Idag rapporterar även Landskrona Direkt om att det inte blir några varsel inom omsorgen under detta år. Det som de glömmer nämna är att det är tack vare treklövern med, förre omsorgsnämndsordföranden och nuvarande kommunalrådet, Cecilia Brorsson (m) i spetsen som gjort det möjligt genom en ansvarsful och vägvinnande politik. Hade Socialdemokrater och Sverigedemokrater fått som de velat i Omsorgsnämnden, med ofinansierade förslag kors och tvärs, hade nämndens ekonomi äventyrats och då hade flera inom omsorgen fått gå.

Jag har skrivit om det förut, pedagogiska luncher. I den stadsdelsförvaltning jag arbetade så hade vi det inte. Där min morsa jobbar har dom det.

Jag gläds åt att läsa att förskolelärararna och barnskötarna på Södermalm nu äntligen gör uppror mot höjningen från 5 till 40 kr för lunchen. Att i huvudtaget betala för lunchen på en förskola är helt sjukt. Lunchen är arbetstid. Du hinner alldrig äta upp, eller åtminstonde inte äta dig mätt. Barn ska ha hjälp, du kanske får gå iväg med de första barnen som blir klara och måste stressa i dig din mat efter du sett till att alla ungar fått nåt, det ska diskas, städas och torkas. Hoppsan! Där nös en liten en i din mat och en annan hostade ut lite makaroner på din tallrik.

Det är inte okej att betala för att äta under arbetstid.

Det här är självklart inte bra. Måltiden är en av de viktigaste pedagogiska situationerna vi har. Vi ska ju vara förebilder och lära barnen att prova nya saker och äta rätt. Men vi kan inte bara tyst acceptera alla försämringar hela tiden, säger [Elisabet Nyléus till DN].

Vissa fattar ju inte det utan tycker att man ska ställa yrkesgrupper mot varandra. Såna människor förtjänar ett hederligt kokt stryk. Jag har vänner inom både äldreomsorg och barnomsorg och nog vet de om att deras yrken och de själva har mycket gemensamt.

Bloggat om upproret: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Media: DN1, DN2, DN3, DN4

…

LÄS! (gör det bara):

Forever United och Dom Ljuger

Precis som alla som jobbat inom barnomsorgen vet så sätter sig gärna barnvisorna i huvudet. Fortfarande, två år efter jag senast jobbade på en förskola, så nynnar jag då och då på allt från Imse Vimse Spindel till Äppeldelarsången. Jag är sjuk nu, men innan febern fick mig att stanna hemma så kunde jag inte släppa “Herr Ohlsson har fått punkering på sin bil”. Jag nynnade på den en hel arbetsdag på trucken.

Till slut så ändrade jag om texten att handla om den globala finanskrisen istället.

“Kapitalismen är inne i en kris, kapitalismen är inne i en kris, kapitalismen är inne i en kris, men med staten som klarar man det”

Ni som kan era barnvisor vet att man sen ska byta ut olika ord med ljud eller rörelser. Så långt har jag inte orkat bry mig dock.

Mig personligen så påverkas jag av krisen genom att bilindustrin varslar folk för uppsägning i rasande takt. Inte bara skulle en ökad arbetslöshet inom industrin i allmänhet öka min a-kasseavgift utan också riskera att påverka metallindustrin i stort och på så sätt hota mitt och mina arbetskamraters jobb, eller åtminstonde minska våra argument för högre lön osv. Min pension påverkas säkert också, men å andra sidan så har värdet på premierna sjunkit sen de infördes så det var ju inget nytt. Men även om kriser drabbar borgarklassen hårt så är det alltid vi i arbetarklassen som får ta den hårdaste smällen, vare sig det gäller arbetslöshet, höjda matpriser eller chockhöjda räntor.

Medan man kan le åt rädslan bland överklassen och ilskan hos vanligt folk så måste man dock ha klart för sig att det här inte är kapitalismens undergång. Återkommande kriser som denna, mer eller mindre förördande, ingår i systemet. Jag vet inte hur nyliberalserna kontrar frågor de får om krisen. Helt plötsligt så är det, ännu mer, uppenbart att frihandel, privatiseringar, nedskärningar i det offentliga osv. inte alls är någon lösning när skiten träffar fläkten. Istället är det protektionism, förstatligande och sociala skyddsnät som behövs.

Det är nu fackföreningar, arbetarpartier och andra föreningar med socialistisk grund ska lägga fram alternativen. Kapitalismen kan inte rädda jorden från klimatförändringarna, kapitalismen kan inte ta bort klassorättvisor, rasism eller fascism. Alla dessa problem är skapade eller upprätthåls av kapitalismen och lösningen är socialism….

…

Redundans ger lästips om krisen, DN:s Jonas Thente gör också det. Missa inte heller Petter Nilssons debattartikel om krisen på SVT-opinion

Läs också Forever United och Dom Ljuger. Eller kanske ni vill läsa på om Kristeori?

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

…blaha .. ja ja jaaa…

Nu har man ju önskat sig lite andrum i värmen..
Fy vad man har bönat och bett..
Liksom hoppas med hela mitt hjärta att det ska regna och blåsa ordentligt.
Men vafaen.. Shittuspommisfrittus.. *Censur x 23*
Jag glömde ju bort att jag ska börja skola in Hanna och Marcus på Fritte.
Och det kommer ju säkert ta en 20 minuter att gå dit i bra väder
DÅ tar det säkert två timmar i stormen.. *suck*

Nu får jag antagligen gå då i spöregn och storm i morgon..
Och säkert alla dagar denna vecka.
Jag äger ju inte ens gummistövlar..
Går det inte ångra sina korkade önskningar? hehe
Får väl tejpa för Paulas mun så hon inte rabblar en massa regnformler, hehe
Kika in till henne förresten och se hennes fina alster.
Hmm, jag kanske skulle ta och tjuvkoppla Christas lånade bil, hehe
Hon själv är på Öland på Solsemster…(Läs: Campingenblåserbortiregnet)

Blä blä blöja…

Hämtade hem Hanna från korttis i förmiddags vid 10..
Ljuvligt att ha den lilla tjatterfian hemma nu.
Mer än halverade hennes tid där för nästa halvår
så nu ska hon inte vara där så ofta i framtiden.
Kanske två nätter per månad.. mot sex tidigare.

Grattis lilla gumman..Puss!!

Idag så fylles Shalinis och Sanis…. Simren 1 år.
Den lilla gullungen då.. hon är ju så söt som socker den tösen.
Tänk er om tjugo år..eller så..vilken skönhet hon komme att vara då.
På söndag ska vi dit på kalas.. hela högen.

Idag så har jag varit attans duktig.. Moi!! Kan ni tänka er! hehe
Alltså numera så lata Moi.. har städat, hehe
Visserligen har jag bara kommit till ett badrum.. än så länge. *ler*
4 rum, Kök, Toa, Hall är kvar… blähäää

Där nere någonstans hänger jag tvätt missinatta… ser ni det?? *ler*

Haha.. folk måste tro att jag är galen.
Jag har ju balkongen mot vägen och där är det trafik på natten med
I två nätter i rad har jag hängt tvätt
Klockan 01 i förrgår natt och vid 01.30 i natt, hehe
Bägge nätterna har det kommit några bilar och joo, dom tittade, hehe
Nästa gång ska jag vinka åt dom…
Nu har jag fått undan alla tvätt i alla fall.. skönt!!
I natt så ska jag försöka i alla fall komma i säng före 01
Ska ju upp och gå i stormen i morgon…ifall ni glömt bort det *ler*

YES YES YEEEES!!!

Det ska bli så skönt när skolan sätter igång…
Rutiner vet inte mina ungar längre vad det är, hehe
Skönt att få börja jobba också.
Jag har några jobb på gång så jag är hoppfull.
Vill jobba med det jag älskar och brinner för, Människor…
…i alla dess former och öden.
Få finnas till för någon och göra skillnad.

Jag har Jobbat bla på ASEA i Västerås och Sollentuna.
Verkstad… det gav mig ingenting utom möjligtvis pengar.
Men människor.. det ger mera än pengar..
Det ger en kraften och motivationen att fortsätta… framåt.

Nu ska jag Tömma och fylla diskmaskinen…
Sen lite småplock.. resten får vara till i morgon
(eller nästa vecka, eller tills jag skaffar en karl, hehe)

Ha en go vecka alla!!
Sköt om er själva och varandra.. ordentligt!!
Tänk på att ett vänligt ord.. ett leende, en kram..
kan göra stor skillnad i en människas liv.
Det är de där lilla som kan bli så så stort.. om man bara vågar!
Hos den andre och inom en själv…

Placera ut en massa hjärtan i era ord till varandra.
så orden inte slösas bort och faller i glömska eller gör ont.

