Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin har ju inte haft det så lätt. Hennes förtroendesiffror är rekordlåga, och det parti hon leder går inte direkt bra i opinionsmätningarna. Inför hotet om att Sverigedemokraterna kan ta plats som vågmästare i Riksdagen ser hon dock chansen att putsa på sin image som landsmoder.

Sahlin är nämligen beredd till betydande uppoffringar för att hindra att detta hemska skall ske. Hon kan till och med tänka sig gå så långt som att spräcka den borgerliga alliansen och låta C och Fp få äran att bli maktlösa stödtrupper till de rödgröna. Wow, vilken uppoffring!

Mona Sahlin - silar mygg och sväljer kameler

Jag kan förstå Sahlins avund mot Reinfeldt som omkring sig samlat en väl sammansvetsad allians utan några ur demokratisk synvinkel tvivelaktiga element, medan hon själv tvingas kampera ihop med två andra egensinniga partier utan mycket till samordning, och med den allt annat än rumsrene Lars Ohly och hans kommunister i båten.

Självklart vore det en önskedröm för Sahlin att få bryta upp alliansen, för det torde nog vara det enda sättet att få sitt team att framstå som tillnärmelsevis lika enigt som allianssidan. Som tröstpris när denna totalt orealistiska strategi kapsejsar hoppas Sahlin att åtminstone kunna använda SD som redskap för att svärta ner alliansen. Hon hoppas så tvivel hos väljarna om alliansen ståndaktighet mot den bruna faran, och om valet skulle gå som befarat kunna peka finger mot C och Fp som skyldiga, eftersom de avvisade hennes generösa invit.

Vore Sahlin ärlig i sin vilja till uppoffringar för att hålla SD borta från allt inflytande skulle hon istället sträcka ut en hand till alliansen och erbjuda sig att splittra det socialdemokratiska partiet så att dess högerflygel kan ge alliansen det stöd de behöver för att regera vidare. Då kan vi tala om uppoffring. Ja, ni hör själva hur realistiskt det låter. Men det är precis det hon begär av alliansen. För i realiteten är alliansen idag ett mera enigt och homogent alternativ än vad socialdemokraterna, även med vänstern och miljöpartiet oräknade, är.

Vad alliansen bör göra är att hålla huvudet kallt, och inte låta sig ledas in i Sahlins sällskapslekar. Jag tycker att man kan ge väljarna ett klart och tydligt besked i regeringsfrågan enligt följande:

Alliansen avser inte göra sig beroende av aktivt stöd från partier vars ideologiska meriter är tvivelaktiga, d.v.s. vare sig de främlingsfientliga krafterna i SD, eller diktaturkramarna och stenkastarna i Vänsterpartiet, och alliansen skulle önska sig att Socialdemokraterna kunde vara lika tydliga på den punkten.

Jag tycker inte om SD. Det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. Däremot tycker jag att det hysteriska avståndstagandet av partiet ger ett smått löjligt intryck. Framförallt får sossar och miljöpartister komma alltför billigt undan med sin hycklande inställning där man å ena sidan river upp himmel och jord inför risken att SD kommer in i Riksdagen, samtidigt som man är beredd att släppa in i Regeringen ett parti som intill det bittra slutet hade organiserat samarbete med diktaturerna i öst, och vars ledare i själ och hjärta fortfarande tror på den totalitära kommunistiska ideologin.

Patrik Magnusson

Jan Björklund - En anledning att gilla Folkpartiet

ANALYS | Med knappt ett år fram till valet börjar partierna nu ladda upp för den kommande bataljen. I dagarna är det Folkpartiet som haft landsmöte(SvD1, SvD2, DN, SMP, ), och snickrat på sin profil inför valet. Jag tillhör den generation som är uppväxt med Bengt Westerberg som Folkpartiledare, och som således har som utgångspunkt att folkpartister är vänsterpack.

Den senaste mandatperioden har jag delvis tvingats ompröva denna inställning, dels för att Folkpartiet under Jan Björklund, och egentligen redan under Lars Leijonborg, i vissa avseenden vässat sin politik, dels för att de andra allianspartierna i sin kapplöpning mot mitten i vissa avseenden lagt Folkpartiet bakom sig och blivit än mer vänsteranstrukna.

Jag tänkte försöka mig på en bedömning av var Folkpartiet står idag, och ge partiet lite ris och ros. Under den gångna mandatperioden är det främst på tre områden som man utmärkt sig positivt inom alliansfamiljen. Det gäller skolan, försvaret och integrationsfrågor. Skolan är ju ett gammalt folkpartistiskt paradnummer. Under Björklunds tid har man definitivt kommit ur flumpedagogikens mörka årtionden, och står nu tydligt för en politik med lärande och med ordning och reda i centrum.

När det gäller alliansens sorgebarn, försvarspolitiken, så vore det väl fel att hävda att Folkpartiet står för något positivt, men om det är något parti inom alliansen som verkar försöka bromsa avrustningen av vårt land så är det Folkpartiet. För en så uttalat västvänlig person som jag är även Folkpartiets uttalade stöd för ett svenskt NATO-medlemskap en pluspoäng. Däremot ställer jag mig lite mer tvivlande inför partiets naivt optimistiska syn på demokratiframtvingande användning av militär styrka.

Integration är också en fråga där Folkpartiet framstår som mera realistiska än sina allianspartners. Björklund vågar faktiskt både ställa krav på invandrarna att de skall anpassa sig till det svenska samhället, och på hårda tag mot pöbelväldet i betongförorterna. Detta samtidigt som man vidhåller sin traditionellt humana syn på flyktingarnas situation, och behov av hjälp. Denna fråga verkar även i kommande val bli en profilfråga. Som sådan tycks den få sällskap av två andra frågor där partiet också har en klok linje.

Det handlar för det första om kärnkraften, där Folkpartiet är det mest kärnkraftsvänliga av Riksdagens partier. Kärnkraft är ingen idealisk lösning, men ställer man det i relation till kol- och oljekraft som medför både stora utsläpp och importkostnader, vattenkraft vars utbyggnad skulle skövla känslig natur, och den ekonomiska kräftgång som en kraftig minskning i energitillgången skulle medföra, så ser det inte så illa ut. På kort sikt känns ett bevarande eller t.o.m. en vidareutveckling av svensk kärnkraft som det enda realistiska alternativet.

Det handlar vidare om en mjuk fråga, nämligen en reform av äldreomsorgen så att äkta makar skall erbjudas gemensam plats istället för att som idag tvingas leva åtskilda. En djupt sympatisk tanke för alla som hyllar kärnfamiljen, och livskvalitet i allmänhet.

Mitt i allt detta positiva finns dock även en rad betydligt mindre sympatiska drag i Folkpartiets politik, vilket gör att man som konservativ fortfarande känner starka tvivel att lägga sin röst på Folkpartiet. En uppenbar invändning som kanske är av mer principiell än praktisk betydelse är ju partiets syn på monarkin. Denna traditionstyngda institution vill ju Folkpartiet enligt sitt partiprogram kasta ut och ersätta med republik. I realiteten har man ju precis som sossarna accepterat den föga inspirerande kompromiss som gjordes när den senaste grundlagen kom till.

Lite mera problematiskt är partiets ofta moralradikala och modernistiska prägel. Nu tillhör jag inte de mest utpräglat moralkonservativa förespråkarna, men även jag kan ha svårt för partiets vurmande för hbt-lobbyn, aborter samt obligatorisk sexualliberal fostran i skolorna.

Rent generellt finns hos Folkpartiet fortfarande en väldigt stark ådra av radikalism, anti-traditionalism, anti-klerikalism och modernism som för en konservativ känns främmande, för att inte säga motbjudande. Folkpartiet är och förblir den franska revolutionens banerförare. Det är mot den bakgrunden man måste se både partiets utrikespolitiska aktivism och inrikespolitiska assimilationskrav. Det är också därför man som konservativ har svårt att fullt ut sympatisera med Folkpartiets politik i dessa frågor.

