Gemensamt för dessa aktioner är att de stöds av svenska staten

UNDER MIN TID på Chalmers Tekniska Högskola försökte jag förmedla affärer mellan Israel och Sverige. Jag kommer ihåg att en av mina bekanta jobbade på AGA som tillverkade barnkuvöser. En produkt som används för att skydda nyfödda barn som inte klarar sig utan specialistvård. AGA-produkten bedömdes i Israel som en bra produkt som skulle hjälpa till att rädda nyföddas liv och den israeliska sjukvården ville då importera produkten från Sverige.

Min vän som arbetade inom AGA var mycket glad för dessa relationer och möjligheter att sälja sjukvårdsprodukter i Israel. Trots detta fick vi besked från företagsledningen att de inte kan sälja till Israel. I de affärskontrakt som de hade med ett flertal arabiska länder som köpte AGA-produkter stod ett inskrivet förbud att exportera till Israel. Det var den arabiska bojkotten mot Israel som var styrande för många svenska företag, vilka alltså bojkottade Israel trots att den officiella svenska politiken förbjöd detta.

Man förväntar sig att hjälporganisationer som t.ex. Rädda Barnen eller Diakonia som påstår sug verka för mänskliga rättigheter skulle protestera mot dessa företag som vägrar att sälja sjukvårdsutrustning till Israel. Svenska kyrkan skulle tala om brott mot folkrätt. Men icke ett enda ord hördes från dessa organisationer. Trettio år senare finner man starka band mellan dessa organisationer och antiisraeliska rörelser. Rädda barnen ordnar en stödkonsert ihop med Palestinagrupperna. Diakonia ger ut en affisch där de påstår att de befinner sig på Människornas sida, d.v.s. palestinierna med antydan att israelerna finns på den motsatta sidan av mänsklighet.

I morse samverkade alla dessa antiisraeliska krafter ihop med del av massmedia när de avslöjade att ett svenskt företag som köpte en framgångsrik israelisk med verksamhet i en bosättning på Västbanken. Folkrättsexperten Ove Brink säger att detta inte är brott mot folkrätten men brott mot folkrättens anda. Ett nytt begrepp som inte finns i några läroböcker.

Självklart kan man diskutera om sådana verksamheter i ockuperat område motverkar eller befrämjar freden. Men när hela kampanjen bedrivs av ökända israelkritiker luktar det illa om aktionen. En  välkänd israelkritiker påstår att journalistik får vara partisk; Cecilia Uddén säger: ”Ja, självklart hade jag fått tips om detta från Diakonia,” och ”ockupation är ockupation är ockupation. Bosättningar på ockuperad mark är illegala – även om det pågår förhandlingar om marken – till dess att en överenskommelse upprättats.” Jag kan inte påminna mig att Cecilia har sagt något gott ord om Israel. Att agera ensidigt mot Israel främjar inte freden.

I själva verket kommer en eventuell flyttning av den omtalade fabriken in till Israel att kosta en hel del och detta betyder att ett svenskt företag investerar ytterligare stora pengar i Israel, vilket är mycket välkommen. Vill man se frågan med andra ögon, så kan man tacka Diakonia för att de verkar för nya svenska investeringar i Israel.

Oded Meiri ::

Hizbollah och araberna struntar i folkrätten utan anmärkningar från Sverige

Intressant är att anklagelser i svenska massmedia och av folkrättexperten Ove Brink om brott mot folkrätten gäller bara när det gäller Israel. När araberna inte följer besluten av FN: s säkerhetsråd så nämns inte detta i massmedia. Utrikesministern som ofta hänvisar till folkrätten är helt tyst när det gäller händelserna i Libanon. Som bekant är finns det en stark terrororganisation med namnet Hizbollah i Libanon.

Organisationen stämplades som terrorgrupp av FN, USA och EU. Iran och Syrien finansierar Hizbollah och utrustar dem med vapen. Idag har Hizbollah starkare militär makt än den libanesiska armén. Efter andra Libanonkriget fattade FN: s säkerhetsråd ett beslut som förpliktigar Israel att retirera till 1967 års gränser. FN satte in en fredbevarande styrka med franskt befäl som skall förhindra Hizbollah att etablera sig norr om Litanifloden. Samtidigt skulle Hizbollah avväpnas och förbudet att leverera vapen till dem skall gälla. Beslutet fattades enligt FN:stadgans kapitel 6f som förpliktigar FN-medlemmarna att efterfölja fattade beslut. Beslut om avväpning och förbud att leverera vapen negligeras av Hizbollah, Iran, Syrien och de fredsbevarande FN-styrkorna.

Så länge Hizbollah terroriserade civilbefolkningen i Israel fanns det viss acceptans hos många svenska sympatisörer. Medlemmar från Palestinagrupperna i Varberg besökte Libanon och träffade Hizbollahs ”karismatiske” ledare. Israels motaktioner mot Hizbollahs terror kritiserades av de flesta i svensk massmedia.

Nu har Hizbollah visat att de kan terrorisera även sina ”arabiska bröder”. Med brutal vapenmakt tog de över större del av Beirut och mördade ca 80 personer. Trots att de trakasserade den libanesiska regeringen – som i programmet ”Konflikt” i SR P1 kallades ”USA:s stödregering” – vilken av förra svenska regeringen beviljades massor av stöd i en av Sverige organiserad givarekonferens i Stockholm har massmedia inte ifrågasatt den uppgörelse som araberna uppnådde och som ger Hizbollah vettorätt i regeringsställning.

Terroristerna fick behålla sina vapen och nya vapenleveranser från Iran och Syrien fortsätter.

Svenska massmedia beskyller inte araberna för brott mot folkrätten. Cecilia Uddén, SR P1, som var så flitigt antiisraelisk i samband med firandet av Israel 60 år nämnde inte folkrätten när hon pratade om situationen i Libanon.

Per Gudmundson skriver i dagens SvD ledare om Hizbollahs maktmissbruk. På en mejlfråga Varför Israel – och inte Hizbollah – beskylls för att inte följa folkrätten svarar Gudmundson: ”Därför att man ser bedömer Israel med en annan måttstock, är mitt sorgsna men troligen korrekta svar”.

Situationen i Libanon är farlig. Fortsatt beväpning av Hizbollah kan orsaka nya terrorattacker mot Israel och därmed nytt krig. Det vet Carl Bildt. Vi hoppas att han jobbar inom EU för att tillämpning av folkrätten skall gälla även araberna.

Oded Meiri
FiM