I måndagens krönika “Om Zlatan………….”  skrev jag om kärnfysikern och Eskilstunabon Wadii Batti Hanna som under åtta år sökte jobb utan att få fäste på arbetsmarknaden. Nu är han på väg att bli irakisk ambassadör ute i världen.

Min tes var att vi kategoriserar människor istället för att se var och ens talang och kompetens. Jag menade också att vi har mycket att lära av idrotten och kulturen som så kompromisslöst sätter talang före kön, ålder, social-, etnisk- och religiös bakgrund.

Tänk om Eskilstuna kunde bli den första moderna staden i Sverige som klarade av integrationen?

Nå, det här mailet kom från från Wadii i veckan.

Hej Pär,
Jag läste vad du skrev om mig i ( Direktören har ordet ). Dina ord om att min berättelse skulle vara en anledning till att formulera en ny agenda har äntligen gjort mig glad. Jag hoppas att den nya andan du har bett om skulle hjälpa vissa kunskaper , med utlandbakgrund, för att gå utifrån det lager som jag tvingade vara i och de upplever den skönaste känslan här betalar dem i alla fall skatt.
Jag utnyttjar den här chansen för att säga med en djup stolthet känner jag mig Eskilstunabo.
Jag önskar dig och Eskilstuna stora framgångar i framtiden.

Wadii Batti Hanna

- Vi har inte hunnit varit i sommarstugan, säger hustrun lite anklagande. Och det är möjligt att hon har rätt. Många saker skulle hinnas med under semestern.

Och bloggandet har av naturliga skäl under några veckor varit lite nedtonat. Men här kommer en kort sammanfattning för er som inte hunnit läsa. Jag började med att publicera  Werner Aspenströms dikt “Hypnos för människoharar”. En bra och konsekvent uppgörelse med jantelagen och istället stärkandet av tron på de egna krafterna (Sommarpärspektiv I), några bra lästips för den som vill förkovra sig – Obama, Mandela och Gandhi (II), vandringen som metafor för ledarskapet (III), visioner och längtan efter den moderna staden (IV), landsbygdens villkor (V), speedwaylaget Smederna och lärdomen att allt måste ske med ekonomiskt ansvarstagande (VI), den globala finanskrisen och att jag fann tecken på vändning vid grillen (VII) och avslutningsvis Sommarpärspektiv VIII som handlade om platser som betyder något i mitt hjärta.

Annars verkar dessa veckor inte på något avgörande sätt förändrat världen. De internationella spänningarna kvarstår i Irak ochAfghanistan. I Sverige har vi som brukligt hunnit med såväl Almedalsveckan som Pride-festivalen. Och ska vi ta rapporterna på allvar så verkar det som att svininfluensan är på väg in i vårt land.

I Eskilstuna verkar läget varit hyfsat bra. Jag har precis läst ifatt våra lokaltidningar och kommer på mig själv med att fundera på “varför de gör på detta sättet”. Ända till jag påminns om att jag denna höst inte ska åka till Västerås utan att det är jag som är ytterst ansvarig…………………..

Ett sommar summarum 2009

Bästa sommarradio: Olle och Gud på P1 – Södermalmsprästen Olle Carlsson med gäster varje söndag

 Bästa sommarläsning: Barak Obamas “Min far hade en dröm” och Carsten Jensens “Vi, de drunknade”

 

 Bästa sommarmusik: Har framför mig Way Out West-festivalen i Göteborg 14-15 augusti

Bästa höjdpunkt: Att stå 3 800 m ö h granne med Mont Blanc i Chamonix

 

Bästa/värsta utskåpning: Förlust med 0-6, 1-6 mot svärsonen i tennis

 Bästa löprunda: På Öland längs havet tillsammans med min kompis Håkan

 

Bästa lärdom: Premiärtur med båt på Hjälmaren med mina vänner Robert och Lotta. Vi fick ro hem men lärde oss något.

 Bästa minne: Mötet med alla mina släktingar in the land of Ljungan

Bäst av det bästa: Barnbarnet Lilla B föddes

—————————————-

Det känns oerhört stimulerande att vara tillbaka i Stadshuset. Jag ser utmaningarna framför oss. Vi måste få ordning på ekonomin. Jag vet att det kan låta introvert och något som endast kan engagera en kommunal tjänsteman. Men jag är allvarlig – en organisation som inte har ordning på sina intäkter och kostnader blir på sikt vingklippt. Kraft och engergi får ägnas åt fel saker. Därför måste vårt budskap vara tydligt – om Eskilstuna ska utvecklas och bli den där kraftfulla och framåtsyftande kommunen vi så gärna vill vara så måste vi bygga en trygg bas att stå på.

Jag tror att jag inte kommer att applåderas för det budskapet men 2009, 2010 och 2011 är mycket viktiga år för oss där det krävs ett sjusärdeles tufft och medvetet ledar- och medarbetarskap. Vi måste klara av att ställa om, omstrukturera, lägga ned och prioritera. Det kommer att krävas ett ledarskap som vågar fatta svåra beslut. Och kom ihåg det är i motvind ett drake stiger!

Vi måste ha ordning – inte i första hand för att vara duktiga i klassen – utan för att orka med det som är vårt huvuduppdrag – att utveckla Eskilstuna.

Och just därför behöver vi sätta ljuskäglan på att  motverka arbetslösheten och stärka näringslivsklimatet, fokus på skolan och kunskapsresultaten, trygghetsfrågorna i vid mening och integrationsfrågorna. Och vi behöver förnya och utveckla vår kommunala organisation.Precis där har vi utmaningen. Precis så svårt och så utmanande är det.

Välkommen tillbaka till jobbet!

Jag tror att vi alla bär på platser som vi räknar som hemma. Om någon ber oss söka i våra hjärta efter “hemma” så kommer det upp platser som betytt något. I det förstone kanske vi tänker att det är vackra och idylliska platser men när vi tänker efter så tror jag att det snarare är platser där det finns ett sammanhang, där det finns människor som satt avtryck, där det finns minnen som etsat sig fast.

För mig är naturligtvis Eskilstuna en sådan plats. Här är jag född och uppvuxen. Här finns mina vänner och familj. Och här finns minnen att bära från skolan, från fotbollsplanen, från de första kärlekarna och de första jobben. Att få leva och arbeta där man också har sitt hjärta är en ynnest.

 Men jag tror också att man får plats med fler platser i sitt inre. Mina föräldrar är från området kring Ljungan i Västernorrland. Har fanns mormor och morfar, farmor och farfar, mer än tjugo fastrar och morbröder och ett antal kusiner som jag inte ens klarar av att räkna. Här finns mitt rotsystem – hårt arbetande svedjefinnar som tog sig över Bottenviken på 1700-talet och här fanns bönder och skogsarbetare, missionärer och frikyrkopastorer.

Och jag tackar mina föräldrar så här i efterhand att de lät mig tillbringa varje sommar här. Långt från tält, husvagnar, Västkusten och Mallorca.

Och så är det dags igen. Vi packar bilen för några dagar “hemma”. Hem till gården där mormor och morfar bodde och där min mamma föddes. Och där mina morbröder bott och mina kusiner är uppvuxna. Det glädjer mig att sågverket alltjämt är i drift och ska jag tro på pratet på byn så går det för högtryck.

Jag funderar på det här och tänker på hur våra invandrare och nya svenskar har det. Deras längtan hem, hem till byn som fostrat dom, hem till släkt och familj. Och samtidigt som de rotat sig i ett nytt land, i en ny miljö. Men kanske kanske känner de sig lite som jag gör – att man bli en hel människa om man samtidigt som man bejakar sitt rotsystem också känner glädje och kraften i nuet. För om hjärtat är tillräckligt stort så finns det plats för flera platser samtidigt.

Det är med den insikten jag tar vägen upp över Horndal, Storvik, Ockelbo, Järvsö, Ljusdal och Ånge. Och där precis där, där Ljungan gör en krök ligger det vackraste av platser. Nästan lika vackert som där Eskilstunaån gör en krök vid Smörparken.  

 Ha det bra!

När jag reser genom sommarsverige söker jag tecken på att den ekonomiska krisen har lagt sig. Att det blåser en ny mer optimistisk vind.

Men det är svårfångat. Förvisso verkar det vara fullt med resenärer på Arlanda och på Öland ser jag inga tecken på att turisterna skulle vara färre. Tvärtom fylls badplatser, stugor och campingplatser och i de tillfälligt uppslagna kommerstälten trängs köphungriga människor. Så kanske ändock att vi börjar se en vändning.

Men jag tas snabbt ur min villfarelse. De stora industri- och exportföretagen redovisar katastrofsiffor i sina kvartalsrapporter. Inte alla men många av de stora bankerna likaså.

Den amerikanske riksbankschefen Ben Bernanke ser visserligen en liten ljusning men betonar också att prognoserna är osäkra och att arbetslösheten alltjämt skenar.

Vår egen finansminister Anders Borg tycker att världsekonomin börjar komma på fast mark men att förändringarna alltjämt märks utanför Europa.

Läser jag av stämningarna bland mina vänner så är det också tuffa puckar. Håkan och Håkan som arbetar på de två stora lastmaskins- och lastbilstillverkarna har 4-dagarsveckapå grund av för låg efterfrågan. Och deras bedömning är att det kommer att se ut så under hösten. 

