Jag har egentligen inte tid med det här. Jag har egentligen aldrig tid med någonting, men det hör inte hit. Jag har läst ut Ondskan och dog lite. Den var otroligt jäkla bra och nu vet jag hur jag ska hantera min lillasyster då hon slår mig. Skoningslöst och ganska ofta utan anledning. Väx upp, människa! Hon borde få en egen kategori, eller en egen blogg, så mycket finns det att skriva om allt elakt och konstigt och fint hon har gjort och gör. Idag, till exempel, när hon krälade runt på golvet utanför mitt rum när jag försökte plugga. Då och då kom det ett litet tjut; “nu, nu, NU kommer jag och äter opp dig, dig, dig…” Hon år nio år. Fjunis.

Bra saker: Mumin, Hildas skolfoto från sexan, faktumet att jag fyller år om åtta-okej-nio dagar, min pappa, Boktjuven, min Palatset-tröja, Dina, ögonfransar, resultatet på mitt SO-prov, Claras och Klaras underbara kommentarer och den kommande Regina Spektor-konserten. Mitt liv är komplett, omelett. Typ.

Puss!

Molnfri bombnatt lider av samma lätt sentimentala drag som så många av Vibeke Olssons böcker. Det är synd. Om ett par av de sentimentala stråken amputeras bort skulle boken bli strålande. Nu blir den en blandning av bra, fascinerande och mellan varven lätt irriterande, litegrann som när Idol-deltagarna som uppmanas att visa mer känsla tar i så de nästan spricker. Ändå är inte berättelsens vändningar orealistiska, inte med tanke på var och när de utspelas. Tyska Hedwig som var ung under andra världskriget berättar sin historia mot bakgrund av att svenska nazister går på gatorna och ropar Sieg Heil, och hennes invandrade hemsamarit blir misshandlad av nynassar. På många sätt är Molnfri bombnatt en mognare version av författarens ungdomsalster Ulrike och freden, dock med skruvarna åtdragna ett par varv till.

Hedwigs älskade SS-man Wilhelm blir bokens centrala figur. Som kvinna genomlider Hedwig kriget så som det drabbar civilbefolkningen medan Wilhelm tjänstgör i Auswitsch. Häri ligger bokens genialitet, och som vanligt är det geniala enkelt. Visa en nazist och SS-man som utför hemska handlingar, även om de mest utförs bakom ett skrivbord, och visa att han också är en mänsklig människa som andas, älskar och lever, och super och gråter över vad han utför och över vad han vet händer med judarna. Visa en människa i ett maskineri istället för ett monster, och vår mytologi kring de onda nazisterna faller i bitar. Kvar får vi… ja, vad?

Hedwig plågas resten av sitt liv av att hon visste vad som hände men inget gjorde åt det. Plågan förefaller närmast överdriven, för vad kunde hon rimligen ha åstadkommit? Så ytterligt sällan som någon riskerar något för en annan människa, varför skulle hon? Skulle du ha gjort något? Skulle jag? Förmodligen inte. När vi vet att ytterst få av oss skulle gjort något annat än att fylla vår roll som kugge i maskineriet och i övrigt försök rädda sitt eget skinn genom krigets vedermödor med bombanfall och brist på allt, har vi då fortfarande rätt att kritisera?

Efter kriget hamnar Wilhelm i amerikanskt förvar, och ska ställas inför rätta. Man pratar om tio, kanske tjugo års fängelse, och Hedwig är rädd att han ska avrättas. Ändå är det så plågsamt klart att när hjulen väl börjat rulla finns det inte många val han kunnat göra som givit annat resultat. De som dömde hans likar, hade de i hans sits gjort samma sak som han? Förmodligen. Är det då rätt att döma den som bara lyder order? Som Stanley Milgram har visat är auktoritetens makt stor. Vi behöver inte ens hotet om att själva bli arkebuserade för att kunna utföra illdåd, bara en auktoritet som pekar ut vägen och säger: det här är rätt, du kan inte dra dig ur utan att konfrontera mig. Alltså kräver vi av människor något som strider mot något mycket grundläggande i hur vi fungerar. Vi kräver att var och en ska kunna ansvara för sina handlingar, somtidigt som vår programmering säger att vi mest bara ska lyda. Någonstans förefaller det inte riktigt rätt. Samtidigt förstår jag inte hur vi skulle kunna göra annorlunda.

Jag har länge tänkt läsa om och blogga om Milgrams bok om sina lydnadsexperiment, Obedience to Authority. Det börjar nog snart vara dags.

Tog tag i svenska analysen och skrev 500 ord. Och hur mycket har jag läst av boken, inte ett ord. Jag har inte ens sett filmen än. Jag är rädd att jag kommer skriva 10 sidor, och sen behöva ta bort en massa bra saker. Jag vill ju ha med ALLT, jag tycker inte om teorin “kill your darlings”. Den fungerar inte på mig. Kan jag bara inte få ta med ALLT som jag skriver, måste jag begränsa mig så himla mycket. Att säga att jag bara får skriva en sociologisk analys med 600 ord är inte snällt. Jag har ju inte ens börjat läsa böcker om sociologi. Oftast är det bra att man har mycket att skriva, men inte denna gång. Eller det är väl bra, men jag kommer behöva ta bort en massa och begränsa mig alltför mycket. Som jag redan skrivit så vill jag ha med ALLTING som jag skriver.

När det kommer till innehållet i boken, och filmen, så vet jag inte hur jag tänkte när jag valde Ondskan. Jag har aldrig vågat se filmen. Jag har sett småsnuttar här och var, men aldrig hela filmen. Det är inte det fysiska våldet och slagsmålen som gör att jag inte vill se den, och det är bra filmat kan ett slagsmål vara riktigt intressant att se. Det är det psykiska våldet som jag inte klarar av, det är det absolut värst. Jag blir bara så arg och irriterad och ledsen.

Frukost bestod idag av drick yoghurt med passionfruktsmak. God men det är säkert 30% socker så det vore väl konstigt om den inte smakade gott. Slökollade på film och jobbade lite med auktionssidan på förmiddagen, kaffe till. Sedan var det dags att dra till restaurangen och jobba lite. Blev en bulle och kaffe innan vi startade passet. Personalmaten vid 16.00 blev fylld tortilla med kyckling, grönsaker, festaost och jalapenos idag. Gott men tyvärr blev tortillorna lite hårta, får försöka bättre nästa gång. Men mina medarbetare var nöjda så det är huvudsaken.

