Mandag:

På planen: Hjemmevelgjørenhet, JC tannlegen

Til middag: Kyllingkjøttkaker

Tirsdag:

På planen: Rydde i skuffer og skap, lage kort, JC bursdag

Til middag: JC velger

Onsdag:

På planen: Rydde i skuffer og skap

Til middag: Fiskekaker

Torsdag:

På planen: Rydde i klesskapet i gangen

Til middag: Karbonader og brun saus

Fredag:

På planen: Støvsuge og tørke støv i hele huset

Til middag: Fiskeboller i hvitsaus

Lørdag:

På planen: Shopping, handle resten av julegavene, handle inn lilla lys o.l.

Til middag: Hjemmelaget pizza/spise ute

Søndag:

På planen:Rydde og vaske og sette frem advents ting

Til middag: Hjemmelagetpizza/ spise ute

Det er mange som har en mening om NAV. Reformen har kostet tårer, sykemeldinger, frustrasjoner og maktesløshet. Brukere er fortvilte, nav ansatte er oppgitte, politikere angrer og Saglie sover ikke godt om nettene.

Det er ingen tvil om at reformen ble mer komplisert enn forutsett og de gode intensjonene strever med å bli synlige i alt det nye.

Vi som jobber i NAV vet jo at det skjer mye positivt også – hver eneste dag. Nye utfordringer løses. Vi samarbeider mer tverrfaglig og tverretatlig og vi finner fram til flere og bedre løsninger for mange enn det vi klarte før.  Jeg en av dem som gjerne understreker dette i ulike sammenhenger. Vi er på vei. De gode historiene krydrer hverdagen og gir oss mot og troen på at vi er på riktig sted, til riktig tid og i riktig retning.

Til tross for dette tror jeg det er sunt at vi stanser opp litt og dveler ved den kritikken NAV har fått og hvorfor. Hva er årsaken til at det finnes mennesker som må vente i flere måneder før de får pengene sine? Hvordan kan noen med særskilte behov gå arbeidsledige i årevis uten å få snakke med en veileder? Hvorfor forsvinner papirer som sendes til NAV – kontoret og hva i all verden er årsaken til at mennesker som trenger oss får feil informasjon eller får returnert søknaden sin etter 5 måneder fordi de manglet et kryss eller et dokument?

Med en master i planlegging og organisering og en genuin interesse for organisering og endringsprosesser, burde jeg produsere svarene på løpende bånd. Det gjør jeg ikke. I stedet undrer jeg på om det ikke nettopp er det som er skjedd her med NAV-reformen, at statsvitere og teoretikere har produsert samtlige moderne og ”lure” ideer på samlebånd og mestret det kunststykke å selge dem inn til politikerne som en felles nevner på alt som var feil i offentlig sektor. Uansett, om jeg aldri så mye har vært en stor talskvinne for endringer av norsk byråkrati, ser jeg fordelene også med det trause, trygge og forutsigbare. I hvert fall når det gjelder menneskers inntektssikring.

Organisering – en lek for de intellektuelle

NAV er en moderne reform som har slukt et bredt spekter av moderne ideer om organisering. Istedenfor å endre bit for bit over tid for så å tilpasse og justere den til helheten, satt kloke hoder seg ned på hvert sitt kontor og fordøyde populistiske organisasjonsteoretikere og konsulenters livlige fantasier og plukket ut de mest slående ideer, modeller og metodikker. Disse ble sprøytet inn i ” den store og eneste løsningen” og lappet sammen til det vi i dag kaller NAV.

Jeg er opptatt av alle de menneskene som betaler prisen for en utrolig elendig planlagt reform. Glemt var konsekvenser. Glemt var menneskene som var i organisasjonen fra før, deres evner og begrensninger. ”Gamle” konservative teorier om menneskets behov for å delta og bidra i planlegging og målsetting ble parkert allerede i innledningsrundene og Human Resourch forståelse og tenkning ble skjøvet over på noen få personer som opererte i ytterkantene for å lage struktur og registreringssystemer.

Human Resourch rammen minner oss om at organisasjoner også kan bli fremmedgjørende, umenneskelige og frustrerende, slik at mennskelige talenter blir sløst bort og mennesker ødelagt. Dette har ikke NAV og skattebetalerne råd til. Jeg tar for hardt i selvfølgelig, men tror likevel det finnes streif av sannheter i også denne overdrivelsen.

Læring

Mennesker er forskjellig. De trenger ulik tid for å lære seg nye fagsystemer, metodikker og datasystemer og mange av dem klarer ikke “multitasking” eller å lære nye fagområder ved å surfe på overflaten. Læring krever tid, refleksjon og ro – ingenting av dette er tilstede i NAV. Å bygge opp ny kompetanse koster med andre ord tid og ressurser. Økt bemanning, tilførsel av eksta ressurser, avlasting fra andre kontorer osv. er helt nødvendig.

Men det er noe mer her som jeg tror handler om individets behov – eller tilfredsstillelse av individets behov.Dersom vi ikke trives og kjenner at vi ikke kan utvikle oss positivt i organisasjonen, når f.eks. arbeidsdagen er full av stress og dårlig planlegging, lite forutsigbarhet osv, vil mennesker lett kjenne at de ikke får tilfredstilt sine behov og ønsker. Dette fører igjen til at evnen til læring reduseres. Man lærer ikke i kaos eller når man vet at man aldri når i mål med dagens oppgaver.

I et organisatorisk perspektiv, er det også utrolig at etaten er blitt delt og tappet for ressurser, uten tanke på hvordan kompetansehullene skulle fylles lokalt. Oppfølgingsarbeidet overfor brukere med langvarige og sammensatte behov er en sentral begrunnelse for at NAV – etaten opprettet regionale forvaltningsenheter for saksbehandling og vedtak som ikke krever direkte bruker kontakt. De lokale NAV – kontorene skulle frigjøres fra dette forvaltningsarbeidet. Oppgaver ble fjernet, men beregningen av hvor lang tid det tok å utføre oppgavene som ble igjen (derav alt dobbeltarbeidet dette medførte), fikk strykkarakter.

Det som det også  viste seg var at det ikke ble noen tidsbesparelse. Så lenge alle papirer skal skaffes og alle skjemaer utfylles lokalt, ble det derimot ineffektivt at ikke lokale saksbehandlere fikk fatte vedtakene.  Det ble også en tabbe å trekke ut stønadsfaglig kompetanse til forvaltningsenhetene. Denne kompetansen er nødvendig lokalt og førte til at de som ble igjen ikke var dekket opp med kompetanse. Det er disse kompetanse hullene som lokalkontorene strever med å fylle. Som NAV-leder fikk jeg et kontor å lede uten medarbeidere med trygdekompetanse. Sosionomen gjorde så godt de kunne, men frustrasjonen var stor – både fra legene, medarbeiderne og brukerne.

Generelt mener jeg at lokalkontorene sliter med å lære opp nyansatte. Utsagn som; “Jeg kvier meg mer og mer for å spørre om hjelp – ser jo at alle har så mye å gjøre”… eller; “Det er nesten helt utrolig, her blir jeg kastet rett inn i saksproduksjonen uten noen som helst opplæring. Hvordan er det mulig å legge så mye ansvar til ufaglærte..”, er ikke ukjent ute på lokalkontorene. Lederne gjør nok alt de kan, men planleggingen av opplæringen og oppgavefordelingen burde diskuteres ettertrykkelig lokalt – spesielt ved nyansettelser. Det er ikke samsvar her, mellom behovet for opplæring og oppgavemengden til de som skal lære opp andre.

• På bildet: NAV – ansatte – ikke arbeidssøkere

Å være underveis

Jeg er helt overbevist om at alt er blitt gjort i beste mening og med stort engasjement og jeg vet selvfølgelig at omstilling ikke er en enkel sak for noen. Jeg skal også være den første til å understreke at vi har et ansvar, alle vi som jobber i NAV, ledere som medarbeidere, å rydde opp i kaoset som råder. Vi gjør det også. Hver eneste dag, kommer rutiner og systemer på plass og vi lærer mer og mer om hvordan vi kan få sakene unna på faglige og forsvarlige måter. Det er heller ingen tvil i min sjel om at NAV vil lykkes. Reformen er for viktig til at den kan misslykkes.

