I torsdagsfoto denna vecka visar jag upp denna bild.
Det alldeles ensamma trädet står där med sin vackra nakenhet i vinterkylan.

Övergiven och trasig. Men dock: tak över huvudet.

Detta är en bild från ett sanatorie här i Sverige, verkar kanske inte så kusligt på bild, men jag kan lova att hjärtat slog i 190. Fantasin skenade iväg och man “såg” konstiga saker överallt. Eftersom jag är kolossalt mörkrädd och tror på saker från “andra sidan” så får jag en sjuk kick av att besöka sådana här platser.

Fler kusligheter hittar ni HÄR!

Vaknade i morse och regnet öste ner ( rena bluesmeningen ) Och tog det då lugnt med ett par koppar kaffe, samt läste lite fotobloggar. Och när jag läste Malin Hellesös blogg så fick jag ju ett tips. Och eftersom jag ändå hade vägarna förbi Tranemo idag, så tog jag en avstickare förbi Nittorp för att se om jag kunde hitta det övergivna huset.

Och det gjorde jag. Fast jag fotade det på ett annat sätt. Och eftersom det bara var ett snabbt besök, så ska jag återvända vid tillfälle. När det är lite roligar väder alltså

Det såg rätt ensamt ut där det stog.

Del av Uddevallavarvet, anno 2009

Denna rosthög hittade jag ute i skogen hemma vid. Vacker tycker jag.
På något vis kan jag inte tycka den är ful där den ligger, ett med naturen.

Fler trissar hittar ni HÄR!

Hittade det här stället när jag åkte runt på skogarna. Torpet bär namnet Västerfallet men det är inte att förväxla med Västerfallet på Nås finnmark. Det är en fin och ganska stor gård som ligger högt över Nås Närsen. Det här ligger en bit in i skogen mellan Lövsjön och Flen, ser ut som det använts som fritidsställe men fick känslan av att det var ett tag sedan.

Musfälla är väl ett verktyg, dock inte för mössen.

När nätterna blir långa och kölden sätter in
Tar mamma mus och samlar hela barnaskaran sin
Hon visar sen på fällan ni aktar er för den
Så får vi allesammans fira jul igen.

Fler farliga saker hittar ni kanske HÄR!

En bild från Gubben I Skogen.

Fler trasiga saker finner ni HÄR!

Ett ställe jag ofta återvänder till är den gamla bilskroten utanför Ryd här i Småland, och som numera är ett mycket välbesökt och välkänt ställe inte bara bland bilnostalgiker och fotografer. Att gamla rostiga bilvrak som är på god väg att återvända till sitt naturliga tillstånd kan ha en sådan dragningskraft är lite roligt men också spännande. Här möter man ofta besökare både från Danmark och Tyskland som med leende på läpparna strövar runt bland bilskeletten å minns tillbaka på sina barndoms bilmodeller kanske. Eller som jag bara fascineras av mötet mellan naturens krafter och det av människan tillverkat, för i slutet så tar alltid naturen tillbaka det som rättmätigt är sitt.

Och varför jag tycker det är så mycket roligare att fotografera bilvrak istället för nypolerade och skinande blanka moderna bilar har jag dessvärre inte en aning om. Men ett besök här vill jag gärna ordinera alla.

(Alla bilder från Kyrkö Mosse, Småland – 2009)

Genom MITT fönster lyser idag i alla fall solen. Underbart skönt att få återse den igen.
Det är inte klokt så saknad den varit, förstår inte hur man kan klaga på värmen när vi har den så pass kort tid i vårt land.
Snart börjar min semester och då hoppas jag den kommer tillbaka på riktigt igen. Ihållande sol, ihållande värme, och ihållande lycka , i alla fall för mej…

När jag igår kväll gick in på min vän Herr Hoffs blogg såg jag att han hade lagt ut nästan samma bild som jag suttit och redigerat på morgonen. Tänkte nämligen också lägga den i min blogg. Det var kusligt att ha suttit själv och redigerat den och se den på en annan blogg. Konstigt att tänka på samma bild sådär bara, tänk så många tusen bilder man har att välja mellan och så blir det samma. Och samma tanke kring bilden hade vi med. Måste vara någon mening med denna slump…

Det var ett spännande besök, ganska kusligt på nåt vis att gå omkring i dessa ödsliga stora lokaler. Då jag är en stor skräckfilmsälskare så skenade väl fantasin och rädslan i väg en smula… Tur jag hade min trygga vän med mej.
Eventuella zombies och levande döda hade vi nog kunnat knacka ner, då våra kameror är utrustade med batterigrepp, som nog kan ge lite extra tryck om en strid hade uppkommit.