De värden man vill tvinga invandrare att acceptera, och som man vill att andra länder skall bibringas är inte i första hand de klassiska västerländska från Aten, Rom och Jerusalem, utan de modernistiska västerländska ideal, från Paris och Philadelphia, som växte fram i slutet av 1700-talet och som delvis stod i motsatsställning till de förstnämnda.

Birgitta Ohlsson - Ett skäl att ogilla Folkpartiet

Det drag hos partiet jag har allra svårast att försonas med är familjepolitiken. Folkpartiet har nämligen, sitt liberala namn till trots, sedan länge stått för en statsinterventionistisk familjepolitik. Här skall minsann inte enskilda familjer ha rätt att avgöra vilka lösningar som passar bäst för dem, det skall politiker avgöra. Så har man t.ex. noll och intet förståelse för de föräldrar som hellre tar hand om sina egna barn än sätter dem på någon offentlig institution, och med kvoteringar försöker styra hur föräldraledighet skall fördelas inom familjen.

Denna feministiska avart har inom partiet en del särskilt ivriga tillskyndare. Det mest uppenbara exemplet är Birgitta Ohlsson som på sistone oroat sig för att vänstersidan ”gått om” Folkpartiet i vilja att i jämställdhetens namn peta i folks privatliv, och därför vill att alliansen skall gå ännu längre för att på så sätt ta upp kampen om de radikalfeministiska väljarna. Det senaste förslaget är att öka de öronmärkta månaderna från fyra till i trakten av åtta till nio.

De väljare Ohlsson kan locka med sådana förslag torde nog vara få. De som tycker att detta är en bra idé kommer nog att förbli Fi trogna. Där får de ju ännu mer av det goda. För Folkpartiets skull får man hoppas att Ohlsson inser att det med hennes åsikter vore logiskt att hon också anslöt sig till Schymans radikalfeminister, för jag tror att det finns fler än jag som lekt med tanken på att rösta folkpartistiskt, men som slår bort den tanken varje gång Birgitta Ohlsson uttalar sig.

Patrik Magnusson

Bloggpartaj blir det när opinionsmätningarna kommer just nu (Svd 1, Svd 2, DN 1). Alla vill dra slutsatser av Sverigedemokraternas framgångar.

Men man kan också dra slutsatsen att det är de etablerade partierna som förlorar. För det är inte bara Sd som vinner mark, utan hela kategorin av partier som inte sitter i riksdagen. I mätningen förra veckan fick “övriga” 1,4 procent, och i dagens mätning 2,8. Tillsammans med Sd ger det 7,2 respektive 10,0 procent.

Denna strukturomvandling kommer att fortsätta om de etablerade partierna inte förstår att organisera om sig, så att de återigen blir relevanta för medborgarna. Det är inte utan att min prognos för valet 2010 känns allt mer sannolik.

Erik

Folkpartiets landsmöte i helgen kommer att behandla ett antal motioner som har skrivits inom Att dricka liberalts nätverk. De flesta finns publicerade tillsammans med partistyrelsens svar på Landsmötesbloggen.

Jag önskar att jag kunde vara där och fråga partistyrelsen varför de inte yrkar bifall till motionerna, men kan tyvärr inte vara med. Här kommer dock några av de frågor jag skulle ha ställt till partistyrelsen så att vem som helst använda dem. Motionerna behandlas på lördag kl 18 under M. Organisation och stadgar.

1, Folkpartiet och internet

I motion M 1 yrkar vi bland annat att Folkpartiet ska göra det möjligt för alla medlemmar att rösta i valet av partiledare, och att man ska kunna bli medlem i ett länsförbund på internet. Båda förslagen kommer från den idéskrift från Folkpartiets utvecklingsgrupp som togs farm 2003. Det första förslaget finns även med i utvecklingsgruppens rapport till landsmötet 2005.

Bland dem som tog ställning för dessa förslag då, finns flera representanter från dagens partistyrelse: Johan Pehrson, Håkan Lindh, Helene Odenjung, Olle Schmidt och Maria Wallhager.

Min fråga till Johan, Håkan, Helene, Olle och Maria.

Varför tycker ni inte att dessa förslag är bra nu när de väl har kommit upp på landsmötets bord? Partistyrelsen yrkar inte bifall, och ni har inte reserverat er. (2005 hänsköts hela ärendet till en stadgegrupp inom partistyrelsen.)

2, Folkpartiet och partistyrelsen

Vi har också motionerat (M 18 ) att i valberedningens förslag till partistyrelse ska endast hälften vara hel- eller halvtidspolitiker. Det främsta argumentet för detta är att partistyrelsen även behöver annan kompetens än den man får om man arbetar med politik hela dagarna. I partistyrelsens svar är det dock tydligt att man menar att det inte behövs någon annan kompetens än just politik:

Motionärerna har naturligtvis all rätt att tycka att det är olyckligt att partistyrelsen i så hög grad består av personer som har politiska uppdrag för Folkpartiet, men samtidigt är detta personer som fått sina uppdrag av medlemmarna just på grund av politisk kompetens. Det finns en logik i att många av dem som är ledande i att utforma vår politik, i riksdagsgruppen, i landsting och kommuner, har en plats i partistyrelsen.

Min fråga till partistyrelsen:

Är det inte viktigt att det i all fall finns någon i partistyrelsen som inte arbetar med politik varje dag, som fattar andra svåra beslut än politiska, tar till sig annan information än den som är politiskt relevant, och träffar människor i en annan roll än politikerns? Menar ni att Folkpartiets partistyrelse har bred kompetens, och bred kontaktyta till samhället?

Erik

Det Konservative Folkeparti har lagt en pokkers masse taler fra deres 2009 Landsråd ud på YouTube; hvilket faste læsere af både Jacob Hedegaards blog og Konservativ Reaktion vil vide. Da jeg ikke selv var til stede, kan jeg hverken foretage skamløs selvpromovering eller indlade mig på en længere kritik af de enkelte talere, og jeg vil i stedet fremhæve et par af de taler, som jeg synes er rigtigt fine — også selvom jeg ikke er enig i alt, hvad der bliver sagt.

1. Kasper Hülsen

2. Rasmus Jarlov (han nævner kryptonit!)

3. Jacob Hedegaard

Hermed et ganske mærkværdigt bidrag til kommunalvalgkampen fra Sciller Instituttets Venner, som, hvis jeg skal indrømme det, nok er den fedeste valgkampsvideo jeg længe har set:

Ja, den her skulle da også med; ikke så meget fordi den er sjov, men fordi den er sær:

Det her må nok være en af de underligste valgvideoer jeg har set i lang tid. Den er for en person, som hedder Anna Mee Allerskov fra Det Radikale Venstre, og hun stiller op til en eller anden kommunalbestyrelse et sted i Danmark.

Om man som jag kombinerar en sjuklig böjelse för statistik med ett lika ohälsosamt intresse för politik, är det lätt hänt att man börjar laborera med alla de siffror i form av opinionsundersökningar som ständigt sköljer in över oss. Därifrån är steget inte långt till att börja spekulera i vilka resultat som skulle kunna vara möjliga i det val som nu är mindre än ett år bort, och vad de skulle kunna få för politiska konsekvenser.

