Eftersom twitter verkar i realtid, alltså här och nu händer det mycket. Det behöver inte handla om en revolution i ett avlägset land ens!

Någon skriver en fråga om att hitta praktikplats för en 14-åring i Stockholm, en sängplats i en stad i Norrland eller som jag vissa nätter när jag inte kan sova för att dottern med Typ1-Diabetes blodvärden svajar så jag är rätt orolig och inte ser en kausalitet och behöver prata med någon annan som vet.

Eller någon som frågar om det finns någon som ska resa från en stad till en annan och kan ta med sig en bilnyckel till ändstationen och överlämna. Är någon på väg dit så blir det ett svar och sen kanske det löser sig? Gör det inte det så var det alltid gratis att fråga. Och hade fler kunnat hjälpa till hade de garanterat gjort det!

Skriv en fråga och har någon en möjlig hjälpsam lösning så framkommer det. Det är oerhört stort.

Jag är väl medveten om att majoriteten på twitter har jobb, högskoleutbildning och jag inte idag lär träffa på en bikersnubbe med klubbkomplex, en sol-och-vårare eller småkriminella tonåringar. De är helt enkelt inte intresserade av twitter som marknad.

Än, kanske jag skulle säga? Hoppas vi inte boostar sajten för mycket, så att avarterna hittar dit?

Det räcker gott med våra avatarer och möten som initieras ibland i storstäderna.

Twitter är ganska nytt jämfört med t ex dejtingsajter. Och jag finns inte aktiv på en enda dejtingsajt för jag har ingen tilltro till klientelet där. Jag har provat. Jag avstår hellre från uppenbart sökande, för på sådana stället samlas avskummet. Vill inte ha med dem att göra.

Föredrar smart snack jämfört med osmart, om man får lov att kategorisera. Klart jag får det, det är ju min blogg. Dessutom är dessa vänner så mycket värda en enkel morgon till den första koppen kaffe.

Och kolla. Inlägget hamnar under kategorin På riktigt. Märkligt va??

Vissa nätkontakter härstammar från kortbloggen twitter. Där är varje meddelande öppet för alla och på två rader. Träffade en kvinna där för några månader sedan, i början av sommaren. Nu dog hon för en vecka sedan och det kommer över mig ibland lite hårt. Hon hade säkert inte velat att jag sörjde eller var ledsen för något alls. Men det kan hon inte styra om. Hon gav iaf mig väldigt mycket.

Jag bad att få stjäla detta fotot som hon fotograferat.
En konstinstallation som peppade mig som min skärmbild, i månader.

Tack som faen Tea!! Du har ju rätt, så klart!

Netikett. Något jag funderar på idag. Hur man uppträder på nätet och särskilt när man bloggar eller lägger upp foton från offentliga tillställningar.

Även om jag tänker på det har jag tangerat gränsen för det acceptabla.

Nån gång har jag gjort bort mig eller som tur är hunnit radera något som kunde missuppfattats eller kanske såra någon.

Jag skriver ju om vad jag själv vill eftersom det är min blogg. Men om det är en reaktion där andra är inblandade kan det bli fel. Detta är ingen privat dagbok som det kan tyckas när man sitter ensam framför sin skärm.

Nätet är på riktigt, andra berörs. Det vore inte ha blivit en överraskning för mig som är så aktiv inom sociala medier. Men ändå. Nätet är The World Wide Web. Går inte in på detaljer. Men när det svider till av negativ respons får man verkligen skämmas. Jag slokar hundörat och skrapar med foten. Det sista jag vill är att såra. Mina känslouttryck betyder mindre än när andra kan bli sårade. Påminnelse till mig själv.

Idag raderar jag en del här. Bloggen ska vara positiv eller inte beröra andra så att det kan såra.

Känner mig lite dum idag. That´s all folks.

Teas minnessida gjord av nätvänner: http://viminnstea.wordpress.com/

Dagens Spotifylista tillägnad Tea: http://dagensspotifylista.net/2009/11/24/till-tea/ eller direkt till Spotify: spotify:user:jonk:playlist:7DmDONxCaRu91GJojVibQz

Ni vet en sån där ögonblicklig förälskelse trots att man kämpar emot och inte vill släppa in någon. När man kapitulerar inför någons kärleksfullhet och öppenhet. Bara ramlar rätt in i famnen och inte kan värja sig. Och vill inte värja sig när man tillslut bara ler.

Du ska komma och hälsa på, sa hon. Jag log och var lite rädd för jag har blivit reserverad mot människor. Men jag hade inget försvar mot hennes avväpnande generositet. Hon öppnade en dörr jag stängt. Kom till Göteborg, sa jag. Jag har ett rum över när ni vill komma och gå på Liseberg.

Vi delade länkar till varandras bloggar. Jag kan inte hitta lösenet till hennes hemliga blogg längre, men jag vet vad hon berättar om där. Finaste vännen.

Hon hade börjat leva igen och var lyckligt nyförlovad och hade planer.

Så full av kärlek. Hon visste att livet var skört.

Igår var jag så deprimerad men visste inte om detta. Orkade ingenting, ville ingenting. Åkte och firade min dotter som fyllde elva och det var fint hos hennes pappa, hans nya fru och med hans familj. Åkte hem lite gladare, men fortfarande så trött.

Så imorse vaknade jag tidigt och såg nånting på twitter och letade vidare och hittade länken till bilolyckan där hon och hennes åttaåriga dotter omkommit i lördags kväll. Hade läst artikeln igår utan att tänka mer på det. Och det var hon.

Det är svårt att andas och tårarna rinner för Tea. Hennes lilla tös. Hennes son som fick skallskador och hennes älskade fästman hon byggde sitt liv med efter många sorger och bedrövelser. Det är inte rättvist. Livet är så skört. Och igår hade jag svårt att uppskatta livet riktigt. Nu vet jag inte vad jag känner mer än sorg och lyssnar på musik jag vet att hon gillade.

Bland det sista hon skrev till mig var Du är inte bara en snygging, du har bra musiksmak också. Så typiskt henne. Sockertoppen från Jämtland.

Man kan känna starka känslor med någon man skrivit till. Vi pratade i telefon en gång bara. Hennes nummer har inte längre en abbonent. Hon är i himlen med sin lilla dotter. Och hennes lille son kommer förhoppningvis vakna upp, men utan mor och syster.

Det blir svårt att andas.

Livet är så skört.

Du är så saknad av så många som kände dig som jag, via dina varma ord på twitter. Det är sorgligare än det går att uttrycka. Ibland får vi bara ha en människa en kort tid i våra liv. Men en människa kan, som du Tea, komma att betyda något speciellt även när man “bara” delat ord på nätet.

Uppmuntrande ord precis när man behöver det och uppmuntrande ord när man inte behöver det lika mycket, men det gör en outsägligt glad. Det varma hjärtat som sprider glädje och som kommit in under ens skinn. Jag saknar dig Tea.

Och tänker på att jag igår inte kunde uppskatta livet riktigt. Känner mig stum och sorgsen inombords. Men livet kan inte behandlas som meningslöst när du och din dotter inte fick leva längre. När det är så grymt att din son förlorat dig, när vi har barn att leva för. Om vi får.

Vi ses Tea. Senare.

Fotnot: Tea kallade sig för just_tea på twitter. Därför rubricerar jag inlägget som jag gör. Hon var mycket mer än “bara”.

Tea skrev förunderligt i fredags, innan hon reste till Umeå: http://ordlogg.wordpress.com/2009/11/20/my-blog-sang-to-me/

Vänner på nätet som skriver om Tea:

Sjumilakliv reflekterar över Teas post: http://www.sjumilakliv.se/2009/11/sov-gott-tea/

Wildenstam: http://www.philipwildenstam.se/2009/11

/24/for-det-vackra-och-skora/

Hammarstrand: http://www.hammarstrand.info/post/255245120/just-tea

Frylmark: http://www.pixladverklighet.se/hej-tea-bye-bye-tea/

Mymlan: http://mymlanthereal.wordpress.com/2009/11/23/tea/

Stellan: http://stellan.posterous.com/en-van-ar-borta

Det är nästan ett misslyckande att det ens ska behöva finnas klubbar typ Stor och Vacker med speciella fester eller nätdejtingsajter som Mulligt. Där är kvinnor inte bara accepterade för sin fysiska omfångsrikedom utan snarare närmast avgudade för det.