Säger man La Strada tänker den inbitne filmfanatikern på Fellinis gamla mästerverk med sitt vida kända ledmotiv och hela faderullan. De som vuxit upp i Lund och är gamla nog att odla en mustasch vet bättre. Strax utanför Östra Torn och lika strax utanför Norra Fäladen finns det här slitna gamla vandrarhemmet där fler än en till åren kommen gubbe suttit i morgonsolen och blickat ut över den fina gamla åkermarken. Även om det finns gott om spår från den gamla storhetstiden liknar det numera mest en ruin. Renovering skulle kräva stora pengar, möjligtvis med undantag för den gamla skollokalen (som också inhyst Kooputveckling mer nyligen) som alltjämt är i gott skick. Mer sannolikt kommer kommunen snart med grävskoporna. Marken är eftertraktad, är det inte i vägen för Max IV så är det antagligen i vägen för ESS.

La Strada var längre bak i tiden en restaurang och ett populärt dansställe. Vägen utanför trafikerades flitigt fram till början av 90-talet då man äntligen kunde avstyra trafiken från den hårt trafikerade Odarslövsvägen. Ett tydligt bevis på hur annorlunda saker och ting var på den tiden är att det då fanns två Gulf-mackar precis intill La Strada, varav en nu sadlat om till att sälja begagnade bilar.

Som vandrarhem borde det egentligen inte ha fungerat, så fel som det låg kontra hur folk färdades. Men Lunds socialförvaltning och även Universitet var flitiga kunder. De förstnämnda valde att placera missbrukare på området och de senare med utbytesstudenter. Möjligen levde och festade de alla i harmoni.

Jag och flickvännen min bestämde oss för att sova där en natt och det var kallt som dödsfan ungefär, men ganska spännande och garanterat… ovanligt. Morgonen därpå gottade vi oss i solen på den lummiga baksidan och satte i oss en frukost knappt värdig epitetet. Vi kan stolt konstatera att vi hann sova på detta underliga, mystiska och vackra ställe innan det var för sent. Lite fräckt ändå.

Island, Gerður – 2009

När upphör ett hus att vara ett hus?
Var går gränsen mellan boning och ruckel - när första rutan är inslagen?
Var går gränsen mellan brädhög och byggnad – när sista väggen är fallen?
Var går gränsen mellan svunnen tid och samtid – i den stund närvaron är bruten?

Sitter och kan inte sova, tusen tankar, sånger, sorger, massa saknad och massa kärlek… det är nog för att hålla en vaken ett jävla tag. Och inte finns det nåt på tv heller… sitter och “titta” (lyssnar) på en radiokanal och zappar mellan “schlager-” och “svenskt”-katergorin… just nu rullar Caroline af Ugglas “Snälla snälla”. Jag tycker om den. Faktiskt.

Shit alltså, jag sprängs snart. Min hals är så sjuk, och jag får panik på alla sånger jag vill, men inte kan sjunga just nu. Den är en abstinens som inte går att beskriva! Och jag som upptäckt så mycket nytt det sista i sångväg som jag vill utforska och utveckla! Jag har inte tid att vara sjuk, det finns så mycket att sjunga! Städade förut med mamma och vi lyssnade på Cats… tjena, prova att lyssna på den utan att sjunga med… mamma fick dra skräckexempel på artister som förlorat sina sångröster för att jag skulle hålla tyst. Och knappt då gick det…