KramKram!!

Love you all!!

Nu tänker jag istället skriva om bråket mellan mitt fackförbund IF Metall och Planekonomens dito Kommunal.
Det handlar givetvis om jämställdhetspotten (populärt kallat “kvinnopotten”) som LO-förbunden kom överrens om att driva inför avtalsrörelsen 2007

Potten fungerade så att förbunden krävde 205kr/person i förhållande till andelen kvinnor inom avtalsområdet som hade en månadslön lägre än 20.000kr.

“Det kvinnodominerade Handels hade till exempel innan avtalet 62 procent kvinnor som tjänade mindre än 20000 och krävde följaktligen 62 procent av 205 kronor till potten: 128 kronor per person. Efter segdragna förhandlingar fick de 110 kronor, och ett avtal som för första gången ledde till högre påslag i procent än industrin.” I början av mars i år släppte IF Metall sin rapport “Lönepolitiskt vägval, Starka tillsammans – för rättvisa lokalt och globalt”.

I den står det bl.a. att
“Likvärdiga arbeten ska ge likvärdig lön. Lönerna ska vara
jämställda. Inga löneskillnader ska förekomma till följd av
skillnader i kön, etnisk tillhörighet, ålder, sexuell läggning
eller religion. Om diskriminering eller andra omotiverade
löneskillnader förekommer ska de elimineras.”

Men längre ner i rapporten kommer det som får media att intressera sig och Kommunal att anklaga verkstadsfacket att kasta “…ett köttben till arbetsgivarna”. Inte bara Kommunal är kritiska till att IF Metall sätter ner foten så här lång tid innan LO-kongressen i sommar utan även andra röster från LO och arbetarrörelsen. LO:s avtalssekreterare Erland Olauson, Sekos ordförande Janne Rudén och S-kvinnoras ordförande Anne Ludvigsson ställer sig bakom Kommunals kritik, om än med lite mildare ordval. Livs är i alla fall överens med IF Metall i frågan.

Så här står det ordagrant i rapporten:

“…IF Metall bör däremot inte ställa sig bakom en upprepning
av 2007 års LO-samordning. Ett så detaljerat
regelverk bakbinder parterna på ett sätt som kommer
att omöjliggöra alla former av förbundsförhandlingar.
Risken är då stor att arbetsgivarna återigen försöker
bryta sönder systemet med riksavtalsförhandlingar. En
LO-samordning som är alltför detaljerad äventyrar också
tjänstemännens deltagande i en industrisamverkan.
Sammantaget innebär detta en risk för att Industriavtalet
faller. För IF Metalls medlemmar är det viktigt att
slå vakt om fortsatta förbundsförhandlingar inom ramen
för Industriavtalet.”

Margaretha Holmqvist, politiskt sakkunnig för IF Metall försvarar rapporten mot protesterna sig genom att skriva:
“Låt mig ändå säga att jag är bekymrad över att debatten om kvinnosatsningen blivit så onyanserad. Rubrikerna och argumenten mot mig har utgått ifrån att jag inte vill ha någon extra satsning på lågavlönade kvinnor, vilket är fel. Detta har jag också framfört flera gånger, både i LO-styrelsen och i den offentliga debatten. Låt mig därför säga det en gång till: vårt förbund är helt överens med de andra förbunden i LO om att lågavlönade kvinnor ska kunna kräva större löneökningsutrymme. Men det finns inte bara en enda given metod, det finns flera olika möjligheter att åstadkomma mer jämställda löner. Jag vill ha en lösning som blir logisk även för vårt förbunds lågavlönade medlemmar, en lösning som tar hänsyn till både kvinnornas situation och lågavlönade mer generellt. Jag trivs helt enkelt inte med en argumentation där lågavlönade kvinnor ställs mot andra lågavlönade kvinnor. I en sådan strid finns inga vinnare. Varför ska just IF Metalls lågavlönade kvinnor få lägre löneökningar?”

Ja, det kan man ju fråga sig?
IF Metall är LO:s tredje största kvinnoförbund (inte det näst största som jag sagt tidigare, sorry) och har enligt egen uppgift “…närmare 80.000 kvinnor – och män – som har en relativt låg inkomst.”

Så argumentet att IF Metall är emot jämställdhetspotten pga att förbundet bara består av män håller ju inte. Många av mina arbetskamrater är ju kvinnor.

Jag förstår bara inte varför vi låginkomstagare inom industrin och den offentliga sektorn ska behöva slåss om vem som ska få störst del av kakan? Kan vi inte bara kräva en större kaka istället? Hur svårt är det egentligen, Kommunal och Lärarförbundet är ju kända för att ställa “rimliga” lönekrav istället för mänskliga eftersom man är så månna om kommunens pengar, fråga mig inte varför. Pengarna gör ju ingen nytta hos nån kommunalpamp precis.

Men jag känner mig kluven. Min fackförening säger en sak och mina omsorgsvänner en annan. Morsan sliter hårt för sin låga förskolelön medan farsans industritjänstemannafack Unionen samarbetar med mitt. Jag ser fortfarande barnomsorgen som min huvudnäring men gillar Holmqvists retorik mer än Thörns, för även om jag inte är kvinna så fick jag såklart ändå låg lön som barnskötare.

Jag vill inte lägga hela skulden på Kommunal. Men förra strejken var en katastrof. En kompis mamma som jobbar inom psykvården fick t.ex. bara hundra spänn mer i månaden när parterna till slut kom överens (hon kommenterade det hela med ett bittert: “Enda anledningen till att jag fortfarande är medlem i facket är för att jag inte vill leva i en värld utan fackföreningar”).

Industriarbetarna har alltid vetat att de har makten att stoppa hela sektorn med sina stridsåtgärder och inte tvekat med att hota med det i förhandlingar eller skita i facket och gå ut i strejk i alla fall, som t.ex. hände på mitt jobb på 70-talet (då lyckades man få upp det lokala avtalet till rekordnivå). Detta har lett till att arbetsgivare är så rädda för sin motpart att de går med på högre lönehöjningar bara de får kila in kraftiga fredsplikter i avtalen för att vara säkra på att slippa konflikter.
För omsorgsarbetarna är det tvärtom. De har under alla år fått höra från både kommun och fack att de arbetar för allas bästa och att det är osolidariskt att inte utföra sina arbetsuppgifter.

Det har givetvis en förklarelse. Det är lätt att som lagerarbetare skita i om du glömt packa ett paket som skulle vara på väg mot Sydkora för en timme sen men destå svårare för en barnskötare att strunta i lilla Olle som av misstag lämnats kvar i skogen när ni gick tillbaka för mellis.
Men det förklarar INTE varför många förskolor har lappar på toaletten där det står: “glöm inte släcka lampan – tänk på budgetten!”.
Varför i helvete ska vi bry oss om budgeten? Vi får ju inte bestämma över den!

Nej den enda lösningen som finns är att Kommunal och de andra kvinnodominerade förbunden lär sig av sina bröder och systrar inom industrin och tar fajten på riktigt och ställer högre krav. Ett tips är ju att använda samma strategi som sjuksyrrorna i Finland och varslar om massuppsägning, eller kanske slutar klaga på sina fackliga utbrytare bland brandmännen och gör samma sak och vägrar behandla sjuka landstingspolitiker och deras familjer så länge det inte är livshotande.

I vilket fall så måste det finnas en bättre lösning än att jiddra med varandra. För när till och med bloggande liberaler oroas över bristen på solidaritet inom LO, ja då är det dags att se upp. En sak är i alla fall säker, att privatisera kommunal verksamhet får inte upp några löner, men vad kan man förvänta sig från en genusblogg utan klassperspektiv.

Läs mer!

Dom ljuger skriver om låglönereserven, Red Metal bloggar om hårdrock (suprise!), Slutstadium om Sahlin och Petter om skolan.

Intressant?

Jag satt med en arbetskamrat och diskuterade över en kopp kaffe medan vi väntade på en hotande anstormning av hyperaktiva barn. Kollegan kom förra året tillbaka till jobbet efter ett år som sjukskriven och kände sig fortfarande lite trött. Hon har jobbat i runt 30 år sammanlagt.

Vi diskuterade lite kring drömmar.

