss og minus punkter
Å finne mål – Din perfekte dag
Å finne mål  - Din 80. års fødselsdag
Å finne mål – Å skrive ned en liste over mål
Å finne mål – Å prioritere

Relatert lesning:

Allen, David: Getting things done
Blair, Gary Ryan: What Are Your Goals: Powerful Questions to Discover What You Want Out of Life
Bryant, Theodore: Self-Discipline in 10 Days: How to Go from Thinking to Doing
Burn, Gillian: Personal Development AllInOne For Dummies
Davidson, Jeff: The Complete Idiot’s Guide to Getting Things Done
Knobloch, Jörg: Gi livet retning
Koch, Richard: 80/20 Way
McWilliams, John-Roger: Do It!: A Guide to Living Your Dreams
Mumford, Jeni: Life Coaching for Dummies
O’Connell, Fergus: How to Get More Done: Seven Days to Achieving More
Seiwert, Lothar: Balance your life
Seiwert, Lothar: Mer tid til lykke
Seiwert, Lothar: Når du har det travelt gå langsomt
Sher, Barbara: Wishcraft
Sher, Barbara: Live the life you love
Tracy, Brian: Goals
Tracy, Brian: Thinking Big

Del på bloggen

En väl fungerande marknad är så viktig att det är tveksamt om den fria marknaden kan tillåtas hantera den samma. Nu är vi tydligen i början på slutet av den här krisen om jag läser DN.se rätt. Vilka är det som tar smällarna, vilka är det som likt betongbroar fryser sönder i kyliga tider? Kriser om något reproducerar förhållandena och relationerna i samhället. Det är synd för om vi ansträngde oss till att tro något mer om oss själva än att kommunala avknoppningar och privatisering är det bästa sättet att höja effektivitet så kunde vi kanske nå lite längre än fyra år i taget. Målsättningar, visioner och drivkrafter måste hämtas från andra källor än den egna snöda vinningens.

Nu har socialdemokraterna beslutat sig för att det ska vara ok att driva vård och omsorg med vinstintresse. “- Vi ska lämna systemkramandet bakom oss och ställa medborgarna i fokus. Det är människors krav på kvalitet, inflytande och att få välja som står i centrum. Vi ska säkerställa att man får en bra vård och skola vart man än vänder sig, förklarade Ylva Johansson som företrädde partiledningen.” ur DN.se i dag.

Tidigare skrev ett antal s politiker under rubriken “Vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna” i DN att “Vi är dessutom övertygade om att föräldrar inte kommer att välja fristående skolor som tar ut sådana vinster att verksamheten blir lidande. Vinster är också nödvändigt om vi vill se en mångfald av pedagogiska inriktningar.”

Det kan omöjligt handla om att motarbeta friskolor utan snarare en brist på förmåga att driva verksamheter inom det allmänna. Det allmänna kommer alltid att vara överordnat det enskilda. Det är genom det allmänna vi kan uppnå det vilket det enskilda inte vill eller förmår. Kapital har alltid en förmåga att söka sig till lönsamhet och vill därför kunna jämföra där uti ligger den kvantifierande drivkraften. Ett antal lönsamma nischer är inte samma sak som mångfald. När vi väljer privatisering av verksamheter vilka egentligen tillhör det allmänna gör vi det på grund av vår lättja.

Fotnot: jag är inte för någon sorts planekonomi och tycker att de flesta verksamheter passar utmärkt för privata vinstintressen och entreprenörskap

Igår när jag kom ned i tvättstugan hade föregående granne inte plockat ned sin tvätt. Jag lät den hänga, men när jag själv behövde tumlare och torkrum var jag ju tvungen att plocka ned tvätten. När jag stod där så tänkte jag på hur lite omsorg vi ofta lägger på detaljerna i tillvaron. Själv hystade jag bara ned grannens kläder i tvättkorgarna, och vederbörande hade inte heller själv hängt upp den med någon större omsorg. 

Ikväll skall jag gå till kyrkogården och lägga ett kors och tända ett ljus på min mormor och morfars grav. Alla helgons dag är en dag att minnas de döda, men också att tänka på sina förebilder i livet.

Mormor hade ett yrkesliv som bagerska och biträde i en livsmedelsaffär och morfar var parkarbetare i Göteborg. Jag minns hur han på våren stolt brukade påpeka att vi borde gå till Liseberg för att titta på planteringarna. Han hade varit med om att sätta dem, varenda pensée och krokus. Fortfarande vill jag alltid se blommorna på Liseberg varje vår. Mormor kunde ägna 2-3 dagar åt att baka, en hel dag åt tvätten eller lägga lutfisken i blöt på Anna-dagen (9 dec) så att den var lagom till julafton. Morfar höll på bland bikuporna, han pratade med sina bin, och han visste exakt när potatisen måste kupas.

