I dag hörde vi på P1:

Ceci est un test

Gwenna Lorenz

Sprites in a Clearing – Chapter 2, part 1

“Yo sis’! You know what this equation is?!” The sound of Claire’s sister boomed through the hall and into Claire’s already aching head. She lay in her bed, covered up to her neck by her covers, and had a heating pad on her stomach. She had gotten few hours of sleep in the past three days, and dark circles hung from her eyes. Although it was decided that she should stay in bed as much as possible by her parents, it solved very little of every problem Claire had. She had nightmare’s now, fiendishly realistic ones that one could feel.

“Probably, do you want to show me?” Her soft voice sounded weaker than usual from last night’s thunderstorm of cries. She had never screamed into her pillow so much in her life. A knock came at the door before it opened quickly. Claire’s sister, Grace, walked in. She fit her name perfectly, as she never tripped or fell, much unlike her clumsy little sister.  She walked smoothly over to Claire.

“Alright, you see this? This is the part I’m confused on.” Claire sat up in her bed as her sister crawled in beside her. Claire looked down at the problem wearily as she picked up the pen that Grace held and began to solve the equation with ease. Writing down the steps needed so that Grace could do it for herself down at the bottom, she handed back the pen with a weak gesture of kindness. Grace looked to her with concern etched into her face. “Are you alright?”

Claire nodded as she sank back into the bed, Grace crawling out of the warm covers to get off. “I’ve just been getting these terrible headaches lately, I don’t know why.” Grace seemed hesitant to leave as she hovered over the edge of the bed. It was true as well, as migraines came in her every waking moment.

“Well, if you need anything, don’t be afraid to call. I don’t have camp until next Wednesday. We don’t want our little smarty pants gettin’ worse now do we?” She placed a hand tenderly on Claire’s. She squeezed it before dropping it and marching out of the room, shutting the door softly behind her. Claire winced as she hissed in a breath, held it, then let it go. Tears still brimmed at her eyes as the calming technique she learned at her brother’s anger management classes didn’t work. She had never had to use them for much anything, but nowadays she did as much as she could to stop crying, as it only made the pain worse.

“Why me? She whispered, hearing a knock on the door downstairs and a few hoots of happiness from her family. Gulping down a cry of help, she tightened her grip on the covers, pulling them up to incase her head. It was a futile attempt to block out the harassing voices that screamed in her head. Her cries were of no importance to them.

“Grams, what are you doing here? It’s not even Christmas yet!” Michael exclaimed, grinning happily down to his great grandmother. Grace came galloping down the stairs, only pausing shortly to hug her Grammy. Michael took the bags from her hands, realizing they were birthday presents. “Oh, so you’re here for Claire’s birthday?”

“Why yes I am. She’s going to be excited about what I got her, I just know it. Where is she, by the way? How’s she doing? Well, I hope. Any migraines?” Grammy was a short lady, old with wrinkles lining her tan skin. White hair had stopped being dyed long ago, and was crispy and crinkly, almost frayed at the edges. She disliked idle chatter, and often just got straight to the point in conversations. Grace spoke this time, her knowing more about Claire’s situation that Michael did.

“Well, she’s been having them lately, seems like they started a couple days ago. Right after her birthday, in fact. She hasn’t gotten any sleep, poor girl.” Grammy nodded, and a look of sorrow filled her face. She sent a drifting looking up the stairs, and managed a nod before marching into the living room. Grace followed her in, making sure to give her a nice place to sit while Michael leaned against the door frame.

“Michael, be a dear and go get your mother. Father too, if possible. Heavens knows how hard he works, so don’t disturb him if he is. Grace, go get some tea please. I’d like sugar and lemon.” Both of them nodded, going to do as they were asked. Grammy sat on the couch, folding her hands in her lap as she waited patiently. Soon her grand daughter and son-in-law entered the room, her great grandson walking in behind them. Both Mary, the granddaughter, and Joshua, the husband, sat on the loveseat opposing the couch she sat on, and Michael chose the armchair on Grammy’s right.