Och hustrun som har en viss insyn berättar om fortsatt höga försörjningsstödskostnader i våra kommuner. Så också i Eskilstuna.

Så mitt sökande efter tendenser, om än ett litet litet tecken verkar gå om intet.

Men det är då jag träffar Erik. En ung Eskilstunabo som bor och arbetar i Kina. Och inte vart som helst utan i den ekonomiska hetluften i Shanghai. En stad och en region som formligen växer så att det knakar.

Men även Erik har fått känna på den globala finanskrisen med förlorat jobb som resultat under året. Men och det är därför det är så roligt att höra Erik berätta – nu har han nytt jobb och han tycker sig se att den värsta ekonomiska krisen är över.

Så där bland grilloset ute i sommarstugan så växer min optimism om att något är i görningen. Och Erik får bli bärare och symbol för att vi också här i Europa, i Sverige och i Eskilstuna, i Brunnsta förhoppningsvis snart börjar prata tillväxt och produktion. Inte bara som ett värde i sig att våra lastmaskiner efterfrågas och att människor får jobb utan också att vi i och med det får resurser till skola, vård och omsorg, kultur och offentlig välfärd. Det ekonomiska och sociala kretsloppets återhämtning.

Go for it Erik!

Det känns märkligt att en idrottsklubb som nästan är 60 år kan försvinna över en natt. Jag tror många förknippar speedway med Eskilstuna och just därför så är Smedernas tråkiga konkurs nu under sommaren också ett slag mot bilden av vår stad.

En bra livsfilosofi som jag brukar försöka använda mig av är deppa i fem minuter och sedan på det igen. Och jag tror att det är precis den inställningen som Smedernas medlemmar och dess styrelse nu behöver vara besjälad av – att bygga upp ett nytt speedwaylag. För jag tror att det finns tröst.

1939 bildades Västerås Ishockeyklubb. Och jag tror att det är många av oss Eskilstunabor som genom åren åkt till Rocklunda för att se allsvensk ishockey och på 1990-talet elitseriehockey. Så snacka om stolta traditioner.

2000 går VIK Hockey i konkurs ugnefär på samma sätt som vårt eget Smederna. Säsongen efter börjar marschen tillbaka till eliten. Den märkliga vandringen börjar bl a med match i div III mot lokalkonkurrenten Råby på uterink. Nu snart tio år senare slåss Västerås igen för att nå elitserien. 

Lärdomen är enkel i sitt koncentrat – och det är en livsvisdom som egentligen går att använda när som helst i det vardagliga livet, i sitt privatliv eller i arbetslivet – ju fortare man börjar fokusera på resultat och lämnar sökandet efter syndabockar, ju snabbare man beslutar sig för att göra något åt situationen ju snabbare går återtåget till toppen. Fokus på resultat och vision istället för fokus på att ha rätt eller ännu värre att få trycka till någon som borde vara ansvarig. Det var så den nya ledningen i VIK Hockey tänkte och jag är säker på att det är så den nya ledningen i Smederna tänker.

Men det finns också en annan lärdom som går att överföra till det vardagliga livet. Inget – jag betonar inget – går att driva utan ekonomiskt ansvarstagande. Det gäller hockeyklubbar och speedwayföreningar, det gäller företag och organisationer och det gäller familjer. Och det gäller kommuner och dess verksamheter – oaktat om vi pratar förskolor, skolor, bibliotek, sociala verksamheter eller äldreboenden. Energi- eller fastighetsbolag. Så tufft är det.  

Min erfarenhet genom livet är att de verksamheter, de arbetsplatser som inte förstår den grundläggande insikten – dvs att kostnaderna inte kan vara högre än intäkterna – ofta blir arbetsplatser som står stilla i sin utveckling. Min erfarenhet är att det på dessa arbetsplatser ägnas allt för mycket tid åt att diskutera “bristande resurser” och hur det borde vara istället för att fokusera på utveckling och resultat.

För en offentlig verksamhet som är skattefinansierad är det kanske ännu viktigare att vara ansvarsfull och ha en respektfull inställning till ekonomin – just därför att vi har fått pengarna till “låns” av medborgarna. För mig handlar ekonomiskt ansvarstagande inte i första hand om att vara duktig eller ens bäst i klassen utan det handlar i grunden om respekt för demokratin. Som tjänsteman, som lärare, som vårdpersonal, som kommunanställd, som kommundirektör kan vi inte ta oss rätten att använda mer resurser än vad våra demokratiskt folkvalda gett oss mandat tíll. I den meningen har inte vi rösträtt två gånger – en på valdagen och en i vår roll som offentliganställda.

Men – och här vill jag vara tydlig – det betyder inte att vi som chefer och medarbetare inte ska påtala när vi ser brister eller när vi ser att det borde prioriteras på ett annat sätt. Tvärtom ska vi vara kloka rådgivare. Men vi kan aldrig leva över de tillgångar vi har till förfogande eller sätta oss över de spelregler som gäller. Det är det som är demokrati i en kommun eller i en speedwayklubb.

Läsaren tycker kanske att jag är väl pretentiös som blir allvarlig och pekar på Eskilstuna kommuns ekonomiska läge så här mitt i sommaren. Men vi behöver precis som den nya ledningen i VIK Hockey gjorde och precis som den nya styrelsen i Smederna nu gör fokusera på resultat och en ekonomi i balans.

Det är så vi bygger en modern stad och en modern kommunal organisation. Ju fler som i grunden förstår den logiken ju snabbare kommer Eskilstuna att utvecklas. Så paradoxalt – så enkelt och så svårt är det på en gång.  

Och apropå sommar och semester – det är en ynnest att få springa längs hällarna vid Alvedsjöbodar på norra Öland – om än i makligt 6.30-tempo.

Ha en fortsatt skön sommar!

En kommuns utveckling handlar också om dess landsbygd. Jag tänker på det när jag springer genom ett vackert sommarsverige. In i skogsgläntan, ut över åkern, upp på en grusväg där korna stirrar nyfiket och förbi röda hus med vita knutar. Bräkande lamm överröstas av ljudet från en traktor. Förbi den gamla skolan och en gammal skylt som hänger kvar indikerar att det här låg en lanthandel. Förbi kvarnen som minner om ett aktivt jordbruk. Jag myser i mitt inre och det känns som att jag översköljs av något som skulle kunna stavas idyll. 

Det är lätt att bli förförd. Storstadsmänniskan som får några minuters känsla av hur det är ute på landet. Eller……………….

Jag tror att vi alla förstår att bakom den här sommaridyllen finns hårt och tufft arbete i generationer. Bönder och landsbygdsbor som dagligen slåss för sina villkor. Nedlagda affärer och många gånger en obefintlig offentlig service. I sämsta fall så löses vatten- och avloppsfrågan med gamla uttjänta miljöovänliga metoder och det är ännu för få som har tänkt tanken att fiberkablarna är framtidens förutsättning för en levande landsbygd.

Om Eskilstuna ska utvecklas och bli den där stolta staden så räcker det inte med en vacker stadskärna eller ett centrum som fylls av service och aktiviteter utan vi behöver också landsbygdsområden som känns attraktiva att arbeta, bo och leva i.

Och den skarpa frågan är då hur vi hittar balansen mellan vad det får kosta att ha en liten skola med få barn eller ett bibliotek med få besökare eller en buss som oftast är tom med kvaliteten att ha ett Barva, ett Gillberga eller ett Stora Sundby som också är en del av en helhet som stavas Eskilstuna. Men vi vet också att inget är gratis. Många behjärtansvärda behov konkurrerar om resurserna.

Det blir lätt en klyscha – dvs insikten att stad och landsbygd hänger ihop, de betingar varandra, är varandras förutsättning. Men precis i den insikten så tror jag att en del av en kommuns framgång ligger. Förmågan att tänka helhet. Inte på varandras bekostnad eller utifrån att den som ropar högst eller har rätta kontakter får sin vilja igenom utan ifrån en genuin idé och att gå tillsammans.

Ha det bra !

I början av året var jag med i arbetet med att sammanställa tusentalet synpunkter som kommit in från Västeråsare där de uttryckte sina drömmar och visioner om sin hemstad. Vi var en grupp på 5-6 personer och jag minns att det kändes både roligt och spännande att läsa och ta del av alla bilder av det framtida Västerås.

Efter ett tags läsande, sorterande och summerande började vi se ett mönster. Målat med grov pensel och kanske något överdrivet – Västerås skulle vara precis som de städer och orter vi besöker på vår semester. Det ska finnas restauranger och framförallt caféer, en lång aveny som Ramblan i Barcelona, ett intressant besöksmål som Eiffeltornet i Paris, en vacker kyrka som i Rom, gränder och mysiga affärer som i Gamla Stan.

Jag tänker på det här när jag besöker den franska staden Annecy på gränsen till Schweiz. En stad med en tusenårig historia, gamla byggnader som vittnar om en stad som betydde något under medeltiden, en kanal genom stadens äldre kärna som får dig att tänka på Venedig, en stor sjö fylld av båtar, surfare och badare, en levande marknad där grönsaker, kött och bröd konkurrerar med pryttlar och kläder. Det är så här det borde vara i Västerås och Eskilstuna…………

Och det är då det slår mig – längtan efter “det andra” blir lätt en känsla av att inte duga. Vad är väl våra små och obetydliga städer i jämförelse med…….i jämförelse med……………?