Så skulle det kunna gå 2010

Ovan ser ni ett tänkbart resultat. Det är helt fiktivt, men bygger på verkliga opinionsundersökningar från hösten som bara ytterst marginellt friserats till vad jag skulle kalla ett ultimat mardrömsresultat (ja, att Lars Ohly skulle få egen majoritet är förvisso en oändligt större mardröm, men om vi håller oss till hyfsat realistiska resultat…)

 Entusiastiska Sverigedemokrater, och deras lika entusiastiska belackare, noterar säkert att jag med 3,5% av valmanskåren placerat detta parti utanför Riksdagen. Det är en utsikt som med tanke på opinionsläget nog får betraktas som lite av önsketänkande. Min gissning är att partiet faktiskt tar sig in med sisådär 4-5% av väljarna bakom sig. Min pedagogiska poäng, där dynamiken mellan de två blocken är den väsentliga, underlättas dock om jag gör detta antagande.

 I mitt resultat ser vi en liten uppryckning för alliansen jämfört med dagens opinionsläge. De fyra partierna samlar gemensamt 50,0% av rösterna, medan det utmanande vänsterblocket får 45,5%, inte så långt från 2006 års resultat således. Reinfeldt kan dock glädja sig med att denna gång faktiskt ha en majoritet av väljarna bakom sig. En glädje som dock blir kortvarig. Den varar faktiskt inte längre än till den traditionella fördelningen av riksdagsplatser är avklarad.

Valets grymma matematik

Som ovanstående diagram visar så torde skrattet på den moderata valvakan fastna i halsen, samtidigt som deppade kommunister och sossar plötsligt finner anledning att jubla och genast börja drömma om stora skattehöjningar. Eftersom varken centern eller kris(t)demokraterna lyckas kravla sig över 4%-spärren, så vänds ett svidande nederlag i en betryggande parlamentarisk majoritet för de röda.

 Ok, detta kanske inte är så sannolikt. När det väl kommer till val brukar de mindre partierna göra bättre ifrån sig. Strålkastaren, och därmed sympatierna, fördelas i valtider jämnare, och inslag av stödröstning brukar rädda de som ligger illa till. Men det är heller inte en orimlighet. För de båda borgerliga förlorarna i denna svarta saga har jag bara justerat centern med några decimaler jämfört med dagens opinionsläge. Hägglunds siffror har jag inte ens behövt frisera, och egentligen räcker det ju att ett alliansparti åker ur för att fortsatt alliansregering skall vara en omöjlig ekvation.

 Vad vill jag säga med detta då? Ja, t.o.m. den som inte är den allra ljusaste fyren i hamnen torde nog redan ha räknat ut vart jag vill komma. Det börjar vara hög tid för allianspartierna att sjösätta en valallians. Det mest uppenbara argumentet för detta har ni i mina färgglada grafer ovan. Med en valallians minimeras risken för att en seger i valmanskåren skall förbytas i nederlag i Riksdagen.

Så ska valsedeln se ut

Det finns dock andra argument också. Aldrig någonsin har de fyra partierna som utgör dagens regering stått så nära varandra politiskt. Faktum är att det finns betydligt större sprickor inom respektive alliansparti, än mellan partierna. När Centern var landsbygdens parti, Kristdemokraterna värnade kristna värderingar och Moderaterna stod upp för försvar och radikala skattesänkningar, då hade dessa partier ett existensberättigande. Men när de nu alla blivit folkpartister i Bengt Westerbergs anda (ja, utom möjligen batongliberalerna i Folkpartiet då) finns det egentligen ingen anledning att upprätthålla gamla partigränser.

 Ett enat alliansparti skulle också ha alla förutsättningar att ha en vital och levande intern debatt. Istället för fyra partipiskor, skulle vi få en uppsjö av nätverk i olika frågor, och individer som står för sin åsikt. Väljarna skulle få möjlighet att med sina personröster påverka inriktningen på alliansens politik. Så, gör slag i saken. Nu. Innan ett mardrömsresultat ändå tvingar fram den lösningen, till priset av fyra år med Ohly som finansminister.

Patrik Magnusson

Kristian Jensen, der til dagligt leder rigets største røverbande, er kommet galt af sted med en udtalelse, hvis man skal tro Hans Engell, Tom Behnke og et par personer fra Dansk Folkeparti. Skatteministeren kom nemlig til at sige, at han ikke mente, at borgerlige skulle stemme på hverken De Konservative eller Dansk Folkeparti i de kommuner, hvor de to partier har indgået aftaler med Socialdemokratiet fremfor med Venstre.

Jeg kan godt forstå at Kristian Jensen siger som han gør; og jeg er også enig i det han siger. Han har outet K og DFs lokalpolitiske hyklerier, og nu er Hans Engell og Tom Behnke pigesure. Det er de også i deres gode ret til; virkeligheden er nemlig grim, og man kan godt forstå, at de ikke ville have, at “nyheden” kom frem.

Hvis man som borgerlig stemmer på et parti, der kalder sig for borgerligt, men som har indgået valgforbund med socialisterne, så er man galt afmarcheret. Man er ikke borgerlig; men socialist, der gerne vil kalde sig borgerlig, men inderst inde ikke hader kommunalbestyrelsen indblanden nok.

Det går ett spöke genom den norrländska landsbygden. Skolnedläggningens spöke. I röd efter röd kommun aviseras nedläggning av mindre skolor på landsbygden och i mindre samhällen till förmån för stora centraliserade skolor i den kommunala centralorten. Barn så små som sex år förväntas dagligen pendla miltals för sin skolgång. Med de avstånd som de glesare norra delarna av vårt rike uppvisar, är pendlingsavstånd på tre till fem mil, enkel resa, inte helt ovanligt, och då pratar vi inte från avkrokar med enstaka gårdar, utan från orter med hundratals, ibland uppemot tusen invånare.

Visst kan det finnas fördelar med att samla undervisningen till ett fåtal skolor. Ett kan vara att öka den ämnesmässiga valfriheten för eleverna, en annan att spara pengar. Valfrihetsargumentet har viss relevans åtminstone i de högre årskurserna. Under de första 5-7 åren av en elevs skolgång är dock alternativen så få att man ändå inte kan tala om valfrihet. Besparingarna är också i många fall illusoriska. Transporterna kostar pengar. Ofta tvingas man till dyra investeringar i centralortens skola för att kunna ta emot de ditkommenderade nya eleverna, samtidigt som de gamla lokaler man lämnar i byarna oftast inte har någon alternativ användning, vilket innebär att man får välja mellan att låta lokalen förfalla, eller att i alla fall ta kostnader för drift och underhåll. Förvisso flyttas kostnaden från en kommunal (skolan) till en annan (fastigheter), men för skattebetalaren är ju det sak samma.

Byaskolan - Bäst för barnen

För eleverna, särskilt de minsta, finns betydande nackdelar. Långa restider är uppenbart en. Än värre, och kanske mindre uppenbart är bytet av en trygg välbekant miljö, och en liten familjär skola där alla känner alla, mot en anonym tillvaro på en stor skola långt från hemmet. En liten skola har mycket lättare än en stor att fånga upp elever med problem, både sociala och studiemässiga, har lättare att upptäcka och bekämpa mobbning, och att rent generellt främja en anda av ansvarstagande och gott uppförande. Det handlar helt enkelt om att det är svårare att falla mellan stolarna, eller att undvika den sociala kontrollens nät, när man inte är anonym, utan är känd som individ av all personal.

Mot den bakgrunden vore det förnuftigare att inte bara behålla byaskolorna, åtminstone i de lägre årskurserna, utan även sträva efter att ha fler mindre skolor istället för få stora på de orter där elevunderlaget är stort. Min erfarenhet är att en skola kan behålla sin familjära karaktär upp till en storlek om ca 200-300 elever, men snabbt tappar den om skolan blir mycket större.

Inte ens gymnasieskolor behöver egentligen vara större än så, om man bara frångår dagens ambition att allehanda program skall husera under samma tak. Då kan man t.ex. ha industriella utbildningar på en skola, vårdutbildningar på en annan, naturvetenskapliga på en tredje o.s.v. Däremot faller det sig logiskt att alla dessa skolor placeras i en centralort så att det blir praktiskt för en elev att ta sig till sin skola oavsett vilken utbildningsinriktning och var i distriktet man bor.