Trots morfars ibland naiva optimism, och ibland något vidlyftiga idéer om vad som kunde åstadkommas om man bara tog i, så fanns det en sådan omsorg i allt de gjorde. Mormor lät saker och ting ta tid, trots att hon hade så oerhört mycket att göra och först efter det att barnen flyttat hemifrån fick tillgång till moderniteter i hemmet.

Med all vår teknologi, all vår planering och allt underlättande av hemarbetet så tjatas det ändå varje dag om “köksbordet” och “livspusslet”. Morfar och mormor hann nog ens aldrig tänka på sådant, men de hade omsorg om det som hade blivit dem givet. För mig blev det en tankeställare i tvättstugan. Om du och jag tänkte lite mindre på att köpa nya saker eller på att närmast “konsumera” relationer och upplevelser och lite mer på omsorgen i det vi gjorde i det vardagsliv som inte alls utspelar vid köksbordet längre – då kanske det där livspusslet lade sig alldeles själv.

Redan i dopet fick du i uppdrag att strida den osynliga kampen mot din själs fiender; så upptag den nu. Tillräckligt länge har du dröjt därmed; försjunken i liknöjdhet och lättja har du låtit mycken dyrbar tid gå till spillo . Därför måste du känna det som började du om från början; den renhet som du fick i dopet, har du låtit trampas ned och smutsas på ett gruvligt sätt.

Stig alltså upp, men gör det genast, utan dröjsmål. Uppskjut icke din föresats till “ikväll” eller “imorgon” eller “sedan, när jag är färdig med det jag just nu har i händer”. Mellantiden kan vara ödesdiger.

En skogsbrand kan inte släckas för tidigt; vill du se din själ härjad och förkolnad?

- Tito Colliander

“Tsar Ivan Groznij efter att ha dödat sin son 15:e november 1581″ – Ilja Repyn, 1873

Idag var det dags för arbetsgruppen som arbetar med att utveckla vården och omsorgen i kommunen att samla in idéer från ulricehamnare. Utrustade med vårt formulär Åtta påståenden om kommunen, flygblad, glatt humör och solsken diskuterade bland annat Ingegerd Borg Saviharju (Mp) och Göran Isaksson (S) med folk som kom förbi.

Många stannade och ventilerade både idéer om framtiden och åsikter om kvaliteten idag. Själv mötte jag även Ulla Sundhage (V) och Inga Pettersson (S) som delat ut flygblad om Ulricehamns framtid i brevlådor. Full aktivitet!

Nu har över 200 personer svarat på vårt formulär. Och vårt arbete med att samla in idéer går vidare. Nästa lördag är gruppen som arbetar med barn- och utbildningsfrågor i vårt framtida Ulricehamn som vill möta dig som har idéer.

Vi tar gärna emot dina idéer om hur vi kan utveckla Ulricehamn. Mejla till ulricehamnsframtid@gmail.com och gå med i Facebook-gruppen Ulricehamns framtid.

I en undersøkelse om barneomsorg i innvandrermiljøer finner FAFO at det primært er kvinnene som har omsorgen for barna, og at barna i større omfang holdes hjemme i de første tre leveårene. Dette kom ikke overraskende på meg. Hadde man spurt ville man også fått vite at ikke-vestlige innvandrer også i betydelig grad tar omsorg for sine eldre. Videre viser undersøkelsen at andregenerasjonsinnvandrer derimot i større grad velger i tråd med tradisjonelle norske familier. Dette kommer heller ikke overraskende på meg, og begge deler gir kanskje grunn til bekymring – dog av ulike årsaker.
Kanskje har de ikke funnet den optimale fordelingen når det gjelder kjønnsroller, men det vil være særdeles arrogant av tradisjonelle norske familier ikke å erkjenne at vi nok har noe å lære av ulike kulturer. Dersom Norge skal være i stand til å håndtere den kommende eldrebølgen på en verdig måte, vil det kreve store endringer. Endringene er etter alle solemerker så store at det offentlig ikke vil være i stand til å håndtere disse alene. For å sikre at vi kan møte disse utfordringene bør vi både lytte og lære der vi kan finne inspirasjon og gode løsninger.

Det å tro at dagens tilnærming vil være tilstrekkelig er i beste fall naivt. En kollektiv allergi mot private løsninger (i bredeste forstand), en utbredt mistillit til innvandring, alle i arbeid, alle barn i barnehage, lengre levetid, ønsket om lavere pensjonsalder og ikke minst en betydelig forventing hos de fleste av oss om at all livsløpsomsorg er en offentlig oppgave, er rett og slett ikke kompatibelt med behovet for flere varme hender og en verdig omsorg. Den offentlige tilnærmingen må endres, ressursbruken må økes og vi borgere blir sannsynligvis nødt til å prioritere omsorg i langt større grad. En barndom eller alderdom med den nærmeste familie omkring seg er kanskje ikke den verste begynnelsen eller slutten på livet. For øyeblikket fortoner alternativene seg også som langt mindre ønskelig.