“So what do you want to talk about Grammy? Want me to go get Claire?” Grace asked as she entered the room with the cups of iced sweet tea in hand. Mary looked at Grammy, fear, concern, worry and knowledge traced her posture and aura. Grammy looked back with a firm gaze.

“No thank you Grace. But I’d very much appreciate it if you and Michael left the room for awhile, please. You’re not quite suited for this discussion yet.” Grace sent a commandingly superior look to her younger brother, who rolled his eyes and got up lazily. He soon followed her out of the room.

“You can’t take her.” Mary blurted out as soon as the door closed behind the two teens. Joshua looked shocked over to his wife before leaning forward in his seat a bit, deciding to listen more than talk in the conversation. “You took Maple a-and nothing good came of it. Claire can’t go.”

Grammy shook her head; somehow she knew Mary would try to stop her. “It’s not your place to tell me what I can and can’t do Mary. You saw Maple was getting better when she came to live with me. It just happened. Things just happen.”

Tears brimmed in Mary’s eyes, “It didn’t just happen! Claire won’t just happen! I can’t let you! I-I can’t…” She faded off, wiping the tears from her cheeks and sniffling like the sister and mother saddened by grief she was. “Claire won’t… She can’t be another Maple. Ma-Maple shouldn’t have ended like that. She shouldn’t ha-have…”

Joshua wrapped his arms protectively around his wife as she burst into sobs, cuddling her against him. His kind gaze turned hard as he looked to his grandmother-in-law. “How can she get better?”

Grammy addressed him when he spoke. “The same way Maple was, with a few differentiations. She’ll get better. I wouldn’t put her through this if she didn’t get better. When Maple committed sui-” She paused and took a calming breath, “when she committed suicide, nobody had expected it. It was out of the blue. I have a feeling Claire won’t make the same mistake. Better yet, I know she won’t.”

Joshua just nodded as he whispered calming words to Mary. He rocked her back and forth, rubbing her back gently. Finally, Mary was calm enough to speak, “She only gets to go if she wants to. There will be no forcing of any kind, okay?” Grammy just nodded as she picked up her cup of tea and drank the frosted liquid.

“This is your cabin?” Claire asked as she stared through the car’s front pane at the old wood cabin. It was about the size of a small house, with a small chimney piping out smoke from the ongoing fire inside. A small dirt path ran up to the front porch from the dirt driveway they were in. Woods had been surrounding them for some time as they drove the mile from the main highway up to the house. The highway itself had hardly any visitors, much less this house. The edges of a garden could be seen peeking from around the back of the house.

“Something you don’t like?” Grammy asked as she looked over to Claire, who immediately started to shake her head ‘no’ with wide eyes, not meaning to displease anybody. “Good, let’s get you unloaded then, shall we?”

Claire nodded nervously as she opened the door and stepped out of the old car, Grammy doing the same. She got her bags out of the backseat before leaning against the car for support as she once more stared helplessly at the house. “Come on.” Grammy spoke as she easily handled Claire’s suitcase and began walking to the house.

Claire followed in silence. She took her shoes off and left them on the front porch as instructed by Grammy. ‘Nobody’s going to bother coming up this stony dirt road just for a pair of torn up old shoes,’ she had been told. As Claire walked into the cabin, a sort of silent amazement came over her. It was prestigiously neat and clean, with all sorts of electronics over the place, nothing one would usually expect to see in a log cabin of all things. There was a kitchen, which held splashes of flour here and there that was the only mess in the room. Connected to that, the main body of the cabin was a dining room living room mix, with a nice flat screen T.V. facing all of the couches. There were four doors leading to other places, she took the first one. She was led into a bedroom that was adjoined to the main body. It was to be hers for her stay, it had a nice queen sized bed, a closet, a vanity, and a small end table next to the bed that held a lamp. Above her was a yellow light beaming from the ceiling. All of it, however nice, seemed to make the room feel a little cramped as Claire squeezed in between the vanity and the bed side to reach the headrest of the bed. There she plumped down her bags, while Grammy had left her suitcase on the end of the bed. The second door from the main room was a bathroom, meant to be shared between the two of them. The third was Grammy’s room, and the fourth led to the backyard. All in all, Claire decided, it was a pretty cozy cabin. By the time the tour of the cabin was over, Claire’s migraine medicine was beginning to wear off, so she took an ibuprofen, ate a bowl of grits, and crawled into her new bed for the first time.