Det jeg har problemer med er at vi ikke klarer å gjøre en god nok jobb underveis og at mennesker som er avhengig av våre tjenester blir skadelidende. Jeg kan nesten ikke forestille meg hvordan jeg selv ville reagert dersom jeg måtte vente i flere måneder for å få saken min behandlet eller dersom jeg fikk stans i mine dagpenger fordi en saksbehandler hadde glemt å forlenge tiltaket jeg var i. NAV skal skape trygghet og forutsigbarhet for de som blir berørt av lavkonjunkturer, sykdom og vanskelige livssituasjoner – NAV skal definitivt ikke bidra til ytterligere fortvilelse og usikkerhet. Jeg nekter å godta det.

Det ulmer i organisasjonen jeg selv er en del av og jeg skriver dette fordi jeg er blitt uendelig betenkt. Ikke pga. ideen, målene og nødvendigheten med reformen. Disse støtter jeg. Det er helt nødvendig å få flere i arbeid og færre på trygd for at velferdsstaten Norge også skal være det i framtiden.

Jeg er betenkt fordi flere og flere rundt meg gir uttrykk for resignasjon og oppgitthet over oppgavene de er satt til å løse. Jeg reagerer når så mange sier at de er slitne og oppgitte og plages med stress og høyd blodtrykk. Jeg blir også urolig når dyktige fagfolk vil søke seg bort  og jeg blir stressa bare ved tanke på at nye medarbeidere vil komme inn i organisasjonen uten bakgrunn fra trygd og arbeid, for så å lære seg NAV faget av mer erfarne kollegaer som har mer enn nok med sitt.

Det jeg konkluderer med er at NAV ikke har mestret å få til en god tilpasning mellom individ og organisasjon. For at NAV skal lykkes må de finne meninsfylte og tilfredsstillende arbeid til hver enkelt mendarbeider, oppgaver med substans og mening som alle fatter vitsen med. Ikke slik det er i dag, at man må bruke tiden til å “snu oppgavene” på databenken, som man verken har tid eller forståelse nok til å gå i dybden av. Når organisasjonen klarer å luke bort det unyttige, kan de få de mennskelige talentene og den mennkelige energien som de trenger.

Lunsjen med Saglie

For en tid tilbake var jeg en av de heldige utvalgte som fikk spise lunsj med Tor Saglie, direktøren i NAV. Han svarte godt på spørsmålene våre, men den virkelige utfordringen hver og en av oss opplever ble ikke løftet fram. Saglie fikk se den polerte overflaten, selv om enkelte spørsmål rørte i overflaten og signaliserte lett at systemet hans ikke fungerte. Jeg var svært fornøyd med lunsjen og bildet av meg og Saglie(:-D), men i etterkant ble jeg mer og mer skeptisk til hele opplegget.  Hvis jeg hadde vært Saglie ville jeg ha spurt medarbeiderne om hvordan de ønsker at arbeidsdagen skal være. Hvilke oppgaver mener det er viktig å prioritere og hva burde velges bort.Ikke minst, hvordan – kjære ressurser, mener dere at vi skal nå i mål med dette enormt store prestigeprosjektet.

Uansett, hvor gode slike spørsmål er, er jeg ikke sikker på om vi ville fått svar. Fagfolk i byråkratiet vil ikke tape ansikt. De gir uttrykk for at de har kontroll, og har de ikke det – vel så sykemelder de seg for å skjemmes og sørge for seg selv. Dette er vel også litt satt på spissen, men når man ikke har fått deltatt i utformingen er det muligens ikke like motiverende å delta aktivt for å rette opp alt som gikk galt. Man skyver istedet ansvaret oppover – til de som svært ofte ikke kan fagområdene og alle delprosessene. Underveis pulveriseres ansvaret og folk blir slitne og drittlei av å jobbe etter innfallsmetoden hver eneste dag. Har man ikke tillit til ledelsen, vil man heller ikke gjøre dem gode.

Utfordringene hver enkelt av oss opplever

Så hva er det? Hva er det vi ikke sier om vår egen arbeidsdag og den nye organisasjonen som er i ferd med å vise sitt sanne ansikt? Jeg tror det er svimlende enkelt. Fagstoltheten, gleden og tryggheten over å mestre arbeidsoppgavene man tidligere mestret til det fullkomne – vakler.

“Jeg har alltid betraktet meg som en dyktig fagperson. Nå er jeg nervøs før samtalene med brukerne ford jeg vet at jeg vil få spørsmål jeg ikke kan svare på. Jeg har ikke klart å lære meg alt. Føler meg som en lærling etter 20 år i etatet”, sier en frustrert ansatt

Den helhetlige forståelsen er blitt borte og større og større deler av jobben vi er satt til å gjøre gir ikke lenger mening.Vi ser ikke vår egen rolle tydelig nok. Kan ikke nok. Må jobbe med saker og fagområder, vi ikke har lært oss. Endringene skjer for kjapt og uten deltakelse og sammenhengen er blitt borte.

En av våre nye medarbeidere illustrerte dette. Han hadde vært borte en uke og kom full av mot og energi tilbake på jobb. Da dagen gikk mot slutt, sa an betenkt; “Vi har sannelig litt av et ansvar. Flere av brukerne mine har fått stans i dagpengene sine fordi ingen har utført oppgavene min mens jeg var borte”. Nei, ingen hadde gått inn på hans arbeidsbenk – den enkelte har ansvaret selv…

Det han også indirekte sa, var at han ikke før nå faktisk forstod det enorme ansvaret han var satt til å forvalte. Jeg tror dette handler om opplæring, bakgrunn og erfaring og det faktum at oppgavene er blitt fremmedgjorte. Det er så mange av dem at vi glemmer å se menneskene bak dem. Og bare for å nevne dette, personen jeg nevner her er ingen hvem som helst. Han kommer fra privat sektor, har hatt en viktig lederstilling med høye krav til egne prestasjoner, er intelligent, ansvarsbevisst og oppegående på ufattelig mange områder. Møte med NAV ble likevel et stort sjokk for han. Ikke fordi han må forholde seg til folk som ikke er dyktige, men fordi arbeidsmengden er så ufattelig stor og ansvaret så ubegripelig tyngende

En annne av mine kollegaer uttrykte dette enda enklere da hun sukket resignert; ” ”Jeg har gjort mitt beste i dag. Det er ikke nok, men jeg klarer ikke mer”. Det er ikke spesielt hyggelig å gå hjem hver dag med følelsen av å ikke strekke til eller å vite at neste dag nok engang vil gå med til brannslukking – og ikke planlagt og målrettet arbeid. Brukeren som måtte legge brunosten tilbake fordi pengene uteble , skulle nok også ønske at hun hadde tid til å prioritere akkurat hennes sak den dagen.

Vi gjør så godt vi kan, likevel når vi aldri i mål. Spekteret av oppgaver er blitt for stort. Datasystemene genererer for mange av dem hver eneste dag og det skilles ikke godt nok mellom hvilke av oppgavene som bør prioriteres først. Skal vi løse alt må vi øke ressursene. Skal vi klare dette med de stillingshjemlene vi har, må vi velge bort en masse av disse oppgavene og forenkle prosessene vesentlig. Flere og flere som jobber i NAV understreker dessuten at 70 % av arbeidsdagen går til å løse disse oppgavene datateknisk på fagsystemene. Tid som kunne vært brukt til samtaler med brukere som trenger oss mest.

Som NAV -leder kjempet jeg en fullstendig håpløs kamp for å få mer ressurser til kontoret. Det som forbauset meg var at svært få av de andre lederne våget å kjempe denne kampen. Min fylkesdirektør begynte møtene med meg med å si; “Hvis du nok engang begynner å snakke om behovet for flere stillingshjemler, avslutter jeg møtet”. På ledermøtene var aldri ressurser et tema. Den som tok dette opp var meg, og da ble det gjerne stille… Jeg kjempet og tapte denne kampen, og det var ille å møte mine medarbeidere dag etter dag – uten å kunne gi dem det de trengte mest. Hjelp til avlastning, slik at de fikk lært seg nok om fagene og konsentrert seg om den viktige oppfølgingen av brukerne. Det som videre forundret meg er i hvor liten grad de hovedtillitsvalgte bidro for å løse vakuumet etter kompetanse og ressurser. For meg fremstod de som nikkedukkene til topledelsen – uten egne meninger og uten makt til å rydde opp.

Saglie og co må gjøre en kraftinnsats

Jeg er overbevist om at de ansvarlige for NAV må gjøre en kraftinnsats her. Saglie må bøye nakken og innse at dette har gått for langt alt for fort. Vi skal gi mennesker muligheter! Det kan da ikke være nødvendig å gape over alle – selv de som er fult kapable til å finne se en jobb selv.