Egentligen är väl detta ingen ny företeelse. Landsbygden har länge fått stryka på foten på en rad områden. Desto mer underligt är det att befolkningen i dessa områden val efter val röstar fram en socialdemokratisk kommunledning, för att sedan skriva på protestlistor när deras skola faller offer för de socialdemokratiska politikerna, och sedan i nästa val återvälja dem igen.

Förvisso är det så att i många Norrlandskommuner finner man störst stöd för sossarna i centralorten, medan landsbygden har en betydligt mer borgerlig, främst centerpartistisk, prägel, men även bland de rena landsbygdsvaldistrikten är det sällan det blå laget klår det röda. Även om de borgerliga skulle segra i landsbygden skulle det dock knappast få några större konsekvenser. Den minoritet som bor där skulle ändå bli överkörda av centralortens röda majoritet.

Faktum är att man i många fall kan ifrågasätta med vilken legitimitet kommunerna företräder sina medborgare på landsbygden. Kommunen tar en stor del av befolkningens inkomster i skatt, men ger mycket lite tillbaka i form av service som befolkningen kan nyttja på sina villkor. Det blir lite som barnomsorgen där massor med skattepengar pumpas ut till medborgarna, men bara vissa medborgare, de som behagar leva livet enligt de pekpinnar som politikerna tillhandahåller.

Som tur är finns fortfarande möjligheten att starta friskolor. I många byar har skolan räddats undan politikernas klåfingrighet genom att de omvandlats till friskolor. I förra valet drev sossarna linjen att friskolorna skulle bort. Detta föll inte i god jord hos väljarna och nu har man delvis bytt fot. Förhållandena för friskolorna skall försämras om sossarna får bestämma, men i allt väsentligt blir de kvar.

Återigen tillstöter dock problemet med Kamrat Ohly. Vad tycker han om friskolor, tror ni? Hur mycket inflytande kommer han att få på en rödgrön regerings politik? Vilka områden, för några kommer det att bli, kommer Sahlin att kompromissa bort? Skatterna är ett favorittips hos många. Friskolor kan mycket väl vara en annan. Det handlar ju trots allt om en fråga där en stor del av sossarna i själ och hjärta tycker som vänstern, även om man av taktiska skäl antagit en annan linje.

Patrik Magnusson

Det er ikke sjældent, at lokaltv-stationerne og formiddagsaviserne har historier om, at ældre mennesker lever i kummer kår. Det er der ingen mennesker, som bryder sig om hverken at se eller høre.

For nyligt var der en historie om, at en lang række ældre mennesker ikke fik et dagligt bad. Især de socialistiske partier (S, SF, R og EL) kastede sig over historien, der jo netop var vand på deres mølle: Det står skidt til med velfærden i Danmark.

Men gør det det? Kan man egentlig sige, at det at få et dagligt bad, er en del af den danske velfærdsstat? Jeg er meget i tvivl her, og min tvivl kan deles op i tre punkter:

1.
For at kunne gå i bad skal jeg bruge vand. Vand koster penge både at købe og at aflede. Hvis jeg ikke betaler vandregnignen kan jeg ikke gå i bad. Men hvis dét at gå i bad er en rettighed, kan jeg så ikke bare sende vandregningen til staten?

2.
For at kunne gå i et bad skal vandet også være opvarmet. For at opvarme vandet skal jeg bruge brændstof til at varme vandet op. Hvis jeg ikke betaler for at få vandet varmet op, kan jeg ikke gå i varmt bad. Så hvis det er en rettighed at gå i bad, kan jeg så ikke også sende opvarmningsregnignen til staten?

3.
For at jeg skal få noget ud af badet, skal jeg have produkter til at vaske både min krop og mit hår i. Hvis det er en rettighed at gå i bad, kan jeg så sende regningen på disse produkter til staten?

Og sådan kunne man jo fortsætte – og det lyder jo helt galt, når man sådan lister det op. Ikke desto mindre, mener socialisterne her i landet, at folk har ret til ét bad om dagen.

Formålet med velfærdsstaten er ikke at alle mennesker skal serviceres af offentligt ansatte dag ind og dag ud, men at der er et såkaldt socialt sikkerhedsnet, der sikrer alle mennesker en adgang til visse basale services: Primært lægebehandling; en beskeden pension som supplement til den, man selv har sparet op; uddannelsesinstitutioner osv. Med andre ord, en række “bløde” services, i modsætning til de “hårde”: Vejskilte, politibetjente, forsvaret og en smidig offentlig sektor med korte sagsbehandlingstider.

At sige at dét at få et dagligt bad, er en del af dét at have et socialt sikkerhedsnet, synes jeg udvidder ordet “sikkerhedsnet” ufatteligt meget; så meget, at snart sagt en hvilken som helst ting, ville kunne omfattes. Lidt polemisk kunne man spørge: Skal man så også have ret til sex 2 gang om ugen, og et blowjob 2 gange om måneden? Det ville da være dejligt; men hvilke offentlige ansatte skulle stå for at det skete?

Netop de offentlige ansatte er vigtige når det kommer til badet. For når socialisterne siger, at alle skal have et bad om dagen, forudsætter de jo netop, at det er offentligt ansatte, som skal assistere de ældre personer når de skal bades.

Havde vi ubegrænsede resourcer ville det ikke være noget problem. Men vi lever ikke i en Star Trek-verden, hvor ressourcer ikke er begrænsede. En hvilken som helst stat er altså tvunget til at prioritere, fordi alle ved, at man ikke kan blive ved med at hæve skatterne – og hvis du mener noget andet, så lav en Google-søgning efter Laffer-kurven!

Vi vælger politikere, så de kan prioritere. Vi må stole på deres prioriteter. Hvis der skal bruges flere penge på X skal der bruges færre penge på Y. Sådan vil det altid være.

Så hvis socialisterne gerne vil have, at alle mennesker skal have et bad om dagen, så må de lave en liste. En liste, hvor de selv kan skrive deres navne på og selv, i deres fritid, møde op hos de ældre og bade dem. Det belaster ikke det offentlige system – og dem der bader folk, har gjort noget, som de selv mener er en god gerning.

Dét er en god løsning. Frivilligt arbejde organiseret i af det, man kalder civilsamfundet.

Daniel Ådin (s) - Politisk lärare

Fortfarande en bit in på det 21:a århundradet finns det på vår jord många människor som lever i ett totalitärt politiskt system. Politisk indoktrinering av skolelever är vardagsmat på platser som Pyongyang, Havanna, Teheran, och Skellefteå. Men vänta nu, tänker ni. Nu skrev väl karlen ändå fel. Skellefteå ligger ju i Sverige. Där bedrivs väl ändå ingen politisk indoktrinering i skolan?

Fel! I den socialdemokratiska enpartikommunen i Norra Västerbotten är det just vad som sker. Den socialdemokratiske kommunpolitikern och gymnasieläraren Daniel Ådin inleder nämligen en fråga i sina skrivningar i samhällsekonomi på detta sätt:

”Den borgerliga regeringen har kört Sveriges ekonomi i botten. Arbetslösheten är hög och ekonomin befinner sig i en djup lågkonjunktur. Eftersom ingen annan tycks vara villig att ta ansvar för ekonomin anmäler du dig frivilligt.”

Om sanningshalten i påståendet kan man ju ha lite olika uppfattning. Mindre ideologiskt rättroende analytiker än herr Ådin kanske skulle hävda att den ekonomiska situationen i Sverige både påverkas av vad som sker i vår omvärld, och av den struktur den svenska ekonomin efter decennier av socialistiskt styre antagit, och att Sverige tack vare Alliansens fasta hand vid rodret klarat sig bättre ur krisen än man kunnat tro. Dessa heretiker skulle naturligtvis om Partiet fick råda botas från denna villfarelse genom s.k. omskolning.