Debatten om aktiv dødshjelp blusser opp fra tid til annen. VGnett har i dag en artikkel der legene får komme til med sine synspunkt rundt aktiv dødshjelp.

Jeg har personlig hørt flere mennesker uttrykke ønske om hjelp til å dø hvis de blir lamme eller så syke at det ikke er noe håp om å bli frisk og rørlig igjen. Jeg har også en gang fått konkret spørsmål om å bidra til avslutning av livet til en god venninne, som ikke holdt ut livet som kreftsyk lenger.

Det er to aspekter, minst, ved denne debatten. Pleietrengende eldre vil føle et ytre press på seg for å avslutte livet før det skjer naturlig fordi de mener de er til byrde for familie og samfunn. Til dette er det bare å sitere overskriften på ovennevnte artikkel på VGnett: “Det er ikke uverdig å være hjelpetrengende”. Med eldrebølgen som kommer skyllende inn over hele den vestlige delen av verden i løpet av få år, vil presset bli enda større på de eldre. Nettopp fordi de blir så mange, og fordi både politikere og helseadministrasjoner vil måtte klø seg i hodet for å finne ut hvordan de skal få til en verdig eldreomsorg og pleie. Det blir helt klart behov for at pårørende tar en større del av ansvaret for oppfølging og omsorg. Samfunnet alene kan ikke klare dette.

Mange føler uro ved tanken på å dø. Kanskje ikke så mye selve døden som det som man må igjennom på forhånd. Vil det bli smertefullt, vil det ta lang tid, vil jeg beholde verdigheten, vil jeg bli til byrde? Spørsmålene er mange. De som uttaler at de vil skytes hvis de blir liggende som en grønnsak har muligens dette i tankene. Dette er et samfunnsmessig ansvar først og fremst, men også et ansvar for pårørende. Nærhet og omsorg i alle livets faser hører naturlig til familien. Familien har de siste 30 årene blitt frarøvet ansvar, eller fraskrevet seg det. For mange flere oppgaver enn eldreomsorg.

Informasjon om hva man kan forvente under utviklingen av en sykdom, f.eks. bør være selvskreven informasjon som legen gir. Jeg er svært usikker på om det å skåne pasienten er det beste. Å vite, kunne forberede seg, er av det gode for det aller fleste.

Den andre siden av saken går på smertelindring og pleie. Min tidligere omtalte venninne gjorde om testamentet sitt i den perioden som gikk fra hun ba meg hjelpe henne til å dø og fram til hun døde et halvt år senere. Takket være henne ble det etablert et hospice i hjemkommunen hennes. En egen enhet for pleie ved livets slutt. Verdig pleie. Hospice-tanken er mye bredere enn vanlig sykepleie. Man har omsorg for hele mennesket i den fasen hvor det ikke lenger er mulig å være hjemme. Et flott tiltak som burde utvides til alle landets kommuner. Et tilbud til alle som er i livets siste fase.

De som er redde for å bli en grønnsak og dermed vil skytes, har ofte sett folk være utsatt for en ulykke. De blir lenket til rullestolen. For mange er det en helt utenkelig situasjon. Livet blir snudd på hodet. Jeg har snakket med såvidt mange som er blitt rammet av akkurat dette, at jeg er overbevist om at det går an å finne ny mening med livet, selv etter en drastisk ulykke, eller for den del sykdom, som snur livet opp ned.

Å velge døden framfor livet er ingen løsning. Vi er tross alt ikke herre over liv og død.

Debatten innehar mange flere aspekter, som jeg lar ligge i denne omgang.

I dag har ju som bekant Finansminister Anders Borg presenterat budgeten för 2010. Till och med Konjunkturinstitutet är överraskade över att budgeten är såpass expansiv. En krisbudget som ändå ger möjlighet till satsningar. 32 miljarder finns det att satsa utöver vad vi trodde i våras när vårbudgeten presenterades. Dessa 32 miljarder används till tre huvudområden, att värna jobben genom att dämpa fallet i sysselsättningen, förhindra att arbetslösheten biter sig fast och genom förbättringar av företagsklimatet. Att värna välfärden genom prioriteringar av kärnverksamheter, genom extra statsbidrag till kommuner och landsting, en satsning på rättsväsendet och det tredje fokusområdet är satsningar för att värna klimatet.  Och vi gör det utan att äventyra de offentliga finanserna långsiktigt.