Jag tycker inte att hon är en vidare spännande människa men alltid trevlig och förstående, och hon är ju min arbetskamrat (innehåller ordet kamrat - vi delar en liknande situation och vi måste komma överens. Lägg ner föraktet mot era äldre kollegor). Jag inbillar mig att man inte behöver bli en lottskrapande löneslav med döda ögon och leder efter ett fullgjort arbetsliv, när jag kollar på min mamma. Men många arbetskamrater är onekligen rätt trötta, och det förstår jag, även om dom är snälla mot barnen. Tur då att dom kan sjukskriva sig, det går inte att bara arbeta vidare 30 år i sträck och längre, 8 timmar om dan eller längre, i en miljö som skolan. Lärare är generellt sett hjältefigurer och förebilder för barnen och gör såna insatser att det förvånar mej att inte skola och förskola betraktas i samma klass som typ oljeborrning.

Vi pratade hur som helst om drömmar, om att det är nödvändigt att ha drömmar om sitt liv för att orka klara jobbet. Vi pratade lite om folks drömliv i allmänhet. Drömmarna tar i längden nästan alltid formen av ett lugnt liv, gärna i ett hus, med familj och barn. Med mindre eller ingen arbetstid, gott om resurser men inget hetsköpande direkt. Hur som helst handlar det nästan alltid, för alla åldrar och kön, om mindre arbete och mer fri tid. Det är den arbetande människans drömmar, den som säljer sitt arbete och köper varor. Arbetares drömmar. Hur ser din dröm ut? Jag skulle vilja klara mig på halvtid eller nåt liknande, helst ännu mindre, och ha tillräckligt till hyra, god mat och vissa dyra inköp ibland. Är det för mycket begärt? Skillnaden är kanske ett par tior i timmen mellan att jag ska behöva slava alla vardagar och alla helger och att jag kan jobba ett par dar i veckan och klara mig på det.

Vi kom överens om att det var förskräckligt att folk jobbade 8 timmar om dan, 5 dar i veckan. Samtidigt som folk går arbetslösa. Om vi istället kunde jobba 6 timmar om dan för samma lön tror jag att vi alla skulle må bättre, fler skulle få arbete och minst lika mycket bli uträttat!

Annars har jag världens härligaste arbete! Jag jobbar med barn som är smarta, roliga och intressanta och som ser mig som en förebild. De är lite bråkiga ibland, men dom kramas, säger jättesnälla saker till oss som jobbar på fritids och får en allmänt att stormtrivas och aldrig ha tråkigt! Vore det inte för samhällets inställning till barn, utbildning och lärarlöner skulle allt vara schysst! Arbetskamraterna är bra och nu fick jag ett kuvert av mitt trevliga skyddsombud. Hon har fixat fackmedlemskap och betald internutbildning åt mig, och hon är jättepeppad på att jag ska börja engagera mig lokalt.

När jag hoppade runt som barnskötarvikarie var nog det värsta att man aldrig hann lära känna arbetskamratar, barn eller föräldrar lika bra och fort som man ville.

Det kändes så hopplöst att försöka lära sig nya rutiner, namn på både barn och personal för att sen inte komma tillbaka dit på någon månad, om ens det. Men efter någon månad av olika förskolor var och varannan dag så började jag stanna längre och längre på tre av dom. Till slut blev det veckolånga vikariat på samma ställe.

Det var skönt, för även om det tog lång tid att lära sig namn och få förtroende från barn och vuxna så gick det iaf till slut.

Jag hade också turen att ha en vikariekollega som hoppade mellan två av mina tre förskolor och på så sätt lärde vi känna varandra lite också.

Så fort jag fick en längre visstidsanställning (först heltidsvikariat några veckor och sen resten av terminen deltid) så blev jag mycket nära vän med flera arbetskamrater, föräldrar och barn. Jag och tre jobbarkompisar som var mellan 19-27 år umgicks efter arbetstid och en av dom har jag fortfarande god kontakt med. Tyvärr så bytte den ena jobb och den andre flyttade.

Men det är ändå ett ganska bra exempel på att så fort man vet att man kommer få stanna längre än en vecka så tillåter man sig att slappna av och låta vänskap osv. växa fram naturligt. Istället för att bara stressa med att komma ihåg namn och vilken unge som skulle hänga sin regnkappa var.

Flera familjer var lessna över att vi yngsta inte skulle jobba kvar när sommaren 2007 var slut. En av familjerna umgicks jag med på fritiden också, men de flyttade sen de också. Men vi har kontakten kvar.

Det betyder så mycket att trivas med sina arbetskamrater på jobbet. Och på arbeten med “tredje part” som barn och föräldrar så betyder det såklart även mycket att ha en god relation med dom. Annars funkar det inte.

…

Läs mer!

Slutstadium funderar över konstiga uttryck, Syrran tar en paus och Vida Latina ger oss filmtips

Läs även Reciprocity

Pingad till intressant.se

Gästkrönika av “Igelkotten” 

 -Gunnel, vem är vår chef igentligen?

Efter att jobbat på samma skola i dryga månaden känns det rätt bisarrt att behöva ställa en sådan fråga. På andra kneg man haft har det oftast varit fullkomligt glasklart från första stund vem som är ens närmsta chef. Men så är det inte på min arbetsplats.

Rätt skönt, kanske man tänker spontant, mindre auktoritärt och mer samarbete; här löser vi problem tillsammans. Well, det är det inte.

Det började redan när jag först kontaktade skolan. En mailad ansökan komplett med CV och personligt brev följt av ett telefonsamatal till någonslags administrativ samordnare (eller vad det var) följdes av en två veckors kompakt tystnad. Varpå jag tillslut får ett samtal av en som egentligen inte alls har hand om personal- och administrationsfrågor.

-Kan du börja redan i morgon klockan halv åtta? Du får ett vikariat på tre månader eventuellt längre.

Ett sådant erbjudande tackar man i min situation inte nej till.

-Förstår verkligen varför ingen ringt dig tidigare, vi har behövt någon desperat i flera veckor.

Jaha, tänkte jag. Vafan liksom, här har man ätit pule i flera dar i och pengabristen börjat bli riktigt akut.

Väl där var det helt plötsligt en helt annan sak. Nu tedde det sig helt plötsligt som att jag bara skulle jobba tre dagar.

-Men ni sa ju tre månader.

-Vi får se hur vi löser det, kom hit på måndag klockan åtta.

Nu inträdde den absolut skummaste perioden. Jag visste igentligen inte om det var meningen att jag skulle göra det, men jag infann mig helt enkelt klockan åtta varje morgon och avvaktade instruktioner. Taktiken fungerade rätt bra, till på köpet fick jag ibland åtminstone någon timmes betald fritid på jobbet när det inte fanns någonstans att slänga in mig. För inslängd blev jag verkligen, ena timmen fysiklärare för en nia och andra timmen historialärare för en femma följt av två timmar som resurs i en särklass osv. osv. Detta i sig var visserligen inte något problem, jag lärde mig jävligt mycket jävligt snabbt, och hade det rätt kul. Dock blev jag, av naturliga skäl, fruktansvärt trött av att hela tiden anpassa mig till nya situationer och jag visste att taktiken att bara dyka upp på mornarna förr eller senare skulle få ett slut.

Under denna period var det tre olika personer som direkt delegerade arbete till mig (då räknar jag alltså inte med lärare som kom och fråga om jag kunde hoppa in för dom den och den tiden), men vem var vem? Vem var chef över vem? Vem hade koll på vad?

Så fick jag tillslut ett schema på 50 proc. alltid något, men när jag frågade arbetsledaren/chefen (vad hon var svävade jag då fortfarande i ovisshet om) som gett mig schemat om hur länge jag skulle jobba och hur länge jag skulle få jobba svarade hon: -Åtminstone en månad, tror jag, jag vet inte riktigt, vi får se.

Effekten av denna strukturlöshet är att man blir extremt utlämnad och hamnar i en väldigt prekär situation. Det är en sak att inte veta hur länge man ska få jobba, det är jobbigt. Men det är än värre att inte ens veta vem som vet hur länge man ska få jobba, om någon överhuvudtaget vet det. Hela situationen är lite Kafka-light och det är väldigt svårt att ställa krav, när man inte vet till vem man ska ställa dom. Systemet, eller bristen på system blir en effektiv disciplineringsmetod. “Underhållande av information” som Berit Åhs skulle sagt. Man fogar sig, flyter med och hoppas på att få jobba så länge som möjligt.