Om det lämpliga i att en lärare bedriver partipolitisk propaganda för sina elever borde däremot inte råda delade meningar om. Fel igen! Läser man kommentarerna till den tidningsartikel som berättar om provet, så framgår det att rätt många försvarar lärarens formulering, och att han själv har svårt att inse problemet med sina formuleringar.

Egentligen är jag inte förvånad. Jag växte själv upp i en kommun med långvarig och stadig s-majoritet, och kommer så väl ihåg min egen samhällsundervisning där betydligt mer flagrant vänsterpropaganda kolporterades ut av läraren, och där protester från elevhåll möttes med ett hånflin och kommentaren, ”Så, anmäl mig då. Vi har ändå egen majoritet i utbildningsnämnden”.

Sedan dess har jag både på universitet och under praktik stött på och hört berättas om otaliga fall där lärare med vänstersympatier lär ut sin ideologi som om den vore fakta, och hånar eller hotar de som vågar opponera sig. Säkert förekommer ibland samma sak med omvända politiska förtecken, och är naturligtvis lika förkastligt, men jag tillåter mig ändå misstanken att detta är ovanligare.

För en Socialdemokrat har inte de demokratiska spelreglerna och ”fair play” på samma sätt som för en borgerlig ett egenvärde. De är redskap för att nå ett politiskt mål, och acceptabla bara så länge de tjänar det målet. För en Socialdemokrat handlar inte politik om att man kan ha olika uppfattningar och perspektiv, som alla är värda respekt. Det handlar om att vissa har skådat den objektiva Sanningen, medan andra är lurade och inte förstår sitt eget bästa. Så vad är det egentligen att bråka om? Ådin har ju bara försökt hjälpa sina elever att komma till insikt.

“Skolan skall vara en spjutspets som formar den socialistiska människan“
- Ingvar Carlsson (s), under sin tid som utbildningsminister 1969-1973.

Patrik Magnusson

HD kan rapportera att två av Helsingborgs moderata riksdagsledamöter, Mats Sander och Marie Weibull Kornias, har petats från valbar plats i samband med partiets nomineringsmöte, trots att det såg bra ut för dem efter det interna provvalet.

“‘Jag blev överraskad’, säger Mats Sander som petades ner till femte plats på valsedeln.”

“‘Det är många med mig som lyfter på ögonbrynen’, säger Marie Weibull Kornias som flyttades ner till sjunde plats.”

Lars-Ingvar Ljungman, moderaternas ordförande i Skåne, menar inte att de flyttades ned för att de gjort ett dåligt jobb. Varför de ratades kan han dock inte förklara: “Ombuden gjorde uppenbarligen en annan värdering. De tror att andra är bättre lämpade.”

En något mer djupgående förklaring hittar man i kommentatorfältet: “Här är det bara ungmoderater och f.d. sådana, samt ledningens ja-sägare som belönas. Samma sak i förra valet. Då kastade man också ut erfarenheten till förmån för de “Nya Moderaterna” som inte hade några egna åsikter, utan glatt jamsade med de ledande. Drevet går i år också!” (Red. framh.)

Mats Sander har kanske stuckit ut hakan lite för mycket med sitt klara ställningstagande för Øresundsregionen, bland annat i debatten om en tunnel mellan Helsingborg-Helsingør? Att Moderaterna är ett extremt Stockholms-fixerat parti är varken en hemlighet eller en nyhet.

I en tid hvor der hænger valgkampsplakater i de fleste lygtepæle skulle man næsten tro, at snart sagt ethvert politisk emne med en marginal relevans for nogen som helst ville få en betydelig dækning i de kære massemedier. “Sagen” om Regeringens påståede forligsbrud vidner dog om en anden virkelighed.

Jarl Cordua vender den pågældende sag fint og elegant på sin blog; og efter at have læst hans prætentiøst betitlede indlæg må jeg ærligt påstå, at sagen stadig ikke vækker nogen større interesse hos undertegnede.

Cordua påstår ellers, i øvrigt som et par andre fra de mere etablerede medier, at “Claus Hjorts manøvre [næppe ville være blevet] brugt under politiske forhandlinger i 1990’erne”. Han drysser lidt stjernestøv på med den nu nok noget brugte sætning om, at “klimaet imellem regeringen og oppositionen er historisk dårlig”.

So what? Hvis klimaet allerede var dårligt på Christiansborg, hvorfor så ikke bare gøre som man vil? Man har jo flertallet til det, og det er jo ikke fordi, at der er sådan en gylden regel for demokratiet der siger, at alle skal være enige og nå til store, forkromede komprimiser! Nej, Hal Koch og Alf Ross! Der findes ikke sådan en (positiv) regel; den må tilskrives det rent præskriptive.

Ad samme boldgade findes de “politiske forlig”: Aftaler, som nogle partiforeningers repræsentanter på tinge har indgået, men som ikke er retligt bindende. En art gentleman aftaler, er hvad de er; og dermed rigtigt gode til at tørre bagdel i.

For på tinge er der én ting der er vigtigere end at overholde ikke-bindende aftaler og det er at have nok finger på knapperne. Tilstandende er med andre ord ganske fjendsk stillede overfor aftalefriheden; og i demokratiet navn skal vi være glade for det.

Så här skriver Folkpartiets partistyrelse i sitt svar på Att dricka liberalts motion till landsmötet (M18 på Landsmötesbloggen) om att max hälften av styrelseledamöterna borde vara halvtidsarvoderade politiker:

Motionärerna har naturligtvis all rätt att tycka att det är olyckligt att partistyrelsen i så hög grad består av personer som har politiska uppdrag för Folkpartiet, men samtidigt är detta personer som fått sina uppdrag av medlemmarna just på grund av politisk kompetens. Det finns en logik i att många av dem som är ledande i att utforma vår politik, i riksdagsgruppen, i landsting och kommuner, har en plats i partistyrelsen.

Men poängen är väl den motsatta? Det är partiet som ska utforma politiken som partiets företrädare i riksdag, kommuner och landsting ska genomföra. Vad ska ledamöterna i styrelsen annars ha ett parti till?

Erik

ANALYS | Socialdemokraternas pågående kongress har väl knappast gått någon förbi. I varje fall inte SVT som sänder kongressen direktsänt på svt2, tillskillnad från moderaternas stämma som fick nöja sig med det mer anonyma SVT24 (läs mer hos Dick Erixon). “Jobben” står det med stora bokstäver bredvid den socialdemokratiska rosen som dekorerar kongresslokalerna. Och visst är det de frågorna Mona Sahlin prioriterar i sin retoriska framställning när hon på onsdagen höll sitt kongresstal.

Fackpamparna skrev igår på SvD brännpunkt om att Socialdemokraterna vandrar för långt åt höger. En tydlig vänstersväng skulle vitalisera partiet, menar de. Kritiken är inte ny. Mona Sahlin målades redan innan hon hade tillträtt som partiordförande ut som ett högerspöke i partiet.  Och visst finns det vissa sådana tendenser. Hon försvarar vårdföretags rätt att ta ut vinster. Och nyläggningen av den socialdemokratiska utbildningspolitiken pekar åt samma håll. Inte heller en fullständig återgång till skattesatserna före 2006 har utlovats.  Sahlin går t om så långt så att hon kallar den gamla förmögenhetsskatten för problematisk och rent av felaktig.