Budgeten finner jag är väl avvägd med just rejäla satsningar på jobben – närmare bestämt 24 miljarder som går till fler utbildningsplatser, ytterligare pengar till arbetsförmedlingen för fler utbildningsplaster, mer resurser till coaching och matchning, ett fjärde steg av jobbskatteavdraget, bättre villkor för företagare och ytterligare resurser till infrastrukturinvesteringar.

I vanlig ordning ansåg oppositionen att sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagare inte var rätt väg att gå, men presenterade inga alternativ – vilket de dock förväntas göra inom två veckor i sin budgetmotion. Någonting säger mig däremot att det blir plural och att man inte är särskilt väl överens, men vi får se.

Dette er en artikkel som kommer på trykk i magasinet Virkelig nr. 6 2009.

Yngvar Aagaard med innspill og klipp fra Jeanine Horntvedt.

Jeg vil gjerne dele noen tanker om norsk narkotikapolitikk. Er det mulig å tenke “ut av boksen” og se om dette kan bidra til å skape endringer?

Hva koster vår narkotika politikk?

Menneskelig sett:

Norge ligger på topp når det gjelder overdosedødsfall. Jeg hører stadig om narkomane som ikke får behandling, verken for narkomani eller andre sykdommer. Ordbruken definerer virkelighetsoppfatningen, og her settes stigma en gang for alle, når narkomane kun blir definert som kriminelle uten at årsakssammenhenger blir tydeliggjort og belyst med den rekkevidde som behøves.

Menneskesynet som derfor legges til grunn for denne gruppen, minner om de holdninger vi en gang hadde overfor de spedalske. Den samme holdningen kommer til syne når det gjelder helsevesenet, med sine mange unnlatelser av adekvat bistand.

Pårørende lider, og står alt for ofte alene i kampen for å berge sine kjære. Narkotika er dyrt og nødvendig for en narkoman. Noen stjeler fra andre borgere og dette er jo synd for dem som rammes. Ofte er egenandelen på forsikringen større en verdien av det stjålne og mange gidder ikke anmelde tyverier. Ikke har politiet tid heller, i sin streben etter å jage narkomane. Noen finansierer sitt eget forbruk med å selge til andre. Her ligger det en motivasjon til spredning og å bygge opp en kundekrets. Kanskje en ungdom som har hatt en krangel hjemme drikker seg full, og opplever å få heroin for første gang i fylla av en hjelpsom langer som må selge 5 gram for å dekke sitt dagsforbruk?

Hva koster egentlig narkotikapolitikken Norge i dag? Burde det tenkes mer helhetlig og utarbeides en grundig analyse av årsak og virkninger? En skremmende stor del av forbrytelsene her i landet er relatert til nettopp narkotika. Vil det gå den veien at vi om ikke alt for lenge vil oppleve lignende forhold her som i USA?

Løsninger

Tenk om vi hadde flyttet denne disponeringen av penger over til psykisk helse, forebygging av misbruk, og skapt et varmere og mer inkluderende samfunn. Kanskje halvparten av kostnadene med å holde narkotika ulovlig kunne vært rettet mot de som har falt eller står i fare for å falle utenfor.

Avkriminalisering har virket positivt i Portugal og Holland så vidt meg bekjent, og løsningen er å omprioritere de ressurser vi til en hver tid har til rådighet. Flere eldre, erfarne politimenn kunne hjulpet mange av de som sliter.

For at vi skulle kunne lykkes med dette, måtte ressursene ha blitt omdisponert i stor stil.

I Mexico sliter de fælt med narkokarteller og kriger. De mener et av hovedproblemene er det høye prisnivået på narkotika. Fjern profitten til haiene ved legalisering. Dermed vil også motivasjonen for spredning av stoffene falle bort.

Kanskje vi i stedet burde fokusere på hvorfor vi skader oss selv med alkohol, narkotika eller på andre måter. Det ligger vel mye problemer i bunnen hos den enkelte, ivaretakelse og samhold er begreper som kommer mer og mer i bakgrunnen i et samfunn som systematisk bygger ned menneskeverdet i sitt fokus på lønnsomhet for kyniske markedskrefter helt ute av kontroll.

Et eksempel satt ”på spissen” men dog reelt;

Store erstatninger for overgrep mot barnehjemsbarn er utbetalt;
Hvorfor ønsker tilsynelatende så mange barn og unge å dø eller skade seg selv? Vil det være på sin plass å resonnere med at dette kan skyldes maktesløshet overfor de brudd som tar plass vedrørende deres rettigheter?

Eksemplene på dette er mange, og kan se slik ut; Først bryter samfunnet barneverns konvensjon og menneskerettigheter og fratar et barn rettferdig rettergang i forbindelse med omplassering. Så blir barnet seksuelt misbrukt på en barnevernsinstitusjon og flykter i rus. Deretter blir barnet straffet ytterligere gjennom kriminalisering, og stigmatisert som kriminell og narkoman. Til slutt, om barnet ikke er med og topper overdose statistikken, nektes barnet (som da vil være voksen narkoman), helse tilbud.

