Den klassiska föreställningen om den fattiga blomsterflickan Eliza som blir en fin dam med rätt uttal tack vare professor Higgins är aldrig fel. Tidsepoken är 1912 i ett myllrande London. Och det lyckades man att gestalta på ett fenomenalt sätt på Oscarsteatern i Stockholm den 5 september 2009.

Dolly var på plats med sin mor och gudmor denna tidiga höstkväll. De hade köpt biljetten redan i mars. Teaterensemblens huvudroller spelades av en härlig Tommy Körberg, en underbar Jan Malmsjö och en imponerande Helene Sjöholm. Scendekor, dans och sång var imponerande av hela ensemblen. Replikerna smattrade i perfekt harmoni och skådespelarna gestaltade alla sina karaktärer med bravur. Föreställningen började klockan halv åtta på kvällen. Och skulle inte avslutas förrän vid 22.30 med entusiastiska applåder.

Dolly med sällskap hade, innan musikalen började, först ätit middag på det nya Clarion hotellet vid Norra Bantorget. Det nybyggda stora glaskomplexet var fräschare än vad hade Dolly föreställt sig. För oftast föredrog Dolly den äldre arkitekturen men ibland behövde ”man” hälsa på i sina motpoler, det vill säga i den modernistiska världen. Dessutom kunde Dollys mamma parkera bilen vid Norra Real. Så det var gångavstånd till både hotellet och Oscars.

Vid 17 tiden var Dolly, hennes gudmor och mor på plats i restaurangen www.aquavitgrillrawbar.com i Clarion Hotell. De blev positivt bemötta av en servitris som ledde dem till ett fönsterbord. Efter ett tag dök två olika servitörer upp som inte alls var lika trevliga som servitrisen. En stank sprit sa Dollys mamma. Den andra hade en besynnerlig humor och slet menyn ur händerna på Dolly. Dolly lyckades ändå beställa Toast Skagen till förrätt (som vanligt). Dolly kunde aldrig få nog av Skagenröra.

Dolly, hennes gudmor och mor passade på att fota varandra innan de skulle äta. Dolly och hennes mamma älskade foton på ett nästan överdrivet sätt. Ja, det hade Dollys far gjort med. Med andra ord så älskade man fotografering i Dollys familj och att ta hand om bilder och bevara möten i album.

Dolly(till höger) med sin gudmor på Aquavitgrillrawbar.

Så småningom kom maten in. Toasten var liten och torr men räkorna var rätt bra. Men det gick inte att jämföra med NK’s delikata Toast Skagen tidigare i veckan tänkte Dolly. Till huvudrätt valde Dolly och hennes gudmor Cesarsallad med kyckling medan Dollys mamma valde lax. Dolly valde till det ett rött vin som var en mix av tre kända druvor. En bättre servitris hade tagit över serveringen vid deras bord, hon var tusen gånger bättre och trevligare. Till efterrätt valde Dollys mor och gudmor en brownie, det vill säga en amerikansk kladdkaka tillsammans med en espresso. Dolly tog bara en espresso eftersom hon tog en förrätt i stället för efterrätt.

När maten var avslutad och efter att alla de senaste historierna var berättade för varandra så skulle de bära av något kvarter bort. Där på Kungsgatan skulle de få avnjuta en oförglömlig föreställning. Dolly tyckte att My Fair Lady denna kväll i Sveriges huvudstad var det bästa hon sett i Sverige.

Jag har under några år besökt Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm och funnit stort nöje i detta. Gruppen, som kan besökas av envar som intresserar sig för frågor som har med Israel och judenheten att göra, håller var tredje fredag i månaden (med undantag för sommarsäsongen) möte med inbjuden föredragshållare. Bland gruppens aktiviteter finns även en årlig bussutfärd i det “judiska Stockholm”, och det är om årets upplaga av denna begivenhet jag tänkte berätta i det här inlägget.

En förutsättning för att en aktivitet av det här slaget skall fungera är att det finns en sakkunnig guide med i bilden, och så är verkligen fallet i detta sammanhang. Han heter David Fischer och är en unik person så tillvida att han 1996 vid Uppsala universitet blev teologie doktor på en avhandling om den judiska församlingen i Stockholm och dess liv. Han blev därmed den förste i Norden som vid en teologisk fakultet behandlade ett icke-kristet, religiöst samfund. David Fischer har bland annat författat den mycket läsvärda boken “Vykort från Det heliga landet” 1840-1940″ (Atlantis, 2003) vilken behandlar de vykort som framställdes av den svenska kristna väckelseförsamling som bildades i Jerusalem 1896 efter invandring från Nås socken i Dalarna.