Det är ju lördag…så det blev godis också lite då och då. Onödigt men det är gott.

Väl hemma så blev det lite saft och bulle till Ondskan. En bra film och boken är ännu bättre. Ska nog läsa den en gång till… Kanske ska jag börja redan nu.

Logg 1 – Ondskan Jan Guillou

A – Jag har läst fram till sida 66. Erik är huvudpersonen. Han bor i Stjärnberg som finns någonstans i Stockholm. Jag fick för mig att boken utspelar sig någonstans under 1960-talet någonstans där. Huvudpersonen är 14 år gammal.

Varje dag får Erik stryk av sin sadistiske far. Alltid när dem ätit klart går Erik och hans far in i ett rum där han får stryk. Våld skapar våld. Erik är ledare för ett gäng i skolan. Han hatar att använda våld men han gör det ändå för att imponera och för att alla ska vara rädda för honom. Alla elever brukar ge pengar till hans gäng. Har någon missat att betala har dem med Erik att göra.

Erik och hans gäng börjar stjäla skivor i en skivbutik där de sedan i skolan säljer dem för halva priset i skolgården. Det går mycket bra och därför ökar stölden och våldsamheten. Dem använder pengarna för sig själva, bland annat för att käka någon annanstans än i skolan.

Erik blir snart avstängd från skolan och flyttar till en internatskola i Stjärnberg där han ska försöka glömma allt våld och liknande, lämna det negativa bakom sig helt enkelt. Han blir avstängd på grund av att polisen grep han och hans gäng. Självklart skyller alla ifrån sig och Erik får skit, inte bara det utan även att han är otrevlig i skolan mot lärarna. På Stjärnberg mår Erik mycket bättre efter att ha hittat en bra kompis, rumskompisen Pierre.

B – Jag tycker att Erik är en stark person som kan gömma det mörka så länge bakom sig. Och att han har en plats i skolan där han är kung och själva kan sätta gränser. Sånt här kan han inte hemma. Hade jag haft samma problem som den här unge killen, hade jag löst detta problem genom att för det första anmäla den här mannen (hade aldrig kunnat kalla honom far) och sedan för det andra flytt hemifrån där jag skulle ha startat ett nytt liv!

C – Jag fastnade för många saker i boken. Där en bok man inte vill släppa taget om. Den innehåller mycket spänning. Något jag tyckte var negativt var att det var mycket detaljer som jag tröttnade för och det positiva, i handlingen då var att hur stark Erik var som kunde vara så fysiskt stark att han kunde kunna stå emot hårda rapp och slag med olika slags piskor. Jag blir nästa arg på hans far, även om boken inte är riktig (?). Jag förstår mig inte på hur man kan Njuta (!!) av att misshandla och slå sitt eget barn. Så jä*la sjukt!

D – Hur man kan njuta av att slå människor? Speciellt någon av samma kött och blod, ens eget barn! Hur man kan slå hundar tills de dör? Hur man kan vänta ett litet, ett väldigt litet fel och misshandla den för? Det är svåra och starka känslor man får utifrån boken.

Logg 2 – Ondskan Jan Guillou

A – Har läst fram till sidan 200. Det var inte som Erik hade förväntat sig. Internatskolans regler var gjorda utifrån våld. ”Kamratuppfostran” går ut på att fjärderingarna får befalla och slå yngre. Om någon gör något ”dumt” så leder det till en ”peppis”, ett slag mot skallbasen med skaftet på en bordskniv.

Det var också så att när Erik gjorde bra ifrån sig på idrotten trodde han att han skulle bli kallad kung och respekterad som på den förra skolan. Men han hade fel. Rådisarna gillade inte Erik, han var ny och käftig. Han började använda våld igen och vägrade ”peppisar”. Nu satt han i arrest för att Rådisarna ville få ordning på honom.

Erik tyckte inte det var okej att de gjorde så mot honom. På Klosternatten hämtade han skit för att slänga på Silverhielm och de andra. Erik började därtill varje dag vid matbordet kalla Silverhielm för Skitenhielm. Silverhielm blev väldigt arg och slog till Erik väldigt mycket så att han åkte på sjukhus. När han kommit ut nekar Erik det som hände under Klosternatten. Pierre här har även rymt.

B – Under detta kapitel jag läste tyckte jag väldigt synd om Erik. Titta var det har lett till? Allt är hans fars fel. Jag vet inte ens vad jag ska tycka. Liksom, att få slag mot skallbasen med skaftet på en bordskniv? Herregud, det är inte klokt!

C – Det finns väl inte så mycket positivt i detta. Det var mycket negativt alltihopa. Jag hade läst om att Erik hade blivit fastbunden vid en järnstänger där hans klasskamrater lät slänga iskallt och kokhett vatten över honom. Jag fick lite tårar där. Det är jätte synd. Tänk om någon i världen hade det såhär? Det kanske finns värre än såhär? Jag tror det eftersom jag tror starkt på att allting är möjligt!

D – Det jag tänkte hela tiden var att: tänk om jag verkligen hade det såhär? Usch… Det är fruktansvärt. Jag kände mig också stolt för att jag inte har det så och jag tackar gud varje dag att jag har det så bra hemma, med kompisar, i skolan, med kärleken och ja, allt… Jag är väldigt glad för det och jag håller mycket bra vara på det!!!

Logg 3 – Ondskan Jan Guillou

A – Erik märker att Pierre försvunnit nu. Han blir arg och slår de som varit taskiga mot Pierre. Han lär även känna Marja som han sedan blir förälskad i. Marja och Erik höll inte deras förhållande hemligt.

Marja skickar ett brev till Erik som Silverhielm sedan får tag på. Han var nära på att bli regalerad men det blev han inte tack vare Ekengren. Han klarar skolan och går dessutom ut med toppbetyg. Erik åker hem. Han ger sin far vad han förtjänar istället för att bara ta emot av honom hela tiden. Sedan åker han iväg till sin Marja.

B – ”Och de levde lyckliga i alla sina dagar”! Det är skönt att berättelsen slutade lyckligt, nu kan jag andas ut. En mycket, mycket bra bok med en väldigt fängslande historia.