La de ressurssterke få dagpengene sine, men gi de private rekrutteringsbyråene muligheten til å følge dem opp! NAV kan gjennomføre behovsvurderingen, men først et etter år som arbeidsledig kan oppgaver i tilknytning til dem poppe opp på våre datamaskiner…. Våre innholdsrike fagsystemer lager oppgaver på alle, og gud hjelpe meg dersom oppfølgingsstatistikken går ned fordi vi tilfeldigvis har 100 permitterte som ikke får sin veiledningssamtale.

Saglie og politikerne må ta et valg her; skal NAV kontoret være den brede poren inn og ta imot alle, der avklaringer gjøres, men der opfølgingen flyttes ut. Eller skal NAV – kontoret faktisk håndtere oppfølging, der det er oppfølging av brukere som blir den nye fagligheten i NAV. Sånn som det er i dag, så skal NAV kontoret være alt – og det tror jeg rett og slett blir for mye av det gode.

Saglie og politikerne våre får en viktig oppgave i denne ryddesjauen. De må sette seg ned og se skikkelig på byggverket de har delt opp i så mange ulike funskjoner. Dette har kostet skjorta til skattebetalerne og ført til et vannvittig byrålratisk dobbeltarbeid i NAV. Mellom disse ulike kollossene flyter viktige papirer, vedtak og vurderinger og hver eneste hånd som rører rundt i prosessen bidrar til at tiden går og utbetalingene lar vente på seg.

Felles innsats

For å snu denne utviklingen tror jeg at alle også må bidra. Lokalt må vi sette oss ned å planlegge vår arbeidsdag og organisasjon i detalj og i denne jobben må vi velge bort med hard hånd.

Vi må finne fram til grensesnitt som fungere og vi må tydeliggjøre hver eneste oppgave, ansvarsområde og måltall. Når vi har gjort dette, må vi vurdere vårt resultat iht. til mange og gjerne motstridene målene som produseres fra oven. Ledere såvel som medarbeidere, må vise initiativ og mot for å rydde opp i kaoset og bygge opp en forsvarlig og nødvendig organisasjon som gir mening der mennesket er i fokus. Både de som trenger våre tjenester og de som jobber hver dag for å gi dem disse.

Vi kan ikke gjøre alt – heller ikke alt som kreves av oss i dag, men vi kan sørge for at de som trenger oss mest får den oppfølgingen de har krav på. I vår planlegging må vi også legge inn gode soner for opplæring av oss selv og av nyansatte. Kompetanse mulighetene finnes i NAV, men vi sliter med å tilegne oss alt det nye når hverdagen er så hektisk. Å mestre ny arbeidsmetodikk og regleverk, vil gi oss trygghet og fagstoltheten tilbake.

Først når vi har ryddet opp lokalt og kvalitetssikret hver eneste oppgave og hver eneste medarbeiders rolle og ansvarsområde, kan vi ta stegene videre.

I ryddeproessen lokalt, bør også så mange som mulig  inkluderes. Vi må dele ansvaret, målene og implementeringen av endringene slik at hver enkelt av oss forstår vår rolle i helheten. Dersom vi velger å løse utfordringene på denne måten, vil det kanskje bli mulig å gå hjem fra jobb og vite at vi har gjort vårt beste – og sannelig holdt det mål også i dag. Skaper vi større deltakelse og fellesskap vil NAV reise seg som en aktiviserende, spennende og fruktbar organisasjon både for enkeltmenneske og for systemet.

Og avslutningsvis vil jeg oppfordre samtlige ledere i NAV til å våge å lytte til kriitske røster – både utenfra og fra vår egen organisasjon. I kritikkens fundament kan det faktisk finnes konstruktive løsninger. Makten har mange ansikter og byråkratiet biter seg selv i halen dersom de ikke evner å ta inn over seg konsekvensene av teoretikernes ville parringsdans.

Hej alla *gamla* och *nya* läsare.

Jag har ju, som många av er har märkt, varit näst intill pinsamt usel på att uppdatera min blogg, men jag lovar att finna bättring. Åtmindstonde försöka.

((Hur i håvete stavas det för övrigt….?!? Åtmindstonde, åtminståne…..??!!))

Nåväl…

Såhär har jag det idag, eller i allmänhet nu för tiden.

Torsdag förra veckan (5 november) hadejag min första dag på min nya arbetsträning.
Jag bor ju i lilla Mantorp med sina ynka drygt 3.000 invånare, och inte allför många verksamheter. men jag lyckades ändå få arbetsträning här i kvarteren och det känns skönt. Dels för att det är skönt att slippa lägga energi och fokus på resorna till och från jobbet, och dels så är det skönt då jag ju i sinom tid kommer komma upp i fler arbetstimmar än nu i starten och då kan jag cykla hem och gå ut med hundarna på lunchen och så. Så det inte heller blir för stor omställning för dem heller.

Jag har börjat på Sveriges Biodlares Riksförbund, där jag ska organisera deras arkiv. Och de är värre än mina garderober, kan jag säga er… I åratal har saker stuvats in där, utan någon vidare organisation, men jag tycker det ska bli JÄTTEKUL att sätta klorna i det! Av någon konstig anledning så tycker nämligen virrpannan Anna att det är jätteroligt att jobba just med (nästan nitisk…) organisation, sortering och ordning och reda. Det känns ju lite som en motsägelse mot min diagnos, min egen vardag och mitt eget kaos. Men jag har alltid trivts med såna jobb. Tidigare har jag jobbat på bibliotek, i tidningsbutik (där jag älskade inventeringskvällarna!), men organisering och uppdatering av katalogsystem för universitetet, osv.

Jag eftersträvar så klart samma ordning i mitt eget liv, och är på god väg att finna viss ro även på den fronten. Jag har börjat få mycket bättre ordning i mina egna garderober och skåp. Och jag har längre inte samma svårigheter att hålla reda på räkningar och viktiga papper – men jag har lång väg kvar….

Nu, tillbaka till arbetsträningen. Jag börjar med några eftermiddagstimmar två dagar i veckan, och kommer öka på arbetstiden sakta men säker. Det är upp till mig i vilken takt jag vill öka på, och jag känner ett jättebra stöd från alla omkring mig. Tanken med denna arbetsträning är att jag ska en gång för alla testa min arbetsförmåga (i samarbete med Mjölby Kommun, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och psyk). Jag ska sakta men säkert jobba mig upp till 100%, och då ska beslutas om jag har 100-procentig arbetsförmåga, eller om jag kanske hamnar på 75%, och då blir ‘permanent’ sjukskriven på 25%.

När min arbetsförmåga är utredd så kommer jag bli anställd av Mjölby Kommun, få fast kommunal lön och de förmåner som kommer med det. Det känns FANTASTISKT! Jag har aldrig i hela mitt liv haft fast lön, jag har alltid förr jobbat på timmar. Jag är kvar på Biodlarna till uppgiften är klar (uppgiften med deras arkiv alltså); till en början på praktik, och slutligen anställd (och ‘utlånad’) av Mjölby Kommun. När den uppgiften är klar ska jag (enligt dagens planer) få en projektanställning inom kommunen.

Det ljusnar nu äntligen, efter fler svåra, motiga och mörka år.

Man ska ALDRIG ge upp hoppet!

Så, nu ska jag ut med hundarna och sedan bege mig till jobbet.

…..det känns härligt att säga “jag ska gå till jobbet”.

En virtual assistant kan også kalles for en fjernassistent.

Det er en personlig assistent som utfører administrasjons-, sekretær- og kontoroppgaver på oppdragsbasis for både bedrifter og privatpersoner. Min rolle er å være oppdragsgivers personlige støttespiller i arbeidet de gjør. Jeg kan gjøre arbeidsoppgaver hvor oppdragsgiver bruker en del tid og ressurser på helt unødvendig. Jeg stepper da inn og gjøre arbeidet slik at oppdragsgiver får konsentrert seg om sine hovedoppgaver, nemlig hvordan generere mer penger til egen bedrift.

Om oppdragsgiver er usikker på hva han kan la meg gjøre, kan jeg kartlegge arbeidssituasjonen og hvor det er mest behov for avlastning og foreslå løsninger. Når proppen er identifisert, og løsninger foreslått setter vi straks i gang arbeidet. Noen ganger har også oppdragsgiver en klar formening om hva han trenger hjelp til, og da kan jeg sette straks i gang med arbeidet uten noen form for analyser eller kartlegging av arbeidssituasjonen.

Jeg arbeider fra mitt hjemmekontor slik at oppdragsgiver har ingen utgifter knyttet til kontorplass, strøm, datautstyr, rekvisita etc.  Korrespondansen mellom oppdragsgiver og meg foregår utelukkende på telefon, e-post og eller faks. Men selvfølgelig om man befinner seg i rimelig nær avstand til hverandre og oppdragsgiver ønsker, er det fullt mulig å møtes!