Men samtidigt tänker jag när jag passerar det hundrade marknadsståndet och vackra huset – vem skulle orka dag efter dag, inte bara i juli utan också i november och mars vandra gata upp och ner och insupa den internationella och historiska atmosfären. För visst är det så att längtan efter att våra städer ska vara små Barcelona eller Annecy just ska vara längtan efter något annat, att resa till något annat, att se och uppleva något annat.

För hemma i våra städer så vill vi att det ska vara en helhet. Inte bara fina vandringsstråk, restauranger, kyrkor, caféer och konstmuséer utan också förskolor, skolor, bibliotek, äldreboenden, sjukhus, idrottsarenor, arbetsplatser, högskolor, gröna parker och orörda skogar och sjöar. Det är det Eskilstuna och Västerås vi ska bygga.

Och min erfarenhet genom livet är att längtan hem är nästan alltid starkare än längtan bort. Och kanske det ändå är så enkelt i slutändan att hemma har något som borta aldrig kan konkurrera med - min familj, mina bästa vänner, mina arbetskamrater, snart stora F och pyttelilla B. Och mitt lag, min löprunda.

Det är det som visionens själ handlar om – i Västerås Mälarstaden och Eskilstunas Fristad. Någonting som säger att vi ska vara utmanande och att våga.  Någonting som är djupare och betyder något mycket mer än turistens längtan efter “något annat”.

Ha en fortsatt skön sommar!

Sitter pa ett Internetcafe som saknar svenskt tangentbord. Jag hoppas att det gar att lasa.

Jag har vandrat i fjallen i snart 30 ar. Med socialt vingklippta ungdomar, med unga missbrukare, med sonen och med nagra av mina basta vanner. Jag har alltid gillat just vandringen som foreteelse. Du ar sjalv, maste ta ansvar for dig sjalv men du tillhor samtidigt en grupp som  du ar beroende av. Du maste lara dig att leda men ocksa det svara att lata sig ledas.

Jag hittar en tjusning i varje vandring , oaktat om det ar att overvinna hojdradsla, konditionskravande, plats for meditation och ensamhet eller bara en vacker natur.  

Jag gillar metaforen med vandringens sjal – vi ska upp till toppen, en gemensam vision som drar alla at samma hall. Det finns olika vagar upp till toppen men malet ar gemensamt. Ibland gar du sist i gruppen men ibland maste du soka tatpositionen.

Befinner mig i franska alperna – Chamonix med dess valdiga topp Mont Blanc. Jag har vandrat med manga under aren – men aldrig tillsammans med hustrun. Antligen blev vi overerens – om taltet ersattes av hotell med treratters middag sa var hon positiv till att folja med. Sa har ar vi nu uppe  pa 3 842 m – ett stenkast fran Mont Blancs snoiga topp.  Och plotsligt borjar hon prata om alprhodededrom och azalea och det ar da jag forstar att jag missat nagot under mina vandringar. Och till det sa vill hon och mina resekamrater att vi morgon ska vandra men det far inte ga upp eller ner……………talamod, talamod.

Ha en fortsatt skon sommar

Sommar innebär också läsning och här kommer några tips för den som vill vila sig från deckarna.

Jag läser parallellt två böcker om Barack Obama just nu. En av journalisten Martin Gelin – Det amerikanska löftet – där han följer Obama under två års tid från kust till kust, från små politiska möten i bostadsområden till intåget i Vita Huset.

Den andra boken är av Obama själv skriven 1995 - Min far hade en dröm – där vi får följa hans liv och uppväxt i Hawaii, Indonesien och Chicago.

Min idé när jag tog mig an de här två böckerna var att söka något slags  svar på vad det var som var själva essensen i Obamas framgång. Efter ett tags läsning så insåg jag att det nog inte gick att hitta den där ursprungskällan.

Ända fram till Obama beskriver sitt möte med Marty Kaufman. I en enkel mening så tyckte jag mig hitta vad jag sökte.

Obama blir som ung starkt engagerad i något som kallas Developing Communites Project. Kort beskrivet är det socialt arbete ute i de fattigaste bostadsområdena med nedslitna bostäder, hög arbetslöshet, våld, kriminalitet, droger och en växande hopplöshet. 

Marty Kaufman var Obamas chef, handledare och mentor och den som ansvarade för dessa sociala projekt. Kaufman ser Obamas engagemang men han ser också hans brist på tålamod och besvikelse av att det inte händer något, att det inte sker någon djup förändring.

Barack, säger Kaufman – du är för abstrakt, håll dig borta från det perifera, rör dig mot mittpunkten hos folk……………….

Först slår Obama bort Kaufmans råd men efter hand börjar han själv se vad som är fel. Alla som vill så väl – organisationer, politiker, kyrkor, välgörare etc fångar inte alltid människors inre drömmar. Många gånger så blir alla dessa vällovliga initiativ och utifrån-projekt inget annat än just perifera – de träffar inte mittpunkten, det centrala i människors liv och önskningar.

Jag vet inte om jag träffat rätt och jag kommer aldrig att få veta om Barack Obama skulle hålla med mig. Men min tes är att i det där lilla rådet från sin mentor, i den insikten så ligger en del av Obamas framgång. Förståelsen för att söka människors centrala mittpunkt – deras drömmar.

Jag tänker tillbaka på två andra böcker som gjort starkt intyck på mig de senaste åren. Nelson Mandelas “Den långa vägen till frihet” och Zac O´Yeahs läsvärda bok “Mahatma” om Gandhis liv. Dessa böcker speglar en annan tid, andra länder och delvis andra motsättningar men frågan är om vi ändock inte landar i samma slutsats – förmågan att lämna det perifera och söka människors mittpunkt.

Gandhis arbete påverkade att kolonialismens era var slut i Indien. Hans beslutsamma och kompromisslösa sätt att förhålla sig – alltid på folkets sida och alltid icke-våld vann anhängare över hela världen.

Nelson Mandelas arbete mot apartheidregimen är känd av oss alla och hans förmåga till förlåtelse för att hålla ihop Sydafrika vann också respekt över världen.

Vad det kommer att stå i historieböckerna om Barack Obama är mycket osäkert. Men ett vet vi – han vet vad som skapar framgång.  

Ha en fortsatt skön sommar!

I en tid som kräver allt mer av oss som enskilda individer, i en samhällsatmosfär som upplevs allt mer turbulent, i en värld som tenderar att splittra och dela upp oss så kan en dikt summera mer än tusen policys, dokument och OH-bilder.

Diktaren och akademieledamoten Werner Aspenström skrev “Hypnos för människoharar” – en dikt som kan läsas igen och igen. Den ger i vart fall mig kraft för hur man kan förhålla sig till tingens ordning och livet. En bra start på sommaren.

Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig.
Var inte rädd.
Låt dig inte skrämmas av tornspirornas
tuppar och kors.
Sitter högt men flyger inte.
Grip halmstrået som finns inom räckhåll,
det räcker för dig.
Var inte rädd.
Vänta dig ingenting bättre
av de bättre vetande.
Livbojar av sand flyter inte.
Rätta dig inte efter de felfritt skrivande.
Punktera dig själv.
Var inte rädd.
Var inte rädd för stillheten.
Var inte rädd för suset i den inre skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna,
bortdöendet,
som kan vara en begynnelse…..
Den inre skenbilden är inte lögnaktigare än den yttre
vrångbilden.
Inblick hjälper inte mot allt.
Grisen blir inte renare,
gåsen inte klokare,
åsnan inte fogligare,
men haren blir lite mindre harig
när den korsar det öppna fältet.

Försök!
Var inte rädd.

Föga smickrande lyfte Rapport och våra lokala media upp Eskilstuna som en kommun med extremt hög andel alkoholrelaterad dödlighet. Tufft att höra men nyttigt att våga prata om. Nyheten kablades ut med anledning av ett viktigt seminarium som arrangerades i Eskilstuna i måndags.

Nu fokuserade de här nyhetsinslagen och rapporterna på behovet av - eller snarare på avsaknaden av en bra avgiftning. Det är viktigt och vi får inte för en sekund blunda för betydelsen av en human medicinsk vård.

Men – och det är ett viktigt men – fokus i vårt arbete kan inte vara avgiftning. Vi måste spänna bågen vidare än så.

Vi behöver arbeta än skarpare förebyggande och med tidiga insatser i skolan, på fritidsgården och i våra föreningar. Vi behöver vuxna – föräldrar och föreningsledare som står som goda förebilder. Vi behöver frivilligorganisationer, kyrkor, företag och fack - som arbetar aktivt med förebyggande insatser. 

Till det ska vi naturligtvis bygga upp en bra vård- och behandlingskedja för de som faller igenom och utvecklar ett beroende. Till det behövs en aktiv socialtjänst som arbetar offensivt – hand i hand med Landstinget. I det sammanhanget har en bra avgiftning sin givna plats.

Men vårt huvudfokus måste vara det preventiva. En klok och återhållsam alkoholpolitik som förstår att en kommuns totalkonsumtion står i proportion till antalet alkoholrelaterade skador, misshandel, våldtäkter, familjesplittringar, dödsfall etc.