Flere årsakssammenhenger kan kanskje forklares ut fra det følgende:

Fafo-rapporten ”Barnefattigdom i Norge – omfang, utvikling og geografisk variasjon” som ble lagt fram i dag på oppdrag av Framfylkingen og Redd Barna, viser at 27 000 flere barn har blitt regnet som fattige etter EUs målestokk i løpet av de siste seks årene. De legger frem at økningen nå er på hele 47 %, og har vært progredierende gjennom skiftende regjeringer; Et år med Stoltenberg I, fire år med Bondevik og ett år med den rødgrønne Stoltenberg II-regjeringen.
”Barnefattigdommen øker”
http://www.facebook.com/l/;http://www.facebook.com/l/;www.frifagbevegelse.no/loaktuelt/article4555006.ece

Har vi et velfungerende hjelpeapparat? :

Jeanines Blogg; ”Når offentlig sektor misbruker makt”, avdekker i flere innlegg en rekke årsaker som ligger til grunn for uakseptable samfunnsforhold og som ser ut til stadig å være eskalerende, fordi ytringer som dette ofte knebles i det offentlige rom og blir ikke tatt opp i TV-debatter. Sosialkriminaliteten som foregår bak lukkede dører er uttalt men allikevel godt skjult, der den florerer i ulike etater og hjelpeapparat som i utgangspunktet er ment å yte hjelp og bistand. Ingen kvalitessikring og intet sikkerhetsnett er providert brukere av slike tjenester;
http://sommer17.wordpress.com/

Fordeler vi oljerikdommen på en tilbørlig måte?;

“Politikere i Norge, gir blanke søren i de 530.000 mennesker som lever under EU sin fattigdomsgrense”, er en av de store debattene som blant annet avdekker uverdige forhold blant flere rettsløse og vanskeligstilte grupper i samfunnet, og som tar for seg flere årsaker som kan ligge til grunn for at flere mennesker havner utenfor “fellesskapet”. Her presenteres også gode tiltak og løsninger. Debatten er ikke omtalt i riksdekkende medier, men har allikevel vekket enorm interesse der den i løpet av snaue halvannet år har oppnådd langt over 420.000 treff;

http://debatt.aftenposten.no/item.php?GroupID=8&ThreadID=233635

Tenk om vi kunne brukt alle de ressursene vi i dag bruker på å jage og stigmatisere syke mennesker og på en håpløs kamp mot smugling og omsetting av ulovlige stoffer, til i stedet å erkjenne årsakene som ligger bak misbruket, og starte med en sterkt påkrevd forebygging i et arbeide for gode løsninger slik at fokuset ble endret mot det å legge til rette for et varmere og mer inkluderende samfunn. Mennesker skal kunne kreve å bli sett på som ressurser og ikke som utgiftsposter. En radikal holdningsendring er altså sterkt påkrevd.

Et reelt regnskap over ny tenkning rundt langsiktige og bærekraftige løsninger måtte ha blitt satt opp, i stedet for å stilltiende godta den destruktive triksingen med tallmagi som stadig tar plass.

Pengene ville kunne ha bidratt til å skape økt trygghet, omsorg og forutsigbarhet. Forebygging av destruktive mønstre i samfunnsstrukturene er vårt eneste håp for å kunne skape en bedre fremtid i et samfunn som inkluderer og ivaretar alle, og som ikke tillater at flere av oss faller utenfor.

Det er på høy tid og tenke ut av boksen, når etablerte tiltak i mange tilfeller ikke evner å bidra med forsvarlig og påkrevd hjelp.

Norge må nå også begynne å rette seg etter de garantier som er innrømmet borgerne gjennom betingelsene i artikkel 11 i den internasjonale konvensjonen om økonomiske, sosiale og kulturelle rettigheter samt grunnlovens paragraf 110c, om å anerkjenne og gjennomføre retten for enhver til å ha en tilfredsstillende levestandard for seg selv og sin familie, herunder tilfredsstillende med mat, klær og bolig. Og folk skal ha muligheten til og klare å forbedre sin egen livssituasjon.

Det har de mange ganger ikke i dag, under de rådende forhold.
–
Yngvar Aagaard.

- Den norske narkotikapolitikken er en skandale

http://www.dagbladet.no/2009/08/17/nyheter/innenriks/ruspolitikk/rusomsorg/7686983/

Her tilføyes det som ikke rakk med i artikkelen;

I dag 03.09.2009 settes det ned 179 hvite kors foran Stortinget for å markere antallet overdosedødsfall i Norge i 2008. Korsene skal påminne om de 12.000 sprøytenarkomane i Norge som har det ille, og som har behov for flere akuttavrusningsplasser, et større og mer mangfoldig behandlingstilbud og et langt bedre ettervern.