Det var om denna utvandring Selma Lagerlöf skrev i romanen “Jerusalem”. Fischer visar i sin bok att den svenska Jerusalem-kolonin inte alls hade det så eländigt som Lagerlöf ville låta påskina – den fick en god utkomst genom försäljningen av vykort med hela världen som marknad.

Första anhalten på bussutfärden den 10 maj blev den ortodoxa synagogan Adat Jisrael på Sankt Paulsgatan på Södermalm, som färdigställdes 1918 i en tidigare biograf- och teatersalong och som förvaltas av den judiska Stockholms-gruppering som kan uppvisa den i dag största tillväxten. Stora synagogan i Stockholm, den på Wahrendorfsgatan som är hemvist för den konservativa judiska kommuniteten, har under senare år främst under tillskyndan av rabbinen Morton Narrowe fått en alltmer liberal prägel vilket man trodde skulle garantera en stadig tillväxt. Motsatsen blev dock fallet, och i dag är det alltså den judiska ortodoxin som samlar flest intressenter i huvudstaden; onekligen ett intressant och tankeväckande faktum.

Som bekant brukar judenheten indelas i tre grupperingar – en ortodox, en konservativ och en liberal variant. I dessa sammanhang är det den ortodoxa varianten som står för den egentliga konservatismen, medan den konservativa är i stort liberal och den liberala i hög grad reforminriktad. Hänger ni med? Den konservativa grupperingen med anknytning till synagogan på Wahrendorfsgatan nära Kungsträdgården ville för en tid sedan ha en kvinnlig rabbin från New York, men denna valde slutligen att tacka nej till erbjudandet.

Nobelpristagarinnan Nelly Sachs.

Besöket i den lilla vackra synagogan på Södermalm var en angenäm upplevelse. Därifrån bar det av till Bergsundsstrand 23 på Kungsholmen, en välkänd adress för den litterärt intresserade stockholmaren. Det var här den lilla sköra poetissan Nelly Sachs (1891-1970) bodde under alla år sedan hon anlänt till Stockholm med sin mor från Berlin i samband med krigsutbrottet 1939. Hon tilldelades 1966 Nobelpriset i litteratur tillsammans med israelen Samuel Josef Agnon. Sachs behandlade i sin diktning ofta det hemska som hände under Förintelsen. Nelly Sachs var för övrigt väninna till min hustrus mormor Erna Levy, som själv inte var judinna men gift med en judisk man från Berlin; båda kom till Stockholm medan det ännu var möjligt för personer med judisk anknytning att ta sig ut ur Hitlertyskland.

Innan det var dags för lunch på Kulturhuset ställdes färden till Kungliga Slottet och Gamla stan, som är betydelsefulla för det judiska Stockholm. Det var nämligen på Slottsbacken som den förste juden som tilläts utöva sin religion i Sverige – Aaron Isaac – sammanstrålade med konung Gustaf III och överståthållaren Carl Sparre och fick klartecken från dem båda att stanna kvar i landet och utöva sitt yrke utan att konvertera till kristendomen.

Förste praktiserande juden i Sverige, Aaron Isaac (1730-1817).

Aaron Isaac (1730-1817) var bördig från Treuenbrietzen utanför Berlin. Han utbildade sig till sigillgravör och arbetade en tid i svenska Stralsund i nordligaste Tyskland innan han bestämde sig för att flytta till det egentliga Sverige, där hans yrkeskunskaper var mycket efterfrågade. Efter klartecken från kungen och överståthållaren skickade Isaac efter sin familj och slog sig tillsammans med denna ned i Stockholm. Andra släktingar och trosfränder strömmade till. Omsider hade Isaac lyckats rekrytera de tio vuxna män (minjen) som enligt judisk tradition krävs för att hålla gudstjänst, och den första riktiga synagogan upprättades i en byggnad på Själagårdsgatan i Gamla stan sedan tillstånd härför givits 1779. Denna synagoga tjänade som gudstjänstlokal fram till dess att den kände arkitekten Scholander fick uppdraget att rita den stora synagogan på Wahrendorfsgatan, som var något av ett “skrytbygge” med syftet att manifestera den status som den välbeställda judiska kommuniteten i Stockholm omsider nått. I den ursprungliga synagogans lokaler inrättades därefter en polisstation, men numera huserar där ett känt arkitektkontor.