Det blir som att det är så otroligt udda och stigmatiserande att man måste skapa speciella rum för fetton och deras “konstiga” beundrare. Och då skriver jag fetton med distans. Jag tycker mulliga kvinnor är vackra, men inte enbart de. Skönhet är så många olika ting.

Det är tyvärr nästan som det skapats motsättningar mellan smala och tjocka kvinnor i konkurrensen om att duga mest. Påverkade av reklambilden av det perfekta och att försöka passa in och välsignas med kärlek så är det tävling. Och smalisarna ligger på plus för att de bekräftas mer i media.

Inget vi själva valt. För inte bedömer vi våra väninnor så? Eller? Duga. Det bestämmer vi helst själva. Om vi får? Men kvinnor är lika skadade som män av snedvridna idealbilder av bra eller sämre.

Helt normala män kan gilla kvinnor över 100 kilo. Men oftast verkar de inte göra det. Helst inte över 70 kilo kanske? Inte i offentliga rum. Vissa vill helst ligga med en Zornkulla men gå hand i hand med en smal fotomodell på stan. Det är så kvinnor känner. Fegiskillar liksom.

Det kan vara en chockerande upplevelse, van att bli helt förnekad och plötsligt bli fint bemött i ett sällsynt mulligforum. Kan bli en jättekick för självförtroendet om man inte dugit så mycket förr. Men varning utfärdas. Säkert helt OK för kvinnor som också söker kravlös sex. Men förväxla inte saker för lätt.

Tjocka kvinnor kan bli till rena objekt, precis som de fotomodellssmala, precis som alla andra med bröst och hål. Det kan tendera åt fetischhållet och bli feedervarning på män som enbart tänder på fett. En feeder är en man som matar sin kvinna till sjuklig fetma. Sjukt. En osund och grym fetisch. Ett förtryck i utbyte mot någon sorts kärlek.

Jag tycker alltid det är läbbigt när ytan betyder mer än det inre. Avtändande med beundrare som är mer fixerade vid ytliga detaljer mer än vid helheten. Jag själv ser knappt någons kropp om ögonens uttryck och ansiktet fångar mig.

Jag har väninnor av större mått och har chattat med män som gillar mulliga kvinnor. Det var informativt när man avklarat artighetsfraserna.

Feta kvinnor får inte så mycket positiv uppmärksamhet, så de är lätta att få sexa med. Dessutom verkar ju övervikt tyda på en omättnad inför det mesta och fixering oralt, eller hur?

När en kvinna redan tangerar det otillåtna med att inte passa in i ramen av normal, då är väl redan resten av skalan öppen att experimentera inom också? Hon kan bli ett rent verktyg för sexdrömmar. Ett utkristalliserat objekt för en sleazebag?

Stora kvinnor blir ibland stora och kaxiga. För att de måste det. För att de får försvara sig själva lite för mycket för att det skall vara schysst. Och de tränas genom att avsnäsa toyboys och andra vars hemliga heta dröm är en fyllig frodig kvinna i sängen som säger ja till allt.

Män(-niskor) som faktiskt har sexdrömmar som sin hetaste hobby. Fan vad det verkar enahanda och trist.

Utopin: Att det inte behövdes en enda Stor och Vacker-klubb för att stora kvinnor inte skall känna sig små jämt?

Det var modigt. Bra initiativ. Men frågan är vad det kommer ge?

Kontot känns inte så aktivt än första dagen. 21 tweets. Men 355 följer. Kanske nyfikna på vad det ska bli av det här

Samuel på ComHems twitterkonto gjorde verkligen folk lyriska, eftersom uppkopplingen ofta strular.

Saken är väl att SJ:s system är så mycket komplexare och tyngre. Hur ska kundtjänst kunna hjälpa förseningar och flytta ett tåg framåt? Att SJ inte ersätter ekonomiskt för förseningar och kan ge plåster på såren, som t ex ComHem gör att jag undrar om de ska twittra folk glada? Eller har de en påse med godsaker under disk att att trösta med?

Väntar bara på de vanliga osande ederna från långpendlarna när de ska hem, inte blir ersatta för förseningar och bredbandsuppkopplingen strular. SJ har verkligen inte gott rykte alls. Men folk har iaf nånstans att vända sig. Inte för att jag tror det hjälper och då är det ju ett slag i luften.

Det är tågtrafiken och priserna som behöver justeras. Klagomurar gör inte att långpendlare kommer hem till familjen snabbare.

http://twitter.com/SJ_AB

En man backar ju aldrig för en avsugning.

Han tog mycket plats vid bordet och kändes inte särskilt trevlig när man slagit sig ner där. Han var den skrävlige sorten. Både jag och en tjej i kön till toa tyckte att han var otrevlig. Förstod inte varför vår kompis var vän med honom. Han vände sig mot människor och slängde ut provokationer. Kanske dåligt ölsinne?

Man tar ju alla chanser, sa den lite aggressive.

Då tog min manlige vän till orda och sa, där har du fel. Skulle män vara några radarstyrda apor? Det där tar jag som en personlig förolämpning? Är det att vara en riktig karlakarl så är väl inte jag det. Jag väljer själv.

Kände mig oerhört stolt över min vän.
Han hade mandat att säga något, jag som tjej hade det inte. Kunde inte riktigt formulera att jag kände mig lite kränkt eller besvärad. Men det kunde min vän. Att han gjorde det gjorde mig stolt.

Efteråt kom det fram att andra hade reagerat likadant. Det var skönt att någon sagt det kloka som plattade till plattskallen. Ställt sig upp och sagt: Inte jag.

En vilding i bloggsfären fick mig att fundera lite. http://www.philipwildenstam.se/2009/10/22/den-forutsebara-predikanten/

Man undrar alltid om folk som nämner sex jämt får för lite av det eller mycket. Eller kanske både och. Att de har sex som ett särintresse, en hobby. Eller så har de bara dålig impulskontroll och säger vad de tänker eller lider inte av hämningsstörning.

Män(niskor) sägs ju tänka på sex ofta. Enligt en omfattande amerikansk undersökning från 2006 så tänker 54 procent av männen och 19 procent av kvinnorna på sex på varje dag eller flera gånger om dagen. När Aftonbladet.se frågade besökarna hur ofta de tänker på sex svarade 55,4 procent av männen och 50,9 procent av kvinnorna ”flera gånger om dagen”.

Man funderar på vad som i dessa undersökningar klassificeras som sextankar. Det vore intressant att höra kriterierna.

Kan ju vara allt ifrån att se en rumpa, bröst eller något estetiskt och känna att det var vackert, sexigt och tilltalande. Men är det att tänka på sex, om man inte tänker på en sexakt samtidigt?
Det är väl snarare att känna attraktion. Och attraktion betyder väl inte automatiskt sexfantasier. Även om det gör det ibland.

Denna bild får mig att tänka på skönhet, kärlek eller attraktion. Inte sex.

Den här bilden får mig att tänka på närhet och intimitet. Inte sex.

Däremot får den här bilden mig att tänka på sex. Första gången idag.

Och du då? Tänker du på sexuella handlingar varje gång du ser något som attraherar? Att känna sting av lust, det är väl att känna just det. En känsla. Inte alltid en tanke. En längtan behöver inte bli till en sätta-påtanke. Eller?

Karin Friberg funderar på det här om att blogga. Eller inte blogga. Vad tycker ni? http://karinfriberg.se/blogg/2009/10/17/att-blogga-eller-inte-blogga/

Är det OK att blogga om sin arbetsplats? Man har läst om personer som fått sparken för att de upplevts som illojala mot företaget.

