Several years ago while I was living in Chicago I planned a Christmas trip to Phoenix. For some reason the train got me to the airport early so I splurged $50 on the United Red Carpet Club to relax and get some breakfast. When I got to the gate, I explained I was a Premier member and the gate agent handed me a first class ticket. This was going to be good seeing I was on the second level of a mammoth plane. I had a few drinks in my fantastic seat. The flight attendant offered more. Formerly being in the airline industry, I knew they were having engine issues. The plane sat for four hours and I was trashed. Finally the flight was cancelled. The wonderful flight attendant emptied his mini-booze bottles in my bag.

Now I had to fend for a flight to Phoenix with 350 other flyers. Then I remembered I had my all-day Red Carpet Pass and there was an agent present with no customers. Rather than waiting in line with the masses I darted to the agent who not occupied in the club. Every flight was full. I asked her to get me to LA seeing I could always drive to Phoenix. There was one seat in first on a flight leaving in 30 minutes, however I would have to fly from LAX to Phoenix on Christmas day and spend the night in an LA hotel. I made my flight and landed in LA.

Before the plane took off I called Starwood seeing if their were any rooms at an airport hotel. All the rates where cheap so I went with the Westin. Being a Gold Card Member at Starwood you get an upgrade and your ass-kissed among other amenities. When I arrived, exhausted, there was no ass-kissing from the bitter queen behind the counter. Maybe all the running around made me look like crap or it could have been the reek of booze oozing from my pores. All I got on Christmas Eve was a regular room. The room looked like an ordinary Westin room, except the bathroom. The bathroom needed some major bloody rehab. I was scared to take a shower.

My father gave me permission to order room service on him since I was stuck at an airport hotel on Christmas Eve. We never got to celebrate our special Christmas Eve tradition of champagne and caviar ever again. I don’t remember what the hell I ordered. I know I ordered lots of diet coke for my mini-booze treats and something about a cheese cake that tasted like a “no-bake cake.” When I woke up in the morning I was hung over and had to wait 30 minutes in the freezing cold for the airport bus to take me back to LAX. Good news was I got United to pay for the hotel and provide a voucher for $350! I don’t care what people say, I love United more than most airlines.

1 and 3/4 Mints

Min egen historie vil jeg gjerne skrive om her inne. Men den kommer nok litt etter hvert, og kanskje ikke helt sammenhengende. Egentlig ser jeg på det som flere historier. Dessuten synes jeg også det er vanskelig å vite hva jeg skal kalle det. Er det “psykisk vold”, “psykiske overgrep” eller noe annet, når man ikke er sikker på om de som har utført dette på meg vet at det er det de har gjort? Store deler av meg tror oppriktig at disse menneskene jeg vil snakke om, som vil komme negativt ut her inne, er gode mennesker som har hatt de beste meninger med det de har gjort eller sagt. Bare at de kanskje ikke har hatt perspektiv på seg selv og på hvordan det har gått inn på meg. Hva skal jeg kalle det? Jeg kjenner meg igjen som psykisk/emosjonell misbrukt, men heter det misbruk når jeg ikke vet om de har ment det? Hva heter det da? Er det egentlig slik jeg har tenkt hele tiden men etter hvert lært at jeg ikke skal tenke – at det er min feil alene at jeg har tatt det såpass innover meg?

Dette er ikke lett, altså.

För några veckor sedan var det en och annan som höjde på ögonbrynen när jag sa kuk och fitta under en föreläsning på Stadsbiblioteket i Gävle. Även om det aldrig var meningen att chockera tyckte jag att det var lite småroligt att människor tycker att de orden är olämpliga att uttala, men det var ingen som rasade mot mig. Jag hade frågat personalen innan om det var okej, tillochmed, och det var det. Höjda ögonbryn och en och annan “men vad är det hon säger!” från besökare – men inte en enda arg insändare i lokaltidningen vad jag har sett.

Jag har också fått en del kommentarer om min blogg från människor som visserligen gillar den men ändå tycker att jag har ett lite sexfixerat språk med grova ord. Nu råkar det vara så att jag har svårt att veta hur jag ska prata om kön, biologi och genus utan att dra upp just kukar och fittor; det har blivit det sätt som fungerar. Få människor förstår om jag skriver “biologiskt kön”, men många fler förstår “kuk och fitta”, och därför skriver jag de orden. De senaste dagarna har jag också fått en del kommentarer från någon som hävdar att jag inte alls kan chocka någon genom att säga kuk och fitta. Man kan inte könschocka det offentliga rummet, hävdar henom – men det gäller tydligen inte politiker som sitter i kommunfullmäktige.

Att hylla sexuell frigjordhet genom att säga att i Sverige kan man ”slicka fitta på morgonen och suga kuk på kvällen om man har lust” är över gränsen. Miljöpartisten Sofia Bothorp sexchockade tydligen övriga politiker när hon sa så. Politiker kan ju inte använda könsord i fullmäktige.

Vad jag är glad att jag inte är politiker utan försöker påverka samhället på andra sätt. Jag skulle inte kunna prata om sexuell frigjordhet utan att säga kuk och fitta. För visst är det så typiskt: Det är okej att slicka fitta och suga kuk – så länge man inte pratar om det. I politiska sammanhang har man nämligen sexpartners, men inte sex.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, oralsex, kukar, fittor, könsord, könsorgan, språk, Sofia Bothorp, Miljöpartiet, politik, politiker, kommunfullmäktige, Karlskrona, sexchock, könschock, kön, genus, blogg, bloggosfären, föreläsningar, ord, biologiskt kön, biologi, sexualitet, sexuell frigjordhet, dubbelmoral

Neida, dette er ikke bare melkeprodukter fra T ine. Det er også to radioprogrammer som jeg medvirker i på Radio Nova. Og jeg må selvfølgelig bedrive litt lett reklame for disse produktene. Vel. I alle fall det første.

Skumma Kultur er Radio Novas uoffisielle flaggskip, med sendinger fra mandag til fredag klokken 09.00. Vi tar for oss alt som beveger seg av kultur her i hovedstaden, og litt utenfor den rammen også. Lavkultur, høykultur – Skumma Kultur. For mer informasjon bli gjerne medlem av vår facebook-gruppe. Der får du den aller ferskeste informasjonen om de kommende programmene, og øvrige oppdateringer fra redaksjonen. For å bli videresendt dit kan du trykke her.

Men vent.

Jeg må også få nevne at det skjedde noe veldig fint her i går. Noen ganger har vi også nattsendinger, og vårt nattsendingsprogram, Kefir, (ad-hoc vel og merke) ble så godt likt av noen jenter at de like gjerne etablerte en facebook-gruppe. De prøver visstnok med dette å få oss til å lage flere. Vi får se. Det er ikke bare en piknikk å lage radio midt på natten. Men kanskje om det blir et folkekrav? Gruppen finner du her.