Just därför är frågan om alkoholen något som berör var och en av oss. Det är ett ansvar vi inte kan smita undan. Just därför att vi är föräldrar, syskon, anhöriga, barn och medborgare.

Och i grunden handlar det ansvaret om att vi måste få till en attitydförändring i samhället och i vår kommun. Utan att låta för ödesmättad – men vi måste bryta en kultur som hämtar sin rotsystem ända från 1700-talets smeder och supandet på 1800-talet. I vart fall om vi ska tro Fredrik Lindström. Och jag tror att han har rätt.

Grundspelet i det här arbetet stavas tillsammans. Insikten att vi behöver varandra. Tendensen att skuldbelägga varandra och där vi skyller omständigheterna på “någon annan” – missbrukaren, familjen, kommunen, socialtjänsten, skolan, landstinget, polisen – tillhör en förverkad och föråldrad inställning. Det är bara tillsammans vi åstadkommer resultat och skapar det stolta Eskilstuna.

Frågan är om vi är redo att anta den utmaningen – prata väl om varandra, stötta varandra i en fråga som kanske är en av samhällets allra svåraste.

Det är alltid svårt att uttrycka vad det är som gör att man älskar ett lag. För den oinvigde så blir det obegripligt. Men låt mig ändock försöka;

Jag har “hängt i Sporthallen” sedan jag var 11 år. Jag har stått där som liten knattte och sett dom allihop – Stockenberg, Nappe Kärrström, Nocke, Tåten och Garvis. Som mer jämnårig var man avundsjuk på Bobban och Mats-Ola och att man själv inte platsade utan fick nöja sig med spel i Citys B-lag. Och nu sitter man där och ser dom som kunde vara ens söner.

Jag tror att klubbkänsla handlar om att laget påminner dig om vem du varit och om det liv du lever. Så när GUIF nu otippade tar sig till en avgörande finalmatch så är det jag själv som är i final. Nästan 50 års slit i Sporthallen ska i bästa fall krönas med ett SM-guld. Det är så stort att jag knappt kan stava till det. Och ändå går det inte att förklara.

Varje stad som vill utvecklas och känna framtidsoptimism måste kunna hänga upp sin berättelse på framgångar. Må vara små och vardagliga och kanske de inte ens betyder något på djupet. Men för oss Eskilstunabor så är det här stort. Just därför att vi också påminns om att vi är bra – ja till och med bäst – i vart fall i handboll. Det kanske kan kallas dumhet men för mig handlar det om stotlhet. Stolthet över sitt lag, sin hemstad.

Och mitt i skrivandet så ringer svärsonen och berättar att han har 2 biljetter till lördagens final i Globen. Han drar lite på vem som ska få ynnesten att följa med honom. Och jag vet hans svar……………..

Kanske det finns en symbolik i allt. I måndags så var jag på mitt sista möte i Västerås och jag passade samtidigt på att vara med vid avtackningen av vår äldrechef Staffan Fogelberg.

När jag sakta är på väg ut i ett soligt och vackert Västerås på väg till bilen så tänkte jag – vem blir den siste arbetskamraten jag möter? För jag tror nämligen att det finns symbolik i det mesta.

Nå, Staffan och jag tog avsked av varandra och jag tänkte att det kändes bra. Staffan är en ledare och person jag uppskattat och vi har förutom arbetet delat mycket tankar om livet.

När jag lämnar Staffans arbetsplats så möter jag Helene Öhrling. Ja, inte helt fel. Det är klart att det ska vara en kvinnlig verksamhetschef som är mitt sista möte. Jag har följt Helenes utveckling i mer än 15 år och var en gång den som anställde henne in i i proAros ledning. En bra symbolik.

Precis när jag står och väntar på en ledig hiss så råkar proAros styrelseordförande Lars Kallsäby vara den som kommer i uppgående riktning. Kul, naturligtvis finns det en symbolik i att det är min uppdragsgivare som blir mitt sista möte. Klockrent.

Väl ute på torget på möter jag Kenneth Wiberg. Ja men det är inte helt fel. Han är kanske den som betytt mest för mig genom åren. Han var den som en gång i tiden anställde mig 1990. Genom åren har vi arbetat tätt och haft tusentals spännande samtal om världen, samhället och arbetet. Naturligtvis så finns det en stark symbolik i att det är just Kenneth som blev mitt sista möte i Västerås. Cirkeln slut. Att Kenneth är en av medarbetarna på proAros ledningskontor – mina allra närmaste dagliga kollegor – stärker den känslan.

Det är nu bara 100 m till garaget och jag går lite förnöjt vidare. Pang, helt plötsligt står Ove Sundmark från Konsult och Service där. Jag har alltid gillat Ove. Han är starkt kundfokuserad och arbetar tufft för att det ska bli bra för verksamheterna när det gäller stödet. Ja det kanske fanns en symbolik att det var stödet som blev mitt sista möte.

Då kommer Per-Inge Hellman småspringande. Idag arbetar han som beställare och är i någon mening min “motpart”. Ja ha, det kanske så det är - dvs att det var en representant från beställarsidan som blev mitt sista möte. Inget fel i det. Per-Inge är en av de där blivande kommande cheferna i kommunen. Och jag tror att jag också betytt något i ledarskapet för honom. Bra symbolik tänker jag.

Precis när Per-Inge ska gå så kommer Bertil Wrethag gående utanför Stadshuset. Han är direktör för Konsult och Service. Och återigen kastas jag tillbaka i bilden av att det tydligen är stödfunktionerna som blir mitt sista möte med Västerås. Eller kanske Bertil också får symbolisera alla chefer i Stadsledning och förvaltningar som jag arbetat tillsammans med.

Bertil är kanske den av alla förvaltningschefer och kollegor jag lärt känna allra bäst. Han har lärt mig mycket och vi har haft många fina samtal där han också bjudit på sina erfarenheter från sin tid i ABB. En bra och värdig avslutning och det sista mötet.

Men…………………när jag har några meter fram till Stadshuset så kommer en av våra rektorer Barbro Ridman cyklande. Hon korsar gatan mot alla trafikregler och vi kramar om varandra. Äntligen tänker jag. Barbro symboliserar för mig alla dessa kompetenta och duktiga rektorer och enhetschefer och i mitt hjärta så har dom betytt mycket för mig under alla dessa år. Det är dom som dagligen umgås med våra medarbetare, de är dom som möter våra brukare och i någon mening tror jag att de har det svåraste jobbet av oss alla. Mitt emellan brukare, medarbetare och chefers och politikers krav ska de stå upp för verksamheten.

Yes, det blev en enhetschef som blev mitt sista möte. Tack.

Precis när jag går in i Stadshuset så möter jag Kerstin Andersson. Kerstin arbetar som adminsitratör och var en av de personer som också tog emot mig när jag började arbeta i Västerås. Aha tänkte jag. Naturligtvis finns det en symbolik i det här. Jag har alltid uppskattat våra adminstratörer. Det är så enkelt att glömma bort allt viktigt arbete som görs i receptioner, med fakturor och lönehantering etc. Jag har arbetat med hundratals av dessa och alltid kännt en värme i våra relationer. Lisbeth och Pernilla på Ungdomsgruppen, Ulla och Inga på Sociala nämndernas stab, Berit på Hammarby, Ingrid och hela hennes gäng på Gryta, alla bra krafter på proAros verksamhetskontor och på ledningskontoret och naturligtvis Anita och Ingegärd som arbetat mig varje dag de senaste åtta åren. Det blev våra adminstratörer som blev mitt sista möte.

…………………….men precis när jag ska ta trappan ner till garaget så kommer en av våra erfarnaste enhetschefer Gunilla Ström farande.

Hej, Pär – säger hon glatt – har inte du slutat?

Jo, men så här är det säger jag och berättar hela storyn som jag nu berättat för er. Så Gunilla och jag tar avsked av varandra och det är precis det ögonblicket jag tar med mig. Det frysta ögonblicket.

Det var just relationen med våra enhetschefer som jag tror var mitt ledarskap. Och det var också så jag alltid kände en närhet till våra medarbetare. Och kanske svaret på varför jag blev Västerås troget i nästan 20 år.

Och precis när jag sätter mig i bilen och ska köra ut från Stadshusets garage så kommer……………….men det ska jag berätta vid ett annat tillfälle.

Jag önskar er all gott!

När jag läser om några av alla de hundratals krönikor jag skrivit sedan 2001 så märker jag att de ofta handlar om någon dagsaktuell samhällsfråga.

Det är också en av idéerna med mitt skrivande, dvs att just fånga upp något aktuellt tema som berör oss, något som har en koppling till vår vardag.

Samtidigt så märker jag att det finns en röd tråd i budskapet som går igen. Vikten av mitt och ditt ansvar - tillsammans. Hur vi förmår utvecklas till mogna och ansvarsfyllda vuxna medmänniskor i en turbulent och svårtolkad tid.