Jag satt i går i bilen genom ett ösregnsskåne på väg mot Blekinge och lyssnade till telefonväkteriet med dig. En och en halv timme med frågor från medborgaren. Jag tycker att du skötte dig med den äran.

Peter Wolodarski menade i recensionen efteråt att samtalet kännetecknades av kontroll. Jag håller med. Lugn och sans. Tydlighet och stringens. Det börjar dofta lite lite statsman. Och det är minsann inte det sämsta. Vi vet att Göran lärde sig ett och annat knep när han under Sveriges senaste ordförandeskap fick “hänga” med Europas stora elefanter. Kanske något liknande upprepar sig nu. Det är i så fall bra.

Du är tydlig i din argumentation, och konsekvent. I gårdagens samtal återkom du till människosyn vid ett flertal tillfällen. ”Jag tror på människor”, “jag tror gott om människor” och “jag tror att människor vill…” . Jag tror att just detta kommer bli helt avgörande i den kommande valrörelsen, grundläggande ideologiska värden.

Det ringde en man och frågade dig om Fredrik Reinfeldt och var han finns i Statsministern. Alltså mannen bakom rollen och fasaden. Du svarade att han syns i “verkligheten”, men att han försvinner och tonas ner i medias rapportering. Det är nog en sann och på många sätt relevant analys, men inget svar du borde nöja dig med.

När jag tänker “statsman” tänker jag just kontroll, stringens, underbyggd argumentation och sans. Men jag tänker även person. Jag ser en Palme “kalla saker vid sitt rätta namn” med en blick fryser tv-rutan till is. Jag ser en Kennedy mena när han säger “If a free society cannot help the many who are poor, it cannot save the few who are rich”. Jag ser en Blair som med ilska, gråt, omtanke och beredskap i rösten, allt på samma gång, kommenterar 9/11-attentatet. Det finns många fler exempel. Statsmän visar engagemang och patos. Kom igen Fredrik, visa lite patos. Det hettade ju t ex till lite när du fick frågan om du tänkte regera med Sverigedemokraterna, när kvinnan som ringde skyllde allt “elände” i samhället på invandringen. Varför parafraserade du inte tydligare gamle Voltaire och sa vad du verkligen tycker om det hon sa, att hennes resonemang går i strid med allt vad din människosyn står för? Gamle Voltaire sa att han var beredd att dö för rätten att få säga sin mening. Du behöver kanske inte gå så långt, men nog kunde du tagit i lite mer.

Patos skapar närhet till lyssnaren, till medborgaren, till väljaren. Patos bygger inte sällan på person, på blickar, intonation, röststyrka, gester. Men det bygger också på exempel och igenkänning. Du sa igår att du träffar “vanliga människor” 100 dagar om året. Nog har du då träffat den långtidssjukskrivne tvåbarnsmamman som räds socialbidrag, eller småföretagaren som ligger sömnlös om nätterna pga den kommande månadens orderstock, eller det ensamkommande flyktingbarnet i Södertälje? Använd dem, hänvisa till dem. Ange namn och plats, tid och rum. Skapa bilder. Uppenbara vad orden betyder. Säg inte bara att “jag tror på människans frihet att välja”. Säg vad din politik innebär konkret för verkstadsarbetaren på Torslandaverken, för toffelfabrikören i Åmål, för rollatorgänget på bridgeklubben i Falkenberg. Testa, kan bli riktigt bra, och lite lite statsmannalikt.