Nå kan du bare slå deg løs

Avgangshallen lå badet i solskinn. Det luktet solvarmt teppe. En smal skyggestripe trakk seg innover mot kortveggen der han hadde søkt tilflukt fra det hermetiske solskinnet, men knærne hadde fått ny føling med heten. Han studerte frontlinjen mellom lys og skygge som skar over lårene, og han syntes han kunne ane hvordan lyset millimeter for millimeter kapret nytt terreng. Han lente seg fram til han fikk solen i ansiktet og langt der ute så han horisonten og i et kort sekund fornemmet han jordrotasjonen og da svimlet det for ham og han lente seg tilbake.

Han trakk pusten dypt og slapp den langsomt ut gjennom sammenpressede lepper slik at kinnene bulte. Han så på klokken.

Her hadde livet plassert ham. Akkurat nå hadde livet plassert ham her.

Daniel frågade om än och ännu egentligen är samma ord. Och om det är så, varför är de då inte utbytbara i alla sammanhang?

Mitt svar då var att räkna upp olika sammanhang när jag använde det ena eller det andra ordet. Det var antagligen lika oanvändbart som om han skulle ha frågat hur lång en meter var och svaret var en lista på saker som är en meter långa. Det hjälper för att ge ett hum, men det är mer användbart med en måttstock. Och i frågan om än och ännu är en orddefinition mer användbar.

Än och ännu är synonymer och utbytbara – men bara när det gäller adverbet än, inte prepositionen eller konjunktionen än.

adverb – än i dag

preposition – hon är längre än mig

konjunktion – hon är längre än jag; än sen?

Med andra ord, man kan säga både än i dag och ännu i dag, men inte *hon är längre ännu mig. Så har vi närmat oss ett svar. Än och ännu är inte samma ord.

Varför luras vi då att tro att de är samma ord? Jo, dels för att än och ännu liknar varandra och dels för att de är utbytbara i de allra vanligaste sammanhangen. 

Utbytbara i betydelsen:

ytterligare – än en dag, än en gång

fortfarande – än i dag

Inte utbytbara i betydelsen:

utan hänsyn till omständigheterna – vem det än är

ibland – hon är än här, än där

Förvirringen uppstår när man drar slutsatsen att de alltid är utbytbara, eftersom de är det i betydelsen ytterligare och fortfarande. Man kan säga både än en dag och ännu en dag (en dag till) och som vi redan har konstaterat kan man säga både än i dag och ännu i dag (fortfarande i dag). Men sedan tar det stopp.

Dåligt skrivna texter innehåller ofta ord som författaren egentligen inte känner till betydelsen av, och sådant fortplantar sig lätt i en översättning om man inte ser upp. För att kunna översätta en text måste man förstå vad som menas. Alla dunkla uttryck måste klaras upp och först därefter kan orden översättas. Och dunklet kring än och ännu har skingrats en smula.

Och sedan läser jag i en artikel från Språkrådet att i dagens finlandssvenska kan ännu ha betydelsen dessutom (och så vill jag ännu säga att) och i vissa fall redan (beslutet fattas troligen ännu i år).

Här kommer en uppföljning på inlägget Årets ord 2009 – på svenska. Först en kort lektion i ordbildning.

Det är fantastiskt roligt att hitta på nya ord, men det sker inte slumpmässigt. Språket bär på regler som styr bildandet av nya ord. Det är oftast bara betydelsen som är ny, ordets utseendet följer befintliga mönster.

Ett verb kan ha ett visst antal typiska ändelser som signalerar att det är just ett verb. Ett exempel är -fiera. Ändelsen i sig kan beteckna en process, och det som står före säger vad som undergår processen: mumie > mumifiera. Även substantiv, adjektiv och i viss mån adverb har typiska ändelser som signalerar att de är ju substantiv, adjektiv och adverb.

Ett begrepp kan yngla av sig och bli både substantiv, verb och adjektiv: mumie <> mumifiera <> mumifierad.

När man fastställer hur översättningar av (nya) utländska ord ska se ut är det bra att hålla sig till språkets ordbildningsregler av flera anledningar. Det nya ordet smälter lättare in i språket och det blir automatiskt lättare att förstå om det följer samma mönster som befintliga ord.

Många nya svenska ord är lånord eller översättningslån från ett annat språk. Vissa lånord anpassar sig till svenska ordbildningsregler utan minsta problem: blog > blogg, blogga,  mingle > mingla. Andra inte. De som inte anpassar sig så lätt kan bli kvar i sin utländska ordform mycket längre eller helt permanent. Lånord brukar framförallt vålla problem när det gäller plural på substantiv. Avokados eller avokador? Videos eller videor? När det gäller verb brukar böjningen ibland bli onaturlig. Rave-a och date-a fick bli rejva och dejta. Det speglar dessutom det svenska uttalet mycket bättre.

Så till Årets ord 2009 med förslag på svenska översättningar.

unfriend – avvänna

Definition: Ta bort en kontakt från ett socialt nätverk, till exempel Facebook.

1. Ovänna, norrlänning som jag är tycker jag att o- är den ultimata negationen. Har du ätit middag än? Nej, jag är oäten. Ovänna påminner dock om ovän och det behöver man inte bli bara för att man har tagit bort kontakten. Alternativ 1. går bort.

2. Avvänna. Av- är bra då paralleller finns i avveckla, avaktivera, avboka och avannonsera. Man avslutar något som varit.

intexticated – övermeddelad

Definition: Distraherad för att man skriver sms medan man kör. Har bildats med intoxicated (berusad) i åtanke.

1. Messifierad, berusad på mess. Ger en underliggande frälsarkänsla. Alternativ 1. går bort.

2. Övermeddelad, överförfriskad på meddelanden. Det har en lika negativ klang som originalet och är därför ett bättre alternativ.

choice mum – singelmamma

Definition: Kvinna som väljer och planerar att vara singelmamma.

1. Singelmamma. Men då går betydelsen självvald bort.

2. Singelmamma. Vem behöver veta om det är självvalt eller inte?!

teabagger

Definition: Protestgrupp som motsätter sig Barack Obamas politik.

Väldigt lyckat nyord, med referenser till protestaktionen the Boston Tea Party och den modern betydelsen av tea parties (protestmöten) och även till ordet carpetbagger (politisk lycksökare, opportunist). Hela begreppet har så många amerikanska referenser att det vore löjligt att försöka fastställa en svensk översättning.

Fler oslagbara nyord på svenska finns här. Hur sjutton har du klarat dig utan uttrycken förmodligtvis, sopjuice och att extra till det?

View Larger Map

We traveled to Iowa yesterday, starting at 5 a.m. in order to get to LaGuardia for our 9 a.m. flight. We made a stop in Chicago, and then flew into Moline. Hubby’s aunt picked us up, we stopped briefly at her house, and then her son, a senior in high school, drove us to Washington, IA where hubby’s maternal grandmother lives. We had a short, but much-needed, nap, and then went to the community’s monthly potluck dinner.