Usch, alla dessa tankar på tal om mamma… härom dagen när vi skulle äta så började hon gråta, och jag frågade vad det var… “det är faktiskt du”. Jävlar vad det skar. Återigen, jag gör inte tillräckligt, visar inte min uppskattning, jag bör inte stänga in mig på mitt rum så mycket. Yes, tack, där rök min sista bundsförvant. Under alla dessa år när Hasse varit på mig har jag ändå alltid haft mamma, men nu har jag tydligen inte henne heller… Det känns inte så i alla fall. Hon fattar inte. Det låter sjukt klyschigt, men hon fattar verkligen inte. Hon förstår inte känslan jag ständigt bär på, att det inte finns någonting jag klarar av. Att jag inte vill ha det där jävla sommarjobbet för att jag inte kommer klara det. Att jag inte vill vara med dom, för att han är där. Att jag inte duger för att jag bara drömmer och fantiserar hela tiden, skapar mig egna världar att fly till så fort jag kan. Ja, men ser du ett mönster? Jag kanske lever i mina världar och tv-serier av en anledning? Jo, för jag skapar trygghet i musikalerna, i tv-serierna och i mina fantasier. Trygghet som inte finns någonstans. Här hemma kan man ju tydligen inte vara trygg, för man vet aldrig när man får ett hugg i ryggen. Man trodde allt var bra, att man dög. Men nej. Varför skulle man duga?

Fy vad jag hatar det här… Jo, förresten. Det finns trygghet. I människor. Och de här människorna saknar jag något otroligt just nu. Synd att man skall få breakdowns mitt i natten, annars kunde man ju kanske ringt dom, bara säga hej…
Åh vad jag vill ha en storasyster… Eller det behöver inte ens vara en storasyster. Bara någon, lite äldre, som alltid fanns där. Till och med mitt i natten. Någon som tröstade, kramade, som man kunde prata om allt med.

Usch, näe, nu får det vara nog.

Godnatt.

Ett par bilder till från gårdagens promenad. Mellan Arkhyttan och Lövåsen ligger ett gammalt torp lite vid sidan av vägen. Jag har fler bilder härifrån och hela tiden förfaller det lite mer, bit för bit.

Sista fredagen i april och vi tackar Västmanländskan för alla fredagsteman. Jag måste dock säga att dagens är det svåraste: Övergivet.

Det närmaste jag kan komma på det här temat är att jag minns när jag var yngre och vi hade ett sommarställe utanför Ulricehamn. Det fanns en övergiven och tom lada på en tomt där vi (min kompis och jag) alltid höll till och fnissade. Det fanns fortfarande hö kvar och vi gick där och fantiserade om hur det hade sett ut och att vi bodde där. Att det kunde finnas djur kvar hade vi inte en tanke på – vilket var tur för då hade vi nog aldrig satt våran fot därinne. En dag när vi hoppade i höet och sprang runt som vanligt så hittade vi ett skelett/död mus och så var det roliga slut. Vi skrek och rusade därifrån. Vi som hade haft så himla kul – tyckte efter det att den ladan var hur äcklig som helst. Haha..

Jag önskar er alla en trevlig fredag och vill ni läsa fler bloggar som funderar runt temat övergivet så spana under länken till höger: Fredagstema. Idag hoppar min partner-in-crime på också Curieux, så jag lägger till henne. Är det någon mer som vill vara med eller om jag har missat någon blogg så hojta till så lägger jag till dig direkt .

I Amsterdam är det inte ovanligt att människor ockuperar övergivna hus. Något vi kanske borde utnyttja även här i Sverige nu när tiderna är så dåliga.

Shirley Clamp’s låt “Aldrig” började just snurra i huvudet. Ännu en såndär underbar låt som man kan plocka fram känslorna till. Oftast gråt, även i detta fallet. Så det är lite deppigt. Och jag som garvat hela dagen och spelat cool och oberörd. Och det är just det… spelat. Spelat så bra att jag lurade mig själv, en stund. Tills jag berättade hur det var för någon. Då brast något. När jag kom tillbaka till skolan kollapsade jag i korridoren och grät och grät. Stod utanför lärarnas dörr en timme och hulkade, men vågade inte gå in. Ville bara säga några ord:

Jag orkar inte längre

Men jag ringde till Lenas mobil istället. Hon svarade inte, men jag tänkte att hon skulle ringa upp senare. Det gjorde hon, när jag satt på bussen och äntligen samlat mig. Efter samtalet började det rinna igen. Men hon lyssnade och tröstade. Jag tycker mycket om henne. Mycket.

Men vad faaaan???!!!! Såg just på tv att de spelat in “Bröderna Lejonhjärta”, alltså musikallåtarna, men med Pernilla & Benjamin Wahlgren och Niklas Andersson??????? Meh! Den musikalen tillhör Alexander, Hanna och Annica!!!! Niklas i all ära, men… Åh… tröttsamt! Jaja, TACK för att den spelats in iaf, bättre än inget.