FN-soldater har på facebook lagt upp bilder från sina hemligt belagda förläggningar och på så sätt sagts riskera säkerhet och liv. Det är ju extremfall.

Men hur mycket ska man berätta, vad är lojalitet mot en arbetsgivare och hur ska öppenheten se ut? Det finns en lag som heter Meddelarfrihet http://sv.wikipedia.org/wiki/Meddelarfrihet som är till för att t ex en statsanställd utan att straffas skall kunna gå till media och berätta att han som lokförare fått transportera miljöfarligt avfall utan rätt säkerhet.

Journalister är också skyddade i lag så att de aldrig behöver ange vem som gett ett tips. Vi lever i en demokrati och dessa värden betyder öppenhet.

Jag kan tänka att en arbetsgivare vet att den bästa reklamen är mun-mot-mun och har de något att dölja, om det finns ett dåligt klimat på arbetsplatsen så blir genomslagskraften så mycket större på nätet.

En arbetssökande eller affärspartner kan googla på förtagsnamnet och om det skrivits ut i en blogg så läcker taskiga vibbar på arbetsplatsen ut. Oönskad reklam.

Men det märks också på så sätt om medarbetarna trivs. Tror som Karin.
Att det kan vara jättebra reklam för de företag som ser om sina anställda och inte s a s har problem de vill dölja.

Men en sak till arbetsgivarens del, är kanske att det kan skada om det finns problem som man aktivt försöker ta tag i. Det kanske kan jämföras med att exponera ett dåligt äktenskap i kris som man jobbar på. Att det blir negativt för den fortsatta processen att reda ut det, om någon bloggar om det under tiden. Tänker jag. När folk mår dåligt har de dåliga känslor. Två månader senare kanske de är positiva. Men det de skrivit har redan gått ut till dem som inte egentligen har att göra med eller behöver ta något ansvar för läkningsprocessen. Man vet faktiskt inte nog när man är mitt uppe i en kris.

Själv skulle jag nog ångrat om jag skrivit om min separation t ex. Och den relationen hade aldrig varit så bra idag om jag sagt exakt vad jag tänkte när det var svårt.

Kanske kan ett bloggande skada en arbetsplats i en krissituation med för dålig PR som inte kan uppvägas och repareras sen när allt löst sig?

Använd det sunda förnuftet kan man säga, men när folk känner sig förorättade är det bara känslor som talar. Är man klok avstår man från att helt exponera allt innan det är löst. Alltså ger tiden en chans. Eller är så arg att man är villig att riskera sitt jobb. Det är nog viktigt som anställd och bloggare att ha i åtanke att ens personliga känslor kan förstöra mer än det bygger innan man har alla kort på hand. Innan man vet utgången.

Att lämna det upp till var och en kan vara vanskligt, eftersom alla reagerar olika starkt och har olika starka förmågor att skriva medryckande. Man kan svartmåla om man har skickligheten. Och kanske inte ens avser det, i sin frustration.

Jag skulle vilja säga att: Vänta med omdömen, ge en kris tid. Om företag ska ha en policy kring bloggning om kriser? Det vore jättekonstigt. Kanske som önskemål mer än regel? Något man borde föra öppna samtal om hellre.

Twitter är en underbar kontaktyta inom social media tycker jag. Social media, betyder bara enkelt att umgås inom forum på nätet. Det kan vem som helst göra och delta i.

Vågade mig till den andra Social Media-lunchen i Göteborg. Utan att jag gillade att presentera mig själv, eftersom jag bara representerar mig själv. Ingen förankring på ett jobb. Mumlade något om att jag studerat Lingvistik och Media -och kommunikation.

Min röst hade antagligen varit stadigare och starkare om jag kunnat säga: Hej, här är jag, jag heter Victoria och jobbar med sociala mediekontakter för mitt företag och vi ägnar oss främst åt .. Då hade jag varit stolt.

Jag finns på twitter för att jag gillar formen. Och är så nyfiken på de områden där de flesta jobbar inom. Har inte mer att komma med än mig själv. Det funkar OK.

Men det är de som är förankrade i media/reklam/PR-världen vars tweets blir mest besvarade. Twitter är ett nätverk där folk har i bakhuvudet att bygga professionella kontakter. Det kan man inte komma ifrån.

Jag fejkar väl det tills jag mejkar det?

Idag har jag varit nere i källarförrådet och gått igenom saker för att sätta ut annons på Blocket. Fotograferat saker i grupper. De säljs i set när de matchar för att göra det enklare. Exempelvis de tre flätade korgarna och cykelkorgen i rotting går ihop. Likaså de runda mässingslamporna från 70-talet varav två är sänglampor och en fönsterlampa. De två skolplanscherna säljs ihop och så vidare.

Vill inte lägga ut på Tradera och behöva skicka och ha kontobetalning. Betalning vid hämtning gäller.

Skyr lite alla de jobbiga som kommer ringa. De som spelar idioter och påpekar att något är gammalt och vill pruta. Och sen spelar ännu dummare när jag säger att priset är klart och anpassat just efter att sakerna är rariteter i någon mån. De som alltid vill pruta ändå. Man blir ju galen.

Alla tycker inte det är så roligt att leka prutleken utan sätter hellre ett bra och acceptabelt pris direkt. Bort med sakerna snabbt med motiverad köpare. Inget snack. Jag sätter inte in annons för att vara social.

Att döma av Best of Blocket http://www.bestofblocket.se/ där folk undanber sig korvvagnar i utbyte mot sin BMW verkar kohandel vara en favorit bland många köpare.

Ser att mina priser jag tänkt är rätt låga. Men de får nog vara det. Förutom på ett par äldre ovanliga saker. Även om det är renoveringsobjekt. Bara ingen försöker pruta för att de är gamla. Vill inte behöva vara otrevlig. Men lovar inte att jag inte kommer vara det, om jag tröttnar.

Läser reglerna för Blocket nu. Hålla varje annons inom en kategori och få in flera saker som passar ihop. Det är inte tillåtet att lägga in annonser om samma vara mer än en gång samtidigt. Alltså måste jag bestämma vilken kategori som blir mest attraktiv. Även om annonserna inte kostar så mycket lär jag ju inte dra in tusenlappar precis.

Nä vet ni vad?

Det blir inte bra att skriva om så svåra och komplexa ämnen som integration, invandring, bilbränningar och främlingsrädsla i detta forumet. Jag har insett det. Att även om jag t ex trodde att högt i tak skulle vädra ut rasismen, så kanske det blir tvärtom. Och ett forum för hat vill jag verkligen inte vara.

Jag har försökt diskutera andra svåra frågor förr i andra forum och fann mig nödgad att döda den tråden helt. Då gällde det pedofeli. Även om ingen svarat på mina funderingar kring invandrarrelaterade frågor här, så minns jag med stort obehag vissa inlägg i pedofildebatten. Från de som tyckte att man skulle döda alla pedofiler, även de som inte gav efter för sin sexuella drift på något sätt. Till en man som fortfarande försvarade pedofeli med 70-talets lätt oklara syn på att det var en fin sak med kärlek mellan en vuxen man och en pojke.

Jag är rädd att det kunde uppstå en liknande situation här. Så, gott folk. Inget mer om sånt som väcker mina känslor inom området. Jag kan inte förändra något till det bättre på det sättet. Att öppna upp en så allvarlig diskussion betyder också att släppa fram alla sidor av saken och jag är inte längre så säker på att den öppenheten är rätt sätt. Speciellt som man kan säga vad som helst som anonym.

Bättre då att  jag fortsätter att inte tiga när jag möter vardagsrasism och att faktiskt stå på mig och inte vara rädd för att titta hela den muslimska familjen i ögonen, när jag möter dem på gatan. Alltså att ta itu med min rädsla, mina fördomar som satte sig i mig när jag bodde utomlands. Är inte det en bra grej alla borde göra? Skåda hur man själv beter sig. För undfallenhet lär ju inte riva murar.