C – Det negativa var att ”ooo nej, akta… Silverhielm fångade brevet”. Det ville man inte. Jag har hållt tummarna hela tiden tills boken tog slut. Det positiva var att han gav igen sin pappa. Jag blev väldigt glad, av hela mitt hjärta. Liksom, nu fick hans pappa!

D – Det var kaos i början på hans liv. Nu lever han med sin kära, han lever långt borta från sin familj och han har startat ett nytt liv. Jag tycker det är bra för sånt förtjänar Erik.

Logg 4 (ENDAST TANKAR) – Ondskan Jan Guillou

Under läsningen av boken Ondskan så dök det upp väldigt mycket tankar hos mig. Jag kunde inte låta bli att ägna en logg åt tankar, reflektion och analys, så därför löste jag detta problem genom att tilldela logg 4 mina tankar.

Under läsningen tänkte jag väldigt mycket på vad ondska egentligen kunde vara för något. Vad är ondska? Kan människor verkligen vara onda? Jag tror absolut inte på det. Det kan vara en person som dödar en annan person, men ändå är mördaren inte ond. Det är mördarens handling som är ond! Eriks lärare på läroverket hade sagt åt Erik: ”Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras.” I det citatet tror jag att läraren menade att Erik är ond. Jag tror att det finns människor som tror att vissa människor är onda på riktigt och sådan människor som tror så måste verkligen ha det väldigt enkelt för sig. I detta fall hade man dödat alla som gjort något ont. Jag tror som sagt inte på att onda människor finns, och finns det verkligen onda människor då kan man verkligen ta och sätta sig för att undra hur dem blev onda. Jag tror inte man föds ond. Bebisar är ju inte onda?

Sen kan man också ta och undra hur det kommer sig att vissa utför onda handlingar medan vissa inte utför något alls. Enligt min mening tycker jag att det beror på uppväxten. Får man kärlek redan som liten kan man själv ge kärlek. När man får kärlek känner man sig bekräftad och därmed accepterad som person. När man får kärlek, älskar samt accepterar sig själv väl, då kan man ge kärlek åt andra; den här goda cirkeln. Den onda cirkeln däremot; man blir inte älskad som ung, kan inte älska sig själv och här har man svårt med att älska andra. Erik fick ju jätte mycket hat, fick stryk och blev aldrig accepterad, men(!!), han kunde ändå acceptera och bekräfta sig själv, vilket jag tycker är väldigt bra och tyder på att Erik är en stark person. Han använde bland annat hatet mot sin far för att klara sig alla dessa onda dagar. Jag tror även att i den skolan han gick i innan han flyttade till internatskolan blev han ändå lite accepterad och alla ”respekterade” honom för hans makt, det är trots allt till lite hjälp för honom själv. Hade han inte kunnat acceptera och bekräfta sig själv hade han varit värre än vad han är i boken. Han hade kanske varit psykopat. Men det är han inte och det tror jag inte han kommer att bli, han är som alla oss bara att han har mycket närmare till våld än människor i vanliga fall har.

Våld skapar våld. Våld har ingen gräns, enligt min mening. Här menar jag att man kan använda våld så mycket att man tappar sitt samvete och tappar min sitt samvete råkar man kanske tänka för mycket på sig själv. Man ska vara försiktig med våld, väldigt försiktig. Våld skadar inte bara motståndaren utan även en själv! Man kan bli psykiskt sjuk, t.ex. en person retar dig. Du blir jätte arg och tycker att han gör fel som retar dig och därför vill du, låt säga att du vill döda den personen för det (jag tror faktiskt att det kan gå så långt). Du har för det första inget samvete som gör att du kan tänka långt, som att ”Dödar jag den här personen nu så kan jag hamna i fängelse och det är inte bra för mig” och för det andra så tänker du bara på dig själv och på din egen skull. Jag satte mycket tid på den här reflektionen och på att lösa saker som jag inte viste jag skulle kunna lösa. Det är därför psykiska människor har så lätt för att döda och det är därför man kallar den personen som har dödat den andra personen för psykiskt sjuk. 

För att tala om boken så vill jag bara benämna att jag tycker att handlingen var mycket stark. Boken födde mycket känslor, väldigt konstiga känslor hos mig. Att man kan tortera sitt barn på det här sättet och att vara så förbanne mig elak? Hans (s.k.) far verkade njuta av att slå sitt eget barn, att njuta av att slå kallas för sadist. Jag tycker det är sjukt och jag tycker sådana psykiska personer som hans far inte ska få behöva sitta i fängelse utan de ska få behöva vård och hjälp. Boken framkallade även många tankar som jag fick sätta mig ner för att lösa. Det är just det jag skrev om.

”Nothing good ever comes of violence”

produktiv dag, faktiskt

Denna veckan har gått väldigt snabbt och vi har haft mycket att göra, vi har fått väldigt mycket läxor och det är snart avslutning och balen. Tack för det, längtar bara så att detta får ett slut och att vi får börja på ett nytt kapitel! Men vi har också fått reda på våran SO betyg från proven första, andra och mellankrigstiden. Jag klarade det och är väldigt stolt nu behövs det bara lite till så att man kan behålla sitt G, lite kvar är det också i svenskan, provet om boken Ondskan och så är det klart. 

Balen är snart här och det ska vara härligt att få det överstökat:), det blir bara för mycket med att tänka på balen och avslutningen, man bara längtar tills man slutar så vi kan få slut på detta kapitlet efter 9 år så att vi börjar ett nytt med 3 andra underbara år med andra människor, hoppas det blir lyckat och så klar vill man ju stanna kvar här.

…på thai!

Att dubba filmer är en märklig historia. Att se en skådespelare man känner igen prata på ett annat språk, med en annan röst och röra läpparna lite udda kan vara traumatiskt. Särskilt när man är ung.

Jag minns en bilsemester i Europa när jag var liten. Vi tog in på nåt motell nånstans, tv åkte nog på innan jag hunnit ta av skorna. Filmkanaler, det hade vi minsann inte hemma, detta var semester!

Men… vad var det för språk dom pratade i filmerna? Med den lilla engelska jag kunde fattade jag att detta inte var engelska. Jag fick för mig att det var italienska, vilket är lite konstigt så här i efterhand, vi var inte ens i närheten av Italien.