Vet inte om det bara är jag, men mitt Spotify är jävligt rörigt och alla listor ligger utan någon vidare ordning. Stört mig på att det inte finns någon form av mappsystem, hur svårt kan det vara?!
Sen blev jag tipsad om detta! —->
Så simpelt och så jävla korkat att inte komma på själv. Skapa bara egna Låtlistor och döp dem passande efter vilken kategorisering du nu må vilja ha.

En enkel lösning på ett tämligen stort problem.

Mandag:

På planen: Hjemmevelgjørenhet, Lage fruktmos, handle

På menyen: Bolognese

Tirsdag:

På planen: Vaske tøy, legge på plass, rydde, gå tur

På menyen: Stroganoff med hjemmelaget potetstappe

Onsdag:

På planen:Vaske innerste del av huset

På menyen:Fiskepinner og maccaroni

Torsdag:

På planen:Vaske stue, kjøkken, gang, støvsuge, gå tur

På menyen:Mexikansk gryte

Fredag:

På planen:Slappe av, helge handel

På menyen:Spaghetti og kjøttsaus

Lørdag:

På planen:Rydde, flytte Kristian på eget rom

På menyen:Helstekt kylling med ovnsbakte grønnsaker

Søndag:

På planen:Lage middager til Kristian

På menyen:Pølse gryte /kylling gryte

Da begynner jeg å få en oversikt over studiet, jeg brukte endel av gårsdagen til å lage et oversiktelig system over oppgaver og læringsaktiviteter, da jeg er utpreget ustrukturert i hodet! (Perm med skilleark og utskrift av oppgavene, samt kalender over innleveringsfrister etc)

Dette er veldig nytt, og jeg trenger litt tid til å absorbere både arbeidsformen, og at studiet er kreativt. Begge deler er helt nytt for meg. Og selv om jeg alltid har vært en kreativ sjel, så er det å utføre kreative oppgaver laget av andre enn meg selv noe helt nytt. Det utfordrer meg til å tenke mye mer bevisst gjennom hva jeg gjør, i motsetning til den mer intuitive formen jeg er vant til. Så plutselig har jeg litt småangst på at jeg ikke klarer å komme opp med en eneste idè. Satser på at dette er forbigående.

Man vaknar och man känner att man inte vill kliva upp. Man kliver ändå upp men känner inte för att göra nåt. Man gör nåt men känner absolut inte för att fullfölja uppgiften. Man slutför ändå dagen och nu sitter jag här som ett mähä. Ont i huvet och trött som stryk. Känner mig noll produktiv och det känns inte heller som jag egentligen fått något vettigt gjort. Varför stannade jag inte bara kvar i sängen när jag kände redan i morse att det skulle bli en sån här dag? Varför är man så förbenat tjurig?

Har fått min Handifon nu och är riktigt glad över den. Upptäckte för en gångs skull att jag kom ihåg att ställa timern till alla tvättmaskinerna och tyckte det var riktigt enkelt. Allt är redan för inställt så allt du behöver göra är att trycka på en knapp och välja tvättimern. Helt suveränt!

Ändå sitter jag nu här och känner mig jätte deppig trots att jag haft en någorlunda organiserad dag jämfört med andra dagar. Kanske jag borde lära mig en gång för alla det som alla i min omgivning tjatar på mig om. Alla människor har dåliga dagar och man blir inte förvandlad från en dag till en annan. Små små steg.

Urtrist säger jag! Även om jag faktiskt förstår så blåförnekar jag det. Sån är inte jag, jag gör som jag vill och allt ska bli som jag vill. Jag kan själv!

Kan inte någon bara ge mig en annan dag?

Kender du det, at der går flere dage imellem at du tjekker din email? Det gør jeg! Jeg fandt løsningen i Mozilla Thunderbird, som gjorde det meget nemmere for mig, at finde og organisere min indbakke.

Thunderbird's menu er meget brugervenlig. Uden for meget, uden for lidt - og kun hvad du som bruger har brug for.

Thunderbird giver dig mulighed for at give dine emails tags. Disse tags giver nemt overblik over, hvilke meddelelser du skal svare på, eller emails som skal gemmes.

Thunderbird har en masse nyttige funktioner, mange af dem skal man prøve selv. Du kan se en fuld liste over Thunderbirds nye funktioner her. (Siden er på engelsk)

Mine oplevelser med Thunderbird har været gode. Der er mulighed for at bruge alle former for email-klienter, men Gmail er allerede forudprogrammeret. Du skal ikke rode med pop3-addresser eller det der ligner, du skal bare skrive din gmail-konti og kodeord. Du kan bede Thunderbird om at huske din kode, dermed logger den på din email, og tjekker for nye beskeder, hver gang du åbner programmet. Jeg kan klart anbefale Thunderbird til Gmail brugere.

Bruger du ikke Gmail, men du vil gerne? Registrer dig her!

Vil du gerne hente Thunderbird? Hent Thunderbird her!

Har du hentet Thunderbird eller har du allerede kendskab til programmet, skriv en kommentar til indlægget

Jag tänker från och med idag inte blogga för den teoretiskt intresserade vänsterläsaren, utan för folk med fackligt och politiskt intresse från en blivande förskolelärares perspektiv. Det passar också bättre in på den här bloggen och är mycket mer intressant att läsa för de flesta av mina vänner (samt de flesta andra)!

Det handlar inte om att jag vill sluta tänka på orsakerna till den här världens problem eller att jag slutar organisera politiskt och tänka runt det. Det handlar om vad jag vill med mitt skrivande och hur jag bäst ger utlopp för det. Från och med nu kommer mina texter om organisering att kunna avnjutas av unga, nyblivna organiserade socialister genom tidningsartiklar, studiecirkelmaterial och inlägg på internforum. Där gör de bäst nytta och jag utvecklar min förmåga till att skriva enkelt och pedagogiskt om svåra saker, istället för att stapla akademiska begrepp. Mina mer allmänpolitiska texter kanske istället kommer synas om jag släpper ifrån mig en enstaka debattartikel eller på ett tal på ett torg någonstans. Min musik, mina tankar, mitt liv, min kreativitet, mina svårigheter, praktiska och direkta erfarenheter och politiska ämnen som berör fler än mina närmaste kamrater kommer ni kunna läsa på bloggen, där de hör hemma!

När jag bloggar vill jag mest skriva om mitt eget liv, också sånt som faktiskt är positivt med det fast jag nästan alltid är trött och allt går fel. Kolla t.ex. in min myspace på www.myspace.com/fractionofbp eller www.soundcloud.com/1b4p3m. Att sitta framför datorn och göra låtar och faktiskt få det att fungera och njuta av sin egen musik är underbart! Att stå framför en dansande publik med två skivspelare och ett gigantiskt ljudsystem ännu bättre. Det är sånt som gör det mesta värt att uthärda, och jag inbillar mig att kreativitet ger folk styrkan att orka så mycket mer – vi måste försöka ha något liv kvar i oss för att kunna leva i bättre tider.

Och för fler bloggar som skrivs ur ett vardagsperspektiv, se det här inlägget av Kim Müller!

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Ett antikt sätt att se på kunskap, Jinge skriver Detta är historien om en plats kallad Muslandet, Luddigt och Logiskt i Politiken skriver Pride är och ska förbli en politisk företeelse, Kaj Raving skriver Svar till Bodil Johansson (c), Björn Nilsson skriver Off with their heads!

Følgende blogginnlegg som jeg fant av Dustin Curtis, kan inspirere ift å forsøke å forstå hva som skiller de som lykkes med å etablere gode kundeopplevelser og de som ikke helt gjør det. Man kan bli inspirert av mindre, samtidig som vi ikke skal glemme at dette ikke alltid er enkelt…  American Airlines sin historie er sikkert ikke unik.

Jag håller på och organiserar om min dator lite. Ni som har haft det yttersta privilegiet att få kika in i min dator vet att det är en avundsvärd ordning på den redan nu. Men nu pratar vi om tjejen som gillar att växla ordningen i garderoben mellan att sortera topparna i högar om “Helfärgade, Mönstrade och Tryck” och högar om “linnen, alternativa T-shirts, mainstream T-shirts”. (Resten av ordningen lyder förresten som följande: Långärmade, tunna tröjor, Klänningar och tunikor, Korta kjolar, Lite längre kjolar, Jeans och Byxor. Skjortorna hänger, koftorna ligger i en låda och luvtröjorna är i en annan. Behöver jag ens gå in på strumpordningen? Hm?)