Nu i veckan fick jag och min arbetskamrat (som har samma problem till viss del) nog och bestämde oss för att på allvar kolla upp vem som var vem och hur hackordningen såg ut, för att sen kunna ta reda på hur läng vi skulle få jobba (och när det gäller mig, få ett anställningsbevis). Resultatet var oväntat, och det visade sig att min kollega aldrig ens träffat vår chef, jag hade visserligen gjort det, hon var en av dom tre personer som delegerat arbete åt mig, men icke desto mindre var jag rejält förvånad över at det var hon. Nåväl, stärkta över att åtminstone till viss del förstått byråkratin och över att vi nu hade en konkret person att prata med, beslutade vi oss för att ta tjuren vi hornen. Vi beslutade att gå tillsamman för att kunna stötta varandra och för att minimera risken för att nån av oss skulle få jobb på den andres bekostnad. Men, nej, då var hon upptagen och icke-anträffbar, vi försökte igen dagen efter: samma sak då. Där står jag nu. Ovissheten är fortfarande stor. Dom kvava och mörka korridorerna är oändliga ter det sig.

Fortsättning lär följa.

/Igelkotten

Pingad till intressant.se

Hej, det är jag som är Planekonomen. Med det här inlägget flyttar jag från min gamla blogg och börjar skriva i bloggkollektivet Omsorgaren. Samtidigt har mitt liv förändrats ganska drastiskt; jag har flyttat hemifrån till en andra hands lägenhet i Hässelby och skaffat mej ännu ett jobb. Så nu har jag alltså tre jobb – alla osäkra timanställningar, allt för att försöka klara min hyra – för närvarande får jag ut lika mycket som a-kassan före skatt! Jag jobbar i kassan på en dockteater, jag jobbar i en garderob och slutligen så har jag börjat jobba i förskolan! Jag tänkte lämna lite glimtar från senaste veckans arbetstid:

I måndags hade jag min första arbetsdag i förskolan. Jag hyrs in av en vikariepool till olika förskolor runt Stockholm, och just idag var det inte förgäves som jag klev ur sängen. Det var lite svårt att ta sej till jobbet utan SL-kort, jag fick förfalska en bussbiljett. Förskolan var ganska underbemannad, så när jag kom dit gällde det genast att sätta fart. Trots dom andra anställdas uppenbara överansträngning och zombieartade blickar, var dom väldigt snälla och introducerade mej långsamt till barnskötandets mysterium. Jag slapp med andra ord dom lite smutsigare jobben och fick bekanta mej lite med barnen istället. Jag märkte snart att jag hade kommit till ett jobb som jag inte hade några problem med och som passade mej! Det var inte svårt att härda ut gegget och småbråken när barnen älskade mej och arbetsdagen kändes meningsfull! Jag såg till att hjälpa till så mycket jag kunde för att underlätta för dom andra och lämna en bra bild av killar i förskolan. Jag tror och hoppas att jag gick därifrån med ett gott intryck från både barn och barnskötare. Äntligen ett jobb som inte får mej att vilja spränga saker! Jag kan t.o.m. kanske tänka mej lärarhögskolan som en framtida bana.

Tillbaka i garderoben följande måndag; ett helvete på jorden. Inte för att jobbet är ansträngande eller svårt, utan för ledan av att sitta en hel dag och vänta utan någon tydlig gräns mellan rast och arbetstid. Uttråkningen är maximal, särskilt när man jobbar 10 timmar i sträck, dessutom är vi överbemannade. Blickarna från folk som tycker man sitter och latar sej, blickarna från snobbarna i restaurangpersonalen som också tycker att man latar sej, fast deras lön är mycket högre än vår. Vi får normalt inte ens ta av resterna (som ändå ska slängas)- från cateringmaten dom tar till arbetsplatsen. Men just den här dagen hände nåt annorlunda och vackert: vi gick och frågade dom om en kopp kaffe (vi får inget kaffe och inga raster egentligen heller) och först fick vi svaret av en snofsig tant att ”deras chef hade sagt åt dom att inte ge bort nåt åt garderobiärerna, även om det skulle slängas”. Men sen kom hennes kamrat förbi som jobbat lite längre och frågade vad som hände. Efter att kamraten förstått vår fråga stirrade hon tomt och lite föraktfullt på nåt sätt framför sej ett tag och sa sen trött ”det är väl självklart att ni kan ta lite kaffe”. Den snofsiga tanten förbyttes genast och pressade ur sej nåt i stil med: ”alltså jag tänkte fel… enligt reglerna…”. Vi gick därifrån. Resten av dan var garderobiärer och restaurangpersonalen vänner. Dom bjöd oss på all maten som blev över och vi tog tacksamt hem stora lass bröd, snacks och förrätter i arbetsplatsens pappershanddukar. Det är det här som kallas rekomposition – gamla splittringar upplöses och ny gemensam styrka uppstår på arbetsplatsen. Tack för att ni såg våra likheter, sket i chefens order och fyllde min tomma kyl, kära restaurangarbetare! Och just det: en arbetskamrat såg vår arbetsledare stå och fixa med facebook på sin mobil. Han hade väl helt enkelt tröttnat på att jämt gå omkring och bara försöka se till att vi inte slappar, och tagit en ledig stund. Antagligen står han och facebookar större delen av tiden, för man ser inte röken av honom, och jag klandrar honom inte. Han har aldrig klagat när vi kommit försent och förstår oss, han är en sån där som avancerat från skitjobbet och får göra lite extra pappersarbete för en anständigare lön. Frågan är: om facebookandet är stöld av arbetstid, är det då nyttig arbetstid? Vilket värde stal vår arbetsledare genom att inte traska omkring och disciplinera oss utan socialisera istället?

Jag jobbar häcken av mej just nu, så mycket att jag inte hinner blogga eller ens träffa vänner. Dessutom är jag lite småsjuk och sitter mest hemma och läser Marx och ser på sitcoms. Men jag lovar att jag kommer igen. Rätt vad det är så kommer jag att kunna ha lite mer fritid och pengar, och då kommer jag genast att börja blogga som en tok, gå med i Kommunal sektion 28 (västra sidan, den bästa sektionen) och få en lön som är långt mer än avtalsenlig! Nu när jag börjat i Omsorgen och på Omsorgaren så tänkte jag sätta en plan i verket: jag ska i takt med att jag jobbar mer i förskola börja undersöka min arbetsplats och tillsammans ska vi utveckla och forska fram nya strategier och taktiker i arbetsplatskampen på en förskola. På lång sikt kan Omsorgaren bli en resurs!

Medelklassen, finns den? Är den en enda eller flera olika grupper? Brittiska militären förbereder sej i alla fall på hårda konfrontationer när dom lite bättre ställda arbetarna tappar tålamodet. Trotten hyllar Che som symbol för socialismen. Under täcket lämnat en grundlig och bra rapport från Köpenhamn, där barn tårgasas för att batongliberalerna hellre slår tillbaka med våld än att diskutera politiskt med ungdomarna. Petter visar hur t.o.m. danska liberaler chockas av ljuget i våra svenska dagstidningar om händelsen. För dom som missat det: Mllstrm har sparkats för att han skriver om sitt jobb i en blogg – fuck it! Ni äger oss inte utanför arbetstid era jävlar!

/Planekonomen

Nu har skolan startat och medan dagisbarnen lyckligt (nåja) springer in på gården hasar deras äldre syskon med tunga steg in in skolbyggnaderna. Visserligen får inte alla längre SL-kort så de måste gå till skolan. Tydligen så är det okej att straffa familjer som bor närmare (för i en stad som Stockholm kan 6 kilometer vara långt) med en extra avgift, för min brorsa som precis började gymnasiet och får inte något kort längre.
Grundskolan vägg i vägg med min arbetsplats är fylld med ungar igen, men eftersom de flesta (tror jag) bor tillräcklit långt bort så får de nog SL-kort ändå, och det är tur för det är dyrt att köpa kort till hela familjen.
Nedskärningen slår hårdast på de som inte har mycket pengar och knuffar knappt till de med mycket. Vem i familjen Silfversched bryr sig om att deras son eller dotter får åka tunnelbana gratis eller inte? Några ynka hundralappar är inte mycket för dom. För oss andra, vanliga människor, kan däremot en extra utgift på hundra spänn i månaden göra mycket för ekonomin. Speciellt nu när det är så dyrt att börja skolan.

Men på bloggar bräker liberaler och idioter om att det är elevens “egna ansvar” att ta sig till skolan och att missnöjet med de indragna SL-korten beror på “lathet”. Den senare slänger till och med iväg en förklaring varför han är så sur på de lata giriga eleverna.

“Det är min vän som arbetar som undersköterska som sliter långa dagar för att betala ditt kort med sitt anletes svett.”