Vi får håpe at dette sterke virkemiddelet klarer å trenge gjennom tiltaksløsheten bak politikeres festtaler og fagre løfter som enda ikke har blitt innfridd.
http://www.ungevenstre.no/arkiv/artikler/179-hvite-kors-foran-stortinget/

Til slutt vil jeg på det sterkeste anbefale alle mennesker, både de som sliter og de som sitter med makten til å ta en titt på denne videoen fra Fattigdomshøringen 2009. En klok tale fra en modig dame;

Fattigdomshøringen 2009

“The little girl who stopped Norway for 10 minutes with this speech against poverty in Norway. In the panel stands three ministers and five party leaders. On the stand: Johanna Engen, Fattighuset. Event: Fattigdomshøringen 2009.Yongstorget, Oslo 28. august”.

http://www.youtube.com/watch?v=ntgccyED4Js

I dag hadde vi sosiologi, og det var like morsomt som alltid. Vi laget et tankekart over hva man forbant med familien, og dette kom opp:

Skilsmisse, skjule hemmeligheter, fødselsdepresjon, krangling, turer i fjellet, abort, mamma, læring, omsorg, søsken, trygghet, påvirkning, mat, kjærleik, noen å snakke med, rettferdighet, fellesskap, groder, sted å bo, pappa

Vil nok si at det er et ganske stort sprang mellom positivt ladede “pappa” og hmm, litt negativt ladede “fødselsdepresjon”.
Forøvrig kan jeg legge til at jeg hører på Franz Ferdinand, ser på bikkja bjeffe og leser om NSBs EL-18.  Hvis jeg skulle anbefalt en sang, ville jeg tatt “California” av I Was a King.

Hva mener du mangler på tankekartet?

Demonstrera mot

nedskärningarna

Rädda vård, skola och omsorg

16 september Kungstorget 16.00

Arr: Rättvisepartiet Socialisterna, Elevkampanjen, Kurdiska Föreningen

Nu har jag nyss kommit hem från jobbet. Det är det som jag har jobbat med i fyra somrar nu, nämligen på ett demensboende. När jag hade tagit studenten så fick jag jobb i Säffle, på demensboendet som min mamma arbetade på. Jag gled verkligen in på ett bananskal, men får man chansen att tjäna pengar så gör man det, det var iaf så jag såg det.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av jobbet. Det enda jag egentligen hade hört var att “man skulle torka skit” och det sas ju av personer som aldrig hade jobbat i vården. Det är fortfarande det man får höra när man frågar en del människor om vad de tror att arbetet innebär.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tyckte att det var lite läskigt att gå in på avdelningen där jag skulle jobba. Det förändrades dock snabbt! Jag läste levnadshistorier och lärde mig mer om människorna som bodde där. Det är viktigt att läsa levnadshistorierna för att förstå litegrann vilka människorna var innan de drabbades av demens. Sedan lärde jag mig att se hur härliga dessa människor var och vilka starka personligheter de hade!

Senare det året flyttade jag till Karlstad och när sommaren närmade sig så var det dags att söka jobb – jag sökte enbart på demensboenden. Jag hade tur och hamnade där som jag jobbat de senaste tre somrararna nu, fast till att börja med på en annan avdelning. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om att jobba, för det mesta iaf. Vårdtagarna är underbara och jag trivs väldigt bra med personalen.

Självklart är det inte alltid en dans på rosor. Underbemanning, stress, arbetsskador och vårdtagare som blir sämre är ju ett faktum. Därför beundrar jag ändå alla som orkar jobba med detta i år efter år. Det är ju skillnad för mig som bara jobbar ett par månader på sommaren. Att jobba där kräver ett starkt psyke och att man kan ha en distans till tråkiga saker som händer. Sedan tycker inte jag att det ALLTID är roligt. Det beror helt på dagsformen, stressen och vad som händer. Jag vill mest visa för att det är så väldigt mycket mer än att “torka skit”.

Et innlegg med denne overskriften kom på trykk i Rogalands Avis 22. august 2009.

Valget til høsten ser ut til å bli et valg mellom de rødgrønne og høyresiden. På godt og ondt – men mest ondt.

Om ikke så lenge er det nøyaktig fire år siden Ap, SV og Sp vant sist valg på forhåpningene om å få Norge inn på en ny kurs, vekk fra alt som het markedsliberalisme og tilbake til den gode gamle velferdsstaten. Fire år senere sitter mange igjen skuffet, frustrert og provosert over hvordan de rødgrønne har sviktet. De har fått gjennom flere gode saker, men det viktige har uteblitt. Imens utspiller høyresiden sin rolle som opposisjon og stiller mange gode spørsmål, men kommer dessverre med helt feil svar. De borgerlige vil bare gjøre mer av det de rødgrønne allerede gjør feil: markedsstyring, konkurranseutsetting og budsjettkutt.