I alla fall så blev jag mycket förbryllad och sen den dagen tål jag inte dubbat.

Men, jag tror jag har hittat ett sätt att kunna njuta av dubbat. Har under min tid här lyckats hitta kanske 5 svenska filmer på dvd. Inte så märkligt kan tyckas, men man kan då få svennarna att prata thai! Det är faktiskt rätt roligt när det är kända skådisar.

Kjell Bergkvist i Ondskan är extra kul på thai, då han väl har ett böle i Hua Hin-trakten? En konstig svensk film vid namn “Storm” fanns även på 7-eleven ett tag, fast då i vcd-format och bara på thai.

Nyligen hittade jag Arn-filmen i Siam Paragon. 199 baht för en halvskön svensk film, inte illa tänkte jag. Plus att man kan få skratta åt de roliga thai-svennarna. Tyvärr visade det sig att det var båda Arn-filmerna, ihopklippta till en rörig 2-timmarsfilm. Det kändes som jag kommit åt snabbspolningsknappen.

Arn fanns även på min lokala 7-eleven i VCD. Den stod lite i skymundan så jag satte den längst fram så folk skulle se den. Nästa gång jag kom tillbaka stod den längst bak igen. Jag flyttade fram den igen. Nu sist var den väck. Hoppas den blev köpt. Jan Guillou behöver pengar till bössor och vin.

Tänk om vi dubbat filmer i Sverige! Det skulle kunna bli som klippet nedan, som måste ses!

För vad sägs om Andreas Wilson som Luke Skywalker, Sven Wollter som Obi-Wan, Ernst-Hugo Järegård som Darth Vader, Mikael Persbrandt som Han Solo och Lena Endre som Prinsessan Leia?

Här sitter jag i vanlig förmiddagsordning och tittar på Efter Tio. Jan Guillou är med och i ett tidigare samtal denna morgon talade han med Malou von Sivers om jakt. Jag satte på tv:n mitt i diskussionen, men det tycktes först ha handlat om Guillous uppväxt vilken han i viss mån skilldrar i Ondskan. Tilläggas ska, att jag min usling inte läst den .. än.

Den diskussionen (om barn- och kvinnomisshandel) mellan Malou och Guillou (snygg namnkombination det blev ) avslutades med att Guillou sa att han aldrig slagit ett barn eller en kvinna i sitt liv och hellre skulle dö än att göra det. Bra sagt!

Men… när nästa ämne snabbt kom på tapeten direkt efter detta uttalande blev det tilt i Annas huvud (ska inte fortsätta tala om mig själv i tredje person).

Så började de tala passionerat om jakt, och Guillous kringresande i världen för att jaga diverse djur på diverse kontinenter. Tex lejon Afrika, och isbjörn (?!) någon helt annanstans. Nu talade han om den makt och styrka han känner av att jaga vilda stora djur och skjuta dem. Jag kan för mitt liv inte begripa detta?! Jag är inte emot jakt i all dess mening. Jag skulle föredra om vi alla levde i jägar- och samlarsamhällen som förr i världen (och då slippa den köttindustri vi har idag), men jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan finna njutning och styrka i att sitta och slöa med en bössa och skjuta djur på långt avstånd. Vad är makten/styrkan i det?! Det är ju detsamma som att smyga upp i ett klocktorn och skjuta förbipasserande med ett sniper-gevär? Ingen utmaning alls med andra ord, mer än mot sin egen etik, men ingen ‘kamp’ som kan resultera i styrka och makt hos den som kom ur striden med livet i behåll.

För mig skulle det vara samma ynkliga handling om jag slog ett litet barn, som om jag satt gömd i skogen och sköt ett djur som var ovetande om min närvaro.

Varsel och åter varsel är numera en daglig nyhet i Sverige. Hittills i november har över 11 000 arbetstagarna varslats om uppsägning, och i oktober var det 19 500.

“Men det stannar inte där. Vid stora neddragningar drabbas visstidsanställda och inhyrda via bemanningsföretag först. Och dessa syns inte i statistiken. Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen, bedömer att dessa är ännu fler än de som varslas. Det betyder att över 80 000 personer har förlorat sina jobb, eller riskerar att förlora dem, bara under hösten.”

Man kan undra sig hur många behöver varslas för att få regeringen att agera, reagera och engagera. Passivitet har blivit regeringens favorit sysselsättning.

Finansminister Anders Borg har ingen lösning annat än att vänta och se:

“Borg betonade vikten av starka offentliga finanser och försäkrade att säkerhetsmarginalerna i dag är så stora att det inte blir några nedskärningar, även om lågkonjunkturen blir djup.”

Inga tröstande ord precis för de nu totalt mer än 30 000 (enligt Dagens Industri är det 41 000 under hösten) drabbade arbetstagarna och deras familjer.

Att vara passiv som Alliansregeringen just gör, är inget annat än att så fröet till ilskan, förtvivlan eller ondskan, och därmed lockar fram det värsta av mänskligheten.

                                 @–>–>–>—   —<–<–<–@

Publicerad i Magasinet Ondskan, nummer 3 (vintern 2006)

Det var en kväll i Göteborg i slutet av augusti och alla var där.
Daniel Lemma sjöng Bill Withers ”Ain’t No Sunshine”. Daniel Gilbert sjöng “Witchita Lineman”. Ebbot gjorde ”Ring Of Fire” och ”Hey Hey My My”.
Håkan Hellström sjöng “The Night They Drove Old Dixie Down” så att tiden stannade. Timo Räisinen kom upp på scen och fick köra på extranumret för att ingen hade hjärta att säga åt honom att låta bli.
Det var lite som det alltid är i Göteborg.
Och så fort det blev tyst, så fort en låt tog slut, stämde en liten men röststark del av publiken upp i Almedals ”Och alla platserna”.