I piled up my plate, and when I looked down, I saw that it was all brown. In other words, not much in the way of produce. There were some green beans in one dish, sauerkraut in another, and some fruit in most of the jello salads that covered the dessert table. It was all home-cooked deliciousness, but it was not exactly health food. The dinner ended with the MC reading a few really bad jokes, and everyone singing “Happy Birthday” and “Happy Anniversary” to the people celebrating those occasions this month.

The evening was spent hanging out in the living room, my husband working on the laptop, Grandma reading, and me doing a puzzle. It was quiet and calm and lovely. But oh so quiet. Life here is slower, much less hectic. People talk a lot, but I’m not sure they say much. I’m not a great conversationalist, and I’m especially not good at small talk. But there is something to be said for the art of conversing, and being comfortable talking to your neighbors, and keeping it flowing, even if you’re only talking about the weather.

I can’t tell you how many people give the exact same reaction when we tell them we’re from New York City. It seems impossibly far away and big and very much the antithesis of everything they know here. They can’t imagine living there, or wanting to live there. We heard several stories of bad driving experiences, and a few more about how they visited there once back in the the 60s or 70s. But then, I can’t imagine living here, or wanting to live here, so I guess we’re all where we’re supposed to be. It’s nice to visit, though. There’s so much space and openness. It’s not oppressive and nothing feels squishy, even Grandma’s very small house, which, small as it is, would still feel roomy in Manhattan.

We will visit with all the local family on Thursday for the holiday, then we plan to visit with a Bates aunt and uncle in Iowa City on Friday. We fly back Saturday, with TWO layovers this time, stopping in Chicago and Philadelphia before arriving back at LaGuardia that afternoon. But for now, we’re off to explore the town center before driving back to the airport to pick up the in-laws, who are arriving this afternoon.

Fingrar på dina ord, vad var det du sa nu igen…

Jeg havde det virkelig dårligt, kæmpede med hosten, vejret … Frøs og havde det varmt på samme tid …  Jeg sendte en sms, forklarede at jeg havde det elendigt … Straks kom der en sms retur. ” du kan have det elendigt inde ved mig, jeg skal nok putte dig …”  Ej, kæmpede en kamp med mig selv, følte mig alt andet end attraktiv … Endnu en sms … “Du behøver ikke være perfekt, lad mig nu bare se dig N” …  Jeg havde ikke lyst til andet end at gemme mig under dynen … Svarede at jeg ville prøve og stå op og gå i bad. Han svarede dejligt, så ses vi lige om lidt. Badet hjalp lidt, men jeg havde alligevel slet ikke nogen lyst til at køre hjemmefra … Træt gik jeg op af trapperne, jeg stønnede mere end en sumobryder i kamp. Han stod i badet da jeg gik ind, jeg åbnede døren på klem og sagde hej. Smed mig i sengen, trak dynen op over hovedet, og havde mest af alt lyst til at sove, sove, sove … Sådan blev jeg ikke ved med at have det … Han lagde sig ved siden af mig, Hånden der blidt gled ned langs min siden, langs hoften var mere end grådig … Jeg var ellers ikke i humør til sex, var mere end ligeglad (syg var jeg, husk det lige…) der gik ikke 2 sekunder, så var jeg plaskvåd og liderlig …

Jeg har aldrig været sammen med en mand der får min krop til at reagere på den måde … to gange måtte jeg overgive mig … to gange vuggede ham mig til himmels og bar mig ned igen … Salig, salig, salig … Anden gangen hviskede han i mit øre, det var så frækt, tændte mig vildt meget … Jeg elsker når han fortæller mig hvad jeg er … lige der …

Så lidt leg blev det til … selvom jeg ikke var fit for fight …Jeg lagde mig maven med benene trukket op under mig, hænderne om anklerne, parat til det, han nu havde lyst til … Den pæne pige blev kneppet væk i lange seje hug …

Gav ham efterfølgende et blidt, vådt blow, der fik ham til at ryste … Smagen af ham … Mmmm

Han tændte en ild i min krop, der efterlod mig afkræftet, mat, stille … Lykkelig …

<3 N

Sitter sömnlös och relativt pigg och fixar ny header och profilbild. Vad tycks? Men nu ska det försöka sovas. Jobb imorgon. Som vanligt. Peace.

Jeg så The End of the Line på kino forrige uke, en dokumentar om hvordan mennesker utrydder havets fiskearter og bestander. Den viser hvilke uopprettelige skader fiskeindustrien, spesielt tråling,  skaper og dokumenterer at hvis det fortsetter som nå vil havet tømmes for fisk innen 2048. Filmen er av Robert Murray og er basert på boken The End of The Line: How Overfishing Is Changing the World And What We Eat (2004) av journalist Charles Clover.

De blodige scenene med slakt av fisker og andre sjødyr var det jeg reagerte mest på. Den kjølige kalkulerende utregningen av hva som var “for mye” eller “passe” av det klarer  jeg ikke å forholde meg til.

Det som står på nettsiden til filmen er “. . . we will see the end of most seafood by 2048.” Det er dyr det er snakk om. Selv om det er et viktig tema som tas opp viser den type formuleringer at fremstillingen er menneskesentrert. Fisker = seafood/sjømat. Det utrykker en bekymring for at vi spiser opp fisken slik at vi i fremtiden ikke kan fortsette å spise fisk, med de triste konsekvensen det vil få for våre matvalg, arbeidsplasser og for sultende mennesker. Et slikt perspektiv er vel det som Arne Næss kalte “grunn økologi” i motsetning til “dyp økologi”.

Fisker er dyr som i sterk grad er objektivisert som mat og råvarer for mennesker. Alle dyr blir det, men fisker i større grad. Sannsynligvis fordi de ligner mindre på oss. Det betyr derimot ikke at de er mindre verdt, eller lider mindre enn det vi ville gjort hvis vi hadde fått en krok i munnen, blitt dradd etter et kjøretøy og fått skallen knust. At fisker føler smerte er i dag akseptert i vitenskaplige kretser.

For eksempel så sier noen at de er vegetarianere, men at de spiser fisk. Det er ikke bare feil at fiskespisere er vegetarianere, men det er en devaluering av fiskenes liv, de blir plassert i kategorien med vegetabilsk liv, de deanimaliseres. Et annet eksempel på devalueringen er når vi beskriver en gruppe fisker med betegelsen “fisk” i entall. Det er vanlig. Det er en vanlig metode for devaluering at en ikke ser det unike individ, men kun ser det som et eksemplar av sin art. Det er den tanken som ligger bak alle folkemord/genocid.

Ordet aktivist är ett intressant ord, eftersom det symboliserar en person som är en underhuggare och som uttnyttjas utav mer smarta och i vissa fall seriösa personer som sitter högre upp i samma falang, så att säga.

Sedan finns det många olika sorters aktivister, t ex miljöaktivister, djurrättsaktivister och vänsteraktivister. De två sistnämnda är varken demokratiska eller seriösa, ett exempel på detta skedde igår då c:a 50 idiotiska antidemokrater till vänsteraktivister försökte sabotera ett möte i Vellinge anordnat utav SDU, alltså Sverigedemokratisk Ungdom.