Det här temat har det skrivits om i tusen år. Kejsar Marcus Aurelius gjorde det redan 100 f Kr i ”Självbetraktelser”. De grekiska filosoferna gjorde det på sin tid. Voltaire, Gandhi, Viktor Frankl, Dalai Lama. moder Teresa och Mandela har gjort det på sitt sätt och Barak Obama gör det nu. Och jag undrar om det inte är det här vi egentligen pratar om vid kaffeborden. Eller kanske skulle vilja prata om……………………

Finns det något bortom vårt uppdrag? Finns det något bortom det jag får betalt för? Finns det något bortom människans egen vinning eller drivs vi bara av egennyttan – det som gynnar mej och mina närmaste? Är jag redo att stå upp för något större, något mer där jag ingår i ett större sammanhang?

Jag tycker att vårt samhälle allt mer går mot egennyttans logik. Det är allt mer sällan vi hör någon i debatten prata om altruismens värdighet, dvs kärlek till människan, det humana, det oegennyttiga, det vi kan skapa tillsammans. Eller rättare sagt – deras röster tenderar att drunkna i en genomkommersialiserad och allt råare kultur.

I en värld, i ett samhällsklimat där det gäller att slå sig fram, att konkurrera, att mäta sig  – i en värld där motsättningar och konflikter tenderar att skärpas behöver vi motbilder, motkrafter och ett språk som också får oss att tänka och agera annorlunda. Inte som ersättning för våra nuvarande liv utan som ett komplement.

För det blåser motvind för altruismens grundvärden. När vi läser om de rikas miljonbonusar och klipp så är det just egennyttan som lyser i neon. Men det gör den också när den vanlige samhällsmedborgaren fuskar eller tillskansar sig orättmätiga fördelar. Det är också egennyttan som vägleder när vi t ex säger nej till att en förskola, en flyktingförläggning, en väg eller att ett flerbostadshus skall etableras som granne till min radhustäppa.

Jag skriver inte så för att belasta eller för att ge dåligt samvete. Vi är människor. Men just därför har vi också ett ansvar. Vi lever en gång och med det har vi också fått ett mycket stort ansvar för inte bara våra egna utan också för andras liv.

Egennyttans väsen berör och påverkar också oss i det lilla. Ibland tycker jag mej se människor som allt mer utvecklar ett grandiost beteende. Enklare uttryckt – jag är världens centrum och allt kretsar kring mej och mina intressen. En direkt avspegling av egennyttans drivkrafter. Kraven på snabba lösningar, avkräva ansvar och andras avgångar är i vardagen exempel på detta. Vilka förväntningar har vi på livet om vi ständigt går och avkräver andra ansvar men kanske själv inte riktigt fångar vårt eget?

Jag tycker mej allt oftare höra människor prata om att de är kränkta. Det har blivit vardagsprosa. Och alltid är det någon annan som utsatt mej för detta. Ta bort den och den medarbetaren, den chefen, den brukaren, den eleven, den politikern………….till slut ekar det……jag ,jag, jag……..när det istället borde sjunga av v-i tillsammans.

Vi lever i en värld som kräver allt mer av oss. Vi lever i en kultur med uppskruvat tempo. I den atmosfären krävs att vi funderar över oss själva och våra liv. Hur kan vi på ett klokt och moget sätt förhålla oss t ex på jobbet för att möta denna nya värld? För jag tror att ingen längtar efter ett allt högre tonläge i samhället eller i arbetslivet.

Det första tror jag står att söka i förtröstan. Förtröstan att livet och omgivningen i grunden vill oss väl. Varför har vi förtröstan med oss själva? Jag tror att vi ofta förlåter oss själva därför att vi vet att vi har ett gott syfte, en god intention med våra handlingar. Även om det ibland blir fel. Vi har en förlåtande attityd mot oss själva och mot de vi känner och litar på.

Om vi så bara lite grann skulle kunna överföra denna förtröstan, denna vilja till fördragsamhet som jag har med mej själv till andra, till obekanta, till främlingar så skulle vi få en mer accepterande och tillåtande kultur.

Orsaken till att vi blir upprörda, blir misstänksamma tror jag står att finna i att vi tolkar och läser in ”fel signaler”. Där vi förlåter oss själva, tror på den goda intentionen där är det ibland tvärtom när det gäller de vi inte känner.

Det andra handlar om att odla mer av oegennytta i allt vi gör. Det låter storvulet men det handlar om en hjälpande hand, en förlåtande attityd, att orka ha överseende, att hålla igen och härbärgera sin egen ångest. Ord som ”det är mitt bord”, ”det är mitt ansvar”, ”vad kan jag bidra med” är oegennyttans, altruismens främsta fältrop.

Det tredje handlar om att öka sin egen självkännedom, sin självkänsla. Jag är rädd för att det uppskruvade samhällstempot ibland får oss att tappa självkänslan och istället öka självförtroendet.

Självkänsla handlar just om hur vi uppfattar oss själva. Hur nära vi är oss själva, förstår våra reaktioner och våra känslor. Förstår vår uppväxt och våra villkor – kort sagt vem jag är.

Självförtroende handlar om mitt beteende. Hur jag uppfattas av andra. Om vi får allt fler som har låg självkänsla men med stort självförtroende, ja, då växer också det grandiosa självet. Jag istället för vi. Vi och dom istället för tillsammans.

Har det här med vårt arbetsliv, våra jobb att göra? Ja, jag tycker det. Det går att i det vardagliga arbetslivet praktisera fördragsamhet, det går att praktisera altruism här och nu. Och jag lovar att betalningen är utveckling och mognad och att vi tillsammans gör ett så förbaskat mycket bättre jobb till förmån för de vi är till för.

Och det om något är väl en god betalning, att betyda något på djupet för en annan. Precis där ligger utmaningen. Vi har allt framför oss.

Ha en riktigt skön påsk!

Jag växelläser Lars Noréns 1000-sidiga dagbok “En dramatikers dagbok” och musikern Plura Jonsssons dagboksliknande berättelser i “Resa genom ensamheten”. Jag blir fångad av den ton av öppenhet de förmedlar. Det är som jag tillhörde vännerna runt familjen Norén och Jonsson.

DN:s Fredrik Strage belönades 2008 med Stora Journalistpriset för förnyelse av nöjesjournalistiken. Bl a sammanställde Strage en lista med de 1oo största rockögonblicken på YouTube. Etta blev en obetalbar spelning av New York-bandet The Cramps på ett mentalsjukhus 1978. Läkarnas idé var att pröva punkmusik som terapimetod.

SVD:s ledarredaktion har gjort en liknande lista som bygger på samma idé men den här gången är det oförglömliga nyhetsinslag. Föga förvånande är Birgit Friggebos “Nu sjunger vi We shall overcome” etta på listan. Vi skriver februari 1992 och lasermannen härjar i Stockholm och upprörda Rinkebybor avkräver Carl Bildt och dåvarande invandrarminister Birgit Friggebo åtgärder.

Nu mer kan du följa Aktuellt-redaktionens arbete. Du får  via deras hemsida “sitta med” på deras möten och höra hur de resonerar och gör avvägningar inför kvällens sändningar.

Jag läste också i helgen en artikel om hur förre ministern Leif Pagrotsky har sk scype-bildlänk uppkopplad till sin mamma Gerd på äldreboendet så att de kan ha kontakt dagligen. (Klicka vidare)

Jag tror läsaren har snappat min spaning. Allt går mot öppenhet. Man vill själv vara med. Om det så är att följa Lars Norén och hans privata liv eller hur det faktiskt var på det där mentalsjukhuset på 1970-talet när the Cramps spelade eller vad sade egentligen Birgit Friggebo. Eller att ha kontakt med sin mamma i realtid eller att följa nyhetsredaktionens gruppmöte.

I det förstone kanske man kan tycka att det här är lite överdrivet eller en rolig pikant detalj i utvecklingen. Men jag tror att det står för något större, något mer på djupet. Intresset för bloggandet, my-spacandet eller face-bookandet står för samma tendens. Jag vill vara med, inte bara som konsument och passiv deltagare.

Naturligtvis finns det tusen fallgropar i allt detta. Så är det med all utveckling. Men i grunden så tror jag att det står för något sunt. Även om det kan kännas märkligt att följa Lars Norén och Plura Jonsson i deras privata liv så har de något att berätta om samtiden och de låter oss slå följe.

Den där spelningen på mentalsjukhuset i New York och Rinkebymötet är inte bara en skröna. Du får återuppleva, du får deltaga. Du får bilda dig en egen uppfattning.

I ett större sammanhang så förbyts stängda dörrar, slutna rum och fördragna gardiner mot öppenhet och genomskinlighet.

Läste precis att Amnesty nu använder något de kallar blixtaktion. Via den moderna tekniken så är de uppkopplade runt om i världen och kan genom ett enkelt SMS informera sina medlemmar om en sk samvetsfånge utsätts för fara. På sekunden responderar medlemmar över hela världen och det aktuella landets regering och beslutsfattare utsätts för påtryckningar. Här-och-nu i realtid. Vi får vara med.

Den utmanande frågan blir då – hur möter vi i våra verksamheter den här utvecklingen? En klassisk förvaltningsorganisation kan kanske rycka på axlarna och hävda att det där berör inte oss.

En modern kunskapsorganisation måste börja nu. Vi är på gång inom skolan. Samarbetet mellan föräldrar, elever och lärare kräver nya sätt att  kommunicera. Våra förskoleföräldrar är snart “sena 80-talister”. Våra hemtjänstkunder är snart våra 40-talister.