Stod på Almedal och hoppade på en spårvagn
Tänkte ta mig uppåt
Hamnade på Valand
Sprang i dina fotspår med hundarna på Vasagatan

På en efterfest några månader tidigare hade Love Williamsson och Adam Joleby bestämt sig för att spela in en hyllning till Håkan Hellström. Bara för att hans musik betytt så mycket, bara för att det var något de delade. De hade egentligen inte tänkt längre än så.
Sen hamnade låtarna på MySpace och nån ville ge ut dem och så blev Almedal det roligaste som händer i Göteborg just den här hösten. Var de än spelar dyker stadens indieslödder upp. Först hoppar de och sjunger med under spelningen. Ibland stormar de scenen. Sen hoppar de och sjunger med och kramas och känner gemenskap till Håkan Hellström-låtar.
Almedals EP ”Och utan en massa skit” är tillägnad Håkan. Det står rätt upp och ner i konvolutet.
Det första man tänker är att det inte är riktigt klokt, men det andra man tänker är att Almedal kommer undan med lite vad de vill för att de är ett sånt fantastiskt litet popband.
– Vi har ju en grund som är vår egen. Almedal hade inte funnits om det inte vore för Håkan Hellström, men det känns inte som att alla våra låtar skulle kunna vara skrivna och framförda av honom, säger Love Williamsson.
– Enda gången vi har använt Håkan-influenserna som ett medvetet grepp är på ”Och alla platserna”, när vi sjunger om Vasagatan och så. Göteborgsromantiken, det är ju en slags blinkning till Håkan Hellströms texter.
Det som från början var tänkt som en Håkan-hyllning och inte så mycket mer har börjat växa sig ganska stort. Börjar ni ångra att ni lanserat er själva som ”bandet som hyllar Håkan”?
Love: – Almedal har fått större proportioner än vad vi hade räknat med, men det är klart att vi står för Håkan-hyllningen.
Adam Joleby: – Om vi rider på Håkans namn så är det skit samma.
Love: – Jag tror inte att det är så heller. Vissa har sagt att vi förlorar på att säga att det är en hyllning. Men Almedal hade inte funnits om det inte hade varit för att vi ville göra en hyllning till Håkan så det fel att resonera så.
Så ni har inte funderat på att tona ner Håkan-kopplingen och bara vara ett bra popband?
Adam: – Jag känner inte så nu, för den här EP:n är en hyllning till Håkan. Från början var tanken att vi skulle lägga ner när Håkan fick höra den.
Love: – Det hade varit rätt cyniskt om vi hade gjort det här bara för att slå och bli stora. Det hade varit konstigt, men så har det aldrig varit.
Adam: – När folk säger att det låter som Håkan så känns det ganska bra, för skivan är ju en hyllning till honom. På P3 Pop sa de att det låter som en tweeig Håkan Hellström.
Var går gränsen mellan att influeras av någon annan och att bara stjäla eller plagiera?
Love: – Att stjäla en idé utan att stå för det är inte OK. Men Håkan själv har ju fått stå till svars för att han lånar textrader och så.
Adam: – Men han gör det också som en hyllning, det känns inte som att han snor.
Och nu gör ni på samma sätt. Så ni hyllar hur Håkan förhåller sig till sina idoler lika mycket som ni hyllar hans musik kan man säga.
Love: – Det har faktiskt känts så. Jag håller med dig.
Adam: – Han hyllar sina influenser, och så kommer vi och hyllar honom. Och sen kanske någon hyllar oss, haha. Men Håkan har gett så mycket till alla andra så han förtjänar att själv bli hyllad.
Är ni rädda för att bli betraktade som ett stereotypt Göteborgspopband?
Adam: – Jag tror inte att vi hade låtit annorlunda om vi hade bott någon annanstans. Jag är ju inte ens från Göteborg från början.
Love: – Jag tror i och för sig att det finns något i Göteborg som tvingar fram den här sortens saker, någon slags mentalitet.
När ni sjunger om spårvagnar och använder falsettkörer och sådär så gör ni det ganska lätt för folk att placera er i ett fack.
Love: – Om folk vill göra det så varsågod.
Adam: – Jag bryr mig faktiskt inte om det. Det är så mycket snack om att allt från Göteborg låter likadant men så länge det låter bra så är det väl gött.
Love: – Det är inga problem.
Adam: – Det kommer ju så mycket olika band från Göteborg, så det där resonemanget är rätt konstigt egentligen.
Egentligen är det väl en generation band från Göteborg, Broder Daniel-generationen eller vad man skall kalla den, som har det soundet. Och det de gjorde blev så stort att det har lagt sig som en matta över hela staden.
Love: – Göteborg är som en bubbla, man hör saker här som inte hörs någon annan stans. Sen kanske stockholmarna fnissar åt det men det jag har inget emot.
Adam: – Vi fnissar ändå åt dem, vad de än gör.
När ni spelar live så gör ni en cover på ”Snygga tjejer” med Snopp City. Det är en väldigt obskyr Håkan Hellström-relaterad låt.
Adam: – Ja, precis. Det är Simon från Silverbullit som har skrivit den och han och Håkan som sjunger på den.
Det hade kanske blivit lite för mycket att göra en vanlig Håkan-cover.
Love: – Det kommer vi aldrig att göra. Men det kändes kul att göra något Håkan-relaterat som inte så många har hört.
Ni spelar in hyllningar och gör covers på jätteobskyra Håkan-rariteter. Kan ni inte känna er som Star Trek-nördar som skriver fan fiction ibland?
Love: – Visst, haha, det är nästan fanatism i klass med de värsta Morrissey-fansen, att spela en låt som kanske fem personer längst fram i publiken har hört.
Adam: – Jag är lite skraj för sånt alltså.
Love: – Men ”Snygga tjejer” blev ett sätt att göra en cover med Håkan-anknytning utan att behöva göra en av Håkans egna låtar.
Adam: – Vi hade ju aldrig kunna göra en Håkan-låt lika bra.
Love: – Det hade blivit jävligt pinsamt.