Ja, Fredrik. Med hjälp av proggressiv beskattning så hjälps vi alla åt att hålla välfärden igång. Eleverna får SL-kort och skolböcker så att de själva kan gå klart sina grundskoleutbildningar och jobba vidare och i sin tur betala skatt så att, låt säga, din vän som arbetar som undersköterska och jag som barnskötare kan få våra löner. Jag säger inte att systemet är perfekt (bort med matmomsen!), men det är bra mycket bättre än ett rent avgiftssamhälle.
Och självklart tycker jag att ALLA ska få grattis SL-kort. Nolltaxa kallas det och det betyder att vi betalar allt via skatten. På så sätt så blir det de rika som får betala mest, och de har ju nog med pengar nu när de fått både avdrag för pigan, slopad förmögenhetsskatt och gu vet vad mer.

Jag tror din kompis inom omsorgen är ganska överrens med mig om att vi vill ha en gemensam välfärd präglad av solidaritet och rättvisa, och eleverna är ska vara med i den gemenskapen precis som studenter, barnskötare, lagerarbetare, undersköterskor och alla andra.

Vidare så läste jag för ett tag sen att regeringen vill lägga skolstarten tidigare. Ska sexåringar betygsättas nu? För det var väl betyg från första klass som gällde? Johan Lindahl är en annan som är förbannad på förslaget. Vad är grejen med regeringens skolpolitik egentligen? Låt barn vara barn men uppmuntra dem till att utforska och lära. Att trycka ner dem bakom en bänk och sätta dumstrut på dom som inte kan rabbla glosor har vi redan prövat, det funkade inte så bra så då började vi använda pedagogik. Undrar om nån av de högavlönade politkerna hört talas om nåt sånt förut?

—
Läs mer: På Konsumbloggen berättar Kajsa om en tokig kund, Pelle dissar Bo Rothstein (herregud vilket namn!), Skolfröken har märkt att hon börjat jobba och Petter skriver om arbetsmiljö.

En journalist på den liberala tidningen Svenska Dagbladet heter Anna Larsson och hon är förbannad. Hon tycker det är skit att överklassgrabbar som Alex Schulman och den “stureplanskultur” som han representerar får hålla på som de vill. Hennes kritik utgår från att snubben lottat ut en avsugning till den som gissar vilken pool han badat i av tre möjliga. Avsugningen skulle frugan stå för. Bratsen på Stureplan är visserligen sämre på jämlikhet än vilken förortsgrabb i tonåren som helst men det är lite synd att själva grundanledningen till att vi hatar människor som Schulman inte näms. Visserligen är deras kvinnoförakt en stor anledningen men i första hand beror hatet på deras klasstillhörighet. Detta eftersom de, trots våldtäkter och misshandel, kan slira runt på röda mattan och posera för kameror som om inget hade hänt.

I vilket fall så blev stackars Alex jättearg på Anna! Ungefär på samma nivå som en 6-åring skulle svarat om ungen gått på chalmers säger han: “Anna Larsson har ingen koll. Hade hon det skulle hon veta att jag vänder mig emot kvinnoförminskningen på Stureplan och att jag förlöjligar machomentaliteten varje dag i min blogg” till Svenskan.
På sin blogg så skriver han ett liknande svar fast med sämre kvalitet (folk läser ju hans blogg ändå så varför bry sig?).

Jag bara sitter och gottar mig åt att journalister på en högertidningen pucklar på överklassbloggare. En helt underbar start på min fredag!

Förresten så har jag en tävling åt er. Den som kan gissa i vilket område förskolegården jag åker sparkcykel på ligger vinner en avsugning, av Alex Schulman…

—

Planekonomen och Petter skriver om facket, Akuhujan om vänstern och utbildning, Slutstadium ställer krav och Syrran postar en video precis som jag. Vill ni veta mer om Argentinas filmutbud får ni läsa Vida Latinas inlägg.

Från arkivet: Arbetsläder till förskolan!

Det är fantastiskt vad folk hittar på för att bli ekonomiskt oberoende. Vissa spelar på börsen (vilket verkar gå hand i hand med nyliberalt dumprat oavsett klasstillhörighet) andra stjäl koppartråd eller spelar nätpoker.
En arbetskamrat på lagret jobbar extra som affischuppsättare för Stockholms Stad, en annan jobbade övertid (ibland så länge som fem på morgonen till åtta/nio på kvällen!) för pengarnas skull. Hennes mamma, som jobbar på samma lager, skakade på huvudet när hon berättade det och sa; “Det är pengarna som tvingar hos hit”.

Vi snackade ett längre tag och kom in på barnomsorgen, eftersom hon undrade hur det gick och om jag skulle söka till lärarhögskolan eller inte. Hon hade jobbat lite inom äldreomsorgen och även om hon inte trivdes så värst mycket så erkände hon att det var intressant att jobba med människor och inte maskindelar. Jag berättade hur jag ändrat uppfattning om hur barn tänker och resonerar sen jag började vicka som barnskötare efter gymnasiet. Det är verkligen sjukt hur smarta små ungar kan vara!

För 5-åringar har jag, på deras initiativ, talat om (ja “om”, vi pratade med varandra inte “vuxen-till-barn”) Linné, skillnaden mellan fattigadel/rikemansadel och mobbing. Och eftersom Mmise brukar skriva direkta citat från jobbet och Konsumbloggen bara går ut på det så kan jag lika gärna citera en av 5-åringarna från en speciellt intressant disskusion om skatt, kungen och att dela med sig.

Det hela började med att den lilla grabben såg fundersam ut och sen frågade mig lite blygt nyfiket hur kungen fick sina pengar. Då berättade jag att han fick lite av det som jag och alla som jobbar får i lön. Det lede till nya frågor och funderingar och vi talade om polis, brandkår och “dagisfröknar” som får pengar via skatten på ett eller annat sätt. Sen blev det krångligare hans frågor och mina försök-till-pedagogiska-vuxensvar kom in på proggressiv beskattning. Då tog jag hjälp av den förträffliga sången “Om du har ett äpple vill du dela det med mig”. Då trillade slanten ner och barnen utbrister: “Om alla delade med sig [mer] så skulle Sverige vara ett rikt land”
Sen grävde vi i sandlådan.

—
Planekonomen bloggar om klasskampens nördar, Akuhujan om sjukskrivningar precis som jag förut, Petter forsätter på samma linje som hela Konflikt verkar vara inne på medan Slutstadium tycker att skolan ska tas tillbaka.

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson tycker att vi som jobbar “…har sjukskrivt av slentrian”.

“Det kan bli tvärstopp för sjukskrivningar av många människor som bränt ut sig i arbetet, sedan Socialstyrelsen och Försäkringskassan tagit fram strängare regler för hur läkarna ska bedöma oförmågan att arbeta.”
skriver Svenska Dagbladet i samma artikel som citatet ovan.

Jag är totalt oförstående, enligt min erfarenhet så skjukskriver vi oss för lite. Det är redan alldeles för många inom barnomsorgen som arbetar på gränsen till utbrändhet pga av stressen och den tunga arbetsbördan. Om inte möjligheten finns att sjukskriva sig tidigt när symtomen visar sig så riskerar det istället leda till att bubblan spricker och barnsomsorgen förlorar många samlade år av pedagogisk erfarenhet.
Det finns redan nu en självskapad arbetsmoral inom förskolan som säger att man går till jobbet även om man mår lite dåligt. Anledningen är givetvis att lönen är för låg och personalstyrkan för liten.

En arbetskamrat tog i veckan orden ur munnen på mig när vi snackade om vårt yrke. Hon sa att det enda som håller barnomsorgen flytande är pedagogernas intresse och offervilja inför sitt jobb (som jag berört tidigare). Vi tror på vårt arbete och klagar tyvärr inte särskilt ofta. Det leder givetvis till att Kommunal och Lärarförbundet ställer mesiga “krav”, att kommunen kan se på oss med rådjursögon och förklara att det måste sparas in och att vi arbetar sjuka tills vi bränner ut oss.

Det är inte motivationen som är problemet, vi VILL vara på jobbet. Vi vill INTE sjukskriva oss.

Vi vill arbeta med det vi gör, men vi vill göra det med högre lön, med större personalstyrka och mer större resurser.

Så får man färre att bränna ut sig, att låta piskan vina tills vi faller ihop är ingen långsiktig, eller för den delen human (för just humnanism gillar väl både sossarna och borgarna?), lösning.