Iaf jag vill förändra saker jag tycker är fel. Det går inte att hålla tyst.

Visst har jag ringt hit och dit och fått hjälp att förändra saker jag bryr mig om. Är jättetacksam att min värd lyssnade och satte upp en gatuskylt på min gata, eftersom taxis kassa GPS ofta gör att bilen kör runt hela kvarteret t ex. Om jag behöver åka in akut till sjukhuset med min dotter om hon mår dåligt vill jag inte se taxin köra förbi. Men ambulansens GPS funkar.

Men ibland lyssnar inte de som bestämmer om saker och då ringer man en tidning. Eller kanske Janne Josefsson?

Förutom insändare har jag kontaktat journalister några gånger. I växeln på t ex GöteborgsPosten är de jätteduktiga på att hänvisa till rätt journalist på rätt avdelning. Det skulle jag själv kunna tänka mig att jobba med. Att tidningarna vill ha nyheter råder det inget tvivel om, gärna lokalnyheter.

Första braket var när vår dotter gick på dagis och den kommunala sandlådan inte fått ny sand på åtta år. När en dagisfröken berättade att ett barn grävt upp inälvsmask från kattbajs året innan tappade jag tålamodet och förstod faktiskt inte varför ingen tagit tag i det.

Det blev en helsida i GöteborgsPosten om mask i sandlådan och efter ett litet tag fick vi ny sand.

Några dagar efteråt under inskolningen klättrade vår tvååriga dotter upp med mig i den gamla klätterställningen. Den hade en trappa, inte en stege så hon hade mycket väl kunnat komma dit upp själv. Uppe på 2,5 meters höjd fanns en liten bro med en glipa under räcket så att de större barnen kunde klättra upp på bron via ett klätternät från marken.

Dottern stod däruppe med mig. Det hade regnat. Träet var lite halt och plötsligt halkade hon ut under räcket och jag försökte greppa tag i hennes jacka, men hann inte.
Hon slog i sanden över två meter nedanför med en duns och var helt tyst.

Hon måste tappat luften och fått en liten chock av fallet, för en stund senare i mitt knä verkade hon OK och började gråta. Men vi åkte till sjukhuset för koll och kom in direkt. Hon var OK. Men jag var vansinning.

Ringde kommunen för jag tänkte att de så klart inte ville att det skulle ske sådana olyckor. Möttes av kalla handen. “Enligt de nya EU-reglerna skall klätterställningarna runtom i kommunen bytas ut. Men är de  gamla inte trasiga får man vänta på sin tur” var svaret jag fick.

Gick och polisanmälde kommunen för Framkallande av fara, med tanke på klätterställningens utformning. Och att de struntade i mitt larm.

Sedan ringde jag journalisten som gjort första artiklen och de ringde den ansvarige på kommunen och vi stämde alla träff vid klätterställningen. Samma hårdnackade svar från en klart besvärad och sur kommuntjänstekvinna. Fotografen tog bilder men fick inte min tillåtelse att visa min söta dotters ansikte. Det blev en artikel till.

Som av prestige från kommunens sida dröjde det ändå några månader innan de tog bort den gamla klätterställningen och ersatte med en ny fin som var lite lägre. Andra dagisföräldrar började prata med mig om att det saknades ett staket ut mot vägen. Men där kände jag att någon annan faktiskt fick fixa. Vilket inte hände. Såklart?

Gjorde det igen när Partilles kommunala hyresbolag PartilleBo vägrade mig byte från min lägenhet i stan mot en i kommunen.  Jag och den andra hyresgästen väntade bara på godkännande. Vår dotter hade börjat skolan och pappan hade redan flyttat in i ett hus där.

Orsaken till att lägenhetsbytet nekades var att jag var sjukskriven och de efter fyra personliga besök av mig fortfarande vägrade fatta att jag hade halvtids sjukersättning och var halvtidsjukskriven, eftersom jag försökte söka jobb/rehabiliteras. De angav flera gånger att jag hade hälften av den inkomst jag hade trots att jag förklarat ett par gånger väldigt pedagogiskt rätt över skrivbordet att det var två olika ersättningar som skulle läggas ihop. Och bostadsbidraget för dottern räknade de såklart inte.

Blev lite trött. Lokaltidningen nappade och hade en artikel med foto liggande redo. Men jag ville ge PartilleBo en chans till. Fattade ju att krig inte skulle göra dem vänligare stämda. Men jag kände mig diskriminerad, särskilt som små notiser förekommit i tidningen om att andra blivit nekade lägenheter för att de inte dög pga sjukskriving eller pension. Detta gjorde en alltså till en sämre hyresgäst?

Min gamla värd i Partille var beredd att skriva ett intyg om min betalningsvilja. Jag har inga betalningsanmärkningar. För mig kommer alltid hyran först och har alltid gjort. Men PartilleBo var inte intresserade av några rekommendationer. De verkade ha bestämt sig.

Fjärde eller femte mötet på PartilleBo:s kontor när de fortfarande angav att jag hade hälften av vad jag hade i inkomst och tjänade för lite frågade jag dem om var gränsen går. Eftersom bolaget är kommunalt gäller ju Offentlighetsprincipen och jag bad att få se papper på ett sådant beslut. Det fanns inte. Det var något de kommit överens om på kontoret bara.

Nåja. Jag fick tillslut en annan lägenhet i kommunen genom privat rekommendation och en liten täppa på köpet så det blev kanske bäst så. Då slapp jag pendla med dottern tre-fyra timmar varje dag när hon bodde hos mig.

Men den väntande tidningsartiklen i ryggen stärkte mig när de pissade rätt över hela mig under ett utmattande halvår.

När de stora struntar i de små. Då måste man göra nåt.

Och ta hjälp av vad helst man kan, helst på lagliga vägar. Jag säger det igen: Ring tidningen.

Det var Jonas Almquist som gjorde det först. Addade mig på Facebook utan att vi ens pratat. Jag har ju annars personliga relationer till mina facebookvänner. Han har 2119 vänner varav 29 är gemensamma. Jag tänkte, äh, vad fan, jag accepterar. Han känner nog en bror till mig. Han skriver mycket om sitt gamla band Lädernunnan/LeatherNun och nuvarande musikprojekt på sin sida. Och lite personligt som alla andra gör.

Peter Birro har 908 vänner och vi har tio gemensamma folk vi känner. Blev lite förvånad när han addade mig som vän. Men Peter har jag faktiskt sett när han hade barn på dagis på en gård jag bodde i Linné. Men OK då. Peter skriver mycket på italienska samt länkar till sina egna filmproduktioner när de går i repris.

Magnus Rosén har 3550 facebookvänner. 27 gemensamma. Googlade fram att han var basist i heavy/powermetalbandet Hammerfall under många år tills han slutade för att göra solokarriör 2007. Skinnbutiken jag jobbat i sponsrade bandet på skinnkläder, men det var när jag slutat. Han bodde hos min syrras kompis far i Florida en period och de har nog träffats, syrran och han. Magnus har hårdrockshår och massa idolfoton på sin sida. Ofta nåt fan i fjärran land som står bredvid och taggat Magnus, eller spelningsbilder.

Emrik Larsson har 2199 varav 54 är gemensamma. Det kändes inte så märkligt när han addade mig. Han har jag iaf sagt hej till när jag släppte in honom och polarna gratis på Park Lane. Ingen aning om han känner igen mig, men det är säkert inte därför han addade ändå. Skulle mycket väl kunnat känna honom eftersom vi har 54 gemensamma kontakter. Men det gör jag inte. Emrik är en soft snubbe. Han åker skateboard och bjuder in till klubbspelningar där han är DJ. Har rockskola för barn ute på skolor. Lite Stonefunkers-nostalgi bubblar upp ibland för folk verkar känna honom och komma ihåg och garvar ihop.