DAVID HYLANDER

Publicerad i Magasinet Ondskan, nummer 4 (våren 2007)

Det ligger ett vinglas i badrumsskåpet hemma hos Air France. På handfatet står en flaska herrparfym från Polo Ralph Lauren.
Det är stopp i avloppet men Joel Karlsson, Elisabet Sjögren och Henrik Markstedt vågar inte klaga hos hyresvärden. De hyr sin studio svart; den pyttelilla ettan i studentghettot Olofshöjd i Göteborg tillhör egentligen en kompis som bor i Australien.
På väggarna i det enda rummet hänger franska filmaffischer och konvolut från Saint Etienne- och Pale Fountains-skivor. Bland böcker och skivor i hyllorna märks Style Council, Guy de Maupassant och ett par säsonger Seinfeld på dvd.
– Vi har byggt upp vår egen bubbla som en reaktion på misären runt omkring. Det är mycket grillfester och studentspex i det här området, säger Joel Karlsson. Det är Joel som pratar i Air France.
– Vi borde köpa mörka gardiner och stänga ute eländet, säger Henrik Markstedt.
Mer oväntat än fransmännen och indiebanden på väggarna: bilder på fyrar och en karta över olika fisksorter.
Ni har blivit förknippade med överklassestetik men fiskar och fyrar känns mer som göteborgsk arbetarromantik.
– Ja! Jag är trött på all lyx och flärd utan laddning. Det blir bara platt och tomt. Det går att förena den estetiken med idéer om att sträva efter något bättre. Vi är väldigt intresserade av fyrar. Henrik jobbar i hamnen. Jobbar du inte med fyrar, Henrik?, säger Joel.
– Nej, jag lossar och dockar, säger Henrik.
Har ni några andra favoritprylar?
– Vi har alltid drömt om att ha en guldsoffa. I vintras var det värsta snöstormen, och när vi gick förbi en kulle i närheten så stod den där. Vi släpade hem den. Det tog en och en halv timme, och den gick nästan inte in i trappuppgången, säger Joel.
– Den är skön att sova i också, säger Elisabet Sjögren.
– Och skön att ha sex i. Jag har gjort det två gånger när ni var borta. Ingen fara, jag skakade av kuddarna efteråt, säger Joel.
Jag har hört att ni brukar brygga eget vin.
– Ja. Det var väldigt mycket öppet hus här ett tag. Många efterfester. Men det där vinet var ett sådant rävgift. Folk mådde dåligt, så vi bjuder inte på det längre.
Kommer folk på besök ändå?
– Vi brukar bjuda hit The Tough Alliance ibland. De har kommit en gång. Eller det var bara Henning som kom. Han stod och skrattade hela kvällen, men jag tror att det var ett förstående skratt. De håller på att spela in sin nya skiva nu men de har lovat att komma hit igen den här veckan. Det lovade de i och för sig i förra veckan och veckan innan dess också.

DAVID HYLANDER

Publicerad i Magasinet Ondskan, nummer 5 (vintern 2007).

En måndag i februari för två år sedan blev Edwyn Collins yr och illamående. Han avfärdade det som matförgiftning – dåligt tillagad kyckling.
Edwyn kände sig lite yr i några dagar, men till helgen hade det gått över. På söndag eftermiddag lagade han middag medan Grace Maxwell, hans partner sedan 21 år tillbaka, gick ett ärende. Hon var borta i 20
minuter. När Grace kom tillbaka hittade hon Edwyn på golvet i vardagsrummet, halvt medvetslös. Han hade fått en hjärnblödning.

Det tog sex månader innan Edwyn kunde komma hem från sjukhuset. Då kunde hans säga fyra ord: “Grace”, “Maxwell”, “yes” och “no”. Hjärnblödningen – “väldigt allvarlig” enligt läkarna – hade skadat hjärnans språkcentrum, och Edwyn led av dysfasi, en störning som påverkar förmågan att använda och förstå språk. Det var inte så att Edwyn inte kunde formulera orden – han kom helt enkelt inte ihåg dem.

Än mindre kom han ihåg texterna till låtarna som hade gjort honom till en hyggligt framgångsrik men framförallt älskad popsångare; till The Orange Juice-klassiker som “Poor Old Soul” och “Falling & Laughing”;
till “A Girl Like You”, Edwyns stora hit som soloartist; till sångerna på “Home Again”, albumet som han hade hunnit spela in men inte ge ut innan hjärnblödningen.

Två år senare har Edwyn gått i talterapi och fått språket tillbaka, men han påverkas fortfarande av dysfasin. Han talar ansträngt och korthugget, upprepar sig, hittar inte alltid orden. Men han har, långsamt, genom hårt, frustrerande arbete, börjat sjunga igen. Under hösten har “Home Again” släppts och fått ett gott mottagande, och i slutet av oktober uppträdde Edwyn Collins för första gången inför publik igen.

Edwyn Collins och Grace Maxwell på telefon från hemmet i Kilburn, London, 10 november 2007.

Grace Maxwell: Edwyn trodde att han hade stått på scen för sista gången, gjorde du inte?
Edwyn Collins: Det gjorde jag.
GM: Att tala och kommunicera var väldigt svårt i början. Han fick lära sig att läsa och skriva på nytt.
EC: I’m getting there slowly. Jag blir bättre och bättre.
När förstod ni att Edwyn kanske skulle kunna stå på scen igen?
GM: Det var i slutet på förra året. Vi satt i bilen, på väg hem från Skottland i efter julhelgen. Plötsligt började Edwyn sjunga på “Poor Old Soul”.
“Har du övat på den i hemlighet?”, frågade jag.
“Ja”, sa han.
Så vi bestämde att han skulle öva på sångerna också, utöver allt annat vi gjorde som en del av Edwyns rehabilitering. Vi skrev ner Edwyns låttexter i ett häfte.
EC: En gång om dagen över jag på att lära mig texterna.
GM: Vi lägger till en låt i taget.

I april repade Edwyns band – med Aztec Camera-sångaren Roddy Frame, en av Roddys äldsta vänner, på gitarr och Paul Cook från Sex Pistols på trummor – tillsammans för första gången. Då var det hårda jobbet redan gjort – de träffades bara sex gånger i replokalen innan de kände sig redo för den första konserten.
På måndagskvällen den 29 oktober klev Edwyn Collins ut på scenen på Dingwalls i London och satte sig på en pall. Nervös, och utan gitarren. Edwyn är fortfarande delvis förlamad i sin högra sida efter hjärnblödningen – högerhanden är ständigt paralyserad i en knytnäve – och kan inte spela gitarr utan hjälp.
Hur kändes det när det var dags för konserten?
GM: Stämningen i lokalen var väldigt…
EC: …känslosam…
GM: …spänd innan han gick på.