Men ur en annan aspekt har Socialdemokraterna under Sahlin tagit ett tydligt steg åt vänster. Regeringen Persson kan man säga mycket om. Men Persson lyckades stoppa många framstötningar från den socialpolitiska radikalismen i partiet. Bara det att han lyckades hålla äktenskapsfrågan borta från bordet under sina 12 år som statsminister är faktiskt imponerande. Lika så när Persson totalt avvisade långtgångna krav på kvoterad föräldraförsäkring. Med Mona är det annorlunda. När TT intervjuade henne här om dagen så jämförde hon en icke-kvoterad föräldraförsäkring med barnaga. Hon kommer att gå till val på att beröva föräldrarna rätten att själva disponera sin föräldraledighet. I äktenskapsfrågan målade hon ut kristdemokraternas kompromissförlag om en giftemålsbalk som något som i det närmaste borde föranleda Hägglund att skaka galler för hets mot folkgrupp. Och det är inte allt. Nu är det feminism, kulturradikalism och multikulti för hela slanten. Tillåt mig att tvivla på om dessa frågor är förankrade hos LO-kollektivet i allmänhet och byggarbetaren med jätteprillan under läppen i synnerhet.

Fler kloka röstar om S-kongressen: SvD, SvD2,  Baromtern, SMP, BT.

Dag Elfström

Jag passar på att dela med mig av några länkar från mitt bloggläsande på sistone:

Johan Ulvenlöv, som ansvarar för sociala medier hos sossarna, har lagt upp en presentation på slideshare om Netroots och annat. Intressant för den som bryr sig om vad Sveriges största parti har i sikte inför nästa val.

Lakes lakonismer uttrycker liknande frustrationer som Att Dricka Liberalt över sitt partis inställning gällande integritetsfrågor, synen på partimedlemmarna och bristen på dialog.

Jerry Silfwer skriver om hur politiska partiet borde opinionsbilda på nätet. Det är inte rocket science, ändå är det ju ingen som gör det – bra inspiration för partiarbetare, således.

JMW Kommunikation bloggar om vad partierna behöver förstå om sociala medier här, här och här

Och ingen har väl missat utmärkta  Juliagruppens engagemang för ett fritt internet? Jag lyssnade idag på fd folkpartisten Johanna Nylander som talade om detta på Geek Girl Meetup i Stockholm.

I en känd anekdot från Uppsalas sena 80-tal satt två pretentiösa entusiaster i ett hörn på Barowiak och diskuterade musiksmak. Den ene stövlade på med svåra referenser och gjorde mos av den andres försök att motivera sina favoriter. Det hela slutade med att den andre sa: “Nä, du har rätt R. Din musiksmak är bättre än min.”

När jag läser Rasmus Fleischers Det postdigitala manifest, med undertiteln “Hur musik äger rum”, sitter minnet av diskussionen ovan framför ögonen hela tiden. Men inte bara som beskrivning av det trista musikklimatet i Uppsala på 80-talet, utan också som bild av det partipolitiska klimatet idag.

Hur ofta måste man som partimedlem inte övertyga sig själv genom att utbrista “Nä, du har rätt Partiledningen, dina politiska värderingar är bättre än mina”. Annars orkar man knappast vara kvar eftersom de egna idéerna aldrig blir bekräftade.

Manifestet nedan är knappt ens en parafras på Fleischers, men ändå. När den svenska partipolitiken gräver sin egen grav genom att vägra digitaliseringen, får vi som är fast i den låta oss inspireras av samhällsförändringar på andra områden.

Fleischers postdigitala manifest handlar inte om hur människors tillgång till musik har förändrats, utan om hur det totala överflödet av musik förändrar själva musikupplevelsen. Det säger därmed mycket om hur den postdigitala partipolitiken kan utvecklas. Det totala överflödet av gemenskaper, kommunikationsmetoder och samarbetsmöjligheter, förändrar inte bara förutsättningarna för dagens partipolitik, utan hela partipolitikens väsen.

Det postdigitala manifestet – Hur partipolitiken äger rum

-

1

Cd-bubblans 1990-tal, då skivbolagen firade sin historiska guldålder medan levande framträdanden reducerades till ett sätt att marknadsföra produkterna. Musiken framstod som mer lösryckt från sina sammanhang än någonsin tidigare. (p26)

I politiken motsvaras cd-bubblan av 90-talets kommunikations- och utspelshysteri. De bästa skivförsäljarna hittade fram i distributionskanalerna, och de främsta politikerna var de som bäst hittade ut till massorna genom det begränsade antalet massmedier.

1990-talet gjorde slut på de politiska partierna som vi hade känt dem. Medlemskapets värde reducerades och relationen till enskilda journalister blev allt viktigare. Politiken var inte längre ett resultat av samarbetet partimedlemmarna emellan, utan skapades istället i de fickor som partiernas kongresser och landsmöten inte hade täppt till. Ett bra utspel var beroende av att partiet inte hade tagit ställning i frågan tidigare.

Det gick så långt att jag på en fest  – före språkkravet 2002 – fick höra av en god vän med PR-ambitioner att han inte kunde rösta på Folkpartiet eftersom Leijonborgs kommunikationsstrategi var för dålig. Det viktiga var inte längre politiken, utan bilden av politiken.

Utspelshysterin och negligerandet av partimedlemmarna gjorde att kvaliteten i partiernas politik och gemenskaper sjönk, vilket är de främsta orsakerna till den strukturomvandling i partipolitiken som pågår just nu.

2

Megafoner förvandlar en demonstration, oavsett de verbala budskap som kommuniceras, till en manifestation av diktatur. Någon dikterar bokstavligen ett budskap, de övriga repeterar.

Rörelser med ambitionen att få med sig människor av olika ålder och bakgrund inbillar sig alltför ofta att musik kan användas för att inkludera, utan att inse att musik alltid exkluderar i exakt samma grad. (p22)

Det blir aldrig någon trevlig gemenskap om några envisas med att använda megafon, vilket är partiernas främsta kommunikationsmetod.

Men precis som musiken bygger politiken på lika delar exkludering som inkludering. Det finns ingen musikalisk gemenskap som alla vill ingå i, och inte heller någon politisk. Därför kommer också de e-demokratiprojekt som startats i olika kommuner alltid att misslyckas. De försöker skapa kommunala plattformar för diskussion på internet (som Malmö stads initiativ) där alla medborgare ska vara välkomna att diskutera olika förslag utifrån en idé om samarbete för kommunens bästa. Men kommunens bästa finns bara utifrån ett visst ideologiskt perspektiv. Det finns inte objektivt.

Kvaliteten på den politiska diskussionen i dessa fora blir därför lika dåligt som utbudet i en kommunal musikaffär.

Kraften i politiskt samarbete finns alltid i en ideologisk gemenskap, som exempelvis ett parti kan erbjuda, och som skapar de ramar inom vilka politiken utformas. Det är därför i första hand de politiska partierna som behöver öppna den politiska debatten, inte staten eller kommunerna.

3

Låt oss i tanken ta sikte på en singularitetspunkt: det totala överflödet. Punkten då vi närsomhelst, varsomhelst, i vilket sammanhang som helst kan välja att lyssna på vilken förinspelad musik som helst. (p11)

För partipolitiken är denna punkt betydligt längre bort i framtiden än för musiken. Kanske inträffar den när de hierarkiska kommunikationsmetoderna som dominerar de etablerade partierna idag har brutits ned till svärmar, som utvecklar politik, utser företrädare och driver kampanj samtidigt. Den totala kommunikationen i en stor gemenskap där man bara känner varandras IP-nummer.

Inte heller en sådan gemenskap kommer att fylla de funktioner ett parti behöver, precis som shuffle-funktionen på en mp3-spelare i sig inte skapar bättre musikupplevelser. Bra politik utvecklas i sammanhang där det finns goda och förtroendefulla personliga relationer. Dessa relationer kan självklart utvecklas på internet precis som afk, men de kan inte skapas i hur stora gemenskaper som helst.

4

Efter att ha förlikat oss med överflödet som faktum kan vi åter rikta uppmärksamheten mot de postdigitala situationer där musiken äger rum. (p14)

Det är nu man måste ställa sig frågan: Vad i partipolitiken är det som är värdefullt?