Ja, kom ju helt bort från ämnet, men det var väl lika bra. Känner mig hur som helst hopplöst ensam.

Godkväll.

Kajsa

Hmm… Fram till teatern så var dagen bra, liksom slätstruken. På teatern fick vi som har Anders som handledare tillbaka våra loggböcker. Min var för mycket som en dagbok, surprise, men det gör inget, jag fattade hur jag skulle skriva för att göra det mer som dom vill ha det. Det var det en av oss som inte fattade, och ställde därmed till en jättescen… Jag blir ju så himla rädd när folk blir upprörda och höjer rösterna, men jag rabblade namnen på folk som betyder extra mycket för mig, som ett mantra, så det gick ganska bra.

Klassrådet. Elevtiden. Whatever you want to call it. Lesson from… nåt fult. Jag hatar det verkligen. Och jag hatar att bli ignorerad. Jag hatar att bli behandlad som luft. Jag skiter i vad folk säger, om de vill att jag skall vara med. Jag vill inte vara med. För jag tänker inte vika mig. Tänker inte ändra åsikt eller böja mig bara för att bli accepterad, eller spela teater bara för att få vara med. Jag vill vara mig själv. Tyck om mig som jag är, eller strunta i det. Jag vill inte med till London. Så. Basta. Hoppas Ryanair går med på att avboka, det var ju så nyligen bokningen gjordes. Håll tummarna.

Tack gode Gud för musiken. Lyssnar nu på “Som en himmel”, en låt som betyder så otroligt mycket för mig. Den tröstar, glädjer, lugnar… det som behövs i stunden liksom. Just nu tröstar. Det är som att någon håller mig i sin famn och sjunger de vackra orden alldeles nära mina öron. Tröstar. Kramar. Älskar mig.

Det har dock funnits roliga grejer med denna dagen med, det var inte bara bagg. Jag fick se dig äta semla. Det var kul ^^ Och jag fick många skratt med Bide och Josefin. Och jag hade ett väldigt skönt samtal med Miriam och en annan Josefin. Tack för allt det.

Nu skall jag duscha och stryka, osv. Eller nej, inte stryka. Jag tar nog klänningen imorgon istället.

Jösses, katten är hysteriskt busig. Kastar sig upp i soffan, tar sats, svänger på svansen ett par gånger, kastar sig ur soffan och drar ett race runt huset… Kul att nån har roligt ^^

Godkväll!

Kajsa

Grattis på födelsedagen, älskade mamma! Jag längtar tills på lördag <3

Hej…

Eller nåt… fy vad jag är konstig, på bussen hem garvade jag nästan sönder mig åt ingenting tillsammans med Louise, sen blev jag äcklad av mig själv och nu sitter jag här och är superdepp… Vad hände?

Jo, förresten. Jag vet vad som hände. Och det är verkligen patetiskt, om man ser på det utifrån, men för mig är det inte det. Jag frågade. Hon svarade. Svaret blev inte det jag ville, även om jag hade det på känn. Och jag blir heldeppig. Det har hänt förut. Fånigt.

“Har du tid?”
“Nä, är helt uppbokad”
“Okej”

Och det är inte okej för mig, nej, för jag är så oerhört självisk, men självklart fattar jag att hon inte kan ha tid för mina problem hela tiden, SJÄLVKLART! Det är bara nån fånig rektion inom mig som blir. Jaja, jag har gjort framsteg, jag började inte gråta den här gången! Heja mig! (Shit vad dum jag känner mig xD)