Mer: “Så här länge får du vara sjukskriven”

—
Planekonomen skriver om djupa frågor, Slutstadium om rasismen i Norge och Petter om klassrörlighet. Syrran bloggar om fackfientlighet och Jordränta skriver ett mycket bra inlägg om utbrändhet. Ilse-Marie och Svensson bloggar om samma sak som jag. Läkarna dissar också förslaget i DN medan debatten tuffar vidare mellan liberaler och liberaler.

För första gången på flera veckor består inte min dag i att räkna minuter till nästa rast. Jag är tillbaka en vecka på den förskola jag jobbat på hela våren och det är härligt!
På tisdagen så började jag 12:30, men väl på jobbet så hade kollegorna upptäckt att jag behövdes mer resten av veckan. Så nu jobbar jag heltid veckan ut.

Det är uppenbart hur mycket det egna intresset till arbetsuppgifterna och en vänskap till sina arbetskamrater spelar roll när man arbetar. En barnskötare berättade under fikarasten i måndags om hennes andra jobb på ett äldreboende i en kommun söder om stan. Där snackade alla skit om varandra och skit i både rutiner och regler vilket försvårade arbetsuppgifter för alla andra efter dem. Min kollega sa rakt ut att hon var i desperat behov av att få fast anställning på vår arbetsplats för att inte tvingas gå tillbaka till den där ruttna stämningen och deppiga arbetsmiljön.

Jag led med henne, det jag har att falla tillbaka till om jag inte får vikariat på samma förskola är andra förskolor. Visst så byggs det inte upp någon närmare gemenskap mellan dagsvikarier och ordinarie (även om folk ofta är trevliga och intressanta att arbeta med) men åtminstonde blir man glad av ungarna.

Nästa vecka när jag kommer tillbaks till lagret så kommer majoriteten av alla unga sommarjobbarna jag känner ha slutat. Det kommer tynga ner mig lite. Men smart som jag är så har jag planerat i förväg och krävt en after-work på fredag där både ungdomar som redan slutat för sommaren och de som fortfarande jobbar kvar ska träffas över en öl. Mycket trevligt! Och på tal om öl så behövs inte alkohol för att jag ska klara arbetsveckan som på lagret (som jag skrivit tidigare).

—

Vid du läsa om nåt annat?
Svenson och Slutstadium dissar knasmedias bevakning av “upploppen” i Angered, Planekonomen skriver de små inlärda sakerna som gör vardagen till ett helvete, Petter tycker att studentrabbat på SL-kortet är en bra grej men inte tillräckligt, Vida Latina och Red Metal reder ut begreppen och Syrran berättar hur man blir en lyckat bloggare.

Läste i Metro idag om att över hälften av de Förskolor som miljöförvaltningen besökte tidigare i år hade brister i sin städning och städrutiner.

“De 22 förskolorna fick minst en anmärkning, oftast två eller tre. Vanligaste inspektörskritiken avsåg ostädade dolda ytor som fläktkåpor, taklampor och garderober. En stor andel hade också dammiga eller på annat sätt smutsiga lekrum. Tre förskolor hade heller inte rengjort toaletter och duschutrymmen på flera dagar. I en av de tre förskolorna med fuktskador fann inspektörerna en stark mögeldoft i duschutrymmet.”

Varför? Vad är det som är fel?
Lika enkelt som alltid. Städarna har för låg lön och för stressat schema för att hinna med, barnskötarna och förskolelärarna är för få och har inte tid att städa noggrant. Lönen är löjligt låg för pedagogerna också.
Klart barnen ska ha en ren och fräsch förskola. De är ju ändå där varje dag.
Vidare så bör karensdagen tas bort så föräldrar kan stanna hemma från jobbet om de är sjuka så inte deras barn tar med baciller och virus till personal och barn på förskolan.

Det är nu facket ska göra utspel om att det behövs större resurser, högre lön och mer personal för att göra det bättre inom barnsomsorgen. Den som lever får se…

—

Vill du läsa om nåt annat? Undertäcket tipsar om somläsning, Syrran är på semester men har ett bra inlägg om Iran och dödstraffet, Petter snackar om klassamhället och Trotten rapporterar senaste nytt från dårhuset på Wall street

Nu har jag jobbat på lagret i en vecka och jag saknar verkligen förskolan. Arbetskamraterna är minst lika trevliga här som där men lönen är lägre (om än förmånerna fler) och arbetet hur meningslöst tråkigt som helst.

Det är verkligen skillnad på att arbeta med små barn och att arbeta med små reservdelar.
En arbetskamrat som pluggar till lärare, också han sommarjobbare, sa att när man jobbar på förskola så är man nog trött i huvudet mer än man är trött i kroppen och tvärtom inom industrin. Det är lite svart på vitt men nästan så är det.
Efter att ha jobbat jour (man stannar kvar 1.5 timme efter jobbet) två dagar i rad så var jag helt slut.
Men jag har inte råd att tacka nej.
Arbetet på förskolan går visserligen på rutin, men arbetet är inte monotomt och man får sitta ner och dricka kaffe medans man arbetar. På lagret står vi upp och packar kartonger, bär kartonger och reservdelar hela tiden. Fingrarna flyger över tangentbordet till datorn, alltid samma knappar.

Jag saknar förskolan men det är skönt att vara tillbaka på lagret också. Jag har jobbat där varenda sommar sen jag fyllde sexton. De känner mig och jag känner dem och gemenskap är bästa medicinen mot ett tråkigt jobb…

(dessutom är automatkaffet på lagret äckligt som fan)

2007-jun-22

Alla som arbetat på Förskola, daghem eller fritids vet att det är lätt att bli sjuk. Vi tar hand om barn. Hygien är inte barns första prioritet, hur mycket vi än ser till att de tvättar sig före/efter en måltid eller efter ett toalettbesök.
Dessutom så existerar inte barnomsorgen i en bubbla. Föräldrar tvingas lämna sina barn på morgonen, även om de är småkrassliga eller till och med sjuka. Detta gör inte föräldrarna för att de är eleka, utanför att de själva måste till arbetet för att slita ihop brödfödan. Men på lång sikt så gör det bara att fler barn, pedagoger och föräldrar blir sjuka och måste stanna hemma.

Sjuk och stanna hemma, ja just det. Regeringen överväger tydligen att knåpa fram ännu en karensdag.
En stor spottloska i ansiktet på oss som vars arbete delvis går ut på att torka snoriga ungar om näsan, byta blöja trots diarré och få vår lunch nyst på av ett barn (kommer ni ihåg att den här lunchen måste vi betala för?)
Att införa en andra karensdag vore katastrof. Redan nu går pedagoger till jobbet för att de inte har råd att stanna hemma. Om regeringen både vill att färre ska vara sjuka och inte vill ge folk ersättning om de är det så HÖJ LÖNERNA. Men en högre lön så skulle vi ha råd att stanna hemma, barnen och kollegorna skulle inte bli smittade lika lätt och det skulle leda till färre sjuka. Hur enkelt som helst.

Ta bort karensdagen, lägg inte till en ny!

2007-jun-17

Föreställ dig en arbetsplats, låt säga ett lager eller en fabrik, där de anställda arbetar i sina vanliga kläder (jeans, t-shirt) och själva får betala för nödvändiga skyddsskor och annan utrustning. Tänk sedan att det förväntas att arbetarna fortsätter att arbeta under den halvtimme de har tillåtelse att äta på och att de själva måste betala företaget för den mat de ätit. Det senare även om de själva la upp maten i karaffer, dukade och själva diskade om köket var underbemannat och på 8 timmars arbete så har de bara en halvtimmes obetald rast, som de dessutom måste avbryta om telefonen ringer.

Inte särskilt troligt att det lär hända på ett lager eller en fabrik nära dig, va?
Arbetarna inom industrin vet att de som köper deras arbetskraft behöver dem och de skäms inte att ta sig de rättigheter de anser sig ha rätt till. Deras fackförbund har förhandlat fram lunchraster, som visserligen är obetalda, men ändå arbetsfria. De har ofta två betalda kvartsraster (en på förmiddagen och en på eftermiddagen) som de varken behöver avbryta för att svara i telefon eller springa ut till maskinerna igen för att det är bråttom.

Så ser verkligheten ut på mitt sommarjobb, ett lager inom metallindustrin i en av Stockholms kranskommuner. Lönen är inte hög för oss sommarvikarier, lägre än den jag får som barnskötare nu när lägstalönen höjdes faktiskt, men mina förmåner där är större än hos förskolan. Trots att jag på lagret bara är en sommarjobbare och på förskolan månadsavlönad för en hel termin.