Deras försök, bl a via äggkastning och skrik av alla de slag, hade dock ingen effekt. Det finns nämligen saker som poliser, högtalare och volymknappar på högtalare.

När det gäller djurrättsaktivister så tycker jag att de är bra, bortsett ifrån de handlingar som de gör och begår. Om de bara lade av med dessa så skulle de komma längre, detsamma gäller vänsteraktivister.

Men detta fattar utav någon anledning inte dessa båda grupperingar, vilket säger ganska mycket om deras bångstyrighet och låga IQ. De bete’r sig enkelt uttryckt värre än t ex en stenkåt bisonoxetjur, vars hormonaktivitet har spårat ur så mycket att han är en fara för alla människor som råkar befinna sig i de marker som han befinner sig i.

Nu menar jag inte att vänsteraktivister och djurrättsaktivister utnyttjar djur sexuellt, t ex kor och katter, även om många utav dem verkar ha gjort det minst några gånger för mycket.

Detta kan i så fall förklara deras bete’ende vid t ex motdemonstatrationer, de är “översexuella” i en något konstig bemärkelse så att säga.

Motdemonstrationer och motdemonstrationer förresten, -Det är ju bara ett jävla bröl, som Brasse Brännström sade i sketchen “Fiolen min” ifrån 1976. Man skulle kunna tro att vänsteraktivister är kåta på sverigedemokrater och för övrigt alla som dessa aktivister är emot.

Snacka om att de är ruskigt osäkra på sig själva, det är de ju av allt att döma ändå förresten.

Läs mer om SDU:s möte och vänsteraktivisternas förkastliga och antidemokratiska handlingar på http://politisktinkorrekt.wordpress.com/2009/11/22/sd-demo-i-vellinge-under-eftermiddagen/ ,

http://somjagserdet68.wordpress.com/2009/11/22/yalla-yalla-sverige-at-alla/ och på

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sd-mote-i-vellinge-sdu-1.999352 .

En blank sommerdag da han var tretten satt han bakerst i en solvarm buss og så gylne kornåkre og røde låvebygninger og dypgrønne skogholt fare forbi, men han dvelte ikke ved dem, for ved siden av ham satt den vakreste jenta han visste og de hadde vært og badet og han hadde stupt fra tremeteren når han så at hun så og hun hadde ledd mot ham og fulgt etter ham opp og dyttet ham utfor og neste gang hadde han dyttet henne, og nå var de på vei hjem og de var ennå våte i håret og hennes brune lå mykt og mørkt gjennomlyst av solen over skuldrene og en solgyllen linje risset profilen hennes i tomme luften og den var så nær, så nær, pannens lysende kurve falt langs den rette neseryggen og berørte såvidt de myke leppene som lo og sa «D’er innmari!» når noe var innmari, og det var det ofte, og han kunne ikke se seg mett på den skimrende profilen, den etset seg fast i hukommelsen hans og han visste det ikke, men i årene som fulgte skulle han når som helst kunne hente henne fram slik hun så ut for ham den sommeren hun var elleve og hadde vært og badet med barna som var på ferie hos naboen, nesten som et fotografi kunne han hente fram profilen hennes slik solen hadde tegnet den mot åkrene der en buss fór forbi og ble borte en blank sommerdag da han var tretten.

     Hun gikk ett år under ham. De tok samme skolebuss og samme ferge hver morgen og ettermiddag. Det var egentlig ikke noe spesielt ved henne. Hun var tynn og hengslete med tynt og pistrete kommunefarget hår, smalt ansikt og korte tenner som gjorde at smilet hennes var dominert av lyserødt tannkjøtt.
     Men øynene hennes! Eyes like ice on fire, sang Elton John omtrent på den tiden, og slik var de, blekt grågrønne og intenst flammende. En kompis av ham hadde en gang kommentert at hun hadde brunst i blikket, og da hadde han blitt forvirret og såret, for det var ikke brunst han hadde lest i blikket hennes, brunst betydde sex og det var noe stort og skremmende og forlokkende og dessuten simpelt og dyrisk som ikke passet inn i hans bilde av henne.
     Men han forstod hva han mente. Nærmest instinktivt forstod han det.
     Han søkte blikket hennes når hun kom på bussen, når de satt på fergen under de daglige overfartene, når de passerte hverandre i korridorene i friminuttene. Noen ganger besvarte hun de søkende blikkene hans, og da drog han som regel øynene til seg, men når han ikke vek, hendte det at hun holdt blikket hans, hun også. Da hamret pulsen i ham og han ble ør og forvirret, for øye til øye med henne stanget han mot en ugjennomtrengelig mur, hennes øyne i hans var en blindvei, han ante ikke hvordan han skulle komme videre. For han ville det. Videre.
     Det var siste dag før sommerferien og han var på vei til fergekaien sammen med kompisene sine da han la merke til at hun fulgte et stykke bak dem, han kjente tilstedeværelsen hennes nærmest som han kjente solen, som en varm fornemmelse langs ryggtavlen, og når han hvirvlet rundt under ablegøyene han bedrev med kompisene, var det som om hun lyste ham opp innvendig når han et kort sekund var vendt mot henne.
     Så selv om ikke kompisene merket noe til det, så var det med et visst vemod han gikk denne veien for siste gang dette skoleåret. Den forestående sommeren stod for ham som en tom og meningsløs ventetid inntil han igjen skulle kjøre buss og ferge sammen med henne og søke de varmt kaldglødende øynene hennes i korridorene.
     Vel over fjorden satte han seg inn i den trange Golfen sammen med kompisene, men da de nærmet seg stoppestedet hennes, kjente han at en ubøyelig beslutning hadde slått rot i mageregionen og han lirte av seg en tåkete unnskyldning og hoppet av på busstoppet og gikk et stykke langs veien han daglig hadde sett henne gå og stilte seg ved et postkassestativ der en tilkjørselsvei tok av oppover lia.
     Han så henne på lang avstand. Hun var alene og gikk med langsomme skritt og han lurte på om hun hadde sett ham og hva hun i så fall tenkte. Hjertet hamret i brystet hans, men samtidig kjente han en underlig ro, en slags resignert og skjerpet tilfredshet.
     «Hei,» sa han da hun var innenfor hørevidde.
     «Hei,» svarte hun usikkert og stoppet foran ham.
     Han prøvde å smile til henne. «Du, jeg lurte på om du har lyst til å bli med på kino eller noe?»
     Hun nølte. «Jeg vet ikke,» svarte hun og så fort på ham og så ned. «Jeg må tenke på det.»
     Hun sa ikke nei!
     «Kan jeg kanskje ringe deg litt senere, da?» spurte han.
     «Det kan du vel.»
     «Hva er nummeret ditt, da?»
     «19 02 47.»
     «19 02 47?»
     Hun nikket.
     «Da ringer jeg litt senere, da?»
     «Okei.»
     «Ha det.»
     «Ha det.» Hun fortsatte oppover tilkjørselsveien.
     Han gjentok nummeret hennes for seg selv hele den knappe milen hjem. Det slo små gnister i ham hver gang han ramset opp de unnselige sifrene. Han kjente seg lett som en fjær. I stedet for å fantasere og drømme og lengte, hadde han handlet, for første gang hadde han handlet, og hun hadde ikke sagt nei. Han hadde fått nummeret hennes. Om noen timer skulle han ringe henne.

fast mest hela tiden om jag ska vara ärlig.