Våra biblioteksbesökare kräver nya och modernare sätt att söka kunskap och litteratur.

Och kanske våra medarbetare snart kräver en web-kamera direkt in till proAros ledningsmöten med frågan; hur resonerar de när de fattar stora och viktiga beslut…………….

Precis där ligger utmaningen.

Ha en bra helg!

Vi har en tradition i vår familj att varje nyårsafton skriva ner vi vad vi tror ska hända under året som kommer. En erfarenhet genom åren är att vi nästan alltid har fel. Att förutspå ett statsministermord, Estonia eller en tsunami är nästan omöjligt. Eller att vi 2008 skulle få en global finanskris. Lite lättare men ändock svårt var att förutspå att Barack Obama skulle bli USAs näste president.

Få trodde att Kalmar FF skulle vinna allsvenskan i fotboll - men alla trodde vi väl att Susanna Kallur skulle vinna OS-guld.

Närmre sanningen var det att jag skulle springa halvmaraton och slå mina kompisar Håkan och Roger. Tyvärr missade jag min förutsägelse 2 timmar med ynka 30 sekunder.

Nå, jag tror läsaren förstår budskapet. Mycket går att förutspå, en del går att förbereda, en del går att planera för men det som ofta blir avgörande händelser och skeenden i samhällsutvecklingen och i våra liv går nästan aldrig att planera för.

Lärdomen är tydlig – det blir allt viktigare att klara av det oväntade. På jobbet, i våra familjer och i våra personliga liv. Min erfarenhet är att en del av den frustration vi visar i vår vardag har att göra med oförmågan att hantera det oväntade.

Eftersom vi lätt blir ångestfyllda, nervösa och stressade när det inte riktigt blir som vi tänkt oss så projicerar vi många gånger vår oro och oförmåga på andra och annat. På samhället, på politiker, på “de andra”, på arbetskamrater och chefer, på min familj, syskon och livspartner. Det är ofta “någon annans fel” att det blev som det blev.

Även när det gäller ett statsministermord, en Estonia eller en tsunami så söker vi den ansvarige eller kanske vi egentligen söker en syndabock som kan befria oss från ansvar eller att vi åtminstone slipper titta in i oss själva. Och kanske det där finns en djup lärdom för oss alla. En djupare insikt om att vi alla bär ett ansvar för att leva våra liv.

För jag tror att det är där vi har utmaningen. Särskilt i en värld som allt mer präglas av spänningar och motsättningar. I en värld där religiös tillhörighet, kultur, kön, ålder, social och etnisk bakgrund tenderar att dra oss i sär istället för att förena oss. I en värld där det brinner i Rosengård och bomberna faller över Gaza. I en värld där ekonomisk girighet går före sammanhållning. Just därför krävs ett ansvar.

Och precis där ligger utmaningen. Och man behöver inte vara vare sig samhällspolitiskt eller religiöst intresserad för att bidra. Det räcker med att i varje stund, i varje sammanhang, i varje möte, i varje relation tänka och försöka förstå den andres intention. Och att alltid försöka vara den där ansvarsfulle vuxne. Om inte annat för våra barns skull.

Och just därför så blir mitt nyårslöfte till mig själv när vi nu på nyårsaftonskvällen skriver ner våra bilder av 2009 – att jag ska försöka bli en bätttre och mognare vuxen människa. Det är bara så jag kan möta allt det jag idag inte vet om 2009.

Gott nytt 2009 till er alla!

Det kom ett julkort från Per Frankelius. Per är ekonomie doktor och arbetar på Örebro Universitet och är en av dom som inspirerat oss i proAros och Västerås att tänka innovativt.

Statens Offentliga Utredningar (SOU) är kanske inga kioskvältare men en av mina viktigaste läsupplevelser de senaste åren är Per Frankelius och Janerik Gidlunds “Innovativa processer” (SOU 2003:10). I det förstone kanske en bok som är lite svårläst men som bär nycklarna till ett nytt tänkande i offentlig verksamhet.

Pers bidrag till oss i proAros är just att han utmanar. Hans fråga är enkel – är innovation och entreprenörskap något som är förbehållet det privata näringslivet eller är det överförbart till hur man utvecklar skolor, vård och omsorg och andra offentliga verksamheter?

I Västerås  har vi ett tydligt svar på den frågan och också gett oss i kast med att bli Sveriges bästa och kanske första innovativa offentliga organisation.

Nå, tillbaka till Pers julkort som pryds med texten “Är det innovation eller tradition vi vill ha”? Per menar att innovation ligger i tiden. 111 miljoner träffar på Google är ett exempel på det.

Men – skriver Per – är det inte så att det innovativa måste ha en klangbotten av tradition att spela mot. Många gamla lösningar fungerar alldeles utmärkt och lever också vidare just därför att de är så geniala. Den klassiska potatisskalaren är ett sådant exempel. Nya innovativa potatisskalare har inte en chans mot den gamla hederliga med ett blad som är ledat i skaftet så att det följer potatisens konturer.

Så kanske det är så att det innovativa och det traditionella är varandras förutsättningar och syskon.

Eller – avslutar Per – är det så att julen är den mest klassiska traditionen vi har och att vi inte till något pris skulle vilja fira en innovativ jul? Å andra sidan så det som idag är en tradition har någon gång varit en innovation. Hänger ni med?

Nå, min egen jul går i traditionens tecken men en eloge till svärsonen som tagit initiativ till ett nytt inslag i julfirandet – den nya uteaktiviteten som alla ser fram emot. Och jag höll på att glömma att vi ockå infört en innovation som sedan några år är en tradition - vi badar ute på julaftonskvällen………….

Jag tittar ut genom fönstret och ser att Västerås är tystare och vackrare  än vanligt. Hon andas vid min sida och påminner mig om all den kraft den här staden bär på. Som en förberedelse inför ett nytt år.

Ha en riktigt skön julhelg!

Det brinner i stadsdelen Rosengård i Malmö. I grunden tror jag att det handlar om unga människors frustration och känsla av utanförskap, känslan av att inte tillhöra samhällsgemenskapen. Sociala orättvisor, arbetslöshet, främlingsfientlighet och rasism finns naturligtvis med som underliggande strömmar.

Vi som lever utanför Rosengård och liknande områden kan möjligtvis ha andra förklaringar och uppleva det som händer som obegripligt men jag tror att man måste leva mitt i det för att i grunden förstå känslan.

Det som oroar mig är att extrema krafter – såväl politiska som religiösa – är snabba att utnyttja läget. Polis och räddningstjänst möts med stenkastning och skolor sätts i brand. För dessa krafter blir oroligheterna och protesterna i Rosengård bevisen på att vi har för stor invandring alternativt att kapitalismen är rutten eller att islam eller kristendomen är för de “otrogna”.

Samtidigt gläds jag när demokratiska krafter tar tag i situationen. Min erfarenhet är att det är först när människorna själva tar kontroll över sina liv och sitt bostadsområde som det händer något. Det är föräldrarna, familjerna, de unga, deras föreningar och kyrkor, de boende som måste bli garanten för att driva på förändring.

Och förhoppningsvis är det vad som nu sker i Rosengård. När jag lyssnar på Andreas Konstantinides, ordförande i Rosengårds stadsfullmäktige, så är det den bilden han ger. Representanter från olika islamiska och lokala föreningar ger samma budskap. Konkret tar det sig uttryck i att hundratals vuxna och föräldrar går ut på gator och torg och återtar Rosengård från frustrerade ungdomar och krafter utifrån som sätter området i brand.

Då rycks också grogrunden undan för extrema rörelser som ser Rosengård som en arena för egna syften. Men – och det är viktigt – det är först då verklig förändring på djupet kan ske.

Andreas Konstantinides

Det betyder inte att samhället, politiken, polis eller kommunen, fastighetsägare eller företag kan fråntas från sitt ansvar. Tvärtom! Deras roll har aldrig varit viktigare. De boende måste veta att det finns ett understöd, en klangbotten att hämta energi från. Slitna hus och lägenheter, trångboddhet, dålig yttre boendemiljö, svaga skolor och hög arbetslöshet är strukturella problem som inte kan lösas med mindre än att det finns en samlad  socialpolitik.

Vi har kanske inget Rosengård i Västerås. Men signalen från Malmö måste tas på allvar. Varje känsla, varje beslut och inriktning som drar i sär Västerås skapar framtida problem och spänningar. Just därför ska vi vara så noga med att värna att Västerås inte slits sönder. Mälarstaden är hela vår stad. Just därför är våra bostadsområden så viktiga.

Våra förskolor, skolor, fritidsgårdar, familjecentra, bibliotek och socialkontor har aldrig någonsin haft ett viktigare uppdrag.

Låt juleljusets sken brinna lite extra starkt för vikten av att tänka helhet. Det är inte brinnande bostadsområden och konfrontation vi behöver. Det är sociala reformer, dialog, rättvisa och för att använda EU-prosa social inkludering vi behöver.

Allt detta börjar med engagemang och ansvarstagande och en djupare förståelse om vad som rör sig inne i människors hjärtan. Ytterst våra drömmar och vår längtan efter ett bra liv.

Det är kanske ingen tillfällighet att de stora världsreligionerna i sina allra renaste former har ett kärleks- och solidaritetsbudskap. Det är särskilt viktigt att påmnnia sig om det i en värld och ett samhälle som tenderar att slitas sönder och dela upp oss människor.