“Vissa har det – andra inte. Vi talar om betalda arbetskläder. Det borde vara en självklarhet i jobb där det ingår att smutsas ned. Men det är det inte. Ilona Balatoni är förskolelärare och får inga betalda arbetskläder. Trots att hon dagligen sliter på kläderna i sandlådor och kladdas ner av snor, lera och mat.” stod det i Uppsala Nya Tidning i slutet av maj.

På min förskola så har vi tillgång till täckbyxor, varm jacka och en regnkappa. Ett par av jackorna har enhetens namn tryckt på ryggen. Våran lunch kostar 13 kronor, vi äter den tillsammans med barnen. Eller nja, vi försöker äta den. Ofta kallnar den innan alla barnen fått hjälp, snor och smutsiga fingrar hamnar på våra tallrikar och portionerna är små. Vi har ingen lunchrast, vi arbetar hela vår lunch. 
Den enda rast vi har är 30 minuter lång och obetald. Men vi har inga bestämda tider på när vi ska ha rast. Det går inte att planera det, vi kan ha ont om personal, många barn som behöver hjälp och för lite tid. Ingen vill lämna en kollega med för mycket arbete i sina händer. Speciellt inte när arbetet rör små barn som inte kan lämnas ensamma.

Min mor har det lite bättre. Hennes enhet beslutade för en tid sedan att deras lunch var “pedagogisk” och därför grattis för arbetare som åt med barnen. De har alla varma jackor, flis, byxor, regnkappor med stadsdelsnämndens och förskolans namn på.
Jag tvivlar inte på att de lokala sektionerna för Kommunal och Lärarförbundet såg det som en seger. Men varför tas inte sådana krav upp centralt? Varför krävs inte hela Stockholms stad på arbetskläder och grattis lunch till sina anställda pedagoger?

Vad spelar det för roll om vi får höjd lön, när den ändå äts upp av inflationen långt innan den höjs igen?

Vi vill ha reella lönehöjningar!
Vi vill alla ha betald lunch, lika många betalda raster som våra vänner inom produktionen och vi vill ha arbetskläder eller åtminstone kompensation för slitage på våra egna!

2007-maj-25

Så var det underskrivet, avtalet som är så viktigt för oss underbetalda omsorgare.
Vårt nya avtalet gäller i tre år och innebär en löneökning på i genomsnitt minst 2.525 kronor, motsvarande 13,8 procent, över treårsperioden. Alltså en höjning av månadslönen på ungefär 842 kronor.
Eller för min del, som ännu inte har kommit över vanan att räkna lönen per timme trots att jag just nu får månadslön; 5 kronor mer i timmen.

En seger, visst, men vi är värda så mycket mer egentligen. I de andra branscher som är viktiga för samhällets produktion så vågar man kräva och bråka mycket mer än hos oss inom samhällets reproduktion.
Deras fackförbund är modigare och de anslutna både kaxigare och medvetna om sin nyckelposition inom företagen de arbetare för. Våra fackförbund är mesar och tanken bland de anställda att vårat arbete inom kommun och landstingsanställda är välgörenhet är utbredd.

Om vi bara kunde inse att hela samhället skulle behöva krypa fram utan oss inom vård och omsorg och började använda vår eventuella frånvaro från det arbetet som ett hot för att få upp våra löner och förmåner till en rimlig nivå så skulle vi vara oslagbara.
Den senaste strejken från Kommunal var ett fiasko, en kompis morsa fick bara 100 kr mer i lön (hon arbetar inom psykvården) medan andra kamrater fick sänkt lön efter strejken. Kommunal måste inse sin styrka och kräva mer!
Det nya avtalet är ett steg i rätt riktning, men bara ett litet steg.

Kämpa på! Heja Kommunal!

2007-maj-23

Jag har alltid haft problem med “lojalister”, dvs de arbetare som är så lojala mot sin arbetsgivare att de hellre hugger sina kollegor i ryggen än ställer upp för dem. De kommer i många former och det är de som blir ogillade och syndabock istället för de chefer man nästan aldrig ser.

Lojalisten på en kommunal arbetsplats tar gärna på sig mycket ansvar. Inom industrin hade personen sen länge redan varit förman eller lägre chef. Men inom förskolan så ändras aldrig titeln. En förskolelärare är fortfarande en förskolelärare, även om det nu ingår i uppgifterna att, i enhetschefens frånvaro, bedömma om det är rimligt med semester den och den tiden, se till att vikarierna jobbar hårt, ha möten med chefen, ingå i ledningsgrupper, åka på speciella pedagogiska och organisatoriska kurser osv.
Lojalister på större arbetsplatser är antingen enstöringar eller ihopträngda i en grupp av varierande storlek.
På mindre arbetsplatser, i varje fall inom förskolan, så är de oftast två. En lite äldre som bossar och en lite yngre som följer med.

Jag har disskuterat individuell lönesättning med lojalistbossen på min arbetsplats.
Hon malde på om hur viktigt det var att hon, som la mer så mycket mer möda på sitt arbete (tydligen är det jobbigt att vara borta från ungarna och ha möten) och att hon minsann arbetade hemma också, och därför var värd en högre lön. Jag höll visserligen med att någon som lägger ner tid på att organisera och utveckla vår arbetsplats (men som fortfarande arbetar “på golvet”) ska kompenseras.
Men hennes poäng var att hon hade rätt till högre lön på bekostnad av andra!
Det lustiga är att hon tydligen visste att ingen gillar en sån inställning för det som började som en enkel fråga från min sida, om hur det egentligen fungerade med våra lönesamtal, ledde till ett häftigt brandtal från henne. Gång på gång försökte jag förklara vad jag menade med min fråga (“Men stämmer det verkligen att facket förhandlar centralt först efter vi disskuterat våra individuella löner med chefen, sluts inte avtalet först och sen slåss vi om procenten?”), men hon bara forsatte att brusa upp sig för att “förklara” för mig varför hon var mer värd än oss andra.

En annan lojalistanekdot:
Jag har många gånger jobbat över pga personalbrist med väldigt kort varsel, trots att jag kanske hade planer för eftermiddagen. Men ändå så snackade lojalistbossen skit om mig en morgon, trots att hon visste att jag skulle höra.
Varför? Jag hade försovit mig en hel timme. Klockan ringde en halvtimme innan jag skulle vara på jobbet! Jag hade kollat på fel dag i schemat när jag ställde den kvällen innan och det tar en timme att komma dit med kollektivtrafiken. Jag får panik och ringer den kollega som bor närmast förskolan. Hon vaknar av mitt samtal men säger att det är lungt., hon täcker för mig. Jag pustar ut och hon ber mig ringa förskolan för att berätta för hon som öppnade att jag kommer sent men att jag har en ersättare. Nu uppstår nästa problem. Jag har inte förskolans nummer! Och pedagogen på plats har inte sin mobil på. Jag får panik och ringer första bästa nummer på telefonlistan; Lojalistbossen.
Hon svarar yrvaket och ger mig nummret. Jag ber om ursäkt för att jag ringde och väckte henne med förklarar att jag fick panik. Hon mummlar nåt om att hon börjar halvt tio idag och jag ber om ursäkt igen och vi lägger på. Jag är säker på att hon sov igen 60 sekunder senare. Jag ringer till förskolan och får veta att min ersättare redan ringt och att det inte är någon fara.
På väg till jobbet så kollapsar kollektivtrafiken och jag ler lite cyniskt åt att jag hade kommit lika försent även om jag gått den tiden jag borde. Väl framme så ber jag ännu en gång om ursäkt till lojalistbossen och hon som ersatte mig. Min ersättare ler glatt och säger att det inte är någon fara överhuvudtaget, medan lojalisten fnyser något.
När jag kommer ut på gården står de två lojalisterna och talar om hur dåligt det var att jag ringde och väckte den ene och hur taskig jag var. Jag biter ihop och koncenterar mig på att hälsa på barnen som sprungit fram för att säga god morgon. Först när de slutat tala om mig går jag och hejar på resten av kollegorna.

Jag skulle kunna fortsätta berätta historier från min nuvarande arbetsplats, eller dra några från andra förskolor och fritids. Jag skulle till och med kunna göre en spinn-off på lojalister inom industrin där jag sommarjobbar. Men det gör jag inte, för jag tror nämligen att du, läsaren, vet exakt vad jag snackar om.