Kvaliteten i våra diskussioner när vi äter middag med Att dricka liberalt bygger på att vi har en tydlig gemenskap kring frustrationen över hur partipolitiken i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet har stagnerat. Det är denna gemenskap som är nyckeln till vårt arbete.

Även Folkpartiet byggdes en gång på en gemenskap i viljan att skapa ett politiskt system som vilade på alla människors lika värde och rättigheter, och en politik som främjade jämlikhet.

Ingen ska tro att tekniken kan ersätta dessa gemenskaper kring politiska värderingar. Tekniken kan däremot skapa bättre förutsättningar för människor att hitta varandra och effektivisera samarbetsmetoderna. Den postdigitala partipolitiken använder tekniken för att bygga gemenskaper och samarbeten – situationer där politiken äger rum – inte för att ersätta dem med effektiva kommunikationsstrategier.

5

Vad säger att musiksmaken skulle ha sin hemvist i individen? Musiksmaken är knappast stabil. Den är tvärtom betingad av de tillfälliga förbindelser som våra kroppar inträder i. Det vi kallar “personlig smak” kanske bättre kan beskrivas som ett aggregat av överpersonligt och underpersonligt. [...] Framför allt betingas musikvalet av andra människor i rummet, av våra relationer och begär till dem. Det är aldrig så att ett antal människor som sammanstrålar på en plats har med sig varsin musiksmak som de sedan bara jämkar samman. Idéer om direktdemokrati kan inte tillämpas på de praktiska situationer som kräver ett urval av musik. (p15)

De kreativa ögonblick när politiken äger rum är aldrig individuella. De har skapats tillsammans med andra, även om resultatet kan dyka upp som en tanke eller idé först på tunnelbanan efteråt. De präglas inte heller av demokrati, medlemmars lika värde eller något annat ur-demokratiskt, utan av helt andra kategorier. De uppstår i relationen till dem som ingår i diskussionen, och beror av hierarkierna i dessa relationer. De är också beroende av de värden och erfarenheter som deltagarna kommer in i diskussionen med.

Bra politik skapas därför inte i slutna, hierarkiska och homogena gemenskaper med få kontaktytor till andra delar av verkligheten, vilket idag är fallet i många partier. Folkpartiets partistyrelse består exempelvis till hundra procent av personer som är minst halvtidsarvoderade för sina politiska uppdrag. Då är det inte underligt att kvaliteten på omvärldsanalyser och idéer är låg, och att den internetpolitiska debatten ännu inte har satt några avtryck i arbetet som något annat än ett hot.

Men precis som liberalismens grundläggande frågeställningar utvecklades av människor som levde mitt i slaveriet, maktfullkomliga monarkier, skråväsendet, fattigdomen, handelsrestriktioner och förtryck av yttrandefrihet och religionsfrihet, så kommer framtidens liberala frågeställningar att utvecklas av människor som lever i dagens viktiga problem.

Den politiska beslutsfattarens vardag präglas däremot av frågeställningar om hur man ska få budgeten att gå ihop, vinna nästa val, skapa snygga rubriker, behålla regeringsunderlaget och komma högt i partiets provval. Det finns inte, och ska kanske inte finnas, utrymme för att ifrågasätta grunderna i samhället, och utveckla helt nya idéer. Men för att ett parti ska utvecklas måste någon tillåtas göra det, och ha möjlighet att föra in dessa tankar i politikutvecklingen.

Liberalismen hade precis som musiken i Europa inte varit mycket värd utan rytmerna från Västafrika som överlevde slaveriet och byggde soundtracket till den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

6

Lärdomen som bör dras från 1900-talets musikhistoria är att maskiner inte ersätter människor. Däremot påverkar de vilka mänskliga insatser som värderas. Vi behöver knappast vara rädda för att det mänskliga ska trängas ut ur musiken den här gången heller. (p18)

Motståndet mot maskinerna har pågått länge inom partipolitiken, och det har varit framgångsrikt: Partimöten är fortfarande den bästa metoden för att skapa politik, skruvade utspel är kommunikation, valsedlar i papperskuvert är interndemokrati, supportrar är medlemmar. Allt består för att man ska slippa fundera över hur man bäst värderar människors insatser.

7

Lärdomarna från musikaliska situationer kan med fördel tillämpas på politiken, som ju i högsta grad är en fråga om ansvar. Kring sekelskiftet 1800 framträdde parlamentet och konserthuset parallellt som den nya borgerlighetens politiska respektive musikaliska tempel. Filharmonin (dirigent/orkester/publik) är som en spegelbild av demokratin (statschef/parlament/medborgare) – båda framställer en idealiserad fördelning av ansvar, med löfte om att alla dissonanser ska upplösas i ett harmoniskt slutackord. Effektivare massmedier förändrade villkoren för politik såväl som för musik. Under 1900-talet tjänade de som överordnade filter som sållade i överflödet av åsikter så att det återstående urvalet blev möjligt för individen att överblicka. Sedan någon gång kring sekelskiftet 2000 förmår dock inte massmedierna att upprätthålla denna roll särskilt väl. Vi lämnas med uppgiften att konstruera nya tekniker för urval ur överflödet av åsikter. (p21)

8

Musiken i det postdigitala är tvärtom musik som äger rum. Begreppet postdigital betecknar inte ett nytt kulturhistoriskt stadium, snarare en mognad av den digitala erfarenheten som får oss att åter lägga vikt vid närvaro. Urval ur överflödet blir en mer angelägen fråga än att få tillgång till ännu fler inspelningar. [...] Musikens fortgående digitalisering har inte resulterat i en “virtuell” version av 1990-talets skivförsäljningskultur, utan snarare lett till ett återupplivande av sådant som länge tycktes hopplöst omodernt. (p26)

Det är långt kvar innan frågan om vad den postdigitala partipolitiken innebär etablerar sig. Först måste de partipolitiskt aktiva hänföras av de digitala partipolitikens alla möjligheter, för att sedan finna behovet av tekniker för urval ur överflödet av åsikter. Men kanske kan svaren finnas bland det som är hopplöst omodernt nu.  Några exempel skulle kunna vara:

Studiecirklar. Det var inte kommunala musikskolor som byggde det “svenska musikundret”. Var det något så var det studieförbundens bidrag till musikgrupper så att de kunde betala replokaler och få tillgång till inspelningsutrustning.

Interndemokrati. Den svenska partipolitikens kunskapsmassa har byggts av miljoner inlägg, yrkanden, motioner och debatter. Utan detta hade partierna inte haft någon värdegrund eller identitet, dvs det som partiledningarna de senaste decennierna har skapat nyheter genom att sparkat loss ifrån.

Medlemmar. När massmedierna drabbas av den långa svansens kraft och förlorar genomslagskraft, kommer medlemmarna att stå för en allt viktigare kontaktyta till samhället.

Bredd istället för tydlighet. När partierna drabbas av den långa svansens kraft och förlorar makten över dagordningen, kommer bredden i partiprogrammet och förmågan att ge svar på de mest detaljera frågor och svara mot de mest nischade intressena att bli allt viktigare.

9

Om vi fortsättningsvis ska tala om musik som berör (och inte bara om information som kopieras) föreslås tre enkla premisser. Musik samlar skaror. Musik tar tid. Musik äger rum. (p47)

Partipolitik samlar skaror. Partipolitik tar tid. Partipolitik äger rum.

Erik

Hotet från Åkesson (SD)...

Det alltmer uppenbara hotet om SD som vågmästare i Riksdagen efter nästa val har fått statsminister Reinfeldt att sträcka ut en hand till Miljöpartiet. Om det parlamentariska läget efter valet ser ut så att alliansen behöver aktivt stöd från Åkesson & Co, d.v.s. om inget block har majoritet, men de rödgröna är större än de orangea, så vill Reinfeldt i första hand samarbeta med mp, och om det inte går så avgår han hellre än ta stöd från SD.