EC: “Poor Old Soul”, “Falling & Laughing”, de var de två första låtarna. Det var skräckinjagande ögonblick. Men under den tredje låten lugnade jag ner mig och började njuta av det.
GM: Folk märkte inte att du var livrädd. Sången var väldigt säker.
Ni spelade “I’m Searching For The Truth”, en ny låt som du har skrivit…
EC: Ja!
[brister ut i sång]
I’m searching for the truth
Searching for the truth
Some sweet day we’ll get there
Some sweet day we’ll get there
In the end
GM: Det är den första låten han har skrivit sedan han blev sjuk. Det är fantastiskt; han kan fortfarande forma ackord med vänsterhanden, så om någon slår an på strängarna åt honom kan han spela på gitarren och skriva ackorden.
EC: Det är fantastiskt.
GM: Så det är studion nästa nu. [skratt]
Hur kändes det efter spelningen?
GM: Det var väldigt kaotiskt. Många människor ville gratulera Edwyn, förstås. Det var en känslosam kväll, eller hur?
EC: Ja, känslosam. Det är härligt att vara tillbaka…
GM: …i strålkastarljuset. Det var vad han sa efter spelningen. “Det är härligt att vara tillbaka i strålkastarljuset… och jag älskar det!”
EC: Det gav mitt [stammar] självförtroende en skjuts.
GM: Det var en hel del gamla vänner och kollegor i publiken, människorvi har känt i många år. Och så de som har lärt känna Edwyn efter att han blev sjuk, som aldrig hade sett honom stå på scen. Hans
fysioterapeut, hans yogatränare.
EC: Min talterapeut.
GM: Hon grät. Vi var omgivna av så mycket folk… Det var kalabalik efter spelningen. Ett stort firande.

När jag pratar med Edwyn och Grace har de precis kommit hem från Cardiff, där Edwyn har gjort sin andra spelningen efter comebacken. Ytterligare två konserter, båda i London, är inbokade under de
kommande veckorna och sedan skall de, säger Grace, samla sig och göra upp en plan för framtiden. Men Edwyn är redan där i tankarna. När jag frågar om den där planen innehåller fler spelningar avbryter han sin hustru:
– Ja. Kanske Shepherds Bush.
– Verkligen? Shepherds Bush?, säger Grace.
– Ja, säger Edwyn.
Han pausar för att hitta orden, och så börjar han räkna upp de platser där han vill spela så fort han får chansen. Hemstaden Glasgow. Edinburgh. Leeds och Manchester. Liverpool.
Betyder det mycket att kunna komma ut och spela igen?
EC: Det är en svår process för mig men jag tar mig an det, långsamt. Jag är förbluffad över hur lycklig jag känner mig. Spelningen i London hjälpte mig mycket.
GM: Det verkar ha en neurologisk effekt, självförtroendet han får av att förbereda sig inför spelningarna. Han har tur som kan göra sådana saker. För två år sedan hade vi inte kunnat hoppas på att få tillbaka så mycket. Det var så väldigt svårt.
EC: Det var det. Det fanns tillfällen när jag var väldigt deprimerad och orolig. Ibland är jag ledsen, ibland är jag arg, ibland är jag deprimerad. Men långsamt börjar jag förstå att mycket av mitt gamla
liv kommer tillbaka.
GM: Du kan ju inte bara ge upp, eller hur?
EC: Det har du rätt i.  Jag kämpar på.

DAVID HYLANDER

Sa, nu har jag lite tid over. Ska forsoka att beratta lite om Midsommarhelgen, aven om det blir lite hoppigt i mellanat!

I fredags skulle jag alltsa ivag till NYC redan tidigt pa formiddan. Hade ingen som kunde skjutsa mig och jag visste att det skulle vara hopplost att hitta parkering pa Jenkintowns tagstation en fredag. Sa jag tog mitt pick o pack (en liten rullvaska och min stora Chloe) och borjade ga i hettan. Borjade ga strax innan 10 och var hade val hunnit till Starbucks 55 min senare.  Visste att taget skulle komma prick elva, sa jag blev lite desperat och gick in pa Starbucks o fragade en kvinna som var pa vag ut om hon skulle at samma hall som taget. Fick isvatten av var kara agare av Starbucks, men kvinnan kunde inte skjutsa mig. Hon sa att hon kunde skjutsa mig upp for den forsta backen, men sen skulle hon at ett annat hall till sin klipptid. Annars hade hon skjutsat mig hela vagen. Typiskt!

Sa jag fortsatte kanka mina vaskor upp for Jenkintowns backar. Val uppe ar jag pa vag in i skuggan av en grand nar jag hor nagon ropa pa mig bakifran. Dar i en bil, sitter Jake’s basebollskamrats mamma och fragar om jag behover skjuts nanstans. Overlycklig svarar jag ja o lassar in allt i bilen.

Kommer till stationen o vantar i en halvtimme pa att nasta buss ska ga, kommer till Philly, orkar knappt fa upp rullvaskan for trappan – sa en snall kille kommer fram o hjalper mig. Tror sa klart att den inte vager nat alls, trots mina varningar. Far det dar forvanade anstrangda ansiktsuttrycket som alla killar far nar det ar tungare an de forst trott. Satte mig pa Chinesebussen och kunde breda ut mig pa tva saten. SKONT! Sov nastan hela vagen och vaknade upp riktigt refreshed.

Tag suben till hotellet o stog i en laaaaaang ko for incheckningen. Medan jag stod dar sag jag Sveriges starkaste man (Magnus Magnusson right?) som tydligen ocksa bodde dar.  Blev lite panik nar ingen av oss stod med pa listan. Kollade hur manga ganger som helst, och till slut sa hittade jag Jennys namn, efter mycket om och men. Sen ville han att jag skulle betala $100 i deposit. Usch. Dar rok en del av pengarna pa en gang. Som tur va fick man ju tillbaka dem pa sondagen igen.

Akte upp pa rummet nar allt antligen va klart o slangde av mig alla onodiga saker. Emilia ringde o gav mig nr:t till Thomas. Tog suben ner till Battery Park o forsokte localisera honom och resten av sallskapet. Traffade pa Maggie istallet. Blev stor omfamning och sen letade vi tillsammans efter Thomas. Fick tillsagelse om att sitta o vanta snallt med en kille i gront sa skulle han ga o hitta resten av voluntarerna. 

Bubblade som tusan med Maggie medan vi vantade. Traffade pa Jennifer och Jennika som jag inte traffat pa ar o dag. Sen kom Thomas tillbaka med Martin och Sandro. Vi delade upp oss sa att jag o Maggie tog forsta passet.