Jag ber om att telefonen ska ringa. Hoppas orealistiskt på att K ska känna ett behov av att ställa mig några frågor. Ett till sista samtal på hennes begäran.

Jag ber om mail från B. Några rader som säger att hon minns men att det jag skrivit är sant att hon har ett eget liv, inte har någon möjlighet att hålla kontakt. Så om du läser det här. Ljug för mig lite, det gör inget. Säg att du brydde dig på riktigt. Stilla min oro lite. Ta bort min skuldkänsla eller förstärk den. Jag vill mest veta om mina ord har kommit fram.

Ber om en hjälpande hand.

Jag vårdar minnen av ord.

I’m still recalling things you said to make me feel alright
I carried them with me today, Now

(chorus) As I lay me down to sleep
This I pray
That you will hold me dear
Though I’m far away
I’ll whisper your name into the sky
And I will wake up happy

Jag ber, önskar, längtar men vet att det inte kommer att hända. Vet att jag själv måste ta tag i mitt liv om jag vill ha förändring. Just ni är största problemet att mitt liv är tomt.

vänner i andra städer är jättefint att ha men inte alltid tillräckligt.

Inte när jag är less på mig själv. Inte när jag fastnar i pessimistiska tankar. Tankar som

tänk om jag inte kan bli nöjd tänk om det aldrig kommer att bli bättre under någon längre period tänk om jag misslyckas med allt.

Jag vill att något ska hända nu

redan igår

Jag har tänkt så att det knakat

om jag råkar på K om vi får ett sista samtal till om en massa om så kanske jag nämner att jag kommenterat Bs blogg och så kanske jag ber K om att säga till B att gå in och läsa men då säger kanske K att B är gravid och ska ha barn snart och att hon inte borde störas med mina mörka hemligheter eller så säger hon något helt annat kanske frågar jag inte ens för kanske inser jag att K kanske blir nyfiken och går in på B:s blogg för att hitta hit och då läser hon denna blogg och allt jag har skrivit om henne och kanske vill jag inte att hon ska göra det

Men idag är inte allt så grått och trist som det kanske verkar. Idag blir saker gjorda. Idag är jag vän med orden. Idag gillar jag mörkret utanför mitt fönster. Musiken jag lyssnar på är perfekt. Jag myser och trivs.

Men nu är det dags att återgå till det som är konkret. Blir grönsakssoppa till middag.

Rubrik och kursiv text: Sophie B Hawkins – As I lay me down

Marabou har introducerat ett nytt chokelad (det heter så på skånska) . Det innehåller bland annat kanel, kakao, ingefära, saffran och andra saker man förknippar med julen. Men det heter inte julchokelad och har en röd förpackning utan det heter ”Vinter” och är blått.

Förmodligen för att julens relativa sällsynthet, typ en gång om året, verkar trivial i jämförelse med det extremtexotiska ”Vinter” – det vill säga kyla, minusgrader och det som en gång gick under benämningen snö.

Dessutom har ”Marabous” 200 grams kakor bantat och väger nu endast 180 gram. Och multinationella amerikanska matjätten Kraft ökar vinsten med 10 %…

Amazon.uk har skickat mig 31 stycken exempel på julklappar som de tycker just  jag ska köpa. Det är skruvdragare, jackor, DVD-filmer med mera. En av de 31 är en bok, den handlar om datasäkerhet.

Jeg kjenner at det provoserer meg veldig. – Jeg blir litt forbanna, sier Kristian Akervold. Gir det folk mening å sitte å skrive dette her, spør han overfor «God kveld Norge».

«Idol»-Vivian fikk stygge trusler på mobilen.

“Så får folk bare kalle meg for en surpomp og en dårlig taper,” legger Marcel Leliënho til.

Etter å ha blitt offer for grov hets, stengte i går Maren Haugli gjesteboken på sin egen hjemmeside.

I det siste har det vært flere artikler om netthets og på en måte er det fint. Fordi de viser – hinsides enhver tvil – hva som er mobbing, at det de holder på med er mobbing og hets i sin aller reneste form. Løgner, rykter, ønske om å ødelegge for et annet menneske. Det er kanskje ikke mobbing, vil noen si, men det er noe med at når flere “går sammen” og lager en mur, isolerer og preiker dritt om et annet menneske så er det jo langt fra hyggelig ihvertfall. Om man er flere, en gjeng så føler man ikke ansvaret selv. Det er godt kjent fra sosialpsykologien at en person føler mindre ansvar og har mindre skyldfølelse hvis det er flere som deltar i en negativ aktivitet som for eksempel mobbing. Dermed kan vanligvis hyggelige, men kanskje lettpåvirkelige mennesker iblant være med på mobbingen uten større betenkeligheter. Etter å ha slått opp på nettmobbing fant jeg flere artikler om folk som føler seg mobbet og uthengt på nettet. Og det er voksne mennesker.

http://www.vg.no/nyheter/innenriks/artikkel.php?artid=563310

Snart vil du få hjelp til å slette uønskede opplysninger om deg på internett.

http://www.ringblad.no/teknofil/article4366349.ece

Når det skjer alvorlige ting som blir skrevet om i media, er det alltid noen som blogger og ellers uttaler seg om saken på f.eks. forum/kommentarfelter i avisene.

Det rare er at folk som ikke kjenner dem det gjelder kan fastslå ting. Hva er det som skjer? Hvordan kan man mene at folk man ikke kjenner fortjener å få “bank” på bakgrunn av ting man tror man vet, men som man faktisk ikke vet noenting om?

Her er et eksempel (i siste bolk):  http://www.dagbladet.no/2009/05/26/nyheter/utenriks/kongo/drap/fengsel/6410864/

- Dette kan ramme oss alle, enten det skyldes et øyeblikks ubetenksomhet når du selv sitter foran skjermen, eller andres misbruk av Internett. Uansett må vi kunne hjelpe folk med å få krenkende personopplysninger slettet, sier fornyings- og administrasjonsminister Heidi Grande Røys.

http://www.regjeringen.no/nb/dep/fad/pressesenter/pressemeldinger/2009/hjelp-til-a-slette-krenkende-opplysninge.html?id=561445

http://www.vg.no/nyheter/innenriks/artikkel.php?artid=543180

http://www.uib.no/rg/bbrg/nyheter/2009/02/new-paper-from-the-group

Jeg håper at de som leser her ser forskjellen på å kritisere personen og det å kritisere meningene til personen.