Så jag ordnar.

Och i mitt ordnande så stöter jag på en hel del som var glömt och ännu mer som väcker starka känslor. Detta är otroligt passande eftersom jag sitter i en fullt offentlig datasal på JMK. Nåväl. Många minnen dyker upp helt enkelt. Det är otroligt hur mycket man samlar på sig med åren. Och jag är en sådan som verkligen sparar på allt som kan tänkas ha något slags sentimentalt värde. (Jag tror att jag har kvar pappret till några ätpinnar från min första date med min första riktiga kärlek någonstans. Det kanske ger er en slags indikation till var ribban ligger.)

Nu skrapas allting ihop i högar och läggs i mappar som läggs i andra mappar som stuvas omkring i datorns inre. Jag gillar att spara på minnen, verkligen. Till och med mer än vad jag gillar att samla på saker. Det är nog vetskapen om att varenda litet minne, dåligt såväl som vackert, har hjälpt till att forma mig till den jag är idag. Och sådant är fint att tänka på.

Så… Tack till alla er som har hjälpt till att skapa en massa fina minnen? Ni är guld värda!

Zita, Folkets bios biograf i Stockholm, har under två månader visat kortfilmssatsningen Svensk kortfilm c/o Folkets bio. I dagarna avslutades satsningen med Lidingöligan. (Jag beklagar att inlägget som filmtips betraktat kommer alldeles för sent, i skrivande stund är det någon dryg timme kvar till sista visningen.)

Själv såg jag Lidingöligan på Drömfabriken, där den avslutade ett novellfilmsmaraton med stundom fantastiska filmer. Lidingöligan hade, fick vi veta av konferenciern Åsa Linderborg, belönats med Svenska filminstitutets och Sveriges televisions stora novellfilmspris. Mina förväntningar var därmed ganska höga, med tanke på att samtliga filmer under kvällens visning hade hållit hög kvalitet. Till min stora besvikelse kände jag mig mest som “jaha…?” när eftertexterna började rulla till tonerna av Internationalen.

Lidingöligan handlar om en familj som under tidigt 80-tal flyttar från stan till Lidingö, en rikemansförort till Stockholm. Föräldrarna i familjen är poltiskt aktiva på vänsterkanten (vilket illustreras med all önskvärd tydlighet genom bland annat att flyttlasset består av gamla plakat). Barnen, ur vilkas perspektiv filmen skildras, är gravt färgade av föräldrarna (vilket illustreras med samma överdrivna tydlighet genom att de bär “Atomkraft? Nej tack“-knappar). När de försöker komma till rätta i villan på Lidingö uppstår konfrontationer med grannarna, främst skildrat genom de jämnåriga moderatbarnen som börjar mucka. Barnen gör sitt bästa för att komma in i gemenskapen – de försöker lära sig om aktiehandel och gör allt de blir ombedda för att bli accepterade. Föräldrarna byter “slaget på barrikaderna mot kampen om att äga mest och att ha det alla andra har”, förkunnar berättarrösten.

När vi lämnade biosalongen sa en i mitt sällskap, en gammal klasskamrat från när jag pluggade film, “kanske liiiteee övertydlig”. “Mm” instämde jag, för jag fattade ju vad hon menade. Karaktärerna är tröttsamt stereotypa och tillsammans med berättarrösten förstärker de känslan av barnfilm, trots att filmen enligt regissören vänder sig till vuxna. Men frågan är om den egentligen är så värst övertydlig? Till berättarstilen, ja, men i sitt budskap…? Om den nu har något, jag är inte så säker på det. För vad vill filmen egentligen ha sagt?

Är Lidingöligan en film om politiskt engagemang, eller är det bara en kuliss för att berätta en helt annan story? En historia rivaliteter mellan barn, kanske? För inte är det en film om klasskillnader, eftersom klass inte är en fråga om vad man har för pins på tröjan, utan vad man har för materiella förutsättningar. Mot den bakgrunden är det knappast konstigt att de “radikala” föräldrarna byter bort kampen mot att pyssla om sitt fina hem i den nya villan. Inte förargligt heller. Organiserar oss gör vi för vår egen skull, inte för några vackra ideal. Det finns ingen anledning att anklaga personer som dessa i filmen för att svika sina principer. De har helt enkelt andra intressen.

Manuset är skrivet av Maja Lindström, som också har regisserat. Jag tog en titt på hennes hemsdia för att försöka bringa lite klarhet i vad som varit hennes tanke med filmen. Där berättar hon att Lidingöligan handlar om hennes egen uppväxt. Hon förklarar att filmen handlar om att byta identitet, snarare än om att byta klass:

De flesta som bor på Lidingö har inte gjort någon klassresa vad jag vet. Anledningen till att så många f. d. vänstermänniskor bor på Lidingö [gör de?! min anm.], tror jag har att göra med att det bor många 40-talister på ön. För dom var -68 inte bara ett politiskt uppvaknande, utan också tidpunkten då dom gjorde revolt mot sina föräldrar och ofta borgerliga uppväxter. Men när de sedan skaffade barn och hus sökte de sig tydligen ändå till en miljö som var bekant. Plötsligt befann dom sig i villaförorten igen, för någonstans måste man ju bo. (och elefanterna på slottsmuren byttes ut mot kuddar med elefantmönster från Svenskt Tenn.)

“…någonstans måste man ju bo.” Ja, just det…och då kan man lika gärna bo på Lidingö, eller vadå? Det är bara att välja och vraka! För vissa. Men för alla oss andra ser det inte riktigt ut så. Vi bor där vi bor, helt enkelt. Det har sina fördelar och det har sina nackdelar. Men gemensamt för de allra flesta av oss är att vi inte bara kan flytta till en fin villa i en rik förort, eller för den delen köpa en bostadsrätt i innerstan. Och de flesta har inte heller fina jobb som arkitekter eller textilkonstnärer, som Maja Lindströms föräldrar. Likväl som lönearbetet driver oss till radikalitet, är det också det faktum att vissa har det rätt gott ställt som får dem att prioritera annat. Men, det är inget att sörja övet, för arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk.

Katrine Kielos (red)
Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009

Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.

”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”

När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?

De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.

Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.

Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).

Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.

Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?

Intressant?

Jag märker att jag har lärt mig en del av Stockholms Universitet eftersom tiden här har ändrat min syn på livet, samhället, kulturen, ekonomin, utbildningssystemet och politiken; i stora drag förändrat min uppfattning om mycket i min omvärld. Men jag har allt för sällan omvandlat mina nyvunna övertygelser till handling. Allt för ofta har det mest resulterat i något smart inlägg på ett seminarie, kanske en väl mottagen essä eller hemtenta och förhoppningsvis ett bra betyg.

Att jag skulle dra igång en protest mot rektors införande av de sjugradiga betygsskalorna eller starta ett samtalsforum om att våga tycka till i seminariediskussioner känns främmande för mig. Det öde campuset runt omkring mig vittnar om att det även känns främmande för andra. Däremot träffar jag ofta studenter som blir både arga och passionerade över sådant de vill ska förändras, både på Universitetet och i samhället. Men campus är fortfarande lika tomt.

Idag stötte jag ihop med Dina, en amerikansk freemover student, som berättade om sitt tidigare universitet, Berkeley i Kalifornien. Där var det tätt mellan protestlistor, demonstrationer, manifestioner, forum och seminarier som individuella studenter eller organisationer arrangerade. Visserligen inga jättelika saker, men likväl där, tillgänligt och “in your face”. Något som varken studenter eller lärare kunde ignorera. Inget av detta var centralt organiserat, någon central kår i likhet Stockholms studentkår fanns överhuvudtaget inte.

Däri tror jag också en förklaring till det tysta campus finns. Här i Sverige och på Stockholms Universitet har vi institutionaliserat och byråkratiserat studenternas representation. Vi har en organisation som ska föra alla studenters talan, men som är utsedda i val där deltagandet håller sig runt 10%. Den starka centraliseringen har många nackdelar och få fördelar. Eftersom Studentkåren har monopol på att representera “studenterna” gentemot Universitetet så fråntas studenterna makt och initiativ till att organisera sin egen talan, enda möjligheten blir att göra det genom studentkåren (och därigenom bekräfta dess monopol). Universitetet får i sin tur den så viktiga studentrepresentationen i centrala universitetsorgan och kan därigenom förankra stora beslut hos “studenterna”. Samtidigt behöver de inte ta representanterna på för stort allvar eftersom alla på universitetet vet att de inte är särskilt representativa på grund av lågt valdeltagande. Dessutom byts dem ju ut varje år.