Efter ett tag slog det mig att de hade något gemensamt. Dessa vänner jag inte känner använder sin Facebook-sida för marknadsföring av sig själva och sina produktioner. Hade det gällt andra “produkter” som inte är så personligt kopplade hade det inte varit trovärdigt. Vad gäller konst, musik, författarskap och nöjesevents så funkar det att nå ut och länka vidare till sajter, bloggar och MySpace där man visar upp sina verk och hålla andra uppdaterade om vad man håller på med just nu.

Marknadsföring av sig själv som person är ganska vanligt inom branscher som PR, reklam, IT. Man använder social media till att bygga relationer och visa upp sig själv som varumärke i det man sysslar med professionellt.

En rengöringsprodukt som lanserats på Facebook hade betraktats som spam. Det finns ingen personlig relation bakom. Men det finns marknadsförare som jobbar på att hjälpa både band och politiker att marknadsföra sig där. http://www.nickjag.com/marketingonfacebook Att jag nog hade betraktat det som spam är en helt annan sak.

Enda orsaken att jag accepterat de konstnärer jag ovan berättade om är att vi är från samma stad och har gemensamma vänner och jag håller mig uppdaterad om vad som händer runt mig.

Jag är med i en del intressegrupper som också skickar inbjudningar till nöje och kultur. Men jag har inte känslan att de vill ha mina pengar utan bjuda på nåt kul. Det är viktigt.

Jag tror att rättsväsendets bedömning i vårdnadstvister fortfarande är missriktat förankrat i de traditionella könsrollerna. Domare är också människor på samma villkor som oss andra. Det är ett talande exempel på att könsrollerna faktiskt kan förstöra för människor på riktigt. Det är inte lätt att döma subjektivt för någon människa, oberoende på yrkesroll. Vi formas alla rätt konformativt in i könsroller automatiskt i vårt samhälle. Det kräver en extra ansträngning att våga och kunna tänka om, och att kunna känna om helt oegoistiskt och subjektivt.

Domstolarna i Sverige försöker luckra upp praxisen att mamman alltid är bäst med hänsyn till att det bästa för barnet är kontakt med båda föräldrar. Vårdnad och umgängesrätt för fäder har fått ett lite starkare skydd i lagen. Om det praktiseras i högre grad vet jag faktiskt inte? Fördomar sitter hårt.

Här fick jag nys om en artikel där en mammas yrkeskarriär initialt verkade ha fråntagit henne barnen:  http://www.dailymail.co.uk/femail/article-1209243/The-courts-took-children-away-Im-working-mother.html

Om nu det i artikeln stämmer, så vill man ju undra om det hade hänt för en man? Om könsrollerna som sitter lika hårt i domare som i oss andra människor är så himla lätta att komma förbi, när det kommer till kritan?

Ofta är det ju män som tjänar mest och jobbar mest av två föräldrar. Bara det är en orättvisa i könsrollerna. Att en familj oftast har mest att förlora ekonomiskt om mannen tar ut föräldralediget. De vet ju alla.

Män har en del att strida emot. Kanske inte minst emot sin egen uppfattning om var de behövs mest. Erkännandet på jobbet är en kick i bekräftelse. Även så för kvinnor. Faktum är att man inte får lika himlastormande kickar när man fått en ettåring att äta och somna kväll efter kväll, även om man jublar själv.

Belöningen är på ett helt annat plan som är svårare att sätta en prislapp på. En mans arbete kan lätt förväxlas med USA:s presidents i sin tyngd och viktighet.

Detta faktumet gör ju också att män mister en del i livskvalitet för att de inte alltid får samma djupa kontakt med barnen som verkar avsett endast för mamman. Det är en lika stor orättvisa som något annat. Att mannens kontakt med barnen hindras av familjens väl på lång sikt ekonomiskt och att arbetsgivare ibland har svårt att se en mans Föräldraledighet som något viktigt.

Jag njöt av föräldraledigheten som ett bortskämt barn, trots den slitande dygnet-runt-jouren. Denna värdefulla tid av anknytning. Pappan som frilansade fick ju som av naturens nyck fullbokat på sitt arbetsschema. Sånt som män får ta igen sen med barnen i bästa fall.

Vad jag vill säga är att ojämställdheten beror på könsroller som både kvinnorna och männen förlorar på i det långa loppet. Men mest barnen. Ett barn behöver båda föräldrar.

Rensade papper igår och hittade ett papper från Skattemyndigheten. Jag har haft åtta års spärrmarkering, det lättaste skyddet av personuppgifter. Man kan få nytt namn och personnummer också, men det behövde inte jag.

Jag hävde skyddet när min dotter föddes och jag fick brev från Skattemyndigheten om att hon också var skyddad. Det var var ingen värdig födelsepresent till min dotter. Jag blev arg. Ilskan tog över. Så för hennes och vår gemensamma värdighet hävde jag skyddet.

Det hade gått många års tystnad från den jag var rädd skulle söka upp mig. Ingen i min familje eller vänkrets hade hört något. Beslutade mig bara för att jag visst skulle kunna döda den som hotade mig eller mitt barn. Lätt.

Försiktigheten finns kvar i mig. Men inte rädslan. Jag vägrar. Är visst lite känslig än för vissa saker. Man glömmer aldrig känslan. Blivit rätt street-wise.

Jag vet ju att den tidiga delen av mitt liv också ökat på min oro självklart. Men jag har lärt mycket.

Raderades via skyddet från alla våra fina svenska register som SPAR och sökte efter mig själv kors och tvärs för att kolla. Vågade inte prenumerera på en enda sak, för att de aldrig kunde garantera att mina personuppgifter var totalt säkra. Jo, en gång hade jag Extrafilm, men förställde mitt efternamn så det verkade som ett stavfel bara, med lägenhetsnumret i adressen. Inte sökbar. Tycker fortfarande illa om att företag säljer kundregister eller byter med varandra. Tycker illa om integritetkränkningen av telefonförsäljare.

Jag fanns inte i sjukvårdens, Försäkringskassans eller CSN:s adressregister, bara namn och personnummer och en spärrasterix* bredvid. Alltså fick jag myndighetsbrev via Skattemyndigheten där en enda handläggare hade tillgång till min adress.

När jag anmälde att min cykel blivit stulen hade inte ens polisen min adress via mitt personnumer. Det gjorde mig trygg. Fast jag har alltid litat på polisen.

Härom månaden köpte jag ny mobil på Telia och fanns plötsligt i sökmotorer med adress och nummer. Blev inte rädd. Bara raderade lite slappt men irriterat. Inte kollat allt. Hade det varit för 15 år sedan hade jag dubbelkollat innan eller fått ren panik när jag upptäckt det.

Det visar för mig att jag inte lever i hot.

Äntligen kan jag göra som min pappa lärde mig, att aldrig ge efter för terror och då förlora makten över mitt eget liv.

Internetforum är roliga ställen att hänga på. Jag gillar twitter, kortbloggen för 140 tecken, två rader per kommentar. Facebook mest för att jag redan kännner folket på min lista där och håller mig uppdaterad men sällan mailar någon. Kanske en sidkommentar nån gång.

På twitter behöver man inte fråga för att följa någon, motsvarande “vänna” på Facebook. Om de vill kan de följa tillbaka och på så sätt se vad du skriver på sin home-sida. Men ingen blir sur om man inte följer tillbaka. Efter ett tag får man favoriter. Man ser uppdateringarna från dem man följer, inga andra, men det är fritt att besöka sidor, om de inte är låsta och privata, vilka är väldigt få. På twitter vill folk bli hörda.

Funktionerna står på engelska. Home är textflödet från de du följer. Profile visar bara dina egna inlägg och klickar du längre ner på @dittsmeknamn ser du alla kommentarer adresserade till dig eller när du omnämns. Svara på inlägg gör du via pilen bredvid meddelandet. Vill du skicka ett privat meddelande klickar du på en färgad länk kallad message till höger på en sida. Ett sk DM, direct message. Där gäller också 140 tecken. Detta kan bara göras mellan två som följer varandra. Annars kan du skriva öppna kommentarer till alla.