Det går an å være fundamentalt uengi med noen. Og hensikten er ikke å kritisere vedkommende som person, men man kan våge å utfordre meningene til vedkommende.

Når noen mobber andre, sier de ofte at vedkommende er ikke noe bedre selv. De har rett til “å ta igjen” De gjør nå det samme som vedkommende har gjort tidligere. Bortsett fra at de kanskje har misforstått og at vedkommende aldri gikk på person, men sak. Det å skjelle ut andre er ikke en beskyttelsverdig ting. Folk advares mot å tro at de kan publisere sjikanerende og grove påstander om folk på Facebook og andre nettsteder, og samtidig være helt anomym:

- Jeg tror en del lever i troen på at de ikke kan bli sporet. Vi ser jo at enhver elektronisk dings som kommuniserer har en logg, og det tror jeg en del ikke vet om. Loggen ligger forøvrig også i den andre enden av kommunikasjonen. Du legger igjen spor over alt, sier Helmers.

Hvordan skal Norge stoppe mobbingen på nettet?

Fast internett-ID?

Hun tror ikke at problemet med nettsjikanering løses best ved å innføre en fast IP-adresse for hver innbygger, selv om dette diskuteres som et alternativ. Helmers gjør det klart at politiet klarer å finne deg, selv når du tror du er helt anonym.

- Det er svært mulig å finne folk som tråkker over grensene. Politiet finner frem til deg, om de har behov for det. Hvis man derimot har en fast IP-adresse, vil hvem som helst ha mulighet til å spore deg, og det vil ha et større overvåkningspotensiale enn nytteverdi, avslutter Helmers.

Jeg skulle ønske jeg kunne gi noe godt svar på hva som fungerer, dette er en debatt jeg veldig gjerne har lyst til å få igang her.

Det er godt mulig at det å totalt ignorere mobbere, enten de gjør det på den ene eller den andre måten, de facto virker.

Men så har vi denne faktoren som har med tid å gjøre, og det er store muligheter for at et vanlig menneske, som har normale følelser, vil komme til å bukke under for mobbing som i mange tilfeller har pågått daglig over mange år. Jeg er tilbøyelig til å mene at ALT som skjer daglig over mange år, vil komme til å påvirke et menneske både på godt og på vondt.

Det krever i aller høyeste grad STYRKE å bli mobbet! Det å stå i en sånn situasjon uten utsikter for at  det noensinne tar slutt, er psykologisk tortur på sitt aller verste. Mennesker er så forskjellige. Reaksjonene like forskjellige. Vi hanskes med vanskelige situasjoner på så mange forskjellige vis. Om man til slutt sprekker totalt og bukker under for presset, vil en mobber selvfølgelig stå på avstand og tenke at: “Ikke rart denne personen blir mobbet. H*n ber jo om det selv med en sånn oppførsel.

Dette er ting jeg har sett – og sikkert alle andre også – helt fra barnehagen og frem til nå. Flokkmentaliteten. Tryggheten man finner i et fellesskap der det man deler, er å pine og plage andre mennesker, selv om fellesskapet i de fleste tilfeller handler om lite annet.

Et særlig sårt minne jeg har fra jeg gikk i småskolen, var en jente på 8 år som lå på bakken mens det sto en flokk rundt henne og skrek: “Mere blod, Mere blod”, og hun ble slått og sparket i skolegården. Det endte med at jenta tisset på seg.

Hvilket selvfølgelig resulterte i at hun ble ytterligere mobbet, fordi alle så at hun var helt våt. Enden på visa, ble at hun måtte skifte skole og få veldig lang reisevei hver dag.

For noen år siden, hadde vi et klassetreff og “Irene” var også der. Hun var et utrolig fint menneske. Et hverdagsmenneske, men med en imponerende kunnskap og forståelse for andre rundt seg. Hun hadde fått to barn, og så ut til å ha det veldig bra i tilværelsen. Det aller mest oppsiktsvekkende med den “nye Irene”, var at hun har blitt til et menneske man kan sette seg ned å ha veldig dype samtaler med, og hun viste en emosjonell og sjelelig forståelse som var helt fantastisk.

Siden hen, har hun blitt en person som man kan snakke med om alt, og forvente forståelse og klokskap fra. Dette til tross for at det godt kunne være hennes tidligere mobbere hun “plukket opp fra gjørma” og fikk tilbake på sporet igjen. Et hverdagsmenneske, som kun i kraft av seg selv og sine tidlige, vonde og såre opplevelser, hadde enorme gaver å gi til andre.

Hun er en veldig smart kvinne – eller skal jeg heller si “vis”? Mobbingen av Irene tok aldri slutt før hun måtte bytte skole. Heldigvis at det ble gjort noen grep før hun totalt knakk sammen og mistet troen på livet og menneskene.

Tvert imot, har hun utviklet seg til å bli det aller mest empatiske mennesket jeg har møtt.

Jeg kan si lite om hva det er som kjennetegner en mobber fra en som ikke mobber. Jeg kan bare dele av mine egne erfaringer og observasjoner. En av mine observasjoner, er at noen få av de som har opplevd ekstrem mobbing fra tidlig alder faktisk kan utvikle seg til å gå fra å være den stygge andungen til å bli til en svane som det Irene ble.

Dessverre, har jeg også sett det motsatte. At andre som har blitt mobbet, har utviklet en egen og enestående evne og vilje til å “ta igjen”. Erfaringene de har med seg, er at de må aller først plukke seg ut en spesiell person og så få med seg “de andre” for å føle seg trygg. Usikkerheten har nærmest blitt et liv / død spørsmål, og mobbingen tar helt nye og langt mer utspekulerte veier når de emosjonelle sårene ikke har grodd. Da hjelper det lite eller ingenting hvor mange bøker man leser, eller hvor mye man lærer seg og da er det ikke lenger snakk om sår som kan gro. Det er de emosjonelle temaene som må gripes fatt i, som om de får anledning til å videreutvikle seg opp igjennom hele voksenlivet, har blitt til emosjonelle mønstre som man absolutt NEKTER å gripe fatt i, da dette er den eneste måten de kan skaffe seg trygghet på.

Profesjonell hjelp kan hjelpe, men det hjelper også lite, om man fortsatt innerst inne – til og med ubevisst – går rundt i verden og bærer på en emosjonell forestilling om at man skal hevne gammel urett.

Noen sår, får derfor aldri grodd.

Der Irene ble til en svane – ser jeg også veldig mange som blir til kråker og skjærer.

Nå – som de fleste har anledning til å bruke både SMS, mail og også fora til å spre gørra si, så har det hele tatt helt av. Tenker på hvordan Irene fra barneskolen hadde hatt det idag, om hun ikke engang kunne fått fred i sitt eget hjem.

Forskning som er gjort på temaet, kan fortelle om at de som mobber nekter å innse at det er det de gjør, og at undersøkelsen ble vanskeliggjort på grunn av denne evinnelige fornektelsen.