Förutom Stora synagogan och Adat Jisrael på Söder finns i Stockholm en tredje synagoga, vilken också den är ortodox (bland annat innebärande att män och kvinnor sitter åtskilda). Detta senare Guds hus kallas Adat Jeschurun, är beläget på Riddargatan på Östermalm och har en fascinerande förhistoria. Gudstjänstlokalen fraktades nämligen per båt till Stockholm från Hamburg, där den som genom ett mirakel klarade sig undan Kristallnattens härjningar den 9 november 1938. Det var först när den ankommit till Frihamnen i Stockholm som den förvandlades till kaffeved av nazisympatiserande svenska hamnarbetare! Efter en noggrann restaurering kunde dock synagogan tas i bruk och samlar ännu, 70 år senare, ortodoxt troende judar till gudstjänster och judiska bemärkelsedagar. Adat Jeschurun ingick dock tyvärr inte som utflyktsmål på bussutfärden.

Den judiska invandringen till Sverige har försiggått i vågor. De judar som anlände till Sverige efter pionjären Aaron Isaac blev med tiden i stor utsträckning, genom sitt kunnande och sin driftighet, välbeställda och aktade medborgare och valde i de flesta fall att låta sig assimileras i det svenska samhället. Familjer som Bonnier, Sachs, Hirsch och Josephson är välkända icke minst inom affärs- och förlagsbranscherna.

Under 1870- och 1880-talet kom en ny judisk invandringsvåg till Stockholm och Sverige från Tsarryssland, och det rörde sig om mindre bemedlade judar som flydde undan de pogromer som med jämna mellanrum inträffade i Ryssland och östra Europa. Dessa övervägande ortodoxa  judar sågs inte med särskilt blida ögon av den existerande och väletablerade judenheten, vilken dock frikostigt understödde de nya invandrarna med pengar, bostäder och arbetstillfällen. De nyanländande judarna bosatte sig till övervägande delen på Södermalm och etablerade församlingsgruppen Adat Jisrael, som först höll till två trappor upp i en byggnad på Sankt Paulsgatan 17 innan man etablerade sig i den forna teater- och biografsalongen på nummer 13.

Det kan nämnas att från den sistnämnda församlingsgruppen avknoppades en utbrytargrupp som kallades Beit Jaakov men som också gick under benämningen Scheiderser Schul, vilken småningom kom att återförenas med Adat Jisrael. Orsaken till avknoppningen skall inte ha varit några större religiösa tvisteämnen utan stod snarare att finna i en mindre välfungerande personkemi.

I dag finns inget judereglemente som reglerar svenska judars aktiviteter.

Åter till bussutflyktsdeltagarna, vilka efter lunch fraktades till Kungsholmen för att först ta del av David Fischers lärda föreläsning om den judiske grosshandlaren och byggherren Isaak Hirsch (1843-1917), vilken bland annat uppförde två fastigheter i kvarteret Bodarna på Strandvägen. En del av Hirschs kvarlåtenskap åtgick till att bilda Stiftelsen Isaak Hirschs minne, vilken enligt sina statuter skulle “bereda billiga bostäder åt dem som sett bättre dagar, men ej längre hava råd bekosta hyra.” Hirsch investerade vidare i fastigheter i Sundsvall efter den ödeläggande branden 1888. Det var även den teaterintresserade Hirsch som bekostade uppförandet av Oscarsteatern i Stockholm 1905 (Hirschs främsta intresse vad teatern anbelangar lär, åtminstone enligt Fischer, ha stavats balettflickor).

Isaak Hirsch är för övrigt morfars farbror till de inte helt okända bröderna Per och Olle Wästberg.