Ibland går vågorna höga i diskussioner. Med två rader per kommentar. Sen inväntar parterna svar innan de fortsätter. Ingen som pratar i mun på varandra precis. Och alla följare kan läsa hur en diskussion utvecklar sig eller delta själva med att adressera agitatörerna med deras @smeknamn.

Vill du tilltala två eller fler åt gången kopierar du bara de andra smeknamnen med ett @smeknamn framför eller inuti ditt meddelande om du bara omnämner någon. Lätt som en plätt, så får de de upp ditt meddelande på sin sida när de kollar vilka som adresserat dem under @smeknamn.

Men man kan inte förvänta sig att få svar, särskilt inte från kända namn som har många följare. Man skriver för att man tycker det är kul.

Om man gillar det man läst på någon sida man besökt eller hos någon man följer så skickar man ofta vidare meddelandet med en retweet/RT där det framgår vem som är upphovet. Ingen snor citat för bruk där iaf. Det hade noterats direkt.

Genom att sätta tecknet hashtag # framför ett ämne, som t ex #FollowFriday hamnar allas listor på samma sida när man går till den. Varje fredag är det happeningen #FollowFriday eller #FF -dags. Då listar man de man rekommenderar att andra kan följa. En motivering uppskattas.

Under melodifestivalen fanns en egen hashtag#-sida där folk kommenterade och diskuterade låtar, framträdanden och kläder. Användarna skapar dessa diskussionssidor själva och de försvinner efter ett par dagar om de inte används av någon. Beteckningen #svpt betyder svenskar på twitter så alla kan läsa. Men använd inte å ä ö i hashtagsgrupper, för då blir de inte sökbara. Ibland används en hashtag# efter ett inlägg för att förtydliga ironi, som t ex: Idag var jag och handlade och potatisen var möglig. Köpte ett kilo. #trorintedetva

Viktigt är att göra mellanslag för att skilja text från funktioner. Annars blir inte funktionerna klickbara i annan färg. En RT/retweet måste skrivas RT mellanslag @upphovsman Text. Hashtaggarna också separeras med #FF mellanslag Text. Du som avsändare kommer med automatiskt med ett @dittsmeknamn.

Är det något man undrar över, som funktionerna på twitter eller bästa sushistället i ett område eller hotelltips kan man bara skriva det på sin sida och får ofta snabbt svar. Folk är hjälpsamma och ingen fråga är pinsam. *Tipstack till Niclas Strandh, @deeped på twitter som besvarat många frågor jag ställt. Hans yrkessideslänk: digitalpr.se lite intressant om allt: deepedition.com Även andra besvarar frågor. Det är bara att slänga ut en. Mycket bättre än 118 118.

Sociala medier snackas det mycket om på twitter. Sociala medier innebär alla mötesplatser på nätet som internetforum, bloggar och mikrobloggar där användarna skapar innehållet och kommunicerar med andra. Användarna arbetar ofta inom kommunikation, reklam, PR, marknadföring och journalism. De är inom branschen redan och är uppdaterade och använder dessa kanalerna ofta inom sin yrkesutövning. Antingen för kommunikation med branschfolk eller för att försöka sälja koncept, diskutera något, bolla idéer eller ren reklam för varor.

Spammet är vad iaf jag inte vill ha. Så jag följer aldrig tillbaka de som bara har länkar till sina varor på sidorna. Och de barhudade porrbrudarna som vill att man ska kolla vidare till diverse, de blockar jag bara för att slippa dem på min lista. Men hade jag inte blockerat dem hade jag inte heller besvärats av det de skriver, eftersom jag bara ser meddelanden från dem jag valt att följa..

En jättetrevlig sammansvärjning när man väljer rätt. Jag avstår från att följa sport -och golffanatiker för att jag känner att deras meddelanden inte berör mig. Bara fria val.

Vad jag funderar över är om fler yrkesgrupper sökte sig dit, skulle de bli förvirrade av terminologin? Skulle de skapa egna nischer för sin egen yrkesgrupp? Grävmaskinist-twitter?? Skulle de ens gilla grejen?

Ska bli intressant att följa utvecklingen. Fast jag trivs som det redan är. Massa fre4ks som snurrar omkring..

Om branden som tog sex barns och en sjubarnsmammas liv. Vem läser hyresvärdens pärm om avsnittet Brandvett, om den finns, oavsett språk? Det händer ju inte mig.

Vet inte om mamman i fråga hade kunnat läsa brandinstruktionerna på svenska ens om hon till skillnad från de flesta hade försökt?

Det oroar mig att många invandrarkvinnor aldrig lär sig svenska. De kanske går en termin SFI men träffar aldrig andra än landsmän eller familjen för att de lever isolerat. Hemma och tar hand om barnrika familjer. Så kan man också välja att leva. Men småbarnen växer upp någon gång.

Traditionen hemifrån ser jag som ett problem om det är så att kvinnan ska stanna vid hemmets läst och hindras att gå ut i världen och öva på sitt nya språk. Inte många svenskar brukar besöka invandrare i hemmen och prata svenska. Vi känner ju inte varandra genom naturliga mötesplatser. Alienationen är ett problem.

Värden Familjebostäder gjorde det rätta som i bakvattnet av tragedin sa att de måste lära sig av detta och ha instruktioner på flera språk i sina hyresgästpärmar.

Jag föreslår att de har tydliga bilder också. Många invandrare från vissa U-landsområden är analfabeter, särskilt kvinnorna. Anslagstavlan är inte så dumt ändå. Man kan visa väldigt tydligt i en informationsfilm och rädda liv.

Men jag tycker det är tragiskt och märkligt när invandrare inte lär sig språket i det land de skall leva. Vissa kanske kan inte? Vissa kanske inte vill? Vissa kanske inte får.

Kanske ett hårdare regelverk kunnat hjälpa vissa? Inte stjälpa, som de som blir förfärade över politiska förslag om krav på språkkunskaper verkar tycka?

Jag har tänkt på de här frågeställningarna sedan branden inträffade. Varit rädd att det kunde uppfattas fel. Som att använda en tragedi till att frossa i främlingsfientlighet, en orsak att yttra rasism? Det är inte det jag handlar om, jag lovar. Det är bara det jag skrivit.

Det finns ett uttryck som heter IRL, som turligt nog används allt mer sällan men ändå fortfarande existerar i många människors tänk.
(för er som händelsevis inte vet betyder det “in real life” och skulle alltså vara något slags motsatsförhållande till internet, som då inte är på riktigt)

Dom som använder det uttrycket är inte sällan samma människor som brukar kunna kläcka ur sig kommentarer i stil med “Men sitt inte framför datorn hela tiden, gå ut och umgås med folk på riktigt istället”.

Okej. Jag sitter en hel jävla massa framför min dator. Större delen av min vakna tid, faktiskt. Har så gjort sedan mitten av nittiotalet, både på jobbet och hemma när jag är ledig. Och jag umgås. På riktigt. I allra högsta grad. Jag pratar med människor, diskuterar, delar musik, tittar på teve tillsammans med och en lång rad andra saker som jag inte ens orkar räkna upp. Det är på riktigt. Men det var inte det jag tänkte säga nu. Det jag tänkte säga var att jag också när jag inte sitter vid min dator umgås med och träffar en hel massa människor. Och faktiskt – dom allra flesta skulle jag inte känna eller veta vilka de var om det inte vore för internet. Så utan all datortid skulle jag antagligen vara betydligt mindre social och mer ensam. På riktigt.