Å du, fimpa den där slipsen som får Oranienorden att blekna av avund…

När jag var i Rumänien senast intervjuade jag  en man vid namn Eugen Lupu. Han är grekiskkatolsk, och just den grekiskkatolska kyrkan var den enda kyrkan som var förbjuden i Rumänien under kommunismen. Mycket beroende på att kyrkan har sitt center i väst (Vatikanen) vilket naturligtvis inte var så populärt i det kommunistiska Rumänien. Eugen Lupu hade en underjordisk kyrka i sitt hem i 40 år, om det och hur diktaturens förföljelser mot kyrkans medlemmar påverkade hans tro berättar han i reportaget som sänds i Människor och Tro i P1 i dag.

THE P1 NET SHOW

Episode 5 – Unboxing of the Wiggy

Know what a Wiggy is? It’s all explained in the unboxing.

THE P1 NET SHOW is a reality series which looks at the goings-on of P1, Malaysia’s first WIMAX Internet company. Click here to see all the episodes.

you know what?? i rather they don’t release any updated software for windows 7 to use on their Wiggy modem…

they released the software but it only support 32bit windows 7… what the hell?? if they’re not ready, then please just wait till all is ready then only release it~… what they do now really give people very bad impressions… my customer is complaining to me already~…

what can i say???

“yaya… P1… aiyo… they’re service very bad la… i’ll feedback to them and get them to release 64bit support asap~… sorry for the inconveniences~…”

=.=|||

Pardon me while I get my geek on:

It turns out that chip on a 3Ware AMCC LSI 9650SE RAID card under the heatsink is so for a reason.  I don’t know what that chip does, but it gets awfully damn hot.  The stock heatsink is only wahfer-thin, which is curious because it isn’t the tallest part of the card, and there is considerable room for a larger one.

For background, I took my card of my server and booted to my external hard drive while I think on the subject.  Without the four Seagate Barracuda drives spinning the only things making noise are the power supply and an extremely quiet 120mm fan pointed at the video card.  That card coincidentally is an ancient 32MB nVidia piece which I chose because it will do 1280×1024 in a PCI slot without a fan.  (That it was 10 bucks on eBay was a benefit, too)  The 2.5″ drive in my external enclosure is nearly silent, I can just barely hear it if I stop typing and listen very carefully indeed.

So at the moment I’m enjoying some nearly-silent computing.  The only thing left is a fanless power supply, and those are all kinds of money.  (If you’re wondering about the CPU, it is a Celeron 430 with a heatsink the size of a loaf of bread.  It doesn’t need a fan at all.)

Anyway, the RAID card.  The stock heatsink is about 0.030″ (oh fine, I’ll check… 0.0426″, I was halfway close) larger in width than a heatsink I purchased for a Pelletier cooler I was going to use for something else.  As luck would have it, it is a matter of removing two rows of fins and presto, a big giant heatsink which looks like it belongs there.  The next slot over is PCI-e x1 and I have nothing to go in it, so I don’t feel the need to trim the 1″+ fins on this heatsink to fit into the standard card spacing.

The thing I must consider is whether or not to trim the fins anyway.  If I’m going to go to the trouble of using the bandsaw at work to pop off the extra fins, I might as well, no?  It’ll be a bit of bother to clamp it to the guide, but I’m only making one.

Speaking of attaching this new heatsink, I suppose I could epoxy a heatsink-sized copper shim to the chip itself (which is maybe .75″ square) and pull the old thermal paste in the middle/thin seam of epoxy along the edges trick, that would work well enough and not add much thickness.

Much to do, I suppose.  I can live without the RAID volume for a day or two, and anyway it turns out the external drive is pretty close for read speed.  That tells me that the motherboard is the issue, but RAID 5 for me is more about reliability than gee-whiz read speeds.

Diskussionen om politiska sympatier bland popmusiker dyker upp då och då. För några år sedan lanserade Timbro och PR-killen Erik Zsiga en version i ett desperat försök att framstå som relevanta inför sina bidragsgivare.