På Kungsholmen ligger också två gamla judiska begravningsplatser, som båda var i bruk från slutet av 1700-talet till slutet av 1850-talet. Att det är två begravningsplatser är ett resultat av en splittring inom den ursprungliga judiska församlingen, där ett antal medlemmar var missnöjda med Aaron Isaacs ledarskap och därför anlade en egen begravningsplats i Kronobergsparken. Stoftet efter Aaron Isaac och dennes hustru vilar på den något större begravningsplatsen Aronsberg på Alströmersgatan

Efter Aaron Isaacs ankomst till Sverige utformades under Gustaf IIIs regeringstid 1782 det så kallade Judereglementet, vilket klargjorde vilka näringar som judar skulle tillåtas ägna sig åt och var de skulle få bosätta sig och bilda judiska/mosaiska församlingar. Förutom i Stockholm blev det tillåtet för personer av judiskt ursprung att slå upp sina bopålar i Göteborg och Norrköping; en judisk kommunitet bildades även i Karlskrona. Aaron Isaac gjorde Kronan stora tjänster och utsågs 1788 till arméleverantör i Gustaf IIIs krig mot Ryssland och utnämndes revolutionsåret 1789 till hovleverantör.

Judar hade funnits i Sverige långt innan Aaron Isaac anlände. Således finns dokumenterat att Gustaf Vasa anlitade en judisk läkare, som troligen var den ende utbildade läkare som fanns i vårt land vid denna tid. Så kallade hovjudar fanns även vid exempelvis drottning Christinas och Carl XIs respektive hov. Dessa anställdes emellertid endast därför att de besatt färdigheter som deras förnäma uppdragsgivare var i behov av och tilläts inte praktisera sin religion. Alla judar som ville bo och leva i Sverige förständigades att genom dop övergå till den kristna religionen. Om judisk närvaro vittnar vidare de utsmyckningar av antisemitisk natur som fortfarande kan studeras på Uppsala domkyrka.

Inte heller Aaron Isaac undgick antisemitismen, denna gåtfulla cancersvulst som förgiftat mänsklig samvaro ända sedan Egyptens faraoner använde judarna som slavarbetare. Aaron Isaac skriver i sina till svenska översatta memoarer (originalet var skrivet på västjiddisch dialekt): “Men hur mycket elakt skrevo de inte dagligen i tidningarna mot mig. Och vilka gemenheter tänkte de inte ut mot judarna, som populasen sedan skrek efter mig. På cirka 14 dagar gick jag inte ut på gatan. De skrevo till och med mot konungen och frågade varifrån han fått rättighet att förorena detta heliga land med judar.”

I dag finns tre judiska församlingar på svensk mark - i Stockholm, Göteborg och Malmö; den i Stockholm omfattar dessutom hela Norrland. Antalet judar bosatta i Sverige uppgår enligt doktor Fischer till vid pass 25 000 enligt det traditionella sättet att räkna judiskhet efter moderns släktsida. Judiska församlingen i Stockholm, det vill säga dess liberala/konservativa gren, accepterar sedan några år tillbaka dock även judiskt påbrå från faderssidan, och med det sättet att räkna fördubblas antalet judar till omkring 50 000.

En interiör från den vackra Stora synagogan i Stockholm.

I takt med stigande islamsk invandring och utbredandet av extremnationalistiska och/eller nationalsocialistiska åsikter, detta i förening med demonisering av staten Israel, har dessvärre antisemitismens fula tryne (stundom maskerat med en mer salongsfähig “antisionism”) kommit att fördystra tillvaron för Sveriges judar, detta särskilt i Malmö. Det behövs eldsjälar av typ David Fischer och Betlehemskyrkans Israelsgrupps ledande kraft, Tor Carlid, för att råda bot på detta!

Slutligen ett personligt klargörande. Jag har, mig veterligt åtminstone, inte en droppe judiskt blod i mina svenska ådror. Ända sedan jag 1963 på en skolresa besökte Stora synagogan i Stockholm och i samband därmed på Chinateatern såg teaterpjäsen “Anne Franks dagbok” med Maud Adelsohn i titelrollen, har jag känt varm sympati för Israels och judenhetens sak. Det tackar jag min dåvarande klassföreståndare Lena (Forsberg) Gunnarsson för.

Jag vill också påstå att judendomen ingår som en betydelsefull del i min personligt eklektiska religionskompott.