Nu torde detta handla mer om politiska markeringar, att framstå som trovärdig i avståndstagandet till SD, än verkliga förhandlingsinviter, och miljöpartiet tycks i alla händelser rätt kallsinniga, men det torde ändå vara intressant att spekulera i vad som sker om valresultatet blir, låt säga, rödgröna 47%, orangea 45%, gulblåa 5%, eller för den delen om rollerna mellan blocken är omvända, en problematik som av olika skäl inte är lika uppmärksammad.

Mp som vågmästare istället för Sd?

Den negativa parlamentarismens princip ger den sittande regeringen företräde att sitta kvar i ett sådant oklart läge som kan bli aktuellt, i och med att regeringen inte behöver stöd av en majoritet, den behöver endast tolereras av majoriteten. Detta innebär att Reinfeldt kan sitta kvar om inte de rödgröna får egen majoritet och SD inte gör gemensam sak med Sahlin och fäller regeringen.

...kan göra Wetterstrand (mp) till vågmästare

När sedan den politiska vardagen tar vid har det dock betydelse vilket av blocken som är störst. Det större blocket kan nu få genom sin politik så länge SD stödjer den eller lägger ned sina röster. Det mindre blocket behöver dock aktivt stöd från SD för att få genom sin politik. Det är här Miljöpartiet kommer in i bilden. Om alliansen blir mindre än de rödgröna skulle Reinfeldt ändå kunna sitta kvar, men blir då beroende av att något parti, SD eller något av de rödgröna, stödjer regeringens förslag. Eftersom Reinfeldt vägrar söka stöd hos SD återstår således något av de rödgröna, och valet har alltså fallit på mp.

Just nu verkar ju detta inte som en vinnare, givet mp:s svala mottagande. Efter valet, om problemet är ett faktum, torde saken komma i en annan dager. Då har mp lite att förlora på ett samarbete med de orangea. Som vågmästare torde de kunna få genom en hel del av sin politik, inte minst som Reinfeldt numera framstår som en fullfjädrad klimatalarmist av egen kraft. Sannolikt är detta det mest sannolika alternativet, men knappast önskvärt. För oss som redan är missnöjda med den urvattnade inriktning alliansens politik tagit, torde inte ett betydande miljöpartiinflytande göra saken bättre.

Storkoalition med s?

Vilka alternativ till detta kan man då tänka sig? Ett samarbete med Ohly lär man kunna utesluta. Då återstår Sahlin. Det finns ett och annat som skulle kunna tala för en sådan lösning. Sakpolitiskt är ju alliansen och sossarna i dag närmast omöjliga att skilja åt, så några problem att komma överens torde inte finnas. För båda finns också vinster att göra i att framstå som ansvarstagande, att ”uppoffra” sig för att frälsa landet från den bruna faran.

Ändå verkar inte det särskilt sannolikt. Just att de båda parterna är så lika innebär paradoxalt nog problem. Ju mer lika de blir, desto större tycks behovet vara av att utmåla sig som olika. Att i det läget inleda samarbete är i det perspektivet kontraproduktivt. Att sossarna skulle bli den mindre parten i ett sådant samarbete är också problematiskt. Det finns inget i det partiets historia som förbereder dem mentalt för att spela andra fiol.

Man måste också betrakta de inre förhållandena inom s. Sahlin har definitivt sina fel och brister. Med bästa vilja i världen kan man dock inte anklaga henne för at tillhöra partiets vänsterflygel. Det finns många på den flanken som gärna skulle se Sahlin falla, och ett samarbete med ”högern” skulle definitivt ge dem ammunition. Av den anledningen enbart är det tveksamt att Sahlin vågar sträcka ut handen till Reinfeldt.

Ett vänsteralternativ

Det finns dock ytterligare ett alternativ som inte kan uteslutas. Alla analyser tycks utgå från att alternativen handlar om vem Reinfeldt skall samarbeta med. Att SD skulle släppa fram en alliansregering tas som givet. Men är det givet? Partiets nyligen avhållna landsdagar visar ju tydligt dess vänsterprofil i ekonomiska och välfärdsfrågor, och i den enda fråga partiet egentligen bryr sig, invandringen, är ju de båda huvudalternativen ur SD:s horisont samma skrot och korn.

I ett läge där de rödgröna är större än de orangea skulle man kunna tänka sig att Sahlin bildar regering med Åkessons passiva godkännande, och sedan för en traditionell vänsterpolitik, vilket SD knappast torde motsätta sig, medan man i t.ex. invandringsfrågor kan påräkna säkert stöd från alliansen.

Det som talar mot detta är naturligtvis att man lika hårt som Reinfeldt bundit sig vid att inte samarbeta med SD, och att man fruktar att ett sådant handlande skulle kosta för mycket PR-mässigt. Mot detta står en stark lockelse att återkomma till maktens köttgrytor, och i praktiken med hoppande majoriteter få genom praktiskt taget allt man önskar.

Lösningens svagaste länk torde vara miljöpartiet som ju inte egentligen är särskilt tända på den folkhemssocialism som S och SD båda företräder. Även om S och V skulle vara beredda att regera med passivt stöd av Åkesson, är det inte säkert att miljöpartiet är det. Till skillnad från sina röda kollegor har de också ett guldläge att spela ut röda och orangea mot varandra och agera verklig vågmästare. Vi är så åter till den orangegröna röran.

Majoritet för alliansen trots allt?

Det alternativ som trots allt, vid sidan av den orangegröna, verkar mest sannolikt är att Reinfeldt kan sitta kvar stödd på en alliansmajoritet. Just nu kanske det verkar optimistiskt givet opinionsläget, men det finns två faktorer som ändå talar för det.

Stellan Bojerud, pensionerad officer, militärhistoriker och f.d. moderatpolitiker, som gått till SD i protest mot alliansens försvarspolitik. Just försvarsfrågan torde var den enda som, om den inte sköts bättre, kan få borgerliga att gå till SD.

För det första kommer valrörelsen att sätta strålkastarna på regeringsalternativen och statsministerkandidaterna. Hur man än vänder och vrider på saken framstår ju Reinfeldt som en vida mer kapabel ledare än Sahlin. Det tycker ju många sossar också. Likaså framstår alliansen som ett samspelt lag, medan de rödgröna spretar åt alla håll. När det kommer till kritan tror jag det fäller avgörandet för många mittenväljare.

För det andra måste man nog fundera på var de väljare kommer som eventuellt skulle föra SD in i Riksdagen. Tittar man vilka som gick till SD i 2006 års val, så kom nästan alla från vänsterblocket. Det är sådana väljare man lockar med sin politik, och torde än mer vara så sedan man nu skärpt sin ekonomiska vänsterprofilering. Om SD kommer in i Riksdagen för att de tar vänsterväljare så kan det snarare hjälpa alliansen att behålla sin majoritet, eller i vart fall förbli större än vänsterblocket.

Det finns som jag ser det två frågor som alliansen kan tappa väljare till SD på, det ena är försvaret där SD förvisso inte verkar ha så mycket att komma med, men där alliansen verkligen stampat en stor del av sina kärnväljare på tårna, och det andra är brottsbekämpning som SD verkar vilja göra till en valfråga, och där alliansen skulle kunna göra mer.

För att förhindra att även högerväljare letar sig iväg till SD vore det därför klokt av alliansen att neutralisera dessa två frågor genom att ta initiativet där. Ta fram en rad förslag för att bekämpa brottsligheten, och ytterligare ett antal förslag för att återskapa Sveriges förmåga att åtminstone hjälpligt försvara vårt territorium. Det är god borgerlig politik och bra frågor att mobilisera de egna kring.

Patrik Magnusson