GOD JUL!

Smaka på följande svidande vidräkning med svensk skola;

“Inget annat land har lika mycket skolk som Sverige. Inget annat land har lika mycket sena ankomster, lika mycket skadegörelse och stöld eller lika grovt språk i klassrummet med svordomar som Sverige. I inget annat land är det stökigare i klassrummet än i Sverige”.

Förra veckans mediadebatt har handlat om skolminister Jan Björklunds skarpa kritik av svensk skola. Ovanstående citat är hämtat från en debattartikel i DN (2005-07-07) av skolministern. Ni som följt den svenska skoldebatten de senaste åren vet att det här också varit skolministerns underliggande budskap – sammanfattad som jag uppfattat det i ruriken “den svenska skolan är i kris”.

Låt mej vara tydlig på en punkt – jag tycker att Björklund pekar på en del viktiga problem och utmaningar som den svenska skolan står inför. Jag tror också på vikten av mer fokus på kunskap, vikten av ordning och studiero i klassrummet, vikten av att skapa bättre pedagogiska lärmiljöer för lärare och elev. Men det som bekymrar mig är det ensidiga “hackandet”  på svensk skola – framförallt den kommunala.

Spottar man tillräckligt länge på en sten så blir den blöt. Och det är det som hänt. Vi som är engagerade i skolans värld – elever, föräldrar, rektorer, skolchefer – börjar själva tro på budskapet att det vi håller på med är dåligt. Föräldrar och allmänhet invaggas i föreställningen av en skola i förfall där vi just är sämst i världen.

Just därför är det uppfriskande att lyssna på P1:s granskning av Jan Björklunds teser. Nu är statistik ett svårt ämne. Tabeller och korskörningar ger utrymme för tolkningar men på en punkt är det tydligt – Björklunds bild av att vi är sämst i världen när det gäller ordning och reda i skolan stämmer inte enligt P1:s journalister. De menar också att Björklunds bild av att Sverige ligger långt ner när det gäller kunskapsmålen heller inte stämmer.

I OECD:s skrift Education at a Glance (EAG) gjorda av utbildningsdepartementet hamnar Sverige i topp. Så här står det att läsa i ett utkast till en rapport skriven i slutet av augusti 2006;

”En sammanvägning av OECD ländernas rangordning avseende 145 olika variabler inom utbildningsområdet enligt EAG 2006 visar att Sverige och Finland hade de högsta genomsnittliga placeringar inom OECD. Jämförelsen omfattar i stort sett samtliga tabeller i Education at a glance.”

Nå, var och en för själv fördjupa sig och ta ställning. Läs gärna eller lyssna till P1:s program “Kris i skolan” (klicka vidare)

På mitt bord ligger tre utvärderingar vad elever och föräldrar i Västerås tycker om sin skola. Det finns en hel del matnyttigt. Trivsel och trygghet ökar. Det är också en del av sanningen om den svenska skolan

Vårt uppdrag, vår mission framstår än tydligare – att stå upp för den kommunala skolan. Det betyder inte att vi för en sekund blundar för problem och svårigheter.

Aldrig självgoda – alltid framåt.

Check it out – tänk er att Västerås Kommunfullmäktige beslutar att inga nya snabbmatskedjor får etableras i staden. En gissning är att det skulle bli ett ramaskri utan dess like. Jag ser mediarubrikerna framför mig – “Skandal”, “Övergrepp”, “Förbudssverige”……..ja, vet vad jag.

Jag lyssnar på ett reportage i P1s “Studio Ett” och det här är precis vad som nu sker i södra Los Angeles. Stadsfullmäktige har beslutat om att inga nya snabbmatskedjor får etableras under ett år. Nya matvaruaffärer och restauranger med ett brett och hälsoinriktat utbud ska däremot få skattelättnader och rabatter om de etablerar sig.

Bilden är enkel – delar av södra Los Angeles översköljs av billig och dålig snabbmat. Hamburgerkedjor, tacoskiosker och ännu lite mer utbud av friterad kyckling trängs på gatorna. Enligt hälsomyndigheterna så är var 3:e Los Angelesbo i dessa områden sjukligt överviktig.

Så uppenbarligen löser inte den fria marknaden av sig själv människors basala behov av bra och hälsoriktig kvalitetsmat. Samhället bör och ska agera menar borgmästaren.

Jag tycker det här är intressant. Det sätter också fingret på en svår fråga – balansgången mellan den fria marknaden, den enskilde individens eget ansvar och samhällets ansvar för medborgarnas väl och ve. Det finns ingen enkel ekvation eller facit för de här typerna av frågor. Men jag menar att det är precis i spänningsfältet mellan dessa tre perspektiv framtiden ligger. Det är så man börjar formera en modern och framåtsyftande välfärdsstat. De som tror på att det bara finns en lösning – oavsett om det är marknaden, den enskilde individen eller samhället – hamnar lätt fel.

Det är heller ingen tillfällighet att det var i södra Los Angeles det för några år sedan rasade upplopp och sociala oroligheter. För det är inte bara ont om bra livsmedelsbutiker i dessa områden utan också ont om arbeten och bra skolor.

Så i någon mening så är maten och hälsan också en del av det sociala klimatet.

I Västerås och proAros är vi mitt uppe i att bygga upp en av Sveriges modernaste och hälsoinriktade skolrestaurangverksamheter. Notera att jag inte skriver skolbespisning eller ens skolmåltidsverksamhet utan just skolrestaurang……

Erfarenheterna från Los Angeles stärker mig i uppfattningen att maten är mycket viktig för barn, ungdomar och våra skolor. Det är bl a sådant den kommunala skolan ägnar sig åt.

Knappt innan de sista (?) sommarkänslorna svalnat så blåser det styv kuling och regnet öser ner över Västerås. Som om vädrets makter vill underlätta för oss som nu börjat jobba igen.

När jag går runt och pratar med arbetskamrater så låter det som att alla haft det bra. Värmen och solen har gjort att våra kroppar och psyken har fått ta igen sig.

Jag har alltid gillat hösten. Dels för att den kan vara så fin med hög klar luft och vackra färger, dels för att det känns bra att vara tillbaka och göra något nyttigt. För nytta är precis vad vi gör. När jag går igenom sommarens tidningar och nyheter så märker jag att nästan allt som skapar rubriker – förutom alla rättegångar och mord – så handlar det i någon mening om människors välfärd, arbete och utbildning. Och mitt i det står vi – barnskötare och lärare, sköterskor och socialsekreterare, fritidsledare och kulturarbetare. Att betyda något – att göra en skillnad.

Som den hungrige bloggläsaren märkt så har jag hållt igång skrivandet även över sommaren. Det är också ett tidens tecken att man numer på ett enkelt och billigt sätt kan nå alla och allt med ett USB-modem även från en enslig sommarstuga, en campingstuga i St Annas skärgård, en klipphäll på Öland  eller ett hotell i Jönköping.

Om vi ska summera sommartexterna så har de bl a handlat om – idott och doping (XIV), förbud, alkohol och Danmark (XIII), Gandhi och Rosa Parks (XII), “Flyga drake” och demokrati (XI), skadegörelse, brott och civilkurage (IV, X o IX), Malmköping och vikten av att hålla ihop samhället (VI), utanförskap (V) och lästips (III).

Nå, den regelbunden läsaren känner igen teman och de lär väl återkomma även framöver.

Höstens upplägg känner vi igen; en regelbunden måndagskrönika som knyter an till samhället, våra jobb och vårt uppdrag. En regelbunden fredagsbetraktelse om vad som hänt i veckan och däremellan några “Pärspektiv” på sakerna och tingens tillstånd.

Ha en bra höst!

Sommar summarum

Bästa sommarpratare i P1: Olle Carlsson 7 juli
Bästa läsupplevelse: Mahatma Gandhi av Zac O`Yeah (Ordfront)
Bästa musikupplevelse: Kent och Håkan Hellström i Eskilstuna
Bästa sommarminne: En dag på stranden på Öland där vi trodde att vi hittat ett eget undanskymt ställe som visade sig vara ett nudistbad……………( nå man får ta seden dit man kommer)
Bästa löprunda: Morgonlöpning vid Medelhavets strand tillsammans med svärsonen

Jag tillhör dom som tycker att det är bra att Kina fick arrangera OS. Möjligt lite naivt tänkte jag att det skapar öppenhet och underlättar en positiv utveckling i landet. Jag tycker också att det inte är mer än rimligt att världens folkrikaste land med många idrottare får arrangera världens största idrottstävling.

För så är det ju – OS är något märkligt magiskt. En av få – kanske den enda händelsen – som förmår samla en hel världs gemensamma intresse.

Nu kommer min inställning lite på skam. I rapporten “The Olympics Countdown: Broken Promises” (klicka) konstaterar Amnesty att Kina brutit sina löften att förbättra människorättssituationen. Amnesty menar att det snarare blivt tuffare och svårare för regimkritiker de senaste åren. Tvärtemot vad som var förhoppningen.

Försöket av arrangörerna att förbjuda vissa internetsidor under OS drogs som tur var snabbt tillbaka men blir ändock ytterligare ett exempel på hur skilda våra värderingar är.