Jag minns min första “internetträff”. Det var en tjejträff, för tjejer som hängde på Passagens 35+. Det var hösten 1997 och det var riktigt nervöst. Detta var på den tiden så man inte använde sina riktiga namn på nätet. Bilder lades absolut inte ut och de privata kontakterna via msn och mail var förhållandevis få. Träffen började med att vi alla skulle gissa vem som var vem. Somliga såg ut som förväntat, andra överraskade totalt. Som till exempel Kristina. Jag bilade från Stockholm till Norrköping med Mia, om jag inte minns helt fel.

Det var ett undantag. Något särskilt. Internetträff. Lite läskigt. En del avrådde från dylika sammankomster. Det “kunde ju vara vem som helst där bakom skärmen”.

Med minnen från 1997 är det fascinerande att sammanfatta den senaste veckan, och de människor jag träffat. Det är ingen extrem vecka på annat sätt än att det är sommar och jag är lite ledig, men i princip skulle det kunna vara vilken vecka som helst det gångna året.

Förra onsdagen åkte jag till Stockholm. Efter att ha checkat in i min syrras lägenhet på Söder mötte jag Suzanne. Vi har setts en gång förut, på hotell Anglais där ett gäng WordPressnördar möttes. Jag är inte en WordPressnörd men råkade vara där ändå och bli utskrattad, och efter en uppföljande öl och snack kom det sig att vi sågs på tu man hand för en lång fika på söder i onsdags. Trevligt, inspirerande och definitivt verkligt.

Efter det kollade jag Twitter och såg att Mattias på Piratförlaget undrade om jag ville komma förbi en sväng. Så det gjorde jag. Vi känner inte alls varandra sedan tidigare, däremot så kommenterade han en av mina bloggposter förra veckan och på den vägen var det. Han bjöd på kaffe och böcker och vi hade en mycket intressant diskussion utifrån detta.

Runt hörnet på väg därifrån träffade jag Paula Marttila. Henne hade jag ingen aning om vem hon var innan jag började hänga på Jaiku, och sedan dess har jag varit en återkommande gäst i hennes sköna säng och blivit bjuden på oräkneliga frukostar som intas med varsin laptop uppslagen vid bordet. Alltid. Tillsammans traskade vi till ett ställe nånstans där Jerry Silfwer och Ulrika Ingemarsdotter hade arrangerat en After Work. Trots att jag och Jerry är uppvuxna på samma ö hade jag ingen aning om vem han är förrän vi ramlade över varandra på internet.

Det blev en helkväll och bland de andra närvarande fanns Björn Falkevik, som dagen innan hört av sig på Skype och bett att få låna några skivor som jag hade med mig, så vi ägnade oss åt lite fildelning old style, Mattias Östmar, Ted Valentin som bjöd på champagne för att fira sin seger mot Google, David Hall, Tyskungen, Gitta Wilén och flera till. Det är ganska troligt att jag inte skulle ha känt någon av dem om det inte vore för internet. Och ändå var det i allra högsta grad på riktigt, det kändes i huvudet dagen efter om inte annat…

På torsdagen mötte jag min dotter och vi traskade runt på Söder. Hon hade en lista med tips på affärer, caféer och restauranger som hon hämtat bland annat hos Sandra. Att det var på riktigt kändes i fötterna när kvällen kom.

Fredagen innehöll förutom fler affärer och middag med tidigare nämnda Paula en mycket trevlig lunch Med Fredrik aka Bison aka Kajen. Att det var på riktigt bevisas kanske av den här bilden.

På lördagen åkte vi hem. Sedan har jag ägnat en del tid åt att läsa bloggar, twittra, sola och bada och äta mat, och jobba en del. Inget av det jag jobbar med skulle jag göra eller jobba med om inte internet fanns. Att det är på riktigt märker jag om inte annat när jag ska betala mina räkningar.

Jag har dessutom ägnat en del tid åt att tramsa runt på Facebook, och häromdagen poppade min mamma upp i chatten där. Ungefär samtidigt fick jag en vänförfrågan från min ungdoms stora kärlek, och har för första gången på många år alldeles på riktigt skrattat högt åt hans genialiska humor. På Facebook, av alla ställen.

Idag åt jag förresten lunch i Sundsvall med en annan Fredrik, samt Mikael och Mattias. Fyra personer som har en sak gemensamt. Jag säger det igen; Twitter. Men inte nog med det. Bäst som vi sitter där på Invitos uteservering dyker David Hall upp. Stockholm-Linköpingspendlaren hade tagit en dagstur med tåget till Sundsvall, sett på Twitter att vi lunchade och så traskade han helt enkelt runt i stan och spanade in uteserveringar tills han hittade oss. Efter lunchen tog vi en glass på torget och en promenad, sen åkte han hem igen. Det var absolut på riktigt, och det vet jag för att jag kom hem strax före fyra fast jag bara skulle äta lunch på stan.

Nu sitter jag här framför datorn igen, och bloggar. Jag antar att jag borde göra något vettigare. Fan vet vad. Förslag?

Utredare vill registrera kvinnor med personnummer när de gör abort. Tanken med åtgärderna är att minska antalet aborter i Sverige. Genom att registrera kvinnornas personnummer ser läkaren Anders Milton nya möjligheter att bland annat följa upp komplikationer och förbättra det förebyggande arbetet. Nu får förslagen tummen upp – av Kristdemokraterna som enda regeringsparti.

KD vågar kanske inte attackera aborträtten för hårt från de främre leden, för sin popularitets skull. Detta förslag är bara ett sinnrikt sätt att göra det bakvägen anser jag. Man motarbetar kvinnorna under förespeglingen att man vill ta hand om dem bättre.

De flesta kvinnor har redan kontakt med mödravården/gynekolog/ungdomsmottagning. Register skulle bara innebära att man skuldbelade kvinnan mer och faktiskt skrämde henne i en situatuion hon behöver stöd. Och vem vet hur ett sånt register skulle kunna användas?

Vore det inte mer ärligt att gräva ner dem i en grop och stena syndarna med en gång istället för att jamsa?

Tror t o m att kvinnor kan föredra illegal abort framför registrering. Ponera att en kvinna som är med i ett religiöst samfund som är emot abort, eller gift med en man som är emot men hon vill göra abort i hemlighet. Vart ska hon ta vägen? Graviditet är ju ett sinnrikt sätt att hålla kvinnor fångna..

Det kan finnas orsaker man bara kan föreställa sig bakom ett abortbeslut.

Förslaget i korta drag:
Registrera alla som gör abort.
P-piller bör subventioneras.
Dela ut gratis dagen efter-piller i skolan till elever över 15 år.
Dela ut gratis kondomer i skolan till elever över 15 år.
Fler kondomautomater på kaféer och restauranger där unga vuxna träffas.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/utredare-vill-registrera-aborter-1.914235
http://www.aftonbladet.se/wendela/article5532249.ab

Varför inte registrera männen som inte använde kondom också? Kanske bötesstraff, samhällstjänst och utbildningstvång?

Det skulle säkert får ner antalet oönskade graviditeter!

Satsa pengarna på att ta fram ett hormonbaserat preventivmedel för män istället. Det anses inte finnas tillräcklig efterfrågan för att det skall vara lönsamt för medicinföretagen. Handlar bara om brist på lobbyverksamhet och belysning av frågan tror jag.

Facebookgruppen Ingen efterfrågan? http://www.facebook.com/group.php?gid=20529691804&ref=ts

Ukrainskor sägs vara lydiga. Tror jag läste en tråd om det på Flashback. På riktigt! Män som tipsade. Där är ingen PK, politiskt korrekt.

Ryskorna har kanske tuffat till sig lite och blivit mer bortskämda och kräver saker? En ryska i Sverige min familj kände fick fem väninnor bortgifta på sin allmänt hållna annons: Önskas, man för giftemål. Utan sociala problem, välbärgad och generös. Ren byteshandel. Alla nöjda..