Musikalartisten Helen Sjöholm har i drygt ett år varit amassadör för Sveriges musik- och kulturskolor och i veckan nu så var hon på besök i Torsby där Torsbys musik- och kulturskola spelade upp en musikal om kroppen. Det var många elever från 7års åldern upp till kanske 11års åldern som såväl sjöng som dansade i aulan.

“Bättre än My fair Lady”, sa Helen Sjöholm till radio P4Värmland. Och det är just My Fair Lady som Helen spelar i Stockholm nu på Oscarsteatern tillsammans med Tommy körberg.

Lyssna på inslaget i P4 >>

Den världsberömda Broadwaysuccén My Fair Lady handlar om den excentriske fonetikprofessorn Henry Higgins, som med sin vän överste Hugh Pickering, slår vad om att han på mycket kort tid kan förvandla den fattiga och obildade blomsterflickan Eliza Doolittle till en fin överklassdam. Detta genom att ersätta hennes ovårdade cockneydialekt med en mer aristokratisk sådan. 

Se Helen Sjöholm, Tommy Körberg och Jan Malmsjö som skapar magi i rollerna som Eliza, Higgins och Doolittle. För regin svarar Tomas Alfredson. Njut av stor orkester och fantastisk ensemble i denna klassiska uppsättning på Oscarsteatern.

De närmsta föreställningarna sker idag, imorgon, Lördag och Söndag.

Go Red!!
Vilken succé det blev! Med tema Mat för Hjärtat ställde våra politiker från olika partier upp – alla rörande eniga om att kvinnors hälsa är viktigt och att vi måste prioritera
vårdfrågan ur olika perspektiv; den unga kvinnan, missbrukarna, ur genusperspektiv och de äldres situation. Allt helt i linje med det vi arbetar för.
Fullt hus på Oscarsteatern i Stockholm, 750 rödklädda kvinnor. Rapporter strömmar in nu från hela landet. Från Sundsvall ringde en jättenöjd Gerda Nielsen in sin rapport om en mycket lyckad dag. Viveka Lärn sms:ade mig att hon gått modell i Göteborg och fått jätteovationer på ett fullsatt Park Aveny. I Malmö var det också fullsatt, i Västerås fanns Solveig Ternström…

Tänk, vilken stämning det blir när så många samlas. Förväntansfulla och nyfikna, glädjen sprider sig, man kan riktigt känna hur temperaturen stiger. Det blir en atmosfär så tät och upprymd att jag faktiskt tänkte på soul- och rockkonserter.
Tänk, så härligt, att bli så inspirerad av Go Red programmet, Ni skulle ha sett när alla kvinnorna böljade fram och åter under Susanne Lanefeldts ledning i dans och discorytmer.
Prinsessan Christina, invigde för fjärde året i rad. Kjerstin Dellert visade rörelser från sin dvd, professor Karin Schenck-Gustafsson och professor Mai-Lis Hellénius talade om rätt kost för hjärtat och kolesterolbehandling och ”Matmamman” Carola Magnusson känd från TV4s ”Matakuten” berättade om sitt sätt att vara klimatsmart när hon serverar mat till 2 000 stockholmselever.

Har olika fetter betydelse för hälsan frågade sig docent Ulf Riserus från Uppsala och Maria Lennernäs, professor i mat och måltidskunskap med beteendevetenskaplig inriktning förklarade sambandet mellan dygnsrytmen, våra matvanor och varför vi inte alltid själva styr över vad och hur vi äter. Mycket intressant, förstås, för alla och inte minst för de många kvinnor som arbetar oregelbundna arbetstider.

De senaste rönen om hjärtmat är ju viktigt eftersom hjärtsjukdomar är det som majoriteten, kvinnor som män, dör av efter 50 års åldern.
I hela landet avslutades Go Red i 12 städer med modevisningar i rött! Vi hade även lyckan att ha Lill Lindfors som sjöng och underhöll med sin dotter Petronella. Något som inte sker alltför ofta.
Det blev en oförgömlig Kvinnodag! Återkommer med fler rapporter från alla städer som hade Go Red. Publiken köpte pins, nålar, böcker, kalendrar och bjöd även på den
härliga jättefåtöljen med plats för två, Love Seat, vi hade fått. Slutbudet hamnade på 10 000 kronor som går direkt till forskning på kvinnohjärtat. Mer sådant!