Det er farlig både for en selv og andre å ikke kjenne seg selv. Fornektelse er nå en ting. Men når mobberne blir de samme som søker anerkjennelse hos andre ved å presentere seg som svært empatiske individer, da har de emosjonelle mønstrene blitt så innarbeidet over så lang tid, at det skal nybrottsarbeid til for å endre på dem.

Sinnet har mange måter å rasjonalisere vekk sannheten på. Særlig de sannhetene som ikke er tiltalende. Jo mer man mobber, jo mer jobb må man legge ned i å rasjonalisere og bortforklare, legge skylda på den som blir mobbet, og presentere seg selv i rent solskinn. Mange ganger, ser man disse som personer som påberoper seg å være mer empatiske enn noen andre. I disse tilfellene – sjekk både 10, 50 og 100 ganger før du går på den!

I mange tilfeller, kommer slike påstander som et resultat av at man må kompensere for manglende empati. En høyt utviklet (empatimessig) person, ville aldri greid å trekke andre mennesker gjennom søla uansett hvor god / dårlig grunn det måtte være, da empatien ville kommet i veien for slik oppførsel, og en svært empatisk person, ville til og med hatt svære problemer med å svare med samme mynt – uansett hvor betimelig det måtte være.

De senere årene, ettersom elektronikken er tilgjengelig for alle, vil dette problemet bare eksplodere, og det MÅ gjøres noen grep. Man får ikke fred noe sted. Ikke hjemme. Ikke borte, og ihvertfall ikke på skole eller jobb. Jeg regner med at det må gå med liv her i Norge også, som det har gjort andre steder, før problemet engang kommer opp på dagsordnen, dessverre. Jo lenger dette får gå upåaktet hen, jo større vil virkningene bli for den går utover, og jo mer ytringsfrihet blir misbrukt til å ødelegge andre mennesker, jo større grep må tas.

Rett og slett for å redde liv. Historien jeg fortalte om Irene, blir som rene feriehjemmet å regne satt opp imot det mange opplever idag.

Tilbake til det å ignorere: Det kan nok virke i enkelte tilfeller. Men i andre tilfeller, vil det ikke hjelpe, men heller gjøre det hele verre. Og det har overhodet ingen hensikt å gå inn i noen form for dialog all den tid det ikke finnes spor av gjensidig respekt. Det vil i de aller fleste tilfellene resultere i shit-slinging, munnhuggeri og evinnelig krangel.

Jeg har også opplevd at innlegg jeg har skrevet har blitt gjengitt i andre fora. Det til tross for at det finnes en Lov om Opphavsrettigheter. Dette til tross: Innlegg jeg har skrevet blir fremdeles postet andre steder av folk som overhodet ikke kjenner meg.

Jeg har ikke til hensikt å gå dit og skrive for å forsvare meg. Hva har jeg å forsvare i første omgang? Løgner som andre lager om meg? Aldri i livet om jeg gidder bry meg!

Det sagt: Når det blir snakk om mobbing og hets, og det samtidig skrikes opp om “ytringsfrihet”, må man spørre seg om hva ordet “ytringsfrihet” betyr i enkeltes vokabular, og om de forstår hva “ytringsfrihet” er. Vi har faktisk ikke full ytringsfrihet i Norge. I den loven vi har, legges det føringer for hva man både kan si og skrive om  andre. Ytringsfriheten blir som du nevner her brukt som en beskyttelse for de som mobber og hetser og dessuten misbrukt som argument for at andre skal kunne uttale seg skriftlig og muntlig om andre mennesker uten noen som helst hensyntagen til denne personens integritet. I lovene våre, har vi klare føringer som ligger på oss alle, og de er heller ikke vaknskelig å forholde seg til. Det er ikke noe i disse lovene som er uklart eller ullent, men det stopper ikke hetsere fra å skrike opp om ytringsfrihet når de føler sin trang til å hetse andre truet. Ytringsfriheten er også nedfelt i Menneskerettighetene, men intensjonen var aldri å tillate hets og mobbing. Noen burde faktisk ikke engang kunne ta et så stort og verdifullt ord som “ytringsfrihet” i sin munn, vel vitende om at det faktisk finnes mange rundt omkring på denne planeten som blir både forfulgt og drept for å kunne ytre seg fritt.

Anonymiteten bak en skjerm bidrar til økt netthets, samt at man ikke har mulighet til å finne ut av hvem det er som hetser en, da man ikke umiddelbart kan få opplyst hvem det er som sitter bak en bestemt IP-adresse og skjuler seg og utfolder seg fritt. Og gjerne erstatter sine virkelige liv med et liv i den virtuelle verden. Noen ganger vet vi hvem som sitter bak et nick og hetser.

Jeg tror ikke man hadde turt å gjøre det samme I DEN VIRKELIGE VERDEN, men på nettet har man skaffet seg et alter-ego som gjør at man kan spy ut eksakt hva man vil – kun med den hensikt å ødelegge andres selvbilde, liv generelt, profesjonelle liv og ellers andre menneskers hverdag, mens man selv sitter trygt bak en skjerm og ser på mens andres liv ødelegges og fryder seg over resultatene. Dette er ikke en naturlig splittelse. Det er en splittelse som kun kan bli mulig der lovene ikke blir håndhevet. Vi lever i en ny virkelighet der slikt er mulig Nye problemer, krever nye løsninger.

Jeg er mærket.

Mine bryster og brystvorter bærer tydelige mærker og tegn.

Brystvorternes følsomhed er mangedoblet, de er røde hævede, strittende og så spændte og hver lille bevægelse mod BHens stof sætter små behagelige elektriske illinger gennem kroppen.

Jeg studerer mine bryster nærmere i spejlet og smiler. Her og der kan jeg se mærker som hans hænder har sat på dem. De er ømme under huden og føles tungere end sædvanligt. Bevægelser kan mærkes som dybe stumme ømme påmindelser på natten.

En aften udi. En aften hvor jeg for alvor påbegyndte min nye rejse.

Jeg har fået en rejseleder. Han får mig til blive forfjamsket og glad, jeg tør… Uden egentlig kende ham er jeg tryg, hans indre dirrende ro siver ud og over i mig. Jeg tør. Jeg åbner mig og giver mig.

Han vejleder mig og tager mig. Langsomt bygger han mig op.

Jeg mærker, mærker der sættes på min krop. Af varme, af hænder af, klemmer og og og…slagene af de varme sprødeste slags. Af trævler der glider dansende hen over mine baller, ned over mine lår, ind mellem mine ben. dansende og lette og dunkende rammer de. Flydende lette glider de over i det fastere dunklere mørkere.

Han forbereder mig. Siger jeg har potentiale… at jeg er på rette spor.

Jeg skal bare sig til.. og sige ordet.

Jeg siger til.. jeg siger ordet.. jeg forbander biologi der lægger hindringer lige nu har jeg ikke tålmodighed til biolog og hindringer. mere mere mere mere…ringer i mig i spiraler af sitrende forventninger

Jeg glæder mig. Håber.. venter i spænding forventningsfuld… jeg vil så gerne smage det igen.