Helsekøene er en av sakene som får mye oppmerksomhet, og med god grunn. De siste fire årene har helsekøene økt med 50 000. Det er bare de rødgrønne som kan nekte for at det er et stort problem, fordi de er redde for å miste velgere, men det blir likevel feil å legge skylden på regjeringen. Årsaken til problemet finner man nemlig så tidlig som i 2001, når Høyre og Frp var med på å stemme for Aps forslag til sykehusreform i Stortinget. Det førte til at staten tok over ansvaret for sykehusene og opprettelsen av helseforetakene vi kjenner så godt – men den viktigste endringen er mindre kjent. Reformen innførte nemlig en sterk markedsstyring i sykehusene ved å pålegge dem å føre regnskap etter aksjeselskapsloven. Plutselig er sykehusene blitt butikk. Plutselig blir pasientene redusert til en utgift i sykehusregnskapet, og utgifter skal man spare på så sant det er mulig – fordi aksjeselskapsloven krever at man skal maksimere profitten så sant det er mulig.

Det samme skjer innen omsorgen. Sulteforingen av kommunene, som begynte under de borgerlige regjeringene, har fortsatt under de rødgrønne, men på en annen måte. Kommunene har fått mer penger, men de har ikke fått nok til å betale for de nye oppgavene de har blitt pålagt. Det er derfor kommunene nå går i underskudd og må kutte i blant annet skole og omsorg, på bekostning av blant annet full barnehagedekning. Dermed får ikke kommunene dekket det behovet de burde – men det er ikke på grunn av “privat allergi”, det er fordi kommunene presses til budsjettkutt; en høyrefilosofi som de rødgrønne viderefører. Du finner den samme politikken innen utdanning, kollektivtransport, pensjon og mye mer – og løsningen til høyresiden er alltid den samme: Å benytte seg av flere private aktører på statens regning.

Å la det offentlige benytte seg av private tjenester betyr alt for ofte ikke stort annet enn at private aktører får et sugerør inn i statskassen. De gode samaritanene som finnes i det private blir alt for ofte ofre for markedsmekanikkene, utkonkurrert av kyniske storbedrifter på grunn av anbudsregler som stiller krav til minimerte utgifter og profittmaksimering. Dreieskjevå er et godt eksempel. Skal man ha mest mulig kvalitet for pengene, får man sjelden så mye kvalitet. Da er det mye, mye bedre å sørge for at vi har et fullstendig, mangfoldig og verdig tilbud innen det offentlige. I det aller minste bør det være opp til fagfolk hvilke tjenester det offentlige bør benytte seg av – ikke økonomer som bare kan regne verdier etter kroner og øre.

Dessverre vil tydeligvis ikke de såkalt rødgrønne bygge ut det offentlige tilbudet. De har ikke gjort det de siste fire årene, og de vil neppe gjøre det denne gangen heller. I stedet overfører de ansvaret til kommunene og helseforetakene, som igjen får for lite penger fordi velferden vår må “effektiviseres”. Eller med andre ord, sentraliseres og bygges ned. Den beste unnskyldningen de har er at alt ville vært så mye verre hvis Frp hadde styrt landet. Det ser ut til at uansett hva valgresultatet blir den 14. september, vil vi kun få mer av det samme. Noen vil bare ha mer enn de andre.

Det er så mye som kunne vært gjort for en bedre verden. Her i Norge har jeg, inntil videre, ganske beskjedne forhåpninger. Gi kommunene nok penger, reverser pensjonsreformen og fjern den markedsøkonomiske tenkningen i helse-Norge, så kan vi i det minste gi våre eldre og syke den behandlingen de fortjener – uten at man må forsikre seg om at det ser bra ut i regnskapet først. Hadde Rødt hatt folk på Stortinget, hadde det kanskje vært mulig?

Apropå de brödsmulor den M-märkta alliansregeringen i elfte timmen nu anser sig beredd att strö ut över Sveriges svårt sargade kommuner rapporteras det idag i DN att

“M-ledningen trycker därför på sina lokala företrädare så att de värnar ”välfärdens kärna” i stället för badhus.  Prioritering två för M är ökade utbildningsinsatser och annan arbetsmarknadspolitik. På tredje plats kommer nya skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Det antas ge fler jobb på lång sikt, men ett fjärde jobbskatteavdrag beror på statsfinanserna. ”

Att inte låta barn lära sig simma och familjerna ha kul tillsammans på söndagarna till ett humant pris - det verkar vara en hederssak för männen i Moderaterna med stort M. Förutom naturligtvis att genast efterkomma minsta kväkande från tankesmedjan Timbro. Samt att vältra över även ansvaret för arbetsmarknadspolitiken på kommunerna, som det inte räckte med allt man redan ‘delegerat’ dit,  t ex ansvaret för skolan som tidigare var statlig och då fungerade mycket bättre.