Sedan har vi även den i stort sätt  enda förändringsvägen som erbjuds av Universitetet och Studentkåren till enskilda medlemmar: gå på formella möten och prata om förändring och hoppas på att någon annan griper till handling. Ät en kanelbulle och drick en kopp kaffe och oroa dig inte. Det är ju trots allt kårens jobb att vara den kollektiva studentvilja och att förändra Universitetet.

Men arbetsdelningen och dess tvångsmässiga anslutning föder både passivitet och maktlöshet hos den enskilda studenten, såväl som hos Studentkåren. Ta en titt runt om i världen, e.g Grekland, Irland, Vitryssland, USA, det finns gott om exempel på studenter som har modet att kräva förändring av både Universitet och samhälle. Men i Sverige är det ofta tyst och det är ju här som campus ligger.

I går, 1 maj 2009, hade jag äran att vara en av talarna vid SACs förstamajfirande i Stockholm. Jag höll en 5 minuters appell i egenskap av medlem i Stockholms LS. Och den tänkte jag härmed återge:

Kris innebär inte möjlighet för den enskilda individen. För den enskilda arbetande människan innebär ekonomisk kris bara katastrof, med varselhot och löneutpressning.
Därför är det i år viktigare än någonsinn att inte bara vara en individ, utan att komma samman i gemenskap. Att vi organiserar oss i vardagen där vi befinner oss, på arbetsplatserna och i solidaritet med varandra över arbetsplatsgränserna. Just nu upplever vi hur arbetarklassen varje dag spontant svarar upp mot krisens utmaning, i arbetsplatskonfrontationer med ledningarna, bostadslösa konfronterar hyreshajarna i en ny husockupationsrörelse, folk tar till gatorna för att utkräva ansvar av politiker och finansmän.
Det blir i dessa tider extremt svårt för den som vill fortsätta att tro på detta system, när kejsaren nu visar sig så uppenbart naken. När folk som påstår sig vara “arbetarnas företrädare” säljer arbetsfred och social fred från oss i utbyte mot -ja, vadå? När dessa “företrädare” lever gott på våra pengar och förväntar sig att vi ska tycka att “de är värda det”.
I dessa tider av allt fler öppna konfrontationer blir det svårt att hålla fast kvar illusionen att samhället är till för oss. Staten framstår knappast som någon “god pappa”, när arbetarna organiserar sig och kämpar för sina intressen visar sig dess lagar och polis helt öppet som klasslagar och klasspolis. Det finns inga “välvilliga” arbetsköpare. Proffspolitiker och fackpampar tjänar sina egna intressen, inte arbetarklassens. Inte heller Gud är på arbetarklassens sida.
Nej, sanningen har sällan varit så tydlig: vi har bara oss själva, vår sammanhållning och den solidaritet vi förmår visa varandra. Men detta bara är inte så bara. Varje vecka får vi exempel på hur rädda makthavarna är för oss vanliga människor i nya repressiva lagar, ingrepp, förslag och åtgärder på både nationell och överstatlig nivå. Och arbetsköparna ringer på polis i fåfängt hopp om att det ska hjälpa dem. Alla vi som står här idag har vid i alla fall något tillfälle själva upplevt den makt som ligger i enighet och gemensamt förd kamp.
Vi firar inte 1a maj 2009 till åminnelse av gamla segrar, som med tiden allt mer urholkats. Inte heller använder vi dagen till att vädja eller kräva saker av makthavarna, att de inte har något intresse av våra behov är uppenbart. Nej det vi manifesterar idag är vår organisation, enighet, styrka och beredskap att backa varandra när ingen annan gör det. Ett exempel på denna kollektiva styrka är just segern över Restaurang Josefinas arbetsköpare!

Nåra noter.
1. Gud: Ja, det kan förefalla lite pubertalt fånigt att dra in Gud i talet. Han var heller inte inplanerad från början. Men han fick sig en liten spontan känga efter att Jesusmanifestationen tillsammans med polisen genomfört en provokation mot SAC tåget. De hade nämligen sökt, och fått, tillstånd till manifestation på samma tid och plats som SAC. Dock inget som polisen brytt sig om att upplysa arrangörerna av majtåget om. Så där stod de med sina jävla tält, de fick ta ner sina banderoller men hade ett jättestort vitt kors precis intill vår högtalarbil. Dock passade några demonstranter på att hänga ut en banderoll som dolde korsets armar. Att det var en medveten provokation från de kristna hjonens sida var uppenbart, i ett tält hade de satt upp skylten “Välkomna syndikalister -ta en kopp kaffe”. Antagligen ger det väl extra guldstjärna i vår herres stora bok i himmelen om man frälser socialister, därav ivern.

2. Rest. Josefina: Det har alltså pågått konflikt på restaurangen en längre tid, efter att arbetsköparen behandlat sin personal överjävligt. Utan resultat har ett flertal blockader gjorts mot restaurangen. Men inför planerna på att hela SAC-tåget skulle åka på Djurgårdsutflykt på första maj, och hålla sill-lunch med tillhörande blockad och flygbladsutdelning utanför restaurangen, fick ledningen kalla fötter. Sent på kvällen innan första maj skrev arbetsköparen på papper att de ska betala det de är skyldiga de anställda. På detta konkreta sätt kunde vi visa vad 1a maj ska vara, inte bara en symbolisk dag för fest och plakat, utan en dag där kamp och aktiv solidaritet står på agendan. Mycket lyckat tycker jag!

I övrigt ska jag väl passa på att säga några ord om mitt besök på Joe Hill-gården 29e april. Jag var där i en serie Författarkvällar de har på onsdagarna. Där träffade jag ett gäng mycket trevliga, engagerande och direkt inspirerande människor. Tack alla, ni gav mig ett fantastiskt bra intryck av Gävle.

På föredraget läste jag ett kapitel ur min bok och presenterade den lite kort. Sen släpptes debatten fri. Den omfattade väldigt mycket och var bra och intressant tycker jag. Det går inte att sammanfatta den kort. Men några tankegångar som kom upp var till exempel: att det är handling och inte ord som ändrar världen, att det är tråkigt med den svenska vänsterns pacifism: att man gör sig beroende av statens beskydd -anti-fascism borde inte vara hänvisat till särskilda organisationer utan vara en naturlig del av alla vänstergruppers praktik; därmed skulle den inte ta mer plats än vad den faktiskt behöver, att sättet att bemöta SD kanske inte ligger i någon av extremerna: slå dem på käften eller ta debatten -istället är det avsaknaden av vänsternärvaro och och trovärdigt vänsteragerande som skapar utrymme för partiet att värva, om den sociala kompromissens slut och att samhället inte är ett, om att kampen är en del av vardagen vare sig man vill det eller ej. Och en hel del annat. Tack alla för input.

Gav också en intervju för en lokal blogg, kolla in här om ni har lust. Samtalet vi hade är lite förkortat, men sammanfattningen i grund och botten riktig. På bloggen kan ni också läsa en hel del annat intressant, inte minst om arbetsplatskampen i Gävle.

Själva Joe Hill-gården är ett trevligt ställe. Det innehåller Joe Hills barndomsmiljö och lite memorabilia. Kanske inte den största museisamling jag har sett, men personalen där är väldigt kunnig och gav en grundlig guidening, så det är värt ett besök om ni har vägarna förbi. Just nu pågår en utställning där också. “Tio små kampbilder” av fotografen Elisabeth Ohlson-Wallin. Jag tyckte personligen att en del av bilderna var för övertydliga. Men att hon är en fantastiskt bra fotograf är det ingen tvekan om. Den bild jag tyckte bäst om var ett rakt-upp-och ner porträtt av Cornelis Vreeswijk. Hans blick var så levande och det såg nästan tredimensionellt ut, som att han satt med armbågen utanför fotot.

Tips från Konfliktportalen: Björnbrum bjuder på många foton med kommentarer från de olika 1a maj-tågen i huvudstaden, för dig som missade Anti-rasistiskt forum ligger filmer från alla föredragen nu uppe på Dagens Konflikt, också Kim Muller berättar och visar ett par bilder från årets första maj firande, fast det i Malmö, och tipsar också om ett par intressanta kommande arrangemang i de trakterna, Kvinnopolitiskt forum bekantar oss med debatten om det oavlönade/immateriella arbetet och hur kvinnors arbete förhåller sig till krisen och utlovar kommande artiklar på detta viktiga tema, en glädjande nyhet på bloggportalen är den alltid lika högintressanta och välskrivna bloggen Kvinnor om kvinnlig arbetarklassvardag: alla artiklar rekommenderas varmt, Luftslottet ger intressanta perspektiv på dagens internetdebatt om piratrörelse, fri programvara, Facebook och andra företeelser, Totalavlöning gör upp med myten om småföretagandet, Vardagspussel informerar om strejker som pågår i Sverige.