Spise af hans hånd mens han fylder min mund og lukker den, hindrer mine ord i at flyde ud, hindrer mig i at kysse ham når jeg fornemmer hans læber tæt tæt på mine, hindre mig i at lukke mine læber sammen.. hindre min tunge i frit fugte mine tørre læber… hindre mig i at synke savlet.. at jeg må lade det strømme ud af munden.

Da han forlod mig satte jeg mig på sofaen.. Da gik det op for mig formålet med iskolde lædersofaer.. de køler fantastisk glødende baller og tillader samtidig tydeligt mærke hvert lille strøg han gav.

Stolt over være på vej.

Glæde over de nye poler der byder jeg forsker dem.

Stolthed og inderlig glæde over hvert lille spor og mærke han har sat på min krop.

Flabet fræk og bestemt.. og fortæller mig at han til nu kun har været sød ved mig, at jeg skal vente.. han lufter lette tanker for mig om mørkere dyb, jeg spærrer øjnene op.. han smiler og ler og giver mig et klask lige der, hvor han ved det gør mest…og lader fingrene glide ind mellem mine ben mens han siger “du kan jo li det” og fugter sine fingre i mit dyb.

fornemmer muligheder åbenbare sig.. jeg er utålmodig.. han er ro.

For århundreder siden føltes det som sidst jeg var så forfjamsket og på en gang smadder usikker sikker, som jeg gør nu

Ukendte kort afsøges, sporsættes, kartograferes på mit inderste ingenmandsland… utålmodig venter jeg på mere på nye sporsætninger på nyt trin, på nyt mørke og dyb

LilleQ

Hej alla!
Sitter i soffan och tar lite paus ifrån allt stök jag ställt till med här hemma. Packa packa packa! Flyttar ju på onsdag, allt ska vara klart tills dess är planen. Hur som, har jag teven på, och det är Idol-repriser som går. Har aldrig följt Idol, knappt tittat på det alls någonsin faktiskt. Men idag när jag tittar så blev jag sjukt kär i Mariette. Hennes utstrålning, stil, charm och sångröst. Skiljer sig helt klart ifrån resten av bunten.
Vilket får mig att börja fundera på dreads igen, hade starka planer att skaffa det för ca 2 år sedan, men det rann ut i sanden. Var väl lite skrajj att bli dragen över en kam, och arbetsgivare och dyligt har ju något emot den otroligt vackra frisyren, eftersom jag var arbetssökande då. Men nej, det är nog ingenting jag ska skaffa i alla fall, även om jag vill.

Otroligt vackra Mariette. Bild googlad.

Annars.. Har börjat få farlig “flytt-feber” nu, ena sekunden pirrar det i magen och den är fylld med fjärilar. Men nästa sekund sveper en stor ångest tsunami över mig och jag blir stressad som bara den. Antar att det är så, stor förändring kommer det bli.
Jag längtar tills det värsta är över, tills jag sitter i min nya lägenhet och börjar inse att det är mitt nya hem. Och att vardagen kommer tillbaka till mig, tryggheten och lugnet.
För här jag bor nu kan jag inte bo kvar, hur mycket jag än älskar den här lägenheten och trivs i den, hur nära jag har till saker och ting. Det är ju mina grannar som är problemet, som jag nämnt tidigare.

Kan ju berätta vad som hände igår, då. Jag hade tvättstuga mellan 10-13, gick ned med första lassen tvätt vid fem i tio. Möter en av mina alkis-grannar, som står utanför porten precis och pissar. Jag hörde precis innan när jag satte på mig i skorna i hallen att de gick hemifrån. Så, jag undrar bara, varför använder man inte sin egen toalett hemma, liksom?  Jag tänkte skit samma och gick bara förbi honom, tänker hela tiden “Jag flyttar snart, jag flyttar snart.”
Senare, typ en och en halv timma, så går jag upp med första lasset torr tvätt. Ser då genom port fönstren att de sitter där inne på en bänk-karm vi har, med sina öl. Öppnar porten och deras okopplade, stora, vanvårdade schäfrar kastar sig på mig, den ena naffsar tag i handleden på mig och jag skriker till. Ingen reaktion ifrån alkisarna.
Jag upptäcker att de sitter inte bara där och dricker, utan röker också, av fimparna på golvet att döma hade de i alla fall rökt 2 cigg var innan jag kom, och nu hade de precis tänt sin 3:dje var. Jag möts av en bolmig, illaluktande mur av öl, blöt hund och rök.

Jag utbrister: “Ska ni verkligen sitta här och röka??”
Alkis 1: “Vaddårå??”
Alkis 2 mummlar: “Äh håll käften..”
Jag: “Ja men det är ju inte så fräscht, jag bor ju här också.”
Alkis 1: “Ja, ja, vi skaaa gååå…” (Som en liten unge liksom.)

Jag går upp med min tvätt i det bolmiga, instängda trapphuset och in i min lägenhet. Hela min lägenhet luktar inrökt, jag som spenderat hela morgonen med att tvätta och städa, tände en massa doftljus och öppnade fönstrerna. Tittade på min handled och ville försäkra mig om att hundens tänder inte bitit igenom. Det hade det inte, fick blåmärken efter tänderna bara. Adrenalinet flödar och jag har panikkänslor. Tittar ut genom fönstret och ser att de ställt sig precis utanför och diskuterar vad de ska göra nu, eftersom de inte fick röka och dricka i trapphuset. (…)
En annan grejj som gjorde mig mest förbannad var att mina andra grannar som har en liten dotter, har ställt sin barnvagn där vid portdörren. Fimparna låg precis vid barnvagnen, och aska låg i barnvagnen, och röken lär ha trängt sig in i tyget. FY FAN alltså. Aska i någon annans barnvagn…
Tanken slog mig också att tänk om jag hade varit ett barn istället? Då hade ju hunden bitit barnet rakt i ansiktet. Hemska tanke…

Det jag ville komma till var i alla fall att jag bor i en bostadsrätt idag, som jag hyr i andrahand av en bekant. Det blev omvandlat för dryga ett år sedan. Enda anledningen till att alkisarna bor kvar är ju att man har inte rätt att kasta ut människor som inte har råd att köpa loss lägenheten, i synnerhet socialfall. Det är som är synd är ju att de som är skötsamma, och har betalat sina lägenheter, sitter och betalar för dessa alkisar som bara missköter sig och förstör för alla. Socialen jobbar alldeles för långsamt för att hitta ett annat boende till dessa människor, och tar inte alla polisanmälningar och störningsjour besökt på allvar.  Tycker så otroligt synd om mina grannar som faktiskt sköter sig, och har respekt för alla, som måste dras med dessa idioter.

Oj nu blev det ett jättelångt inlägg, haha! Var väl tvungen att skriva av mig på grund av gårdagens traumatiska upplevelse. Nu ska jag peppa mig själv inför flytten, massor som ska göras idag!

Later..