Blä, måste skriva av mig en grej.
I morse när jag bytte buss såg jag till min förskräckelse att Kenneth inte satt på vår vanliga plats, och jag letade febrilt efter ett ledigt säte (bussen var ovanligt full). Såg ett ledigt längst fram bredvid en gubbe och frågade om jag fick sätta mig. Han gjorde en inbjudande gest, så jag satte mig och började plocka upp min Ipod. Då kände jag till min förfäran att han luktade starkt av alkohol, och ni som känner mig vet hur jobbigt jag tycker sånt är. Han började prata med mig och säkerhetsbälten och Ipod:ar, jag svarade svalt men artigt, och sa sen “nu tänker jag sova” och så blundade jag. Då lägger han sin stora iskalla näve på min hand och säger “jag har så kalla händer, får jag hålla dig i handen och värma mig?”
Jag trodde på allvar att jag skulle trilla ner på golvet och dö! Jag blev helt chockad, men drog åt mig handen och sa “nej” bestämt men liksom inte argt. Jag kände mig så äcklig efter det. Och så fruktansvärt rädd! Egentligen utan anledning, eftersom bussen var full med mina “bussvänner”, så det var ju ingen risk för något… ja, mer liksom. Men herrejösses vad upprörd jag kände mig!
När vi väl var framme så sprang jag av bussen och rusade in på terminalen och in på toaletterna. Där gömde jag mig ett tag, sen köpte jag mig en stor Mocha latte och satte mig och läste. Fy vilken start på dagen!

Käre jösses, jag måste verkligen värma min mat nu, tror att jag kommer bli mycket gladare då.

Bye for now!

Kajsa

Passerar här ibland, oftast på väg till eller från Ludvika finnmark.

Vid Grangärde Ångsåg.

Men allvarligt talat, vad är det som händer?
Vaknar upp, glad, pigg, lust att ta itu med talet. Här sitter man nu ett antal timmar senare och är hur jävla low som helst. Försöker identifiera varför jag känner som jag gör. Tänker på drömmen jag hade i natt, kommer in på kattungarna. Börjar gråta. Tänker på folk jag saknar. Saknar mer, måste sätta “Till en ängel” på repeat för att få lite tröst.

Har skrivit klart talet men är inte alls nöjd, men jag tror jag skall låta det ligga till imorgon och bearbeta mer då. Kajsa, du har varit jätteduktig som skrivit talet, bra jobbat!
Så, så det är inte det som är fel, att jag inte gjort något nyttigt alltså.
Kan det vara att jag vill att mina böcker skall komma som jag beställt? Näe, så himla mycket längtar jag inte efter dem. Kan det vara så att jag tyckte slutet på “Kaskeloternas sång” var så himla dåligt!? Ja, det är nog en orsak. Ja, jag känner att det är det, hela boken var så ledsam i slutet, såklart att det sänkte mig något oerhört.
Förut tänkte jag att jag skulle sjunga lite “Memory” så jag kan den bra till nästa sånglektion. Men jag har inte lust… det är helt sjukt, jag har inte lust att sjunga… det tar verkligen emot när jag tänker på det. Blä. Och inte vill jag se på film heller. Men vad i hellapella är detta?! Inte ens sova vill jag, och då är det illa! Det brukar alltid funka när jag är låg. Kanske skall lyssna lite på Mia…? Ja, det tror jag, hon får mig alltid att skratta.

Bye for now.
Kajsa

Fick nåt slags… breakdown idag efter lunch. Kallsvettades, fick ont i magen, blev trött som ett svin, yr, ont i huvudet. Lade mig på golvet men Lou följde mig till vilorummet. Jag somnade som en sten, vaknade till då och då och frös, trots fleece-filt. Sov tills Lou knackade på dörren och sa att sång C just skulle börja, så jag kravlade mig upp ur mitt (då) varma bo. Led mig igenom lektionen, alldeles för hög nivå för mina nysovna öron och mitt sprängande huvud. När det blev för långrandigt läste jag “Kaskeloternas sång” och glömde bort var jag var. Jag simmade bredvid valarna och kände deras lycka över att simma, dyka och hoppa.

Hade ett fint samtal på bussen, kul att vi kunde dela tankar och känslor med varandra, C.

När jag kom hem började jag baka kakor och samtidigt som jag lyssnade på “Så Dumt!” och Mias röst fick mig att bli lite gladare. Hon läser så bra, jag skrattar när hon svär och betonar olika saker. Underbara människa.

Denna melankoli som drabbat mig måste vara saknad. Jag är inte skapad för att leva själv, jag behöver min mamma bredvid mig. Jag går runt i något slags vakuum, bubbla, är inte alls med på vad som händer runt omkring. Vill hänga med, men något har stängt av. Underligt. Shirley Clamp’s låt “Ensam” började just ljuda i mitt huvud.

Bye for now

Kajsa