Andra tips: För dig som är seriöst intresserad av Technomusik finns nu en oumbärlig blogg: Techtech2009 -Techno Från Tynnered, Explorations in Electronic Sounds, som jag snart lägger upp här i min bloggroll under kultur. Imorgon vill jag tipsa om Babyravet på Fylkingen för er som befinner er i Stockholmstrakten och har knattar upp till 6 år. Visst, musiken verkar vara åt goa-trans-hållet, inte riktigt min kopp te. Men i alla fall! Jag önskar att jag hade barn så vi kunde gå och dansa ihop, och stärka oss med juice i juice-baren. Nu får vi bara hoppas att Ravekomissionen inte kommer dit för att inskärpa i de små glada liven varför vi har en polismyndighet.

Det här inlägget är tänkt att komplettera den diskussion jag under tre lediga timmar läst om på Konfliktportalen. När jag gör musik tar jag bort bas eller diskant från varje ljud, så att varje ljud fylller en unik position i låten och inte staplar ljud på ljud så att musiken blir brusig och obalanserad. På samma sätt vill jag försöka hålla mig kort och säga bara sånt som tillför en droppe till diskussionen.

Jag tänker inte behandla diskussionen om att skriva om sitt arbete, det som Autonoma Kärnan, Redundans, Job och Forever United skrivit fyller ut gott. Våra erfarenheter bör vara utgångspunkten i diskussion och analys, men bara när det är tillämpbart. När vi ser på vår klassposition och våra arbeten, måste vi leta efter de politiska konsekvenserna av vår situation. När någon använder sitt yrke som ett slagträ för att hävda sig, borde vi ignorera det helt enkelt. Detta om detta, läs på nån annanstans.

Jag har däremot mycket att säga om studier, utifrån min (än så länge korta) erfarenhet i organisering. Steg efter steg skaffar vi oss de kunskaper som är nödvändiga för att förstå mer avancerade texter och delta djupare i agitation, organisering m.m. I början finns vem som helst med rätt klasserfarenheter, i slutet finns en aktivist med teoretisk och praktisk erfarenhet på högsta nivå. Jag menar att studierna är något som vi alla måste gå igenom och att ingen slipper undan – om vi tar våra idéer om klass och folkbildning på allvar.

Vi måste tänka igenom alla stadier av utvecklingen, hur och var möter vi den icke-organiserade? Hur går vi från att ha deltagit i demonstrationer till att läsa våra första texter eller lära oss att hantera en risograf för första gången? Hur blir den organiserade en större tillgång och kan delta i teoretisk diskussion på hög nivå och lägga upp förslag för hela rörelsens framtid?

På 30-talet var allt sämre, men också enklare.

Först och främst: det första steget – hur och var möter vi den icke-organiserade? Idag har information en helt annan karaktär än för 50 eller 100 år sen, vilket kan förklaras bl.a. med skolan och massmedierna. Då lades tankarna fram i ett vakuum och arbetarrörelsen erbjöd en kultur, identitet och materiella resurser som ingen annan gjorde. Idag har borgarnas samhällsforskning hunnit så långt att de medvetet kontrollerar våra begär, med hjälp av mutor och memetik – den vetenskapliga tillämpningen av informationsteori och genetik på informationsutbytet. I reklam och politik designas noggrannt memer, budskap i skräddarsydd förpackning med maximal verkan. Hur väl det går att kontrollera människor med memetik vet vi inte än, mer än att människor är ytterst lätta att påverka när hela deras tillgång till information är i borgarnas händer.

Idag är information inte bara information utan bär också med sig en mindre eller större mängd trovärdighet, eftersom vi är helt översköljda av budskap. Det finns gott om institutioner* i vår vardag som påverkar vilken information som når oss och vad vi ser som trovärdigt. Skolan, familjen, heteronormen, tv, internet, kultur och musik är ett par exempel. Det här är numera materiella, teknologiska maktfaktorer som kontrollerar samhället på samma sätt som militär och polis gör det. Då hjälper det inte tillräckligt vilka strategier vi planerar i borgerlig media eller hur mycket vi ägnar oss åt handlingens propaganda och argumenterar praktiskt för lite fler skjutna borgare.

Vi måste helt enkelt hitta institutioner med högre trovärdighet, som ger oss kanaler till fler människors liv. Jag föreslår t.ex. arbetsplatsen, skolan, bostads- och hemsituationen och behovet av kultur. Där borde vi lägga större delen av vår handlingens propaganda, för att i föreningar ärligt jobba för det allmänna bästa som öppna kommunister (eller vad ni nu vill kalla er). Där kommer människor möta det vi säger och det vi gör varje dag, och se vilka som egentligen är med dem och mot dem.

En rörelse som inte har ungefär den här basen, kommer att tvingas in i symbolisk politik för att förgäves vinna människors stöd. Som tur är verkar en tendens mot den här organiseringen redan börjat dyka upp. Vi måste också börja bygga en starkare kultur av allmän intellektualism, en ny studiemoral och studiekultur för arbetarklassen helt enkelt. Sätta ordning och konstruktivitet framför alkohol och visionslöshet. Vi måste bli hårda och tuffa helt enkelt!

När vi på det här sättet redan lyckats närvara i människors bostadsområden, på deras arbetsplatser och bland elever och lärare i utbildningsväsendet, så kan vi börja processen av bildning och det finns mycket att säga om pedagogik här. Om nya medier förutom skrift och tal, och deras koppling med sociologisk klass. Om Gramsci och kultur i bildningen. Om hur handling är bildning i sig. Men det får komma i ett senare inlägg, av pedagogiska skäl. Ingen orkar läsa en så lång text… Min åsikt är i alla fall att det jag vet inte är till någon nytta alls om jag inte skaffar mig möjlighet att förklara det pedagogiskt, och att min egen bildning inte är viktig utan höjningen av den allmänna bildningsnivån.

* med institutioner menar jag inte bara statliga verk utan alla maktfaktorer som påverkar hela samhället

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

…

Inte hängt med i debatten?

Läs:

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious (Krastavac/Vardagspussel)

Bilda partier, inte arbetarklassen (Jesper/redundans)

Vem ska bilda arbetarklassen? (Haninge/Forever United

Jag fattar inte Marx (Tusenpekpinnar)

A spoonful of sugar helps the Marx go down (Krastavac/Vardagspussel)

Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips (Job/Luftslottet)

All makt åt partiet! (Autonoma Kärnan)

Teori vs. praktik/Marx vs. Scrubs (Dom Ljuger)

Där hatet mot intellektualitet och studiedisciplin gror! (Autonoma Kärnan)

Eller läs tråden som behandlar ett angränsande ämne på Socialism.nu: Teori vs Praktik

Läs också om svartfoten och blockadbrytaren Doktor Kosmos på Total Avlöning!

Jeg tar noen helt utrolige mengder bilder, og bare et fåtall er egentlig egnet til visning. Det var faktisk en tid da jeg tok nesten bare gode bilder, eller i alle fall flere gode bilder enn dårlige. Det var mens jeg jobbet med 35mm film, men nå som jeg jobber digitalt har dette ratioet sunket kraftig.

Å ta et digitalbilde er null stress, og det er plass til hundrevis, til og med tusenvis, på en eneste brikke alt etter hvilken innstilling man bruker. Ordnung muß sein!

Heldigvis finnes det sorteringsverktøy, og når mengden bilder begynner blir stor og uoversiktlig, er slike verktøy uvurderlig.

Før da jeg jobbet på desk brukte jeg selvsagt norskproduserte FotoStation, noe som jeg varmt kan anbefale. Les blant annet denne testen av FotoStation på Akam.no (blant annet er det utrolig kjekt å lage websider med FotoStation, en egenskap Adobe i ettertid har stjålet). FotoStation får du faktisk gratis med om du kjøper et Nikon-kamera.*

Nå for tiden bruker jeg dog Adobe Bridge. Lenge syntes jeg det var et pinglete program i forhold til FotoStation, men da jeg heller ikke fikk tak i annet begynte jeg allikevel motvillig å bruke det. Jeg har aldri brukt Adobe Lightroom. Visst nok skal Lightroom ha flere funksjoner enn Bridge, men som CS4-bruker ser jeg ikke helt forskjellen annet enn at Lightroom skal ha en database a la FotoStation.