Log till kinderna varkte! Valkomnade alla o delade ut inbjudningar till festen pa Hiro som var senare samma kvall. Traffade pa Frida o hennes vanner, samt Mia och sen Henrik (Pierre i Ondskan). Massa med manniskor senare fick vi ta en valbehovd paus fran allt leende.

In bland svennarna i parken igen och traffade pa ytterligare folk man kanner, som Sara som va pa skolan samtidigt som mig, Nina o Charlotte, Maria, Johanna (Malins syrra) och massa andra. Riktigt kul!! Alla hade picnic och det var allsang och dans kring midsommarstangen. Stamningen va pa topp!

Mycket prat och skratt senare var det dags for manga att bryta upp. Hade fortfarande inte hort nat fran JnJ men kande att det kanske var dags att aka till hotellet, eftersom jag fick alla roomkeys nar jag checkade in. Sa hejda till alla som var kvar vid nio tiden och tog suben upp till hotellet igen. Satt och vantade pa dem i ca 45 min innan JnJ antligen kom. Helt sjukt att se dem igen!!! Vi slangde oss om halsen pa varandra och munnarna gick i ett.

Sprang upp pa rummet, fixade oss och stack ut for att forsoka komma in pa Hiro. Det gick val mindre bra. Men jag traffade pa Sandro och Fridas gang igen sa vi hade kul iaf. Efter mycket snack och velande stack jag, Shanda, JnJ, Sandro o Vesam vidare for att hitta nat annat stalle att ga pa. Akte till Webster Hall i brist pa battre, men folket i kon sag for bedrovliga ut sa Shanda ringde en kompis som lovade att fixa in oss pa Prime. Vande kosan o tog en cab till Prime istallet. Slussades fram o tillbaka av skrikande bouncers och vakter. JnJ fick nog och strax efter dem stack aven Vesam. Kvar va jag, Sandro o Shanda. Kom antligen fram till bouncern, men Shanda’s kompis lyckades inte fixa in oss. Riktigt synd!! Vi beslot oss for att ga till narmaste sub och aka hem. Blev en trevlig liten promenix som slutade vid mitt hotell. Behovde aldrig ta nagon sub for vi va sa nara dar jag bodde That’s the beauty av att bo centralt!!

Aven om vi inte kom in nanstans hade jag en riktigt rolig kvall med manga nya bekantingar att lagga till i mitt sociala network.

Visst finns ondskan, som Göran Skytte skriver om idag i SvD. Inom oss alla finns den. Det är därför så viktigt att skapa goda, ondskereducerande strukturer och system, som kan begränsa oss människor i vår framfart. I oss själva klarar vi inte dra gränserna och göra avvägningarna. Vi behöver lagar och regler (både skrivna och oskrivna) för att ondskan inte ska få härja fritt, det som kallas “djungelns lag”.

Men inte ens med goda lagar och regler blir människan god. Visst finns det godhet i oss, men ingen är helt och hållet god. Genom att vara medvetna om ondska inom oss kan vi ha en realistiskt förväntan på vad detta livet har att erbjuda oss, dvs en högst begränsad dos godhet.

Därför är jag så tacksam över att få vara kristen, att ha fått lära känna Jesus Kristus. Den godhet han erbjuder oss är bonus, något jag inte förtjänat, men har privilegiet att åtnjuta fritt, gratis. Inte för att jag skulle vara god, inte alls! Men för att han är det.

Ohoj!

Ja vad kan man säga om boken?

Jag tyckte faktiskt att den var helt okey. Den var helt klart i alla fall över mina egna förväntningar som jag hade. Vet inte om jag har nämnt det tidigare men det har ju varit lite prat om att det är delvis en självbiografi som Jan Guillo har skrivit. Man ska nog inte göra en tolkning rakt av över hur han hade det och istället tänka mera som att det var så det KÄNDES som men att det inte i själva verket var verkligheten. Visst, pennalism etc kan ju han ha blivit utsatt för men jag tror att väldigt mycket är överdrivet.

Det här med att Eriks farsa slog honom hela tiden och behandlade honom väldigt illa tror jag också är mera en metafor till att Jans föräldrar skilde sig när han var liten. Alltså att han beskriver sina känslor i boken fast bygger om det till handlingar. Jag tror att han använder sig mycket av liknande saker när han skrev boken, vilket känns som om det är det som gör att boken blir lite speciell.

Kanske blev lite halvskev beskrivning där men hoppas att ni förstår lite i hur jag menar.

Boken var, som jag har läst att någon nämnt tidigare, lite trög ibland men det var bara till att tugga sig igenom de delarna och läsa vidare. När det väl var spännande och vissa speciella händelser så satt man verkligen fast med boken.

Det tog tid att läsa ut den, men jag överlevde!

Peace n’ Love

//S

Det som många diskuterar är vad står Erik för? enligt mig står han för ilska och rättvisa och det jag menar med det är att han tar ingen skit från någon stor som liten utan han är en egen individ som bestämmer över sig själv.Därimot har han för mycket ilska inom sig eftersom han farsa slår honom varje dag men det förstår man ju men tyvärr tar han ut den på andra vilket är helt fel.

En sak man måste förstå med Erik är att han alltig ger tillbaka med samma medcin om inte mera .           jag vet inte om ni minns att när fjärdringarna kom in springande med en hink med skit och slängde det på  han och pierre men iallafall det första Erik gjorde var ju att samla ihopp skiten och smyga över till olympiaden och slänga det på dom vilket bara var rätt (Allt ska ju vara rättvist

Jag tycker Erik lyckades bra genom skolan. Han blev ingen looser som många andra blev som var rädda för de elever som ledde skolan. Och sen när han kom hem och spöade upp farsan så visade han också att han inte var rädd för honom. Han var ju en bråk stake på början men nu efter allt det här så har han ju ändrats mot en bättre människa. Han förstår hur värden fungerar och att man måste ta till med våld om man ska förändra någonting kanske.

Jag tycker Erik äger alla på skolan. Han vågar stå emot alla fast han är själv. Han visar verkligen att han vågar och då blir ju alla andra rädda för honom. Jag ser framemot när han spöar upp sin farsa. Jag förstår inte varför han har visat sig vara så rädd inför hans fasra hela tiden medans han går runt i skolan och vågar stå emot vem som helst.