Zsigas metod var att dels med hjälp av diverse hiphop- och punktexter behäfta “popvänstern” med våldsglorifiering, dels skuldbelägga alla som uttryckt den mest försiktiga vänsteråsikt och samtidigt tjänat pengar på sin musik. Borgerliga ledarskribenter som Per Gudmundsson och Peter Wennblad har å andra sidan försökt klämma in så skilda saker som den svenska DIY-scenen, 90-talsindien och Manchestervågen i en högerkontext, med lite olika argument.

Grundfrågan kvarstår dock – olika tricks åsido, varför är så få popband öppet höger? Till och med de glättiga engelska syntpopbanden på 80-talet visade sig vara vänster när man skrapade lite på ytan – Depeche Mode flirtade med socialismen i intervjuer och i naiva texter, Wham! stödde de strejkande gruvarbetarna (men dissade fackbossen Arthur Scargill) och Martin Ware från Human League gjorde socialistisk konceptpop med Heaven 17.

Gary Numan, en outsider redan i småskolan, väckte uppståndelse när han deklarerade att han röstade på Thatcher. Här i Sverige blev Lustans Lakejer utskällda för sin utstuderat borgerliga image, men den känns i efterhand mer som ett sätt att reta upp proggare och punkare i stickade tröjor än som ett äkta politiskt statement. Därtill var det alldeles för mycket verklighetsflykt.

Naturligtvis finns det drösvis med band i diverse subkulturer som integrerat extremhögersymbolik och ibland också -åsikter i sin image – inom black metal, neofolk och vit maktmusik. Men det är ändå något fjärran från den ideologiska liberalism som Zsiga och ledarskribenterna bekänner sig till. I Sverige framstår fortfarande Alexander Bard som en särling i det att han kombinerar en genomtänkt liberal politisk ståndpunkt (och på sistone en politisk karriär i folkpartiet) med en framgångsrik artistkarriär. Men Bard skiljer å andra sidan nuförtiden oftast noga på de två rollerna.

Tanken på ett band som imagemässigt går in för att hylla arvet efter thatcherismen och önska hårdare tag mot fackligt organiserade, arbetslösa och sjukskrivna känns mest som något lika utstuderat som norska black metalbandet Mayhems hyllningar till diktaturerna i Albanien och Nordkorea.

Frågan om popvänstern och avsaknaden av en pophöger diskuterades i P1 senast i dag. Per Gudmundsson, som enligt egen utsago driver en kampanj för att “skriva om pophistorien ur ett högerperspektiv” pratade med Martin Aagård, vänsterintellektuell kulturskribent och medlem i Doktor Kosmos, ett band som i sin studentikost “lustiga” proggighet kan få vem som helst att drömma om att starta det där högersvaret på Mayhem.

Aagard har adopterat popvänsteretiketten på samma vis som homosexuella gjort med sina nedsättande epitet och säger sig vara stolt över att vara popvänster. Gudmundsson efterlyste tydligare politiska etiketter på låtar som i största allmänhet handlar om “frihet” – trots att de bästa brukar ha udden riktad mot sådana som honom. Programledaren lyfte fram en gammal spaning utbyggd till en lång artikel i Bon härom året om att det blivit hippt med borgerlighet bland annat eftersom vissa band anammat en ironisk tennis- och seglarstil och eftersom en ny generation vänsterengagerade ungdomar har bättre klädsmak än man hade på 90-talet.

Inte så värst intressant alltså, och mest småmysigt när det egentligen var upplagt för en ordentlig fight. Är det något som genomsyrat popmusiken de senaste 50 åren så är det passion.

Jag tror dessvärre att utgångspunkterna för diskussionen hamnat helt snett. Per Gudmundsson har tidigare velat se högerdrag i Joy Divisions musik med huvudsaklig hänvisning till att Ian Curtis röstade på tories i det enda val han hann med, vilket naturligtvis är en otroligt banal iakttagelse. Och övriga medlemmar var vänster. I dagens radiodiskussion talades om bristen på plakattexter om skattesänkning och privatiseringar, också det ett banalt sätt att resonera.