TACK TILL ALLA FANTSTISKA KONTAKTKVINNOR, ALLA PÅ VÅRT KONTOR, ALLA FRIVILLIGA OCH INTE MINST MARIE MIAN , som idag är i Östersund med Go Ged.
1.6 och 2.6 arbetar vidare med att stödja Kvinno hjärtat. Köp fler nålar , pins, den lilla klänningen i rött!!

Professorerna Mai-Lis Hellenius och Karin Schenck-Gustafsson med Alexandra

800 kvinnor gör japansk energimassage!

Gunilla Pontén, årets KTH-stipendiat och modeskapare som påpekade att hjärtat också är lila.

Susanne Lanefelt fick oss att knipa i takt med BWOs musik!

Lill Lindfors gjorde ett av få uppträdande med dottern Pertonella Wester.

Dagen avslutades med en strålande modevisning i rött, signerad Birgitta Stubbing.

Den världsberömda musikalen My Fair Lady är äntligen tillbaka i Stockholm. Spelas på Oscarsteatern i vår.

Det finns människor som verkligen kan inspirera. Som verkligen kan röra upp känslor i en. En sådan människa tycker jag att den pianospelande kvinnan i tv-programmet talang från i fredags var.

Hon kommer ursprungligen från Kazakstan. Fick fly därifrån till Ryssland. I dag är hon någonstans i medelåldern och hon jobbar som barnflicka i Sverige. Hon pratar inte så mycket svenska men hennes arbetsgivare, föräldrarna i familjen, berättade att hon hade haft en sådan där uppväxt som en medelsvensson som jag inte ens kan tänka mig. Hon har fått flytt undan hemskheter i världen och lämnat allt hon har i livet. Bara för att komma till Sverige och jobba som barnflicka i sin medelålder.

När hon satte sig vid pianot hade jag inga stora förväntningar. Jag var övertygad om att hon var skicklig eftersom hennes hejarklack öste så otroligt fina ord över henne, men ärligt, det finns många som är bra på att spela piano. Eller många som är tekniskt skickliga i alla fall. Så började hon spela. Kårarna bara pirade över kroppen och jag blev alldeles tårögd. Det finns människor som kan ta alla sina känslor, lägga dem i sin hand, och överföra dem till något fantastiskt. Detta kunde denna kvinna. Hon fullkommligen öste ur sig allt hon upplevt genom pianot. Det var helt underbart. Och det är få människor som har gåvan att kunna spela med sådan lidelse. Det är bra. Det är talang!

Och för mig blir hennes historia en berättelse om allt som har en mening. Hon har gått igenom alla dessa hemskheter i sitt liv, lidit och slitit, för att hon skulle komma till Sverige, just nu, till just denna familjen. Just de hade ett piano i sitt hem där hon kunde visa sin talang. Just de var den där fina typen av människor som ville henne så väl. Just nu fanns programmet talang i Sverige. Just nu fick hon sin chans, sin dröm uppfylld. Jag tror det var på Oscarsteatern detta hände och alla i salen stod upp och applåderade. Soff-i-Propp grät för att hon var så rörd. Och det gjorde jag med.

Detta är mitt bevis för att det finns en mening med allt här i livet. Jag som absolut inte tror på Gud får en känsla av att det verkligen finns någon där. Någon som sätter oss på de värsta prövningarna för att se om vi vågar tro på att allt löser sig till det bästa till slut i alla fall. För att se om vi vågar hoppas på att det finns en mening med allt, hur mörkt och hemskt det än kan se ut just nu. 

Jag har ett motto i livet som jag ofta använder mig av. “Det finns de som har det värre”. Det kan man säga om allt, brukar man svara när jag säger detta, och det är sant. Jag vill inte förringa det som sker just dig, eller dig. Jag vill inte säga att det inte är tragiskt och hemskt det som händer dig, men jag vill säga att du måste resa dig ur det och göra det bästa av situationen. Du måste hålla ryggen rak och inte låta hemska saker ta det bästa ur dig. För då blir dett bara värre. Säg att det löser sig, välj att se det positiva i det, bestäm dig för att det var lika bra, för nu kan det bara bli bättre.  Jag är övertygad om att vi går igenom dessa prövningar för att vi ska få något bättre tillbaka.

Sedan tror jag också att alla prövningar gör oss ödmjuka, och om inte annat är det värt att gå igenom dem bara därför!