2007-apr-19

Idag hade vi arbetsplatsträff från kl.16 till 20. Jag slutade kl.13 och hade då en massa tid att döda.
Naiv som jag är hade jag planerat att dåsa i solen vid vattnet nedanför jobbet. Men det gick inte för sig! Hagel, regn, hård vind och kallt som sjutton! Istället möte jag flickan och lånade lite pengar så jag kunde köpa pizza på det lokala haket, sen tog jag bussen till torget vid tunnelbanan och tog en kaffe på kafeét. Sen stack jag till biblioteket och bläddrade i en gammal bok.

På bussen tillbaks så möte jag Hop Louie som skulle till ett lager för att försöka komma in på en elitistisk konstskola (finns det några andra sorter?). Han ställer för övrigt ut sina verk på Galleri Lucy Ford (tomtebogatan 18) vid St:Eriksplans t-banestation. Jag gick förbi det galleriet här om dagen på väg till en student jag känner som nyss flyttat in i de slitna korridorerna i Karlberg. Morsan jobbade på en förskola i närheten förr i tiden också.

2007-mar-29

Jag gillar som så många andra som får battla med jämlikheten varje dag (lära killarna omtanke och samarbete och lära tjejerna att ta för sig och våga själv t.ex.) verkligen inte produkter som konserverar könsrollerna.

Men följande disskusion mellan två 5-åriga pojkar och mig idag på väg till parken är verkligen ett klockrent inslag i debatten.

Pojke1: Har du ätit den där glassen? Den dom säger i utlandet smakar äckligt?
Den är rosa med en stjärna och en knopp så här längst upp? (barnet visar)
Jag: Har du ätit den?
Pojke2: Får man glitter med i den?
Pojke1: Ja?
Pojke2: Den har jag ätit!
Jag: Var den god?
Pojke2: Ja, och så fick man glitter till! Min storasyster la det i min hand så här (han visar) och så blåste hon så det regnade glitter överallt.
Jag: Fastnade glittret på handen?
Pojke2: Nej, men det var jätte fint när hon blåste (han visar igen hur hon gjorde)
Jag: Ja glitter är fint, vi kan pyssla med det sen efter lunchen om ni vill
Pojkarna i kör: Jaaa!
Pojke1: Vi kan göra påskkycklingar och påskharar
Jag: Ja, eller vad som helst. Glitter kan man göra mycket av.

Ett intressant tillägg är att pojke1 faktiskt talar mer eller mindre flytande engelska och därför bör veta vad “Girle” betyder. Att detta inte är något problem tror jag inte tyder på någon “bög-gen” eller nåt annat tokeri som biologisterna jiddrar om. Snarare så kommer nästa generation vara ännu mer jämlik än den som nu gör sig beredd att slåss för sin plats i samhället.

Men än i det långt att gå. På min förskola har 9 av 10 tjejer har 90% rosa/röda kläder på sig medan 10 av 11 killar alla har mörka färger i svart, blått, grönt och grått. En kille har rosa vantar (som han ärvt av sina äldre systrar).
Suck!

2007-mar-24

Jag vet inte om jag ska glädjas för nytänket och framtidstron i projektet med mobila förskolor eller om jag ska förfäras och förbanna frånvaron av sattsning på permanenta, och stillastående, förskolor med med svängrum.

Men jag kan i alla fall konstatera att barn i överlag gillar att åka buss, vara utomhus och göra utflykter så det kan nog bli lovande. Landets pedagoger riktar blickarna mot Vårberg…

För övrigt så anser jag att politiker utan verklighetsuppfattning som Kristina Axén Olin som tycker det är soft att skära ner och “banta” våra jobb bör sättas på ett mobilt “politikerdagis” förlagt i en buss som åker runt stan på olika utflykter. Då skulle kanske de få se staden de annars bara ser från toppen av stadshuset. Kanske Kristina skulle förstå att det inte är så soft att få sparken från sin anställning inom det kommunala i Stockholm och sen få den (sänkta) a-kassan indragen om man inte flyttar till det statliga (jo just malmbrytningen släpper de inte, men annars är inte mycket heligt) LKAB:s gruvor i Kiruna eller ett Callcenter i Lund för att kunna få slita ihjäl sig där istället.

2007-mar-24

För ett tag sen hittade en dalahäst bland plastdjuren hos de mindre barnen. Målat på den så gratulerades min arbetsplats på 50-års jubileumet. Jag blev shockad.
Hade det funnits en förskola här i 50 år? Fanns det ens en barnomsorg då?

En arbetskamrat berättar. Vår förskola byggdes 1948, alltså fyra år efter att “barnkrubba” blev “daghem”.
Hon förklarade att det var därför byggnaden ser ut som den gör och varför vi har tre ingångar men bara två avdelningar. För inte allt för länge sen så var de stora barnens verkstad, byggrum, vårt personalrum och tvättstugan nämligen en egen avdelning. Men som tur var så ändrades det.
På daghemstiden var det vanligt med små barngrupper och alla hade inte ens rätt till att ha barn på “dagis”.
Helt plötsligt har min korta promenad från bussen till jobbet blivit annorlunda. Mina steg känns både tyngre och lättare när jag tänker på att så många gått samma väg under de 50 år som passerat sen förskoleverksamheten i området startade.

Området min arbetsplats ligger i ett bostadsområde med bebyggelse från mellan 1930- och 1940-talet. Det relativt småskaliga bostadsområdet gränsar till ett omfattande industriområde med tillhörande arbetarbostäder uppförda från 1910 och fram till 30-talet. I avgränsning till de nya och gamla industribyggnaderna så ligger ett slott från 1600-talet. Från sekelskiftet drev Landstinget ett vårdhem i slottet för “sinneslösa, alkoholskadade och andra kringstrykande varelser”.
På min bussfärd på morgonen passerar jag alltså genom historien. Spåren av den feodala godsherrens ägor och odlingar, de röda statarstugorna och ladorna som numer hyser verkstäder, minnena av de svaga och utblottade som utsattes för “vård”, de gamla industrierna som fortfarande används till viss mån, graffiti på verkstädernas och busskurernas plåtplank och glasväggar och så till slut folkhemsbyggandet med barnsomsorg, bostäder åt alla och drömmar om jämlikhet.

2007-feb-26

Jag har tidigare lovat mig själv att aldrig bli en sån bloggare som sitter och proffstycker om saker som det skrivs om i tidningar, sägs på teve och vad politikerna jiddrar om. Trots det så kunde jag inte hålla mig från att ta hem tidningen efter jobbet idag. I tidningen Metros pappersupplaga stod det nämligen om att en liten unge skadat sitt öga när hon och andra barn lämnades utan uppsikt i ett rum.
Olyckan inträffar och en bandspelare som stått på en bokhylla faller ner och träffar barnet så illa att hennes tårkanal och ögonlock slits sönder. Hemskt!

Hur kunde detta hända?
Jo, vid tillfället fanns bara 2 pedagoger tillgängliga och de hade därför inte möjlighet att hålla koll på alla barn samtidigt. Jag citerar artikeln:

“Barngrupperna på förskolor har vuxit och taket för antal barn per anställd har tagits bort [min kursivering].
- De allra flesta barngrupperna är för stora för att personalen ska hinna med och räcka till, säger Christina Bondelid, ombudsman på Kommunal.”

Den pedagogiska utopin är 4 barn per vuxen. Lokalt uppsatta mål satsar på att ha 5 barn per vuxen. I den bistra verkligheten rör det sig snarare om 6 eller 7 barn per vuxen.
I en faktaruta bredvid artikeln står det så här:

“Finns inga regler
Idag finns inga regler för
barntätheten på förskolorna.
Skolverket rekommenderar
dock färre än 15 barn
på minst tre lärare. För små-
barnsgrupper rekomende-
rar Skolverket ännu mindre
grupper och fler lärare.
Källa: Skolverket”

Efter lite snabb huvudräkning så kan jag konstatera att min avdelning mer eller mindre följer Skolverkets rekommendation. Jag kan dock tillägga att en av oss ofta är upptagen med administrativt arbete, jag arbetar bara halvtid och så ska vi dessutom inte bara ha tid med att passa barn. Det gäller att ge dem en möjligheter till att uppleva och lära sig något också. Då räcker det inte att vara nog med personal för att kunna hålla uppsikt över alla ungar. Någon måste kunna gå iväg med några stycken, en annan måste dokumentera något och ytterligare än måste givetvis få sin väl förtjänta rast.

Men varför finns det så få pedagoger då?
Antagligen för att lönen är låg, arbetsmiljön stressande och kommunen och stadsdelsförvaltningen snåla. Finns det varken motivation att arbeta som förskolepedagog eller vilja från arbetsgivare att anställda nog med personal så kan det bara gå på ett sätt.
Åt helvete.