Thailändskor verkar vara ett säkert kort på undergivenhet? Det sägs ha med deras religion att göra, att de pallar att leva i skit, för deras liv efter den jordliga döden är ändå det som räknas. De har en familj hemma att försörja. De är vana vid att mannen ska ha makten. Så det är ju inte skit för dem att ha mat i magen och skola för barnen..

Under thailändska religiösa högtider i Sverige sitter dessa kvinnor, gifta med svenska män och får ta emot spe från munkarna i de svenska buddhisttemplen, för att de stort sett sålt sig. Sedan ber man och allt blir frid och fröjd. (Berättat av en vän med närstående i ett thaisamhälle i Skåne.)

Fattigdomen. Ja, vem hade inte gjort vad som helst för att komma bort från den? Vem vill ge sina barn fattigdom och misär som första gåva. Även om livet efter detta är stort, så är vårt liv nu det vi måste ta oss igenom först.

Det finns lyckliga par med olika ursprung. Kvinnan får svenskaundervisning och de njuter båda av den flerkulturella familjen. Åldersskillnad är också ofta kulturföreställningar. De kan ha det bra. Dessutom kan man faktiskt bli kär på en semester. Och alla kvinnor är inte undergivna heller. Inte ens utländska.

Men var finns alla Postordermän? Varför skickar inte svenska kvinnor efter män från fjärran länder så ofta? Man blir ju misstänksam om att det har med jämställdhet att göra. Män som tycker svenska kvinnor är för kaxiga. Svenskfödda eller utlandsfödda män. Glesbygdsmän som inte kan hitta en partner hemma, de vänder sig hundratals mil bort för att ha något att erbjuda i konkurrensen?

En äldre svensk man med en ung thailändska. Någon som känner ett impulsivt stråk av förakt? Tror dessutom de flesta känner föraktet för mannen. Är det för att han inte pallar likaställd kvinna, en jobbig svenska? Behöver en kvinna som är ekonomiskt och socialt beroende av honom? Oavsett, så får man inte låta funderingarna lysa igenom. Speciellt viktigt tycker jag som kvinna det är att visa respekt för andra kvinnor! Jag lever inte deras liv och vi är lika mycket värda. Systrar, oavsett.

Två år måste man vara gift i Sverige innan man kan skilja sig om man vill stanna. Det spelar ingen roll om mannen misshandlar och våldtar. Anmäler kvinnan innan hon fått fast uppehållstillstånd efter två år, så skickas hon tillbaka. Vissa män har satt detta i system och skickar tillbaka kvinnan innan hon fått mänskliga rättigheter i Sverige. Mannen har antagligen också insikt i att kvinnan blir utskämd om hon kommer tillbaka som skild och förkastad. Lite praktisk kulturell kunskap, liksom. Lite maktmissbruk som ger kuk?

Importeringspedofiler har också ett himmelrike i trygga Sverige. Trots att de blivit dömda för pedofeli, har man väl avtjänat sitt straff så är man ren. Även för denna svårbehandlade störning, som klassas som en typ av sexualitet. Myndigheter får inte ens varna dessa mammor, för det strider mot integritetslagarna. Man tar hit mödrar med barn som blir lätta offer. Integritet eller rasism?

Jag fattar inte varför kriminella män får stanna, när misshandlade kvinnor inte får det automatiskt? Fler män än kvinnor tar sig till Sverige, i flykt från militärtjänstgöring osv. Och de svagaste påbörjar sällan ens denna resa från svåra livsförhållanden i sina länder. Det kostar att resa. Speciellt att fly.

Män ligger alltid i topp i brottsstatistiken och kvinnor har dessutom målet att ge sina barn en bra framtid. En kvinna kan sällan fly från det hon bär i magen. Få kvinnor riskerar att lämna sina barn för ett fängelsestraff. Kvinnor är skötsammare. Varför skickas de tillbaka? Så jävla iskallt inhumant!

Såg ett par i Nordstans shoppingcenter en gång. Han satt på golvet klart alkoholiserad. Hans asiatiska kvinna satt mellan hans ben. Hon försökte hålla den stolta minen uppe. Men det kan inte ha varit lätt. Jag kunde inte ens le varmt mot henne som jag ville. Jag undrade mest vad han slagit i henne för lögner innan hon kom till Sverige och vad hon fick stå ut med? Var detta bättre än hon hade det innan?

Jo, ett PS efter publikationen: Glömde nog klargöra min inställning. Om den inte redan framgått? Det är helt OK för mig att skaffa sin livspartner hur man än gör det, bara man visar respekt och är snäll. Vad jag anser är lycka kanske inte är vad andra har som krav. Men jag förstår också att ju mer man förstår av sina möjligheter i livet, desto högre krav kan man få. Tyvärr verkar ofta män som tagit sig en fru från en annan kultur från svårare levnadsförhållanden, vara rädd att hon ska bli precis som jag!

*Använder uttrycken Importfruar/Postorderfruar för att det blivit en term i Sverige. I sämsta fall är det nog vad det handlar om, att beställa en vara.

Sedan ett litet tag har trenden Personlig Coaching exploderat. Man behöver inte ha någon djupare utbildning inom terapi eller psykologi innan. Bara kalla sig för Coach med seriös min och skaffa flashigt visitkort!

Man ska ha förmåga att leda andra på deras rätta väg. Man behöver mest vara bra på att se andras problem och säga åt dem vad de ska göra. Och hur svårt är det!? Att vara objektiv är inte så svårt! Det finns ju antagligen en stark orsak till att teapeuter i sin utbildning tvingas gå i egenterapi?

Fascinerande. En nätvän jag snackat med mycket men aldrig träffat tyckte att jag lätt kunde bli Dejtingcoach, efter vi chattat en del. Tusen spänn svart för en timme. Jag blev lite pinsamt berörd. Det är sådant jag ger mina vänner gratis..

Dejtcoaching kan handla om se över en nätkontaktannons och föreslå förbättringar. Som att berätta något personligt istället för att prata om väder och vind. Inte fokusera sina foton på semesterbilder där den sökande syns som en flugskit på Kreta, utan visa ansiktets varma uttryck i närbild. Många fantasilösa män exponerar sina olika ägodelar på rad. Som om det skulle säga något om dem själva? Fast det gör det ju iofs..

Har en ganska maskulin manlig vän som har många s k kvinnliga sidor, såtillvida att han kan prata om känslor, är feministisk och lite kulturell. Han har sagt att det är mycket lättare för honom att hitta en kvinna som mig, än tvärtom. Ja då. Män är i flertalet lite macho och spänner musklerna, oavsett om de har några.

Tycker faktiskt att de som inte kan presentera sig själva personligt säger att de just inte är så självreflekterande! Varför lura i någon att de har mer djup och personlighet än så?

Kanske flertalet kvinnor vill ha en machokille som bara kör hem trucken och tar sin kvinna hårt mot köksbänken, precis hela tiden. Även om det blir lite frustrerande att sköta disken, eftersom machomän själva inte diskar? Jag vet faktiskt inte.

Motsägelsefullheten är ett stort tema.. http://www.youtube.com/watch?v=jRapCTGIlJA Detta klipp får mig att le brett!

Falsk marknadsföring är rätt trist i längden. Men att hjälpa andra att uttrycka vilka de egentligen är vore behjärtansvärt. Alla har inte funderat så mycket eller har skrivandet som gåva. Men alla kvinnor vill eller kan kanske inte snacka heller? De vill kanske hellre ha lydnad hemma och handfasta kärleksbevis, som påsättning, pengar eller lite snickarhjälp?

Men jag stör mig fortfarande på Personliga Coacher, för att gebitet faktiskt handlar om att sko sig på de osäkra. Kanske ett nödvändigt ont, i tider när det är otroligt viktigt med en positiv personlig framställning i en hård konkurrens? PR-kunskap. Men vissa är bara idioter och as. Varför ska de få hjälp att bli mer lika psykopater, som är bra på att luras?
Å andra sidan. Vissa riktigt bra människor kan inte uttrycka det..

Men är det inte det man har vänner för??