Detta till trots så tror jag att det är bra att Kina arrangerar OS. I slutändan menar jag att fokus och uppmärksamhet undestödjer öppenhet. Allt blir med tiden genomskinligt. Ökade kontakter, mer information och också vår ökade förståelse om Kinas situation och dess potential tror jag på sikt bidrar till något positivt. 

Innan ens OS har inletts så kommer den första dopingskandalen. Ett antal av de allra bästa ryska och rumänska friidrottarna misstänks ha fuskat. Visst blir man trött………………

Jag som är en hängiven idrottsälskare börjar fundera på om det ens är värt att följa idrotten längre. Det känns som att ekonomi och omoral tagit överhanden. Hur återerövrar supportrar, idrottsintresserade och de ärliga idrottarna sin idrott?

För jag tror att det är precis vad det handlar om – kampen för att återerövra idrotten blir i slutändan ett arbete som handlar om vår egen respekt för oss själva. Det låter kanske lite märkvärdigt och högtravande - men att ta tillbaka idrotten till de det berör är också ett arbete för demokratin.

Jag noterade att Örgrytesupportrarna uppmärksammade landslagsspelaren Marcus Allbäcks återkomst till sin barndomsklubb med en stor banderoll “Pengarna styr dagens fotboll – Du styrs av kärlek” och med tillägget “Klubbkänslan lever”.

I all sin enkelhet så kanske vi där har ett litet, litet embryo till en motkraft – till ett återerövrande av vad idrotten egentligen står för. Nu är också jag en del av den mediafokuserade idrottscirkusen och följer Djurgården och Chelseas förehavanden. Jag kommer också att noga följa OS. Men frågan är om det inte mer och mer blir ointressant där idrottsmän och kvinnor, fotbollsspelare och hockeyspelare mer är varor på en marknad än just representanter för sitt lag, sin stad eller sitt land.

Och frågan blir i slutändan om inte det är mer intressant och skapar mer känsla för oss om hur det går för VSK, VIK, Franke och Syrianska. Nu kommer ju Stefan Bärlin tillbaka till VSK……….

Ha en bra helg och väl mött på jobbet på måndag. Nu kör vi igen! 

I slutet av 1970-talet besökte jag och några studiekamrater Socialhögskolan i Köpenhamn. Jag minns än idag att det dracks mycket öl på skolan – ja t o m på en lektion vi besökte. Jag minns också att vi i det tysta reagerade men också att vi åkte därifrån med en känsla av att det säkert var radikalt och att vi i Sverige var ett förbudsland.

För det var ju så debatten gick. Danmark stod för det fria och gemytliga medans vi var tråkiga och inåtvända med tydliga regler för användning av alkohol. Och för att inte prata om synen på narkotika. 

Nå, det har strömmat mycket vatten undan broarna sedan dess och det smärtar mig att skriva – “vad var det vi sa”. Jag läser Berlingske Tidene som rapporterar från den danska regeringens förebyggande-kommission. Rapporten slår fast att ohälsan ökar i Danmark – bl a är kvinnors livsålder lägst av 20 jämförbara västländer. Rapporten menar att det är rökningen och alkoholen som är den viktigaste förklaringen till den jumboplatsen. 

Nu föreslår kommissionen ökade förbud eller rättare sagt förnuftiga förbud. Till att börja med skall rökning förbjudas i idrottsföreningar och på skolor. Det som skapar ohälsa borde bli dyrare och det som är sunt billigare, menar kommissionen.

Nu skall kanske inte vi slå oss för bröstet. För i ärlighetens namn så är det väl den danska vägen också vi gått. Något friare – kanske – men också lite sjukare. Att hitta balansen mellan egenansvaret, friheten och ett samhälleligt grundspel som innehåller en restriktivitet med tydliga spelregler är själva nyckeln i den här frågan. Enkelt formulerad men svårare att göra till praktisk politik och vardagsliv. Särskilt under sommartider med långa underbara kvällar och “bag-in-boxar”.

Semesterdagarna räknas ner. Dottern och hennes familj har precis kommit hem från sin semester och sonen är igång på sitt jobb. Här ute i stugan har vi den årliga sommarfesten att se fram emot. Hela området träffas för 7-kamp, stafett och grillning. Ett sista desperat försök att intala sig att sommaren alltjämt “rules”.

Ha det bra!

Det är sommar 1893. En ung jurist blir avkastad av tåget i Pietermaritzburg i Sydafrika därför att han ihärdar att sitta i samma tågkupé som vita.  Den unga juristen är Mahatma Gandhi och i berättelserna efteråt framställs just den här händelsen som personligt avgörande för att Gandhi engagerar sig i medborgarrättsrörelsen och senare blir den store indiske folkledaren.

1993 restes ett minnesmonument på järnvägsstationen i Pietermaritzburg 

I december 1955 sätter sig en modig svart kvinna på en plats i bussen i Montgomery, Alabama som är avsedd för vita. Hennes namn är Rosa Parks och hon blir både symbolen och starten på den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Nu så här i efterhand är det lätt att uppröras om hur det var och om sakernas tillstånd. Vem stämmer inte in i hyllningskören och förstår Gandhis och Rosa Parks modiga och banbrytande agerande.

Svårare är det när händelserna inte är historiska utan sker här och nu. Jag är förvånad över att det hörs så lite protester över att man i Italien beslutat att alla romer skall registreras och lämna  fingeravtryck. Det må ha gått mer än 100 år sedan händelsen på järnvägsperrongen i Pietermartitzburg och över 50 år sedan bussturen i Montgomery men uppenbarligen står även det moderna samhället och den moderna människan så här i början av 2000-talet inför nya utmaningar.

Ett modernt samhälle som vill utvecklas och nå framgång måste bygga sin identitet på talang och tolerans – inte dela upp människor utifrån hudfärg, kulturell-, social- eller religiös bakgrund.  

Vårt agerande behöver inte vara så modigt och utlämnande som Gandhis eller Rosa Parks. Det räcker med att vi agerar som bra och kloka arbetskamrater, vänner och grannar. Det börjar alltid med oss själva – i det lilla. Precis där ligger lärdomen.

Jag sjunger semesterns lov och går själv in på sista veckan. Samtidigt så känns det lite kul att vi snart skriver h-ö-s-t. Själv brukar jag trivas under augusti, september och oktober. Sommarens splittring och lite anarkistiska livsstil förbyts mot lite ordning och reda. Familjen, vänner och arbetskamrater är på plats igen. Och man får känna sig lite nyttig………………….

Ha en bra vecka!

Media fylls med rapporter om rättegångarna från morden på Engla Höglund och Pernilla Hellgren och morden på “Arbogabarnen”. Förre bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic är gripen och misstänkt för folkmord på 8 000 muslimer.

Jag ser att hustrun är tårögd och hon berättar att hon är i slutet av “Flyga drake” av Khaled Hosseini. Uppenbarligen en stark roman om vänskap, svek och lojalitet byggd på verklighetens Afghanistan.

Själv är jag mitt i Anita Goldmans “Ljusbärarna” och läser andäktigt om rwandiskan Immaculée Ilibagizas liv och vad som hände när en miljon (!) tutsier dödades.

Läsaren tycker kanske att jag slår an en liten dyster underton så här mitt i den vackra sommaren. Men min lärdom är precis tvärtom. Mitt i de här berättelserna finns också något annat.

Ett perspektiv handlar om vikten av en rättssäker lagstiftning. Något som garanterar att samhället eller världssamfundet förmår att avkräva ansvar. Oaktat om det är tragiska enskilda mord eller systematiska folkmord.

Jag uppfattar att det i diskussionen hörs fler röster som avkräver mer av hämnd och upprättelse. I de svenska domstolarna har anhöriga fått en mer framskjuten plats. Jag tror att jag förstår syftet samtidigt som jag är tveksam. Oaktat om det är Engla-mördaren eller Radovan Karadzic som står åtalad så kan inte hämnd eller personlig upprättelse vara utgångspunkten. Det är det som skiljer en rättsstat från ett rättsystem som bygger på godtycke eller “folkdomstolar”.

Just därför är det så viktigt att vi står upp för de demokratiska fri- och rättigheterna och en lagstiftning som förmår skydda sina medborgare och avkräva ansvar. Ibland tycker jag att det finns en tendens att “fuska bort” de här frågorna. I den politiska debatten hörs ibland röster att se de demokratiska fri- och rättigheterna och en rättssäker lagstiftning som inte värda att försvara. Den aktuella diskussionen om hur man skall bekämpa terrorismen bl a genom att tumma på medborgerliga rättigheter är ett annat exempel.

Men det finns också ett annat perspektiv i de händelser jag inledde med. Något kanske än svårare – FÖRLÅTELSE. Det är ett huvudtema i Anita Goldmans bok och jag tänkte återkomma till det i början av hösten.

Himlen är klarblå och sommarvärmen påtaglig. Jag håller igång löpningen men med stora besvär. Hustrun är tydligt oroad när jag nästan lite svimfärdig kommer hem från en något för varm löptur. Tur då att sjön finns där som ger underbar svalka.

I kväll dukar vi för sill och potatis på båtbryggan. Frågan är om inte det blir sommarens höjdpunkt och den yttersta gestaltningen av den svenska sommaren.  

Ha en skön helg!