Inom nyliberalt färgad ekonomisk politik finns antaganden om att avregleringar, skattesänkningar och försämringar i arbetslöshetsförsäkring alstrar flera jobb. Men hur fungerar den imaginära ideologin i verkligheten? Man kan ta lärdom av ett genomfört exempel i praktiken – hyllat av nyliberalismens båda lärofäder – Milton Friedman och Friedrich von Hayek: Pinochets Chile.

Kunskap om vad de nyliberala favoritåtgärderna konsekvent genomförda leder till i praktiken sammanfattar Greg Grandin i sin utmärkta artikel från den 17 nov 2006 i Counterpunch: “Milton Friedman and the Economics of Empire – The Road from Serfdom“ vilket borde tjäna som ett varningstecken för Borg (och EU) om att omedelbart upphöra med den neoliberala luftslottsagendan till förmån för keynesiansk rehabilitering:

“Tens of thousands of public workers lost their jobs as the government auctioned off, in what amounted to a spectacular transfer of wealth to the private sector, over four hundred state industries…New laws treated labor like any other “free” commodity, sweeping away four decades of progressive union legislation…In order to build investor confidence, the escudo was fixed to the dollar…Pegged as it was to the appreciating US dollar, the value of the escudo was kept artificially high, leading to a flood of cheap imports. While consumers took advantage of liberalized credit to purchase TVs, cars, and other high-ticket items, savings shrank, debt increased, exports fell, and the trade deficit ballooned. In 1982 things fell apart. Copper prices plummeted, accelerating Chile’s balance of trade deficit. GDP plunged fifteen percent, while industrial production rapidly contracted. Bankruptcies tripled and unemployment hit 30 percent. Despite his pledge to hold firm, Pinochet devalued the escudo, devastating poor Chileans who had either availed themselves to liberalized credit to borrow in dollars or who held their savings in escudos. The Central Bank lost forty-five percent of its reserves, while the private banking system collapsed. The crisis forced the state, dusting off laws still on the books from the Allende period, to take over nearly seventy percent of the banking system and reimpose controls on finance, industry, prices and wages. Turning to the IMF for a bailout, Pinochet extended a public guarantee to repay foreign creditors and banks.

But before the crisis of 1982, there were the golden years between 1978 and 1981. Just as the international left flocked to Chile during the Allende period, under Pinochet the country became a mecca for the free-market right. Economists, political scientists, and journalists came to witness the “miracle” first hand, holding up Chile as a model to be implemented throughout the world. Representatives from European and American banks poured into Santiago, paying tribute to Pinochet by restoring credit that was denied the heretic Allende. The World Bank and the Inter-American Development Bank extolled Chile as a paragon of responsibility, advancing it 46 loans between 1976 and 1986 for over $3.1 billion. ”

vidare skriver Grandin 2006

“Today, Pinochet is under house arrest for his brand of “shock therapy,” and Friedman is dead. But the world they helped usher in survives, in increasingly grotesque form. What was considered extreme in Chile in 1975 has now become the norm in the US today: a society where the market defines the totality of human fulfillment, and a government that tortures in the name of freedom.”

Vilken ekonomi skulle inte tillfälligt ljusna med miljardpaket efter miljardpaket, krediter, räddningar  - frågan är vad som händer när systemet tvingas nyktra till från den friedmanska väckelsen och benhårda marknadsreligiösa tron på extremutilitaristiska luftslott i vilka människan reducerats till en skugga av sitt forna värde.

Se tidigare bloggposter: Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, Riksdagen – demokratins C-lag,  I Sverige finns ingen korruption – bara vanligt mygel,

Läs DN - “Pessimismen håller på att brytas”, SVD – “Vi sätter jobben främst”,  AB – Moderaterna vill sänka skatten – trots krisen, SVD – Tre frågor om budgeten“, Dagbladet – “Kommunen måste stå till svars för sina vansinniga prioriteringar“, DN – “Den ekonomiska krisen inte så farlig för Sverige“,  Expressen – Det här vill Reinfeldt prioritera i höst, SVT, AB2, Expressen – Det våras för höstbudgeten, AB3,

Bloggarna – Peter Andersson – med rätt att tycka: “M: Sänkta skatter före rejält kommunstöd och jobbpolitik?”,  Röda Malmö,  Törnebohms hotspot,  Röda Berget,   In Your Face,  Roger Jönsson,  John Johansson(s) blogg,  Ola Möller,  Kent Persson (m), Ett Hjärta Rött