Det gode med Adobe Bridge CS4 er i hovedsak:

• Evne til å kjapp vurdering og kategorisering av bilder med stjerner og farger.
• Evne til å lagre databaserinformasjon og søkeord internt i bildene (som metadata).
• Evne til å kjapt sende deg videre til redigering, enten i Photoshop, men også i Camera RAW.

Så vidt jeg vet har ikke Bridge en egen database som holder rede på bildene og hvor de er (online eller offline, etc). Denne egenskapen som jeg foreløpig bare vet at FotoStation har, mangler altså i Bridge. Men så er det jo mye annet å ta av i Bridge, da.

Vurdering

Det første jeg vil trekke frem i Bridge er muligheten du har til å gi karakter til bildet ditt. Du kan velge mellom Reject og fra en til fem stjerner. Selv rangerer jeg bildene med stjerner på følgende måte:

1. Dårlig bilde = Reject
2. Usikker kvalitet
3. Grei kvalitet
4. God kvalitet
5. Perfekt

Dårlige bilder setter jeg alltid Reject på til jeg har bestemt meg for hvilken av dem jeg ønsker å slette for godt. Ingen vits i å ta vare på dårlige bilder med mindre man har en spesiell grunn, for at det er deler av bildet som kan brukes omd et croppes, osv. Fordi jeg ikke vet bedre, og det jo er en liten sjansen for at de kan brukes, tar jeg gjerne vare på bilder også av usikker kvalitet, men jeg bruker ikke å publisere dem – men det er en stor lettelse å med sikkerhet vite hvilke bilder det er trygt å kvitte seg med.

Som regel, så lenge bildet er skarpt, har jeg ikke så høye krav til å gi tre stjerner. Men de må være noe ekstra med en fire-stjernes bilde. Fem stjerner gir jeg kun til bilder som “popper” skikkelig når du ser på dem, det vil si at de har mer enn bare teknisk god kvalitet, men også den lille ekstra estetiske touchen som gjør et bilde godt.

En og to gir jeg til bilde av lav teknisk kvalitet. Enten er de uskarpe, eller har andre tekniske feil. Et teknisk godt bilde må være veldig uinteressant før jeg gir det kun to stjerner, men kanskje jeg har fordel av å bli litt strengere.

Teknisk kvalitet alene er dog ikke godt nok til å vurdere et bilde da det som ofte er estetiske følelser som gjør et bilde ekstra godt. Et uskarpt bilde kan like godt også være bra alt etter hva det er bilde av og hvilken følelse det frembringer. Et godt eksempel på et relativt teknisk dårlig bilde som likevel er legendarisk, er Robert Capas bilde fra Omaha Beach på D-Dagen. Det er mye bevegelsesuskarphet i bildet, men allikevel fanger det dramatikken rundt den allierte landingen i Frankrike på D-Dagen.

Fargekoding

Man kan også merke bildene med fargekoder (med tilhørende hurtigtast):

• Select (F6)
• Second (F7)
• Approved (F8)
• Review (F9)
• To do (ingen hurtigtast)

Personlig har jeg en litt annen vri på disse og bruker dem til henholdvis:

• forsiktig/under arbeid
  
• rediger på nytt eller oppdater
  
• lastet opp/sikkerhetslagret
• til opplasting eller ferdig vurdert og redigert
• ikke ferdig

Jeg bruker det som regel på mapper med bilder i, og ikke direkte på bildefiler med mindre jeg jobber med spesifikk Photoshop-prosjekter.

Det er selvsagt helt individuelt hvordan man bruker både fargekoder og stjernerangering, men det er uansett greit å tenke igjennom hvordan man har tenkt å bruke disse, og så holde seg til en fast brukspolicy. Plutselig har det gått en stund, og så finner du et gammelt prosjekt du ikke ble helt ferdig med. Har du ikke tenkt igjennom hvordan du ønsker å bruke systemet da, ender du fort opp med å begynne helt på nytt. Dette er spesielt viktig om du er en person som meg, som gjerne jobber på flere fotoprosjekter og i flere mapper samtidig.

Som en metode for å vite hvor du er i redigeringsprosessen, og ikke minst for å finne ut hvilke av dine bilder som er verdt å ta vare på eller verdig hedersplassen over peisen, er fargekoding gull.

Organisering

Den andre tingen jeg bruker veldig mye tid på i Bridge er på å redigere meta-informasjon og nøkkelord (keywords) for filen (File > File Info…). For å komme inn på panelet man kan redigere dette på med hurtigtaster, må man trykke shift+option+command+i på Mac (det er sikkert ikke en så ulik hurtigtast på PC). Jeg vet enda ikke hvordor det må være så kronglete – det vil si at man må trykke hele fire taster – men litt av grunnen er vel at man også kan redigere dette i sidepanelet på Bridge. Jeg liker allikevel helst å hente opp spesialpanelet for dette, da sidepanelet ofte er overbefolket av unødvendig info, samt at skriften på sidepanelet er veldig smått.

Noen felter er ganske åpenbar, som feltet for beskrivelse av bildet (Description). Ellers kan man fylle inn så detaljert info som man bare ønkser. Navn på personer, steder, osv. Kjempegreit å ha med for referanse og i tilfelle man glemmer til neste gang du tar en titt på de der gamle bildene du har i arkivet. Og best av alt, nettsteder som Flickr.com bruker metainformasjonen du lagrer i bildet og legger det automatisk inn for deg.

Man kan også sette inn nøkkelord ved å bruke sidepanelet. Der lagres også nøkkelord automatisk ettersom du oppretter nye. Disse får du så mulighet til å organisere i underkategorier i sidepanelet. Erfaringsmessig fungerer ikke dette fordi det veldig fort blir store mengder forskjellige nøkkelord tilgjengelig, og til slutt bruker man tid på å lete igjennom lister av nøkkelord som man heller kunne brukt på andre ting. Men selvfølgelig er det fint å ha noen mye brukte nøkkelord lett tilgjengelig, dog jeg heller skriver dem fra scratch.

Nøkkelord

Jeg kan egentlig ikke beskrive hvor viktig nøkkelord er. De aller viktigste er selvsagt å få litt info om hvor bildet er tatt, når på døgnet cirka (dag eller natt) og spesielle ting, som hvem eller hva som er med i bildet, samt informasjon om det generelle temaet til bildet. Dette gjør det i sin tur veldig mye enklere å søke opp bildet ditt igjen den dagen du plutselig finner ut at du trenger et bilde fra arkivet ditt med en elg i en solnedgang…

Heldigvis unngår man å skrive mye informasjon om man oppretter maler (templates) for redigering av metainformasjon (under Tools > Create Metadata Template…). Da kan man ta med de mest vanlige og universelle nøkkelordene og ting som kopirettighetsinformasjon (spesielt viktig om du planlegger å eksponere bildet internasjonalt). For eksempel tar jeg nesten alle bildene mine i Oslo, Norge. Derfor har jeg disse to nøkkelordene, samt Norway (alltid greit å ha det på engelsk også), med i standardmalen som jeg stort sett legger inn automatisk ved innlasting av bilder fra kameraet og til Mac-en.

Så, maler for metadata samme med at man kan merke flere bilder samtidig, er gull for å minke tiden bak tastaturet og ikke minst for å øke søkbarhet.

Redigering

Dette skal ikke bli en artikkel om det glimrende tilleggsprogrammet Camera RAW som fint fortjener en egen artikkel, men slik Bridge er lagt opp er det også veldig enkelt å redigere dine bilder. Ganske enkelt ved å velge bildet eller bildene du ønsker å jobbe med og trykke hurtigtastene command+r på Mac, så popper Camera RAW opp og du kan sette i gang. Og ønsker du å redigere det i Photoshop, er det jo bare å dobbeklikke på bildet (noen ganger litt irriterende når man dobbeklikker uten å mene det, men men).

Så, når alt er ferdig vurdert, organisert og redigert, er det bare å ringe de du må ringe og pushe bildet ditt hvor enn du vil ha det.

Break a leg!

* Noe jeg selvsagt ikke kan anbefale. Kjøp heller Canon! Dette er en helt annen diskusjon, jeg vet, men det er hovedsaklig pga. to ting: Bedre linser og bedre high-end kamera. Canon vs. Nikon er definitivt verdt en egen post. Jeg er forresten en gammel Nikon-entusiast, og bruker fortsatt Nikon, men testing og en del lesing har gitt meg en annen oppfatning om hva som er best. Dog det selvfølgelig er Hasselblad jeg egentlig har lyst på.