Om vi istället betraktar popmusiken på samma vis som Fredrik Edin gjorde med film nyligen finner vi att det självfallet finns mängder av högerinriktad populärmusik: All denna musik som genom att inte på något vis gå emot den rådande ordningen i själva verket blir ett stöd till den. Och då menar jag självfallet inte att det som krävs är vare sig gammal och ny progg eller förutsägbart “arg” musik som Rage Against the Machine eller Atari Teenage Riot – en ljudbild kan också vara politisk, som Tobbe i The Embassy en gång så klokt uttryckte det.

“Popvänstern” skapades genom att Erik Zsiga lyfte fram vartenda förment vänstervridet citat han kunde hitta hos svenska kändisar, inklusive Cardigans-Ninas försiktiga avståndstagande från höga chefsbonusar och till och med högertjejen Linda Skugges krönikor. I själva verket lider Sverige av att popartister talar alldeles för lite om sina politiska åsikter, alternativt är genuint ointresserade. Och det fåtal som öppnar käften tenderar tyvärr att vara olika sorters proggare.

“I’m working class. Give me a gun and I’ll shoot all the Young Conservatives” sade Primal Screams Bobby Gillespie när bandet var som allra störst. Den sortens tydliga ställningstagande för något radikalare än ett regeringsskifte väntar vi fortfarande på att höra från någon svensk artist i hans position.

Mer om Per Gudmundsson, Martin Aagård, P1, proggare, popvänster, pophöger, Wham!, Primal Scream, Bobby Gillespie, Cardigans, Linda Skugge, Erik Zsiga, Peter Wennblad, Doktor Kosmos, The Embassy, Fredrik Edin, Rage Against the Machine, Atari Teenage Riot, Joy Division, Ian Curtis, Mayhem, Alexander Bard, Gary Numan, Lustans Lakejer, Depeche Mode, Thatcher, Human League, Heaven 17

Hörde häromdagen på P1 att forskare upptäckt en ny bakteriespor.
Det som är speciellt med just denna spor är att den verkar kunna överleva allt.  Den klarar koktemperaturer likaväl som frysgrader.
Den kan verka död i månader, år, sekler, hundratals- ja, miljontals år! Men icke då, under rätt förhållanden lever den upp igen, hur lätt som helst.
Tydligen finns det något i kärnan på den lilla bakteriesporen som innehåller vätska, vilket gör att den bara kan vänta. Vänta. Vänta. Vänta på rätt tillfälle att spritta till av liv.

Bättre än fiktion, visst?

THE P1 NET SHOW

Episode 4 – QTM… and Michael Lai singing!

QTM is when the P1 team gets together and finds out what is going on with everything. It’s also an excuse for a little rock star fantasy!

THE P1 NET SHOW is a reality series which looks at the goings-on of P1, Malaysia’s first WIMAX Internet company. Click here to see all the episodes.

Det regnar ute. Idag klev jag upp 18.30. Det känns ju sådär att ha lyckats vända på dygnet så perfekt. Just nu är jag hemma, mitt i något slags bubbla. Jag har lagt undan mobilen. För att slippa pipen. Jag loggar sporadiskt in på internet. Annars vilar jag bara. Sover, ligger och lyssnar på radio, eller Kent (det nya albumet spelas fortfarande mycket), eller spelar tv-spel. Det är lugnt och behagligt. Det är skönt som fan. Att inte orka är en konstart brukar jag tänka lite sarkastiskt. Just nu orkar jag inte. Men, jag ska vila och ta mig tillbaka. Javisst!

Vi ses på andra sidan!

Jag gillar att det regnar. November är i sitt esse. Det låter så mysigt mot rutan och när jag ändå inte har någon som helst intention att ge mig ut på gatorna känns det helt okej. Regnljud mot rutan är sjukt mysigt.

Vila… Jepp, det går att vila sig hel!